FILMHISTORIA FILMENS BARNDOM T.A. Edison var först med att konstruera en kamera för rörliga bilder. Detta var 1889 och den första filmen visade Edisons assistent som nös. Samtidigt arbetade bröderna Lumière med en liknande kamera. De framställde en bättre modell och 1895 tillverkade de sin första film: Arbetarna lämnar Lumières fabrik i Lyon. Filmen var ungefär lika spännande som titeln anger, men det var inte så noga. Den första publiken var mer imponerade av att det rörde sig på bilderna än innehållet. En av de första spelfilmerna var Den stora tågplundringen (1903). I en scen skjuter skurken med pistol rätt in i kameran. När filmen visades på salooner och liknande i USA besvarade den beväpnade delen av publiken elden! Westernfilmen är en av de första genrerna och Den stora tågplundringen var den första filmen med parallellhandling. Dess skapare Ed Porter var en av de första med att experimentera med olika klipptekniker och berättarspråk. I filmens barndom var Frankrike ledande och det var där filmen utvecklades från de korta dokumentärsnuttarna till filmer med trickfilmning och handling. Den första Science fictionfilmen, Resan till månen, gjordes i av Georges Méliès 1902. Ganska snabbt tog dock USA över som dominerande filmproducent. David Wark Griffith var den man som gav filmmediet nya dimensioner. Med honom utvecklades filmspråket och klipptekniken. Griffith utvecklade även parallellhandlingen ytterligare. Mest känd av Griffiths filmer är Nationens födelse (1915), som beskriver det amerikanska inbördeskriget ur ett sydstatsperspektiv. Filmen blev f.ö. en stor succé, men kritiserades också för sina rasistiska inslag. Filmutvecklingen hade stått still under ett decennium före Nationens födelse. Griffith inspirerade många andra filmskapare, bl.a. Eisenstein som vi ska återkomma till, och grundade det första stora filmbolaget United Artists. UA var en maktfaktor i amerikansk film in i modern tid, och stod bakom t.ex. Gökboet (1975), tills bolaget blev uppköpt och slutligen nedlagt 1992. En av delägarna i UA var Charles Chaplin. Han upptäcktes 1913 och blev världsberömd året efter. I takt med att han blev mer berömd ville han inte bara ägna sig åt skådespeleri. Han ville producera och regissera själv, vilket gjorde att han bildade ett eget bolag. Chaplin blev den store stumfilmsskådespelaren, men det var även han själv som stod bakom sina filmer. I Chaplins filmer finns det ofta en samhällskritik, och han tog ställning för de svaga i samhället. Guldfeber (1925), Moderna tider (1936) och Diktatorn (1940) är några av hans mest kända filmer. Chaplin är även en av de få som lyckades ta steget från stum- till ljudfilm och hans sista filmer kom in på 1950-talet. 1920-TALET Efter första världskriget var det Tyskland som blev ledande inom filmen. När världen hade hämtat sig efter kriget var det det glada 20-talet som rådde. Ekonomin gick bra och kulturen blomstrade. I Tyskland fick kulturen stort utrymme och flera betydande filmare inledde sin karriär. Mest känd är Fritz Lang, som var banbrytande med sina filmer. Lang var från början arkitekt, vilket märktes i hans filmer. Langs uppbyggnad av scener var för tiden mycket innovativt. Lang skrev sina filmer tillsammans med sin fru Thea von Harbou och till de mest kända hör Metropolis (1927) och ljudfilmen M (1931).
I USA hämtades mycket inspiration från de tyska 20-talsfilmerna. 20-talet kännetecknas annars av utvecklingen av western- och gangstergenrerna, samt av de stora filmbolagens framväxt. 20-talet är även starten för den svenska (ex. Sjöström) och ryska filmen. I Sovjetunionen insåg Lenin vilken genomslagskraft filmmediet hade och han grundade även de första filmskolorna. Sergei Eisenstein använde sig av montage i sina filmer (bilder på olika platser och monterade ihop så att det såg ut att komma i en följd). Han använde massan som huvudroll. Scenen från Odessatrappan i filmen Pansarkryssaren Potemkin (1925) är mycket känd och inspirerade många andra filmskapare (Eisensteins teknik var i sin tur inspirerad av D.W. Griffith). Under 20-talet blev filmen mer avancerad och filmskaparna kunde då börja experimentera med olika film- och berättartekniker. I Tyskland var filmerna expressionistiska (uttrycksfullt skådespeleri, överdriven, grotesk scenografi samt dramatisk kameravinkling och ljussättning), i Frankrike och Spanien impressionistiska, avantgarde, (experimentell; med inriktning mot det nya samhället) och surrealistiska (filmer utan logik och moral). Denna utveckling är inte speciellt för filmen, utan genomsyrade hela den kulturella utvecklingen i dessa länder. Ett ofta använt exempel är Luis Buñuels Den andalusiska hunden (1928), som blev mycket uppmärksammad för sin extrema inledningsscen. LJUDFILMEN En milstolpe i filmhistorien är givetvis ljudfilmens genombrott, den första ljudfilmen visades i New York 1927. Filmskapandet förändrades och skådespelarna var tvungna att börja tala. Tidigare hade det inte spelat någon roll var skådespelaren kom ifrån. Nu kunde man inte använda utländska skådespelare längre och flera storstjärnor försvann när deras röster inte stämde med publikens bild av dem. Detta öde drabbade kvinnofavoriten Rudolph Valentino, vars läspande inte passade in med älskarrollen han ofta hade. Ljudfilmen innebar ökade kostnader och de små filmbolagen slogs ut. Kvar blev 8 stora bolag, bl.a. MGM, Paramount, Warner Bros, Fox och Universal. Bolag som än idag dominerar filmindustrin. Det var inte längre vilken filmskapare som gjort filmen som diskuterades, utan vilket bolag som stod bakom. MGM. Metro-Goldwyn-Mayer gjorde glamorösa, romantiska filmer och knöt till sig flera av 30-talets största skådespelare, bl.a. Clark Gable, Spencer Tracy och Greta Garbo, och filmskapare. MGM blev därför ledande och till dess viktigaste produktioner hör Borta med vinden (1939). Paramount. Paramount inriktade sig på komedier och knöt till sig bl.a. Cary Grant och Bröderna Marx. Warner Brothers. Warner var MGM:s totala motsats. Filmerna var realistiska och med högt tempo. Warner producerade t.ex. de första ljudgangsterfilmerna. Bette Davis, och Humphrey Bogart hör till de mest kända skådespelarna. Fox. Gick samman med 20 th Century 1935. Kännetecknas av musikalrevyer (barnstjärnan Shirley Temple) och regissören John Fords filmer om gemenskap och sökandet efter en tillhörighet. Universal. Till Universals mest betydande produktioner under 30-talet hör skräckfilmerna Dracula och Frankenstein.
30-talsfilmerna gick ofta politikernas ärenden. Efter börskraschen 1929 behövde folket återfå förtroendet för makthavarna, vilket gjorde att filmerna inte var speciellt samhällskritiska. 30-talets svåra händelser, t.ex. spanska inbördeskriget och fascisternas maktövertagande i Tyskland och Italien behandlades inte i samtidens amerikanska filmer. Det var underhållning som gällde och komedin var populär (ex. Marx och Helan & Halvan). Till denna genre kan även Walt Disney och dennes tecknade filmer räknas. Musse Pigg syntes första gången 1928 i Steamboat Willie och under 30-talet blev figuren omåttligt populär. Disneys första långfilm, Snövit och de sju dvärgarna, kom 1937. Inriktningen mot underhållning försämrade amerikansk film anseende i världen. I Frankrike och Storbritannien producerades det filmer som var både populära och anses som mästerverk även idag. Jean Renoir skapade under 30-talets andra hälft flera filmer som visade mötet mellan gamla och nya kulturer och synsätt. Alfred Hitchcock regisserade en rad klassiker i thriller- och skräckgenren. Hitchcock var film- och berättartekniskt före sin tid. Till och med de vanligaste platser kunde bli skrämmande under Hitchcocks regi och få kunde använda sig av närbilder och oväntade kameravinklar som denne mästare. ANDRA VÄRLDSKRIGET I slutet av 30-talet blev filmerna allt mer realistiska. Den ovissa situationen i världen bidrog till filmens utveckling. Det blev aktuellt att visa hur samhället egentligen var, och under kriget kom många filmer att bli propagandistiska. Perspektivet förändrades dock under krigets gång. I början betonades äventyret och hjältemodet. I slutet kom många filmer att skildra de psykologiska effekterna som krig har på individer. Filmen som propagandamedel tillvaratogs både av Hitler och av Mussolini. I Italien kom flera världsberömda filmare fram under denna tid. Det som karakteriserar italiensk film under och efter kriget är neorealism. Filmerna skulle skildra verkligheten ur de fattigas perspektiv och ofta användes amatörskådespelare och verkliga miljöer för att fånga den realistiska känslan. Under Mussolinis tid censurerades filmerna och många filmare sökte sig utomlands, men när Mussolini föll kunde filmerna ges ut som det var tänkt från början. Roberto Rosselinis Rom öppen stad (1945) har fått epitetet den första neorealistiska filmen. I Tyskland kontrollerade nazisterna all filmproduktion. Det var propagandafilm och judiskt-kritiska filmer som producerades. Leni Riefenstahl regisserade skickligt flera filmer där de nazistiska ledarna glorifierades. Hennes filmer väckte både starka känslor och beundran. Sin skicklighet till trots kunde hon givetvis inte fortsätta filma efter kriget. Precis som det amerikanska samhället i stort påverkades inte amerikansk film av kriget i samma utsträckning som i Europa. 30-talets underhållande filmer fortsatte produceras långt in på kriget. I slutet av kriget producerades dock även i USA en del samhällsrealistiska filmer om kriget och dess påverkan. Den stora amerikanska filmen under kriget var Citizen Kane (1941). Regissören Orson Welles använde flera tekniska trick och kombinerade dem på ett helt nytt sätt. Filmen utsågs på 60- talet till den bästa film som någonsin gjorts och än idag räknas den som en av de verkligt klassiska filmerna!
EFTERKRIGSTIDEN Efter andra världskriget är det svårt att generalisera kring filmskapandet. Mediet hade utvecklats i många riktningar och olika tiders och länders filmer har flera perspektiv. I USA innebar 50-talet framkomsten av flera av de klassiska filmskaparna (John Huston, Stanley Kubrick) och skådespelarna (James Dean, Marlon Brando, Marilyn Monroe och Elizabeth Taylor). Genrernas popularitet växlade snabbare. Tidigare hade populariteten växlat med längre tidsintervall. Storbritannien och Frankrike (de viktigaste motpolerna till USA före andra världskriget) fick allt svårare att hävda sig gentemot USA. USA:s dominans samt TV:s inträde gjorde det svårt för europeisk film. Däremot innebar 50-talet att filmskapare från andra världsdelar etablerade sig. Japansk (ex. Kurosawa) och indisk (ex. Ray) film fick sitt genombrott för den västerländska publiken. I Frankrike fördes många regissörer samman i vad som betecknades den nya vågen. De stod som motsats till den kommersiella filmen, och alla benämndes auteurer, dvs. de skrev manus, regisserade och klippte sina filmer själva. En av dessa var François Truffaut, som bland annat gjorde filmen De 400 slagen (1958). Ur svensk synvinkel uppmärksammas 50-talet av att Ingmar Bergman får sitt genombrott. Det sjunde inseglet (1957) fick stort gensvar när den kom. Bergman blandade ångest med ungdoms- och familjeolycka i sina filmer. Denna blandning har genomsyrat Bergmans filmer genom alla år, senast i Saraband (2003). Fyra av hans filmer belönades med Oscarstatyetter: Jungfrukällan (1960 bästa utländska film), Såsom i en spegel (1962, bästa utländska film), Viskningar och rop (1974, bästa foto) samt Fanny och Alexander (1985 bästa icke-engelskspråkiga film, bästa foto, bästa scenografi samt bästa kostymdesign). Ingmar Bergman avled den 30 juli 2007. Vid sin död hade han regisserat över 50 filmer och långt fler teateruppsättningar. Hans död fick stor uppmärksamhet både i Sverige och i utlandet och han räknas som en av de största filmskaparna. Hans filmer har inspirerat många yngre regissörer, till exempel Woody Allen och Lars von Trier. 1960-TALET I Europa fick filmen ett uppsving i Italien runt 1960, då flera betydande filmskapare kom fram. Federico Fellini (La Dolce Vita (1960)), Michelangelo Antonioni och Pier Paolo Pasolini. Fellini var den mest betydelsefulle under perioden. De två sistnämnda arbetade nära varandra och en ny form av berättarteknik som lämnade filmens frågor öppna för diskussion. Generellt innebar 1960-talet en nedgång för filmindustrin. Biobesöken blev färre. I och med att TV:n snart fanns hemma hos alla, fanns inte behovet av att gå på bio för att se rörliga bilder. Denna nedgång har fortsatt in i nutid. 1970-TALET I slutet av 1960-talet försökte filmbolagen förutse vilken typ av filmer som skulle bli framgångsrika. Detta visade sig dock bli svårt. Filmernas popularitet var inte alltid logisk. En del påkostade filmer blev framgångsrika, vilket gjorde att filmbolagen satsade på några få storfilmer (t.ex. Mandomsprovet (1967) och Gudfadern I-II (1971 och 1974)). Samtidigt gick lågbudgetfilmerna Midnight Cowboy (1969) och Easy Rider (1969) bra på bio. Då satsade filmbolagen på den typen av film. Detta ledde till flera ekonomiska
bakslag och kris i branschen. I USA blev flera nostalgiska filmer populära (t.ex. Sista natten med gänget (1973) och Grease (1978). 1970-talet var en tid med ekonomisk lågkonjunktur, vilket gjorde att många drömde sig tillbaks till 1940- och 1950-talen. Det var även en period när flera nya filmskapare kom fram. Francis Ford Coppola, Steven Spielberg, Martin Scorsese, George Lucas och (inte minst) Woody Allen. Allen växte upp i New York, och de flesta av hans filmer utspelar sig också där. Han skriver manus och regisserar själv. Hans filmer är oftast relationsdramer där han själv spelar en av huvudrollerna. Till några av hans mest framgångsrika filmer hör Hannah och hennes systrar (1986), Mord på Manhattan (1993) samt på senare tid Match Point (2005). I Europa var Västtyskland det dominerande filmlandet under 1970-talet. Många filmer sponsrades av TV-bolag, och eftersom TV gärna visade filmer med social anknytning avspeglades det också i produktionen. De stora filmskaparna var Werner Herzog och den extremt produktive Rainer Werner Fassbinder (30 filmer på 10 år). I Sovjetunionen påverkades filmindustrin av den starka censuren som gällde i hela det sovjetiska samhället. Detta visas bl.a. i att filmgeniet Andrej Tarkovskij lämnade Sovjetunionen redan 1948 och skapade sina verk utomlands, bl.a. i Sverige. 1980-TALET Filmkrisen på 1970-talet gjorde att filmbolagen satsade på säkra kort. Action- och äventyrsfilmer och komedier var det som gällde på biograferna. Publiken ville ha stjärnor och de manliga actionhjältarna blev de bäst betalda filmskådespelarna. På 1980-talet blev även videon vanlig i hemmen, vilket ytterligare försvårade för biografmarknaden. I USA blev 1980-talet tack vare satsningen på säkra kort mycket framgångsrikt. Filmbranschen liknade 1930-talet, med stjärnor och filmer utan realistiska inslag. Arnold Schwarzenegger, Harrison Ford, Sylvester Stallone och Mel Gibson är alla exempel på framgångsrika skådespelare under 1980-talet. I Europa var årtiondet framgångsrikt för fransk film, medan den brittiska filmen, precis som på 1970-talet, hade det svårt. I Tyskland gick utvecklingen inom filmen bakåt. Den framåtanda som kännetecknade 1970-talets tyska film försvann. Polacken Krzysztof Kieślowski blev framgångsrik med Dekalogen (1988), en serie filmer med utgångspunkt ur de tio budorden. MODERN UTVECKLING Från 1960-talet och framåt började globaliseringen på allvar. Politik och ekonomi påverkade globalt. Detta gällde naturligtvis även filmen. Nu var det inte bara Japan och Indien som producerade film utanför Europa och USA. Filmstilar avlöste och påverkade varandra. Så har det varit sedan dess. Det har blivit svårare att generalisera mellan tider, genrer och länder. Vissa perioder och i vissa länder är filmerna starkt influerade av samhället, andra perioder helt i avsaknad av realistiska inslag. Den tekniska utvecklingen på 1990-talet möjliggjorde filmer med maskiner (Terminator 2 (1991), Matrix (1999)) och animation (Toy Story (1995) är den första filmen där ingen filmkamera används). Detta kan dock inte ses som ett mönster för hela filmbranschen.
Nya filmskapare som utmärkt sig de senaste tio åren är Lars von Trier, som skapat en helt ny genre, dogma, där ett antal regler dikterar hur filmskapandet ska gå till. Hans relativt smala filmer har fått internationell uppmärksamhet, till exempel Breaking the Waves (1996) och Dogville (2003). Den taiwanesiske regissören Ang Lee, som är verksam i USA, gjorde flera intressanta filmer, såsom The Ice Storm (1997), Crouching Tiger, Hidden Dragon (2000) och den omdebatterade Brokeback Mountain (2005). Källa: Nemert, Rundblom, Filmboken (Natur och Kultur 2004) www.ingmarbergman.se http://www.dn.se/dnet/jsp/polopoly.jsp?d=2712 http://www.imdb.com http://www.ne.se/lang/film/169398?i_whole_article=true Uppdaterat av: Mikael Törnblom S:t Eriks Gymnasium 2013