Filmhelg om Bergman Hans filmer, inspirationer och de han inspirerat

Transkript

1 Änglar & dämoner Filmhelg om Bergman Hans filmer, inspirationer och de han inspirerat Filmhuset, Stockholm, november, 2017 Ett arrangemang av Sveriges Förenade Filmstudios

2 Program Lördag Alla filmer i Bio Mauritz förutom där annat anges. Jan Holmberg introducerar filmerna förutom där annat anges Körkarlen (Bio Victor) Victor Sjöström, Sverige, 1921, 103 min Introduktion: Per Eriksson Lunch i Filmhusets restaurang Smultronstället Ingmar Bergman, Sverige, 1957, 91 min Paus med fika En annan kvinna Another Woman, Woody Allen, USA, 1988, 81 min Introduktion: Per Eriksson Persona Ingmar Bergman, Sverige, 1966, 85 min Middag i Filmhusets restaurang Beröringen (Bio Victor) Ingmar Bergman, Sverige/USA, 1971, 115 min Omslagsbild: Bengt Wanselius, Bergman 100 år, Ingmarbergman.se

3 09.00 Sommarnattens leende (Bio Victor) Ingmar Bergman, Sverige, 1955, 108 min Paus med fika The Ice Storm (Bio Victor) Ang Lee, USA, 1997, 112 min Söndag Lunch i Filmhusets restaurang Viskningar och rop Ingmar Bergman, Sverige, 1972, 91 min Följande av helgens filmer går att boka genom SFF: Beröringen Körkarlen Persona Smultronstället Sommarnattens leende Viskningar och rop Vi kan även tipsa om att bl a dessa Bergmanfilmer har digitaliserats och går att boka: Det sjunde inseglet En lektion i kärlek Fanny och Alexander Gycklarnas afton Jungfrukällan Kvinnors väntan Nattvardsgästerna Nära livet Skammen Såsom i en spegel Tystnaden Vargtimmen

4 Bergman 100 år 2018 är det hundra år sedan Ingmar Bergman föddes. Filmhelgen Änglar & dämoner är Sveriges Förenade Filmstudios sätt att uppmärksamma Bergmans gärning och arv. Och vi hoppas att det inspirerar våra filmstudior att under 2018 göra detsamma. Ingmar Bergman är en av världens främsta filmregissörer genom tiderna och även en enastående författare och legendarisk teaterregissör. Efter hans bortgång 2007 är Bergman dessutom en av Skandinaviens mest spelade dramatiker. Ingmar Bergman föddes i Uppsala den 14 juli 1918 och hundraårsjubileet, som påbörjas hösten 2017 och pågår under hela 2018, kommer att uppmärksammas och firas världen över med teateruppsättningar, utställningar, filmretrospektiv, dokumentärer, bokutgivningar och festivaler. I filmhistorisk mening finns regissörer vars verk varit både mer originella och i högre grad nyskapande (till exempel Eisenstein, Ozu eller Godard). Det finns en mängd regissörer med en lika, eller i vissa fall mer, omfattande produktion bakom sig (Griffith, Hitchcock eller Chabrol). Men frågan är om det finns någon som lika tydligt kommit att personifiera auteur-begreppet en filmskapare med fullkomlig kontroll över sitt medium, vars verk har en tydlig och oefterhärmlig signatur som Ingmar Bergman. Med återkommande miljöer, teman, karaktärer, stilgrepp och medarbetare skapade Bergman som få andra filmskapare ett alldeles eget filmiskt universum. Ingmar Bergman skrev sitt första filmmanuskript under slutet av andra världskriget och började själv göra film under efterkrigstiden. Det var en filmhistorisk brytningstid som ibland, om kanske lite lättsinnigt, kallats för en vattendelare mellan den klassiska och moderna filmen. Det är en händelse som ser ut som en tanke, då Bergmans filmer ofta (inte alltid) följer den klassiska filmens berättande, men med inslag av moderna stilgrepp. Bergmans internationella genombrott kom också det i samband med en filmhistorisk brytningstid. Det är knappast någon tillfällighet att det var i Frankrike i mitten av 1950-talet som Bergman fick sitt första erkännande utanför Sveriges gränser; ett Frankrike som

5 stod på tröskeln till den så kalllade nya vågen, och där blivande regissörer som Jean-Luc Godard och Eric Rohmer var tongivande filmkritiker och hyllade den ännu relativt oetablerade filmregissören som världens främste. Bergman var en mönstergestalt för det nya idealet: auteuren som använde filmkameran som författaren sin penna. I en tid när filmen återigen strävade efter legitimitet, blev Bergmans skapande ett argument för att film förutom underhållning också kunde vara konst. Det är därför viktigt att notera att Bergman etablerade sig strax före andra europeiska moderna regissörer med vilka han ofta nämns: Antonioni, Buñuel, Fellini, Godard och många flera. Inte minst var det de återkommande tematiska spåren som gjorde Bergmans berömmelse så total. Den strindbergska övertygelsen om äktenskapet som helvetet på jorden och det återkommande gudstvivlet var, om man skall vara krass, inte mycket mer än en summering av den skandinaviska kulturtraditionen vid tiden, med dess gryende sexuella frihet och redan långtgående sekularisering. Men utomlands, inte minst i katolska europeiska och sydamerikanska länder, eller i det ännu moralkonservativa USA och Östeuropa, framstod Bergmans filmer som revolutionära. Man kan heller knappast bortse från att de med tidens mått avancerade skildringarna av nakenhet och naturlig sexualitet i Bergmans filmer bidrog till deras succé. Det fanns även i mottagandet av Bergmans filmer ett inte oansenligt intresse för en skandinavisk exotism, med ett obegripligt språk, orörd natur och blonda kvinnor. Om man bortser från de historiska och sociala faktorer som bidragit till etableringen av Bergman som en filmhistorisk centralgestalt och i stället ser till vad som gör hans filmer unika, så kan man konstatera en tematisk och stilistisk utveckling. Även om varje anspråk på att schematisera ett livsverk med nödvändighet leder till förenklingar, så kan man dela in Bergmans filmproduktion i fem perioder. En sådan periodisering utelämnar visserligen mycket (och i själva verket samexisterar dessa stilistiska och tematiska perioder under många skeden), men en uppdelning av detta slag ger ändå en nyttig orientering. Text från ingmarbergman.se

6 Om filmerna Beröringen Karin (Bibi Andersson) som verkar vara tillfreds med sin roll som fru och mor inleder en kärleksaffär med en utländsk arkeolog (Elliott Gould) som jobbar i närheten av hennes hem. Men han är emotiopnellt skadad av traumatiska upplevelser under andra världskriget och deras relation blir allt annat än enkel. Bergman skrev i sin arbetsbok: Manuset färdigskrivet under inre motstånd. Döptes till Beröringen. Och det kan den ju heta lika gärna som vad som helst annars. Nu ska jag ta ledigt till den tredje augusti då vi börjar förberedelserna på allvar. Jag känner mig deprimerad och olustig och skulle gärna avstå från att göra denna film. En annan kvinna Samlad filosofiprofessor flyttar in i lyhörd skrivarlya för att färdigställa sin bok. Terapisamtal från grannlägenheten hörs genom ventilationen - något som först irriterar, men snart får henna att börja våndas över hur hon behandlat nära och kära. Smultronställets självrannsakan och visuella lån från Viskningar och rop tar plats i Woody Allens första samarbete med Sven Nykvist, vars bildöga format flera Ingmar Bergmans bästa filmer. Gena Rowlands, Mia Farrow, Ian Holm och Gene Hackman i huvudrollerna. (Text: Cinemateket) The Ice Storm Fragila familjer i omsorgsfull, gripande och sorgset vackre skildring av villa-förortsidyllens baksida i tidiga 1970-talets Connecticut. En typisk Bergmansk motivkret med medelklassångest och infekterade pargräl, vilket inte är så konstigt då Ang Lee länge räknat svensken som en av sina stora inspirationskällor. Själv kallade Bergman The Ice Storm för ett mästerverk med sällsynt intensitet. Med bland annat Sigourney Weaver, Kevin Kline, Joan Allen och Tobey Maguire. (Text: Cinemateket) Körkarlen Victor Sjöströms filmatisering av Selma Lagerlöfs roman handlar om den försupne David Holm som är på väg mot undergången när han får besök av dödens tjänare som ger honom insikt om vad hans handlingar får för konsekvenser. Vid premiären skrev en tidning Med denna premiär går till offentlighet den svenska filmkonstens i flera avseenden starkaste verk hittills, överlägset alla. Och skribenten var tydligen framsynt. När tidningen FLM, nästan 100 år senare, bad 50 filmjournalister att rösta fram den bästa svenska filmen genom tiderna hamnade Körkarlen på första plats.

7 Persona Öpnningen av Persona är klassisk och en hyllning till filmens magi med en filmprojektor som smattrar med flämtande ljus samtidigt som ett till synes kaotisk bildflöde fladdrar förbi innan huvudpersonen Elisabeth Vogler (Liv Ullman) presenteras. Hon är den hyllade skådespelerskan som plöstligt slutat prata. Hennes enda umgänge är sköterskan Alma (Bibi Andersson) och sakta men säkert börjar de två kvinnors identiteter att lösas upp och sammanblandas. Persona, som kan sägas skildra ett sinnestillstånd mer än en historia, hyllades unisont av kritiker vid sin premiär och är fortsatt en av Bergmans internationellt sett mest hyllade filmer som ständigt hamnar högt upp när kritiker röstar fram filmhistoriens mest inflytelserika filmer. Smultronstället En Bergmansk road-movie genom Sverige och huvudpersonen Isak Borgs minnen. Isak är en åldrad läkare som haft en framgångsrik karriär men ett mer problematiskt privatliv. Han reser mot Lund med sin svärdotter (Ingrid Thulin) och minns längs vägen sitt liv, sina val och vad de medfört. Ont som gott. Huvudrollen görs av Victor Sjöström i hans sista filmroll, han dog bara något år senare. Och i övriga roller ser vi många kända ansikten från Bergmans filmer. Håll till exempel ögonen öppna efter Max von Sydow som agerar bensinstationsägare ett knappt år efter att han hade axlat rollen som Antonious Block i Det sjunde inseglet var verkligen ett startk Bergman-år. Sommarnattens leende En romantisk filmkomedi som blev Ingmar Bergmans internationella genombrott och belönades med ett komedipris på filmfestivalen i Cannes. Filmen utspelar sig på ett skånskt herresäte kring förra sekelskiftet och kretsar kring advokat Fredrik Egerman (Gunnar Björnstrand) och hans familj vars något cyniska inställning till kärlek och sex ända på något sätt krånglar sig fram till ett lyckligt slut. Med Ulla Jacobsson, Björn Bjelfvenstam, Eva Dahlbeck, Harl Kulle, Harriet Andersson, m fl Viskningar och rop Filmen handlar om den dödssjuka Agnes (Harriet Andersson) och de som vakar vid hennes säng. Hennes två systrar (Liv Ullman och Ingrid Tulin) och tjänarinnan (Kari Sylwan).Filmen nominerades till fem Oscar och vann för Sven Nykvists foto. I boken Bilder (1990) skriver Ingmar Bergman att Viskningar och rop är den enda av hans filmer som inte skulle ha kunnat göras i svartvitt. I Laterna Magica (1987) beskriver regissören detta sinnligt suggestiva kvinnliga kammarspel som en av ett fåtal filmer där han lyckats röra sig obehindrat mellan dröm och verklighet.

8