Luthersk antisemitism Martin Luthers Gegen die Jüden und ihre Lügen (1543)

Luthersk antisemitism Martin Luthers Gegen die Jüden und ihre Lügen (1543) Tidskriften Analys & Kritiks skriftserie Nr 56

Luthersk antisemitism

Tidskriften Analys & Kritiks skriftserie Nr 56: Luthersk antisemitism Första upplagan augusti 2014 Tidskriften Analys & Kritik 2014 Solna ISSN 1653-5278

Innehåll Förord 6 Martin Luthers teologi 9 Dr Luther och Mr Hyde 14 Luthers antisemitism och den svenska kyrkan 16 Om Judarnas och deras lögner 24 Litteratur 62 5

Förord I år är det 530 år sedan Martin Luther föddes. Fortfarande är hans teologi grunden för Svensk Kyrkan och det svenska kungahuset. Enligt Successionordningens 4 ska statsöverhuvudet följa den rena evangeliska läran. Lutherdomen är en fundamentalistiska lära, likande islamismen, då den är absolut texttroende. Allt som står Bibeln är sant och är Guds ord för en rätttrogen lutheran. Detta till skillnad från den Katolska kyrkan, som skapade Bibeln, där det är kyrkan och påven som bestämmer tolkningen, vilket ständigt förändras. För Martin Luther, till skillnad från humanisten Erasmus av Rotterdom, som också kritiserade kyrkans avlatshandel och korruption, var det predestinationlärans i dess strängaste form som gällde, enligt Om viljans träldom (1525). Det är Gud som utvalt vilka som är troende och det är inte individens gärningar som bestämmer vilka som kommer till himmeln. Goda gärningar gör bara de som Gud redan valt till att tro. För Luther har individen ingen frihet i ett universum som styrs av en nyckfull Gud. Hans lära tillsammans med motreformationen utgjorde en attack på renässansen och dess humanistiska ideal. Djävulstron är central för Luther, som överallt ser smådjävlar driva människor i synd. En tro som filosofen Ingmar Hedenius, men inte kyrkans biskopar eller teologer gjorde upp med. Intoleransen och hatpropagandan är det centrala i Luthers verk, vilket denna skrift klart visar. Religionskrig och oförsonlighet mot katoliker, judar och muslimer är väsentliga i hans tolkning av Nya Testamentet. Med reformationen delades Europa och ödelades av religionskrig och revolter. Luthers teologi blev en fursteideologi och för despoter som Gustav Vasa, Sveriges Pol Pot, blev lutherdomen en statsideologi. Med hjälp att Luthers lära socialiserades och privatiserades katolska kyrkans egendomar till det nya arvkungadömet. 6

Översättningen av Martin Luthers pamflett "Gegen die Jüden und ihre Lügen" (1543) utgår från den tyska utgåvan, Luthers Kampffchriften gegen das Judentum, eller Luthers kampskrifter mot judenheten från förlaget Klinkhardt & Bierman, Berlin W62 år 1936. En utgåva med förord och uppsats av nationalsocialisten och litteraturhistorikern dr Walther Linden. Publiceringen av denna vedervärdiga skrift är inte oproblematisk. Den riskerar att bidra till spridning av antisemitismens gift. Luthers skrift har tidigare publicerats i engelsk utgåva av amerikanska nazister i syfte att rättfärdiga förföljelserna mot judarna och Förintelsen. För Luthers skrift var en blueprint för Adolf Hitlers Förintelse. En ytterligare problem är debattklimatet i Sverige. Ett exempel är de märkliga juridiska turerna kring publiceringen av Mein Kampf på svenska och nu senast bokhandlarnas stoppande av Sion de vises protokoll. Men hade flera tyskar verkligen läst Mein Kampf och tagit den på allvar så hade kanske inte Hitler kommit till makten. Detsamma gäller Ayatolla Khomeini, vars skrifter som publicerades långt före den iranska revolutionen 1979, och som predikade upprättandet av en teokrati och inte någon demokrati med pedantisk noggrannhet. Museveni i Uganda, vars doktorsavhandling handlade om Franz Fanon, som förhärligade våldet, vilket precis vad som kännetecknar Centralafrika idag. Folkmord, rasism och krig i Fanons anda. Hade medborgarna läst dessa skrifter och tagit dessa på allvar hade kanske tyranner inte kommit till makten. Demokratin och friheten måste utgå från att medborgaren har ett förnuft och sakliga argument. Därför är översättningen av Luthers vedervärdiga skrift än idag viktig för förståelsen av Luthers bisarra teologi, som fortfarande styr den Svenska Kyrkan och kungahuset. Det är därför ingen tillfällighet att en aktuell översättning saknas. Inom de lutherska samfunden finns ett motstånd mot att ge ut ett sådant verk av Martin Luther i ett samhälle som under århundraden dominerats av den lutherska teologin och ortodoxin. Åtskilliga devota och osakliga hyllningsskrifter har publicerats under 1900-talet av lutherska teologer. 7

Luthers avskyvärda antisemitisk skrift kan naturligtvis inte ges ut utan kommentarer. Därför har denna skrift kompletterats med artiklar om Luthers ideologi och antisemitism. Artiklarna har tidigare publicerats i tidskriften Analys & Kritik. 8

Martin Luthers teologi Inför Martin Luthers 520 års dag 2004 hade regissören Eric Till premiär på sin film "Luther", vilket blev en succé i Tyskland. Först den 15 oktober år 2004 hade filmen premiär i Sverige. För svenska kyrkan och de protestantiska frikyrkorna är Lutherfilmen en lika stor händelse som Mel Gibsons våldspornografiska och av gammalkatolsk präglad antisemitism succéfilm The Passion of the Christ. Lutherfilmen har också sponsrats av kyrkliga organisationer, bl.a. Svenska kyrkans Kultursamverkan i Göteborg, i syfte att i den propagandistiska traditionen upphöja Luther till himmelska skyar och avsiktligt nedsvärta katolicismen, trots att hans kristendomstolkning var starkt influerad av kyrkofadern Augustinus och katolikernas främste kyrkolärare Thomas av Aquino. Den bild som ges av Luther, liksom i Gibsons Jesus skildring, präglas starkt av dagens Hollywoodkultur. Lutherfilmens huvudperson spelas av Joseph Fiennes, som tidigare haft märkliga filmroller som Shakespeare i "Shakespeare in Love" och som försteälskare i "Elizabeth". Filmens hjälte Luther är sålunda snygg, ung och glad. Han är också en typisk Hollywood äventyrshjälte. En slags medeltida Arnold Schwarzenegger (dock utan muskler), en präktig John Wayne, en stilig Clint Eastwood eller en pratversion av Sylvester "Rambo" Stallone. Hollywoods Luther är den ensamma hjälten, "lone rider", en "ung rebell", som går till storms mot auktoriteter, missbruk och påvedömets orättvisor i största allmänhet. Luther framställs kort och gott som en postmodern nyliberal, som idag för en rebellisk kamp mot den förkättrade och den auktoritära välfärdsstaten i enlighet med marknadsfundamentalismens teser. Men bilden av en ensam och stark Luther överensstämmer inte med verkligheten, eftersom 1500-talet präglas av omfattande kritik inom kyrkan, exempelvis av humanisten Rasmus av Rotterdam. Det är inte en människas verk som får katolska kyrkan 9

att splittras, utan Luther är en del av en större rörelse. En oppositionell rörelse som utnyttjas i maktstrider och inte minst av stormakter för att uppnå geopolitiska och politiska omvälvningar i Europa. Kyrkostriderna blev den andliga dimensionen på hundra år av krig och inbördeskrig i Europa. Luthers "revolutionära" ådra kom att bidra till att splittra kyrkan och bana väg för ett hundraårigt religionskrig präglad av religiös intolerans. Skildringen av Luthers uppväxt saknas och porträttet av Luther skiljer sig därmed från den bild som t.ex. Erik H. Eriksson visar i sin fallstudie om den unge Luther i boken "Young Man Luther" (1959). Genom det berömda blixtnedslaget vid byn Stotternheim den 2 juli 1505 förändrades Luthers levnadsbana helt, vilket blev en legitimation för hans kommande värv, hans arbete som reformator, som den nyckfulle Guden bestämt åt honom. Detta blixtnedslag utlöstes inte genom predestinationen utan genom Luthers djupa och tidiga inre själsliga konflikter. Luther hade en ovanligt hård barndom, en strävsam men härsklysten, dominerande, råbarkad och obalanserad fader med fruktansvärda vredesutbrott försatte den unge Luther i en mycket allvarlig identitetskris, i en inre klyvnad med framträdande neurotiska symptom och psykiska ytterlighetstillstånd. Sadistiska prygelbestraffningar, som skapade dödsskräck och djup melankoli, gjorde förhållandet till fadern ambivalent och dubbelbottnat. Luther skrev: "Jag flydde undan honom, och jag blev bitter emot honom, tills han så småningom gjorde mig van vid honom igen". Filmens bild av Luther som en "befriare" är inte korrekt. "Befriaren" och maktmänniskan Luther uppmanade i sin fruktansvärda skrift "Wider die mörderischen und räuberischen Rotten der Bauern" ("Mot de mordiska och plundringslystna bondehoparna", 1525) furstarna att med all tänkbar mänsklig grymhet slå ned och tillintetgöra de upproriska bönderna för deras moderata krav om ekonomisk och social förbättring, ty reformatorn Luther hade missionen att genomföra Guds rättmätiga straff och domar. Han legitimerade sålunda förtryck och det är sålunda ingen tillfällighet att den förruttnande kommunistiska regimen i DDR under sina sista år på 1980-talet dammade av Luther inför 500 års fi- 10

randet och försökte ersätta den marxist-leninistiska teologin med maktens religion lutherdomen. Enligt Luther var det en furstes plikt att hindra, att någon irrlära, något partiväsende, uppstod bland undersåtarna. Därmed infördes statstvånget i religionsutövningen med förtryck och förföljelser mot religiöst oliktänkande i Sverige ända från reformationens genomförande till religionsfrihetslagen av år 1951. Den svenska kyrkan i luthersk tappning har under århundraden aldrig förespråkat, än mindre velat tillämpa, religionsfrihetens princip. Befogad kritik mot Luthers inskränkta teologi finns naturligtvis inte med i filmen. Luthers syn på människans fria vilja, som han förnekade, präglas av en förskräckande teologisk determinism. Hans hemska bok "Om den trälbundna viljan" (1525) var en polemik mot den store humanisten Erasmus av Rotterdam "Avhandling om den fria viljan". Enligt lutherdomens evangeliska åskådning söker Gud människan långt före innan han själv har någon tanke på honom. Och människans sökande efter Gud är en frukt av hans sökande efter henne. På den lutherska teologins besynnerliga språk kallas detta för den universella och förekommande nåden, en förskönad omskrivning av den maktfullkomlige gudens egenmäktiga sätt att förutbestämma vissa människor till evig salighet, andra till evig fördömelse i det brinnande Gehenna, den s.k. predestinationen. Den kristna antisemitismen hos Luther finns det inga spår av i filmen. Luthers antisemitism tillhör en av historiens allra värsta varianter. Hans glödande hat mot judar, som han uppmanar furstarna att fördriva, utplåna med bestialiska dödsstraff eller sätta i arbetsläger, bränna och förstöra judarnas synagogor och fasta egendom, konfiskera deras pengar och värdesaker finns inte med i Tills endimensionella berättelse. Förintandet av juden skedde för att "fira Gud och kristenheten" enligt den store reformatorns hemska antisemitiska skrift Om judarna och deras lögner (1543), en av de fränaste antisemitiska böcker världslitteraturen har att uppvisa. Härifrån hämtade under 1930- och 40-talen nazisterna hela sitt program för judeutrotningen. Det var Luthers idéer som stod som modell för Förintelsen. Så förkunnade reformationens 11

store man, vars födelseminne högtidlighålls med stor pompa och ståt samt devota hyllningar. I vältalige predikningar beskrivs hans enastående historiska insats för det kristna evangeliets segertåg genom världen! Men hur ska detta konststycke göras trovärdigt utan att dölja och förneka högst väsentliga historiska fakta? I en tid som präglas av kvinnornas frigörelse står Luther för en kristen vidskeplig syn som förvandlar kvinnan till en andrahandsvarelse. I sin "Lilla katekes" under förklaringen till fjärde bönen värderas kvinnan som god maka lägre än "mat och dryck, hus och hem, åker, boskap och bohag, gods och penningar." Eftersom Luthers teologi handlar om en bokstavstrogen bibelsyn var det de bibliska myterna som gällde. I 1 Mos 2:21-22 skapade Gud kvinnan av ett mannens revben. Aposteln Paulus proklamerade, att "kvinnan är av mannen" och "skapades för mannens skull" (1 Kor 11:8-9). Ty "hustrun råder icke själv över sin kropp, utan mannen" (1 Kor 7:4). Hennes ödesdigra lott är att i allt underordna sig sin man, "ty en man är sin hustrus huvud" (Ef. 5:22-24). Trots talet om äktenskapets helgd medgav en hycklande Luther i en promemoria år 1539 dubbeläktenskap, ett s.k. turkiskt äktenskap, för lantgreven Filip av Hessen. Vissa svenska lutherska teologer hävdar att bibeln inte hävdar att prästämbetet skulle vara knutet till enbart män, utan kvinnomotståndet som präst har stöd i katolsk tradition. Men Jesus själv utsåg endast män till apostlar (Matt 4:18-22 och 10:1-42) och Paulus sade nej till kvinnor (1 Kor 14:34). Och Luther själv är mycket tydlig på punkten. I boken "Om koncilierna och kyrkan" skrev han: "Den helige Ande har beträffande predikoämbetet endast utvalt dugliga manspersoner, icke kvinnor... Denna åtskillnad ger ock naturen vid handen. Evangelium upphäver ej heller detta utan bekräftar det som Guds ordning och verk". Vore det inte riktigare att erkänna, att Bibeln, som ju också är ett människoverk, har en föråldrad syn på relationen mellan man och kvinna, en syn som vi i vår tid icke kan acceptera av etiska skäl. Först år 1958, kort tid efter det Sverige erhöll religionsfrihet beslöt den lutherska svenska statskyrkan att kvinnor kan bli präster på samma villkor som män. Men ännu på ett kyrkomöte, när tredjedel av alla präster är 12

kvinnor, har Luthers kvinnofientlighet sina förespråkare med de högkyrkliga fundamentalisterna. Luthers teologi kommer en att osökt att tänka på det kända ordstävet från Dalarna: "Jag ska lära dig ljuga, sa prästen, slog pojken i huvudet med bibeln". Publicerad: 2004-10-16 13

Dr Luther och Mr Hyde En av de få svenska böckerna om Martin Luther som överhuvudtaget tar upp Luther och lutherdomens mörka antisemitiska historia är Per Svensson i sin bok Dr Luther och Mr Hyde Om tro och makt då och nu (Cordia 2008). Per Svensson lyfter ett antal mörka sidor hos Martin Luther och påminner om att Martin Luther var populär i det nazistiska Tyskland, som tysk-nationell folkhjälte och antisemitisk pionjär. I september 1933 firades 45o-årsminnet av Luthers födelse i diktaturens Tyskland. Kyrkohistorikern Hans Preuss artikel i Allgememe Evangelisch-Luterische Kirchenzeitung, Allmänna Evangelisk-Lutherska Kyrkotidningen, inför Lutherfirandet detta år visar på de stora likheterna mellan Martin Luther och Adolf Hitler. Per Svensson påminner läsaren om: Martin Luther var antisemit. Inga försök att relativisera eller kontextualisera hans hatiska utfall mot judar och judendom kan ändra på den saken. Hans levnadstecknare och apologeter försöker ibland tona ner denna pinsamma, plågsamma sida av den store mannens personlighet. Framför allt brukar det framhållas att Martin Luther i sin ungdom tvärtom skrev till judarnas försvar, särskilt då i skriften Das Jesus Christus ein geborner Jude sey, Att Jesus Kristus var född jude. Men man måste då komma ihåg att den unge Luther befann sig mitt uppe i en stor och avgörande strid där fiendens fiende tillfalligt kunde ges rang av tvångsenrollerad allierad. Luther stödde den ansedde akademikern Johann Reuchlin, sin tids ledande auktoritet på hebreiska och äldre släkting till Philipp Melanchthon, när han attackerades av den påvekyrka som också Luther befann sig i opposition mot. Kyrkan ville samla in och låta bränna skrifter på hebreiska. Reuchlin protesterade, och fick stöd av Europas humanister, för vilka rätten att läsa och kommentera texter var ett överlevnadsvillkor. Också Luther engagerade sig i försvaret av Reuchlin, som han beundrade. Kunskap i hebreiska var ju dessutom en förutsättning för att rätt förstå de heliga skrifterna. Och judarna? Det var Guds och inte människor sak att få dem att se ljuset, slog Luther fast. Också här avvisade han gärningskristendomen. Så länge Luther ännu förde krig mot påvekyrkan anpassade han sina åsikter om judar och judendom efter de polemiska krav detta krig ställde. Eller som den norske idéhistorikern Trond Berg Eriksen utrycker det i det stora Översiktsverket Antisemitismens svarta bok: Poängen i skriften 14

Das Jesus Christus ein geborner Jude sey var inte att försvara judarna, utan att parera anklagelser från papisterna om att Luther själv var mer jude än kristen. Diarmaid MacCulloch konstaterar i The Reformation. A History : Luthers skrifter från 1543 formar sig till ritning för nazisternas kristallnatt. Trond Berg Eriksen i en sammanfattande värdering av Luthers antisemitiska författarskap: Det må måste erkännas att ett otäckare människoförakt får man leta efter i hela den västerländska idéhistorien. Hans texter är så stinkande okristliga att det nästan känns som en botgöring att läsa dem. Per Svensson skriver att Martin Luthers skildring av judarna som Djävulens barn inte kan annat än beskrivas som ren ondska. Och hur kan då svenska teologer och präster förkunna en sådan lära och skriva devota hyllningar till ondskans förkunnare? För Martin Luther var judarna en av Djävulens många uppenbarelseformer. Djävulen var deras herre. De var Djävulens barn. Kampen mot judarna upptog i hög grad Luthers intresse och engagemang under de sista åren. Bara några dagar innan han dog predikade han i Eisleben mot judarna. De måste fördrivas, var hans budskap. Orättvist? Ohistoriskt? En annan tid? Ett annat sätt att tänka och tala? Martin Luthers judehets går utöver tid och sammanhang. Hos honom finns, som hos många andra antisemiter, en restpost av hat som faller utanför varje analytiskt raster, som inte låter sig sättas på begrepp. Ett svart hål. En brist, en frånvaro. Det är det vi brukar kalla ondska. (s.240f.) Publicerad: 2009-04-05 15

Luthers antisemitism och den svenska kyrkan Antisemitismen och svenska kyrkan Eftersom Martin Luther, den svenska kyrkans andlige fader, var en av historiens värsta judehatare, vilket främst dokumenteras i hans huvudskrift mot judendomen Von den Juden und ihren Lügen (1543), men framkom redan i hans föreläsningar över Psaltarpsalmerna ( Dictata super Psalterium ) 1513-1516 och hans fortsatta utläggningar över Psaltarpsalmerna ( Operationes in Psalmos ) 1519-1521, där han skarpt och med gränslös intolerans fördömde judarna som djävulska lögnare, hycklare, fulla av vederstyggliga laster och begär, Kristi sanna fiender, evigt fördömda genom Guds outsläckliga vrede, jämte ett flertal uttalanden i andra tidigare och senare skrifter, återspeglar sig hans vidriga antisemitism även i den svenska kyrkans nuvarande bekännelseskrifter. I den Augsburgska bekännelsens apologi läses: «Människorna ha efter hand under nödens tider uttänkt nya gärningar och nya sätt att tjäna Gud och ställt dem mot samvetsnöden. Hedningarna och Israels barn hava offrat människor och företagit sig många andra gruvliga ting för att blidka Guds vrede...detta slag av rättfärdiggörelse härrör från förnuftet». «Det ligger i människans natur att mena sig kunna behaga Gud genom egna gärningar... Det var på samma sätt i Israel. Största delen av folket menade sig genom egna gärningar kunna förtjäna syndernas förlåtelse och hopade därför offer och gudstjänster». «Om nu kyrkan, som i sanning är Kristi rike, är skild från djävulens rike, så äro ju nödvändigtvis de ogudaktiga, som äro i djävulens våld, icke lika med kyrkan, ehuru de i detta livet, emedan Kristi rike här ännu icke är fullt uppenbart, äro inmängda i kyrkan och där bekläda kyrkliga ämbeten. Icke tillhör de ogudaktiga Kristi rike blott därför, att detta ännu icke är uppenbart. Ty till Kristi rike hör det, som Kristus levandegör genom sin Ande, det må vara up- 16

penbart eller fördolt...på samma sätt talar Johannes om hela det judiska folket och säger, att den sanna kyrkan skall skiljas från detta folk» 1 I Luthers stora katekes sägs, att «trons artiklar skilja och avsöndra oss kristna från alla andra människor på jorden (Sic!). Ty vad som är utanför kristenheten, det må vara hedningar, turkar, judar eller falska kristna och hycklare, och även om de skulle tro och tillbedja blott en enda, sann Gud, så veta de likväl icke, hurudant hans sinnelag mot dem är, och kunna av honom icke vänta kärlek eller något gott, varför de förbliva under evig vrede och fördömelse. Ty de hava icke Kristus till sin Herre och äro icke av den Helige Ande upplysta eller benådade med några gåvor av honom» 2 Och i Konkordieformeln pressas frälsningen in under predestinationslärans hopplösa, inhumana och nattsvarta perspektiv precis som Luther gjort tidigare i sin stridsskrift mot Erasmus av Rotterdam Om den trälbundna viljan (1525, sv övers av Gunnar Hillerdal, s 341): «Sålunda föreligger icke något tvivel om att Gud före all tid alldeles avgjort och bestämt förutsett och alltjämt vet, vilka av de kallade som skola tro och vilka som icke skola göra det. Likaså vilka av de omvända som skola bliva beståndande och vilka som icke skola bliva det, samt vilka som, sedan de fallit, åter skola omvända sig och vilka skola förhärda sina hjärtan...ty det är välförtjänta syndastraff, när Gud straffar land och folk för föraktet av Ordet på det sättet, att han låter straffet gå ut över de efterkommande, såsom man ser av judarnas exempel. Genom sådana straff, som drabba länder och enskilda, visar Gud för de sina hela sitt allvar, vad vi alla förtjänat och voro värda, då vi förhållit oss illa gent emot Guds ord och ofta djupt bedrövat den helige Ande... Ty dem, som bli straffade och mottaga sina synders lön, sker ingen orätt» 3 Efter reformationens införande i Sverige på riksdagen i Västerås 1527 befästes den lutherska konfessionen ytterligare genom Västerås arvförening år 1544. Och genom Uppsala mötes beslut år 1593 eftersträvades fullständig konformism, dvs. enhet i religionen både vad läran och ceremonierna beträffar. Ingen som tillhörde någon annan religion än den evangelisk-lutherska, ska här uti riket bliva liden eller i något kall eller ämbete brukad. Den som avföll från den rätta läran, skulle mista sin egendom och landsförvisas. 1 Ruben Josefson m fl: Svenska kyrkans bekännelseskrifter, s 154, 173, 177 2 Ruben Josefson m fl: Svenska kyrkans bekännelseskrifter, s 451-452. 3 Ruben Josefson m fl: Svenska kyrkans bekännelseskrif ter, s 666-667. 17

Genom Örebro stadga av år 1617 preciserades avfall från den rätta läran att t v endast gälla katoliker, som ansågs vara agenter för fiendelandet Polen. Men prästerskapet hade yrkat på att likställa kalvinister och andra religionsbekännare med katoliker. Drottning Kristina var troligen den första, som inkallat kända judar till Sverige, bl.a. den ryktbare läkaren Benedict de Castro (f 1597 d 1684), vilken tidvis vistades här mellan åren 1645-1652 och därunder tillägnade drottningen en medicinsk avhandling, samt den engelsk-judiske målaren Alexander Cooper (f 1605 d 1660), vars fulländade porträtt av Magnus De la Gardie hänger i Riksbankens myntkabinett. 4 Påverkad av sin religionslärare Johannes Matthiae, den blidaste och fördragsammaste av svenska teologer under detta ofördragsamhetens tidevarv, hade hon en friare och tolerantare inställning till troheten mot den lutherska bekännelsen. Möjligheter skulle ges till fri och självständig tankeverksamhet och hon opponerade sig öppet mot den framväxande klerikala och inskränkta konkordieortodoxin. Efter hennes tronavsägelse på grund av konversion till katolicismen skärptes religionslagstiftningen genom religionsstadgan 1655 och judar förbjöds att vistas inom riket. Och i 1686 års kyrkolag och 1726 års konventikelplakat nådde den lutherska ortodoxin intoleransens höjdpunkt i fråga om enighet i religionen och den rätta gudstjänsten. 5 Förbud för judar att vistas i Sverige utfärdades emellertid upprepade gånger mellan åren 1685 till 1748. 6 Dock fick judar bo i Marstrand, så länge Marstrand var frihamn. Nödvändigheten av att utveckla handel, hantverk, industri och olika näringsgrenar samt vetenskap bidrog till en starkt ökad efterfrågan av kompetent och utbildad arbetskraft, som uppenbarligen inte fanns inom landet. Utländsk arbetskraft av annan kristen konfession än den evangelisk-lutherska tilläts invandra, om begränsningar i religionsutövningen iakttogs. Gustav III, som var starkt påverkad av den franska upplysningsfilosofin och rationalismen, utfärdade år 1781 den epok- 4 SvU band 5 sp 982, band 6 sp 496 5 Berndt Gustafsson: Svensk kyrkohistoria, s 103,108-109, 124-125; Emil Hildebrand & Ludvig Stavenow: Sveriges historia till våra dagar, del VII s 80-81, 159-186, 384, del VIII s 273-277, del IX s 93. 6 SvU band 14 sp 669. 18

görande förordningen om religionsfrihet, som kallats vår första religionsfrihetslag eller toleransediktet. Härigenom erhöll främmande kristna trosbekännare, som inflyttat i riket, och deras efterkommande rätt att bilda församlingar, bygga egna kyrkor och anställa präster, dock med vissa begränsningar. Genom 1782 års judereglemente fick mosaiska trosbekännare sin första rättsliga status här i landet, men de tvingades bosätta sig endast i Stockholm, Norrköping och Göteborg för att driva handel och vägrades äktenskap med andra trosbekännare samt fick ej heller delta i riksdagsmannaval. 7 Då judereglementet upphävdes år 1838 erhöll mosaiska trosbekännare vidgade rättigheter för att - efter ytterligare emancipationstillstånd - slutligen år 1870 få fullständiga medborgerliga rättigheter, en reform för vilken Viktor Rydberg som nyvald andrakammarsledamot varmt talade. 8 Men våra lutherska klerkers och teologers kamp mot judendomen upphörde knappast därmed. I Gertrud Auléns bland svenska teologer välbekanta missionshistorier Kristendomens väg till folken står exempelvis följande besynnerligheter att läsa: Om icke kristendomen förmår vinna judarna, skall den judiska anden, den irreligiösa, skarpa, erövra världen... Judarna ha visat sig äga en förfärande makt. Detta stämmer väl överens med vad kyrkofadern Luther förkunnade i Von den Juden und ihren Lügen: Judarna är giftiga, hårda, hämndgiriga, baksluga ormar, lönnmördare och djävulsbarn, som fäktar och gör skada...en kristen har näst djävulen inte någon giftigare och bittrare fiende än en jude. 9 Och i nazismens rasideologi 10, som fullödigt inspirerats av den lutherska antisemitismen, karakteriserades juden i det ekonomiska livet inte som producent utan uteslutande som mellanhand. Med sin tusenåriga merkantila rutin är han vida överlägsen den alltjämt hjälplöse men framförallt obegränsat ärlige ariern, och det dröjer 7 Berndt Gustafsson: Svensk kyrkohistoria, s 151; Emil Hildebrand & Ludvig Stavenow: Sveriges historia till våra dagar del 10, s 113-120; SOU 1964:13, s 9. 8 Carl Grimberg: Svenska folkets underbara öden VII s 84-87, XI s 76-71; SvU band 14 sp 669-670. 9 Martin Luther: Om judarna och deras lögner. Urval ur Luthers huvudskrift mot judarna - 1543. Sv övers av Guthorm Hallén. Stencil, s 7-8. 10 Lars-Erik Blomgren & Ingvar Körberg: Hitler och nazismen, s 47-51, 56-58, 83-95. 19

inte länge innan handeln hotar att bli ett judiskt monopol. Juden börjar låna ut pengar, nästan alltid till ockerränta. I själva verket är det han som inför räntan. Faran med denna nya inrättning genomskådas inte genast, utan hälsas rent av välkommen på grund av den ögonblickliga fördel den bereder...penningväsendet och handeln bli nu helt och hållet judens privilegium. Judens ockerräntor uppväcka till slut motstånd, hans tilltagande fräckhet ovilja, hans rikedom avund. Måttet rågas när han även drar mark och jord under sin merkantila verksamhet och förnedrar dem till försäljningsobjekt, eller rättare sagt handelsvara. Då juden inte själv bebygger marken utan bara betraktar den som bytesmedel, och visserligen låter bönderna vara kvar, men på det hårdaste utpressar dem, växer oviljan mot honom till öppet hat. Hans blodsugeri och tyranni bli så stora att han blir föremål för övergrepp. Man får ögonen alltmer öppna för dessa främlingar och upptäcker ständigt nya frånstötande karaktärsdrag, tills slutligen klyftan blir oöverstiglig. 11 Då Hitler höll tal den 1938-02-24 inför sina gamla partikämpar, yttrade han bl a: Europas folk, er arvfiende är det judiska folket! Tyska folket har vågat bjuda det spetsen. Den insikten måste och skall slå igenom att folken kommer att få fred och frihet den gång de räcker varandra händerna för att krossa det folk om vilket redan Kristus sade, att de har djävulen till far... Vi kan därav hämta den lärdomen att man måste skoningslöst gå fram mot denna judiska avföda i Tyskland... Jag vill tillintetgöra dig. 12 För Luther var penningspekulationer, kreditgivning och räntetagande tydliga bevis på hur djävulen förblindade och behärskade människor i denna värld. 13 Sådan verksamhet bedrev judarna enligt Luther. Därför gav han bland annat det rådet, att man förbjuder judarnas ocker och tar ifrån dem alla kontanta tillgångar och klenoder i silver och guld och lägger dessa i beslag. Ty allt vad de äger, har de stulit och bortrövat genom sitt ocker. 14 11 Adolf Hitler: Min kamp, s 274-275. 12 Stig Jonasson: Nazismen i dokument, s 42-43; Ingemar Karlsson & Arne Ruth: Samhället som teater. Estetik och politik i Tredje riket, s 82-105, 127-140, 225-228, 269-273, 281-300, 303-323; Harald Ofstad: Vårt förakt för svaghet, s 24-69, 130-153. 13 E H Thörnberg: Nationalekonomiens historia I, s 29-30. 14 Martin Luther: Om judarna och deras lögner, sv övers, stencil, s 3. 20

Den framstående svenske teologen, sedermera Lundabiskopen Anders Nygren skrev under tyska nazismens glansdagar en bok om Den tyska kyrkostriden (1934), där han i stort sympatiserade - liksom majoriteten av sina trosbröder inom den tyska evangeliska bekännelsekyrkan samt flera företrädare inom den svenska kyrkan - med nazistregimens militarism, politiska strävanden, rasdiskrimination och judeförföljelser. Om judeförföljelserna yttrade Nygren - för övrigt helt i Luthers anda: Den som vet huru under efterkrigsåren de så kallade östjudarna översvämmat Tyskland och tillvällat sig ett alldeles oproportionerligt inflytande kunde utan vidare inse att en praktiskt utjämnande reglering här måste inträda. 15 Den kroppsliga misshandeln i naziststatens koncentrationsläger betecknades som illvillig propaganda och en kamp för liberalismens frihetsideal vore ett lika grovt misstydande som när bondeupprorets män tog Luthers ord om en kristen människas frihet till intäkt för sina helt annorlunda orienterade frihetsidéer. Och i fronten mot liberalismens och därmed även demokratins frihetsideal fylkade sig flera av våra ledande och tongivande kyrkomän och teologer, tillhörligt det statligt prioriterade evangeliskt-lutherska kyrkosamfundet (se nedan). Vid Life and Work-konferensen i Oxford 1937 fastslogs, att kyrkan var skyldig staten lydnad, alltså även i en nazistisk diktaturstat (!), och att bedja för staten, dess folk och dess styrelse. Detta uttalande låg helt i linje med kyrkoreformatorn Martin Luthers lära om staten. 16 Demokratins frihets-, humanitets- och rättighetsprinciper var inga omistliga, mänskliga värden för biskopen Anders Nygren och den evangeliska-lutherska kyrka, han företrädde. 17 Tvärtom 15 Bonniers världshistoria 17, s 150-158; Paul Johnson: Moderna tider, s 500-510; Steven Koblik: Om vi teg, skulle stenarna ropa. Om Sverige och judeproblemet 1933-1945, s 87-119; Willy Strzelewicz: Kampen om de mänskliga rättigheterna, s 169-220, särsk s 203-213; Herbert Tingsten: Det hotade Israel, s 7-46, 83-128; Dens: Åsikter och motiv, s 146. 16 Einar Billing: Luthers lära om staten, s 111-122; R 13: 1 ff; 1 P 2: 13 ff; 1 Tim 2:1 f; Tit 3: 1; Nathan Söderblom: Humor och melankoli och andra lutherstudier, s 352-357. 17 Erich Fromm: Ett friskare samhälle, s 58-66, 146-151, 210-215, 260-280; C B Macpherson: Den mångtydiga demokratin, s 9-23, 55-99; Alf Ross: Varför de- 21

hävdade han i det folkkyrkliga idéorganet Vår Lösen (1937), att kyrkan i samma mån som den själv gör anspråk på frihet för sin förkunnelse, också konsekvent måste träda in för att samma frihet lämnas varje annan meningsriktning vid förkunnelsen av dess åsikter, är det liberalistiska frihetsbegreppets konsekvens. Från det evangeliska frihetsbegreppet kan ingen sådan konsekvens dragas. I stora delar av världen står frihetens idé lågt i kurs; man är färdig att avyttra den såsom något ganska värdelöst... Man har fått blicken upp för frihetens avigsida, det individuella godtycket, som hotar att upplösa det samhälleliga livet, och längtar därför efter en fast, ordnande samhällsauktoritet... Så mycket borde ju utan vidare vara klart, att det icke kan vara kyrkans uppgift att träda in för 1789 års idéer, när dessa börja vackla. 18 Trogen sin andlige lärofader Martin Luther biträdde biskop John Cullberg kraftfullt Anders Nygrens och Oxfordkonferensens uttalanden i sitt antidemokratiska och antihumana Herdabrev till Västerås stift (1940): Icke ens angrepp på den allmänna tanke-, tros- och yttrandefriheten får föranleda kyrkan att frångå sin lojalitet mot dem, som ha den politiska ledningen av hennes folk om hand (a.a., s 49). Tidigare hade Cullberg med en evangelisk-luthersk biskops tvärsäkra trosvisshet deklarerat, att kyrkan saknar anledning att skänka ny inspiration och livskraft åt den sönderfallande humana demokratin. 19 Kyrkan har enligt Cullberg länge påtalat den inifrån fortgående upplösningsprocessen i vår kultur: frihetens missbruk till självsvåld, demokratiens urartning till partigräl, det lyckoideal, som avslöjat sig i tidens fadda njutningskult, den dästa ovilligheten att ta på sig personliga offer till det helas båtnad och för att trygga släktets framtid. Härvid konstateras, att kyrkans liv på intet sätt är bundet vid det, som kallas den västerländska civilisationen. 20 mokrati?, s 11-51, 98-141, 219-223; Willy Strzelewicz: Kampen om de mänskliga rättigheterna, s 221-258; Anders Örne: Demokrati, s 11-50. 18 Ingemar Hedenius: Livets mening, s 161; Herbert Tingsten: Åsikter och motiv, s 146-148. 19 Boris Beltzikoff: Judiskt - Kristet - Mänskligt, s 11, 25-28, 50-54; Herbert Tingsten: Åsikter och motiv, s 128-148. 20 John Cullberg: Herdabrev, s 44-45. 22

Men kristendom och kultur äro två skilda ting, hävdade biskop Torsten Bohlin. 21 I svensk kultur sprids fränt hedniska lukter enligt Bohlins andligt finkänsliga näsa (a.a., s 13, 26-40). Men vad värre är: den icke-kristustroende är defekt just som människa. Kvar står blott ett underpersonligt, animalt väsen, som icke kvalitativt skiljer sig från djurserien (a.a., s 80) till skillnad från den Kristustroende människan, som är skapad av Gud och till Gud. Ty enligt den med gudomlig visdom benådade biskopen existerar endast dessa två människotyper. Ironiskt nog tillämpade biskopen Bohlin samma analoga indelningsgrunder i sin karakterologi som i den av tyska nazismen (SS- Hauptamt) utgivna skriften Der Untermensch, nämligen endast två polära typer den världsbehärskande människan, som levde i ljuset och blev näst Gud och motsvarade Bohlins kristna trosmänniska, samt undermänniskan, som levde i träsket, helvetet och fann sin ledare i den evige juden, motsvarande Bohlins defekta, underpersonliga, animala väsen. 22 I boken Kristna perspektiv (1935) beskrev dåvarande journalisten, sedermera professorn i ekonomisk historia och psalmförfattaren Karl-Gustaf Hildebrand våra stora kyrkomäns och betydande teologers, minst sagt, dubiösa hållning till demokratin på följande sätt: män som Einar Billing och Nathan Söderblom ha snillrikt förberett, Gustaf Aulén och Anders Nygren - framför andra - ha närmare genomfört en front mot liberalismen i en annan vida djupsinnigare och vida mindre tidsbunden innebörd än den politiska spekulationens. Den moderna teologien är överhuvudtaget -- alla inre motsatser å sido -- framsprungen ur samma motvilja mot förskönande fraser och individualistisk bekvämlighet, som fött det bästa i leninism och nazism (Sic!!) (a.a., s 240; 127-205). Och våra dagars biskopar, såsom Strängnäsbiskopen Jonas Jonsson och den nyvalde ärkebiskopen Gunnar Weman, talar gärna i förmildrande ordalag om sådana blodtörstiga, krigshungrande och brutala diktatorer som Saddam Hussein och Adolf Hitler. 23 21 Dens: Kristen front, s 18. 22 Stig Jonasson: Nazismen i dokument, s 40-41; Boris Beltzikoff: Judiskt - Kristet - Mänskligt, s 52. 23 Per Ahlmark: Vem vill träffa Hitler i himlen?, Exp 1992-12-12. 23

Om Judarnas och deras lögner (Översättning av Martin Luthers skrift från 1543) Guds förskräckliga vrede över det fördömda judiska folket Vi kristna ser - ty judarna kan inte se det -, vilken förskräcklig Guds vrede har övergått det judiska folket och utan att upphöra fortsätter, vilken eld och glöd där brinner och vad de skördar, som flyr Kristus och hans kristna eller är fientligt sinnade. O kära kristna, låt oss ta ett sådant avskyvärt exempel till våra hjärtan, som sankt Paulus talar om i Rom 11:1-12, och låt oss frukta Gud, så att också vi inte till sist råkar ut för en sådan eller ännu större vrede, utan ärar hans gudomliga ord och inte försummar nådens tid, som redan Mahomet och påven har försummat och inte blivit mycket bättre än judarna. Vad vill vi kristna nu göra med detta förkastade, fördömda judiska folk? Att tolerera det ligger inte för oss. Eftersom judar finns hos oss och vi känner till deras lögner, förtal och förbannelser, bör vi icke göra oss delaktiga av alla deras lögner, förbannelser och smädelser. Alltså kan vi inte släcka den gudomliga vredens osläckbara eld (som profeterna säger) eller omvända judarna. Vi måste med bön och gudsfruktan öva sträng barmhärtighet, om vi likväl ska kunna rädda några av dem från helvetets eld och glöd. Hämnas får vi inte. Judarna har hämnden hängande om halsen, tusen gånger större än vi kan önska dem. Därför ger jag mina trogna följande råd. Sju kristliga råd i att öva sträng barmhärtighet mot judar Det första rådet är, att man tänder eld på deras synagogor och skolor och det som inte kan förbrännas, grävs ned och överhöljs med jord, så att ingen människa i all framtid upptäcker vare sig en sten eller några rester. Detta måste man göra för att ära vår Herre och kristenheten. Ty Gud ska se, att vi är kristna och inte medvetet har tolererat el- 24

ler gett vårt samtycke till sådana offentliga lögner, förbannelser och smädelser av hans Son och hans kristna. Ty vad vi hitintills haft fördrag med av okunnighet ( jag har själv inte haft kännedom om det), må Gud förlåta oss. Så nu vet vi det! Skulle vi dessutom rent av skydda ett sådant hus åt judarna, där de baktalar, smädar, förbannar, bespottar och skändar Kristus och oss, som vi ovan hört, vore detta detsamma som om vi gjorde det själva och är ännu farligare, som man nog vet. Moses skriver i 5 Mos 13:12-18, att när en stad bedriver avguderi, ska man helt förstöra den med eld och låta ingenting därav bli kvar. Och om Moses levde nu, skulle han vara den förste, som tände eld på judarnas skolor och hus. Ty han har t o m strängt påbjudit det i 5 Mos 4:40 och 12:1-3. Judarna skulle inte i något stycke avvika från Guds lag. Och Samuel säger i 1 Sam 15:22-26, att det vore avguderi att inte lyda Gud. Nu är judarnas lära ingenting annat än rabbinernas innehållslösa tillsatser och den olydiges avguderi. Av det skälet har Moses blivit helt okänd hos dem liksom Bibeln hos oss under påvedömet. Därför kan också för Moses skull deras skolor inte accepteras, vilka de skändar på samma sätt som oss. Det är ej heller nödvändigt, att judarna har egna fria kyrkor för dylikt avguderi. Det andra rådet är, att man likaså slår sönder och förstör judarnas hus, ty de utövar just detsamma där, som de bedriver i sina skolor. Därför ska man kanske hålla judarna under ett tak eller i uthus såsom zigenare, så att de må veta, att de inte är herrar i vårt land, vilket de berömmer sig av, utan i landsflykt och fångna, att de ständigt må gallskrika och klaga inför Gud över oss. Det tredje rådet är, att man ska ta alla böneböcker och talmundskrifter från dem, där sådant avguderi, sådan lögn, förbannelse och hädelse lärs ut. Det fjärde rådet är, att man förbjuder deras rabbiner med hot om livets förlust att framdeles undervisa. Ty ett sådant ämbete ska de med all rätt förlora, eftersom de håller de arma judarna fångna enligt Moses dom i 5 Mos 17:9-12. Där befaller Moses, att 25

judarna ska lyda sina lärare - om ej, förlorar de kropp och själ, medan han klart tillfogar där: Vad de lär dig enligt Herrens lag. Sådant förbiser onda människor. De använder det arma folkets lydnad till sin motvilja mot Herrens lag, ingjuter i dem gift, förbannelse och smädelse. På samma sätt höll oss påven fången med utsagan i Mt 16:18: Du är Petrus etc, så att vi alla måste tro det, som han ljög och bar fram ur sitt djävulska huvud och inte undervisade oss enligt Guds ord, varför han förlorat läroämbetet. Det femte rådet är, att man helt och hållet upphäver judarnas gatu- och vägeskort. Ty judarna har ingenting att göra i detta land, då de icke är härskare eller fogdar eller köpmän eller liknande. De ska stanna hemma. Jag tillåter mig att säga: en rik jude rider nu med tolv hästar (han vill bli en Kochab) och utplundrar furstar, härskare, land och folk, så att stora män ser snett därpå. Kommer era furstar och härskare inte att spärra vägarna ordentligt för sådana ockrare, så måste nästan ett rytteri samlas mot dem. Våra furstar och härskare bör lära av denna lilla bok, vad judarna är och hur man ska umgås med dem och inte skydda deras existens. Ty ni ska och kan inte längre skydda dem. I annat fall är ni inför Gud delaktiga av alla deras ohyggligheter. Vad gott skulle komma därav, det bör ni noga överväga och förhindra. Det sjätte rådet är, att man förbjuder judarnas ocker och tar ifrån dem alla kontanta tillgångar och klenoder i silver och guld och lägger dessa i beslag. Och detta är orsaken: allt vad de äger (som ovan sagts), har de stulit och bortrövat genom sitt ocker, då de ju i övrigt inget annat näringsfång har. Sådant guld skulle man kunna använda (och inte annat), om en jude allvarligt omvände sig på så sätt, att man gav honom därav tillsvidare hundra, tvåhundra, trehundra gulden till den person, hos vilken han kunde börja en sysselsättning till gagn för sin arma hustru och sitt lilla barn och därmed även underhålla gamla och svaga. Ty dylikt ont vunnet gods är fördömt, om man inte överför det med Guds välsignelse till gott, nödvändigt bruk. Men judarna berömmer sig av att Moses har lovat eller befallt dem att ockra på främlingar, 5 Mos 23: (6) 20 (annars har de inga 26

bibelställen som bevis). Härpå svaras: Det finns två slags judar eller Israel. Det första slaget är de, som Moses förde ut ur Egypten in i Kanans land, såsom Gud hade befallt honom. Åt dessa gav han sin lag, som de skulle hålla i sitt eget land, inget annat, och detta allt, tills Messias skulle komma. De andra judarna är kejsarens judar, icke Moses judar. Dessa började under Pilatus tid, ståthållarens i Juda rike. Ty när Pilatus frågade dem inför sin domarstol: Vad ska jag göra med Jesus, som man kallar Messias? Då skrek de: Korsfäst honom, korsfäst honom! Men han sade: Ska jag korsfästa er konung? De skrek ånyo: Vi har inte någon annan konung än kejsaren! Sådan underkastelse under kejsaren hade Gud inte påbjudit dem. De gjorde detta av sig själva. Då nu kejsaren fordrade tillbörlig lydnad, reste de sig och motsatte sig honom och ville inte längre vara kejserliga. Då kom kejsaren, inspekterade sina undersåtar och tog bort judarna i Jerusalem, skingrade dem över hela sitt rike, så att de måste vara lydiga. Från dessa härstammade den övriga närvarande judiska dräggen, om vilken Moses ingenting visste. Den visste själv ingenting om Moses, för dessa judar finns inte någon passus eller vers i Moseböckerna. Vill de nu åtnjuta Moses lag, så måste de först åter komma till Kanans land och bli Moses judar och hålla hans bud. Där kan de sedan ockra, hur mycket än främlingarna skadas av dem. Men då de är utanför Kanans land och Moses olydiga i främmande länder under kejsaren, måste de hålla kejsarens rätt och inte ockra, tills de blir Moses lydiga. Ty Moses lag har ännu aldrig tillämpats utom landet Kanan eller Israels folk, eftersom Moses inte sänts till egyptierna, babylonierna eller något annat folk med sin lag, utan allenast till det folk, som han fört ur Egypten in i Kanans land, som han ofta själv anfört i 5 Mos 17:16. De skulle hålla dessa bud i det land, som de skulle inta på andra sidan Jordan. Eftersom dessutom prästerskap, gudstjänst, furstendöme, varav det mesta eller nästan allt Moses påbjudit, nu har förfallit under 1400 år, så är det visst, att hans lag då också övergetts och glömts bort och upphört. Därför ska man låta dessa kejserliga ju- 27

dar vederfaras kejsarens rätt och inte tillåta, att de vill vara mosaiska judar, vilket ingen mer varit under 1400 år. Det sjunde rådet är, att man ger de unga starka judarna och judinnorna slaga, yxa, jordhacka, spade, spinnrock, slända och låter dem förtjäna sitt bröd i anletes svett, såsom 1 Mos 3:19 ålagt Adams barn. Ty det duger inte, att de vill låta oss, fördömda hedningar, arbeta i vårt anletes svett, och att de, det heliga folket, vill dra nytta av vårt arbete i hemmets lugna vrå med sysslolösa dagar, vällevnad och ståt och hädiskt berömma sig därav, att de är de kristnas herre genom vårt mödosamma arbete. Därför måste man fördriva latmasken ur kroppen på dem. Judarna kan skada våra liv. Låt oss definitivt fördriva dem till deras eget land Men vi oroar oss för att judarna kan skada våra liv, våra kvinnor, tjänare och barn, vår boskap osv., om de tvingas tjäna eller arbeta för oss. Ty det kan tänkas, att sådana ädla världsherrar och bittra stackare, ovana vid arbete, högst ogärna skulle förödmjuka sig så djupt under de fördömda hedningarna. Låt oss därför hålla fast vid andra nationers klokhet som Frankrikes, Spaniens, Böhmens etc och tillsammans med dem räkna fram vad judarna lurat av oss och därefter i godo fördela det. Men låt oss för alltid driva ut judarna till deras eget land. Ty såsom vi hört, Guds vrede är så stor över dem, att de genom mild barmhärtighet blott blir värre och värre, men genom stränghet föga bättre. Därför är det i alla fall slut med dem. Judarna stjäl och rövar genom ocker! Jag hör sägas, att judarna ger ut stora summor pengar och är därför nyttiga för regeringarna. Ja, varifrån får de pengar? Icke från judarna själva, utan från regeringens och undersåtarnas tillgångar, som de stjäl och rövar genom ocker. Följaktligen tar regeringarna 28

av sina undersåtar, vad judarna ger, dvs undersåtarna måste ge bort pengar och låter skinna sig i stället för judarna. Dessa stannar kvar i landet tröstade och kan fritt ljuga, smäda, förbanna och stjäla. Skulle de misströstande judarna inte skratta däråt i mjugg av skadeglädje, att vi så skändligt låter oss utsättas för gyckel och narr och ger ut av våra pengar, så att de kan stanna kvar i landet och bedriva all ondska, dessutom bli rikare genom vårt svett och blod, men vi blir fattiga och utsugna av dem? Om detta är riktigt, att en tjänare, ja en gäst ger sin husbonde och värd tio gulden årligen och därför kan stjäla tusen gulden, så blir tjänaren och gästen lätt och snart rik, husbonden och värden inom kort en tiggare. Köper judarna skydd och hägn av oss för att fritt och offentligt få bespotta och baktala vår Herre Kristus? Om också judarna kunde ge sådana summor från sina egna åt regeringen, vilket inte är möjligt, och om de därmed skulle köpa skydd och hägn av oss för att offentligt och fritt i sina skolor få baktala, skända, bespotta, fördöma vår Herre Kristus så skändligt, därtill att önska även oss all olycka, att vi mördas och gå förlorade med vår Haman, kejsare, furste, herre, kvinnor och barn, betyder detta sannerligen, att Kristus, vår Herre, hela kristenheten tilllika med hela kejsardömet har sålts för oss med kvinnor och barn skändligt billigt. T o m som ett större helgon skulle här förrädaren Judas värderas i jämförelse med oss? Ja, om varje jude, eller många av dem, årligen kunde ge hundratusen gulden, så skulle vi därför ändock inte tillåta, att de skulle ha makt att så fritt smäda, förbanna, bespotta, utplundra en enda kristen. Det vore redan alltför billigt sålt. Hur mycket outhärdligare är det inte, att vi skulle låta köpa hela Kristus och oss alla med våra egna pengar för att smäda och förbanna judarna och göra dem rika som lön därför och till våra junkrar, vilka dessutom kunde skratta ut oss och känna skadeglädje i sitt övermod. Detta måste vara för djävulen och hans änglar ett rent glädjespel, som de kunde fnysa åt genom näsan såsom en sugga skrattar åt sina grisar, men inför Gud förtjänar riktig vrede. 29

Låt furstarna befria oss från judarnas olidliga, djävulska list Kort sagt: är för er, kära furstar och herrar, som har judar underställda er, ett sådant råd från mig inte lämpligt, så träffar ni ett bättre, så att ni och vi alla kan befria oss från judarnas olidliga, djävulska list och inte inför Gud bli skyldiga och delaktiga i alla lögner, smädelser, spyor, förbannelser, vilka de rasande judarna kastar så fritt och övermodigt mot vår Herre Jesu Kristi person, hans kära moder, alla kristna, all överhet och oss själva. Ni och vi låter dem inte ha något skydd eller beskärm eller någon eskort eller gemenskap, ej heller låter dem stjäla ert och era undersåtars guld och gods genom ocker eller hjälpa dem därtill. Vi har dessutom tillräckligt med egna synder på oss fortfarande från påvedömets tid och gör dagligen många därtill genom all slags otacksamhet och förakt för hans ord och för all hans nåd, att det inte är nödvändigt att lasta på oss dessa judarnas främmande och skändliga laster och sedan ge dem ytterligare guld och gods. Jag vill härmed ha renat och urskuldat mitt samvete, enär jag energiskt har tillkännagett och varnat därför. I prästernas kall ingår att varna för judarnas skadliga aktiviteter Och för er, mina kära vänner, som är kyrkoherdar och präster, vill jag helt grundligt påminna om ert kall, så att också ni varnar era präster för judarnas eviga skada, som ni dessbättre vet att göra, nämligen att präster aktar sig för judarna och undviker dem, där de kan. Inte så att ni ska förbanna dem mycket eller förorsaka dem personligt lidande. Ty de har själva i alltför hög grad förbannat och förolämpat sig själva, när de förbannar mannen Jesus från Nasaret, Marias son, såsom de tyvärr nu gjort över 1400 år. Överheten kan man låta hyckla med dem, som jag just sagt. Men vare sig överheten gör det eller ej, så märker i alla fall var och en för sig själv detta i sitt samvete och gör sig en egen definition eller karakteristik av en jude. 30