Göran Lindberg.1. riksåklagaren angående grov våldtäkt m.m. (Svea hovrätt, avd. 8, dom den 24 november 2010 i mal B 6956-10)

ft Datum ~ Rättsavdelningen 2011-02- 02 AM 2011/0204 Ert datum Er beteckning ÅKLAGARMYNDIGHETEN Svarsskrivelse Sida 1 (13) Tf. byråchefen Daniel Thorsell 6 5930-10 Högsta domstolen HÖGSTA DOMSTOLEN Box 2066 103 12 Stockholm Ink. 2011 02 02 Göran Lindberg.1. riksåklagaren angående grov våldtäkt m.m. (Svea hovrätt, avd. 8, dom den 24 november 2010 i mal B 6956-10) Min inställning Jag bestrider ändring av hovrättens dom och anser att det inte föreligger skäl att meddela prövningstillstånd. Kort bakgrund, mm. 1 målet har väckts ett omfattande åtal mot Göran Lindberg och tre medtilltala de. Åtalet omfattar 28 åtaispunkter, varav 23 avser Göran Lindberg. Vid tings rätten dömdes Göran Lindberg för misshandel, två fall av våldtäkt, grov våld täkt, 28 fall av köp av sexuell tjänst, försök till köp av sexuell tjänst, medhjälp till köp av sexuell tjänst, medhjälp till försök till köp av sexuell tjänst och tre fall av koppleri. Påföljden bestämdes till fängelse 6 år och 6 månader. Efter överklagande till hovrätten ogillades ett av åtalen där tingsrätten hade dömt för våldtäkt. Vidare ogillades till viss del en av de tre kopplerigärningar som tingsrätten hade funnit utredda. Avslutningsvis ogillades åtalen där tings rätten hade dömt för medhjälp. Hovrätten satte ned fängelsestraffet till 6 år. Göran Lindberg vill nu att Högsta domstolen, med ändring av hovrättens dom, i första hand ogillar åtalen för grov våldtäkt (åtaispunkt 2) och våldtäkt (åtals punkt 3) eller, i andra hand, bedömer åtalet för grov våldtäkt som våldtäkt. Un der alla förhållanden vill han att Högsta domstolen dömer ut ett lindrigare straff. Som grund för sitt överklagande har Göran Lindberg sammanfattningsvis åbe ropat följande. Domstolarna har gjort en felaktig bevisvärdering beträffande åtalen för grov våldtäkt och våldtäkt. Vidare har domstolarna gjort en felaktig bevisvärdering beträffande de omständigheter som har åberopats till stöd för att våldtäkten under åtaispunkt 2 ska bedömas som grov. 1 vart fall innebär inte de omständigheter som anges i den gärningsbeskrivningen att våldtäkten ska ru briceras som grov. Vad gäller påföljden är det samlade straffvärdet som hovrät ten har fastställt för högt. Domstolarna har inte heller beaktat hans höga ålder vid straffmätningen, vilket de borde ha gjort. Göran Lindbergs skäl för prövningstillstånd genomgås i slutet av svarsskrivel sen under rubriken Prövningstillstånd. ~~~3 /2O.t.~.. AktbiLnr Postadress Gatuadress Telefon E-post Box 5553 Östern,almsgatan 87 C 01 0-562 50 00 registrator.riksakiagaren~akiagare.se 11485 Stockholm Telefax Webbadress 010-562 52 99 www.aklagare.se

Svarsskrivelse Sida 2 (13) Grunderna för min inställning Bevisvärderingen beträffande åtalet för grov våldtäkt (åtaispunkt 2) Inledning Göran Lindberg har riktat en rad invändningar mot den bevisvärdering som har gjorts av domstolarna. Han menar även att utredningen har varit bristfällig i visst hänseende. 1 det följande kommer jag att systematiskt ta upp Göran Lindbergs invändningar och ge min syn på respektive frågeställning. Målsägandens ljud under händelseförloppet Göran Lindberg har beträffande målsägandens ljud under händelseförloppet sammanfattningsvis uppgett följande. Målsäganden har under förundersök ningen uppgett att hon i stor omfattning och genomgående under händelseför loppet skrikit. Det vittne som hördes har dock inte hört några skrik. Målsägan den ville vid tingsrätten inte kännas vid att hon skrikit, utan uppgav att hon sagt ifrån i högre tonläge. Själv har han redan i de första polisförhören uppgett att skrik var i princip ogörligt för att det var så lyhört och att han vid något tillfälle försökte dämpa målsägandens vällustiga ljud. En välgrundad tolkning är att vittnesutsagan ger stöd åt hans berättelse. Tingsrätten har i sina domskäl (s. 23 y) antecknat att en skillnad i målsägan dens berättelse är att hon i polisförhör har berättat att hon skrek, men att hon vid huvudförhandlingen berättat att hon gett ifrån sig höga ljud av smärta. En ligt tingsrätten innebär inte skillnaden i uttryckssätt att hennes trovärdighet blir mindre. Vidare gör tingsrätten bedömningen att vittnets berättelse inte helt stämmer överens med målsägandens uppgifter om vilken typ av skrik det var (s. 26 x). Det ljud vittnet hörde ger dock enligt tingsrätten visst stöd åt målsä gandens berättelse. Hovrätten har inte gjort någon annan bedömning än tingsrätten i dessa delar. Jag delar helt domstolarnas uppfattning att skillnaden i uttryckssätt inte bör påverka målsägandens trovärdighet. Det står oavsett uttryckssätt klart att mål säganden menar att hon gett ifrån sig högre ljud än vad som kan betraktas som normalt. Detta vinner också stöd av de uppgifter som vittnet har lämnat och som innebär att han har reagerat ganska kraftigt på ljuden han hörde. Vittnet har berättat att han hörde höga ljud och att det inte lät som att kvinnan njöt (tingsrättens dom s. 22 m). Domstolarna har därför inte överdrivit när de värde rat vittnesmålet och funnit att vittnets uppgifter ger visst stöd åt målsägandens berättelse. Tvärtom har domstolarna enligt min mening gjort en ganska försik tig bevisvärdering av vittnesmålet. Sammanfattningsvis delar jag inte Göran Lindbergs ståndpunkt att vittnesutsagan skulle ge stöd åt hans berättelse.

Svarsskrivelse Sida 3 (13) Målsägandens uppgift om att hon varit bunden Göran Lindberg förnekar att han skulle ha bundit målsäganden och har angå ende detta påstående invänt följande. Målsäganden har uppgett att hon i sam band med att hon blev bunden med läderremmar kämpade emot. Hon slet och drog och fortsatte med det tills hennes krafter började ta slut. Av det rättsintyg som åklagaren har åberopat framgår inte att det fanns några märken över huvud taget på målsäganden. Det sakkunnigutlåtande som han själv har åberopat an ger att avsaknaden av skador på handlederna och fotlederna starkt talar emot målsägandens berättelse. Tingsrätten har i sina domskäl anfört att målsäganden berättat att samlaget och övrig penetration var mycket våldsam och att hon fick ont i underlivet (s. 24 n). Enligt tingsrätten stödjer det åberopade rättsintyget detta genom den dokumen tation av skador i underlivet som finns. Tingsrätten lyfter också fram att det sakkunnigutlåtande som Göran Lindberg har åberopat anger att det i rättsinty get saknas kommentarer om att handlederna och fotlederna inte uppvisat några skador (s. 25 ö). Tingsrätten har funnit att den läkare som har skrivit rättsinty get har haft ett bättre underlag för sin bedömning än den av Göran Lindberg anlitade sakkunniga. Det åberopade rättsintyget visar enligt tingsrätten på ska dor som skulle ha kunnat uppstå genom det våld som målsäganden berättat om och att detta ger stöd åt hennes berättelse (s. 25 n). Hovrätten har inte gett uttryck för några andra bedömningar. Jag instämmer helt i domstolarnas samstämmiga bedömning att rättsintyget ger stöd åt målsägandens berättelse. Vidare vill jag tillägga följande. Som framgår av tingsrättens dom har målsäganden redan i förhör den 6 februari 2007 berät tat att hon spändes fast med läderremmar som var ca 5-8 cm breda och som i sin tur var fastsatta med snören från sängbenen (s. 16 y). Göran Lindberg har vidgått att han hade med sig en väska som bl.a. innehöll läderarmband och fyra läderremmar om ca en meter (s. 20 m). Även då han greps den 25 januari 2010 hade han en väska innehållande läderarmband och läderremmar (se beslagspro tokoll intaget i tingsrättens aktbilaga 71 s. 715 ff.). Innehållet i väskan har fo tograferats och av bilderna framgår att de beslagtagna armbanden har varit ganska breda (se nyssnämnda aktbilaga s. 733 ö). Det finns säkerligen flera faktorer som spelar in vad gäller sannolikheten för att den som spänns fast ska f~ märken av behandlingen. Det kan handla om hur hårt armbanden spänns fast och om det är smala eller breda armband. Målsä ganden har inte påstått att armbanden skulle ha spänts åt anmärkningsvärt hårt. Det finns därför ingen anledning att förvänta sig märken med hänsyn till detta. Det förhållandet att armbanden enligt målsäganden har varit ganska breda bör också innebära att sannolikheten för märken minskat, även om den fastbundna stretat emot, jämfört med om det varit smala armband som lättare skär in i skinnet. Det av Göran Lindberg åberopade sakkunnigvittnet har enligt vad som

Svarsskrivelse Sida 4 (13) Rättsavdelningen AM 201 1/0204 antecknats i tingsrättens dom också varit tydlig med att hon inte motsäger mål sägandens uppgifter om att hon varit fastspänd, utan att hon endast talar om sannolikhet (s. 25 m). Brist i utredningen Göran Lindberg har gjort gällande att utredningen ~r bristfällig eftersom åkla garen inte har utrett en tidigare våldtäktsanmälan som målsäganden ska ha gjort. En man satt enligt Göran Lindberg häktad, men fc5rundersökningen lades ned. Jag har i denna del inhämtat ett yttrande från åklagaren i målet, tf. chefsåklaga ren Håkan Roswall, som jag vill hänvisa till. Håkan Roswall anför fl5ljande. Amnälan om den våldtäkt fbr vilken Lindberg dömts i tingsrätt och hovrätt (1(27489-07) skedde den 31 januari 2007. Någon anmälan dessförinnan finns inte enligt vad jag känner till. Den 17 februari 2007 blev polis kallad till behand lingshemmet i anledning av att personalen där misstänkte att målsäganden even tuellt skulle ha prostituerat sig. En polispatrull hörde målsäganden som då berät tade om sex olika män till vilka hon sålt sexuella tjänster under tiden 1 januari 2007 17 februari 2007. Av hennes berättelse framgår dels att hon anmält en av dessa män, Peter, för våldtäkt vilket framgick av anmälan K27489-07 (den våldtäkt Lindberg nu dömts för), dels att en man som hon kände som Jocke i samband med ett oralt samlag tryckt hennes ansikte mot sin penis när hon var ovillig att utföra oralsexet (anmälan K44063-07). 1 ett efterföljande förhör ut tryckte målsäganden sin förvåning över att polisen upprättat en anmälan om våldtäkt. Hon hade aldrig haft för avsikt att anmäla Jocke för våldtäkt. Hon ansåg inte att hon blivit våldtagen vid det här tillfället. Målsäganden förklarade därför att hon inte ville vidare medverka i utredningen angående Jocke. Vem denne Jocke var utreddes aldrig. Det har alltså inte funnits någon häktad man i den ut redningen. Jag har för säkerhets skull också gjort efterforskningar i Cåbra i ären de AM-2373-07. Någon identifierad person har inte funnits i K44063-07. Först och främst visar de omständigheter jag redogjort för ovan att det inte fun nits någon annan våldtäkt att undersöka. Målsäganden har redan inledningsvis klargjort att hon inte ansett sig våldtagen. Därtill kommer att lagstiftaren i flera olika sammanhang klargjort att en målsägandes tidigare sexuella aktiviteter inte skall tillmätas någon betydelse i ett senare våldtäktsmål. 1 rättsfallet NJA 2009 s. 447 1 och II har HD därutöver klargjort att det inte är målsägandens trovärdighet i största allmänhet som skall utgöra utgångspunkten ft~r en domstols bedömning utan den berättelse hon/han lämnar i det aktuella målet. Till sist vill jag också framföra att jag firmer det anmärkningsvärt att Lindberg och hans försvarare - om de verkligen ansett att det varit en allvarlig brist att den andra våldtäktsutred ningen inte tagits in i min förundersökning - inte begärt att förundersökningen skulle kompletteras i berört hänseende, och det har man inte gjort. Övrig utredning Göran Lindberg har beträffande den övriga utredningen lyft fram följande. Vid larmet efter händelsen sades inget om någon våldtäkt. Det är först när poliserna skjutsar målsäganden tillbaka till behandlingshemmet - dit hon inte vill - som

Svarsskrivelse Sida 5 (13) hon påstår att hon blivit våldtagen. Personal vid hemmet uppger för polisen att målsäganden tidigare har hittat på saker och drivit påhitten så långt att hon blivit skjutsad till sjukhus. Det är uppenbart att det varit påståenden om våld täkt som målsäganden har hittat på. Målsäganden har vidare inför persona len vid behandlingshemmet förnekat att hon sålt sex och nekat till att de pengar hon hade kom från försäljning av sex. Även om inget sades om våldtäkt vid larmet så berättade målsäganden för poli sen när de kom fram att det hade hänt något hemskt (tingsrättens aktbilaga 78 s. 6). Då poliserna återigen frågade vad som hade hänt svarade målsäganden att det var jättesvårt att berätta. Väl framme vid behandlingshemmet berättade målsäganden att hon hade blivit utsatt för en våldtäkt. Med andra ord är det inte för att hindra ett återförande till hemmet som hon säger att hon blivit våldtagen. Det stämmer att personal vid hemmet berättade att målsäganden tidigare hade hittat på saker som hon drivit så långt att hon blivit skjutsad till sjukhus (tings rättens aktbilaga 78 s. 6). Såvitt framkommit vid förnyad kontakt med persona len avsåg detta ett tillfälle då målsäganden påstod att hon hade svåra magsmär tor. Hon kördes till sjukhus, men där kunde man inte finna något fysiskt fel på henne (tingsrättens aktbilaga 79 s. 7). Alltså kan jag inte vitsorda Göran Lindbergs påstående om att målsäganden vid detta tillfälle sagt att hon skulle ha blivit våldtagen. Det är också riktigt att personal vid behandlingshemmet uppgett att målsägan den förnekat att hon sålt sex och att pengar som fanns gömda på hennes rum tillhörde henne. Såvitt jag kan förstå avser inte detta den nu aktuella händelsen. Tvärtom framgår av förundersölcningen att målsäganden själv har tagit kontakt med polisen och berättat i detalj var hon hade gömt pengarna från Göran Lind berg (tingsrättens aktbilaga 78 s. 9). Samlad bevisvärdering Beträffande beviskrav och bevisvärdering i förevarande typ av mål har Högsta domstolen på senare tid uttalat följande i rättsfallen NJA 2009 s. 447 1 och II. För en fällande dom i ett mål om sexualbrott krävs liksom i brottmål i övrigt att domstolen genom den utredning som förebringats i målet finner det ha blivit ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade har gjort sig skyldig till vad som lagts honom till last. Det är således inte tillräckligt att målsägandens berättelse är mer trovärdig än den tilltalades. Ett åtal är i mål om sexualbrott lika lite som i något annat sammanhang styrkt genom att målsägandens och den tilltalades utsagor vägs mot varandra och målsägandens därvid bedöms väga tyngre. (Jfr bl.a. NJA 1992 s. 446). Vid påstådd brottslighet av förevarande slag saknas ofta direkta vittnesiakttagel ser och teknisk bevisning till stöd för åtalet. Det hindrar inte att bevisningen ändå kan befinnas tillräcklig för en fällande dom. En huvuduppgift i sådana mål är att

Svarsskrivelse Sida 6 (13) bedöma trovärdigheten av målsägandens utsaga. En alltigenom trovärdig utsaga från målsäganden kan i förening med vad som i övrigt har framkommit i målet t.ex. om målsägandens beteende efter händelsen vara tillräcklig fdr en fällande dom. (Jfr bl.a. NJA 1991 s. 83 och NJA 2005 s. 712). Det är dock ett rimligt krav att målsägandens berättelse till den del det är praktiskt möjligt blivit kontrollerad under förundersökningen, låt vara att brister i det avseendet inte utan vidare be höver leda till bedömningen att åtalet inte har blivit styrkt. Högsta domstolen har härefter i ett rättsfall rörande våldtäkt mot barn (dom den 28 december 2010 i mål B 2937-10) uttalat följande om bedömningen av en utsaga. Vid bedömningen av utsagan finns det enligt Högsta domstolen ofta anledning att lägga vikt främst vid sådana faktorer som avser innehållet i berättelsen som sådan, exempelvis i vad mån den är klar, lång, levande, logisk, rik på detaljer, påvisat sanningsenlig i viktiga enskildheter samt fri från felaktigheter, motsägel ser, överdrifter, svårförklarliga moment, konstansbrister, dåligt sammanhang el ler tvekan i avgörande delar. Däremot ställer det sig enligt Högsta domstolen många gånger svårt att bedöma utsagan med ledning av det allmänna intryck som målsäganden ger eller av icke-verbala faktorer i övrigt. Som hovrätten anger i sin dom (s. 8) finns det beträffande åtaispunkt 2 viss teknisk och annan bevisning. Jag vill för egen del lyfta fram att polisanmälan har gjorts i stort sett omgående och att målsäganden redan från början aktivt medverkat i utredningen. Hon har endast några timmar efter händelsen pekat ut platsen där brottet ska ha ägt rum (ett hotellrum). En såvitt jag kan bedöma noggrann brottsplatsundersökning har därmed möjliggjorts (tingsrättens aktbi laga 78 s. 22 ff.). Vidare har målsäganden medverkat till en läkarundersökning som utmynnat i ett rättsintyg (samma aktbilaga s. 11 ff.) 1 vaginaiprov som då togs har påvisats sperma (samma aktbilaga s. 31) innehållande DNA som med visshet kommer från Göran Lindberg (samma aktbilaga s. 33). Både tingsrätten (s. 26) och hovrätten (s. 9) har funnit att målsägandens berät telse är trovärdig och tillförlitlig. Göran Lindbergs berättelse har däremot inte bedömts vara trovärdig av domstolarna (tingsrättens dom s. 24 och hovrättens dom s. 8). Ingenting har framkommit i överklagandet som ger mig anledning att ha någon annan uppfattning än domstolarna. Domstolarnas bevisvärdering synes ha utförts i enlighet med de riktlinjer som Högsta domstolen har lagt fast i ovannämnda rättsfall. Målsägandens uppgifter bör alltså läggas till grund för bedömningen, i följd varav åtalet är styrkt. Rubriceringen av våldtäktsgärningen under åtaispunkt 2 Göran Lindberg har invänt att gärningen under åtaispunkt 2 felaktigt har rubri cerats som grov våldtäkt. Rubriceringen har gjorts med de felaktiga utgångs punkterna att han skulle ha känt till målsägandens ålder, att det varit fråga om ett utdraget händelseförlopp, att han skulle ha känt till målsägandens psykiska och sociala problem genom att han sett hennes självförvållade skador, att mål-

Svarssknvelse Sida 7 (13) Rättsavdelningen AM 201 1/0204 säganden ratt lindriga skador och att han skulle ha bundit målsäganden. Ingen av de påstådda omständigheterna i gärningsbeskrivningen innebär i sig eller sammantaget att våldtäkten ska rubriceras som grov. Före 2005 års reformering av 6 kap. brottsbalken (SFS 2005:90, prop. 2004/05:45, bet. 2004/05:JuU16, rskr 2004/05:164) skulle vid bedömande av om en våldtäktsgärning var grov särskilt beaktas bl.a. om den som hade begått gärningen med hänsyn till tillvägagångssättet eller offrets låga ålder eller an nars hade visat särskild hänsynslöshet eller råhet. Efter nämnda reform har hänvisningen i lagtexten till offrets låga ålder tagits bort (se 6 kap. 1 fjärde stycket brottsbalken). Regeringen ansåg att det inte längre fanns något behov av att i lagtexten ange offrets låga ålder som ett särskilt rekvisit för grovt brott. Detta fick enligt regeringen anses som en naturlig följd av införandet av en särskild bestämmelse om våldtäkt mot barn (a. prop. s. 57). Avsikten var dock inte att på något sätt ändra den praxis på området som redan gällde för övergrepp mot barn mellan 15 och 18 år. 1 detta sammanhang hänvisade reger ingen till tidigare förarbeten (prop. 1991/92:35 s. 13) där det anges att det inte är uteslutet att det, bl.a. med hänsyn till offrets personliga omständigheter, kan finnas anledning att bedöma övergrepp även mot äldre barn som grova. Den omständigheten att gärningsmannen visat särskild hänsynslöshet eller råhet torde i vissa fall omfatta även omständigheter av nu angivet slag. 1 förarbetena anges vidare att det ofta finns anledning att uppfatta upprepade eller långdragna övergrepp, oberoende av det våld eller hot som använts, som så brutala att de måste anses vara utslag av en sådan hänsynslöshet och råhet som går klart utöver vad som kännetecknar våldtäktsbrotten i allmänhet (prop.1991/92:35 s. 14). Under detta uttryck kan enligt samma motiv även hän föras exempelvis sadistiska inslag i samband med övergreppet eller grovt för nedrande handlingar oberoende av om dessa varit särskilt farliga eller medfört allvarliga skador. Vad gäller vilka omständigheter som har blivit utredda ansluter jag mig till vad tingsrätten (s. 27) och hovrätten (s. 9) har funnit styrkt. Jag vill dock tillägga följande. Angående vad Göran Lindberg insett om målsägandens ålder så mås te han under alla omständigheter ha insett att risken för att målsäganden var under 18 år var mycket hög. Det finns inte något som talar mot att han förhållit sig likgiltig till denna omständighet. Beträffande hur långdraget övergreppet varit har tingsrätten funnit att händelsen pågått mer än ett par timmar. Hovrät ten har inte ansett det utrett att händelseförloppet pågått mer än två timmar, utan har uttalat att det är uppenbart att det varit förhållandevis utdraget. Enligt anmälan har händelsen pågått från kl. 00.30 till kl. 02.30 (tingsrättens aktbilaga 78 s. 3). Göran Lindberg menar i sitt överklagande (s. 14) att han och målsä ganden anlände till hotellet kl. 00.15, vilket ger stöd åt tidsangivelsen i anmä lan. Tidsangivelse i anmälan far också stöd av Ledningscentralens händelse-

Svarsskrivelse Sida 8 (13) rapport där det anges att larmet inkom kl. 02.59 (tingsrättens aktbil. 79 s. 1). Därmed anser jag precis som hovrätten att det är uppenbart att händelsen varit förhållandevis utdragen. Utifrån den samlade bedömning som alltid ska görs av de omständigheter som har åberopats för att gärningen ska bedömas som grov anser jag, i likhet med underrättema, att det är motiverat att bedöma brottet som grovt. Bevisvärderingen beträffande åtalet för våldtäkt (åtaispunkt 3) Göran Lindberg har ifrågasatt om det föreligger en alltigenom trovärdig utsaga från målsäganden och om det i förening med vad som i övrigt framkommit i målet är tillräckligt för en fällande dom. Det som direkt talar mot att så är fallet är enligt Göran Lindberg i huvudsak följande. Anmälan upprättades nästa tio månader efter det påstådda brottet och det är inte målsäganden som är anmäla re. 1 det första och andra förhöret under förundersökningen nämner målsä ganden inget om någon våldtäkt. Det är först vid det tredje förhöret, över ett år efter händelsen, som olika detaljer kommer och att han skulle ha hållit fast henne. Målsäganden hade en ögonbindel på sig under hela händelseförlop pet. Det leder naturligtvis till osäkerhet och stor försiktighet vad gäller hennes berättelse. Det finns en risk för att hennes upplevelser därigenom har blivit förstärkta, missvisande eller uppförstorade. Målsäganden träffade sin psyko log bara någon timme efter händelsen. Om hon hade blivit våldtagen hade hon rimligen berättat det för psykologen. Målsäganden uppgav i tingsrätten att hon efter händelsen inte kände sig våldtagen. Det föreligger enligt målsä gandens egna uppgifter vid tingsrätten en missbruksproblematik beträffande henne. Detta ska vägas in när hennes minneskapacitet värderas. Som hovrätten har antecknat i sin dom (s. 8) saknas beträffande denna åtals punkt såväl teknisk bevisning som direkta vittnesiakttagelser. Vid sådant för hållande kan dock en alltigenom trovärdig utsaga från målsäganden i förening med vad som i övrigt har framkommit i målet t.ex. om målsägandens beteen de efter händelsen vara tillräcklig för en fällande dom (NJA 2009 s. 447 1 och II). En huvuduppgift blir alltså att bedöma trovärdigheten av målsägandens utsaga. Beträffande Göran Lindbergs invändningar angående målsägandens agerande och uppgifter vill jag anföra följande. Som Göran Lindberg har nämnt gjordes anmälan om våldtäkt nästan tio månader efter den aktuella händelsen. Av an mälan framgår att det är polisman i tjänst som har anmält brottet (tingsrättens aktbilaga 69 s. 2). Målsäganden har vid tingsrätten förklarat varför hon inte anmälde våldtäkten med en gång. Hon berättade där att hon skämdes och tyck te att det var hennes eget fel eftersom hon sålde sex (s. 34).

Svarsskrivelse Sida 9 (13) Under förundersökningen har tre förhör hållits med målsäganden. Det var i tiden mellan de två första förhören som anmälan om våldtäkt upprättades. Så vitt framgår av anmälan föranleddes det första förhöret av att målsäganden skulle höras som vittne beträffande ett ärende om grov våldtäkt och grovt koppleri. Vid detta förhör har enligt anmälan framkommit att målsäganden själv utsatts för en våldtäkt. 1 detta inledande förhör uppger målsäganden ex empelvis att hon kände sig utnyttjad efteråt och att hon kanske kände sig våldtagen (tingsrättens aktbilaga 69 s. 13). 1 det andra förhöret finns uppgift om att gärningsmannen höll väldigt hårt i henne och att han ville att hon skulle ligga still (samma aktbilaga s. 34). Således finns uppgift om våldtäkt redan i första förhöret och uppgift om fasthållande i andra förhöret. Det stämmer att målsäganden bar ögonbindel under händelsen. Jag kan där emot inte vitsorda Göran Lindbergs påstående om att det därigenom finns en risk för att målsägandens upplevelser har blivit förstärkta, missvisande eller uppförstorade. Det är riktigt att målsäganden inte berättade för psykologen att hon hade blivit våldtagen. Hon har i tingsrätten (s. 31) berättat att detta berott på att det kändes som att det som hänt var hennes fel och att hon tidigare hade sagt till psykolo gen att hon hade slutat att sälja sex. Som tingsrätten anger framgår det av inty get från psykologen att målsäganden grät häftigt när hon kom dit samt beskrev känslor av värdelöshet och misslyckande. Målsägandens reaktion hos psykolo gen ger enligt min mening stöd åt hennes berättelse. Även tingsrätten (s. 34) har funnit att detta i någon mån talar för att målsäganden har varit med om nå gonting allvarligt och skrämmande före psykologbesöket. Enligt vad som har antecknats i tingsrättens dom (s. 31) sade målsäganden där att hon efter händelsen kände sig utnyttjad men förstod inte att hon hade blivit våldtagen, hon trodde att hon fick skylla sig själv. Det är enligt min mening en klar skillnad mellan detta uttryckssätt och ett påstående om att målsäganden skulle ha uppgett att hon inte kände sig våldtagen. Beträffande missbruksproblematik har jag från Håkan Roswall inhämtat upp gifterna att målsäganden sedan 14 års ålder missbrukat narkotika och narkoti kaklassade läkemedel av och till. Vid tidpunkten för den åtalade gärningen ska något sådant missbruk inte ha förekommit. Målsäganden hade vid detta tillfälle bara konsumerat en mindre mängd alkohol före mötet med Göran Lindberg. 1 övrigt har jag inga andra uppgifter om missbruk än dem som må ha framkom mit vid tingsrätten. För tingsrätten har målsägandens berättelse framstått som stark, trovärdig och självupplevd. Göran Lindbergs uppgifter om samma händelse har däremot f~5- refallit repeterad och inte som ett riktigt minne. Tingsrätten har därför ansett att hans berättelse inte är trovärdig. Hovrätten har anslutit sig till den bevisvärde

Svarsskrivelse Sida 10 (13) ring som tingsrätten har redovisat. Inte heller under denna åtaispunkt har det enligt min mening framkommit något i överklagandet som rubbar tingsrättens slutsatser. Då bevisvärderingen synes ha gjorts i enlighet med Högsta domsto lens tidigare i svarsskrivelsen nämnda rättsfall bör domstolarnas bedömning i skuldfrågan stå fast. Påföljden Göran Lindberg har invänt att det av hovrätten fastställda straffvärdet är för högt och inte förenligt med rådande praxis och doktrin. 1 doktrin har redovisats en modell för hur straffvärden kan bestämmas vid flerbrottslighet där det all varligaste brottet har ett straffvärde motsvarande fängelse 1 år och 6 månader (Martin Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2008, s. 147). Vid en till lämpning av denna modell skulle det sammanlagda straffvärdet, om man utgår från hovrättens bedömningar i skulddelen, bli ca 4 år och 9 månader. Vidare har inte hans höga ålder beaktats vid straffmätningen fastän han har dömts till ett riktigt långt fängelsestraff och fyller 65 år den 25 april 2011. Hovrätten har (s. 21) uttalat att den grova våldtäkten har ett straffvärde om 4 år, att våldtäkten har ett straffvärde om 2 år, att misshandeln har ett straffvärde om 3-4 månader och att den övriga brottsligheten har ett sammantaget straffvärde om 6 månader. Det vitsordas att en ren applicering av den hanteringsmodell som Martin Borgeke anger skulle få det resultat som Göran Lindberg har gjort gällande. Sedan den hanteringsmodellen lanserades har dock Högsta domstolen kommit med flera vägledande avgöranden om hur straffvärdet bedöms vid flerfaldig brottslighet. 1 rättsfallet NJA 2008 s. 359 nämns att som allmänna principer vid bedömning en av straffvärdet vid flerfaldig brottslighet gäller följande. Utgångspunkten för straffvärdebedömningen är i allmänhet det allvarligaste brottet. Till straffvärdet för detta brott läggs därefter en efter hand minskande del av straffvärdet för vart och ett av de övriga brotten i ordning efter brottens allvar. En allmän kon troll görs också av att ett på så sätt beräknat straffvärde inte framstår som opro portionerligt i förhållande till den typ av brottslighet som är aktuell. 1 rättsfallet nämns vidare att faktorer som kan vara av betydelse för den samlades straff värdebedömningen är exempelvis vilken eller vilka typer av brott som är aktu ella samt vilket tidsmässigt och annat samband som kan finnas mellan brotten. 1 detta ligger enligt vad Högsta domstolen har uttalat i rättsfallen NJA 2009 s. 485 1-III att det inte är möjligt att beräkna det samlade straffvärdet med de oli ka brottens isolerade straffvärde som enda utgångspunkt. Skälen för att vid straffvärdebedömningen avvika från vad som skulle följa av en ren kumulation varierar beroende på sambandet mellan brotten. Skälen för avvikelse minskar ju svagare sambandet är.

Svarsskrivelse Sida 11(13) Hovrätten har efter hänvisning till de nu nämnda rättsfallen konstaterat att det inte finns ett nära tidmässigt samband mellan framför allt den grova våldtäkten och den övriga brottsligheten (s. 21 f). Detta talade enligt hovrätten emot en större reduktion av de enskilda brottens straffvärde. Däremot fann hovrätten att det beträffande den allvarligaste brottsligheten var fråga om likartad brottslig het, vilket i stället talade i motsatt riktning. Hovrätten ansåg med utgångspunkt i dessa överväganden att det samlade straffvärdet uppgick till 6 år. Jag delar hovrättens bedömningar av sambanden mellan de aktuella brotten. Hovrättens straffvärdebedömning synes inte strida mot de allmänna principer och rättspraxis som redogjorts för ovan (jfr storleken på den reduktion som gjordes i rättsfallet NJA 2009 s. 485 1). Därför menar jag att hovrätten har gjort en straffvärdebedömning som inte framstår som oproportionerlig. Vid straffmätningen ska rätten, utöver brottets straffvärde, i skälig omfattning beakta vissa s.k. billighetsskäl som räknas upp i 29 kap. 5 första stycket brottsbalken. Av 30 kap. 4 brottsbalken följer att billighetsskälen även ska beaktas vid påföljdsvalet. Ett billighetsskäl är om den tilltalade till följd av hög ålder eller dålig hälsa skulle drabbas oskäligt hårt av ett straff utmätt efter brot tets straffvärde (29 kap. 5 första stycket 6 brottsbalken). 1 specialmotivering en uttalas att bestämmelsen inte har någon bestämd åldersgräns, men att det väl allmänt kan sägas att då gärningsmannen har uppnått den allmänna pensionsål dern, 65 år, det i regel finns anledning att mer generellt överväga om bestäm melsen ska tillämpas (prop. 1987/88:120 s. 95). Detta torde enligt samma spe cialmotivering framför allt bli aktuellt då fråga uppkommer om att döma ut längre f~ngelsestraff, som i allmänhet torde drabba dem som kommit upp mot sjuttioårsåldern hårdare än det drabbar yngre personer. Jag kan konstatera att Göran Lindberg ännu inte har uppnått den ålder då det i regel finns anledning att överväga om 29 kap. 5 första stycket 6 brottsbalken ska tillämpas. Vid tiden för den grova våldtäkten var Göran Lindberg 60 år. Med dessa anmärkningar delar jag hovrättens bedömning att Göran Lindbergs ålder inte är sådan att det finns skäl till en strafflängd som är kortare än vad som motsvaras av brottslighetens straffvärde. Prövningstillstånd Göran Lindberg menar att prejudikatdispens bör meddelas i målet, dvs, att det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av Högsta domstolen (54 kap. 10 första stycket 1 rättegångsbalken). Han har identifierat inte mindre än sex prejudikatfrågor i målet. För att bevilja prejudikatdispens krävs att ett avgörande av Högsta domstolen blir av generell betydelse för be dömningen av framtida mål som innehåller liknande frågeställningar. Den en skildes intresse av att f~ till stånd en prövning i Högsta domstolen kan alltså

Svarsskrivelse Sida 12 (13) inte fz5ranleda prövningstillstånd på denna grund (Fitger, Rättegångsbalken, 5. 54:26). Enligt Göran Lindberg är det av stor vikt att Högsta domstolen klarlägger vilka krav som principen in dubio pro reo ställer på domstolarna när det gäller tolk ning och värdering av bevisfakta. Vidare aktualiseras enligt honom under vilka förutsättningar undantag kan göras från den av Högsta domstolen fastsiagna huvudregeln att en fällande brottmålsdom inte kan grunda sig enbart på en jäm förelse mellan trovärdigheten av målsägandens och den tilltalades utsagor. Således menar Göran Lindberg att domstolarna har gjort en felaktig bevisvär dering. Bevisfrågor är dock generellt sett inte lämpade för en prövning av Högsta domstolen. Som framgått tidigare i svarsskrivelsen har Högsta domsto len genom flera avgöranden lagt fast tydliga riktlinjer för bevisvärdering i mål om sexualbrott. Det senaste avgörandet är meddelat den 28 december 2010 (mål B 2937-10). Enligt min uppfattning finns det inget som talar för att Högs ta domstolen, genom att pröva förevarande mål, skulle kunna göra några utta landen som tillför något utöver det som domstolen redan tidigare har gett ut tryck för. Skäl att förstärka praxis i detta hänseende saknas enligt min mening. Enligt Göran Lindberg är det också av vikt att Högsta domstolen klarlägger när en våldtäkt ska bedömas som grov eller inte. Rättspraxis från Högsta domsto len avseende särskild hänsynslöshet och råhet i våldtäktsparagrafens mening är knapphändig. Oavsett omfattningen av rättspraxis vill jag i denna del lyfta fram vad 2008 års sexualbrottsutredning har anfört i betänkandet Sexualbrottslagstiftningen (SOU 20 10:71) beträffande gränsdragningen mellan våldtäkt och grov våldtäkt. Där anges följande (s. 279). Inte i någon av domarna i den särskilda praxisgenomgången där gärningen bedömdes som grovt brott gar det att utläsa na gon tveksamhet från domstolens sida hur gärningen i det enskilda fallet skulle rubriceras. Inte heller bland de fall där rubriceringen blev våldtäkt (av normalgraden) går det av domskälen att utläsa att domstolarna fann svårighe ter i gränsdragningen mot det grova brottet. Denna bild från den särskilda praxisgenomgången överensstämmer för övrigt helt med den vi fått av rättstil lämpningen generellt sedan 2005 års reform när vi studerat underrättsdomar från också andra tidpunkter än första halvåret 2008. Förutom 2008 års sexualbrottsutrednings iakttagelser vill jag lyfta fram att fö rarbetena på området ger god vägledning beträffande vilka fall som omfattas av lokutionen särskild hänsynslöshet eller råhet. Sammanfattningsvis synes be hovet av rättspraxis på området inte vara uppenbart. Enligt Göran Lindberg är det också av vikt att det prövas huruvida det straff processuella beviskravet är korrekt tillämpat avseende de omständigheter som

Svarsskrivelse Sida 13 (13) läggs till grund för rubriceringen. Jag har ovan angett lämpligheten av att Högsta domstolen tar upp rena bevisfrågor till bedömning. Min inställning som framkommer där är giltig även här. Göran Lindberg anser avslutningsvis att det föreligger ett uppenbart behov av att Högsta domstolen bringar klarhet i frågan hur domstolar bestämmer det samlade straffvärdet vid flerbrottslighet gällande allvarliga brott. Han menar vidare att det är av vikt att Högsta domstolen klargör vad som ligger i begrep pet hög ålder i 29 kap. 5 brottsbalken. Tidigare i svarsskrivelsen har jag redogjort för de rättsfall där Högsta domsto len på senare tid klarlagt hur straffvärdet vid flerfaldig brottslighet ska bedö mas. 1 NJA 2008 s. 359 lyfter Högsta domstolen fram att förhållandena vid flerfaldig brottslighet kan vara ganska olika beroende på vilka brott som är aktuella och sambandet mellan dessa och att det därför kan vara svårt att ange några mer generella riktlinjer för straffvärdebedömningen. Jag ser inte att en prövning av förevarande mål ytterligare skulle belysa straffvärdebedömningen vid flerfaldig brottslighet. Vad sedan gäller frågan om hög ålder menar jag att förevarande mål inte är ett sådant fall där gränsen för när bestämmelsen är tillämplig skulle kunna belysas. Sammanfattningsvis är det min uppfattning att en prövning av överklagandet inte är av vikt för ledning av rättstillämpningen. Bevisning Jag ber att få återkomma med bevisuppgift för det fall Högsta domstolen med delar prövningstillstånd. Kerstin Skarp Daniel Thorsell Kopia till: Utvecklingscentrum Göteborg Riksenheten för polismål i Malmö (AM-179359-09)