KRISTI FÖRKLARINGS ORTODOXA KYRKA Birger Jarlsgatan 98, Box 19 027, 104 32 Stockholm, tel. 08-15 63 16 November 2013 - januari 2014 In memoriam Ärkebiskop Gabriel Stiftets liv: Оm valet i Paris Gudstjänst kungörelse Nuvarande Kristi Förklarings ortodoxa kyrka invigdes år 1907 och är förklarad för byggnadsminne. Kristi Förklarings ortodoxa församling grundades år 1617. Församlingen ingår i det Ryska Ortodoxa Ärkestiftet i Västeuropa, vars administrativa centrum, Ärkebiskop, Stiftsstyrelse och Teologiska institut Saint-Serge finns i Paris. Sedan år 1931 är stiftet upptaget i det Ekumeniska Patriarkatet i Konstantinopel. Ryska Ortodoxa Kyrkan - Kristi Förklarings ortodoxa församling är ett i Sverige registrerat trossamfund. Se vår hemsida: www.ryskaortodoxakyrkan.se Kristi Förklarings ortodoxa kyrkas församlingsblad sänds gratis till församlingens medlemmar, vilka erlagt församlingsavgiften 1200:-/år. Övriga som önskar få församlingsbladet bidrar till kostnaderna genom insättning på församlingens postgiro 15 77 95-6
Пожертвования можно перечислять на sgiro 15 77 95-6. hhhhhhgg IN MEMORIAM Ärkebiskop Gabriel av Komana (1946 2013) Den 26 oktober 2013 avled i Maastricht (Nederländerna)ärkebiskop Gabriel, f.d. överhuvud för Ärkestiftet för de ryska kyrkorna i Västeuropa och den Ekumeniske Patriarkens exark, efter en lång tids sjukdom. Begravningsgudstjänsten ägde rum den 2 november i Alexander Nevskijkatedralen i Paris, omedelbart efter pontifikalliturgin som firades av metropoliten av Gallien Emmanuel. Därefter skedde gravsättningen i kryptan vid Marie Himmelsfärdskyrkan på den ryska kyrkogården i Sainte Geneviève des Bois utanför Paris. Ärkebiskop Gabriel (Guido de Vylder) föddes 13 juni 1946 i Lokeren (Belgien) i en flamländsk katolsk familj. 1966-1970 studerade han vid det katolska seminariet i Courtrai och 1970-1974 vid det katolska seminariet i Gent. 1974-1976 följde så studier vid den teologiska fakulteten i Leuwen. 1974 övergick han till ortodoxin och blev förssamlingsmedlem i Gent. 5 oktober 1975 vigdes han till diakon av ärkebiskop Georgij (Tarasov) i kryptan till Alexander Nevskjíjkatedralen i Paris. 27 juni vigdes han därstädes till presbyter (celibat) även ledes av ärkebiskop Georgij. Från 1977 var han föreståndare för Johannes Chrysostomos och Hl. Servatius kyrka i Maastricht och från 1984 samtidigt även för Peter-Paulskyrkan i Deventer (Nederländerna) och skötte även församlingen i Breda samt arbetade som mellanstadielärare. 9 mars 1985 upphöjdes han till protopresbyter. Från 1992 var han föreståndare för Alexander Nevskijförsamlingen i Liège (Belgien). Från 1993 var han prost för församlingarna i Belgien, Nederländerna och Tyskland inom det ryska Ärkestiftet i Västeuropa tillhöriga det Ekumeniska Patriarkatet i Konstantinopel.
11 maj 1994 blev han av ärkebiskop Sergij (Konovalov) vigd till munk med namnet Gabriel (efter Ärkeängeln) i kyrkan vid S:t Sergeinstitutet i Paris och utsedd till medlem av stiftsrådet.10 december 1995 blev han upphöjd till igumen och 20 december 1998 till arkimandrit. I januari 2001 valdes han till biskop och vigdes i Alexander Nevskijkatedralen den 24 juni samma år till biskop av Komana och vikarie för ärkebiskopen med säte i Partis. Han hade omsorg om församlingar i norra Frankrike, Belgien, Nederländerna och Tyskland. Efter ärkebiskop Sergijs frånfälle 22 januari 2003 valdes han till tjänsteförrättande styresman för det ryska Ärkestiftet. 1 maj 2003 på ett allmänt siftsmöte valdes han till överhuvud för de ryska församlingarnas exarkat i Västeuropa, vilket bekräftades av Synoden i Konstantinopel den 3 maj och han upphöjdes till ärkebiskop och introniserades den 1 juni 2003 i Alexander Nevskijkatedralen. Som ärkebiskop innehade han även posten som rektor för det teologiska S:t Sergeinstituteet och föreståndare för Alexander Nevskijkatedralen. Han var även medlem av det ortodoxa biskopsmötet i Frankrike. Den 8 januari 2013 insände han till Patriarken Bartolomeos begäran att få lämna sin post på grund av allvarlig ohälsa och från den 15 januari drog han sig tillbaka till Maastricht. Ett märkligt sammanträffande var ärkebiskop Gabriels bortgång och öppnandet av stiftsmötet den 31 oktober för att välja hans efterträdare. Igumenja Olga (Slezkina) (1917 2013) В Söndagen den 31 oktober under firandet av liturgin insomnade moder Olga, igumenja för klostrert i Bussy-en-Othe i Frankrike. Moder Olga föddes omkr. 1917. Efter revolutionen emigrerade hennes familj till Frankrike. Hon var Filosofie doktor och docent vid Institutet för Österns språk i Paris. Hon var aktiv medlem av församlingen Kristus Frälsaren i Asnières utanför Paris, där hon tjänstgjorde som läsare och lärare i kyrkans skola. Hon besökte även ryska patienter på olika sjukhus. Hon vigdes i hemlighet till nunna och arbetade med utgivningen av tidskriften Vetjnoe. 1998 inträdde hon i klostret Guds Moders beskydd i Bussy-en-Othe tillhörigt det ryska Ärkestiftet i Västeuropa under det Ekumeniska Patriarkatet. Efter igumenja Theodosias (Solomjanskaja) frånfälle upphöjdes hon till igumenja och föreståndare för klostret.
KRISTI FÖRKLARINGS ORTODOXA KYRKA november 2013 - januari 2014 Till nytt överhuvud för vårt Exarkat har valts arkimandrit Job (Getcha) 31 oktober och 1 november 2013 hölls i Paris ett Allmänt Stiftsmöte för Ärkestiftet för de ryska kyrkorna i Västeuropa tillhörande det Ekumeniska Patriarkatet i Konstantinopel. På ett sammanträde den 1 november som leddes av metropolit Emmanuel, vilken temporärt uppehållit befattningen som Exark sedan ärkebiskop Gabriel trätt tillbaka valdes en ny ärkebiskop. Arkimandrit Job blev vald med 109 röster, d.v.s. med två tredjedelars majoritet som stiftets stadgar kräver. I valet deltog 191 delegater, av dessas röster räknades 151 och 40 var blanka eller förklarades ogiltiga. De två andra kandidaterna fick: prästmunk Michail (Anisjtjenko) 9 röster och arkimandrit Vissarion (Komzias) 33 röster. Redan på morgonen 2 november bekräftades arkimandrit Job i sitt ämbete av Synoden i Konstantinopel och patriarken Bartolomeos och fick titeln ärkebiskop av Telmessos. I valet och stiftsmötet deltog från vår församling f. Angel Velitchkov och Per Olson, medlem av kyrkorådet och vald delegat.
АКТUELLT OM ORTODOXA IGELKOTTAR OCH BARNLITTERATUR (fortsättning) En mekanisk prägel har även historier om bikt i den ortodoxa barnlitteraturen. Den beskrivs enligt ett enkelt schema. Åter inget inre arbete, ingen ansträngning. Men den äkta, djupa botgöringen är ju ett av huvudmålen för den mänskliga existensen. Att uppnå den är oerhört svårt. Till och med helgon har på dödsbädden sagt att de inte visste om de ens lagt grunden för sin botgöring. Men här är det som en påse med pulversoppa ett, två, klart. Några ord bör sägas även om negativa rollfigurer i ortodox barnlitteratur. För det första är deras huvudsakliga negativa drag otro. Just denna egenskap gör dem särskilt onda. Men eftersom barnets umgängeskrets oftast begränsas till släktingar, lärare och vänner kommer givetvis någon av dessa att bli fienden. Alla hjältens gärningar bär dock en tydligt positiv prägel. Självklart beror detta enbart på att hjälten är troende, men fienderna inte det må vara föräldrarna, mormor, farmor, en lärare Barnet framställs som en liten martyr för sin tro som står emot sina föräldrar. Det paradoxala i hela situationen består i att barnet kan vara sju, åtta eller nio år och redan föra ett öppet och hårt krig mot föräldrar eller lärare för sin tro. För den som har egna barn är det konstgjorda i en sådan situation uppenbart. Barnets beroende av föräldrarna är ännu mycket starkt i denna ålder, och barnet är inte moget för en öppen världsåskådningskonflikt, eftersom dess egen världsåskådning ännu inte har nått en självständig utformning utan är beroende av föräldrarna och deras livsstil och strävanden. Det är troligare att ett barn grälar med sina föräldrar för att det inte får gå ut eller måste göra någon extrauppgift, d.v.s. för sådant som inte utgör en grundval för världsåskådning, världsuppfattning eller familjens existens. Att barnet avslöjar sina föräldrar är inte någon sällsynt företeelse i ortodox barnlitteratur. Och om någon till slut tar reson är det just de vuxna föräldrarna, mormor, lärarinnan. Det betyder att barnet framstår som ett slags moralisk auktoritet, som en andlig ledare vilken undervisar och avslöjar sina föräldrar. Det är inte helt lätt att förstå hur detta i författarens huvud kan förenas med budordet om att hedra sin fader och sin moder. Exemplet från dessa martyrer för tron är uppenbart negativt. Förutsägbarheten och schematiskheten hos de negativa rollfigurerna är inte mindre uppenbara än den hos de positiva. Deras invändningar mot barnet ligger på en förvånansvärt primitiv och skrikig nivå. På så sätt deltar de schematiska rollfigurerna i en uppstyltad konflikt som löses på ett primitivt sätt. I bästa fall sker en förvandling av de negativa personagerna, i värsta fall blir de neutraliserade. Berättelsen kröns av en moralisk slutsats. Oftast uttalas denna av en från början
positiv personlighet, som mormor, farmor, moder eller biktfader. Naturligtvis förekommer det att moralen uttrycks av huvudpersonen själv, då denna begått någon ond gärning men ångrat sig: Jag vet att Gud har straffat mig. Jag ska inte tänka eller tala illa om andra mer. Så bra, sade mor och gladde sig. Eller något liknande. På det hela taget byggs den moderna ortodoxa barnlitteraturen, från den primitiva sagan om igelkotten till berättelsen om mormors underbara glas, upp som en elementär skoluppsats: uppgift, bevis, slutsats/moral. Rollfigurernas och temats banalitet och livlöshet ska tydligen kompenseras med ideologiskt innehåll, d.v.s. genom sin ortodoxi, trots att en sådan schematisk ortodoxi ganska ofta står mycket långt från den levande ortodoxa tro som troende människor lever efter. Det kan vara fråga om mindre avvikelser som påminner om fariseism, men även om stora, exempelvis i följande stil: Biktfadern har sagt åt mig att äta gott och roa mig. Det är klart att man ska lyda. Nu ska jag visa fullständig lydnad Vad göra om biktfadern har sagt så, då måste jag lyda. Min gudmor har sagt mig att jag ska hänga vid biktfaderns läppar och glädja mig över min lycka och att han är den viktigaste människan i världen för mig. Särskilt rörande är formuleringen hänga vid biktfaderns läppar. En människa behöver alltså inte ha något eget huvud, det räcker att hänga vid biktfaderns läppar, så blir allt utmärkt. Men redan den helige Ignatij skrev att de äkta andliga starets (andliga vägledare) fanns långt tillbaka i tiden och att man alltid måste jämföra biktfaderns råd med evangeliet. Här följer ett par små utdrag om denna fråga ur den helige Ignatijs alster. Det enda som passar i vår tid är att leva sitt liv i enlighet med kyrkofädernas skrifter och med stöd av råd från framstående präster av vår tid. Och även dessa råd måste jämföras med kyrkofädernas skrifter De kyrkofäder som levde ett årtusende efter Kristus upprepade sina föregångares råd, men klagade redan på bristen på andliga handledare, på mängden falska lärare, och angav Den heliga skrift och kyrkofädernas skrifter som rättesnöre. De kyrkofäder som levt nära vår tid anser andliga handledare vara det förgångnas tillgång och anger tydligt Den heliga skrift som rättesnöre; råd från män av vår tid ska följas endast med största försiktighet och eftertänksamhet. Man invänder att munklärjungens tro kan kompensera för staretsens otillräcklighet. Det är inte sant. Tron på sanningen räddar, tron på lögn och demonisk tjusning fördärvar, enligt apostelns lära. Något om stilen Särskild uppmärksamhet vill jag ägna stilen i den moderna ortodoxa barnlitteraturen sötsliskig, primitiv, tråkig. Författarna anser uppenbarligen att redan användningen av ord som Gud, Herren, korset och nattvarden gör alstret ortodoxt och andligt. Ganska ofta är dessa ord förvånansvärt illa placerade, vilket visar författarens fullständiga stilistiska dövhet. Ett särskilt attribut i den ortodoxa boken är nattvardens sakrament, som måste finnas med. Bokens hjälte måste absolut ta emot nattvarden. Det har rentav sagts att endast litteratur där hjältarna tar emot nattvarden kan räknas som ortodox. Ett sådant ytligt förhållande till nattvardens sakrament och till livet i stort är ingen sällsynthet i våra dagar. Det är då inte förvånande att nattvarden reduceras till ett attribut i den ortodoxa litteraturen och det ortodoxa livet. Frågan som uppstår är i vilken grad det egentligen är ortodox litteratur och ortodoxt liv.
Vart leder allt detta? Men, invänder man, precis som det är omöjligt att läsa Abba Dorotheos verk för ett barn är det omöjligt att föreslå honom Dostojevskij upp till en viss ålder. Hur ska man då uppfostra barnet till religiös kultur och närma det till den ortodoxa tron? Även föräldrarna går det minsta motståndets väg. De kastar ut teven och den världsliga litteraturen, särskilt den från den sovjetiska perioden, eftersom man där kan hitta pionjärer och Komsomolmedlemmar som bekämpar kyrkan, och börjar läsa den ortodoxa barnlitteratur de kan få tag på. I bäst fall kan Andersens sagor och böckerna om Narnia komma med, men vanligen begränsar det sig till ortodoxa sagor om igelkottar och berättelser om barns avslöjanden. Resultatet blir att barnet rycks bort från sitt kulturella fält, både från det moderna och från det historiska. Omkring det uppstår ett vakuum. Det är i själva verket en pseudokulturell miljö, som inte bara saknar förmåga att utveckla och stärka barnets tro, utan som faktiskt också gör barnet till ett slags kulturellt blankt blad, på vilket det vid 15 16 års ålder blir väsentligt lättare att skriva på negativ information. Det är nämligen vid just den åldern som de uppstyltade föreställningarna om gott och ont bryts ned i medvetandet. Det är då de sliskiga halvsanningarna om enkla lösningar på alla konflikter lämnas därhän. Ett medvetande som har vant sig vid, eller rättare sagt förstörts av, propaganda (däribland pseudoortodox sådan) går lätt över från ett innehåll till ett annat beroende på själva propagandans intensitet och den auktoritet som källan åtnjuter. Om föräldrarna har upphört att vara en auktoritet kommer deras propaganda att ha noll effekt. Igår prackade man på oss primitiva Komsomolklichéer, sedan utropade man frihet. Då strömmade gårdagens Komsomolmedlemmar över till totalitära sekter, eftersom deras propaganda visade sig vara den starkaste i detta skede. Vanan att fylla huvudet med färdiga formler var redan inlärd. Formlerna förblev, bara innehållet ändrades. För att barnen inte ska lämna den ortodoxa tron i en övergångsålder måste de alltså vaccineras mot propaganda. Barnen måste leva i kulturens värld och veta hur komplicerad denna värld är. Barnet måste förstå att det inte finns några färdiga lösningar eller färdiga formler, att var och en måste fatta sina egna beslut och ta ansvar för dem. Barnet måste vara bekant med kulturen, om inte annat så för att de primitiva klichéerna och formlerna inte ska verka. Med andra ord ska föräldrarna utveckla barnets smak, inte förstöra den. Barnet måste växa upp i den kulturella miljö som skapas av landets liv, även det historiska livet. Barnet kan gärna titta på filmer bra klassiska filmer med historiska teman och även vanlig barnfilm, som är uppbyggd på intensiva upplevelser av sanning och lögn, rättvisa och orättvisa. Barnet måste ha en bas i form av kultur och världsåskådning. På denna bas kan det sedan grunda, utveckla och befästa sin tro. Annars kommer våra barn att hamna väsentligt längre från kyrkan än föräldrarna en gång gjorde, ty tron kommer för dem att förknippas med ortodoxa igelkottar. Som avslutning skulle jag vilja säga att själva uppdelningen av skönlitteratur i ortodox och ickeortodox är falsk. Det finns bra och dålig litteratur. En kristlig tro och tillhörighet till den ortodoxa kyrkan gör inte författaren till en talang, gör inte alstren till mästerverk eller ens någon litterär händelse överhuvudtaget, och rättfärdigar ännu mindre den smaklöshet och skrivklåda som idag maskeras under namnet ortodox barnlitteratur. Аnna Galperina