Sudan Rapport från genomfört fact finding-uppdrag den 1-8 oktober 2009

Diarienummer 15-2010-1126 Sudan Rapport från genomfört fact finding-uppdrag den 1-8 oktober 2009 2010-10-20

Upprättad i enlighet med EU COI-guidelines Innehåll Om rapporten... 3 English summary... 4 1. Inledning... 5 1.1 Bakgrund... 5 1.2 Avgränsning... 5 1.3 Intervjuer och möten... 5 2. Sammanfattning... 6 3. Sudanesiska ID-handlingar, utresetillstånd m.m.... 7 4. Kvinnor och barn i Sudan... 7 4.1 Skilsmässa, våldtäkt, våld i hemmet m.m.... 7 4.2 Vårdnad om barn... 9 4.3 Situationen för ensamstående kvinnor m.m.... 9 4.4 Hedersrelaterat våld... 10 4.5 Kvinnlig könsstympning, tidiga äktenskap, barnets rättigheter, m.m.... 10 4.6 Skydd för kvinnor och barn... 11 5. Frågor rörande uppehållstillstånd i Sudan... 11 6. Internflyktingar och etniska minoriteter från Darfur i Khartoum... 11 6.1 Grupper särskilt utsatta för myndigheternas ingripanden... 11 6.2 Internflyktingars levnadsförhållanden i Khartoum... 12 6.3 Asylsökande som återvänder till Khartoum... 13 Asylprocessen i Sudan... 13 7.1 Registrering av asylsökande... 13 7.2 Flyktingstatusbedömning... 14 7.3 Utvisningar/avvisningar av eritreaner i Sudan... 14 7.4 Situationen för flyktingar i Sudan... 15 7.5 Möjligheter att via Sveriges ambassad i Khartoum få fram uppgifter om enskilda personers status i Sudan... 16 Källor... 17 2

Om rapporten Denna rapport är framtagen av Migrationsverkets landinformationsenhet. De källor som använts är alla redovisade. Rapporten gör inte anspråk på att vara uttömmande och bör inte tillmätas exklusivt bevisvärde i samband med avgörandet av ett enskilt ärende. Informationen i rapporten återspeglar inte nödvändigtvis Migrationsverkets officiella ståndpunkt i en viss fråga och det finns ingen avsikt att genom rapporten göra politiska ställningstaganden. 3

English summary Sudanese citizens can obtain birth certificate, nationality certificate, national identity card and passport. Only 40% of the population holds a birth certificate. A prerequisite for being granted a passport is to be in possession of a nationality certificate, which is valid for life. A woman can obtain an identity card without her husband's or other male relative's consent if she has a birth certificate. Exit visas are required for both women and men to leave Sudan. Sudanese family law is based on Sharia. There are two ways to initiate divorce for a woman. One possibility is to include the matter in the marriage contract, which is unusual. This is the only possibility for women to ask for a divorce. The second possibility is to approach a civil court. Polygamy is allowed, but in general not socially accepted. The national legislation regarding rape is unclear. Rape is viewed as "adultery with coercion" and therefore a victim of rape can be accused of adultery. Marital rape is common as well as other types of domestic violence. Domestic violence is generally considered to be a private matter and only the most serious cases receive attention. Living conditions in Khartoum are generally difficult. Large parts of Khartoum's population reside in areas with poor access to basic facilities. This is also the reality for IDPs (internally displaced people) in Khartoum. The risk for non Arabs from Darfur living in Khartoum of being targeted by the authorities would in general be determined by the actions and affiliations of a person, rather than primarily by their ethnic origin. Sudanese authorities are responsible for registration of asylum seekers and refugee status determination. This is done in Shagarab 1 refugee camp in eastern Sudan. Large numbers of asylum seekers continue to leave Eritrea illegally and cross the border into Sudan. For the overwhelming majority of refugees in Sudan the designated place of residence is the refugee camps in the eastern. Refugees require permits, issued by the Government of Sudan, to travel and live outside the camps, which is rarely granted. In bid to find work, many move to the cities without permission, and thus risk detention as their stay there is deemed illegal. 4

1. Inledning 1.1 Bakgrund Migrationsverket lät den 1-8 oktober 2009 genomföra ett utredningsuppdrag i Khartoum i Sudan. Syftet med uppdraget var att inhämta information rörande antal utestående frågor med koppling till Sudan. 1.2 Avgränsning Uppdraget omfattade frågeställningar rörande utfärdande av sudanesiska passhandlingar, förhållandena för kvinnor i Sudan särskilt vad beträffar möjligheterna för en kvinna att initiera skilsmässa, eventuella hotbilder mot frånskilda kvinnor och ensamstående kvinnors situation i allmänhet, samt tillgången till kvinnohus möjligheterna för icke-sudanesiska medborgare som tidigare vistats i Sudan att återvända dit efter vistelse i tredje land, situationen för internflyktingar och etniska minoriteter från Darfur i Khartoum samt de sudanesiska myndigheternas hantering av asylsökande i landet. 1.3 Intervjuer och möten Delegationen genomförde totalt tio intervjuer med företrädare för internationella organisationer, frivilligorganisationer och myndigheter i Khartoum under perioden den 1 oktober till den 8 oktober 2009. Rapporten baseras på den information som delegationen erhöll i samband med dessa intervjuer och kan därför innehålla motstridiga uppgifter. Några alltför långtgående slutsatser ska följaktligen inte dras av den erhållna informationen. 5

2. Sammanfattning Medborgare i Sudan har möjlighet att erhålla födelsebevis, medborgarskapsbevis, nationellt identitetskort och pass. Endast 40 % av befolkningen innehar ett födelsebevis. En förutsättning för att kunna få ett pass är att man innehar ett medborgarskapsbevis, vilket är giltigt hela livet. En kvinna kan få ett identitetskort utan sin makes eller annan manlig släktings medgivande om hon har ett födelsebevis. Såväl kvinnor som män behöver utresetillstånd för att kunna lämna Sudan. En kvinna har begränsade möjligheter till skilsmässa. Sudanesisk familjerätt baseras på Sharia. Det finns två sätt att initiera skilsmässa på för en kvinna. En möjlighet är att låta det framgå av äktenskapskontraktet att makarna kommit överens om att det ska finnas möjlighet för dem att skiljas, vilket är ovanligt. Detta är enda möjligheten för kvinnor att be om skilsmässa. Den andra möjligheten är att vända sig till en civil domstol, Polygami är tillåtet, men oftast inte socialt accepterat. Den sudanesiska lagstiftningen beträffande våldtäkt är otydlig. Våldtäkt jämställs med äktenskapsbrott med tvång och en våldtagen kvinna kan därför anklagas för äktenskapsbrott. Våldtäkt inom äktenskapet är vanligt. Likaså är annat våld i hemmet vanligt förekommande. I allmänhet betraktas våld i hemmet som något privat och det är endast de mycket allvarliga fallen som får någon uppmärksamhet. Levnadsförhållanden i Khartoum är generellt sett svåra. Stora delar av Khartoums befolkning lever i områden med dålig tillgång till grundläggande samhällsfunktioner. Detta gäller naturligtvis även Khartoums internflyktingar. Vad gäller myndigheternas intresse för personer av ickearabiskt ursprung från Darfur som vistas i Khartoum är det snarare personens aktivitet och/eller förbindelser som avgör risken för att utsättas för något, än den faktiska etniska tillhörigheten. Sudanesiska myndigheter är ansvariga för registrering av asylsökande och flyktingstatusbedömning. Detta görs i flyktinglägret Shagarab 1 i östra Sudan. Stora antal eritreaner fortsätter att lämna Eritrea illegalt och fly över gränsen till Sudan. Det stora flertalet av flyktingarna är hänvisade till att bosätta sig i flyktinglägren och det krävs tillstånd från myndigheterna för att bosätta sig och arbeta utanför lägren, vilket sällan ges. På grund av den mycket svåra humanitära situationen i lägren beger sig många till städerna i norra Sudan utan tillstånd och riskerar där att gripas och åtalas för illegal vistelse. 6

3. Sudanesiska ID-handlingar, utresetillstånd m.m. Ungefär 40 % av Sudans befolkning innehar ett födelsebevis. Födelsebevis, äktenskapsbevis, etc. skrivs ofta av den lokale imamen, men ska formellt lämnas in till myndigheterna för att skrivas om av dessa. En förutsättning för att kunna ansöka om pass är att man innehar ett medborgarskapsbevis (Nationality Certificate). Medborgarskapsbeviset är giltigt hela livet. För att få ett sådant krävs två vittnen från faderns sida. En kvinna har rätt att ansöka om en egen passhandling om hon har makens eller faderns medgivande. En förutsättning för att ett nationellt ID-kort (vilket har fem års giltighet) eller ett medborgarskapsbevis ska kunna beviljas är att den sökande lämnar sina fingeravtryck. Detta gäller såväl kvinnor som män, men undantag görs beroende på om den sökande beviljades sitt allra första ID-kort eller medborgarskapsbevis före eller efter det att den aktuella regeln trädde i kraft. En kvinna ska kunna få ett nationellt ID-kort utan sin makes eller annan manlig släktings medgivande, under förutsättning att hon har ett födelsebevis. Födelsebevis kostar numera 25 sudanesiska pund att få. För många människor är detta mer pengar än de har råd att betala. Om barnet föds på sjukhus ska sjukhuset kunna utfärda ett födelsebevis. Annars är barnmorskan skyldig att göra detta. Då barnmorskan måste ta med sig ett ifyllt formulär till sjukhuset och sedan ta med det utfärdade födelsebeviset till familjen, och då detta kan vara förenat med omkostnader, är det emellertid inte alltid barnmorskan bistår familjen. Att skaffa en passhandling kostar 400 sudanesiska pund. Såväl män som kvinnor behöver ett utresetillstånd för att kunna lämna Sudan. Man behöver inte visa något slags utdrag från brottsregister eller liknade för att kunna få ett utresetillstånd. Inrikesministeriet hävdar att en kontroll mot relevanta register alltid görs. En kvinna som ska resa utomlands i tjänsten eller p.g.a. studier behöver inte sin fars eller sin makes medgivande för att beviljas en utresetillstånd. Om hon däremot avser att resa på semester tillsammans med sina barn krävs makens medgivande. Även en kvinna utan barn, som avser resa på semester, behöver ett medgivande från sin förmyndare, d.v.s. fadern, en farbror, en bror eller liknande. Maken/förmyndaren behöver emellertid inte följa med till flygplatsen för att ett utresetillstånd ska kunna beviljas. Det räcker med att kvinnan har med sig ett skriftligt intyg. 4. Kvinnor och barn i Sudan 4.1 Skilsmässa, våldtäkt, våld i hemmet m.m. Sudanesisk familjerätt baseras på Sharia. Inom Sharia finns olika skolor beträffande möjligheterna till skilsmässa. Möjligheten för en kvinna att 7

genomdriva en skilsmässa finns, men processen är lång och svår. I allmänhet är det svårt för kvinnan att bevisa att hon har rätten på sin sida. Det saknas statistiska uppgifter vad gäller skilsmässor i Sudan. Enligt sudanesisk lag finns två sätt att initiera en skilsmässa. En möjlighet är att låta det framgå av äktenskapskontraktet att makarna har kommit överens om att det ska finnas en möjlighet för dem att skiljas åt. Om detta inte framgår av äktenskapskontraktet har kvinnan ingen möjlighet att be om skilsmässa. Mannen har däremot rätt att skilja sig. Äktenskapskontrakt upprättas normalt genom standardformulär och äktenskapskontrakt innehållande villkor gällande skilsmässa är inte vanligt förekommande. Såväl äktenskapscertifikat som skilsmässohandlingar kan upprättas av en Ma azoon (ungefär notarius publicus). En annan möjlighet är att vända sig till en civil domstol för att där ansöka om skilsmässa. Dessa domstolar är en del av det ordinarie rättssystemet och finns på flera platser runt om i landet. Ansökan om skilsmässa görs med eller utan hjälp av en advokat. En kvinna har då möjlighet att beviljas skilsmässa om mannen har lämnat landet och inte avhörts under de senaste sex månaderna. Kvinnan kan då beviljas skilsmässa för att få möjlighet att hitta en ny man som ska kunna skydda henne. En kvinna som har blivit illa behandlad av sin make fysiskt misshandlad, fått dåligt rykte p.g.a. makens beteende, försummad (ekonomiskt, sexuellt, o.s.v.) kan också beviljas skilsmässa. Det kan emellertid vara svårt för kvinnan att bevisa för domstolen att förutsättningarna för skilsmässa är uppfyllda. Polygami är tillåtet i Sudan men oftast inte socialt accepterat. Emellertid förekommer uppgifter om att staten propagerar för polygami. Företeelsen leder ofta till skilsmässa och att kvinnor gifter om sig. I vissa folkgrupper och stammar förväntas hövdingen emellertid gifta sig med flera kvinnor. Den sudanesiska lagstiftningen beträffande våldtäkt är oklar där finns en sammanblandning mellan våldtäkt och äktenskapsbrott. Våldtäkt jämställs med äktenskapsbrott med tvång och en våldtagen kvinna kan därför anklagas för äktenskapsbrott. Strafflagen baseras på Sharia och där krävs vittnesmål från fyra män eller åtta kvinnor för att styrka våldtäkt. Den rättsliga processen är komplicerad och våldtagna kvinnor blir ofta stigmatiserade. Våldtäkt inom äktenskapet är vanligt förekommande. Även annat våld i hemmet är vanligt förekommande. I allmänhet betraktas våld i hemmet som något privat och vanligtvis är det bara de mycket allvarliga fallen som får någon uppmärksamhet. Storfamiljen har länge fungerat som en mekanism som kan lösa en mängd problem, men i takt med att storfamiljens betydelse minskar, minskar även skyddet för kvinnorna. Det finns skillnader i frågan om våld i hemmet mellan nord och syd och situationen påverkas av folkomflyttningar och påverkan mellan olika kulturer. Kvinnor som varken kan få igenom en skilsmässa tack vare villkor i äktenskapskontraktet eller genom domstol kan fortfarande meddela maken 8

att hon vill skiljas och sedan lämna hemmet. Hon kommer då att betraktas som en vanvördig kvinna och måste kompensera sin make ekonomiskt. Ett äktenskap som ingås i en moské utgör ett legalt giltigt äktenskap. Det är inte nödvändigt att formellt registrera ett äktenskap och de flesta låter heller aldrig göra det. Det krävs inget äktenskapscertifikat för att genomföra en skilsmässa. Enligt uppgift förekommer inte skilsmässor överhuvudtaget i de södra delarna av Sudan där är man helt enkelt gift livet ut. Detta hindrar inte att man kan ha sexuella relationer med andra. Om en man dör har hans manliga släktingar möjlighet att gifta sig med änkan. 4.2 Vårdnad om barn Uppgifterna som delegationen har tagit del av gällande vilka regler som gäller för vårdnad om barn efter föräldrarnas skilsmässa varierar. En källa uppger att om föräldrarna inte kommer överens om vem som ska ha vårdnaden om barnen efter en skilsmässa har modern rätt till vårdnaden fram tills barnet är elva år. Därefter kan fadern låta höra barnets egen vilja i domstol. Detta händer vanligtvis i de fall då mannen vill orsaka besvär för kvinnan. En annan källa uppger att modern har rätt till vårdnad om sönerna tills dessa är sju år gamla. Därefter har fadern rätt att överta vårdnaden om sina söner. För döttrar gäller, enligt samma källa, att modern har vårdnaden så länge flickan är i behov av en kvinnas stöd. Det är mycket svårt för en mor att visa att hon skulle vara mer lämplig än fadern att ta hand om sina barn. 4.3 Situationen för ensamstående kvinnor m.m. Skilsmässor är förhållandevis vanligt förekommande bland de delar av befolkningen som är välutbildade. Ofta förmår kvinnas familj mannen att gå med på en skilsmässa, även om han från början inte har samtyckt. I vilken grad en skilsmässa är socialt accepterad beror på samhällsklass och ålder hos den frånskilda och hur lätt eller svårt det kommer att bli för henne att gifta om sig. En frånskild kvinna förväntas nämligen att gifta om sig. En kvinna med arbete, barn och en stöttande familj får lättare samhällets acceptans om hon skiljer sig än en kvinna som inte har arbete, barn eller en familj som ger henne sitt stöd. Oftast avgör det sociala trycket, snarare än tvång, huruvida en kvinna driver igenom en skilsmässa eller inte. Tidigare ledde en skilsmässa i allmänhet till stigmatisering för kvinnan, men detta har i viss mån ändrats. De flesta kvinnor som genomgår en skilsmässa flyttar tillbaka till sina föräldrar. En äldre kvinna över 40 kan leva sitt liv på egen hand under förutsättning att hon har barn. Det är dock svårare att leva på egen hand utanför Khartoum. Utanför Khartoum är storfamiljen viktigare än i staden. Många kvinnor tolererar ett dåligt liv fram tills de får barn. Därefter begär de skilsmässa. 9

Om en kvinna som inte är gift blir gravid gör hon sig vanligtvis av med barnet antingen genom att lämna bort det eller genom att låta genomföra en abort. Till skillnad från många andra arabländer har Sudan en lagstiftning som möjliggör adoption. Det är inte känt hur vanligt förekommande utomäktenskapliga barn är. Sannolikheten att kvinnan skulle förskjutas av sin familj är stor. I Sudan förekommer s.k. te-försäljerskor. Dessa oftast ensamstående kvinnor försörjer sig, och i förekommande fall sina barn, genom att sälja te till förbipasserande på gatorna. Te-försäljerskorna uppfattas ibland och av vissa som sexuellt tillgängliga. Så kan vara fallet ibland, men långt ifrån alltid. De får ofta polisens och mäns i allmänhet uppmärksamhet. Myndigheterna är många gånger angelägna om att rensa gatorna från teförsäljerskor. 4.4 Hedersrelaterat våld Såvitt framkommit är hedersrelaterat våld mot kvinnor över huvud taget inte vanligt förekommande i Sudan. Delegationen har fått höra att hedersrelaterat våld möjligen förekommer bland folkgrupper i Nuba Mountains och även bland rashaida-folket. 4.5 Kvinnlig könsstympning, tidiga äktenskap, barnets rättigheter, m.m. Den sudanesiska familjelagen (Family Act) jämställer inte kvinnor och män, flickor och pojkar. Flickor kan giftas bort från tio års ålder om fadern/vårdnadshavaren anser det gynnsamt. Opinionen är emellertid starkt emot tidiga äktenskap, men staten har inte engagerat sig i frågan. År 1999 var 90 % av de sudanesiska kvinnorna omskurna. Denna siffra hade år 2006 sjunkit till 69,4 %. Denna information kommer, enligt uppgift, från Sudans hälsoministerium. Liksom i frågan om skilsmässor är det snarare det sociala trycket, än frågan om tvång, som avgör om en flicka ska könsstympas eller inte. Den sudanesiska statens inställning till kvinnlig könsstympning (FGM Female Genital Mutilation) är tvetydig. Redan år 2003 meddelades en förordning som förbjöd FGM. Det saknades emellertid lagligt stöd att meddela förordningen och något formellt förbud finns därför inte. En strategi för avskaffandet av FGM har utarbetats och inom polisen och inom arbetet för barns välfärd följer man denna. Inom det högre politiska ledarskapet finns emellertid ett stöd för FGM. En källa menar att den sudanesiska staten ser det internationella samfundets kritik mot FGM i Sudan som en del av en hemlig agenda mot landet. I februari 2009 kom ett förslag till ny barnrättslag. Denna omfattade ett förbud mot FGM. Ministerrådet motsatte sig dock förslaget, trots att samtliga ministerier hade ställt sig bakom det. 10

4.6 Skydd för kvinnor och barn Det saknas skydd för kvinnor i form av kvinnohus. Det finns många aktörer för kvinnors rättigheter i Sudan, men kvinnohus är inte accepterade. Normalt söker drabbade kvinnor skydd hos sina föräldrar eller andra familjemedlemmar. Det finns ett stort behov av något slags kvinnohus. Det är överhuvudtaget mycket svårt att göra kvinnor medvetna om vilka möjligheter de har att anmäla brott som begås mot dem. Sedan en tid tillbaka finns en särskild telefonlinje till polisen som också har en särskild enhet (Family and Child Protection Unit) som arbetar med våld i hemmet. Den stöds av UNICEF (United Nations Children s Fund) och UNIFEM (United Nations Development Fund for Women). Inom Justitieministeriet finns en Unit against Violence, en funktion som tillsattes av politiska skäl, p.g.a. situationen i Darfur. Enligt uppgift är bägge dessa verksamheter av rent dekorativ beskaffenhet. Det finns förhållandevis många aktörer (NGO:s) som arbetar med juridiskt bistånd och hjälp i Sudan. Vissa av dessa kan även delta i sedvanerättslig konfliktlösning inom klaner och stammar. För att enskilda ska komma i åtnjutande av denna hjälp krävs dock ofta att familjen ställer upp med ekonomiskt stöd. I Khartoum finns ett barnhem, men detta hanteras inte på ett professionellt sätt. Tidigare drevs barnhemmet av en NGO Hope and Homes for Children men denna tvingades lämna Sudan våren 2009. 5. Frågor rörande uppehållstillstånd i Sudan Delegationen har försökt få fram tillförlitlig information rörande under vilka förutsättningar utländska medborgare kan beviljas uppehållstillstånd på grund av anknytning till en sudanesisk medborgare. De uppgifter som erhållits är emellertid av sådan vag och motstridig karaktär att det inte framstår som relevant att här närmare redogöra för dem. Se dock nedan beträffande rätten till sudanesiskt medborgarskap ( Situationen för flyktingar i Sudan ). 6. Internflyktingar och etniska minoriteter från Darfur i Khartoum 6.1 Grupper särskilt utsatta för myndigheternas ingripanden Det går inte att ge ett allmängiltigt svar för hur situationen är för personer av icke-arabiskt ursprung från Darfur som vistas i Khartoum. Snarare är det numera frågan om att vissa grupper av människor löper en större risk att råka ut för godtyckliga gripanden och längre frihetsberövanden. Därtill kommer att godtyckliga gripanden överhuvudtaget är vanligt förekommande i Khartoum. Ibland kan det emellertid finnas kopplingar mellan dessa grupper av människor (t.ex. med viss politisk uppfattning) och vissa etniska grupper, men det tycks som om det snarare är dessa människors aktiviteter 11

och/eller förbindelser som avgör risken att utsättas för något, än den faktiska etniska tillhörigheten. En ökad risk att utsättas för myndigheternas ingripanden finns för: Politiskt aktiva som är kritiska till regeringen Försvarare av mänskliga rättigheter Dem som öppet stöder ICC (International Criminal Court)-åtalet mot president al Bashir Dem med koppling eller misstänkt koppling till väpnade grupper Familjemedlemmar till personer med koppling till väpnade grupper De tydligaste uppgifterna om att vissa grupper åtminstone tidigare har varit utsatta för myndigheternas åtgärder gäller personer av framför allt furetnicitet som greps systematiskt i Khartoum hösten 2007. Sympatisörer till rebellgruppen SLA (Sudan Liberation Army) och ledaren för en av dess grenar, Abdel Wahid som har stort stöd bland fur deltog den 20 september 2007 i en demonstration som stödde SLA:s och Abdel Wahids krav på en lösning av konflikten i Darfur. De gripna var till stor del medlemmar i en studentorganisation och många rapporterades ha blivit slagna och torterade innan de så småningom släpptes. Ett antal av dem greps vid upprepade tillfällen. Därefter arresterades ett stort antal zaghawa-darfurier efter JEM (Justice and Equality Movement)-attacken i Omdurman den 10 maj 2008. Orsaken till att just denna grupp utsattes finns med största sannolikhet att finna i att JEM-rörelsen som låg bakom attacken domineras av etniska zaghawa. Delegationen har inte erhållit någon information om att just zaghawa skulle ha varit mer utsatta än andra sedan dess. Följaktligen tycks regeringens intresse för och inriktning på vissa etniska grupper kunna kopplas till vissa politiska omständigheter. Därtill kommer i och för sig att det i Khartoum finns en utspridd rasism mot människor särskilt från södra Sudan och Darfur. 6.2 Internflyktingars levnadsförhållanden i Khartoum Levnadsförhållandena i Khartoum är generellt sett svåra. Stora delar av Khartoums befolkning lever i områden med dålig tillgång till sjukvård, utbildning och godtagbara bostäder. Detta gäller naturligtvis även Khartoums internflyktingar. Den mycket begränsade tillgången till sjukvård m.m. har såvitt kan bedömas att göra med fattigdom, snarare än etnicitet. Med anledning av bristen på bostäder förekommer det spänningar mellan nyanlända internflyktingar och den lokala befolkningen. I allmänhet förekommer dock inte trakasserier av internflyktingar i gatubilden. Inflyttningar av internflyktingar från olika delar av Sudan till Khartoum har skett under hela 1900-talet, och även dessförinnan. Nyanlända internflyktingar flyttar normalt omkring mellan släkt och vänner. Myndigheterna registrerar inte internflyktingar. Tidigare talade man om särskilda IDP(Internally Displaced Persons) areas/camps, men några 12

sådana existerar formellt inte längre då dessa områden helt enkelt efter hand har permanentats, om än under mycket fattiga förhållanden. Områdena ligger oftast i utkanten av staden, på gränsen till landsbygden. Myndigheterna utför ibland raider och avhyser människor från dessa områden, men inga folkgrupper tycks vara varken mer eller mindre utsatta än andra. Orsaken till raiderna är ofta legitima polisangelägenheter såsom t.ex. förekomsten av olagliga ölbryggerier. Darfurier, som sannolikt är de senast tillkomna internflyktingarna i Khartoum, finns enligt uppgift särskilt i områdena Mayo, Haj Yousef, Soba, Omdurman och Ombada. Det är dock svårt att avgöra i vilken omfattning människor fortfarande flyr från Darfur ända till Khartoum. I många fall kan levnadsförhållandena, med hänsyn till t.ex. sjukvård och utbildning, vara bättre i IDP-lägren i Darfur, än i Khartoum. Internflyktingar har samma lagliga rätt att arbeta i Khartoum som lokalbefolkningen. De flesta arbetar dock i den informella sektorn. 6.3 Asylsökande som återvänder till Khartoum Såvitt är känt finns det ingen NGO eller annan organisation som bevakar situationen för sudaneser som ansökt om asyl i t.ex. Europa, och som återvänt till Sudan. Det finns emellertid information som talar för att darfurier som återvänt till Khartoum efter att ha vistats utomlands har väckt myndigheternas misstänksamhet och blivit förhörda. Delegationen har emellertid inte tagit del av några uppgifter som klargör huruvida detta skulle ha drabbat just återvändande f.d. asylsökande. Dock gäller rimligtvis att återvändande f.d. asylsökande från Darfur, som faller inom någon av de kategorier av människor som redogjorts för ovan, löper större risk att utsättas för förhör, arresteringar och/eller andra frihetsberövanden än dem som inte faller inom någon av de aktuella kategorierna. Asylprocessen i Sudan 7.1 Registrering av asylsökande Sudanesiska myndigheter är ansvariga för registrering av asylsökande och flyktingstatusbedömning i landet och inte UNHCR (United Nations High Commissioner for Refugees). Ansvarig myndighet är COR (Commissioner of Refugees). Asylprocessen i Sudan har länge varit otydlig och myndigheternas bemötande av asylsökande präglas av godtycklighet. Sedan i januari 2008 registrerar COR nyanlända asylsökande i flyktinglägret Shagarab 1 i östra Sudan. Asylsökande som uppsöker COR i Khartoum eller på andra platser i norra Sudan registreras endast i undantagsfall. Vanligtvis hänvisas asylsökande till Shagarab 1 för registrering och för att få sitt asylärende prövat. Ibland bistår myndigheterna med transport från Khartoum till lägret. Inga handlingar utfärdas till asylsökande i samband med registrering av asylansökan. Det finns inte tillförlitlig statistik att tillgå på grund bristfällig registrering av flyktingar och asylsökande i Sudan under lång tid. Enligt statistik från UNHCR fanns det i juni 2009 184 828 flyktingar och 100 asylsökande från 13

Eritrea i Sudan. Ett stort antal eritreaner fortsätter att lämna hemlandet illegalt och flyr över gränsen till Sudan. Gränsen mellan Eritrea och Sudan är i praktiken öppen med mycket rörelse över gränsen. Det finns fyra officiella gränsövergångar och flera inofficiella. Smugglare är aktiva i gränsområdena. Sudanesiska myndigheter uppger att de registrerade 16 000 nyanlända asylsökande mellan den 1 januari och den 30 september 2009, varav ca 90 % var från Eritrea. Detta är en ökning med 30 % från år 2008. Under år 2008 påbörjades ett gemensamt UNHCR/COR projekt för att registrera samtliga flyktingar och asylsökande i Sudan. Projektet avbröts dock eftersom COR endast medverkade till att registrera de flyktingar och asylsökande som vistas i flyktinglägren i östra Sudan. 7.2 Flyktingstatusbedömning Flyktingstatusbedömning för asylsökande från Eritrea görs endast i flyktinglägret Shagarab 1. Efter registrering av asylansökan intervjuas alla asylsökande av säkerhetstjänsten i lägret. Ärendet skickas därefter till COR för prövning av asylansökan. I Shagarab 1 finns sju team som arbetar med flyktingstatusbedömning. UNHCR får endast information från COR om de asylsökande som beviljas flyktingstatus. Dessa ärenden skickas till UNHCR:s kontor i Kassala för registrering i UNHCR:s databas ProGres. UNHCR har för närvarande ingen personal i Shagrab 1 eller i något annat läger i östra Sudan. UNHCR har därför ingen kunskap om vad som händer med de asylsökande som eventuellt nekas flyktingstatus av sudanesiska myndigheter. Det finns emellertid inga uppgifter som tyder på att sudanesiska myndigheter inte erbjuder eritreanska asylsökande från Eritrea skydd i de flesta fall. Asylsökande från Eritrea åberopar främst asylskäl kopplade till den obligatoriska militär- och samhällstjänsten (National Service). UNHCR tycker se sig en ökning av ungdomar från städerna i Eritrea bland nyanlända asylsökande. Hela asylprocessen tar vanligtvis två till fyra månader. I flyktinglägret finns temporärt boende för asylsökande. Sudan är idag ett transitland för många människor på väg till bland annat Europa. Det finns uppgifter om att upp till 50 % av de asylsökande från Eritrea avvek innan beslut fattats av COR i deras asylärenden under år 2009. COR utfärdar identitetskort i flyktinglägret Kilo 26 i östra Sudan för personer som erhållit flyktingstatus. Identitetskortet är det enda officiella dokument som flyktingar i Sudan erhåller från myndigheterna. Identitetskorten som utfärdas i Kilo 26 är gula och erhålles mot en avgift. Identitetskorten utfärdade i Khartoum är gröna och dessa kan förlängas. Nya utfärdas i undantagsfall och på godtyckliga grunder av COR i Khartoum. Identitetskort utfärdade i Port Sudan är vita. 7.3 Utvisningar/avvisningar av eritreaner i Sudan Delegationen har inte tagit del av uppgifter om tvångsdeporteringar av eritreanska flyktingar och asylsökande från Sudan till Eritrea under år 2008 och år 2009. Sudanesiska myndigheter överlämnade dock etiopiska flyktingar, tillhörande oppositionen i hemlandet, till etiopiska myndigheter vid två tillfällen under år 2007, trots skarpa protester från bland andra 14

UNHCR. Inte heller finns uppgifter om att asylsökande från Eritrea avvisas vid gränsen av sudanesiska myndigheter. Det förekommer dock uppgifter om att asylsökande ibland utsatts för trakasserier av sudanesisk polis och militär vid gränsen. 7.4 Situationen för flyktingar i Sudan Det stora flertalet flyktingar i Sudan är hänvisade till att bosätta sig i flyktinglägren i östra Sudan och det krävs tillstånd från myndigheterna för att bosätta sig och resa utanför lägren. I norra Sudan finns sammanlagt tolv flyktingläger varav sju ligger i de östra delarna. 1 Den humanitära situationen i lägren är mycket svår, vilket leder till att många flyktingar och asylsökande beger sig till städerna i norra Sudan utan tillstånd och där riskerar att gripas och åtalas för illegal vistelse. En återkommande uppgift för UNHCR i Khartoum är att förhandla med myndigheterna om att få flyktingar och asylsökande frigivna mot försäkran om att de återvänder till flyktinglägren och förhindra eventuella deportationer. Endast 60 % av alla flyktingar och asylsökande beräknas bo i flyktingläger i Sudan. Sudan har ratificerat 1951 års Konvention angående flyktingars rättsliga ställning och lämnat en reservation mot artikel 26 om rörelsefrihet, vilket återspeglas i den nationella asyllagstiftningen: No refugee shall exercise any political activity during his presence in the Sudan, and he shall not depart from any place of residence specified for him. The penalty for contravening this subsection shall be imprisonment for not more than one year. 2 Sudan har på detta sätt inskränkt rätten till rörelsefrihet för flyktingar i landet och tillåter endast undantagsvis flyktingar att bosätta sig utanför flyktinglägren. Sudans asyllagstiftning möjliggör för myndigheterna att bevilja flyktingar arbetstillstånd för arbete utanför flyktinglägren. 3 Denna möjlighet utnyttjas dock mycket sällan i praktiken. Flyktingar som bor utanför lägren arbetar därför ofta illegalt inom jordbruket och med olika serviceyrken såsom hembiträden och servitörer och riskerar att gripas i återkommande round ups. Enligt Sudans medborgarskapslagstiftning kan en vuxen och frisk person erhålla sudanesiskt medborgarskap om han/hon har vistats i landet legalt under fem års tid och inte dömts för något brott. 4 I praktiken fortsätter dock Sudan att motsätta sig naturalisering av flyktingar som vistats i landet under lång tid. Det framförs argument för detta som t.ex. de förbättrade relationerna mellan Eritrea och Sudan, storleken på flyktinggruppen och begränsade resurser. Möjligheterna till integration för personer som beviljats flyktingstatus i Sudan är därför i praktiken obefintliga. 1 I Gedaref State finns lägret Um Gargur, i Kassala State finns lägren Wad Sharife, Kilo 26, Kasha El Girba, Shagarab 1-3 och Abuda. I Jazira State finns lägret Fau V och i Sinar State finns lägren Awad El Sid, Fath El Rhman och Kilo 7. 2 Artikel 10, Regulation of Asylum Act 1974. 3 Artikel 14, Regulation of Asylum Act 1974. 4 Nationality Act 1993. 15

7.5 Möjligheter att via Sveriges ambassad i Khartoum få fram uppgifter om enskilda personers status i Sudan Enligt UNHCR finns det möjlighet att ställa förfrågningar om en persons status i Sudan via Sveriges ambassad i Khartoum. Det är då viktigt att ha personens mors fullständiga namn. Landinformationsenheten Migrationsverket 16

Källor Rapporten bygger på information som erhållits vid möten som hållits i Khartoum i Sudan under tiden 1 8 oktober 2009 med företrädare för följande organisationer och myndigheter. ICRC (International Committee of the Red Cross) UNMIS (United Nations Missions in Sudan) UNIFEM (United Nations Development Fund for Women) SEEMA (Center for Training and Protection of Women and Child s Rights) Afhad University for Women Ministry of Interior, Passports and Aliens Department Ministry of Social Welfare, Gender and Child Affairs UNHCR (United Nations High Commissioner for Refugees) Representation in Sudan 17