Prästernas år fortsätter Tillbakablickar på 2009 Europa och religionerna Stall i Ystad blev kyrka. 15 januari 2010 Pris 40 kr

#1 15 januari 2010 Pris 40 kr Prästernas år fortsätter Tillbakablickar på 2009 Europa och religionerna Stall i Ystad blev kyrka

#1 Ur innehållet 15 januari 2010 Årg 85. ISSN 1402-3385 Adress: Box 2038, 750 02 Uppsala (Besöksadress: S:t Olofsgatan 32E) Tel: 018-13 61 40, Fax 018-13 61 45 E-post: redaktionen@katolsktmagasin.se Hemsida: www.katolsktmagasin.se Utges som tidning för Stockholms katolska stift av Stiftelsen Katolsk Kyrkotidning. STYRELSEORDFÖRANDE ANSVARIG UTGIVARE Kjell Blückert REDAKTION Margareta Murray-Nyman (chefredaktör) margareta.murray-nyman@katolsktmagasin.se 018 13 61 40, 070-321 06 35 Birgit Ahlberg-Hyse biahyse@bredband.net 021-12 73 20, 070-735 34 750 Ryszard Antonius Klinger ryszard.antonius@katolsktmagasin.se 076-2478707 Annonser, prenumerationsärenden, ekonomi Sofia Wahlstedt 018 13 61 42 sofia.wahlstedt@katolsktmagasin.se Pren. pris Sverige: 300:- Europa 440:- Utom Europa 480:- Pg 36 99 30-3, Bg 417-4926 Prästseminariet invigt sidan 4 Klimatkonferensen i Köpenhamn sidan 8 Adulta stamceller ämne för kongress sidan 11 Ungdomar i integrationsprojekt sidan 16 Katolska Pedagogiska Nämnden färdig med bokserie för undervisning sidan 17 Heliga rum: S:t Nikolaikyrkan i Ystad sidan 23 Syster Veronica OP startar ny serie om trosbekännelsen sidan 28 Bön på webben sidan 31 Debatt sidan 33 Helgonens betydelse för Europa sidan 34 Tryck: AlfaPrint Layout: Carina Laukkanen, Lajo design, Uppsala Nr 2 utkommer 12/2 2010. Manusstopp 22/1 2010. För icke beställt material ansvaras ej. OMSLAGSBILD: JEAN-MARIE VIANNEY ÄR SKYDDSHELGON FÖR PRÄSTERNAS ÅR SOM PÅGÅR TILL DEN 11 JUNI. SE ARTIKEL PÅ SIDAN 14 Musik i gudstjänsten sidan 36 Kyrktorget sidan 41 Familjesidan: Inför familjekongressen sidan 46

Kyrkan får nya saliga aktuellt sid. 3 Inför den nyligen timade julfesten godkände påven Benedikt XVI 21 förslag till kommande saligförklaring från helgonförklaringskongregationen. Konkret inne - bär det att dessa 21 personer med största sannolikhet kommer att beatificeras, saligförklaras, vilket betyder att de på ett särskilt sätt erkänns som förebilder i tron och sitt kristna liv och kan vördas offentligt såsom sådana i delar av den världsvida kyrkan. Saligförklaring är ofta det första steget till kanonisering, helgonförklaring, som officiellt förklarar en avliden människa som levande i Guds himmelska härlighet och som därför kan anropas som före bedjare hos Gud, i gudstjänsten eller av människor i enskild bön. Bland de 21 som väntar på saligförkla - ring är den polske prästen Jerzy Popie - luszko, som protesterade öppet mot den kommunistiska regimens övergrepp och stod den oberoende fackliga rörelsen Soli darnosc nära. Han kidnappades av säkerhetstjänsten 1984 och mördades kall blodigt. Två andra är påvarna Pius XII och Johannes Paulus II. Pius dog 1958, och frågan om hans saligförklaring har varit kontroversiell, främst på grund av frågan om hans agerande under andra världs - kriget. Gjorde han allt han kunde för att hindra Förintelsen, eller var han för svag? Frågan är ytterst komplicerad och historikerna är oense. I alla händelser har det framlagda förslaget om saligförkla - ring nu vunnit påvens gillande. Benedikt XVI nämner särskilt Pius XII:s förtjänst i hans tappra men resultatlösa försök att förhindra det hotande världskriget, som han slutligen varnade för i en dramatisk appell i Vatikanradion den 24 augusti 1939. Johannes Paulus II, som avled i april 2005, blev omedelbart föremål för starka önskemål om salig- och helgonförkla - ring. Redan vid hans begravning hördes ropen Santo subito! Helgon genast! I hans fall har man ovanligt enhälligt stött hans kandidatur i kongregationen och alltså redan nu kunnat framlägga för - slaget för påvens godkännande. Det sista exemplet är engelskan Mary Ward, 1585 1645, som grundade Den Saliga Jungfrun Marias Institut, en kongregation för kvinnor, inspirerad av Ignatius av Loyola och jesuiterna och för sin tid chockerande fri från kravet på klausur och ordensdräkt för medlemmar na. Hon fick se sin kongregation upplöst 1630, och det dröjde till 1700 in - nan den åter tilläts. Kaj Engelhart 905 Omkväde* ledarstick En är Her ren, en är tron, ett är do pet, ett är hans bord, en är Gud, som le ver i allt. 1 Hylla Herren, hela världen, tjäna Herren med glädje, träd fram inför honom med jubelrop! Halleluja! 2 Besinna att Herren är Gud, han har gjort oss och vi är hans, vi är hans folk, fåren i hans hjord. Halleluja! 3 Gå in genom hans portar med tacksägelse, kom till hans förgårdar med lovsång, tacka honom, prisa hans namn. Halleluja! 4 Ty Herren är god, evigt varar hans nåd, från släkte till släkte hans trofasthet. Halleluja! 5 Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, nu och alltid och i evigheters evighet. Halleluja! Hal le lu * Omkvädet upprepas av församlingen och sjungs efter varje vers. Man kan också sjunga omkvädet som en upprepningssång, utan verserna. T 222 Jfr Ef 4:5 6, verser Ps 100 M W. H. Monk (1823 89) efter G. P. da Palestrina 1591 18-25 januari infaller årets bönevecka för kristen enhet med temat Vittna om den Uppståndne. Vi publicerar här, med tillstånd av Katolska Liturgiska Nämnden, en av de hymner som kommer att ingå i nya Cecilia med ett omkväde som samtidigt är en meditation över kristen enhet. ja. Fiasko men det finns hopp Som väntat blev det inte något bra avtal på klimat - mötet i Köpenhamn. Vi är många som tycker att det blev ett fiasko, inte ens en tumme av den planerade kostymen. Och jag är inte förvånad. Dock är det också viktigt att visa på de ljuspunkter som finns. Hotet mot regnskogen är mindre idag än före mötet. Det blev också mycket tydligt på mötet att klimatfrågan inte är ett miljöärende som enbart handlar om 2 grader och 350 ppm. Nej, det världen nu blivit varse är att klimat och rättvisa hör ihop. Vi är inte enskilda länder som kan gå våra egna vägar. Vi måste ta ett gemensamt ansvar, inte bara för klimatet utan också för hur våra resurser fördelas. Vi hör ihop, vi vandrar tillsammans på en gemensam planet. Fotnot: ppm: mått för koldioxidnivåerna Elisabet Finné

sid. 4 aktuellt Prästseminariet i Uppsala högtidligen invigt Välsignelse å påvens vägnar. Vatikanens sändebud i Norden, ärkebiskopen Emil Paul Tscherrig, kommer med hälsningar från Rom till festmässan i S:t Lars kyrka. Foto: Birgit Ahlberg-Hyse Med påvlig välsignelse, förmedlad av den apostoliske nuntien i Norden Emil Paul Tscherrig, invigdes Sankt Sigfrids prästseminarium i Uppsala i slutet av höstterminen. Biskoplig välsignelse fick lokalerna av Anders Arborelius. Vid höstterminens början flyttade prästseminariet från sina tillfälliga lokaler, i det tidigare teologistudentboendet Koi nonia i en villa i utkanten av Uppsala, till New man in stitutet i centrum, i hörnet Trädgårds gatan Slotts gränd och granne med S:t Lars katolska kyrka. Prästseminariet är nu Newmaninstitutets hyresgäst och i Km nr 9 berättade vi hur lokaler ställdes i ordning: kök och matsal, ett kombinerat vardagsrum-bibliotek, undervisnings lokaler och ett kapell. Då visade också seminariets rektor, msgr Göran Degen, hur fastigheten preparerades för att ta emot ett bostadshus, en tvåvåningslänga med fem rum på varje våning. Huset har senare under hösten levererats i färdiga moduler. Ännu är endast ett par av rummen färdiga att bo i. Och i kapellet återstår en hel del arbete innan det kan börja tas i bruk. Detta hindrade dock inte att invigningen kunde ske den 30 november, då Anders och Andreas har namnsdag. Biskopen gjorde inte stort väsen av sin namnsdag. Hans predikan i invigningsmässan i S:t Lars kyrka riktade intresset mot aposteln Andreas som enligt evangeliet uppmanades av Jesus att bli människofiskare och därmed blev förebilden särskilt för dem som har en prästkallelse, även om, som biskopen påpekade, alla har en kallelse att bli människofiskare. Alla nämnda, ingen glömd. Newmaninstitutets rektor pater Philip Geister SJ har en fusklapp med namnen på alla delaktiga i de om- och tillbyggnationer som har gjorts för att bereda prästseminariet plats. Foto: Birgit Ahlberg-Hyse Men de blivande prästerna ska, likt Andreas, lämna allt bakom sig och ägna hela sitt liv åt ämbetet. Att Jesus kallar är det underbaraste som tänkas kan, sade biskopen. - Det är underbart men det gör ont. Det är mycket som ska lämnas på Guds altare när Jesus Kristus vill fylla hela vårt hjärta med sin närvaro. Och biskopen avslutade med att säga att uppgiften för dagens prästseminarister, att göra Jesu Kristi lära trovärdig, inte skiljer sig särskilt mycket från den uppgift som Andreas fick.

aktuellt sid. 5 Ett viktigt ögonblick. Prästseminariets rektor, msgr Göran Degen, visar sin nya bostad för biskop Anders Arborelius som välsignar alla seminariets lokaler. Till höger ser vi en av seminaristerna, Barthazar Sibana. I handen håller biskopen en aspergil, det redskap som används vid bestänkning med vigvatten. Foto: Birgit Ahlberg-Hyse Den högtidliga mässan, där blivande präster deltog tillsammans med flera av stiftets etablerade präster, avslutades med att nuntien, ärkebiskopen Emil Paul Tscherrig, höll ett tal till prästseminariet, som han kallade Guds hus, och till seminaristerna som han kallade Guds vänner. Han talade om problem som ska tas som ut - maningar, om trons lycka och om förtröstan på Herren som ska följa dem. Och å påven Benedikt XVI:s vägnar gav han prästseminariet sin välsignelse. Efteråt var det fest i Newmaninstitutets stora hus, där rektorn, pater Philip Geister SJ, tackade alla inblandade i det stora byggprojektet som hade gjort det möjligt för prästseminariet att flytta in som hyresgäst. En annan hyresgäst är Katarinaskolan, friskola med 360 elever. I deras uppehållsrum minglade invig - ningsdeltagarna medan biskopen i rask takt gick igenom seminariet för att vigvattenbestänka både helt färdiga lokaler och rum som väntar på sin slutliga utformning. Birgit Ahlberg-Hyse Hus i luften. Prästseminariets bostäder kom i fabriksfärdiga moduler per lastbil till Newmaninstitutet i Uppsala och lyftes av en kran ner till en gjuten bottenplatta på innergården. Foto: Göran Degen

sid. 6 aktuellt Så blev 2009: Ljust och mörkt under året som gick Året 2009 blev ett händelserikt år i Katolska kyrkan. Vi får nöja oss med att plocka bland händelserna. Inledningen var turbulent. SVT hade visat intervjun med biskop William son från Prästbrödra skapet Pius X där han förnekade att judar dödats i Auschwitz, påstod att inte sex miljoner judar mördats utan bara 2 300 000 och menade att judar orättfärdigt pressat pengar ur tyska staten som ett slags skade stånd. Snart därpå hävde Benedikt XVI bannlysningen av SSPX-biskoparna från 1988 ett beslut taget innan Williamsons inställning blev känd, hette det och efter hand tillkännagavs påvens avsikt att inleda samtal med gruppen för enhetens skull. Som en unik åtgärd skrev påven ett brev till världens biskopar där han förklarade sina avsikter och bad om förståelse och sympati för hans pastorala syfte. Samtalen började senare under hösten och lär pågå en god bit in på det nya året. Williamson själv är ställd inför tysk domstol, eftersom hans uttalande strider mot tysk lag. Men dessutom gick debattens vågor höga efter ett påvetal den 22 december 2008 där det påstods att Benedikt jämställt homosexualitet med miljöförstöring. Det var en anka och några tidningar de - m enterade, men bland andra PC Jersild gick till storms mot katolska kyrkan och dess religiösa imperialism. Katoliker var inte mycket värda, redan efter de tidigare rapporterna om pedofilskandaler och präst övergrepp i flera länder. Me dier na i Sverige fann inte mycket som var bra i kyrkan. Påven fortsatte att svara för rubriker. Eller kanske snarare mediala vinklingar av hans göranden och låtanden. Den 17 mars gällde det hans tal på väg till Afrika om kondomer och aids. På nytt avslöjades påvekyrkan i medierna som nattsvart reaktionär. Presstalesmannen pater Lom - bardis förklaring att kyrkan, som ingen annan, satsar på utbildning, forskning och andligt och humanitärt stöd i aidsbe - kämpningen gick under i bruset. Liksom de mera sansade resonemangen kring den nioåriga flickan i Brasilien som var gravid med tvillingar efter styvfaderns vidriga övergrepp och den åtföljande exkommuniceringen av flicka, mamma och aborterande läkare från en illa överlagd ärkebiskop. Bra si lianska biskopskonfe - rensen tog avstånd, men då var skadan redan skedd. Apropå aborter utkom under våren boken Den svårlösta konflikten om den ofödda människan (Veritas förlag) med ett brett, insiktsfullt och moget samtal kring det ofödda barnet där tio specialiserade författare svarar för var sitt kapitel. Ämnet var också uppe på en rad uppmärksammade samtalskvällar i Stock - holm i Respekts regi. En av utgångspunkterna var den aktuella aborten på två flickfoster på grund av kön som väckt stort uppseende. Påven stod starkt i fokus i början av året, och det motiverar hans dominans i början av vår årsöversikt. Påveresan till Afrika, som förberedde den Afrikasynod som skulle hållas i Rom på hösten, rymde många positiva inslag. Afrikanerna fick höra Benedikt fördöma korruption och sociala orättvisor, bristande fattigdomsbekämpning och brott mot mänskliga rättigheter problem som de mycket väl vet gäller deras egna länder och samhällen. Samtidigt krävde Benedikt att i-länderna tar sitt ansvar för finanskrisen och inte låter den drabba Afrika mest av alla. Eller att Afrika och utvecklingsområden i övrigt åläggs orimliga bördor för att komma åt På resande fot. En av påveresorna under 2009 gick till Jordanien och Det heliga landet. Här är han i Jordanien tillsammans med kung Abdulllah ll.

Ny biskop i Finland. Teemu Sippo är den förste infödde katolske biskopen på 500 år. Foto: Kaj Engelhart aktuellt sid. 7 klimatproblemen som de är de minst skyl - diga till. Kyrkorna alla kyrkor noterar en stagnation i Europa. Församlingar slås samman, präster och systrar är för få och får allt stör - re områden att arbeta i. I Sverige förlades katolska prästsemina - riet till Uppsala, med Göran Degen som rektor, och i anslutning till Newmaninstitutet, ett hoppfullt steg för de idag sex alumnerna. Den 19 juni inleddes ett internationellt Prästernas år som pågår i ett år och riktar sökarljuset på prästens värdighet och roll i kyrka och samhälle och vill förbättra präst - utbildning och fortbildning. I en intervju i Km sade biskop Anders: Även om vi i vårt stift har förhållandevis många präster, är situa tionen för många av dem ytterst krävande En del präster kan också vara utsatta för oöverstigliga krav, samtidigt som det kan fattas hjälp och engagemang från församlingens sida. Prästernas år är alltså också en utmaning för församlingarna och de enskilda katolikerna. Sommaren blev rik på händelser. Den 29 juni undertecknade Benedikt XVI sin tredje encyklika, Caritas in veritate, Den sanna kärleken. Från början tänkt att fira 40- årsminnet av Paulus VI:s Populorum progressio från 1967, blev den två år försenad, bland annat av finanskrisen. På 60 sidor avhandlar påven en rad frågor kring marknad och ekonomi, migration och ekologi, bioetik och teknik. Han griper över mycket men gör det klart och tydligt, och reaktionerna från internationella ledare och kommentatorer blev överlag positiva. De finska katolikerna fick en ny biskop, Teemu Sippo, en erfaren präst och tro - tjänare i landet och den förste infödde biskopen på 500 år. Det väckte allmän glädje även i ekumeniska kretsar, och till biskopsvigningen i september fick han låna Åbo domkyrka av lutheranerna. De lät sig representeras av ärkebiskopen av Åbo, Jukka Paarma, och även den ortodoxe ärkebiskopen Leo av Karelen och hela Finland var med. Kort dessförinnan upplevde Stockholm en sällan skådad invasion av sjungande barn och ungdomar i Pueri Cantores, en katolskekumenisk körfestival med 4 000 unga kör - sångare från hela Europa inklusive Ukraina plus Korea. Skansen, Riddar hol men, alla stockholmskyrkor men även bussar och tun nelbanor genljöd av välsjungande kori s - ter från sju år och uppåt, till glädje för stockholmare som för gästande turister. I den ekumeniska backspegeln syns en splittrad bild. Svenska kyrkan valde att gå en egen väg med sitt beslut i oktober att viga samkönade par. Resultatet har också blivit att ett antal av dess biskopar och grupper av medlemmar känner sig illa till mods. Frågan om hur bra det är att kyrkan styrs av partipolitik och kyrkopolitik i en oorganisk förening känns aktuell igen, liksom frågan om vigselrätten. I den anglikanska kyrkan tvingade utvecklingen och den växande splittringen fram ett förvånande tillvägagångssätt från Rom. Lite plötsligt öppnades en extra körfil för anglikaner att gruppvis ansluta sig till Rom, med anglikanska traditioner bevarade och under egen ledning, persona l - ordinariat kallad. Från ortodoxt håll, särskilt ryska kyrkans utlandschef ärkebiskop Hilarion, kommer signaler om önskan om samarbete mot den aggressiva sekularismen i Europa Tiden står allt annat än stilla, och urvalet ovan drunknar i ett hav av små och stora händelser. Det mesta är inte sagt: vad hände med religionsdialogen år 2009, med de kristna i Mellanöstern, Indien, Filippinerna, med krucifixen i italienska skolor, med rapporterna om övergrepp i många stift, med inspektionen hos ordenssyst - rarna i USA? Titta på Km:s hemsida med nyheter varje vecka, och läs Km:s månadstidning, så kommer kyrkan nära dig under år 2010, både den lokala och den globala! Kaj Engelhart Fest i storformat. Pueri Cantores blev en unik internationell körfest i Stockholm i juli. Foto: Kaj Engelhart

sid. 8 aktuellt Det finns hopp! Rapport från klimatmötet i Köpenhamn = Hopenhagen Om det blir något avtal vid Klimatkonferensen i Köpenhamn är i skrivande stund ännu inte klart. Mycket tyder på att det inte blir det, men ändå var det hopp och entusiasm som präglade det långa demonstrationståg som ringlade genom Köpenhamn lördagen den 12 december. Med musik, trummor och utklädda människor kändes manifestationen som en stor jublande karne - val. Vi var många, otroligt många, några sa 100 000 deltagare, andra sa att polisen slutade räkna vid 50 000. De tillresta från olika kristna kyrkor, som gick under parollerna, The Final Countdown, Time for Climate Justice, utgjorde ca 1000 per - soner. Jag hade anmält mig till Svenska kyrkans och Diakonias gemen samma tåg från Stockholm. Mina vänner från Klimat - aktion i Sundsvall, hade tagit sig ner på annat sätt, så när jag klev på tåget med min hemsydda isbjörnskostym nerpackad i rygg - säcken fredag förmiddag, kände jag ingen. På morgonen hölls en kort sändning i Klara kyrka, nära Centralstationen, där biskopen i Strängnäs stift, Hans-Erik Nordin, påminde om den katastrofstämning som rått på 60-talet då vi var många som demonstrerade mot atombomben, men hur protester och demonstrationer givit resultat. Det gäller att hålla huvudet kallt, hjärtat varmt och fötter och händer aktiva, sa biskopen. Dia - konias generalsekreterare Bo Forsberg, rapporterade från Bangladesh, ett av de fattigaste länderna på jorden, där klimatförändringarna drabbat invånarna särskilt hårt. Efter en stilla manifestation på själva Centralen, mitt i lunchrusningen, avreste vi så på det chartrade tåget från Nässjö Järnvägsmuseum. Det visade sig vara ett riktigt gammaldags tåg som drevs av tågentusiaster och där farten var betydligt lägre än på moderna tåg. Således blev det mycket resa för pengarna, och tillfälle till givande samtal med nyfunna vänner och mycket intressanta filmer och föredrag i seminarievagnen. Nässjö - entusiasterna bjöd också på mat och annan förplägnad i restaurangvagnen. Ett av föredragen hölls av ekoteologen Per Larsson, kyrkoherde emeritus och tidigare missionär i Afrika och Asien. Han påminde om Gamla Testamentet och Noas roll när det gäller en allomfattande frälsning för hela skapelsen. Noa var klimatolog och insåg att det var stora klimatföränd - ringar på gång. Gud visade omsorg om sin skapelse och värnade arternas mångfald. Det mänskliga livet är beroende av att allt levande värnas och syndafloden var ett resultat av människans övermod. Och duvan, senare symbol för den heliga anden, kom med skapelsevinden med förebud om en ny tid. Per Larsson satte stort hopp till de kunniga eldsjälar som ligger bakom de engelska kyrkornas allkristna kampanj Operation Noah och Christian Aid. Vårt dop är den självklara ut gångspunkten, som idag kallar oss att delta i skapelsens rädd ning, samtidens viktigaste också centralt kristna uppdrag, har Larsson tidigare i höst skrivit i en artikel i Svensk Kyrko tidning. På tåget till Köpenhamn var vi ca 260 personer, de flesta ungdomar, men också en hel del äldre. Ungdomarna inkvarterades i en sovsal och några av oss äldre fick en säng på ett centralt beläget vandrarhem. Vi hade då gångavstånd till DGI-byn, Danmarks gymnastik- och idrottsby, där alternativrörelsen in formerade om hållbar energi och där det också fanns möjlighet att lyssna på föredrag och träffa tillresta miljöaktivister från hela världen. Efter den långa marschen på lördagen till Bella Centrum "Klimat, rättvisa nu." Budskapet som spreds i olika varianter var: "Vi har ingen tid att förlora. Klimatfrågan hör ihop med en rättvis fördelning av jordens tillgångar." Se vidare Elisabet Finnés ledarstick på sidan 3.

Hopenhagen. Vi var många, otroligt många... och stämningen var varm och vänlig. aktuellt sid. 9 hölls tal och överlämnades krav på klimatåtgärder till en FN-representant som deltog i mötet inne på centrat. På söndagen var det så dags för den anglikanske ärkebiskopen och apartheidkämpen Desmond Tuto att på Rådhustorget ta emot och förmedla namnunderskrifter till världens ledare. Han deltog också i den stora ekumeniska gudstjänsten i Domkyrkan, som blev en värdig avslutning på klimathelgen i Köpenhamn. Hans mäktiga välsignelse över alla församlade följer oss ut i världen och ger oss kraft att fortsätta kampen för en hållbar skapelse. För som det stod på ett av plakaten: Det finns ingen planet B. Text: Elisabet Finné Foto: Hanna Flygar Polisbevakning. Maskerade demonstranter togs om hand och många av dem vittnade om onödigt brutal behandling.

sid. 10 aktuellt Europa och religionerna Gud ske pris för den sekulära staten det är den enda garantin för religionens frihet! Så ungefär lät det när Europa och religio - nerna diskuterades i Sankta Eugenia den 27 november. De två inledarna var överens: Ulla Gudmundsson, Sveriges ambassadör vid Heliga stolen, och dominikansyster Madeleine Fredell, ordförande för svenska Justitia et Pax. Arrangörer var Katolskt Forum och FKE, Förbundet för Kristen Enhet. Åtskilligt var de överens om, men inte allt. Ulla Gudmundsson döljer inte sin respekt och högaktning för Vatikanens kloka hjärnor och Katolska kyrkans mäktiga auktoritet i Europa, men ställer å andra sidan upp på den syn på kvinnors rätt till abort, samkönade äktenskap och annat sådant som blivit allmän i Sverige men inte i Katolska kyrkan Hennes kunskaper som samhällsvetare och idéhistoriker imponerar, säkert i Vatikanen och definitivt på kvällen i Sankta Eugenia. Hon ser hur den europeiska drömmen om enhet och harmoni personifierats och förvaltats av Katolska kyrkan som andlig makt och hur kyrkostatens och påvens flottor och arméer under historien inte heller föraktat den världsliga makten. Men Europa är en komplicerad organism, politiskt, etniskt, språkligt, religiöst. Finns det någon gemensam värdegrund? Ett gemensamt religiöst (kristet), kulturellt och humanistiskt arv? Ja och nej. Kristendomen vann i varje fall nu senast inte ingång i den europeiska konstitutionen, vilket lämnar en dörr öppen för Turkiet. För ett Europa utan judendom och islam är inte Europa. Självklart har det kristna arvet i dess katolska form varit en viktig faktor i enhetsarbetet. Ulla Gudmundsson påminde om pion - järerna i europaarbetet, bland dem Konrad Adenauer och Robert Schuman som båda var djupt rotade och aktiva katoliker (och kristdemokrater) och präglade europatanken på 1950-talet, och senare Jacques Delors som i egenskap av ordförande i Europakommissionen 1985-94 på nytt gav EU en stark katolsk röst, nu från den socialistiska sidan. Idag är situationen en annan, Europa och religionen måste handla om mer än bara kristendomen, andra religioner har fått hemortsrätt hos oss och kan inte tänkas bort. Om vi katoliker vill lagstifta om abortförbud, kan muslimerna med samma rätt kräva att tillåtas månggifte, påminde syster Madeleine. Därför avrådde hon från religiösa partibildningar, i varje fall i konfessionell form, och instämde i Ulla Gudmundssons hyllning av sekularismen som statsbärande princip. Staten måste vara neutral, religionerna kan och skall däremot höja rösten för etik och moral, rättvisa och soli - daritet, humanitet och respekt för mänskliga rättigheter i samhället och gentemot politikerna, ansåg båda. I samband med Lissabonfördragets undertecknande talade påven Benedikt XVI om Europas andliga rötter, alltså med en vid formulering. I detta sammanhang tog Ulla Gudmundsson initiativ till ett idésamtal i Rom, också för att markera det svenska EU-ordförandeskapet. Flera av de strömningar som format Europa var representerade: ärkebiskop Gianfranco Ravasi, chef för Påvliga kulturrådet, och historieprofessorn Inge Jonsson, före detta ordförande i Vitterhetsakademin och rektor för Stockholms universitet, var huvudtalare, och medinbjudna var teologiprofessorn Werner Jeanrond, katolik från Glasgow, professor Mohammad Fazlhashemi, muslimsk idéhistoriker från Umeå, mystikforskaren Jonna Bornemark vid Södertörns högskola, biskop Antje Jackelén, Lund, Svenska kyrkan, och professor Daniel Sperber, rabbin och talmudist från Jerusalem. Samtalet hölls eftermiddagen den 2 november på Bibliotheca Angelica, Augustinordens bibliotek, i tre avsnitt: Vilket är egentligen Europas andliga arv? Vilken roll spelar det i Europas postsekulära samhälle? Och vad betyder arvet för den interreligiösa dialogen och för Europas roll i världen? (Vatikanradion förde samman deltagarna till ett spännande förhandssamtal som man med behållning kan lyssna till på radions hemsida, http://www.radiovaticana.org/sv1/articolo.asp?c=331528.) Syster Madeleine Fredell tog upp några av frågorna i samtalet i Rom: Har vi en religiös identitet i Europa? Vilken roll spelar den? Och vad är vårt kollektiva europeiska minne? Till en början konstaterar hon en underström av hednisk tro och myt som lever upp på 1800-talet och blommar ut i nationalromantik och småningom i extrema politiska rörelser som fascism och nazism. Vidare ett grekisk-romerskt arv med religiösa inslag som bland annat blir synligt i våra språk. Sedan den starka strömmen av judisk-kristen tro som ger oss ett arv med bibeln och kyrkofäderna, och så mo - derna teologer fram till Andra Vatikankonciliet, där inte minst jesuiten Henri de Lubac är en vägvisare. I det kristna europeiska framtidsbagaget framhöll syster Madeleine också den nyare tidens martyrer under de totalitära systemen: neomartyrerna i Sovjetunionen, och man kunde lägga till de mördade kristna av olika konfessioner som nazisterna har på sitt samvete. Överens om en del men inte om allt. Mellan syster Madeleine Fredell och Sveriges ambassadör vid Heliga stolen, Ulla Gudmundsson, rådde enighet om att den sekulära staten är den enda garantin för religionsfriheten.

aktuellt sid. 11 Gång på gång vill Europa vända åter till källorna. Den karolingiska renässansen på 800-talet som återupplivar det klassiska arvet, påven Gregorius VII:s reformer på 1000-talet som ville återställa balansen mellan kyrkan och den världsliga makten, och inte minst reformationen på 1500- talet under Luther och Melanchton, Calvin och Zwingli, som såg sig som en rörelse tillbaka till fornkristendomen gång på gång avbryts en utveckling under mer eller mindre dramatiska former och under mottot åter till källorna skapas något nytt och historiskt betydelsefullt. Vid sidan av dessa dynamiska krafter lyfte syster Madeleine även fram negativa sidor i det institutionella arvet: religiösa förföljelser och pogromer, religionskrig, godtyckliga gränsdragningar enligt principen Cuius regio, eius religio fursten bestämmer vilken tro som skall råda i hans rike. Statskyrkan blir en hantlangare åt den världsliga makten, husförhören ett sätt att kontrollera medborgarnas inordning i ledet. Och ur allt detta föds misstänksamhet mot religionen, mot den religiösa maktapparaten, och därur uppstår sekularismen, den sekulära staten och vår tids relativism och nivellering av religion och etik. Och man skulle kunna fortsätta: individualism, konsumism, rå kapitalism. Om kristendomen tycks vara på väg ut ur Europa, finner den nya hem i andra världsdelar: Afrika, Asien, Latinamerika. På många håll möter nya lokala kyrkor, husförsamlingar och sekter, där man läser bibeln men lever utan kontinuiteten och historien. Modern andlighet är delvis en diffus mix av medicin, psykologi och kommersialism, där människor luras att betala dyrt men ofta far illa, betonade syster Madeleine. Är religion bra, frågade hon sig avslutningsvis. Ja, en kyrka fri från sta - ten, öppen för insyn, oanfäktad av nationalistisk anstrykning, beredd på ekumenisk och interreligiös dialog, är bra, blev svaret. Som vårdar sig om respekt, inte bara tolerans, inte likgiltighet. Och som en gemensam värdegrund och fundament för religionerna och politiken i Europa föreslog hon: den obetingade respekten för de grundläggande mänskliga rättigheterna. VATIKANRADION PÅ SVENSKA Text: Kaj Engelhart Foto: Per Englund Nu på internet: lyssna på gårdagens program när du vill, läs nyheter, besök vårt intervjuarkiv: http://www.vaticanradio.org/scandinavo/svedese Eller lyssna på kortvåg: Kvällar: 20.40 på 6185kHz och 7250kHz samt mellanvåg 1611kHz/1260kHz Repris: 07.00 på 6185kHz och 7335kHz samt mellanvåg 1611kHz Språk: Svenska måndag torsdag och lördag (repriserna dagen därpå) Finska fredag och söndag (med estniskt inslag) Adress: Vatikanradion, Vatikanstaten Tel, fax: +39 06 69 88 40 78, (fax) +39 06 69 88 45 65 E-post: skan@vatiradio.va Stamceller behandling eller återvändsgränd? Påvliga livsakademin, världsfederationen för katolska läkare och Jérôme Lejeune-stiftelsen arrangerade i november en kongress om ansvarsfull stamcellsforskning, Adulta somatiska stamceller: nya perspektiv. Vi möttes i Monaco, och furstedömet Monaco stod som medarrangör. Kongressen var en uppföljning av den första internationella stamcellskongressen ordnad av Påvliga livsakademin hösten 2006. Det var tydligt att mycket har hänt inom stamcellsforskningen under de tre åren. Nära 500 deltagare från alla världsdelar deltog under kongressens tre dagar, och man påmindes om Katolska kyrkans enorma vidd, både geografiskt och rent mänskligt. Här trängdes internationellt erkända toppforskare med franska systrar som driver hem för utsatta kvinnor, itali - enska biskopar, anglosaxiska pro life-lobbyister, indiska bioetiker, afrikanska präster, irländska europaparlamentariker och representanter från den monegaskiska furstefamiljen. Deltagare från de nordiska länderna, förutom Benedicta Lind - berg och Helena D Arcy från svenska Respekt, lyste med sin frånvaro. Kongressens mål var att presentera några av de många framsteg som görs med adulta stamceller runt om i världen, och det var inte utan att man imponerades av de drivna läkare och forskare, som rapporterade om de möjligheter som finns med adulta stamceller, celler som finns i många av våra kroppsdelar, och som kan ge upphov till nya celler. Fortfarande är stamcellsforskningen i sin vagga, men nya forskningsresultat publiceras i rasande fart. Bland de mest anmärkningsvärda var rön om hur man med stor framgång behandlar leukemipatienter, som man inte hittar passande benmärgsdonatorer till, med stamceller från navelsträngsblod, som man enkelt kan samla efter en vanlig förlossning. Deltagarna fick även höra hur barn med den ofta fruktansvärt smärtsamma hudsjukdomen epidermolysis bullosa återfått normal hud med hjälp av stamceller från navelsträngsblod, samt hur en kvinna fått en del av sin luft- Fortsättning

sid. 12 aktuellt Tre av 500 deltagare. Här ser vi Msgr Bernhard Barsi, ärkebiskop av Monaco, med Helena D Arcy och Benedicta Lindberg från Respekt. Foto: Elisabeth de Massy Embryonal stamcellsforskning görs på celler som tas från embryon under de allra första dagarna av deras utveckling, vilket leder till att de människor i vardande dör. strupe utbytt med en ny konstgjord strupe, framställd med hjälp av stamceller från hennes egen benmärg. Så var kommer katolska kyrkan in i det hela, och varför var Påvliga livsakademin initiativtagare till en till synes helt vanlig medicinsk kongress? Kyrkans intresse för adult stamcellsforskning bottnar dels i ett allmänt medicinskt och vetenskapligt intresse, dels i motståndet mot embryonal stamcellsforskning. Embryonal stamcellsforskning görs på celler som tas från embryon under de allra första dagarna av deras utveckling, vilket leder till att de människor i vardande dör. Tusentals embryon möter varje år detta öde, och Katolska kyrkan har, under de tio år som gått sedan de första försöken med embryo - nal stamcellsforskning, varit en av dem som pekat på det orättmätiga att använda blivande människor som medel i medicinsk forskning. Samtidigt är forskning med adulta stamceller, tagna från födda individer eller navelsträngsblod detta är inte mer etiskt problematiskt än ett blodprov något som kommit i skym - undan och som på många håll befinner sig i total medieskugga. Detta trots att adulta stamceller i dag används i en lång rad behandlingar, medan man ännu inte en enda gång prövat behandling med embryonala stamceller på människor. En av huvudtalarna vid kongressen var professor Jacques Suaudeau, kirurg, forskare, präst och den som leder det vetenskapliga arbetet i Påvliga livsakademin. Fader Suaudeau varnade för överdriven optimism även vad gäller adulta stamceller och påminde deltagarna om att embryonal stamcellsforskning har en given plats i grundforskningen, men att den borde utföras på djurembryon istället. Många talare var överens om orsakerna till att djurembryon inte används i högre utsträckning: det skulle vara för dyrt och för krångligt, och tack vare ivf-industrin finns det överblivna, nedfrysta mänskliga embryon som är både billigare och enklare att få tag på. Fader Suaudeau påminde om hur något gott kan leda till något ont, och att det som sker inom medicinsk forskning inte alltid är lätt att dela in i svart eller vitt. Många vittnade om ett trots allt växande intresse för adulta stamceller, men det fanns en konsensus om att detta nyväckta intresse hos de flesta inte är etiskt grundat, utan helt enkelt är en pragmatisk omsvängning som ett resultat av att allt fler får upp ögonen för att embryonal stamcellsforskning håller på att bli en återvändsgränd. Som på så många andra håll är det pengarna som styr. Enigheten var stor på kongressens sista dag om vikten av att fortsätta sprida information om den adulta stamcellsforskningens många möjligheter bland allmänhet och genom media, och av att hela tiden låta forskning styras av en solid, inre, etisk kompass grundad i medlidande och övertygelsen om människolivets okränk barhet. Fotnot: ivf: in-vitro fertilisering, konstgjord befruktning. Text: Helena D Arcy

aktuellt sid. 13 Bönevecka med påsktema strax efter jul Vittna om den uppståndne (jämför Luk 24:48) är temat för Böneveckan för kristen enhet 18-25 januari 2010. Varför ett påsktema redan strax efter jul? Det har att göra med ett 100-årsjubileum. 1910 hölls den första värld s - missionskonferensen i Edinburgh i Skottland. Dåtidens missionärer erfor konkret kyrkosplittringens hindrande effekter ute på missionsfälten. Därför samlades man i Edinburgh för att tala om hur man kunde samverka och vitt - na om den uppståndne Kristus tillsammans, utan konkurrens. Samtalen i Edinburgh brukar räknas som startpunkten för den moderna ekumeniska rörelsen. Samordnarna av den årliga Böneveckan för kristen enhet Faith and Order-kommissionen och Påvliga rådet för kristen enhet erbjöd därför kyrkorna i Skottland att förbereda 2010 års Bönevecka, samtidigt som de planerar 100-årsjubileet av 1910 års konferens (2-6 juni 2010) där temat är Att vittna om Kristus idag. Av den anledningen blev vittnesbördet om den Uppståndne ett naturligt tema också för Böneveckan. I det material som sänts ut till alla församlingar i Sverige ingår en guds - tjänstordning, där kapitel 24 i Lukas - evangeliet med det ursprungliga vitt - nesbördet om den levande Herren står i centrum (kvinnorna vid graven samt lärjungarna på vägen till Emmaus). Vidare ingår förslag till underteman med fyra bibeltexter för varje dag un - der veckan. På många håll i Sverige firas ekumeniska gudstjänster under påskhelgen. Materialet kan med fördel även användas vid dessa tillfällen. Så myc ket mer som den västliga och östliga kristenheten firar påsk på samma dag under en följd av år 2010, 2011, 2014 och 2017 då kristna från olika traditioner får tillfälle att mötas i påsk - hälsningen Kristus är uppstånden Ja, han är sannerligen uppstånden. Sveriges Kristna Råd och Svenska Bibel - sällskapet samarbetar om utgiv ning en på svenska av materialet. Under veckan firas Bibelns dag den 24 januari. I den tryckta utsända foldern är materialet förkortat. En fullständigare version med bland annat kommentarer för varje dag finns att hämta på hemsidorna www.skr.org eller www. bibel sall skapet.se Sr Katrin Åmell OP Kristi nedstigande i dödsriket. Ikonen i böneveckans material är målad av Lars Gerdmar och finns i Maria Magdalena kyrka i Östra Torns församling i Lund. Foto: Peter Rydhagen. Bildbearbetning: Peter Carlsson

sid. 14 aktuell intervju Skyddshelgonet för Prästernas år presenteras i en ny skrift Jean-Marie Vianney utlämnade sig helt, kämpade mot ondskan och visade en personlig omsorg om alla som kom till bikt. Så beskrivs skyddshelgonet för Prästernas år av Björn Göransson, kyrkoherde i Södertälje. Som Km har berättat tidigare utlyste påve Benedikt XVI Prästernas år på Jesu Heliga hjärtas dag den 19 juni 2009. Året pågår till samma högtid i år, den 11 juni. Som skyddshelgon för året valde påven Jean-Marie Vianney som har varit kyrkoherdarnas helgon sedan han helgonförklarades 1925. Nu har fader Björn Göransson givit ut en skrift med titeln En präst med gudomligt och mänskligt hjärta som är det första mer samlade materialet på svenska om Jean- Marie Vianney. - Karmeliterna har skrivit om honom då och då och nästa år ger förlaget Cath o - lica ut en bok om hans liv men jag ville att det så tidigt som möjligt under präståret skulle finnas en mer samlad information om denne fascinerande person, säger fader Björn. Jean-Marie Vianney (1786-1859) var född i byn Dardilly nära Lyon och verkade som kyrkoherde i över 40 år i en enda församling, Ars i Bourgogne. Produkt under Prästernas år. Björn Göranssons skrift om Jean-Marie Vianney, skyddshelgon för temaåret. När han kom som ny präst till sin församling var det andliga livet där nästan helt dött, men under hans ledning blev det en levande och dynamisk församling. Så skriver biskop Anders Arborelius på skriftens baksida. - Jean-Marie Vianney inspirerar präst er än i dag, kommenterar fader Björn. I skriften berättar han om bondsonen som hade stora svårigheter att komma in på prästbanan när han väl fick börja studera i 20-årsåldern. Han hade innan dess inte umgåtts med människor som hade haft tid för intellektuella aktiviteter, eller intresse för det. Jean-Marie kände till hur man arbetade på fälten men inte hur man studera - de. - Han hade svårt för abstraktioner. Filosofi och latinsk grammatik, till exempel, var plågsamt för honom. Men senare skulle hans läsintresse växa och han efterlämnade ett stort bibliotek. Hans begåvning låg dock inte på det teologiska planet utan på det andliga och pastorala. Det visade sig när han hade kommit till Ars. Fader Björn skriver om den 31-årige Jean- Maries ankomst till byn, den 9 februari 1818: Ars hade vid den tiden 40 små hus och fyra stora krogar. Kyrktornet hade ri - vits ner under franska revolutionen. Jean Marie tog illa vid sig av bybornas alkoholmissbruk och danstillställningar och var oerhört sträng i sina predikningar som tydligen gjorde intryck på ett nytt sätt: Människor lyssnade. Deras synder kunde visserligen förolämpa och uppröra mora - liskt sinnade människor, men denne präst berördes och blev sårad av synder. Här kom en speciell egenskap hos honom fram, menar fader Björn. - Han kunde göra egen bot för de svaga, som ett offer i det fördolda. När människor gick till bikt för honom upptäckte de hur djupt han koncentrerade sig på var och en och gav individuella råd till dem. - I hans själavård fanns ingen slentrian eller likgiltighet. Han hade en stor intuition för vad som var synd och äkta vilja till omvändelse. Det finns också belägg för att han kunde bota och hela på ett oförklarligt sätt. Så småningom spred sig ryktet om Jean-Maries andliga utstrålning och allt flera pilgrimer sökte sig till Ars. - Mot slutet av hans levnad kom de i tusental och det var omöjligt för honom att höra alla bikter trots att han satt i bikt - stolen 15 timmar per dygn. Han fick hjälp av missionärer som då hade kommit till Ars. Det fanns präster som var avundsjuka på hans dragningskraft. Men många stödde honom också: Vid en årlig prästreträtt sade en biskop att han önskade att alla hans präster skulle ha något av Jean-Marie Vianneys galenskap. Med ordet galenskap menades Jean- Maries istadiga kamp mot ondska och synd och hans extrema asketism, förklarar fader Björn. - Han sov bara två timmar per natt och åt snabbt, stående, ofta bara potatis, vilket ledde till att han tappade nästan alla sina tänder. Om han fick några kläder skänkte han bort dem. När han inte firade mässa, då han klädde sig i praktfulla skrudar, gick han omkring i en sliten sutan, en ful hatt och trasiga skor. Den sortens asketism behöver inte dagens präster ha som föredöme, påpekar fader Björn. - Föredömet ligger i hans hängivenhet mot Kristus, i hans sakramentala förank - ring, i hans pastorala omsorg och inte

aktuell intervju sid. 15 minst i hans sociala kompetens. Han hade mycket humor och kunde njuta av tillvaron. Visst var hans leverne exceptionellt, och detta mötte naturligtvis motstånd hos vissa bybor som ville honom illa. - Tre gånger försökte han fly från Ars. Alla gångerna kom han tillbaka. Och det var inte av plikt mot sin biskop utan av en längtan att göra Guds vilja. När han firade mässan i Ars igen visste han att han lydde Gud. Så det var i Ars som Jean-Marie Vianney fick dö, 1859. 1904 blev han saligförklarad och 1925 helgonförklarad. Birgit Ahlberg-Hyse En mångårig relation Björn Göranssons relation till Jean-Marie Vianney började långt innan Prästernas år utlystes. Och han har arbetat för att göra helgonet känt i stiftet. 2007, under sin kyrkoherdetid i Västerås, såg han till att en relik av helgonet placerades i Josef Arbetarens kyrka i annexförsamlingen Köping. Det skedde i samband med att den förre nuntien i Norden, Giovanni Tonucci, konsekrerade kyrkan. I reportaget från högtiden, i Km nr 6/07, uttryckte fader Björn sin önskan att framtidens präster som blir utnämnda till kyrkoherdar i någon församling i Sverige ska vilja vallfärda till Köping och dess relik av Vianney. Själv tog han ett längre steg när han hade utnämnts till kyrkoherde i Södertälje 2008. Då vallfärdade han till Ars och besökte de minnen som fortfarande finns av Jean-Marie Vianney. - Kyrkan är ombyggd men hans sakristia finns kvar. Och prästgården är ett museum där man kan se hans välfyllda bibliotek och hans spartanska kök. I utkanten av byn står en staty av Vianney. Den visar hur han pekar mot himlen. - Han pekade ofta mot himlen på olika sätt under sitt liv. Men han kom till himlen genom att ha båda fötterna på jorden. Nära Ars ligger ett nybyggt prästseminarium som tar emot studerande och gäster från hela världen. - Där bodde jag och upplevde en fin gemenskap. Det var under min vistelse i Ars som jag kom på idén att samla material till skriften om Jean-Marie Vianney Om att ha en personlig relation till ett helgon, som han har med Jean-Marie Vianney, säger fader Björn: - Lika väl som man kan hitta gemenskap med en människa här på jorden kan man hitta gemenskap med någon i den triumferande kyrkan. En relik har installerats. I Km nr 6/07 berättade vi om det tillfälle då den dåvarande nordiske nuntien, ärkebiskopen Giovanni Tonucci, besökte Josef Arbetarens kyrka i Köping för att konsekrera den. Det var för övrigt hans första uppdrag av det slaget i Norden. Vid samma högtid installerade han reliken av Jean-Marie Vianney. Med det nya relikskrinet under altaret firades mässan. Här ser vi ärkebiskopen assisterad av fader Björn Göransson. I bakgrunden står den kaldeiske prästen fader Paul Rabban. Foto: Birgit Ahlberg-Hyse I reportaget från högtiden, i Km nr 6/07, uttryckte fader Björn sin önskan att framtidens präster som blir utnämnda till kyrkoherdar i någon församling i Sverige ska vilja vallfärda till Köping och dess relik av Vianney. Fotnot: Att Jean-Marie Vianney röner stor vördnad visade sig när 200-årsminnet av hans födelse firades 1986. Då gjorde påven Johannes Paulus II ett besök i Ars och firade mässa i helgonets kyrka. Den som, mot porto, önskar beställa skriften om Jean-Marie Vianney kan maila till bjorn.goransson@katolskakyrkan.se

sid. 16 aktuellt inrikes Integrationsprojekt inom SUK I juli 2008 påbörjades ett projekt inom SUK, Sveriges Unga Katoliker, med inriktning på integration. Meningen med projektet, som går under namnet Enhet i mångfald, har varit att undersöka hur samarbetet med de nationella grupperna inom SUK fungerar och hur det kan förbättras. Man har också tittat på hur de olika ungdomsgrupperna inom missionerna samarbetar sinsemellan, och vad som eventuellt kan förbättras och utvecklas. Ansvarig för projektet har varit Semhar Petros, som mellan augusti och början av november 2008 besökte ett 20-tal ungdomsgrupper i stiftet. Majoriteten av dessa grupper är registre - rade inom SUK, endast ett fåtal har valt att verka på egen hand. Huvudsyftet med projektet har varit att få en bild av de nationella gruppernas och lokalföreningarnas situation och deras olika verksamheter, berättar Semhar. - Men samarbetsfrågan har också haft en mycket hög prioritet i projektet. Semhar poängterar att meningen med integrationsprojektet inte på något sätt varit att de nationella ungdomsgrupperna ska göra avkall på sin kulturella, religiösa eller språkliga identitet. - Den centrala frågan har snarare varit hur man utifrån gruppernas särart kan hitta fram till ett bra sätt att samarbeta på och hur man kan berika varandra, menar Semhar Petros. Men hon påpekar samtidigt att hon inte sällan möttes av en viss tveksamhet från en del ungdomsgrupper, som undrade om integrationsprojektet innebar att man skulle få ge upp det egna. - Flera grupper hade heller inte särskilt god kunskap om vad SUK kan erbjuda, berättar Semhar, som i mycket fick se sig som en PR-konsult för riksförbundet. Hon understryker att hon är väl medveten om att frågan om integration är en mycket känslig sak för många. - Det är väl självklart att de flesta månar om sin särart, också lång tid efter att man kommit till Sverige. Och att man har ett stort behov av den trygghet som den egna gruppen kan ge, menar Semhar, som också pekar på att föräldrarnas behov i detta avseende i mycket överförs till barnen. Väl medveten om dessa förutsättningar har Semhar Petros under sina besök hos ungdomsgrupperna velat redovisa vilket slags stöd och vilken hjälp ungdomarna kan förvänta sig få av SUK. - Det kan till exempel handla om hur man bäst administrerar den egna ungdomsverksamheten och hur man organiserar träffar av olika slag. En avgörande erfarenhet som Semhar gjort under sina besök hos ungdomsgrupperna är vikten av det personliga mötet. Inom SUK är tre ungdomskonsulenter verksamma som ansvarar för ett 60- tal lokalföreningar, inom sex regioner runt om i stiftet. - Jag kan inte nog poängtera vikten av att alla grupper har en kontaktperson inom SUK. Särarter som berikar. Semhar Petros har undersökt hur samarbetet med de nationella grupperna inom SUK fungerar och hur det kan förbättras.

aktuellt inrikes sid. 17 Hur skulle Semhar beskriva ungdomsgruppernas relation till SUK? Hon konstaterar att de flesta grupperna i någon utsträckning har deltagit i aktiviteter som organiserats av riksförbundet. Det rör sig exempelvis om stiftsoch världsungdomsdagarna och kurser i ledarskap och styrelsearbete. Ungdomsgruppernas olika aktiviteter skiljer sig till viss del beroende på den kulturella bakgrunden. Sång och dans är exempelvis en förekommande aktivitet bland de polska och kroatiska ungdomarna. Men i mycket handlar det om att man organiserar olika kurser och utbildningar, till exempel katekesundervisning, föredrag, studie - dagar och samtalskvällar, säger Semhar. - I de flesta ungdomsgrupperna har man aktiviteter som omfattar hela familjer, där man träffas för gemenskap över generationsgränserna. Semhar Petros menar också att de nationella själasörjarnas engagemang i ungdomsarbetet är av stor betydelse. Hennes erfarenhet är att minst två tredjedelar av dessa är aktiva, framför allt med undervisning, inom ungdomsgrupperna. - I många kulturer har man också en särskild respekt och vördnad för prästen i församlingen. Därför kommer vi från SUK:s sida att fördjupa samarbetet med prästerna inom de nationella missionerna, vilket i sin tur innebär en fördjupad kontakt med ungdomarna. Det våras för KPN: Nytt konfirmandmaterial, färdiga riktlinjer för katekes Att producera bra material till 600 kateketer, att fortbilda kateketer och att ordna kurser i trosfördjupning för vuxna det är huvuduppdragen för KPN, Katolska Pedagogiska Nämnden. Vi har träffat Ulrika Erlandsson, nämndens arbetande ordförande, och hon ser fram emot vårterminen då KPN ger ut ett nytt konfirmandmaterial. I KPN:s lokaler, lite för trånga under takåsarna i biskopsämbetes hus på Söder i Stockholm, visar Ulrika serien av böcker som nämnden har givit ut sedan 2004 under samlingsnamnet På väg med Kristus. Den första boken, Gud kommer till oss, vänder sig till de yngsta barnen. Serien har nått fram till den sjätte boken, Kyrkans historia. Nu till våren utkommer Krisma, för konfirmanderna i klass åtta och nio. - Böckerna för yngre barn innehåller pysseluppgifter och bilder att färglägga. Krisma består dels av en tankebok med lärotexter, böner och dikter, dels av ett arbetshäfte som är fyllt med uppgifter och frågor att fylla i som man ska kunna använda direkt i undervisningen. Vid senaste årsmötet visade några av deltagarna tveksamhet till att man inom SUK över huvud taget skulle behålla de nationella grupperna. Förslaget fick inte direkt något gehör, säger Semhar. - Men det tillsattes i alla fall en utredning, där bland annat jag ingår, som ska titta på frågan. Det mest positiva med projektet har varit alla möten med ungdomar som vill engagera sig i frågor som rör det lokala ungdomsarbetet, men som också önskar en nära kontakt med SUK på riksnivå, understryker Semhar, bördig från Eritrea och med en examen i statskunskap från Uppsala universitet. Att integrationstanken ska bli mera framträdande i det framtida SUK-arbetet är hon helt övertygad om. Text och foto: Ryszard Antonius Klinger Arbetskollektiv. KPN:s kansli består av, från vänster, Maria Borowiec, Christina Ramos de Strandberg, Claudio Palma, Carina Mlynarczyk, Hélène-Dominique Lindroth och Ulrika Erlandsson. Foto: Per Englund Fortsättning

sid. 18 aktuellt inrikes För lanseringen av Krisma ska KPN samarbeta med Sveriges Unga Katoliker, SUK, och studieförbundet Bilda. - På tre platser i landet, i Malmö den 23 januari, i Stockholm den 13 mars och i Göteborg den 20 mars, bjuds präster och kateketer in till heldagar som ska inspirera till ett mer aktivt konfirmandarbete med Krisma i fokus. Vi bläddrar i KPN:s böcker. De är välfyllda men lättillgängliga och rikt illustre - rade. Var och en har en detaljerad hand - ledning för varje moment av undervisning en. Ulrika kommenterar: - Materialet är teologiskt prövat och anpassat efter de olika åldrarnas mognad. Vi diskuterar innehållet noga inom redaktionsgruppen, letar efter bra illustr a - törer och arbetar med att göra innehållet intressant genom att barnen känner igen sig i situationerna som de möter i böckerna. I stort sett alla församlingar i stiftet och fler och fler missioner använder sig av detta material och Ulrika menar att det innebär en kvalitetssäkring för undervisningen. - Vi kan garantera att innehållet är bra och då är det en fördel att undervisningen är likartad över hela stiftet. Handledningarna ger kateketerna en baskunskap som de kan luta sig mot och känna sig trygga i. Nu är vi inne på ett viktigt ämne, de omkring 600 kateketerna och deras kompetens att undervisa i den katolska tron. KPN:s arbete med att utbilda kateketerna blir allt mer gediget. Det bottnar i de nya riktlinjerna för katekes i stiftet, förmedlade i Biskopens dekret Ge som gåva vad ni har fått som gåva som gavs ut 2009. - Det har varit ett stort projekt som började med den kateketiska kongressen 2002. Vi presenterade riktlinjerna på Kateketens dag i Malmö i slutet av augusti då 140 kateketer från hela stiftet deltog. Men innan dess hade KPN tjuvstartat med att använda riktlinjerna på sina baskurser som anordnas fyra lördagar per år för kateketer från två dekanat i taget. - På baskursen har vi en bra blandning av katolskt teologi, Kyrkans sociallära, pedagogiska metoder, andakter och diskussioner. Och det brukar vara roliga dagar! Kaketerna behöver de här dagarna, säger Ulrika, inte bara för att fördjupa sin tro och sin kompetens att undervisa utan för att få uppmuntran och tack för sitt arbete. - Tyvärr träffar vi ledsna kateketer ibland. De får inte alltid den uppskatt - ning av sina präster som de skulle behöva. Många av kateketerna har kommit in i arbetet genom sina barn. Till en början kan de ha svårt för att vittna om sin tro och känna sig ovana med att undervisa. - Därför är kurserna viktiga, att få byta ut tankar och erfarenheter kring tron och hur man kan förmedla den. Ulrikas erfarenhet är att självförtroendet växer med kunskaperna och med känslan av att vara accepterad, även om undervisningsspråket svenska inte är modersmålet. - Kateketer gör stora insatser även om de inte alltid behärskar en perfekt svenska. En viktig egenskap är deras sociala kapacitet, att de kan kommunicera. Det är kyrkoherdarnas ansvar att välja ut och sedan stödja sina kateketer. Nu har vi talat en lång stund om barnoch konfirmandundervisningen och om bokutgivningen kring den. Men Ulrika vill även nämna KPN:s andra verksamhetsområde, vuxenundervisningen. - Det är många kategorier vuxna som har behov av fördjupning i både tro och kunskap. Vuxenkurserna vänder sig till alla som önskar en trosfördjupning. Exempelvis har konvertiter visat ett stort intresse för dem. I samarbete med Sankta Birgittas folkhögskola fortsätter KPN nu den serie veckoslut med trosfördjupning som inleddes under hösten, Kunskap på väg. Kurser inom olika ämnen cirkulerar på fem platser: stiftsgårdarna Marielund och Johannesgården utanför Stockholm respektive Göteborg, benediktinsystrarnas kloster i Omberg, dominikansystrarnas kloster i Rögle och Birgittasystrarnas kloster i Falun. - Att behovet är stort märker vi på att många anmälningar kommer in så fort vi har annonserat om kurserna och på de positiva utvärderingarna. Birgit Ahlberg-Hyse Tas i bruk inom kort. Det nya konfirmandmaterialet Krisma förelåg i korrektur vid Km:s besök på KPN. Under vårterminen börjar det användas i undervisningen. Bokens författare är diakon Björn Håkonsson i Malmö. Till vänster ligger Biskopens dekret, Ge som gåva vad ni har fått som gåva. Riktlinjer för katekesen i Stockholms katolska stift. Foto: Birgit Ahlberg-Hyse

aktuellt inrikes sid. 19 För Ulrika går arbete och fritid ihop - Det är så fascinerande att hitta olika metoder för att förmedla tron! Med en outsinlig entusiasm förklarar Ulrika Erlandsson varför hon aldrig tröttnar på sitt arbete. När hon berättar om sig själv förstår man att hon, för att trivas så här märkbart bra, behöver arbeta med båda KPN:s uppdrag: bokutgivningen för församlingarnas katekesundervisning och kursverksamheten för kateketer och övriga vuxna. Hennes stora engagemang, där yrkeserfarenheter och fritidsintressen tangerar varandra, ligger ändå i det man kan göra i en församling, med både barn och vuxna, för detta fascinerande att förmedla sin tro. I Vår Frus församling i Täby har hon sedan några år en för - äldra grupp som träffas regelbundet och diskuterar gemensamma problem och glädjeämnen. - Det är så givande! Vi finns till för att stötta varandra i vår kallelse att vara föräldrar. För tonårsföräldrar kan det till exempel vara svårt att veta hur man ska tala med sina barn om en sund sexualitet. Ulrika har själv tre barn, en åttaåring och två i början av tonåren. Mot dem försöker hon vara lyssnande och inte så mycket styrande, vilket hon erkänner kan vara svårt. - Det gäller att ställa bry sig om-frågor så att barnen vet att deras person respekteras. I Täby har Ulrika också, tillsammans med Katarina Banda, uppskattade barnpredikningar i samband med högmässan. - Det är en blandning av predikan och katekes. Jag är särskilt fascinerad av de yngsta barnen, från tre år och uppåt tio. De är fortfarande öppna för Undret. Ibland längtar Ulrika efter att ha en egen undervisningsgrupp igen. Hon var länge kateket i S:ta Eugenia, under pater Rainer Carls och pater Stefan Dartmanns ledning. - Det var nog då det gick upp för mig att det var pedagogiskt arbete i någon form som jag ville ägna mig åt. Vägen till den insikten var originell. Som diplomatdotter är Ulrika uppvuxen i Afrika och kom hem till Sverige som 19-åring. Då sökte hon till Balettakademien, kom in men hoppade av och började läsa teologi i Uppsala. Efter en teol. kand. hade hon olika uppdrag, bland annat som lärare på gymnasiet i Tyska skolan, innan hon började på KPN 1991. Ulrika har skrivit flera av böckerna som KPN givit ut, bland andra de två första böckerna i serien På väg med Kristus. I dem, och naturligtvis i alla de övriga där hon har varit an - svarig för innehållet, har hon haft samma tanke som i sin egen familj: att anknyta till barnens eget liv. - Det är så viktigt att barnen blir sedda. När de får spegla sig i Kristi ljus kan deras liv få en ny dimension. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse På väg upp. Ulrika Erlandsson får motion i trapporna till KPN:s lokaler som ligger under takåsarna på biskopsämbetet. Tre gånger per år ger KPN ut tidningen KateketNytt som trycks i 900 exemplar, i första hand för kateketer men också för präster, systrar och andra med intresse för katolsk undervisning. I nr 2 beskriver en av KPN:s medarbetare, Hélène-Dominique Lindroth, innehållet i Ge som gåva vad ni har fått som gåva, Riktlinjer för katekesen i Stockholms katolska stift som kom ut i höstas. På sidan 45 anmäls Ge som gåva vad ni har fått som gåva Läs även Anna Dunérs artiklar: I Km nr 10 rapporterade hon från Kateketens dag I Km nr 11 berättade hon om Ulrika Erlandssons barnpredikningar i Täby

sid. 20 utrikes reportage Via Sanctae Birgittae: Från Vadstena till Santiago de Compostela Äntligen, efter att ha vandrat 70 mil på en månad, hade min hustru Maroushka och jag den 25 oktober 2005 nått fram till Santiago de Compostela, till Sankt Jakobs mark. Vid ingången till staden upptäckte vi en monumental staty föreställande kända pilgrimer till Santiago genom tiderna däribland Heliga Birgitta! Två dagar senare, när jag integrerat denna nya Birgitta-uppenbarelse, hade jag redan påbörjat efterforskningar för att få veta mera om helgonet. Och jag märkte hur stort hennes inflytande varit, som mysti - ker, som politiker, som någon som i högsta grad inspirerat konstnärer och författare. (Jag upptäckte också att hon föddes på den plats där min mor föddes 620 år senare, i Finsta i Roslagen. Fantastiskt!) Europas skyddspatron, Birgitta av Vadstena, var och förblev en pilgrim. Den vandring hon företog från Vadstena till Santiago tog två år och var en av de längsta pilgrimsfärder hon gav sig ut på. För naturligtvis skulle hon dit. Till Jakobslederna drogs såväl hög som låg en tid under 1300-talet vandrade faktiskt hela tio procent av Europas befolk - ning någon gång under livet till Santiago de Compostela. Mitt intresse för Birgitta och för hennes pilgrims vandringar var alltså väckt och vintern 2006 ansökte jag om att få träffa msgr Julián Barrio, ärkebiskopen av Santiago de Com - postela. Jag presenterade vad som nu blivit mitt projekt : att rehabilitera Via Sanctae Birgittae Birgittas pilgrimsled och utröna var och hur Birgitta tog sig fram under åren 1341-1342. Ärkebiskopen reagerade med entusiasm. När jag lämnade honom visste jag att jag fått stöd för Birgittakapellet i Vidauban. Den som tar sig fram på motorvägen mellan Paris och Nice bör hålla ögonen öppna och har då möjlighet att upptäcka detta kapell. Foto: Mairie de Vidauban