Livets vatten. Mission över alla gränser. Sektion 2 av Sändaren 21 2004. livets vatten - mission över alla gränser 1

Livets vatten Sektion 2 av Sändaren 21 2004 Mission över alla gränser livets vatten - mission över alla gränser 1

300 milj kr Församlingarnas ekonomi har stärkts de senaste åren. Något som förhoppningsvis kommer att påverka även den gemensamma ekonomin positivt, bland annat för arbetet i andra länder. Mission i retur Mission i retur är ett uttryck som vi levt med några år i vår kyrka. Fina ord som en del, måhända med rätta, undrat vad de egentligen står för. Idag kan vi med glädje konstatera att ett tydligt exempel på detta är pastor Josef Nsumbu. Josef kommer från Kongo-Kinshasa och arbetar nu några år i Tenstakyrkan, i norra Stockholm. Jag tycker att han på ett alldeles utmärkt sätt personifi erar detta uttryck om mission i retur. Josef lärde känna vår kyrkas uppdrag och kallelse i Kongo och nu följer han Guds kallelse för sitt liv och kommer till oss och sprider evangelium med kraft från den Herre som kallat och utrustat honom! Jag hade förmånen att samtala med Josef för någon vecka sedan. Ett spännande och för mig lärorikt samtal. Vi jämför hur det är att vara pastor i Kongo och i Sverige. Mitt i vårt samtal säger Josef plötsligt: Om man ger en tom kyrka till en afrikansk pastor så kan han inte sova förrän kyrkan är full. Jag har funderat en del på det där påståendet. Tack, Josef, för att du utmanar mig och mina kollegor i Sverige. Tack för att du stör vår nattsömn, även om vi nog fortfarande sover förvånansvärt gott Vi kan lära oss mycket av våra systerkyrkor. I början av nästa år kommer anställda från Missionskyrkans distrikt tillsammans med centralt anställda och representanter från Missionskyrkans skolor att samlas i Jönköping. Vi kommer att samtala om strategi för vår kyrkas arbete i framtiden. Med oss då har vi representanter från vår systerkyrka i Indien, Hindustani Covenant Church (HCC). Jag ser redan fram mot deras utmaningar till oss. Vi känner blåslampan från missionsföreståndare Steven David och hans medarbetare som på ett fantastiskt sett är kyrka i funktion i sin miljö. Utmaningar från dessa och andra kyrkor som vi får samarbeta med inspirerar oss att fortsätta fundera på vår egen identitet, vår egen kallelse i nuet och i framtiden. Vi får fortsätta att arbeta och be. Vi får fortsätta att ge pengar till det arbete som vi tagit ett gemensamt ansvar för i vår värld. Vi har alltjämt en uppgift att fylla i en global mission. Gud välsigne dig i detta! Göran Zettergren missionsföreståndare Sektion 2 av Sändaren nr 21/2004 Ansvarig utgivare: Magnus Stenberg. Redaktör: Jan Hultman. Omslagsfoto: Kyrkornas Världsråd Adress: Box 6302, 113 81 Stockholm. Tel: 08-674 07 10. Fax: 08-612 24 23. E-post: redaktionen@sandaren.com Tryck: Norrtelje Tidningstryck AB. Miljöcertifierat enligt ISO 14001. 250 200 16,5 miljoner ska samlas in Insamlingen till mission i andra länder pågår inte bara under jul- och nyårshelgen. Genom Missionsgåvan samlas pengar in hela året. Över 2 700 givare ger varje månad via Missionsgåvans autogiro en gåva till Missionskyrkans gemensamma arbete. Under oktober ökade det månatliga autogirogivandet med 55 000 kr, vilket ger en årlig inkomst på 660 000 kr! Viktiga pengar i en ansträngd ekonomi, menar Missionskyrkans ekonomichef, Samuel Borg. Av det som kommer in genom Missionsgåvan går en stor del till det internationella arbetet enligt givarnas önskemål, berättar Samuel Borg. Det gör att vi kan ha ett omfattande internationellt arbete större än många tror. Det krävs inte mycket från var och en för att det ska bli mycket pengar. Hittills i år har vi samlat in 7,9 miljoner kr till mission i andra länder, vilket är 300 000 kr sämre än vid den här tiden förra året. För att nå den fastställda budgeten på 16,5 miljoner kr krävs att vi samlar in ytterligare 8,6 miljoner kr i år, vilket är ca 140 kr per medlem. Vi kan inte räkna med att alla medlemmar är med och ger med tanke på deras olika ekonomiska förutsättningar. Men många ger, och har möjlighet att ge, betydligt mer än 140 kr. För att det gemensamma arbetet ska fungera krävs en stark församlingsekonomi. Många församlingar har också arbetat med att få fler att ansluta sig till kyrkoavgiften. Förra året hoppades Samuel Borg på att få in 800 nya medgivanden, vilket skulle ge fler än 15 000 anslutna. Tyvärr blev det bara 300 nya medgivanden netto, säger Samuel Borg, men det innebär ju å andra sidan att vi bara behöver 500 medgivanden ytterligare för att spräcka 15 000-vallen! Sanningen är dock den att det under året kommit in 600 nya medgivanden men att 300 givare samtidigt avlidit. Alla som valt att ge kyrkoavgift till Svenska Missionskyrkan fick tidigare i höst ett tackbrev. Där presenterades ett axplock av vad de insamlade pengarna möjliggör. Samtidigt uppmuntrades till ett dubbelt givande; kyrkoavgiften till församlingarna, Missionsgåvan till det gemensamma. Det är otroligt glädjande att församlingarnas ekonomi har stärkts de senaste tre åren, säger Samuel. Nu är det tid att den stärkta församlingsekonomin även smittar av sig på det gemensamma arbetet. Förhoppningen är att den förstärkningen kommer att märkas redan i och med årets insamling till mission i andra länder. Magnus Johansson Beställningstalong Livets vatten en tidning om det internationella arbetet, nr: 9189 289 Folder om Missionsgåvan och kyrkoavgiften, nr: 9189 013 Affisch inför annandagsinsamlingen, nr: AFFISCH Mission i religionernas land en bok om Indien, nr: 9189 09 (80 kr/st) Förtvivlan och framtidstro en bok om Kongo, nr: 9189 020 (42 kr/st) Mission på nytt sätt en bok om Ecuador, nr: 9189 278 (68 kr/st)(10 ex: 424 kr (nr: 9189 285)) Att vittna om vägen en bok om Japan, nr: 9189 323 (42 kr/st) Evangelium åt alla Missionskyrkans missionspolicy, nr: 89 233 (20 kr/st) Ordet för idag 2005, nr: 526 300 80 (75 kr/st) Allt material utan prisangivelse är gratis. Portokostnad tillkommer för allt som beställs. Beställningen postas till: Gummessons Bok & Musik, Box 6302, 113 81 Stockholm Beställning kan också göras via telefon, fax eller Skutan/e-post tel: 08-674 07 90, fax: 08-674 07 9, e-post: gummessons@missionskyrkan.se Bortrest över jul? Då kan du ge din gåva via pg 824-3, ange Annandagen AMB 2 livets vatten - mission över alla gränser

Millenniemålen är mer än fina ord Jag tycker att frivilligorganisationerna gör ett fantastiskt arbete med ett stort engagemang. De är en viktig del i Sveriges biståndsarbete och kommer att få ett större utrymme i nästa års Sida-budget. I framtiden tror jag att en ännu större del av biståndet kommer att gå via frivilligorganisationerna. Biståndsminister Carin Jämtin tar emot på sitt arbetsrum på Utrikesdepartementet. Hon är ett av tre kvinnliga statsråd på UD som har ansvar för Sveriges utrikesaffärer. De övriga är utrikesminister Laila Freivalds och migrationsminister Barbro Holmberg. Carin Jämtins ansvarsområden är biståndspolitiken, dvs stödet till de fattigaste länderna i världen, och stödet till länder i Central- och Östeuropa. Hon har varit biståndsminister sedan 2003 och arbetade dessförinnan som handläggare och biståndschef vid Olof Palmes Internationella Centrum. År 2000 skrev Sverige och världens övriga länder under den s k Millenniedeklarationen där man lovar att halvera fattigdomen i världen fram till år 2015. Hur arbetar Sverige konkret för att uppnå de åtta Millenniemålen? Vi gör väldigt mycket för att människor i allmänhet ska uppmärksamma målen, bl a genom kampanjen Världens chans. En SIFO-undersökning som gjordes nyligen visar att 40 procent av svenska folket känner till Millenniemålen, säger Carin Jämtin. Det finns både för- och nackdelar med de här målen. Några av nackdelarna är att de missar frågorna om demokrati och mänskliga rättigheter, mödravård, en del miljöfrågor och så vidare. Anledningen till det är att länderna inte kunde komma överens och att det var svårt att hitta konkreta indikatorer att mäta resultaten med. Det vi ser redan nu är att vi kommer att nå delmålen som är satta för EU. Jag tror att det beror på att målen är konkreta. Men det går ändå för långsamt. När det gäller handels- och jordbrukspolitiken går det alldeles för långsamt. I USA och Japan sker nästan ingenting på det området. På arbetsmarknadsområdet händer det också alldeles för lite. Det har aldrig funnits så många arbetslösa ungdomar i världen som idag, säger Carin Jämtin. Hon påpekar också att Millenniemålen handlar om ett dubbelt ansvarstagande även utvecklingsländerna måste leva upp till sin del av avtalet. Konkreta målsättningar Tror du att det finns en uppriktig vilja bland världens länder att klara målen, eller är de bara fina ord på ett papper? Jag tror inte att det bara är fina ord. För första gången har vi konkreta målsättningar. Att biståndet ökar i världen tar jag som ett positivt tecken på att man vill utrota fattigdomen. Sedan finns det naturligtvis olika värderingar i olika länder. Det finns också de som inte vill. Man kan t ex fundera över om länder som Zimbabwe verkligen prioriterar detta. I Sverige anser vi att det inte bara räcker med att ge bistånd. Vi menar att global utveckling ska genomsyra alla politikens områden, och därför antog riksdagen 2003 propositionen Gemensamt ansvar Sveriges politik för global utveckling där det övergripande målet är att bidra till en rättvis och hållbar global utveckling. Tillgången till vatten är en global överlevnadsfråga. Vad gör Sverige konkret på det området? Vi jobbar mycket med kopplingen mellan vatten och sanitet och med vatten som genderfråga, eftersom det i utvecklingsländerna oftast är flickor och kvinnor som ansvarar för vattentillgången. Vi jobbar också med vatten som miljöfråga och med att få fram integrerade vattenplaner med helhetssyn, där vattnet ska vara en del i samhällsplaneringen. Idag är det väldigt få utvecklingsländer som överhuvudtaget har med vatten i arbetet med fattigdomsbekämpning i Afrika tror jag att det handlar om endast tre-fem länder, säger Carin Jämtin och fortsätter: Vatten är också en energifråga, och därför är det viktigt med hållbar vattenkraftsutbyggnad. Tycker du att vi har ett väl fungerande svenskt bistånd idag? Generellt sett är vi bra på bistånd, men vi kan alltid bli bättre. Vi måste bli ännu mer inriktade på de fattigaste människorna i de fattigaste länderna. 26% av vårt bistånd går dit idag. Jag menar också att vi inte bara ska jobba med mat för dagen - projekt. Ta exemplet Mali, som är Afrikas största bomullsproducent. Men bara en procent av bomullen förädlas. En av anledningarna till det är det inte finns utbildade människor, en annan att det saknas ekonomiska lånemöjligheter och andra grundläggande strukturer. Det skulle vara fattigdomsbekämpande att göra utbildningsinsatser där. Enprocentmålet nås 2006 Carin Jämtin är väl förtrogen med frivilligorganisationernas biståndsinsatser, och hon tycker att de allra flesta gör ett fantastiskt arbete. Kommer staten att satsa mer på den typen av biståndssamarbete i framtiden? Frivilligorganisationerna är en viktig del i vårt bistånd, och de kommer att ges ett större utrymme i nästa års Sida-budget. Från statens sida kommer vi i framtiden att jobba mer med andra aktörer, både i Sverige och i andra länder. Hur det ska gå till håller vi på att titta på nu. År 2006 ska vi ha nått enprocentsmålet för det svenska biståndet. Vi ska också ha färre direkta bilaterala avtal med andra länder, så jag tror att en större del av biståndet kommer att gå via frivilligorganisationerna. Det är lätt hänt att vi vill skicka ut vår modell i världen, men vi i Sverige har inte svar på allt. Vilken ser du som den allra viktigaste frågan att arbeta med just nu? En omöjlig fråga att svara på, säger Carin Jämtin och skrattar. Men efter en kort betänketid säger hon: Att förklara i Sverige vad vårt bistånd är. Utomlands behöver vi inte förklara, där är det välkänt och välsett. Men här hemma finns misstänksamhet mot hur pengarna används. Fakta Millenniemålen Millenniemålen är åtta tydliga, tidsbundna mål för världens utveckling, hämtade från FN:s Millenniedeklaration som skrevs under av världens ledare år 2000. Det åttonde målet riktar sig mer mot de rika länderna och syftar till att höja biståndet, förbättra handelsreglerna och minska skuldbördorna i de fattiga länderna. Om målen ska nås till 2015 krävs det att både rika och fattiga länder uppfyller sina åtaganden. 1. Fattigdom och hunger ska halveras 2. Alla barn ska gå i grundskola 3. Jämställdheten ska öka och kvinnors ställning stärkas 4. Barnadödligheten ska minska 5. Mödradödligheten ska minska 6. Spridningen av hiv/aids, malaria och andra sjukdomar ska hejdas 7. En miljömässigt hållbar utveckling ska säkerställas 8. Globalt samarbete för utveckling Läs mer på www.millenniemalen.se En av mina viktigaste arbetsuppgifterna just nu är att förklara i Sverige vad vårt bistånd är för något, säger biståndsminister Carin Jämtin, här med en rättvisemärkt fotboll. Text & foto: Jan Hultman livets vatten - mission över alla gränser 3

LIVETS VATTEN De här kongoleserna är trötta på att vänta på vatten och är på väg att ta upp jakten efter vatten längre bort. De har varit här sedan klockan 7 på morgonen och klockan är ännu bara 11.30 på förmiddagen. (Foton: Sven Andersson) Några kongolesiska barn lastade med en tung vattendunk på 10 liter, på väg att förse sin familj med vatten. Det livsnödvändiga vattnet V Vatten, bara vanligt vatten. H 2O. Så kan vi svenskar uttrycka oss, i Norden där vatten flödar för fullt i alla kranar. Verkligheten är en annan på jordens södra halvklot, i Kongo-Brazzaville, där jag arbetar som missionsarbetare. På Mansimoukullen strax sydväst om Kongos huvudstad Brazzaville, där vår systerkyrkas teologiska fakultet ligger, finns vatten blott några dagar i veckan. Här är det alltså ovanligt med vatten i kranarna. Detta trots att Mansimoukullen ligger bara några stenkast från världens näst vattenrikaste flod, Kongofloden. När vattnet kommer i kranarna, kanske sent på natten eller tidigt på morgonen, gäller det att snabbt passa på, för man är aldrig säker på att det varar mer än en kort stund. I många hem turas man om att vara natt- eller morgonvakt för att fylla på hinkarna med det livsnödvändiga vattnet. När vattnet äntligen kommer är det med en upplevelse av nåd och glädje man tar emot det. Är man vaken fram på nattkvisten eller morgonkvisten kan man höra kongolesiska röster viska eller ropa till varandra: Mamba mizidi! Det kommer vatten! Som om budskapet om vattnets ankomst vore ett under. Mot en sådan bakgrund får det betydelse att Bibelns första testamente börjar vid vatten. Men inte bara det: Bibeln berättar för oss att en gudsvind (1 Mos 1:2) eller Guds Ande (1917 års översättning) svepte fram över vattnet. Kanske flög den fram likt en duva som bevakar sina ungars näste (jfr 1 Mos 8:8ff, Mark 1:9ff ). Som om Gud redan i skapelsens morgonstund fann behov av att bevaka detta element. Varför? Kanske därför att vatten för människan är en fråga om liv och död. mycket av det (drunkning, översvämning) och åter andra tar emot det i en oren form (förorening), kan vatten i stället bli livsförgörande, ett hot för jorden och dess invånare. Det är en verklighet för majoriteten av jordens befolkning varje dag. I vår värld dör sannolikt fler människor av brist på vatten eller av vattenrelaterade sjukdomar än av både krig och aids. Detta samtidigt som 189 av jordens länder och många organisationer, bl a Svenska Missionskyrkan, skrivit under FN:s millennie-mål, som bland annat innebär att man avser att fram till år 2015 bekämpa fattigdomen och halvera antalet människor som i dag lever utan tillgång till säkert vatten. Ändå stöder vi i stället ofta ett världskrig om vattnet, detta gråa guld. Men sådant förtigs. Det är ju bara vanligt vatten! Men egentligen borde det väl få oss att sätta hjärtat i halsgropen och fälla tårar. Likt fordom israeliterna vid Babylons floder satt och grät (Ps 137:1f ) borde kanske även jag sitta och gråta vid Kongoflodens strand över detta förödande världskrig om vatten. Samtidigt är det med en befriande glädje jag finner att även Bibelns andra testamente börjar i närheten av vattendrag, med den store profeten Johannes Döparen vid Jordanflodens stränder (Matt 3, Mark 1, Luk 3, Joh 1). Åtminstone någonstans här, invid stranden till Jordan, står det för mig alltmer klart att vatten i Bibelns värld inte bara är vanligt vatten. Det V Vatten innebär liv (1 Mos 2:4ff ) och bär på hopp för mänskligheten och vår jord. Men om vatten kommer i orena och orätta händer, om det inte förvaltas väl och fördelas jämnt, om somliga kanske får för lite av det (törst), andra för En pump i Luozi, Kongo-Kinshasa. Kvinnan går till brunnen med sin son som får pumpa upp vattnet och kvinnan bär hem det. Gångavståndet och säkerheten (krokodilerna i floden vissa tider) har förbättrats avsevärt tack vare dessa pumpar. 4 livets vatten - mission över alla gränser

De som ska döpas i Kongo bär i sina händer en bukett blommor på vilken är fäst ett papper med deras namn inristat. I tur och ordning nedstiger de i vattnet och överlämnar buketten till den som döper dem, som sänder ut den i vattnet under det att han genom att kalla den berörda vid sitt namn utropar: Jag döper dig i Faderns, Sonens och den Heliga Andens namn. Borrhål och slangar renspolas. (Foto: Arne Wallmyr) var ju genom detta Jordans vatten som Bibelns folk tog sitt steg in i befrielsens förlovade land. Men, en nyhet med öken- och flodmannen Johannes Döparen och hans kusin Jesus är att det vatten de inbjuder till tycks renat från fläckar av blod och död från gamla tiders erövringståg. Johannes Döparen förmanar militärer på stranden att inte använda förtryckarmetoder som våld och hot (Luk 3:14). Och när Jesus själv låter sig döpas i Jordan av Johannes Döparen tycks vi förflyttade ännu närmare en ny värld (se t ex Mark 1:9 ff ). Det är detta dop, detta kristendomens urdop, som utgör början på det kristna dopet och hoppet, dopet till Jesus Kristus, hans liv, död och uppståndelse. Så manifesteras även det nya livet, det som tydliggörs i Jesus Kristus, i vatten, ett nytt slags fostervatten dopvattnet! Med Jesu egna ord handlar det om att bli född av vatten och ande (Joh 3:1 ff ). A Att det kristna dopet verkligen är fråga om en händelse av allra största betydelse, något helt livsavgörande, blir man lätt varse när man fått möjlighet att delta vid dop i Kongo på Mansimou. Dop här är en mäktig upplevelse. Högtidligt klädda i vita kläder, med palmkvistar och blommor i alla färger i händerna, slingrar sig ett oändligt tåg av dopkandidater, trossyskon och släktingar ned från Mansimoukullen mot Kongofloden under jublande sång. Detta för att få vara med om ögonblicket när den Heliga Anden nedstiger över sina barn. I tur och ordning går de som ska döpas ut i Kongoflodens vatten, överlämnar en blombukett till den som döper, som sänder ut den i vattnet under det att han kallar den berörda vid namn och utropar: Jag döper dig i Faderns, Sonens och den Heliga Andens namn. Därefter sänks dopkandidaten ned i vattnet och när han eller hon sedan stiger upp syns och hörs det vida omkring att personen ifråga fått vara med om något mäktigt och livsavgörande. En lång väntelista vid ett av de sällsynta vattenställena i Brazzaville. Det händer att man kommer hit redan vid klockan 5 på morgonen för att invänta vatten i stekande solhetta och inte återvänder hem förrän på eftermiddagen. Ändå är det inte här Bibeln slutar sin berättelse om det nya livet. Hade inte Jesus även talat om hela världens återfödelse (Matt 19:28)? Så slutar Bibeln, som den gör, omgiven av vatten på alla sidor, nämligen på ön Patmos (Upp 1:9). Denna ö var i det romerska riket en förvisningsort, till vilken politiskt misshagliga personer förvisades. Över denna i världens ögon misshagliga punkt, sänker sig så Guds Ande ännu en gång ned. Denna lilla ö blir den nya startpunkten och språngbrädan för Bibelns märkligaste uppenbarelse, Guds Andes drömmar om en ny framtid. Vi hamnar i framtidstaden, den heliga staden som vill samla hela mänskligheten i sitt sköte. Och vad finner vi här? Jo, att dess stora gata omges av en flod med livets vatten, klar som kristall. Vidare att i dess mitt reser sig ett mäktigt livets träd vars blad utgör läkemedel för alla folken (Upp 22:1f ). Vad vi således här finner på Bibelns sista blad, på dess ändhållplats, är inget mindre än vatten, så som Gud själv vill att det ska vara. Ett vatten som renar, förenar och förvandlar allt och alla jorden och hela mänskligheten! Och Anden och bruden säger: Kom! Och den som hör det skall säga: Kom! Och den som törstar skall komma. Och den som vill skall fritt får dricka av livets vatten. (Upp 22:17). Måtte detta Livets vatten få ringar på vattnet in i vår tid och vår värld! Sven Andersson Kongo-Brazzaville livets vatten - mission över alla gränser 5

AFRIKA Janet Brus från BK Häcken var en av talarna när fotbollsanläggningen i stadsdelen Mfilou- Ngamaba i Brazzaville invigdes den 6 november. Fotbollsskolan och anläggningen i Brazzaville har byggts upp i samverkan mellan Svenska Missionskyrkan, BK Häcken, Gothia Cup och den kongolesiska hjälporganisationen ASUdh. Här kan nu ungdomar mellan 9 och 17 år mötas, träna, spela fotboll m m. På bilden till höger syns fotbollsvolontären Olle Härdne. (Foton: Sven Andersson) Fotbollen förenar Lördagen den 6 november var det stor fest och högtid i stadsdelen Mfilou-Ngamaba i Brazzaville. Det var invigning av fotbollsskolan och anläggningen som Gothia Cup och BK Häcken tillsammans med Svenska Missionskyrkan och hjälporganisationen ASUdh byggt upp. Tre fotbollsplaner och ett klubbhus har anlagts där barn och ungdomar, 9 17 år, kommer att mötas för att träna och spela fotboll och delta i olika sociala aktiviteter. Ett välplanerat och omväxlande program genomfördes med bl a intåg av alla ledare och barn, gymnastikprogram, flera invigningstal och förstås några fotbollsmatcher med de yngsta spelarna. Ett genomgående tema under invigningen var att fotbollen förenar och kan vara ett viktigt redskap för fred och vänskap. I invigningen deltog Kongos sportminister, som också klippte bandet, och dess socialminister. Dessutom medverkade bl a missionsföreståndare Alponse Mbama från Église Evangélique du Congo, Magnus Wernstedt, Sveriges ambassadör i Kongo, missionsarbetare Bertil Åhman och idrottspastor Tomas Hammar från Svenska Missionskyrkan. Gothia Cup och BK Häcken representerades av Janet Brus och Leif Gjulem. En stor grupp svenskar från Lidköping var också med. Dessutom fanns fotbollsvolontärerna Linda Jansson och Olle Härdne på plats, liksom ett 20-tal ledare och flera hundra barn och ungdomar och deras föraldrar. Det finns en stor glädje och förväntan bland många i Kongo över denna satsning som väckt stor uppmärksamhet i Kongo. Drömmen om att detta projekt både ska ge många barn möjlighet att spela fotboll och dessutom bidra till försoning, förståelse och fred i landet, lever i högsta grad. Läs mer på www.missionskyrkan.se/gothiacup Tomas Hammar Arbete och fritid genom ID i Kongo I Kongo-Brazzaville heter SMU:s samarbetsorganisation JEEC. JEEC är en del av ID-projektet, som du kan läsa mera om på sid 11. Under det närmsta året vill JEEC via ID samla in pengar till: en arbetsförmedling för kristna ungdomar, något som inte existerar i landet för tillfället. en studio för tradition och kultur dit ungdomar ska kunna komma och uttrycka sig genom exempelvis musik, måleri eller hantverk. Man vill ha en musikstudio där ungdomar kan spela in demoband som de senare säljer på marknaden. Intäkterna delas mellan studion och musikerna. Missionsarbetare i Kongo-Brazzaville Korttidsvolontärer SMU Sven Andersson, pastor Åsa Dalmalm teologi, undervisning Britta Fredman hälso-/ sjukvård, tekn stöd Lennart Fredman tekniker, adm stöd Olle Härdne fotbollsprojekt Linda Jansson fotbollsprojekt Maria Lorentzon Bertil Åhman ekonomi, adm, direktör humanitärt ASUdh, hjälparbete kontaktperson EEC-SMK Birgitta Åhman utbildningsinsatser, översättningsarbete Lisa Bokne Brazzaville/ Dolisie Anna Harrysson Brazzaville/ Dolisie 6 livets vatten - mission över alla gränser

Samtal i kyrkan en väg att stoppa aids Hur ska vi som är unga idag leva innan äktenskapet?, Ska vi testa oss för hiv?, Om en man vill gifta sig med mig vad bör jag tänka på då? Detta är några av de frågor som uppkommer när unga tjejer samlas till frågestund efter undervisningen i kyrkan om hiv och aids. Det centrala aids-teamet i Luozi, Kongo-Kinshasa, är på turné. Målgruppen denna gång är församlingarna. På nio platser i området har det bildats hälsokommittéer som består av pastorer/präster, läkare, sjuksköterskor, lärare och representanter för de unga. Vi i det centrala aids-teamet jobbar tillsammans med hälsokommittéerna dessa kvällar. I början känns det kanske lite trevande. En del av de församlade har redan hört det viktigaste om aids. En medlem i en av hälsokommittéerna frågade om vi inte hade något nytt att komma med! Vi undervisar om hur man kan bli smittad och hur man kan skydda sig. När vi delar in församlingen i fyra olika grupper blir engagemanget desto större. Föräldrarna samlas i en grupp, de unga tjejerna över 15 år, de unga killarna över 15 år och så barnen i en grupp. Meningen är att de specifika frågorna för respektive grupp ska komma fram. Men är barnen berörda av detta? Det gäller att att möta barnen på deras nivå. Viktigt med smågrupper Man ska inte bli förvånad över att de ibland vet mer än de vuxna! Och gång på gång märker vi hur aktuellt det är. I en stor samling är det inte många som vågar fråga närgångna frågor. De unga vågar inte fråga när föräldrarna hör på och vice versa. Det är därför vi delar in dem i grupper och vi ser att det verkar vara en framkomlig väg. I avslutningen, när vi samlar alla igen, så ger vi rekommendationer. En av dessa är att fortsätta dialogen och samtalen. Det är livsviktigt. Okunskap och tystnad dödar. Att vi samlas i kyrkan är ett vittnesbörd i sig. Vi har en annan kraft att räkna med. Gud lämnar inte sina barn. Han vill livet och därför är det viktigt att fortsätta med undervisning. Vi kan inte bara tala om död och elände. Det är mycket angeläget att tala om Livet. Gudrun Svensson tillsammans med en tjejgrupp i Miyamba på gränsen till Kongo-Brazzaville. Den nära realiteten med dessa livsfrågor är något som kyrkan tagit på allvar. Sedan ett år finns i Evangeliska samfundet i Kongo ett hiv/aids-projekt som får stöd från Sida, med 20% egeninsats från Svenska Missionskyrkan. Det finns mycket kvar att göra. Målet är att undervisa olika målgrupper för att förhindra smittospridning. Är detta en utmaning även för oss i kyrkorna i Sverige? Att speciellt ta unga människors frågor om livsstil på allvar? Hur skulle det vara om vi i Sverige delade in församlingen i olika kategorier, där frågan var fri och öppen? Vad skulle då komma fram? Det kristna evangeliet utmanar oss. Vi är kallade att vittna om Livet, det som Gud skapat varje människa till att leva, i harmoni med Honom och med varandra. Att det finns ett virus som hotar mänskligheten gör att vi behöver arbeta intensivt för att inte fler ska bli smittade. Men vad gör vi med dem som redan är smittade? Där måste den kristna kyrkan vara med och stödja dem som bryts ned av sjukdomar. Återigen en utmaning. I 5 Mos 30:19b får Mose dessa ord: Du skall välja livet, så att du och dina efterkommande får leva. I Joh 10:10b säger Jesus: Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd. Gudrun Svensson medarbetare i aids-projektet i Luozi Affischer med aids-info, som användes på väckelsekampanjen Nsikumusu. Missionsarbetare i Kongo-Kinshasa Ruth Diyabanza, undervisning Åsa Brugård Konde och Kimy Konde med barnen Linda, Patrick och Nicole. Arbete på Missionskyrkans, Baptistsamfundets och Diakonias gemensamma biståndskontor. Margaret Norman pilot Sam Norman pilot Gudrun Svensson hiv/aidsinformation livets vatten - mission över alla gränser 7

ASIEN Samarbete och utmaningar bland Asiens kristna Tonvikten i den kristna världen ligger inte längre självklart i Europa eller USA, utan kanske snarare i Asien. Missionskyrkans samarbetsländer i Asien Indien, Japan, Kina och Pakistan är vitt skilda åt kulturellt och språkligt, och det finns också många skilda folkgrupper och språk inom länderna. Men mitt i det myllret ser vi idag ett samarbete växa fram mellan systerkyrkorna. De försöker lära av varandra, besöker varandra och tar också initiativ till gemensamma satsningar. I Indien, Kina, Japan och Pakistan lever ca 45% av alla människor på jorden. Alldeles ofattbart! Bland dessa miljarder finns också många kristna. Mellan en och fem procent av befolkningen i de olika länderna är kristna, fördelade på en mängd olika samfund. Vid påsktid i år hade jag förmånen att få besöka Indien för att möta Hindustani Covenant Church (HCC). Delstaten Maharashtra där HCC främst är verksam har drabbats svårt av torka i år, och behovet av vatten är stort. Fattigdom, barnarbete och misär drabbar en förstagångsbesökare hårt och man ser att de materiella och mänskliga behoven är stora. Samtidigt ser man också den snabba högteknologiska utvecklingen, skönheten i den urgamla kulturen och mångfalden i språk och religion. Växande kyrkor Mitt i detta är det levande vattnet efterfrågat och medlemsantalet inom HCC har tiodubblats på tjugo år! Påskdagens gudstjänst i Pune blev en glädjefest och vi som var där från Sverige kände stor samhörighet med kristna systrar och bröder, trots språkliga, kulturella och ekonomiska skillnader. Här kan man inom kyrkan både möta välutbildade omvända muslimer med urdu som modersmål och fattiga bondkvinnor som inte kan läsa eller skriva. I Kina växer kyrkan oerhört snabbt. Man kan säga att en andlig flodvåg väller fram över landet. Kyrkan i Kina växer snabbt och bibelkunskapen är ofta stor bland de kristna. Här är några av dem som utbildas till pastorer på det teologiska seminariet i Wuhan. Bibelkunskapen är ofta stor bland de kristna i Kina, men lika ofta saknas den fördjupade kunskapen och ledarskapet är bräckligt. Sekter och villoläror är ett påtagligt problem för kyrkan. En liten biflod i den stora strömmen finns bland högutbildade och intellektuella i Kina, där en ny sorts teologi på kinesiska växer fram. Man gör sin tolkning av budskapet utifrån samhällets modernisering och som grund för skapandet av en ny värdegrund för kinesisk kultur. Dessa så kallade kulturkristna är dock sällan medlemmar i en församling. Bara ibland låter de döpa sig och de tar ofta avstånd från kyrklig struktur och form. Däremot är deras kunskaper och teologiska reflektion ofta djupare än hos pastorer och teologer inom kyrkan. De utmaningar som möter oss från våra systerkyrkor bör få oss att tänka efter. Jesus frågade de första lärjungarna vad de ville ( Joh 1:38). Frågan gäller även oss: Vad vill vi och vad kan vi göra? Vi kan fortsätta att berätta om evangeliet och hjälpa människor till bröd för dagen som kommer (Matt 6:11). Vi kan se de svaga i samhället i Sverige och utomlands och hjälpa människor till levande vatten! Trots skillnaderna mellan länder, språk, kulturer och samhällsklasser tror och vet vi att evangeliet kan nå fram till alla människor, oavsett bakgrund. Budskapet uttrycks på många olika sätt, bland uigurer i Xinjiang i västra Kina, bland kvinnor i Pakistan eller bland ungdomar i Sverige, men tron är densamma. Fredrik Fällman Medarbetare på internationella enheten Övre raden fr v: Lars-Olov Karlsson, projektanställd biståndshandläggare (25%); Anita Jonsson, sekreterare; Bertil Svensson, internationell missionssekreterare; Nils-Erik Persson, biståndssekreterare. Nedre raden fr v: Bertil Widén, Latinamerikasekreterare och vik Europasekreterare; Peter Wärnelid, Afrikasekreterare; Emanuel Furbacken, Mellanösternsekreterare ; Annita Larsson, biståndshandläggare; Ulrika Morazán, SMU-sekreterare internationellt; Karin Ahlgren, expeditionssekreterare SMU. Saknas på bilden gör Fredrik Fällman, Asiensekreterare, Gert Lindh, projektanställd biståndshandläggare (50%), Kjell Kågeman, biståndshandläggare (25%), Maurits Petterson, missionskonsulent. (Foto: Anders Alzén) Kyrkostyrelsens ordförande Ulf Hållmarker visar den nya översättningen av Nya testamentet för en uigur i norra Pakistan. De tidiga missionärerna inspirerar dagens uigurer Nu vill jag fortsätta det arbete missionärerna lämnade ogjort Just det här citatet, eller något liknande, har jag hört vid flera tillfällen av uigurer som själva mött Jesus och upptäckt den tro som en avlägsen släkting haft och som fick del av det kristna budskapet via den svenska missionen i Östturkestan i början av 1900-talet. Även om det är länge sedan, så lever tron och minnet av missionärerna och deras insatser, inte bara när det gäller tron, utan också det sociala och kulturella arbete de utförde: Sjukhus, undervisning, bibelöversättning, förlagsverksamhet m m. I oktober fick några av oss möjlighet att följa delar av den gamla karavanvägen som de svenska Lärare och elever på Hope Training Centre i Kashgar. (Foton: Thorsten Rosengren) missionärerna reste för 70 år sedan, från Indien via Kashmir och nuvarande norra Pakistan över Karakorum/Himalaya till Kashgar i nordvästra Kina. Den gamla Sidenvägen går via Kashgar i dåvarande Östturkestan, nuvarande Xinjiang. Många resenärer har åkt vägen; tidiga kristna under de första århundradena i vår tideräkning, senare Marco Polo, svenska upptäcktsresande som Sven Hedin, ambassadören Gunnar Jarring och inte minst de svenska missionärerna som utförde en missionsgärning som fortfarande mer än 60 år senare väcker beundran. Både i Pakistan och i Xinjiang, Kina, har Missionskyrkan idag kontakt med människor och stöder kristen verksamhet, utbildning, utvecklingsinsatser samt arbetet för fred och försoning. Särskilt viktigt är arbetet för samförstånd mellan kristna och muslimer. Bertil Svensson 8 livets vatten - mission över alla gränser

KINA: Många blivande pastorer I juni tog 36 studenter sin examen vid Zhongnan Theological Seminary i Wuhan, Hubei-provinsen, Kina, vilket stöds bl a av Svenska Missionskyrkan. Studenterna kommer nu att vara ute i församlingar under något år innan de ordineras till pastorer. Ytterligare 36 volontärer genomgår för närvarande ett elva månaders träningsprogram som avslutas i december 2004. Naturens grundvalar har skakats i Japan, och med det människohjärtan. Frågor om livets mening och betydelse bryter fram inifrån, liksom en ström. Kan NSKK, japanska Förbundskyrkan, släcka den törsten? (Foto: Jan-Åke Palmaer) Törst i en tyfon Det är svårt att förstå TÖRSTEN EFTER LIVET i en människa. Livet finns både omkring oss och i oss, och ändå törstar vi just efter livet. Livet i Japan har, särskilt under hösten, drabbats av naturens överflödande regn. Vi har under året haft 23 monsuner. Nummer 16 och 23, med vindstyrkor på 50 m/s, drabbade många människors tillvaro med antingen ett totalförstört hem eller död. Vattnet dränkte hus, byar och dalar med annars så florerande små hotell. Vattnet luckrade upp jordlagren och orsakade jordskred. Under leran dränktes både människoliv och de överlevandes tillvaro. Till detta har vi haft en omfattande jordbävning i Niigata län. Naturens grundvalar har skakats, och med det människohjärtan. Frågor om livets mening och betydelse bryter fram inifrån. Var befinner sig vår lilla kyrka, Evangeliska Förbundskyrkan i Japan (NSKK), bland dessa stora strömmar av förändringar? En fattig kyrka i ett rikt land För att få en helhetsbild av NSKK:s aktivitetsområden är budgeten en stor hjälp till en bättre förståelse. NSKK kämpar vidare inom relativt små ekonomiska ramar. Det är en fattig kyrka i ett rikt land. Vi har 18 kyrkoplatser och 14 pastorer. Aktiviteterna inriktar sig på kvinnoarbete med en eller flera större samlingar under året med inbjudna talare. Naturligtvis bedriver NSKK också barn- och ungdomsarbete. Vi har söndagsskola, om än i en mycket liten skala. Ungdomsarbetet inriktar sig på upp till och med gymnasiet i Young Bible Association. Skolan tar mycken tid för barnen och ungdomarna, Missionsarbetare Japan Jan-Åke Palmaer pastor så det blir bara en samling i månaden. Ungdomssamlingar hålls på lokal nivå, också de en gång i månaden under namnet KABE STA (Covenant Style). På sistone har vi också påbörjat Sounen-dendou, med syfte att evangelisera bland ungdomar i mer vuxen ålder. Förutom detta konkreta ungdomsarbete har vi bl a kommittéer för pionjärmission, Convention, en årlig samling med syfte att bygga upp den inre gemenskapen i NSKK., Framtidskommittén, som nystartat med syfte att teckna upp NSKK:s framtida utseende och aktivitetsområden. NSKK är också med i det lokala ekumeniska arbetet med en samling vid jul och en i vårtid för länets och Okayama stads kristna och andra intresserade. Stöd till Indien Vi stöder arbetet i Indien, ger stöd till två teologie studeranden, stöder en missionärsfamilj i Chicago, och gör en gemensam insats för att bl a betala kyrkolokalen i Urayasu, Tokyo. Relativt få medlemmar ska dessutom avlöna 13 av de 14 pastorerna. De flesta av mina kolleger jobbar lokalt och samtidigt som ledare för en eller fler av de kommittéer som bedriver det övergripande arbetet. De är relativt upptagna av detadministrativa och det mer interna arbetet. Finns det plats för mer utåtriktad verksamhet? Finns det plats för mer djupgående och inåtriktad verksamhet? Kan NSKK släcka törsten åt någon? Som missionär har jag privilegiet att befinna mig ömsom i predikstolen, ömsom i lyssnarbänken. Livet i kyrkan kretsar kring söndagen för många japaner. De flesta är upptagna med arbetet under vardagen. Predikan här är en form av bibelstudium. Kyrkoår eller kyrkoårsteman finns inte. Psalmerna kan kännas gamla. Vi har ingen organist, utan lyssnar till datoriserat ackompanjemang. Predikan brukar vara omkring 40 minuter. Men, de jag oftare träffar är inga vanliga kyrkobesökare utan kommer till engelskaundervisningen i kyrkan eller på andra platser. Det som attraherar dem är tanken om Guds Rike. De vill komma in, lite av nyfikenhet, lite som av en självklar belöning efter all mänsklig kamp på jorden. Det gäller för kyrkan att kunna språket om Guds Rike väl. Språkförmågan är ju både talande och lyssnande. Kyrkan kan bli hur stor som helst om den lämnar ensidigheten. Språket kan släcka törsten språket om Guds Rike. Jan-Åke Palmaer Miljoner kristna i Kina Det spekuleras ofta i antalet kristna i Kina. Allt från 10 till 100 miljoner brukar anges. Om man frågar kyrkliga ledare säger de att den protestantiska kyrkan sträcker sig så långt som till ca 20 miljoner, den katolska till ca 5 miljoner och den ortodoxa till ca 10 000. Det blir alltså drygt 25 miljoner. Pålitliga beräkningar säger dock att de är något fler, troligen 40 60 miljoner, om man räknar med alla fristående grupper utanför den registrerade kyrkan. JAPAN: Förnyelse och samarbete I den japanska förbundskyrkan, NSKK, har flera yngre pastorer tillkommit i ledningen och under hösten har en ny kvinnlig pastor gått ut i tjänst. Flera representanter från NSKK har besökt Indien och HCC under året, och de båda kyrkorna planerar för ett fördjupat utbyte inom mission och organisationsutveckling under de närmaste åren. INDIEN: Katastrofinsats minskade klyftan rika fattiga Ett stort problem i HCC:s arbetsområde är vatten. HCC utför därför ett omfattande brunnsborrningsarbete. Utöver arbete i centrala Indien hjälper HCC till med insatser vid katastrofer på andra platser, bl a i Orissa som drabbades av cykloner och översvämningar 1999 och 2001. Arbetet genomfördes med stöd från Missionskyrkan och Sida. Omkring 125 000 människor i 125 byar fick hjälp genom kyrkans arbete. 180 brunnar med handpump och upphöjd plattform byggdes. Utvärderingsteamet lade märke till att även människor av hög kast nu kommer för att hämta vatten i dessa brunnar pga den goda kvalitén. En del brunnar har minskat gapet mellan rika och fattiga och gett människor av låg kast tillförsikt som stolta ägare till en tillgång i byn. Antalet fall av diarré reducerats. Antalet timmar som kvinnor måste arbeta har minskat, eftersom hämtning av vatten underlättats. Man har också fått bättre tillgång till grönsaker intill huset, genom köksträdgårdar som kunnat odlas tack vare spillvatten. livets vatten - mission över alla gränser 9

EUROPA Kvinnan vid räcket Den gamla kvinnan står lätt lutad över räcket och pendlar med blicken mellan bönboken i handen och katedralens Kristus i relief. Hon går hit därför att hennes mor och mormor gått hit. Till Kristus. Till Chram Spas-na- Krovi (Frälsarens blodskyrka eller Uppståndelsekyrkan som det står i reseguiden). Här i Sankt Petersburg har Kristus hängt under hela förnekelseperioden och från katedralen blickat över kanalen för att möta kvinnan vid räcket. Han känner hennes törst, och hon vet vart hon ska gå. När Nikita Chrustjev på 1960-talet besökte Sverige förundrades han över att vi så effektivt lyckats göra oss av med kristendomen. I Ryssland har vi med vetenskapliga metoder försökt sedan 1917, sa han, men det går inte. Törsten efter Kristus är för stark. När kyrkan förses med munkavel talar stenarna. Människornas evighetslängtan, den andliga törsten, stillas i kyrkornas arkitektur, Kristus på Uppståndelsekyrkans vägg, ikonerna och litteraturen. Efter ett föredrag om Dostojevskijs andliga resa vid Moskvas Teologiska Institut berättar bibliotekarien, Aelita, att just Dostojevskij visat henne vägen till tron när hon inte hade någon bibel. Fader Alexander Borisov, ortodox präst i Moskva, menar att kristendomens rötter sträcker sig djupt, djupt ned i det ryska folket. Man kan tysta kyrkan, stänga den, riva den, man kan avliva dess anhängare och dödförklara Gud. Ju effektivare avlivningsförfarande, ju attraktivare surrogat, desto starkare visar sig emellertid törsten efter källan med det levande vattnet. Helighetens envisa vägran att försvinna Helighetens envisa vägran att försvinna ser jag så tydligt i Ryssland. Ovetande om varandra skildrar två rysklärare ungefär samma historia. Låt mig återge Irenas. Jag är född i ett ateistiskt hem, berättar hon. Min far var officer i armén där min mor också jobbade. Det innebar att de tvingats skriva under på arméns ideologiska grund, ateismen. Jag växte alltså upp utan någon kunskap om Gud. Senare fick jag veta av min mormor att hon i hemlighet smugit till kyrkan och låtit döpa mig. Nu är jag femtiofem år och har börjat fundera över vad det är som pågår i mitt inre. Vad gjorde Gud i mig för länge sedan? I vuxen ålder har jag börjat känna en sådan osläcklig törst efter den Gud som aldrig fanns i mitt hem. Och därför gick jag till prästen i kyrkan för att få mitt dop bekräftat. Då överraskades jag av en stor glädje. Hela jag fylldes av en outgrundlig mening. Och faktiskt är min törst och hunger nu än mer påtaglig. I planet hem från Moskva hamnar jag i ett svenskt sällskap, representanter från en kommun med en vänort i Ryssland. Här finns ombud från vården, polisen, brandmyndigheten, skolan och politiken. Missionsarbetare Europa Jan Erixon pastor, Ryssland/Ukraina Nu döps det inte längre i hemlighet i den del av Europa som en gång låg under Sovjetunionens välde. Bilden är från ett dop i havet vid Estniska Baptistunionens sommarkonferens 2004 i Haapsalu, Estland. De medeltida stenmurarna i biskopsborgen i Haapsalu vittnar än idag om den kristna trons historia i Europa. Bilden t v är från avslutningsgudstjänsten vid Baptistunionens konferens 2004. Som tolk finns en ryska, nu med svenskt medborgarskap. Jag hamnar bredvid henne. När hon förstår vad jag sysslar med blir hon märkligt berörd. Du är den första kristna människa jag mött i Sverige, säger hon. Hon berättar att sällskapet besökt Kristus förlossarens katedral i Moskva som 1931 sprängdes på Stalins order, men som återuppbyggdes på 1990-talet. Hennes svenska kamrater hade visat ett svalt intresse för den magnifika katedralen och ingen hade böjt knä för att bedja. Jag är religiös När vi så är framme på Arlanda och väntar på att få börja avstigningen från planet fortsätter den ryska damen oblygt sin dialog, vilket föranleder en i sällskapet att utbrista: Svetlana, har du blivit religiös? Nej, svarar hon, jag är religiös! Det har antagligen stått en mormor eller farmor vid något räcke och bett för Irena och Svetlana. Tretton år på halvtid i Ryssland får mig att fundera över SMU:s fond möjliggjorde resa till Tjeckien SMU i Vrigstad sökte och fick pengar från SMU:s internationella fond för en resa till Brödrakyrkan i Tjeckien. Så här skrev de bland annat i sin rapport efteråt: Resan startade som planerat från Vrigstad missionskyrka där nio ungdomar och en ledare anslöt från Tranås missionskyrka. Totalt med på resan var vi 47 personer inklusive två busschaufförer och ledare. Resan gick via Trelleborg-Sassnitz och vidare ner till Berlin där vi gjorde en kort rundtur. Väl nere i norra Tjeckien bodde vi i en av Brödrakyrkans församlingar i Usti Nad Labem, vistelsen blev bara en natt vidare ner till Prag för rundvandring. Därefter blev det en ganska så lång busstrans-port till östra Tjeckien och till den församling som var vår värd under resan. Platsen heter Velká Lhota och vi tillbringade helgen tillsammans med deras församling och ungdomar. Alla upplevde vistelsen hos dem som fantastisk, vilken värme, generositet och gästfri- varför sekulariseringen i Europa tycks ha gått djupare än sjuttio års ihärdiga försök att avlägsna kristendomen i Ryssland? Men hoppet ligger nog i att det finns någon babushka som ber. Jan Erixon Besök i ett koncentrationsläger stod på programmet under resan. (Foto: Mats Franzén) het har nog ingen av oss upplevt tidigare. Vill du veta mer om fonden eller söka bidrag? Gå in på www.smu.se/globalt/fonden Du kan även kontakta SMU internationellt@smu.se eller expeditionssekreterare Karin Ahlgren på 08-545 915 32. 10 livets vatten - mission över alla gränser

SMU Internationell staketmålning i Leksand under CAP-lägret sommaren 2004. Liv i överflöd under en månad i Leksand De pratar konstiga språk, men de skrattar på svenska, utbrast en förbicyklande man på klingande dalmål när han såg mig tillsammans med en grupp ungdomar från Sverige, Sydafrika, Belgien, Rwanda, Nicaragua och Kongo-Brazzaville. Vi höll på att måla ett staket kring en lägergård och trots att julisolen lyste med sin frånvaro och regnet hängde i luften hölls stämningen på topp med sång och god gemenskap. Vi var förmodligen en ganska ovanlig syn för Leksandsborna. Det som pågick var ett internationellt läger med ungefär 40 deltagare från de nämnda länderna. Verksamheten heter CAP och har som uppgift att göra det möjligt för ungdomar från olika delar av världen att få träffas. Detta för att lära känna varandra, diskutera, ifrågasätta och ha roligt tillsammans. Genom att få vänner från andra länder kan vi få mer förståelse för att vi, trots våra olikheter, ändå hör ihop. Detta var något som vi fick uppleva på lägret, bland annat när vi målade staketet i Leksand. Det kanske låter konstigt att ta hit långväga gäster för att måla. Men att få arbeta tillsammans är en av byggstenarna i CAP-idén. Under lägret, som varade en hel månad, hade vi även andra projekt med mer social prägel. En grupp spelade fotboll med interner på ett fängelse, en annan sjöng för gamla på ett äldreboende medan en tredje hälsade på barn på en flyktinganstalt och tog med dem på utflykter. Att känna att man bidrar med något konstruktivt och få lite insyn i samhället samtidigt som man arbetar i grupp är ett bra sätt att lära känna varandra på ett nytt sätt. Bibelstudier är en annan viktig ingrediens i CAP. I år gick studierna under temat Liv i överflöd (Joh 10: 10). Pastorer från de olika länderna höll i varsitt pass som var knutet till detta tema. Även SMU:s förbundssekreterare Göran Bondesson och Bertil Svensson från Svenska Missionskyrkan undervisade. Efter en gemensam genomgång delades vi in i mindre grupper där vi fick diskutera kring det aktuella ämnet. Visst kan vi uttrycka vår tro på olika sätt och ha olika sätt att se på saker, men på samma gång känna samhörighet! En månad på läger är ganska lång tid och man hinner med mycket! Spela kubb, gå på Liseberg, ha andakter, lägerbål, bo i värdfamiljer, åka båt i skärgården Genom att dela allt, både vardag och fest, hinner man också lära känna varandra på ett djupare plan. I slutet av lägret insåg jag att jag visste mycket om vad mina nya vänner hade för uppfattning i olika frågor, men de vanliga frågorna som Vilken stad kommer du ifrån? eller Går du i skolan? hade gått oss helt förbi CAP är en kontinuerlig verksamhet med läger i de olika medlemsländerna vartannat till vart tredje år. Nästa gång blir det kanske läger i Kongo! Jag tyckte att mannen i Leksand sammanfattade hela CAP-idén väldigt bra: Vi kommer från olika länder, talar olika språk, har olika livssituation och erfarenheter, men ändå har vi en gemensam tro och vi kan leva tillsammans. Elin Lännerström en av de tre organisatörerna för CAP-lägret 2004 CAP-lägret var en upplevelse som jag aldrig kommer att glömma. Det var första gången som jag åkte på ett läger där religion var huvudtemat. Jag har egentligen aldrig pratat om religion förut, men det var intressant att prata med människor med andra idéer och lära av dem. Jag har träffat många nya människor och kulturer. Ibland var det jobbigt också. Fyra veckor med 40 människor är lång tid och ibland är det inte så enkelt att hålla humöret uppe, men man lär sig av varje situation. Det är skönt att veta att så många olika kulturer kan leva i harmoni. Några av de 40 deltagarna i CAPlägret. Intressant att mötas och lära av andra Daphne, 18 år, Belgien Ett projekt om dig, din identitet och din värld Att vara ung i dag, i Sverige, i världen, är inte enkelt. Det ställs stora krav. Vem är jag, vem är Gud, vågar jag tro och vad får min kristna tro för konsekvenser? Frågorna är inte unika för oss i Sverige. Genom att mötas över kulturgränserna kring dessa frågor kan vi lära oss av varandra och se saker på andra sätt. ID är namnet på SMU:s internationella projekt som är igång mellan 2004 och 2009. Dess huvudsyften är att tillsammans men SMU:s samarbetsorganisationer i Indien, Kongo-Brazzaville och Nicaragua arbeta för att stärka ungas identitet som kristna samt att öka det sociala engagemanget. Ett nyckelord i projektet är ömsesidighet. Förutom att samla in pengar till ID kan du och din förening få hjälp att starta en studiecirkel om globala frågor, delta i mötesplats tillsammans med ungdomar från Indien, Kongo-Brazzaville och Nicaragua, eller delta i ett andaktsutbyte. För att få veta mer, gå in på www.smu.se/id eller skicka ett mejl till id@smu.se Mer om SMU finns att läsa på www.smu.se l i v e t s vat t e n - m i s s i o n öv e r a l l a g r ä n s e r 11

Pura Laya vatten från LATINAMERIKA Tänk dig att inte kunna ta ett svalkande kvällsdopp i skogstjärnen, därför att den är alldeles för smutsig, eller tänk dig att vattnet är lika dyrt som bensin. Att fisken du fångar i älven är oätbar, eller att du blir sjuk om du dricker ditt kranvatten. Det känns kanske avlägset för oss i Sverige där rent vatten är en självklarhet, men i många länder är det en verklighet. Ett av dessa länder är Nicaragua. Undervisning på toppen av Montecristi-berget. Victoria Aguilar från Spanien undervisar och Petter Hermansson tolkar. Undervisning, praktik och under i Ecuador Den 6 september anlände en grupp ungdomar till Montecristi i Ecuador. De kom från Ecuador, Colombia och Sverige och hade ansökt om att få delta i lärjungaskolan Apg 29, ett samarbetsprojekt mellan ungdomsförbundet i Förbundskyrkan i Ecuador, Svenska Missionskyrkan och Västra Götalands distrikt. Efter drygt halva tiden av tremånaderskursen, berättar här några av eleverna om hur nutida lärjungar får missionserfarenhet. Solen har gått ner för en timme sedan och mörkret är så kompakt att man nästan kan ta på det. Det drar ihop sig till andakt och sakta fylls övervåningen i det gamla missionärshuset i Montecristi med folk. Det är en skön stund på dagen, men ack vad trötta vi är när den är slut Vår rytm är väckning kl. 06.30, med personlig andakt i ca en timme. Därefter följer frukost, gemensam andakt, undervisning och lunch. Programmet på eftermiddagen varierar från dag till dag. Vi har undervisning i spanska och svenska samt praktik i närliggande församlingar. Vi är fyra olika grupper med 6-7 i varje grupp som åker iväg till fyra församlingar. Jag är med i en grupp som hjälper en församling i Manta, en stad av Malmös storlek. Där hjälper vi till med en form av scoutarbete, är delaktiga i gudstjänsterna och söndagsskolan. Dessutom har vi evangeliserat bland drogmissbrukande ungdomar i gathörnen utanför kyrkolokalen. Lärjungaskolan består av tolv svenskar, åtta ecuadorianer, två colombianer och fem permanenta ledare från olika länder. In och ut ur vår skola springer även pastorer från trakten, engagerade församlingsbor, gästföreläsare, väntade och oväntade besökare. Den första veckan var Carl-Johan Sävinger från Fiskebäcks missionsförsamling med. Han har haft lektioner om vad det menas med att vara lärjunge till Jesus och hur Bibeln beskriver en sådan. Varje dag har Krister Gunnarsson, vår guide och vägvisare i lärjungalivet, haft lektioner utifrån ett kapitel i Apostlagärningarna. Varför heter den Apg 29 när det bara finns 28 kapitel i apostlagärningarna? Under vardagarna studerar vi kapitel efter kapitel och meningen är inte att vi bara ska ha kunskap kring denna oerhört spännande och högst aktuella bok. Vi vill också försöka leva våra liv utifrån detta idag! Vi går i tron om att det som händer i Apg även nu kan bli verklighet. Tanken är givetvis inte att lägga till ett nytt kapitel i bibeln (29), utan att ta Jesu kallelse på allvar: Gå ut! Lia Vi har landat i ett land som utifrån sett kan ha mycket att lära av oss, men vi har förstått att vi i vårt utvecklade land kan lära oss mycket av dem. Öppenheten för religion har förvånat oss. Här har vi bl a ägnat oss åt hus-till-hus-evangelisation, något som tyvärr tar emot att genomföra i Sverige, för att grundinställningen där är mycket annorlunda. Här ber folk oss komma in och berätta. Vi gjorde ett sådant husbesök med ett mindre team på ca sex personer då vi vandrade från hus till hus ute på landet. Vi hälsade på hemma hos befolkningen för att bjuda in dem till kyrkan samma kväll. Efter att ha välkomnats av en kvinna som trodde på Gud men som inte brukade gå till kyrkan, vilket är ganska vanligt här, presenterade vi oss. När vi talat om vilka vi var och anledningen till vårt besök, berättade kvinnan att hon hade en sjuk man och bad oss komma in för att be för honom. Mannen hade ett rinnande öga som gjorde att han inte kunde se och inte kunde arbeta. Vi pratade med honom och bad för honom. Han berättade att han inte brukade gå till kyrkan, men att han skulle ta vår inbjudan på allvar. Det var en otrolig glädje att dagen efter få se honom komma till gudstjänsten iklädd sin finaste skjorta och med ett brett leende, till synes helt fri från sin tidigare sjukdom. Detta är ett av de tydliga under som vi har fått vara med om. Det är dock inte enbart genom under som vi har fått uppleva Gud. Man kan inte annat än tro att han är närvarande, då vi fått möjlighet att åka på praktikveckor där vi sett människor komma till tro. Det har varit skateboardare i parker, ungdomar i gymnasieklasser, missbrukare på behandlingshem och quechuaindianer i bergen utanför Quito. Vi har även fått uppleva hans närvaro och ledning i närområdet, då vi varje vecka återvänder till våra olika praktikplatser. Johanna och Håkan Detta är bara två berättelser från en grupp på 26 ungdomar som snart har tillbringat tre månader i Ecuador. Livet förändras av att leva så nära varandra och genomgå en transkulturell erfarenhet. Men livet förvandlas framför allt av att uppleva den nära gemenskapen med en levande Jesus. Han gör det i de sju knivhuggens kvarter i Manta, bland bambuhusen i Mejia och hos ungdomsgruppen i den för många gudsförgätna platsen Jipijapa, som lidit så svårt av arbetslöshet, utvandring och stiltje i ekonomin, men där ett tiotal ungdomar samlats flera gånger i veckan och flera av dem tagit emot Jesus. Och Jesus vandrar också utmed gatorna i Montecristi, som sedan 70-talet varit en känd plats för missionare genom samverkan mellan kyrkorna i Sverige och Ecuador. Även där har frälsningsunder skett, i familjer och på behandlingshemmet för drogmissbrukare. Apg. 29 historien fortsätter! Krister Gunnarsson Missionsarbetare Ecuador Missionsarbetare i Costa Rica Korttidsvolontärer SMU I Sverige för förberedelser inför missionsarbete Carl-Johan Sävinger, pastor Tina Sävinger, hälso-/sjukvårdsarbete Krister Gunnarsson församlingsutveckl, stöd till pastorer/ familjer Johan Lindahl radioarbete i Amazonasregionen Marie-Louise Lindahl pastor i Amazonasregionen Ulla Svensson pastor Ingemar Hedström DEI, undervisning o forskn. Maria Ruiz de Hedström DEI, undervisning Marine Hedström Rojas undervisning, läromedelsframställan Therese Carlehed Quito Hanna Johansson Quito 12 livets vatten - mission över alla gränser

ovan Pastor Harold Smart med en flaska Pura Laya, producerad av ett företag som startades 1996 av Moravakyrkan på Nicaraguas atlantkust. Problemet i Nicaragua är egentligen inte tillgången på vatten, då landet har de största vattenkällorna i Centralamerika. Problemet är istället bl a den bristande distributionen av det rena vattnet som finns. I huvudstaden Managua har ca 55% av stadens invånare drickbart kranvatten och detta anses vara en stor andel. Ytterligare ett problem är tillgången på just rent vatten. Vattenkällorna i Nicaragua har i stor utsträckning förorenats av kemikalier från klädfabriker och bomullsodlingar, avfallsdumpning och avföring. Bara i Managuasjön, Nicaraguas näst största sjö, pumpas ca 120 000 m 3 avloppsvatten ut dagligen. I Nicaragua finns renat vatten att köpa på flaska eller dunk om man har råd och om det finns tillgängligt. Pura Laya* är, med sina fyra anställda, en av de minsta inhemska vattenproducenterna. Företaget startade 1996, som ett projekt inom Moravakyrkans sociala utvecklingsinstitut IDSIM, i Puerto Cabezas på Atlantkusten. Idén om en egen produktion av renat vatten väcktes då man såg att människor i samhället, framför allt barn, blev sjuka av att dricka det förorenade kranvattnet i staden och att man var beroende av renat vatten från Managua. Företagsledare och pastor Harold Smart berättar att man fick teknisk hjälp från en vän i den amerikanska presbyterianska kyrkan och att de redan vid första försöket, på ca 45 m djup, lyckades hitta en frisk vattenkälla. Vattnet pumpas upp och leds till en stor tank och rinner sedan genom filter med aktivt kol. Ut kommer rent vatten, som tappas upp på flaskor och dunkar. Pura Laya producerar ca 30 000 gallons (1 gallon 3,8 l) vatten varje månad och det säljs lokalt till institut, skolor, butiker och privatpersoner. De som köper Pura Layas vatten kan komma tillbaka med sina tomma dunkar, som tvättas och fylls på nytt. På detta sätt kan materialkostnaderna hållas nere något, vilket är viktigt då Pura Laya inte går med någon stor vinst. En dröm vore att kunna köpa en egen bil, säger Harold, så vi kan nå ut till fler människor. Bristen på rent vatten ett stort problem Den bristande tillgången på rent vatten är verkligen ett stort problem i Nicaragua och på frågan om vilka saker man helst av allt önskar sig, svarar de flesta vanliga nicaraguaner jobb och rent vatten. Ett steg i rätt riktning är att landets statliga vattenverk nyligen tagit initiativ till att bygga ett vattenreningsverk för att rena det avloppsvatten som nu går direkt ut i Managuasjön. Även flera organisationer i Nicaragua har engagerat sig i frågan och jobbar för att begränsa föroreningarna och för att stoppa förslaget om privatisering av vattnet i landet. En privatisering som de anser bara kommer att förvärra situationen. Så trots ett stort och komplext problem, finns det ändå ett hopp i de människor som har en vilja att förändra. Vi har mycket att vara tacksamma för här i Sverige. Tänk på att du kan ta ett kvällsdopp i skogstjärnen, att du kan äta fisken du fångar i älven och att du har tillgång till billigt, rent och gott vatten direkt i kökskranen. Detta är bara en dröm i många länder och att de behöver hjälp med att förverkliga den. Text & foto: Maria Nord *Pura Laya betyder Vatten från ovan på miskitoindianernas språk Kulturkrockar och medmänsklig kärlek Hur lär man sig bäst svenska? Rubén Baquero och Luis Cedeño har två olika metoder. Rubén använder sig av en ordbok och skriver långa listor. Luis frågar istället: Vad gör du?, Vad heter? Rubén och Luis kom till Sverige första dagarna i mars och har nu precis åkt hem till Ecuador. De var här som returvolontärer hos SMU, med placering i Sävedalen, Göteborg. Rubén och Luis har bott i svenska familjer, hjälpt till på ett kristet dagis och deltagit i de flesta aktiviteterna inom SMU och församling i Sävedalen. Under sommaren har Luis och Rubén arbetat på Strandgården, varit med på Västra Götalands distriktsscoutläger och på festivalen Frizon i Örebro. Luis och Rubén är mycket glada för sin tid i Sverige, även om en del också har varit jobbigt. En del kulturkrockar har varit tuffa för mig, säger Luis. Första gångerna när jag satt i en busskur och väntade på en buss trodde jag att de andra människorna, som också väntade på bussen, skulle sätta sig eller ställa sig nära mig inne i kuren och prata med mig. Det var ju kallt, men de ställde sig utanför istället, långt från mig. Men trots sådana händelser så har min tid i Sverige betytt mycket för mig. Rubén Baquero och Luis Cedeño från Ecuador har varit returvolontärer hos SMU, med placering i Sävedalen. Gud har visat och lärt mig många nya saker i Sverige, säger Rubén. Förut var jag rädd för vissa saker, det är jag inte längre. Jag har lärt känna äkta medmänsklig kärlek. Gud har fyllt tomrum som jag hade inom mig. Jag känner verkligen att Gud har planer för mig! Vill ni ta emot returvolontärer från ett annat land? Hör av er till SMU. livets vatten - mission över alla gränser 13

MELLANOSTERN MELLANÖSTERN Jag upplevde inte särskilt många våldsamma konflikter under min tid som Följeslagare, det var en relativt lugn period. Men många palestinier uttryckte tacksamhet över att vi fanns där och från israelernas sida fanns en nyfikenhet kring varför vi var där. Det berättar Kent Jonsson från Norrköping som tillbringade tre månader som Följeslagare sommaren 2003. Barn i FN:s permanenta läger i Ramallah, där Kent Jonsson var stationerad under sina tre månader som Följeslagare. ( Foton: Kent Jonsson) Följeslagare ser, lär och visar på inter Kent håller just på att avsluta sin utbildning till folkhögskollärare på universitetet i Linköping. Han har tidigare bl a jobbat på Migrationsverket och för Diakonia i Jerusalem som handläggare för Libanon och ett barnkulturprogram. Att han har ett stort internationellt intresse går inte att ta miste på. Det kommer nog från det lilla missionshuset i Fredriksberg utanför Norrköping där jag växte upp. Vi hade ingen pastor, men istället täta missionärsbesök. Fakta Följeslagare Följeslagarprogrammet EAPPI (Ekumeniska Följeslagarprogrammet i Palestina och Israel) har till syfte att dämpa våldet och främja respekten för folkrätten genom fysisk närvaro av personer från andra länder. Närvaron är ett uttryck för praktisk solidaritet med utsatta grupper såväl palestinier som israeler. Programmet är neutralt och tar inte ställning för någon av parterna i konflikten. Istället arbetar man för en lösning av konflikten. Följeslagarprogrammet kom till efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. I augusti 2002 startades EAPPI och förutom Sverige deltar också Danmark, Tyskland, England, Kanada, Schweiz, Norge och USA. I Sveriges samordnas programmet av Sveriges Kristna Råd. Svenska kyrkan, Svenska Baptistsamfundet, Svenska Missionskyrkan, SMU, Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd, Diakonia, KFUK-KFUM, Bilda, Individuell Människohjälp, Kristna Fredsrörelsen och Sabeel i Skandinavien finns med i samordningsgruppen. Svenska Följeslagare reser ut i tremånadersperioder och programmet finansieras med Sida-medel. Läs mer på www.fredskultur.nu/ foljeslagare Kent Jonsson. (Foto: Jan Hultman) De viktigaste gudstjänsterna vi hade var missionsgudstjänsterna de var heliga på något sätt, berättar Kent. Mot den bakgrunden, och med hans internationella erfarenheter, var det inte konstigt att Kent blev intresserad av att delta i Följeslagarprogrammet. Att han dessutom var medlem i den palestinska ekumeniska organisationen Sabeels vänner i Skandinavien bidrog naturligtvis. Läger i Ramallah Efter en kortare utbildning i Sverige, där man bl a tog upp bakgrunden till konflikten i Mellanöstern, grupprocesser, säkerhetsfrågor, förhållningssätt med hänsyn till kultur och religion, reste Kent och ytterligare tre svenskar till Israel/Palestina sommaren 2003. Kent var stationerad i ett permanent läger i Ramallah som drevs av FN-organet UNWRA. Han bodde hos den lutherske prästen och arbetade med handikappade på ett center som drivs av kyrkorna i Jerusalem. Ibland jobbade han tillsammans med en läkare och dessutom med socialt arbete bland gamla. Jag följde till exempel med en gammal man till ett sjukhus i Jerusalem, eftersom ingen av hans släktingar hade tillstånd att resa in i staden. Syftet med Följeslagarna är att människorna i området ska känna att det finns någon som bryr sig om dem. Israel har ju sagt nej till internationella fredsövervakare, men Följeslagarprogrammet är ett sätt att ändå visa att det finns internationell närvaro, säger Kent. Följeslagarna kommer till Israel som privatpersoner på turistvisum. De har alltså ingen officiell status. Om det skulle uppstå problem hade vi telefonnummer till den lokala militärbefälhavaren, säger Kent och berättar att det ibland blir problem med israeliska bosättare som trakasserar palestinska bybor. Men om det finns västerländska besökare i byn så drar sig bosättarna för att åka in i byn och utföra sina trakasserier. Därför frågade byborna oroligt när vi skulle åka om det skulle komma någon annan istället. När jag frågar Kent vilka som är de starkaste intrycken efter hans tid som Följeslagare så berättar han om en palestinsk familj han lärde känna, en familj där sonen fick möjlighet att studera på universitet och blev god vän med en israel. En tid efteråt skulle familjen passera en israelisk vägspärr. En av soldaterna visade sig vara sonens israeliske kompis. Soldaten brast i gråt och omfamnade sin vän inför alla sina kollegor och förklarade att han var tvungen att göra militärtjänsten. Jag tycker att det visar så tydligt att när människor inte bara blir en anonym massa för varandra så kan förändringar ske. Men tyvärr gör rädslan och hatet att kontakten mellan palestinier och israeler istället minskar. Det säkerhetsstängsel som israelerna nu bygger gör att palestinska familjer splittras, att människor inte kan ta sig till jobb och skolor. Mentalt innebär det att människor förvandlas till tickande bomber, desperationen sprider sig i takt med att livsutrymmet krymper. Kent Jonsson vill uppmuntra fler svenskar att bli Följeslagare. Gärna lite äldre personer, för de bemöts annorlunda, med mer respekt. Jag tror också att det är viktigt att de som åker ut har kyrklig bakgrund, för de förstår religionens roll i området på ett annat sätt än dem som saknar den erfarenheten. Jan Hultman 14 livets vatten - mission över alla gränser

En del av stängslet i närheten av Yayouz på Västbanken. nationell närvaro Jag åkte dit för att lyssna, lära och se vad som pågår. Det var ett fantastiskt tillfälle att få lära känna en konflikt från båda sidor. Det säger Lotta Sjöström från Lindesberg som mellan november 2003 och maj 2004 var Följeslagare i Palestina och Israel. Lotta tillbringade två tremånadersperioder som Följeslagare den första perioden i den lilla byn Yanoun på Västbanken och den andra hos den israeliska fredsrörelsen i Jerusalem. Det var extremt givande att vara på båda sidor, säger Lotta som fick tipset att åka ut som Följeslagare av sin dåvarande chef på tidningen Trots Allt, där hon arbetade med marknadsföring. För mig var det ett perfekt tillfälle att få lära känna konflikten. Som Följeslagare utför man kanske inte så många konkreta arbetsuppgifter, men man får träffa många vanliga människor, diskutera och lära sig. Och gör man inget dumt, utan håller sig till förhållningsreglerna, så är det ingen fara. Omringad by Byn Yanoun, nära staden Nablus, är en liten by med 90 invånare, omringad av radikala israeliska bosättare som försöker få palestinierna att flytta genom trakasserier och misshandel. I Yanoun är man helt beroende av Följeslagarna. Bosättarna drar sig för att trakassera byborna i och med den internationella närvaron. Vi var som mest fyra Följeslagare från Sverige i byn och vi följde t ex med herdarna ut med fåren och vi pratade mycket med och uppmuntrade kvinnorna, berättar Lotta. Mitt enda möte med bosättarna var när de provocerade genom att beväpnade köra genom byn. Att jobba med den israeliska fredsrörelsen var en helt annan grej, fortsätter hon. Fredsrörelsen är väldigt liten, något tusental hängivna personer som jobbar hårt, men de är också splittrade i många fraktioner vilket försvagar dem. Det vi gjorde konkret var att vara med på deras arrangemang och uppmuntra dem i deras arbete. Vi samarbetade också med en del unga politiker. Det Lotta Sjöström. (Foto: Jan Hultman) handlade mycket om att diskutera och att knyta kontakter. Vad lärde du dig under den här tiden? Många olika saker, säger Lotta eftertänksamt. Att konflikten är vanvettigt infekterad på många olika plan, och att det finns ett destruktivt maktspel på båda sidor. Jag såg att lösningen måste komma inifrån, att israelerna själva måste inse att detta är ohållbart i längden. Det är extremgrupperna som ger näring åt konflikten, och det är otäckt att se hur de fångar upp de unga människorna. Men det finns också människor av hopp i Palestina, och det är bra att folk kommer dit från andra länder för att lyssna och lära. Jag lärde mig massor om människan, om mig själv och om konflikten, och jag ifrågasatte också min tro. Men jag är ändå tacksam över att ha varit där. Blev du inte desillusionerad? Jag vägrar att förlora hoppet om en lösning. Jag kan se ett hopp, men inser att jag själv inte kan göra mycket. Lösningen finns där. Och det var fantastiskt att få möta människor som kämpar på båda sidor. Följeslagarna är ett fantastiskt program och en fantastisk möjlighet! Jan Hultman Livet här levs inte i frihet Sedan ett tiotal år har SMU skickat volontärer till Västbanken, Palestina. I år är det vi, Elin Waller och Adam Furbacken, som lever och arbetar på Sira-skolan i Betlehem, en skola för barn som inte klarar den vanliga skolan. Här får de en chans att komma i kapp och bygga upp självförtroendet. Vi är även här för att möta människor och situationen de lever i och för att försöka få en bild av vad som pågår i Israel och Palestina. Klockan är lite efter tio på kvällen och det är dags för mig och några vänner att bege oss hem efter en trevlig kväll i Betlehem. Vi sätter oss i bilen, två i framsätet och tre där bak. Först åker vi för att lämna av Joseph, men vi tar oss inte ända fram till hans hus. Militären har spärrat av vägen med taggtråd. Vi tvingas släppa av Joseph vid taggtråden och när han kliver ur bilen kommer tre soldater med sina automatvapen riktade emot honom. Vi kör iväg och väntar lite innan vi ringer Josephs mobil. Inget svar. Vi kör förbi en gång till. Ingen Joseph vad vi kan se. Vi ringer igen och Joseph svarar på andra sidan avspärrningen. Han kom igenom! Ingen vet varför militären spärrat av vägen och ingen får heller veta. Soldaterna är livrädda och ingen vet vad som krävs innan ett skott går av. Livet för våra vänner här skiljer sig på många sätt från den verklighet som jag växte upp i. Livet här är osäkert. Du vet verkligen aldrig vad som kommer att hända. Livet här är otryggt. Människor lever under ockupation och den starkes maktmissbruk. Livet här levs inte i frihet. Västbanken är uppdelat i små isolerade öar som kontrolleras av Israel. Många israelers vardag kantas av rädsla och deras rädsla drabbar palestinierna urskiljningslöst. Kanske tror några av dem på riktigt att muren är lösningen på problemet. Det tror inte jag. Det som sker här ökar motsättningarna och misstron mellan människor. Sprickorna växer. Inte bara mellan israeler och palestinier, utan även israeler emellan och palestinier emellan. Det som tidigare var din vän betraktas nu som din fiende. Mitt i allt finns ändå hopp. Det är människor det handlar om och många av dem längtar efter fred. Många av dem jobbar för fred och dessa människor behöver vårt stöd. Elin och Adam genom Elin Mellanöstern, Korttidsvolontärer SMU Adam Furbacken Betlehem/Beit Jala Elin Waller Betlehem/Beit Jala livets vatten - mission över alla gränser 15

Livets Vatten Mission över alla gränser Foto: P-O Sveder Renklint Levande vatten i ett uttorkat land en teologisk reflektion V Vatten! Vatten! Vatten! Man kan inte föreställa sig liv i någon form utan vatten. Vatten är en primär naturresurs, ett grundläggande mänskligt behov och en värdefull tillgång, utan vilket inga socioekonomiska utvecklingsaktiviteter kan fungera på ett hållbart sätt. Vid ett tillfälle utvärderade ett team från Sida den indiska Förbundskyrkans (HCC) vattenutvecklingsprogram, och detta team kom till en by för att höra sig för om det arbete HCC uträttade. De försökte ta reda på om vattenutvecklingsprogrammet varit till hjälp eller hinder för byns tillväxt. En av konsulterna frågade en bybo: Samarbetar ni med HCC därför att ni drar nytta av deras arbete? Bybon svarade bestämt: Nej, min herre, vi stöder inte HCC bara på grund av vattnet utan därför att de ger oss levande vatten. Med Jesu ord: Den som dricker det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger honom blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv. (Joh 4:14) I indiska skrifter understryks också vattnets betydelse som livsuppehållande. Förmågan att se, höra och tala är ovidkommande om man inte har tillgång till vatten. Vatten är grunden för liv. De flesta livsformer föds i vatten och lever i det. O, vattendrag, kom till mig. Du är odödlighetens elixir. (Atharvaveda 3:13:6) Indiens problem I Indien har tusentals städer och byar drabbats av akuta vattenproblem. Problemet är så allvarligt att miljontals människor har påverkats av torka. Och förutom människor så lider miljontals kreatur på grund av vattenbristen. Det blir allt svårare för myndigheterna att tillhandahålla tillräckligt med spannmål och djurfoder i de drabbade områdena. De problem som kan knytas till vattenbristen spänner från förbrukning av grundvattnet till översvämning och ökande nivå av förorenat och översaltat vatten. Förbrukningen av grundvattnet har antagit allvarliga dimensioner i delstaterna Gujarat och Tamil Nadu. Avskogning har medfört mindre nederbördsmängder på senare år. Ny åkermark har brutits på bekostnad av regnskogen. Vattenresurser som floder, sjöar, dammar och färskvattenkällor har inte skyddats och orenat avloppsvatten tillåts flyta rakt ut i dessa vattendrag med förorening som följd. HCC:s bidrag HCC har i västra delen av delstaten Maharashtra arbetat för att öka människors medvetenhet när det gäller risken att förstöra naturresurser, och framför allt vattenresurserna. Sedan 1967 har HCC betjänat människor i detta område genom Solapur Well Services (SWS). På så vis har kyrkan utvecklat kunskaper om hur man handskas med vatten och utbildat invånarna om naturresurser och hur de ska användas. SWS står numera för Solapur Water Services, och det är en betydelsefull del av HCC:s verksamhet. SWS är ett privat företag, som fortfarande har ett nära samarbete med HCC. Tillsammans med HCC är SWS aktivt med om att förse invånarna i områden som drabbats av torka, naturkatastrofer och i andra katastrofsituationer med rent dricksvatten. HCC har förvandlat 16 hektar ödemark i Rampurwadi till ett grönområde genom att plantera 35 olika sorters träd och har delat ut tusentals plantor till skolor och universitet för att uppmuntra studenterna att plantera träd. Denna medvetenhet har berört tusentals liv i många byar. HCC har ett nära samarbete med kvinno- och ungdomsgrupper. HCC har också utvecklat socialt skogsbruk på tio hektar mark i Rampurwadi, där 7 000 träd snabbt växer sig stora vilket de omkringliggande byarna har stor glädje av. Vad har HCC uppnått? Det som åstadkommits när det gäller vattenutveckling och skötsel är att bevara och använda mark- och vattenresurser och öka inkomsterna för bondehushåll genom att använda enkla och kostnadseffektiv mark- och vatten (retention) teknik, vilket har förbättrat levnadsvillkoren för landsbygdsbefolkningen. Utvecklingen av vattenresurser bedrivs på två sätt: det ena är att använda de befintliga vattenresurserna på ett effektivare sätt för bevattning, och det andra att öka vattentillgången genom att samla upp regnvatten. Lärdomar Att inte gräva djupa brunnar och därmed förbruka grundvattnet. Att använda kvalitetspumpar av märket India Mark II, vilket har blivit standard för alla pumpar i Indien. Att utbilda befolkningen i skötsel av pumparna när de tar över dem. Att genom Peoples Participation-konceptet uppmuntra befolkningen att fullt ut delta i brunnsborrning, drift och skötsel. Att med hjälp spillvatten ordna köksträdgårdar där människor kan odla grönsaker, frukt och annat ätbart. Myndigheterna i Orissa har uttryckt sin stora uppskattning över HCC:s effektiva arbete med att förse de människor som drabbats av cyklonen med rent dricksvatten. Ur teologisk synvinkel är Gud källan med det friska vattnet (Jer 2:13). Ett vatten som inte är förorenat av externa faktorer, utan rent, tryggt och bra för hälsan. HCC är del av ett ädelt uppdrag genom att förse tusentals byar med rent dricksvatten som lider av akut brist. Kan du göra gemensam sak med HCC i detta ädla uppdrag? Landet är uttorkat, människor är törstiga och vem ska förse dessa törstiga människor med levande vatten? Dr Shekhar Singh pastor och vice rektor vid Union Biblical Seminary, Pune 16 livets vatten - mission över alla gränser