Innehåll Fakta & innehåll sid 1 Framsida sid 2 Förord sid 3 (2) Personer & ord sid 4 (3 4) Huvudtext sid 5-12 (5 19) OBS: Många sidor med mycket färg. Fakta om e-boken Titel: Ladogas stränder 1869 Totalt antal pdf-sidor: 12 st. Format: Liggande A4. Storlek: 4 Mb. Utgivare: E-boksbiblioteket.se & Virvelvind Förlag Uppdaterad: 2012-09-23. Originaltext publicerad: 1869. Guideböcker till historiska platser Heliga vägen guidebok till Lysekils berömda hällristningar Det är ett av världens mest hällristningstäta områden med 12 stora ristningar inom bara en kilometer. Alla ristningarna ligger längs en kilometerlång väg som kallas för den heliga vägen. I den här guideboken får du veta allt om Lysekils mest berömda hällristningar och de andra fornminnena i närheten. Sveriges 33 mest sevärda vikingaplatser Under vikingatiden var Sverige en av världens mest spännande områden. Här kan du också uppleva den här dramatiska tiden genom att besöka de vilda vikingarnas gravar, vägar, monument och befästningar. I guideboken 33 MEST SEVÄRDA VIKINGAPLATSERNA I SVERIGE får du tips på de bästa platserna att besöka. Greby gravfält Greby gravfält utanför Grebbestad i Bohuslän beskrivs ofta som det vackraste i Sverige. Den här guideboken handlar om gravfältet, dess många resta stenar och om utgrävningarna här på 1800-talet. Du får kartor, historik och spännande sägner om blodiga slag. Tanums hällristningar I trakten kring Tanum finns Sveriges största koncentration med hällristningar och har dessutom utsetts till världsarv. Det här är en praktisk guidebok till de största ristningarna. Boken innehåller massor av kartor, bilder och praktisk info för dig som vill besöka de berömda hällristningarna i Vitlycke, Litsleby, Fossum och Aspeberget. Hilmas Alaska guidebok om guldgräverskan och trädgården av cement I mer än 80 år har tusentals besökare kommit hit för att se den galna trädgården utanför Strömstad som guldgräverskan Hilma Svedal byggde med 100-tals ton cement. Det här är en praktisk guidebok som är gjord för ditt besök med massor av foton, historik och kartor. Mer info: www.virvelvind-forlag.se
DIGITAL E-BOK FRÅN WWW.E-BOKSBIBLIOTEKET.SE Ladogas Stränder 1869
FÖRORD Det är Europas största sjö men nästan okänd bland oss svenskar. Men för inte så länge sen var sjön ett av Europas populäraste resmål. I den här e-boken kan du läsa om klostret där en kung kanske ligger begravd. Den grönskande ön Walamo (Valaam). Foto: Oneo/Dreamstime.com Under flera hundra år var sjön Ladoga och dess ö Walamo ett av de viktigaste klostren i det ryska riket med tusentals besökare varje år. I den här e-boken får du en spännande skildring av klosterlivet, dess viktigaste högtider och den svenske kung som enligt legenderna ska vara begravd här. Den här e-boken är framför allt intressant för dig som gillar religionshistoria eftersom det både ger en bra inblick i det ryska missionsarbetet bland 1800-talets finska befolkning. Under större delen av 1900-talet förde klostret här en tynande tillvaro för att under 1990-talet väckas till liv igen. Illustrationerna från Ladoga är gjorda av den svenske konstnären Axel Gillis Hafström (1841 1909). Trevlig läsning Mikael Jägerbrand Redaktör mikael@jagerbrand.se Copyright 2008 Mikael JägerbrandVirvelvind Förlag, Lysekil Den här e-boken LADOGAS STRÄNDER publicerades digitalt första gången i juli 2008 och uppdaterades den 23 september 2012. Berättelsen är hämtad ur tidskriften Ny Illustrerad Tidning 1869. 2
LITE ORD & PERSONER Eriksson, Magnus. [1316 1374] Svenske Magnus Smek/ Eriksson var kung av Sverige 1319 1364, kung av Norge 1319 1343 och kung av Skåne 1332 1360. Avsattes av sin son och lär enligt svenska källor ha drunknat i Norge och kan vara begravd i Varnhems klosterkyrka. Hafström, Axel Gillis. Illustratör och målare som länge arbetade i Tyskland och Frankrike. Hans mest berömda verk är Smugglare inför tullinspektoren som finns på Nationalmuseum. Neva. Floden Neva är 74 kilometer lång och rinner från Ladoga till Finska viken. Nikolaj I. [1796 1855] Tsar över Ryssland, kunga av Polen och storfurste i Finland 1825-1855. Nöteborg. Fästning vid St Petersburg som anlades av svenskar år 1299. I dag finns en hel stad på platsen och heter i dag Schlüssenburg. Proselyt. Ord som används om en nyligen vunnen anhängare av en viss åsikt, oftast en trosuppfattning. Vuoksen. En 140 kilometer lång flod från det finska sjösystemet Saimen (ej med på kartan) som rinner in i Ladoga genom tre bifloder. N FINLAND ESTLAND RYSSLAND Sordavala Walamo (Valaam) Kexholm (Priozërsk) Vuoksen Konevits Viborg Helsingfors Ladoga Finska viken St Petersburg Karta över Ladoga och omgivningarna. Neva 3 4
LADOGAS STRÄNDER Publicerad i januari 1869 i Ny Illustrerad Tidning i be våra läsare följa oss ett godt stycke väg åt öster, ända till det sydöstra hörnet af Finland. Der utgör den väldiga sjön Ladoga gränsen mellan detta land och det egentliga czarriket. Utmed sjöns vidsträckta kuster, såväl i vester som i öster, i norr och i söder, bo endast ursprungligen finska folkstammar. Ladoga borde således kunna kallas en finsk insjö, men så kan den likväl icke nu med rätta nämnas, ty ehuru till sin yttre natur och sitt läge en äkta finsk sjö, är dock Ladogas hjerta, den herrliga ön Walamo, fullkomligt ryskt; der har sedan urminnes tider (år 922) ett grekiskt-katolskt munkkloster varit beläget, som icke underlåtit att utstråla sitt inflytande äfven öfver fastlandets stränder, förryskande till en väsentlig del jemväl dess befolkning. Ön Walamo med sin lilla arkipelag, belägen i insjöns norra del och i politiskt hänseende räknad till Finland, koloniserades redan tidigt af ryssar, som på dess tysta, men sköna klippor anlade en tillflyktsort för fromma eremiters andakt. I tidernas lopp har häraf uppstått ett mägtigt och rikt kloster, det förnämsta i ryska riket näst efter det berömda Troitska klostret invid Moskva. Låtom oss först kasta en flyktig blick på sjelfva den stora insjön. Ladoga är, som bekant, Europas största insjö. Dess väldiga vattenbäcken har en yta af 324 qvadratmil, eller mer än tre gånger större än Venerns. Den utgör, jemte den närbelägna stora systersjön Onega (229 qv.-mil), måhända qvarlefvorna af en väldig hafsarm som fordom förenade Hvita hafvet med Finska viken. Sjöns ringa höjd öfver hafsytan, endast 55 fot, ger styrka åt denna förmodan, liksom äfven hela den vida landsträckan emellan Onega och Hvita hafvet är ett lågt flackland. Ladogas vestra kust, isynnerhet emellan städerna Kexholm och Sordavala, företer en utmärkt vacker och romantisk skärgård, hvars yttersta utpost åt sjön ön Walamo kan anses vara. Den östra stranden af sjön, den till Ryssland hörande, är deremot låg, sandig och uppfylld af sandbankar samt skall icke ega någon enda duglig hamnplats, hvarpå åter den finska sidan med sina djupt inskärande vikar är ganska 5 6
Walamo kloster. Utsigt af klosterbyggnaden från södra sidan. Efter en rysk litografi tecknad på trä af A. G. Hafström 7 8
rik. I följd häraf har ock någon skeppsfart utmed finska kusten utvecklat sig. Denna har dock svåra hinder att bekämpa i det oroliga Ladogavattnet, som gör seglatsen å»hafvet», som den kringboende befolkningen kallar sjön, ganska farlig. Ladogas, naturligtvis söta, vatten är mycket lätt upprördt och de ostliga vindarne, som icke hejdas af några landhöjningar på den ryska sidan, åstadkomma en kort och hög sjögång, som är vida mera fruktansvärd än det verkliga hafvets långsträckta vågor. Ehuru Ladoga upptager flera floder (Swir, Wolchow) så utgöres dess förnämsta tillflöde dock af den finska elfven Wuoksen, genom hvilken hela det stora Saima-vattensystemet uttömmer sig i denna reservoir. Ladogas enda utflöde är den storartade Newa-floden, vid hvars utträdande ur Ladogan den forna svenska fästningen Nöteborg, nu Schlüsselburg, är belägen. Men det var icke Sverige förbehållet att kunna skydda dess mynning eller förhindra czaren att bemägtiga sig denna vigtiga förbindningskanal med det inre af sitt land. De finska vattnen som fylla Ladogas stora vattenbäcken förhöja nu, inklämda emellan kejsarstadens praktfulla granitkajer, det stolta residensets glans. Hvad vore väl Petersburg utan Newan! Men vi återgå till Ladogas perla, det romantiska Walamo. Klostret, som är beläget på den största af öarne i den lilla arkipelagen, är en ståtlig byggnad, med talrika kapell och kyrkor, egnade alla möjliga grekiskt-katolska helgon, hvilkas namn äro något svåra att begripligt återge i svensk skrift; och som deras välsignelse troligen blott kommer»rättrogna» ryssar till godo, så kunna de med skäl förbigås. Deremot kunde vi ha allt skäl att reklamera om icke ett helgon, så dock en gammal svensk kung, hvars sista stunder den ryska lokallegenden låter passera på Walamo, naturligtvis med den saliggörande påföljd att herr Magnus Smek inträdde i den rättrogna kyrkans sköte, döptes Gregorij, dog och blef ett helgon. Hans föregifna grafsten eger följande inskription:»på detta ställe är liket begrafvet efter det öfverlemnandes åt jorden år 1371 den svenske kungen Magnus, som emottog det heliga dopet och i dopet blef kallad Gregorij. Han föddes i Sverige år 1336, besteg år 1360 tronen. Han aflade en ed at sluta kriget, men bröt eden och rustade sig åter. Då sjönk han i de rasande böljorna, hans här gick under i Ladoga sjö och af hans flotta syntes intet spår; sjelf dref han omkring på en skeppsplanka. I tre dagar och tre nätter uppehöll Gud honom från att drunkna. Vågorna förde honom till detta klosters strand. Han blef upptagen af munkarne och bragt till klostret; han erhöll det rättrogna dopet. Derpå ikläddes han i stället för konungadiademet en munkdrägt, ja ansågs värdig botgörarekallet. Efter att ha lefvat i tre dagar dog han här efter att han burit kronan blef han belönad med botgörardrägten.» Sådan ungefär är inskriften. Det är ganska sannolikt 9 10
att de gode fäderne på Walamo, som icke torde ha lemnats alldeles obeskattade af de svenska höfdingarne i trakten, på detta sätt ville revanschera sig i sina lika troendes ögon och genom omvändelsen af en svensk konung handgripligt ådagalägga den rättrogna kyrkans seger. Utom sjelfva klostret finnas äfven på de omkringliggande öarne talrika kapell och så kallade eremitager, fordom upprättade af fromma själar, eller ock till en del verkliga eremitkojor, som ännu den dag som är i dag begagnas af lefnadströtta män, hvilka draga sig tillbaka till den s. k.»ödemarken». Denna ödemark är dock icke synnerligen hvarken tom eller farlig. Om lejon och tigrar är alldeles icke fråga, men till och med de mera nordiska vargarne äro bannlysta och ersättas af halftama rådjur och hjortar. På Walamo få nämligen inga fredliga djur fällas; antalet af dessa har i följd häraf betydligt förökats och de äro ganska litet skygga. Klostret besökes mycket talrikt af pilgrimer från hela Ryssland, i synnerhet Petersburg, och rika skänker hembäres helgonen för vinnande af deras förböner. Flera ryska kejsare och kejsarinnor ha här nedlagt talande bevis på sin rättrogna frikostighet. Det påstås att klosterskatten, i dyrbara drägter, smycken, kärl, m. m., skall uppgå till 40 millioner rubel, det är ungefär 120 millioner svenska riksdaler. Klostrets inkomster i öfrigt äro ofantliga. Till och med i Finland egde munkarne ansenliga donationer. Sålunda tillhörde det inbringande laxfisket i Kymmeneoch Wuoksen-elfvarne uteslutande Walamo kloster samt inlöstes för en ansenlig penningsumma för några år sedan af finska staten. Klostrets gästfrihet motsvarar dess rikliga inkomster och, rättrogen eller icke, erhåller hvarje besökande i tre dagars tid fritt logis och uppehälle. De flesta resande af stånd begagna sig dock endast af det förstnämnda, som anvisas i ett enkom för detta ändamål uppfördt stort hotel. Spisningen efter rysk matsedel, der linoljan spelar en så betydande rol, torde icke anslå ovana gomar. Deremot bespisas på klostrets bekostnad dagligen flera hundra af de fattiga ryska pilgrimerne som sommartiden besöka de heliga orterna. I juli månad inträffar klostrets hufvudfest, Petri-Paulidagen. Då infinna sig flera tusen besökande och såväl hufvudön som ock de vackra fjerdarne i ögruppen hvimla af promenerande, ridande, åkande och roende menniskor. Processioner, praktfulla genom helgonbildernas guldglans och högtidliga genom koristernas sånger, illustrera den inemot en hel vecka varande festen. Under denna tid förmedla flera ångbåtar kommunikationen med Petersburg. En finsk ångare,»walamo», gör sedan några år reguliera turer på linien Sordavala, Walamo, Kexholm, Petersburg. Talrika småaffärer kunna göras vid denna festlighet, ty den besökande massans materiela behof äro icke lätt tillfredsställda. Spirituosa få icke förtäras; men 11 12
Walamo kloster. Den helige Alexander Svirskijs eremitage på»heliga holmen» i Ladoga, 0,7 mil från klostret. Efter en rysk litografi tecknad på trä af A. G. Hafström 13 14
detta, liksom alla förbud i Ryssland ty»i Ryssland» må man väl kunna säga om Walamo kringgås med tillhjelp af rublarnes oemotståndliga tjusarspråk; och skälmska personer ha mer än en gång förmått till och med sina egna munkciceroner att deltaga i öfverträdelsen emot detta förbud. Högste styresmannen af klostret är en s. k. egumen, en ganska hög kyrklig funktionär. Den nuvarande egumen heter fader Damaskin och är en ärevördig gubbe. Våra två planscher föreställa den ena en vy af sjelfva klostret från södra sidan, den andra en af de vackra öpartier, som i Walamogruppen så ofta möta den besökandes gladt beundrande blickar. Det är romantiska klippor i behagfull förening med en rik och trädgårdslikt underhållen vegetation, påminnande ej om 60 breddgrader utan om de danska öarnes yppiga flora. I det följande skola vi kasta en kort blick på det ryska presterskapets sociala inflytande i dessa trakter af Finland. Utom Walamo kloster har den grektiskt-katolska propagandan vetat att på finskt område förskaffa sig tillfälle till ännu en klosteranläggning. Det är ön Konevits, jemväl belägen i Ladoga sjö, ungefär 4 à 5 mil sydost om staden Kexholm och nära fasta landet. Här grundlades år 1393 ett grekiskt kloster. För närvarande för detta ett tynande lif. På Konevits finnes dessutom ett slags nunnekloster, ett internat för qvinnor, som vilja draga sig tillbaka från verlden. Men äfven detta är föga anlitadt. Ön, som är betydligt mindre än Walamo och på intet vis kan jemföras med denna i naturlig rikedom eller fägring, har icke kunnat tillocka sig så många munkar och nunnor, pilgrimer och fromma gåfvor. Deremot ser man oftare på fastlandets kuster munkar från Konevits, än från Walamo. Man råkar ofta dylika, iklädda en fattig botgörares skepnad, vandrande vidt omkring för att insamla gåfvor till sitt kloster, och förebärande någon begången synd, hvilken på detta sätt bör godtgöras. Vi betvifla icke att oftast någon begången synd, ett brott kanske, ligger till grund för dessa vandringar, men vi äro icke fullt öfvertygade om att syndernas förlåtelse följer på de till klostret insamlade medlens aflemnande, isynnerhet som vi icke påminna oss ha hört omtalas något extra-kraftigt helgon på Konevits, hvaremot Waláam (som ryssarne falskt uttala namnet) är bekant för sina»undergörande helgon». Numera föra munkarne ett ganska tyst lif i socialt hänseende, men så har icke alltid varit fallet. Ryssarne skryta gerna med att kristendomens tidigare genom Ryssland kommit till Finland, än öfver Sverige. Hvad de öster och nordost om Ladoga bosatte finnarne vidkommer kan detta icke nekas. Men hvilken har väl vinsten häraf varit? Får man döma af det»andliga öde», som drabbat de inom storfurstendömeet Finland genom proselytmakeri till grekiska 15 16
kyrkan omdöpta finnarne, så har man just icke mycket skäl att glädja sig åt kristendomens ankomst öster ifrån. Utom att öfver allt i de socknar, der grekiskt-katolska finnar lefva i ett större antal, okunnighet och rå vidskepelse bibehållit sig såsom folkets förnämsta karaktersdrag, ha dessutom de goda sidorna af den finska nationalkarakteren, ärlighet, rättframhet, pålitlighet och gästfrihet, i det närmaste fått gifva vika för sina motsatser eller oärlighet, dolskhet och kryperi samt en prejande schackeranda hos befolkningen. Till sådana socknar kunna räknas Salmis och Suistamo, nordost om Ladoga, vidare Suojaur samt ej obetydliga delar af Imbilaks, Sordavala, Parikkala, Kronoborg, Hiitola (Tiurola kapell), Pyhäjärvi, Rantus, Walkjärvi m. fl. Det fanns en tid, under kejsar Niloais regering, då den ryska religionspropagandan dref ett fräckt spel i östra Finland. Detta tillgick sålunda. Liksom här, måste äfven i Finland hvarje person som ville ingå äktenskap ha gått till nattvarden, men detta åter kunde icke ske med mindre han kunde läsa i en bok. Om nu en ung bondgosse eller qvinna af lättja icke lärt sig läsa samt följaktligen tredskat med sin nattvardsgång, men det oaktadt ville gifta sig, så stötte de på hinder från presterskapets sida. Hvad var då lättare och beqvämare än att vända sig till en rysk prest, låta döpa om sig och sedan afsluta äktenskapet? De ryska presterna arbetade på sin tid ifrigt i denna riktning. Följden har blifvit en talrik icke-läskunnig befolkning i flera af de nämnda socknarne, ty finska, deras modersmål, ha de icke lärt sig att läsa och läsa ryska behöfde de icke för att utöfva sin kult. Af öfvertygelse har säkerligen ingen i Finland bytt om religion. Tvärtom torde icke så få greker gerna vilja gå öfver till den luterska läran, men detta är helt enkelt förbjudet. Hvilken uppbyggelse de grekiskt-katolske finnaren ha af sin religionsutöfning kan redan slutas deraf, att på sin höjd måhända en tjugondedel af dessa förstå ryska. Hela kyrkogången är såldes för dem inskränkt till iakttagandet af några kyrkliga ceremonier, såsom korstecknet m. m. Hvad kan man vänta af sådana menniskor? Åtminstone icke någon högre kultur, och icke heller torde fosterlandskärleken kunna slå rot hos menniskor, hvilka icke ens förstå de böners innehåll, som de på en obegriplig rotvälska pladdra fram, och i hvilka, i sanning, kejsarens namn torde vara det enda (och ofta återkommande) ljudfall, hvars betydelse de fatta. En tafla af detta sorgliga slag företer det»andliga lifvet» i en icke obetydlig del af östra Finlands gränssocknar ett verk af ryska presterliga propagandan. Härtill kommer att naturligtvis grekiska föräldrars barn äfven om blott den ena maken är af grekisk trosbekännelse icke få döpas till den luterska trosläran. Eländet är oförbätterligt under nu bestående förordningar och ljusare tider torde under den nu rådande förryskningsregimen» föga stå att förvänta. 17 18
Under dessa sorgliga förhållanden lefver en del af den beklagansvärda finska befolkningen i de för öfrigt af naturen rikt begåfvade Ladogatrakterna. Om derföre besökarens öga tjusas af de sköna naturbilderna som Walamo erbjuder, och vackra, poetiska vyer uppgå för hans själ vid åskådandet af all den skönhet, som omgifver honom, så blekna dock de senare till ett intet och ögat fuktas af en bitter tår vid tanken på huru många tusen självar blifvit bokstafligen snärjda i mörkrets band af just de personer, som råda om och lefva i Walamos vackra nejder. Man blir frestad att önska all den materiala odling, man skådar omkring sig ett verk af munkarnes trägna arbete djupt, djupt ned till Ladogas botten ty hvilket sorgligt öde har icke just denna munkinstitution bringat öfver dessa trakter, hvilkas befolkning icke mera kan säga sig ega ett fosterland? Och att drömma om att Walamo någonsin kunna blifva finskt det är fåvitskt, ty lika lätt kan man drömma om att rycka en af de skönaste juveler ur den ryska kyrkans krona eller släcka glorian, som omger den»rätta tron», uppburen af czar och folk i fast förening. 19