LOKALT PRODUCERAT EKOLOGISKT REJÄL HANDEL TRANSNATIONELLT INHEMSKT/UTLÄNDSKT VÄXTRIKET/DJURRIKET En bok om matköp för den ansvarsfulla konsumenten Redaktör: Ulf Särs
För utgivningen av denna bok har av Utrikesministeriet erhållits informationsstöd avsett för medborgarorganisationer. De åsikter som framförs i publikationen motsvarar inte nödvändigtvis Utrikesministeriets officiella ståndpunkt.
En bok om matköp för den ansvarsfulla konsumenten Redaktör: Ulf Särs Översättning och bearbetning: Ann-Britt Kaca Utgivare: Ekumeniska rådet i Finland Kyrkans Utlandshjälp Stiftsrådet i Borgå Stift 2003 Materialarbetsgrupp: Ilkka Sipiläinen, ordförande, Timo Frilander, Sirkka-Liisa Havunen, Ann-Britt Kaca, Mika Koverola, Sari Laaksonen, Lassi Salvi Svensk materialarbetsgrupp: Robert Lemberg, ordförande, Sebastian Djupsjöbacka, Ann-Britt Kaca, Håkan Näsman, Ulf Särs Beställningar: Stiftsrådet i Borgå stift/ansvarsveckan Kajsaniemigatan 10, 001000 HELSINGFORS tel (09) 22 8861, fax (09) 2288 6600 e-post: ansvarsveckan@evl.fi Materialet får användas fritt, men källan bör anges. Vems bröd äter vi? Kyrkornas internationella ansvarsvecka 19-26.10.2003 www.evl.fi/kua/vastuuviikko 441 190 PAINOTUOTE PRINTSERVICE OY 2003 Lay out: Ad Helena Tryckeri: Printservice, Helsingfors Teckning: Iiro Törmä Papper: 100% returpapper ISBN 951-96952-3-0 3
Innehåll Jag var hungrig. Ulf Särs... 6 Hur använda Matköpskortet och denhär boken?... 8 Hur gå vidare?... 8 Övriga idéer för ansvarsveckan... 9 Om att konsumera mindre och om köpfria söndagar. Ilkka Sipiläinen... 10 Ta ditt ansvar det räcker. Yvonne Terlinden... 12 Mannen med den tomma kassen. Olof Göthelid... 13 Fastan och rättvisan. Heikki Huttunen... 15 L O K A L T P R O D U C E R A T Varför är lokalt producerad mat viktig för u-ländernas matsäkerhet? Sari Laaksonen... 18 Hur hittar du lokalt producerad mat? Eira Kuitu... 22 Mera information om lokalt producerad mat... 23 E K O L O G I S K T Vad är ekologiskt odlad mat? Irma Ryynänen, Arto Varpio... 24 Matlag. Silja Mäki... 29 Mera information om ekologiskt odlad mat... 30 R E J Ä L H A N D E L Rejäl Handel mättar magen. Laura Häkli... 31 Vad är Rejäl Handel?... 32 Pro Rejäl Handel... 33 4
Innehåll T R A N S N A T I O N E L L T De transnationella bolagen och u-ländernas jordbruk. Lassi Salvi... 34 Kaffekrisen... 34 Genmodifieringen och patenteringen av utsäde... 37 Nestlés modersmjölksersättning... 40 Transnationella bolags produkter... 42 I N H E M S K T / U T L Ä N D S K T Varför äta finländsk mat? Riitta Tainio... 44 Etisk livsmedelsproduktion inhemska och internationella perspektiv. Juha Helenius... 48 V Ä X T R I K E T / D J U R R I K E T Världens matsäkerhet gör vi djurfoder av den? Mika Koverola... 49 Nuläge och prognoser... 49 Argument för vegetabilisk diet... 50 (Eko-)köttätarens försvarstal... 51 Köttätandet bör i framtiden minska i industriländerna... 52 Mera information om vegetabilisk mat och djurens rättigheter... 53 Kontaktinformation... 54 Webbplatser... 56 5
Jag var hungrig Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta. (Matt.25:42) Detta bibelcitat kommer man osökt att tänka på då kyrkornas internationella ansvarsvecka har temat Vems mat äter vi? Jesus identifierar sig med de hundratals miljoner svältande i vår värld. Med hänvisning till dessa ord ger kristna biståndsorganisationer mathjälp till offer för hungersnöd och genomför program för utveckling av landsbygden med jordbruks- och bevattningsprojekt. Ansvarsveckans budskap går emellertid djupare. Dess tema anknyter till medborgarorganisationernas kampanj Matdags, som betonar att svälten egentligen inte beror på brist på mat. Det finns tillräckligt med mat. Problemet är att maten har blivit en handelsvara och att de fattiga inte har råd till mat. Ni har undanhållit arbetarna deras lön Bibelns uppmaning att mätta de hungrande handlar också om att avskaffa orsakerna till hungern. Genom århundraden har kyrkorna anknutit till Bibelns profetiska budskap. Ansvarsveckan har sina rötter i 1960-talet, då kyrkorna på ett nytt sätt insåg sitt samhällsansvar. Vi har hört ropen från de hungrande och exploaterade som begär bröd och rättvisa, sade Kyrkornas världsråds generalförsamling i Uppsala 1968. Vi bör därför sträva att försvara de fattigas och förtrycktas rätt och söka förverkliga ekonomisk rättvisa mellan länderna och inom varje enskilt land. Vid sidan av det kända bibelordet i början kunde man som motto för ansvarsveckan ta en mindre känd text i Nya testamentet: Lönen till arbetarna som bärgade skörden på era ägor har ni undanhållit. Den skriar till himlen, och skördefolkets rop har nått Herren Sebaots öron. (Jaak 5:4) Orättvisa världsmarknader I början av 1990-talet meddelade jordbrukare i Mexico, att de inte ville vara passiva mottagare av bistånd utan tjäna sitt uppehälle på sitt eget arbete. Det var utgångspunkten för systemet med Rejäl handel. I bakgrunden låg de orättvisa internationella livsmedelsmarknaderna. Livsmedelsmarknaderna är en förlängning av det gamla kolonialsystemet. Kolonialväldet utsög hänsynslöst u-ländernas naturtillgångar. Om detta inte skedde direkt med slavarbetskraft fick arbetarna i alla fall slavlöner. Efter att kolonierna blev självständiga bestämmer de rika länderna i nord och i synnerhet de transnationella bolagen marknadspriserna på varorna från syd. Länder- 6
na i nord skyddar också sin egen produktion med tullar. I genomsnitt stannar bara en tiondedel av konsumentpriset i producentlandet. Och bara en bråkdel av dessa exportintäkter tillfaller småbrukarna eller lantarbetarna. De kan inte leva på sina inkomster. Matköpskort Denna bok hör ihop med ett Matköpskort som ansvarsveckan har gjort. Kortet vill hjälpa oss konsumenter att verka för att avskaffa svälten. En stark konsumentrörelse har gjort miljömedvetenhet till en konkurrensfördel för producenter och affärer. På samma sätt kan konsumenterna också verka för att främja en rättvisare världshandel. Konsumenten kan uttrycka sin åsikt genom att undvika transnationella bolags produkter och visa att de är beredda att betala ett högre pris för rättvisemärkta produkter. Matköpskortet rekommenderar också att vi använder lokalt producerad och ekologiskt odlad mat. Genom att använda lokalt producerad mat ger konsumenten beslutsfattarna budskapet att de internationella livsmedelsmarknaderna inte fungerar rättvist. Målet är en världshandel, där så stor del av maten som möjligt produceras så nära konsumenten som möjligt. Det skulle gagna småbrukarna i Finland lika väl som i syd. Också ekologisk produktion kan bidra till att avskaffa hungern. Jordbruket har ju bedrivits enligt liknande principer i årtusenden. Idag utvecklas nya metoder för ekologiskt jordbruk som väsentligt kunde bidra till att trygga tillgången på livsmedel. Kort till utrikeshandelsministern Det är ändå klart att världshandelns strukturer inte kan ändras bara genom ändrade konsumtionsvanor. Det behövs också politisk påtryckning för att reglerna för handeln med livsmedelsprodukter skall bli rättvisare. Mat borde inte få betraktas som vilken handelsvara som helst utan som människornas livsvillkor. Därför borde maten vara ett undantag från den fria konkurrensen på marknaden. Det bästa sättet att minska svälten är att ge u-länderna rätt att skydda sin egen livsmedelsproduktion. De rika länderna bör upphöra med sin ojusta priskonkurrens på u-ländernas marknader. Vi kan be Finlands utrikeshandelsminister att driva dessa målsättningar i Världshandelsorganisationen WTO genom att sända honom ett av Matdagskampanjens postkort. Med denna bok får ni både ansvarsveckans Matköpskort och Matdagskampanjens postkort. Ni kan gratis beställa fler av dem från Stiftsrådet i Borgå stift. Ulf Särs Utbildningssekreterare vid Kyrkans Utlandshjälp 7
Hur använda Matköpskortet och denhär boken? Du kan använda Matköpskortet för dig själv eller i grupp. I kolumnen till vänster skriver du datum, sedan inköpets namn och ett kryss i rutan vid den rubrik som kommer i fråga. Du kan skriva många kryss för samma inköp. Det kan behövs flera kort för en veckas inköp, men du kan också kopiera sidan med rutsystemet. Det bästa är att använda Matköpskortet i två omgångar. Först fyller du i kortet under till exempel en vecka enligt dina vanliga inköp. Då ser du hur dina inköp påverkar hungern i världen. Det kan vara lika bra att fylla i kortet först hemma, efter att du har gjort sina uppköp. I den andra omgången kan du man med kortets hjälp söka alternativ: finns det en Rejäl handels produkt i stället för en transnationell, finns det finländska lokalt och/eller ekologiskt odlade alternativ? Matköpskortet passar bra att användas i olika församlingskretsar, t.ex. en mammabarngrupp, en pensionärskrets, en ungdomsgrupp eller en samtalsgrupp. Det vore bäst om gruppen samlas tre gånger kring kortet. Vid den första sammankomsten delar man ut korten, berättar om idén med dem och uppmanar deltagarna att fylla i korten enligt sina vanliga uppköp. Vid den andra samlingen går man genom resultaten, samtalar om dem och uppmanar deltagarna att söka alternativ med hjälp av korten. Vid den tredje träffen granskar man igen resultaten och funderar på hur man kan gå vidare. Man kan också använda kortet vid bara två samlingar. Då bör deltagarna helst hinna både fylla i sina vanliga uppköp och söka alternativ mellan samlingarna. Åtminstone ledaren för gruppen bör ha tillgång också till boken. Matköpskortet kan också användas i skolor i anslutning till många olika ämnen. Församlingen kan skaffa kort åt eleverna och böcker åt lärarna. Hur gå vidare? Utöver din egen konsumtion kan du försöka påverka också din närmiljö och de politiska beslutsfattarna. Till det kan du använda Matdagskampanjens tredelade postkort Till dig som beslutar vad jag äter. Du kan skicka ett kort till utrikeshandelsministern. Du kan meddela t.ex. en närbutiksföreståndare, chefen för en centralaffär, en inhandlare i kommunen, eller föreståndaren för din lunchrestaurang att du vill köpa och äta rättvisemärkta produkter samt finländsk lokalt och ekologiskt odlad mat. Den tredje delen av kortet får du hålla själv. De kommunala beslutsfattarna kan man utöva ännu större påtryckning på, om församlingen, gärna i samarbete med medborgarorganisationer på orten, träffar de centrala beslutsfattare, tjänstemän, förtroendevalda, nämnder m.fl. som svarar för inköpen. Det effektivaste sättet att påverka transnationella bolags verksamhet är en internationellt organiserad bojkott, som har ett klart uttalat mål och en effektiv organi- 8
sation. I detta nu är kyrkorna i Finland via ansvarsveckan med i endast en bojkott, mot bolaget Nestlé. Mer om den kan du läsa på sidorna 34-43 i denna bok. Du kan starta eller gå med i ett matlag. Mera information finns på sida 29 i denna bok. Du kan gå med i föreningen Pro Rejäl handel eller bilda en sådan förening på din ort. Läs mer om det på sida 33. Finns det intresse för att starta en studiecirkel kring ansvarsveckans tema i församlingen? Man kan få stöd för en studiecirkel t.ex. från Svenska Studiecentralen, tel (09) 612 9070, www.ssc.fi. Denna bok lämpar sig bra som studiematerial, likaså fjolårets idéhäfte för ansvarsveckan, Spelet om Maten och Matdagskampanjens rapporter Det kurrar i världens magar och Hur mättä världens magar? Samtidigt med ansvarsveckan ordnas veckan för Rejäl handel. Församlingsbor kan vara med om att ordna provsmakning och presentation av Rejäl handels produkter eller ordna sådana evenemang i församlingen. Ansvarsveckan är ett bra tillfälle att verka för att församlingen börjar använda Rejäl handels kaffe, om den inte redan gör det. Över hundra församlingar har redan beslutat göra det, av dem 24 i Borgå stift. Övriga idéer för ansvarsveckan De olika verksamhetsformerna i församlingen kan planera ansvarsveckan tillsammans. Om det finns församlingar som hör till andra kyrkosamfund på orten kan de planera och genomföra ansvarsveckan tillsammans. Det är också en god idé att inbjuda medborgarorganisationer som är med i kampanjen Matdags. En förteckning över organisationerna finns på webbplatsen www.ruoka-aika.net Man kan sprida information om både ansvarsveckans evenemang och själva temat i massmedier på orten. Spelet om Maten är ett rollspel som i första hand riktar s-5ig till unga i högstadieeller gymnasieåldern men också passar bra för vuxna. I rollspelet uppstår det matbrist i det fingerade landet El Dorado. FN ordnar ett krismöte. I mötet deltar en bonde, en minister och en studerande från El Dorado och Finland, en expert från Världshandelsorganisationen WTO och direktören för det transnationella företaget FOOD 4 U. Rollfigurerna försöker bena ut orsakerna till svälten och finna lösningar på dem. Bakgrundsfakta för rollspelarna och handledning för spelledare finns på webbplatsen: www.foodgame.nu Materialet från föregående års ansvarsveckor innehåller fortfarande aktuell information och tips för olika verksamhetsformer i församlingarna: - Konsumera vettigt. Idéhäfte för ansvarsveckan 2000 - Jag tar allt. Ansvarsveckans serietidning och idéhäfte 2001 - Vems bröd äter vi? Idéhäfte för internationellt ansvar 2002 Materialet kan beställas från Stiftsrådet i Borgå stift 9
Om att konsumera mindre och om köpfria söndagar Den sista fredagen i november firar vi varje år Köp inget-dagen. Det är bra! Men det är också bra att komma ihåg att vi i hundratals år har haft just en sån köpfri dag i veckan - söndagarna. Denna världens äldsta naturskydds- och arbetsskyddsregel innehåller mycken levnadsvisdom. Vid första tanken kan det kännas som om söndagsöppna affärer skulle öka vår frihet. Alla måste ju inte göra samma saker på samma klockslag? Saken har emellertid många sidor. Själva upplevelsen av hur staden eller glesbygden sakta tystnar inför söndagen kan kännas stark. De som arbetar inom handeln är människor som vi, och det är också företagarna. De har en familj, en livsrytm och de blir trötta. Sex dar i veckan orkar jag jobba, men den sjunde blir det för mycket, som en av huvudstadsregionens företagare träffande uttryckte det. Också löntagare som arbetar femdagarsvecka tycker att detdär att jobba på söndagarna för med sig besvärliga arrangemang. Fråga prästfamiljerna! Många säger att söndagsshoppandet är bra, för då är familjerna tillsammans. Jag är inte helt övertygad om att uppköpsrundor och promenader i butikerna är en så värdefull form av samvaro att också veckans sista dag skall reserveras för det ändamålet. Det finns så mycket annat i världen att göra än att köpa och konsumera. Det kan vara alldeles bra att ställa familjen inför den lilla existentiella krisen - kära bättre hälft, kära barn, vad skall vi göra på söndan? Ärkebiskop Jukka Paarma erinrade om detta på kyrkomötet i november 2002. Vi behöver annat än bara shoppande: vi behöver tid för att slå oss till ro, för att stilla oss 10
och vi behöver tid för samvaro med familjen. Vi skall väl inte rusa in i den fria marknadsekonomin i tron att den per definition betyder ständigt öppna butiker. Vi lever i en värderingarnas brytningstid. Vi behöver en förändring i vårt sätt att tänka: I stället för den ständiga brådskan och överbetonandet av ekonomin borde vi begrunda vad som är bra för människan, sa ärkebiskopen. På kyrkornas ekumeniska möten har många kritiska röster höjts mot den världsomfattande hegemoni som ekonomin har tillskansat sig. Ekonomin är ett medel, som kan bidra till förutsättningarna för ett gott liv. Om ekonomin blir själva målet rör vi oss på farliga vatten. De reformerta påminner nu allt oftare om att ekonomin blir en trosfråga om den upphöjs till en avgud, som dyrkas på människornas och den övriga skapelsens bekostnad. Människan kan inte dyrka både Gud och mammon. Denna hållning är inte ett förbud mot livsglädje, utan tvärtom en uppmaning att leta efter den. I dag har vi större möjligheter än någonsin att använda söndagen till något annat än de vanliga butiksbestyren: Maten hålls färsk, för kylskåpet är uppfunnet och matköer har nog helt andra orsaker än söndagsstängda affärer. Köp inget på söndagarna: tillåt dig själv, dina närmaste och resten av skapelsen att vila. Ilkka Sipiläinen Kyrkans sekreterare för samhällsfrågor Teckning: Leif Packalén 11
12 Ta ditt ansvar det räcker Ansvarsveckan påminner oss om att vi lever i en orättvis värld. Nöden i världen är ingen nyhet för oss: tänk på allt det elände som vi dagligen blir medvetna om genom massmedierna och våra andra kontakter med omvärlden. Ändå behöver vi igen bli påminda om vårt ansvar. Vi är delaktiga i strukturer som upprätthåller orättvisan. Vi tiger för ofta, vi gör för lite, vi konsumerar för mycket. Vi lever långt ifrån ett enkelt liv i tacksam förnöjsamhet. Men ansvarsveckan har också en annan funktion. Den visar oss att det finns många människor som ser hopp, som trampar upp stigar mot en rättvisare värld. Vi kan känna igen oss i dem. Vår längtan efter godhet i världen, och våra insatser för att lindra nöden, är lika äkta som vår del i världens nöd. Vi får en möjlighet att bejaka törsten efter rättfärdighet. Vi kan låta oss inspireras att ännu en gång göra en viljeansträngning och ställa oss i ledet av dem som försakar något, för rättfärdighetens skull. Vi får exempel på hur vi kan leva en värdigare vardag. Ekvationen världens nöd min hjälpinsats är en ekvation som aldrig går ihop. Det blir alltid minusresultat, det finns för mycket nöd. Det är lätt att stiga upp och tala för att vi alla borde göra något. Och det är lätt att uppfatta sådant tal som ett tungt krav, att falla i diket som heter förtvivlan eller andra diket som heter avtrubbning. Det finns för mycket nöd. Vi frestas att ge upp: vad kan vi göra när det kommer till kritan? Det är ingen vits att försöka. I den här stämningen gick jag en gång till en erfaren man och ställde min fråga: vad kan jag göra? Jag fick en bild till svar. - Tänk dig att vi är pelare som bär upp ett hus. Om de andra pelarna vacklar eller faller ihop är det viktigt att du står kvar och bär din del. Du kan inte bära de andras del, och din egen får du inte överge. Ta ditt ansvar det räcker. Där ditt liv berör någon annans liv och livsmöjligheter om än aldrig så indirekt där har du ett ansvar för hur du lever ditt liv, hur du använder din tid och dina resurser. Det är dina handlingar och vardagsval som visar att du bär ditt ansvar, det är inte en värld fri från nöd som är beviset på det. Det kan kännas smått, nästan obetydligt, att köpa rättvisemärka produkter eller att bära omsorg för den ensamma damen i granntrappan, eller något annat. Men det är inte obetydligt. Också långa sträckor avläggs med små steg. Ansvarsveckan kan bli en liten fasta där vi övar oss i att lämna bort allt det som inte hör till ett gott liv, och i stället fylla tiden, tankarna, bönerna med godhet. Också när det gör ont. Ta ditt ansvar det räcker. Det är just i de små, trogna och helhjärtade tjänsterna som grogrunden för hoppet finns. Och för tron och kärleken. Hoppet om att det går att göra något gott i en värld som tycks domineras av ondska. Tron på kraften i det goda och på det godas ursprung. Och kärleken, den förvandlar små steg till långa
sträckor, småsaker till livsverk. I vardagens val kan du ge utlopp för din längtan efter en bättre värld. I vardagens val kan din törst efter rättfärdighet bli stillad. I vardagen är det du behöver förlåtelsen för misslyckade försök, och där får du känna glädjen i övervunna frestelser. Också dina små steg trampar upp stigen mot en bättre värld. Vad köper du? Vad använder du din tid till? Vems rop hör du? Vems bröd äter du? Lyssna på dem som vandrar den Vägen, och ta ditt ansvar. Det räcker. Yvonne Terlinden Utbildningsplanerare, Lärkkulla Mannen med den tomma kassen Syftet med Ansvarsveckan är att främja en livsstil som sätter Gud och medmänniskan i centrum. Den här förklaringen av syftet med Ansvarsveckan säger egentligen allt som behöver sägas om den. Varje enskild människa, och varje församling/kyrka/samfund, lever i åtminstone tre relationer; en andlig gudsförhållandet, en social andra människor, en juridisk samhället. När man talar om Ansvarsveckan går naturligtvis tankarna först till den sociala relationen av dessa tre, men alla tre hör ihop. Här ska vi dock syssla med den andliga och den sociala, en livsstil som sätter Gud och medmänniskan i centrum. Apostlagärningarnas skildring av den första kristna församlingen, den i Jerusalem tiden efter Jesu himmelsfärd och den helige Andes utgjutande, är en fascinerande läsning. Den församlingen är modellen för alla församlingar i alla tider. En församling är ingen grå massa utan består av enskilda människor. Därför är Apostlagärningarnas berättelse en beskrivning av enskilda människors förhållande till Gud och till varandra. De hade blivit uppfyllda av den helige Ande, de hade en konkret erfarenhet av Jesus Kristus som Frälsare och Herre. Men de levde också i en kärleksutgivande relation till varandra; de hade allting gemensamt, de var ett hjärta och en själ, ingen led nöd. Hur det kunde fungera i en mångtusenhövdad församling förstår vi oss inte på, därför att vi är så präglade av en materialistisk och kommersiell begreppsvärld. Just sammankopplingen av gudsrelationen och den sociala säger mycket om hur den sociala delen fungerar bäst. En social insats får en alldeles särskild kraft när den är grundad i ett levande förhållande till Jesus Kristus och när kärleken till människorna är ett resultat av att man upplevt Guds kärlek. I frikyrkligt tänkande och praktik finns förkunnelsen av evangelium förknippad med de sociala insatserna. Så har det varit i hemlandet och ute i världen. Alla biståndsprojekt av olika slag har till nästan 100 procent genomförts i relation till kyrka och församling i mottagarländerna. Där har de fått vara till respektive för- 13
samlings och kyrkas hjälp i de sociala insatserna bland befolkningen. Vi tror att det är en rätt väg. Genom att missionsengagemanget varit nära relaterat till församlingsarbetet på hemmaplan och därmed också till församlingarnas medlemmar, har det hos många vuxit fram ett medvetande om behoven i världen och även om vikten av att göra något åt förhållanden som har en destruktiv karaktär. Ansvarsveckan 2003 vill med temat Vems bröd äter vi? aktualisera en ekologiskt hållbar, tillräcklig och trygg livsmedelsförsörjning. En av målsättningarna är att förstå att Bibelns uppmaning att mätta de hungrande också innebär att avskaffa orsakerna till hunger. Många hjälpinsatser vi gör får karaktär av ambulansutryckningar för att ge nödvändig och kortsiktig hjälp i nödens akuta stund. Sådana insatser är naturligtvis absolut nödvändiga men förändrar väldigt litet av de ohållbara strukturerna som fortsätter att hålla en del världens befolkning i hunger. 800 miljoner människor på jorden går ständigt hungriga och 24.000 dör varje dag av svält eller av bristsjukdomar, trots att det blivit litet bättre under 1990-talet. Världen håller på att förlora kriget mot hungern har chefen för FN-organet World Food Program konstaterat. Det är ett gammalt uttryck att det är bättre att ge den fattige, och den hungrige, ett metspö än att ge en fisk. Fisken kan räcka för att bli mätt en dag medan metspöet kan hjälpa till att börja bygga upp något nytt för hela livet och för många människor. Det är ett gigantiskt projekt att avskaffa hungern och hungerns orsaker i hela världen. Det kan inte ansvarsveckan 2003 göra, men om den kan vara ett bidrag till att medvetandegöra om situationen i världen har vi tagit ett steg framåt, kanske flera. Strukturomvandling är ett modernt ord och ett modernt begrepp som används i många sammanhang. Det är många strukturer som behöver ändras för att man ska komma åt de verkliga orsakerna till hungern i världen. Den bästa kampen mot hungern i världen är att börja med oss själva, vi i den rika delen av världen, så att vi får uppleva en strukturomvandling i våra hjärtan, liknande den som människorna i Jerusalem en gång levde i. Ur gemenskapen med Jesus Kristus och uppfyllelse av den helige Ande blev deras sociala gemenskap så förvandlad att ingen led nöd. De brydde sig om varandra! Ingen behöll sitt bröd för sig själv! De delade allt och alla fick vad de behövde! De hungriga finns också på nära håll. Är det ditt bröd jag äter, du som gick före mig på gatan i Helsingfors, när du var på väg till natthärbärget med den till synes tomma plastkassen i handen? Olof Göthelid Pensionerad missionsföreståndare Fria Missionsförbundet 14
Fastan och rättvisan Fastan, bönen och allmosorna hör ihop i Nya Testamentet. De står för ett nytt liv och för botgöring att förverkliga dem är ett liv i Kristi efterföljd. Fastans syfte är att återställa en förlorad helhet: i fastan och bönen möts människans fysiska och andliga jag. I den enskilda omsorgen om nästan förenas den personliga fromheten med rättfärdigheten människor emellan och vi får rättvisa. Målet är att förändra ett liv som synden splittrat och att återfinna en ursprunglig enhet på det personliga planet, i samfundet och i förhållande till hela skapelsen. Fastans syfte är att återställa balansen mellan människans fysiska jag, köttet, och det andligt-själsliga jaget. Materiens verkliga innebörd klarnar för oss, när vi ser den som ett uttryck för Skaparens kärlek. Födans ursprungliga helgd återställs, när den får vara en del av vår gemenskap med Gud, givaren av allt liv. Själva ätandet, maten som materie, för oss inte i kontakt med livets ursprungskällor, snarare tvärtom, vår föda utgörs ju av de döda djur eller växter, som vi tillreder vår måltid av. Den kontakten är möjlig i Kristus, som på nytt öppnade människans väg till Gud och Hans närvaro i materiens heliga mysterium. Fastan var från början en del av Kristi väg. Fastan och korset tillhör hans undervisning här på jorden och är närvarande i den förebild han utgör för oss. Korset utgör inte bara slutet och kulminationen på Vår Herres vandring här på jorden, det är närvarande i hela Hans undervisning och i underverken, då han tog avstånd från världens ordning och kallade oss att göra bättring. Han fastade, mötte frestaren i öknen, och visade sina efterföljare vägen till seger. Att göra bot är att vända sig från synden och de världsliga, tidstypiska värderingar som är förknippade med synd, det är att vända sig från sinnesförnimmelser, som begränsar tanken och från materiella behov, som förslavar. Detta innebär inte att vi förnekar den fysiska verkligheten, utan att vi utsträcker vårt seende bortom det uppenbara, för att den skall återfå sitt sanna värde och sin rättmätiga plats i Skapelseordningen. När vi väljer det himmelska riket innebär det också att vi följer Guds befallningar här och nu det betyder kamp för rättvisa mellan människor, det betyder att vi bekänner samhällets strukturella synd och ansluter oss till kampen mot orättvisa. På botgörelsens väg växer människan sakta till att bli en Guds medarbetare. I godhet, medlidande, barmhärtighet och kärlek uppenbaras Guds närvaro och Hans verk. Johannes Krysostomos 15
I den ortodoxa andligheten hänför sig fastan till boten. Under kyrkoårets fastetider är det viktigt att vi blir delaktiga i botens sakrament, bikten. Ångern är att ta emot försoningen som Guds gåva, och att i kraft av den söka försoning med andra, också i den miljö vi lever i. Den Stora Fastan, som kulminerar med påsken inleds med försoning: fastlagssöndagens eller försoningssöndagens vesper avslutas med att prästen och församlingsmedlemmarna ömsesidigt ber varandra om förlåtelse och tillgift. Under påskpsalmen som åtföljer försoningarna och omfamningarna skymtar redan målet för fastevägen. Att söka försoning är att bli delaktig i Kristi försoning, och med den följer en skyldighet att sörja för att både människorelationer och världsliga angelägenheter ställs på rätt bog, försoningen är en uppmaning till rättvisa. Bröder, under vår fysiska fasta låt oss fasta också andligen: låt oss befria oss från det orättas bojor, lås oss krossa vankelmodets starka snaror, låt oss förgöra alla falska skrifter, låt oss skänka de hungriga bröd och låt oss föra de fattiga och hemlösa till våra hem, på det att Kristus må skänka oss Guds gränslösa nåd. Från 1sta fasteveckans onsdagsvesper Bibeltexterna för den första fasteveckan (Joel 2,4, Sakarja 8, Jesaja 1-3) och de liturgiska texterna för gudstjänsten fastslår entydigt att den personliga ångern, försoningen mellan människor, samhällelig rättvisa och Guds försoningsgåva hör ihop. Kyrkofädernas undervisning är kategorisk: den som fastar, men som underlåter att dela med sig av de inbesparade extra resurser som den enkla livsföringen tillför, spelar bara dålig teater inför Gud. Så kom, alla ni troende, låt oss i ljuset utföra Guds gärningar, låt oss vandra redbart, såsom om dagen; låt oss förkasta alla orätta anspråk på vår nästa, låt oss icke lägga stötestenar i hans väg. Låt oss lämna våra köttsliga begär, låt oss öka själens nådegåvor, låt oss skänka den nödlidande bröd och låt oss komma inför Kristus och i bot utropa: Vår Gud, var oss nådig! Från 1sta fasteveckans fredagsvesper Den hunger som vi känner under fastan skall ses som ett uttryck för andlig hunger och törst. Våra egna hungerskänslor skall hjälpa oss till inlevelse med dem som inte hungrar frivilligt. Många i vårt västerländska samhälle äter för mycket, medan många i världen hungrar. Globaliseringen för kunskap om alla dem som svälter inom räckhåll för våra tankar och handlingar. Den kristna borde alltid minnas den broder- och systerskapets gåva som förenar alla Guds barn med trosfränder, med alla medlemmar i mänsklighetens familj och med allt skapat. Fastan 16
är en uppmaning till oss att minnas denna samhörighet och att förverkliga den konkret och kännbart genom att dela med oss. Ni slösar omsorger på era hundar, men lämnar Jesus Kristus att dö av hunger vid er dörr. Johannes Krysostomos Både i Finland och ute i världen är sanningen den att de rika blir allt rikare, och de fattiga allt fattigare. Det är befogat att fråga om globalisering skall få medföra världsherravälde för ett enda, det västerländska ekonomiska tänkesättet, och ökad utarmning och fattigdom för alla utanför dess kärna. Det är lätt att räkna ut, att i våra och våra medias ögon, en vit, rik västerländsk människas liv är många gånger mera värt än en hungrande, fattig människas liv någonstans långt borta. Vi måste förena oss med de kristna tänkare, som i kyrkofädernas anda säger att vi i denhär situationen behöver en gemensam, gränslös ånger och fasta med både sociala och kulturella förtecken. Fasta under förnuftiga former kunde befria oss från ekonomins avgudar och hjälpa oss att slå in på en förändringens väg, där målet skulle vara att lägga om en blint växande produktion så att den skulle möta den mänskliga hungerns sanna uppenbarelseformer. Fastans mål är påskens stora högtidsbord. Likt ikonen blir det verkligt i den eukaristiska måltiden. Vid Herrens bord uppenbaras korsets och uppståndelsens mysterier, och de församlade blir delaktiga av dem genom att dela med sig, i försoning med Gud och varandra. När Herren reste sig från måltiden tog han av sig sin mantel och tvättade lärjungarnas fötter. Vi glömmer alltför ofta att det är den tjänande rollen eukarastin visar oss. Vi är kallade att gå in i ett mystiskt tjänande i Kristus. Altarets sakrament leder fram till broderskapets, solidaritetens sakrament. Borde inte detta betyda en jämn fördelning av förutsättningarna för liv människorna emellan, en eskatologisk hängivenhet för den gudomliga rättvisan? Vår jord kan livnära alla sina barn, men inte utan ett gemensamt ansvar mellan oss. Kyrkan skall vara som saltet och jästen i degen, en bild för en försonad mänsklighet, och en kallelse att i fastan och delandet återfinna matens helgd Heikki Huttunen Ortodox församlingspräst Esbo 17
L O K A L T P R O D U C E R A T Varför är lokalt producerad mat viktig för u-ländernas matsäkerhet? Hur kan det hjälpa en zambisk småbrukare om jag här i Finland lagar vegetarisk mat av finländska potatisar, morötter och blomkål i stället för att koka zambiska bönor och minimajs? Borde inte de exportdollar som de får för sina livsmedel vara till större hjälp? Den frågan riktade en oroad och skeptisk person ur publiken till medborgarorganisationerna i samband med ett föredrag om målsättningen för kampanjen Matdags. Det är en bra fråga. Dt är nämligen långt ifrån säkert att u-ländernas problem kan lösas med ökad handel. Ökad internationell handel betyder att både exporten och importen av livsmedel i utvecklingsländerna blir större. I u-länderna kan en ökad handel t.o.m. försämra medborgarnas matsäkerhet och försvåra utvecklingen på landsbygden. Lokalt producerad mat och matsäkerhet Matsäkerheten är tryggad då var och en har kontinuerlig tillgång till den föda som är ett villkor för hälsa och ett aktivt liv, och till de resurser som skapar förutsättningar för detta. Hungern är fattigdomens följeslagare. Omkring 1,2 miljarder människor i världen lever på mindre än en dollar om dan. I u-länderna har de fattiga låg köpkraft, men framförallt har de ingen del i de resurser som behövs för att producera mat jord, vatten, utsäde, arbetsredskap, krediter och kunskapsbaserade färdigheter. Med tanke på matsäkerheten och en ekologiskt hållbar utveckling är det mest ändamålsenliga att producera en så stor del av livsmedlen som möjligt där de skall användas. Med lokalt producerad mat avses en matproduktion och matkonsumtion som bygger på råvaror från den egna regionen, en produktion som dessutom stöder sysselsättning och ekonomi i den egna regionen. Det är knappast meningsfullt att fastslå väldigt noggranna definitioner för vad vi i geografisk mening räknar som lokalt producerad mat. Det kan vara en kommun, ett landskap eller en ekonomisk region. Om de råvaror eller livsmedel vi önskar inte finns att köpa inom det egna närområdet kan vi skaffa dem från närliggande regioner i vårt eget land, i andra hand från grannländer eller från producenter ute i världen. Oavsett hur vi väljer är det viktigt att vi prioriterar hållbara produktionsmetoder. I internationella handelspolitiska förhandlingar, t.ex. i världshandelsorganisatio- 18
L O K A L T P R O D U C E R A T nen WTO, gäller en enda målsättning: frihandel med livsmedel på samma sätt som med olja, stenkol eller bilar. Ändå skiljer sig baslivsmedlen i två avseenden från andra varor: de är ett livsvillkor för oss alla och produktionen av livsmedel är beroende av biologiska mekanismer i en levande natur som står utanför mänsklig kontroll. I de flesta u-länder är matproduktionen och jordbruket basen för nationalekonomi och ekonomi och sysselsätter direkt och indirekt den största delen av befolkningen. Att bruka jorden är dessutom en livsstil i syd och i nord. Skötseln av växter och djur speglar den kultur, de traditioner och de föreställningar som är utmärkande för ett samfund. Redan de specifika kulturrelaterade traditionerna borde vara ett tillräckligt argument för att undanta jordbruket från de internationella krav på konkurrenskraft som gäller för annan produktion. Exporten urholkar matsäkerheten Jordbruksproduktionen i u-länderna är redan nu exportinriktad. Satsningar på att öka exporten kan i värsta fall leda till att livsmedelsproducenterna inte längre kan eller vill producera tillräckligt med mat för den egna befolkningen. Den ekonomiska behållningen går till de transnationella företag som behärskar exportmarknaderna, till de lokala stora markägare som de samarbetar med och till andra eliter. Den starka inriktningen på export kan vara ett politiskt beslut dikterat av kraven på att återbetala skulder, eller det kan vara ett uttalat villkor för tilläggsfinansiering av avtalade strukturanpassningar. I de fattigaste länderna är folkets matsäkerhet hotad när matproduktionen läggs om för att i första hand generera exportinkomster och då ökar också riskerna för att befolkningen blir offer för undernäring och hunger. Billig mat ökar hungern FN:s organisation för livsmedel och jordbruk FAO rapporterar att 826 miljoner människor lider av hunger och undernäring. En överväldigande majoritet av dem är kvinnor och barn och de flesta lever i småbrukarfamiljer på landsbygden. Med tanke på matsäkerheten är de relevanta frågeställningarna vilka som producerar mat, var, på vilket sätt maten produceras och vem som äger de resurser som behövs i matproduktionen. Där matproduktionen är exportinriktad är det transnationella företag, stora markägare och en maktelit som har beslutanderätten och kontrollen över resurserna. Tyvärr visar de sällan något intresse för att förverkliga matsäkerhet för de svagare som lever under svåra omständigheter. Matexporten till u-länderna är med tanke på de fattigas matsäkerhet och utvecklingen av landsbygden en komplicerad fråga. Tack vare exportstöden kan industriländerna sälja mat till u-länderna, och på de lokala marknaderna bjuda ut dem till så låga priser att de konkurrerar ut de lokala odlarna. Dethär driver ut de lokala småodlarna från marknaden, de blir allt fattigare och hela lantbrukssektorn lider. 19
L O K A L T P R O D U C E R A T Faktum är att under fem procent av världens jordbruksproduktion är knuten till världshandeln, en försumbar obetydlighet kunde man tycka. Och ändå är det just denhär obetydliga biten internationell handel som skapar de största problemen för jordens fattiga. Europeiska Unionens exportstöd för mjölkprodukter och socker är ett av de största hoten mot matsäkerheten i u-länderna. EU:s lantbrukspolitiska stöd för sockerproduktion och sockerexport pressar ner världsmarknadspriserna till en nivå som t.o.m. är lägre än produktionskostnaderna i lågprisländer som Malawi, Moçambique och Zambia. Dehär länderna kan inte på sin hemmamarknad konkurrera med sockret från EU, och det leder till att jordbrukarna drivs in i arbetslöshet och fattigdom och till att matsäkerheten försämras. Konsumentval och politiska krav När vi konsumerar mat som har producerats så nära oss som möjligt stöder vi den ekonomiska, sociala och kulturella utvecklingen i vår egen region och ger samtidigt invånarna i andra länder möjlighet att handla på samma sätt. Det gäller för en konsument i Finland likaväl som för en konsument i Zambia. Europeiskt socker och europeiska mjölkprodukter behöver inte med stöd av skattemedel exporteras till u-länder om vi europeiska konsumenter talar om för våra lokala beslutsfattare och jordbruksproducenter hur mycket och vilken typ av mat vi vill äta. Vi kan förmedla vårt budskap via direktkontakter med beslutsfattare och genom våra dagliga konsumtionsval. Jordbruks- och livsmedelspolitikens ledande princip skall vara att prioritera lokalt producerad mat. Jordbruksproduktion för världsmarknaden får inte sluka resurser som behövs för produktion av baslivsmedel för hemlandet, inte heller får livsmedelsimport ödelägga den inhemska produktionen. Vi finländare bör kräva att våra beslutsfattare i alla internationella forum jobbar på att förbättra matsäkerheten: i Europeiska Unionen, i Förenta Nationerna, inom de internationella finansinstitutionerna och inom Världshandelsorganisationen WTO. U-länderna får inte tvingas att producera livsmedel för export på bekostnad av den egna matsäkerheten. För de transnationella företagen bör det skapas regelverk, som förhindrar åtgärder, som minskar matsäkerheten och efterlevnaden av detta regelverk bör övervakas. Världshandelsorganisationen WTO:s regelverk för jordbruksprodukter bör tillåta u-länderna att utveckla lantbrukssektorn och att skydda den för import. Gränsskydd med hjälp av importkvoter eller tullar är inte en tillräcklig garanti för matsäkerhet, industriländerna måste avstå från exportstödet. I syd och i nord, i alla länder, är det viktigt att vi bevarar landsbygden med tanke på matsäkerhet, miljö och kulturella värden. För EU-medborgarna är det viktigt att stöda familjejordbruken, att upprätthålla en levande landsbygd, att övergå till ekolo- 20