AVELSSTRATEGI (RAS) För Strävhårig Vizsla Beskrivning av rasens historiska bakgrund och utveckling Den strävhåriga vizslan har samma bakgrund som den korthåriga fram till 1920-talet. Vizslans ursprung tros gå tillbaka så tidigt som 900- eller 1100-talet, men flera motstridiga uppgifter förekommer. I olika skrifter och brev från 1300-, 1400- och 1500-talet finns i alla fall ordet vizsla nämnt och bilder på vizsla (vizsla betyder fågelhund på ungerska). Det finns beskrivningar på dess användning vid fågeljakt med nät och med falk. Under turkarnas ockupation av Ungern korsades den inhemska hunden med turkarnas gula jakthundar. Under 1800-talet importerades både tyska och engelska jakthundar och utvecklingen av den ungerska vizslan är en systematisk inkorsning av flera olika raser för att stärka och förbättra dess egenskaper. Raser som bl a nämns är Irländsk och Engelsk Setter, korthårig vorsteh, Blodhund, Sloughi, Foxhounds. Vizslan användes vid alla typer av fågeljakt, både på land och i vatten, vid småviltsjakt och jakt på hjortdjur och spårning, men även vid vildsvinsjakt då flera hundar släpptes samtidigt som fick jaga tillsammans. Både första och andra världskriget innebar att stora delar av populationen dukade under eller försvann. Efter första världskriget kom till exempel stora områden att tillhöra angränsande länder som Rumänien, forna Tjeckoslovakien, Österrike och forna Jugoslavien. Det innebar att plötsligt bodde många ungrare, inklusive deras hundar, i ett annat land. Under 1920-talet grundade så några vizslauppfödare en form av rasklubb för att återuppbygga rasen. Vid den här tiden började också jägare korsade den korthåriga vizslan med strävhårig vorsteh för att försöka få fram en tåligare hund. Den strävhåriga vizslan är ännu inte riktigt genetiskt homogen och pälskvalitén varierar. Den är även i hemlandet långt mindre spridd än korthåret. Den första standarden för strävhår antogs av FCI 1935. Andra världskriget och den efterföljande ryska ockupationen ledde bland annat till att många ungrare flydde och tog sina hundar med sig eller fick lämna de kvar vind för våg. För andra gången fick man försöka återskapa rasen. Det finns uppgifter på att det vid båda tillfällena har använts ett dussintal hundar för att rekonstruera rasen. Beskrivning av nuläget för rasen Idag används den strävhåriga vizslan som stående fågelhund och ska apportera både på land och i vatten. Men den används också vid småviltsjakt och stötjakt, samt vid eftersök på skadeskjutet vilt. Det är med andra ord en mångsidig jakthund. Utmärkande för vizslan är att den är mycket lättlärd och har en vilja att vara sin förare till lags ( willing to please ). Trots
rasens mildhet kräver den konsekvent uppfostran med tydliga gränser, men är känslig för omild och brysk behandling. Den knyter snabbt starka band med sin förare och vill vara i närheten av sin/sina ägare. Det medför också en viss vaktinstinkt. Den håller god kontakt under jakt, har en utmärkt näsa och går sällan förbi vilt. Den ska apportera med glädje både på land och i vatten. Svenska vorstehklubben ansvarar för avelsverksamheten med strävhårig vizsla i Sverige. Avel och uppfödning skall också ske i överensstämmelse med djurskyddslagstiftningen och Svenska Kennelklubbens grundregler och till hjälp finns de rasspecifika hälsoprogram som utarbetats. Informationen har hämtats från SVK:s rasenkät 2002 (3 svar av 3 möjliga; alltså 100 %), rasmonografin ur Sund Hundavel (1996), jaktprovsstatistik, samt SVK:s exteriöransvarige Ann Carlström. 1. Population Genetisk variation Det är av mycket stor vikt att se till att rasen har en stor genetisk variation. En hög inavelsgrad innebär en dubblering av gener (ökad homozygoti). Dubblering av gener medför att variationen av gener förloras och att gener med negativ inverkan dubbleras. Genetisk variation anser vi är en förutsättning för att vi ska kunna vidareutveckla och förvalta rasens egenskaper och funktion och bibehålla en god hälsa. Inavelsökningen nedan avser inte den enskilda parningen utan är ett genomsnitt av under året gjorda parningar i rasen. Den maximala inavelsökningen en ras bör tillåtas ha är 2,5 %, medan 1 % anses representera en tillräckligt låg inavelsökning för att inte långsiktigt äventyra den genetiska hälsan hos rasen, med en mycket liten risk för tillkommande genetiska skador. Under perioden 2009-2013 har den genomsnittliga inavelsökningen legat på 0,52 %. I den enskilda parningen ska inavelsgraden däremot absolut inte överstiga 6,25 % (dvs kusinparning) beräknat på 5 generationer (enl SKK:s regler). Användning av enskilda avelsdjur Ett viktigt verktyg för att hålla en låg inavelsgrad i rasen är att begränsa användandet av varje enskild hanhund. Därför bör en hanhund ej vara far till mer än 5 % av hundarna i sin generation (5 år), eller till mer än 25% av de hundar som registreras/år under sin livstid. I en så pass numerärt liten ras som vizsla kan inte ovanstående följas fullt ut, då det i så fall skulle innebära att en hanhund redan efter en kull kan ha så många valpar efter sig så att han inte ska användas mer. Emellertid kan våra vizslor till viss del anses ingå i våra grannländers population, varför de mål som satts (efter rekommendationer av genetiker), är att tikar tillåts i Sverige få 2 för rasen normalstora kullar (totalt cirka 15 valpar) och för hanhundar 3 för rasen normalstora kullar (totalt cirka 20 valpar). Övrigt Sedan 2005 har det importeras ca. 1-2 strävhåriga vizslor per år. Under 2012 föddes först strävhårs kullen och 2013 föddes första strävhårs kullen efter föräldrar som uppfyller SVK s avelsmål. Båda kullarna har vardera legat på 1,6 % i inavelsgrad beräknat på 5 generationer.
Med tanke på rasens antal i Sverige kommer avelsmaterial även fortsättningsvis att behöva hämtas utanför Sveriges gränser. Målet är att försöka hålla en inavelsökningen på på max 2,5 % i genomsnitt över 5 generationer för en hållbar avel på lång sikt, som inte äventyrar den genetiska hälsan utifrån de kunskaper vi har idag, samt behålla rasens goda reproduktionsförmåga. Dessutom är målsättningen att inte överanvända enskilda avelsdjur enligt de rekommendationer som finns för att kunna behålla en bred genetisk variation. Det innebär att begränsningen i antalet kullar för respektive tikar och hanar är av största betydelse och något som alla har möjlighet att följa. 2. Hälsa Höftledsdysplasi, HD Av SKK fastställt hälsoprogram beträffande HD Föräldradjuren skall vara höftledsröntgade och ID-märkta annars gäller registreringsförbud för avkommorna (1989-01-01). Det är ej förenligt med SKK:s grundregler att i avel använda individ som är behäftad med HD. (1997-01-01) Om uppfödare använder HD-belastat avelsdjur åsätts avkomman avelsspärr som ej kan borttagas. (2000-01-01). Godkända HD för avel i Sverige är HD-A och HD-B. Under åren 2009-2013 registrerades 17 hundar (3 importer), av dessa är 8 stycken (47%) HDröntgade. Andelen dysplaster låg i genomsnitt på 38%. En individ är röntgad med grad D. Den strävhåriga vizslan kan förväntas ha liknande HD-frekvens som korthårig vizsla när vi får fler individer röntgade. För att minska frekvensen HD krävs att man i avel förutom SKKs hälsoprogram tar hänsyn till HD-statusen hos alla i den kull ur vilken föräldradjuren kommer samt avkommans status. Men med en så pass numerärt liten ras går det i nuläget dock inte att ta full hänsyn till HD-statusen hos t ex den kull ur vilken avelsdjuren tas. Det finns helt enkelt inte tillräckligt antal djur till det. Ju fler djur som röntgas desto säkrare blir emellertid urvalet av avelsdjur. Av SKK fastställt hälsoprogram beträffande HD Föräldradjuren skall vara höftledsröntgade och ID-märkta annars gäller registreringsförbud för avkommorna (1989-01-01). Det är inte förenligt med SKK:s grundregler att i avel använda individ som är behäftad med HD (1997-01-01). Om uppfödare använder HD-belastat avelsdjur får avkomman avelsspärr som inte kan borttas (2000-01-01). Övrigt
Det finns dock anledning att vara uppmärksam på de sjukdomar/defekter som även förekommer på korthårig vizsla som tex. ED, elbowdysplasia=pålagring på armbågsleden. Sju stycken hundar är ED-röntgade (1 import) mellan 2009-2013 och alla är fria förutom en hund som fick grad 1. ED ligger för närvarnde på 14%. Till en början att alla eller så gott som alla individer HD-röntgas, för att kunna bedöma HDstatusen i rasen. Fortsatt röntgen av ED för att kunna fastställa ev. problem med ED i rasen. I nuläget gäller det att notera eventuella sjukdomar för att kunna bevaka förekomsten. Avel med friska individer är särskilt viktigt. 3. Mentalitet Jaktegenskaper 2007 startade första Strävhåriga Vizslan på eftersöksgrenarna och 2008 startades första Strävhåriga vizslan på fältprov. 2012 gick två strävhår till pris med 2:a pris i ÖKL och blev våra första jaktprovsmeriterde strävhåriga Vizslor. Rasen är en mångsidig jakthund,som är användbar vid jakt såväl på fält som i skog och vatten. Rasen har ett mycket gott väderkorn och mycket bra stånd. Den är också en utmärkt apportör och påtagligt arbetsvillig även i vatten. Ungersk vizsla jagar i såväl svårtillgänglig terräng som under besvärliga väderleksförhållanden. /jaktegenskaper Att fler hundarna startas på jaktprov för att möjliggöra kartläggning och utvärdering av de jaktegenskaper som mäts under ett jaktprov Uppförande/mentalitet Det är svårt att säga något om rasens mentaliteten i stort, eftersom populationen är liten och de två svensk födda kullarna inte än ha kommit upp i ålder för att ägarna ska kunna svara på en rasenkät. /mentalitet Hundarna ska vara tillgängliga/hanterbara, tysta i olika situationer utan att stressa upp sig, samt kunna hantera skott och ljud. De ska inte vara viltskygga eller ovilliga att gå i vatten. De verktyg som idag finns för att ta reda på hundens mentalitet är Mentalbeskrivning (SBK) och BPH (SKK), som även ger möjlighet att studera hundens reaktion på skott och ljud. Antalet hundar som genomgår någon form av mentalbeskrivning är få. Vi behöver få många fler hundar beskrivna, så vi kan få en bild av hur mentaliteten är utöver det jaktliga anlagen. Det bästa vore
om fler ur samma kull eller ännu hellre hela kullar beskrivs, för att kunna kartlägga hur rasens mentalitet egentligen ser ut och därmed kunna använda det i avelsarbetet. Under jaktprov finns också möjlighet att får hundarnas mentala hälsa bedömd till vissdel. Där finns tillfälle att se hur hunden reagerar vid skott, vatten och apportering av vilt och dessutom kan domaren notera om hunden gnäller/piper. 4. Exteriör och funktion Utmärkande för rasen är pälsfärgen och pälskvalitén. Färgen beskrivs bäst som olika nyanser av ovansidan på en normalgräddad småfranska ( semmelgelb /szemelsarga ), där färgen på ögon och nos, ska harmoniera med pälsfärgen eller vara mörkare. Pälsen skall vara sträv, åtliggande, grov, tät och glanslös. Täckhåren skall vara ca 2-3 cm långa. Underullen skall vara tjock och vattenavstötande. Kroppssilhuetten får inte döljas av behåringen. Genom sin hårdhet och täthet skall pälsen ge så gott skydd som möjligt mot väder och skador. De nedre delarna av benen, bröstet och buken skall vara täckta av kortare, mjukare och något finare päls. På huvudet och på öronen skall pälsen vara kortare, något mörkare och tät, men inte mjuk. De framträdande ögonbrynen som accentuerar stopet och det kraftiga skägget som skall växa på båda sidor om nospartiet understryker rasens energiska uttryck. Skägget skall vara kraftigt, men inte längre än 2-3 cm, och bestå av så hårda hårstrån som möjligt. På båda sidor om halsen finns V-formade borst. Beroende på mängden strävhår behöver en del individer trimmas med jämna mellanrum. Pälskvalitén kan variera i en kull och ibland föds det även valpar som avsaknar de sträv hårlaget och uppfattas som korthåriga. I Strävhårig vizsla är pälskvalitén något man måste ha i beaktan. I de två svenskfödda kullarna var det 80% som fick önskvärd päls. Det finns alltså anledning att vara extra uppmärksam på det här. När det gäller exteriör finns det idag dock inte något sätt att tillförlitligt mäta och utvärdera vare sig försämring eller förbättring av exteriöra. En hanhund ska ha en mankhöjd mellan 58-64cm. En tik ska ha en mankhöjd mellan 54-60cm. Medelstorlek eftersträvas. Rörelser Den typiska gångarten är ett spänstigt, lätt, elegant och långsträckt trav, med gott påskjut bak och motsvarande räckvidd i framsteget. Under sök på fält används en uthållig galopp. Ryggen skall förbli stram och överlinjen vågrät även i rörelse. Resningen skall vara god. Passgång är inte önskvärt en på såväl kort som lång sikt blir därför att genom information till ägare och uppfödare informera om de faktorer vilka är väsentliga för en förbättring av hundarnas exteriör och pälskavité.