Franska bilder För ett antalår sedan fick jag möjligheten att följa med ett gäng journalister och fotografer till Paris och den franska landsbygden, där vi med inriktning på hästar och travsport genomförde en rad givande studiebesök och därtill fick uppleva flera intressanta lopp. Observera att rubriken Franska bilder inte på något sätt bör förväxlas med franska kort, ekivoka bilder i spelkortsformat på lätt- eller oklädda damer, vilka till förtrytelse för kyrkans män grasserade för ett halvsekel sedan. Grosbois Efter att vi föregående dag mest befunnit oss på resande fot (Skavsta Beauvais Paris Boissy S:t Leger) och inkvarterat oss på ett hotell nära Grosbois (bild överst), var det så dags för ett besök på denna magnifika anläggning, vilken saknar sitt motstycke när det gäller träningscamper för travare. Grosbois har förvisso presenterats i olika media och publikationer vid otaliga tillfällen varför jag nöjer mig med några fakta innan jag övergår till personliga intryck. * Slottet Grosbois, som det 500 hektar stora området är uppbyggt kring, var en av Napoleon Bonapartes jaktanläggningar. Fortfarande förekommer en del jakt, bland annat på vildsvin. * 1962 inledde Société Cheval Français uppbyggandet av träningsanläggningen. * Det finns 40 km körvägar, av vilka 23 utgörs av skogsslingor med nivåskillnader.
* Man har tillgång till tre rundbanor. Den längsta är 1500 meter och används emellanåt till kvallopp. * Vid otjänligt väder kan man motionera hästarna på en drygt 400 meter lång inomhusslinga. * Därutöver bland annat: veterinärklinik, restaurans, cafeteria, ridhus, gymnastiksal, tre tennisplaner, fotbollsplan, 20 lägenheter, 56 stall för tränare, 1420 boxar, 170 gästboxar (totalt kan man inhysa ca 1600 hästar). Vi inledde vårt besök på Grosbois hos Anders Lindqvist, vars anläggning är representativ för de flesta övriga inom området med en inhägnad gård kantad av stallar. Anders lånade tacksamt nog ut sin bil så jag kunde ta mig runt utan att behöva traska alltför långa sträckor. Roade mig till en början med att plåta några namnskyltar utanför camperna (se bild), vilka som synes utgör ett gott urval av välkända travprofiler. Efter att ha studerat när Lutfi Kolgjini och Nicolas Rousell snabbjobbade några hästar på stora banan tog jag mig en titt på Jörgen Westholms stall och fortsatte sedan till ridhuset och inomhusbanan. Den senare används framför allt till långsamkörning när vädret inte är det bästa för utomhusaktiviteter.
Bilden av Jean Michel Bazire knäppte jag medan han höll på med att preparera Kesaco Phedo för en come back. Dessvärre visade det sig senare att hästens lysande karriär snart skulle vara över. Slutintrycket efter att man lämnat Grosbois är överväldigande. Här finns allt som behövs för träning av travhästar, möjligen med undantag av bristen på rasthagar, men även detta har man så smått börjat åtgärda.
Ut på vischan Om man med bil ska ta sig fram i eller omkring Paris är det framför allt en sak man behöver, tid. Trots att vi var uppe med tuppen en fredagsmorgon var köerna kilometerlånga på de sexfiliga motorvägarna och lättade först ett par mil utanför staden. Väl ute på landsbygden kunde man njuta av vackra scenerier med ett grönskande kulturlandskap, avbrutet av böljande åsar och idylliska landsortstäder med mysiga restauranger. Vid ett besök i en av de senare kunde man konstatera att priserna är likvärdiga med dem här hemma men att man får betydligt mer för pengarna. Hos Thierry Duvaldestein Pearl Queen, Popinee du Timbia, Milord de Melleray, Return Money och Ready Cash är några av de framgångsrika travare som Thierry Duvaldestein handhaft under senare år, och det var med stor förväntan vi svängde in på hans gård i Normandie. Stallbyggnaderna såg vid en hastig titt inte så märkvärdiga ut, men
vid närmare påseende kunde man konstatera att interiören var synnerligen lämpad för såväl hästar som personal med breda gångar och väl tilltagna boxar. Ännu mer imponerad blev man av de träningsnöjligheter som stod till buds med rakbanor bestående av olika underlag och en väl tilltagen rundbana. Thierry undvek helst att prata engelska och höll sig främst till sitt modersmål, men med Göran Jerreholt som utmärkt tolk fick vi oss en hel del till livs om anläggningen, träningsmetoder etc. Dessutom framkom det att gården framställde sitt eget vin, och vi blev glatt
överraskade när vi vid avfärden begåvades med varsin flaska av det röda livselixiret (bild). Vidare till Jean Pierre Dubois Inte så värst långt ifrån Thierry Duvaldestein huserar Jean Pierre Dubois, hos vilken förresten Thierry var lärling innan han blev egen tränare. Jean Pierre tillhör en genuin släkt av travtränare och uppfödare (sonen Jean Etienne vann Elitloppet 1996 med Cocktail Jet). Mara Bourbon och Love You är välkända namn som utvecklats i Jean Pierres händer. Den senare befann sig för övrigt i USA, där han har en filial vid besökstillfället, men tjänstvillig personal försåg oss med de upplysningar vi önskade. Förutom fyra rakbanor med olika underlag och en rundbana som är något kuperad finns här två horse trainers, skrittmaskiner med eller utan vatten och en simbassäng. Då anläggningen även fungerar som hingststation omfattar hagarna en stor del av den jättelika arean. Huvudbyggnaden (bild) utgör ett vackert inslag i trakten och hästarnas boxar (bild) är av samma karaktär som dem hos Duvaldestein, d v s rymliga och ljusa.
Enghien En kväll besökte vi Paris andra travbana, Enghien, som ligger i motsatt ände av staden om man utgår från Vincennes. Trots att anläggningen i sig är imponerande passar den bäst för galopp då travbanan ligger bortanför två gräsbanor (se bild) och man tappar allt som kan liknas vid närkontakt. Kikare är att rekommendera. Här finns endast gäststallar (bild). Auteuil Några i gänget, bland dem jag, som inte var upptagna med redigering av material och annat, tog en lördagseftermiddag metron till Auteuil (bild), en av flera galoppbanor i Paris. Här rids enbart hinderlopp och man tillämpar emellanåt fortfarande bandstart med en enkel gummisnodd. Såväl själva anläggningen som loppen över varierande distanser och hinder gjorde besöket fullt njutbart, men någon galoppentusiast lär jag aldrig bli trots några tidigare besök på Täby.
Dags för Vincennes Under vår vistelse i Paris gjorde vi Vincennes den äran vid två tillfällen. Ett vanligt kvällstrav toppades med vad vi kallar en stordag den 30 september då Word Cup-finalen och Europeiskt Femåringschampionat avgjordes. Vincennes är minst sagt en imponerande anläggning med den stora banan på hela 1975 meter och en mindre mätande 1325 meter (se banskiss). Huvudbyggnaden utgörs av ett enda komplex som innehåller det mesta (bild) av vad en travbesökare kan önska sig. Stallområdet däremot är litet och boxarna av gästkaraktär. Det som slår en förstagångsbesökare är avsaknaden av såväl defileringar som provstarter. De franska körsvennerna gör de flesta provstarterna på den startraka som delvis är skymd för publiken. Efter loppet presenteras segraren på åskådarplats i anslutning till stallområdet.
Kolstybben, som utgör banans underlag, lär vara idealisk för travare, men har åtminstone två nackdelar. Kuskarna ser ut som sotare vid regnväder och ekipagen kan vara svåra att urskilja från läktarplats vid sämre ljusförhållanden. Vi bevittnade som sagt flera kvalitativa lopp, ett av dem var World Cup Trot som Pierre Levesque lade beslag på med Meaulnes du Corta. Segrartiden blev fina 1.12,5 över 2700 meter.