JUSTITIEOMBUDSMANNENS EMBETSBERÄTTELSE, afgift eu vid lagtima riksmötet år 1891; samt. Tryckfrihetskommitterades Berättelse.

JUSTITIEOMBUDSMANNENS EMBETSBERÄTTELSE, afgift eu vid lagtima riksmötet år 1891; samt Tryckfrihetskommitterades Berättelse. -=>8 STOCKHOLM IVAR H^EGGSTRÖMS BOKTRYCKERI 1891. *

INNEHÅLL. > Inledning... Redovisning för åtal, anställda mot: 1) kyrkoherden H. Gröna, för felaktig anteckning i prestbetyg... 2) magistraten i Linköping, för obehörigt förbud mot hållande af föredrag (forts, från 1889 års embetsberättelse sidd. 62 72)... 3) borgmästaren i Jönköping Y. Palmgren, för d:o d:o d:o (forts, från 1889 års embetsberättelse sidd. 73 80)... 4) häradshöfdingen A. F. Unseus, för smädliga yttranden under tjenstutöfning... 5) kontraktsprosten J. H. Wingqvist, för obehöriga uppgifter i prestbetyg... 6) kyrkoherden P. J. C. Wollin, för d:o d:o d:o... 7) konsistorienotarien A. B. Magni, för vägran att vidimera en till Göteborgs domkapitel ingifven handling... 8) t. f. landssekreteraren A. Pipon, för dröjsmål med ransakning... 9) vice pastor E. K. Böös, för obehöriga uppgifter i prestbetyg... 10) vice häradshöfdingen N. von Zweigbergk, för oriktig dom... 11) vice häradshöfdingen Fr. Bergenholtz, för d:o d:o... 12) vice häradshöfdingen K. M. Lind, för försummelse i fråga om expedition af utslag i brottmål m. m... 13) rådstufvurätten i Helsingborg, för hustrus förordnande till förmyndare för sin man 14) vice häradshöfdingen J. af Sandeberg, för dröjsmål med utlemnande af protokoll... 15) häradshöfdingen C. O. Schlyter, för en persons obehöriga qvarhållande i häkte... 16) t. f. komministern C. G. Nyström, för obehörigt yttrande under embetsutöfning... 17) häradshöfdingen B. W. Hernblom, för oriktig dom... 18) landssekreteraren C. O. de Frese, för felaktighet i fråga om verkställighet af straff 19) magistraten i Lund, för obehörigt förbud mot hållande af föredrag... 20) polismästaren och rådstufvurätten i Göteborg, för en persons häktande och qvarhållande i häkte... Sid. 1 2 5 6 6 10 19 27 35 37 39 40 43 47 50 53 61 62 67 77 86 Redogörelse för två mål, i hvilka åtal förordnats men förfallit eller nedlagts, nämligen angående 1) en numera afliden lasarettsläkare i Östersund, för tjenstefel... 2) landssekreteraren i Vermlands län, för dröjsmål med verkställighet af utslag i brottmål... Angående lagskipningens tillstånd i riket...... 93 94 97

Sid. Hemställanden i åtskilliga lagstiftningsärenden: 1. Förklaring af 12 utsökningslagen m. m... 97 2. Ändring af 5 inteckningsförordningen... 112 3. Ändringar i kyrkostämmoforordningen för Stockholm... 120 Anmärkningar i vissa särskilda frågor: 1. Ersättning för ekonomiska besigtningar å ecklesiastika boställen... 124 2. Beräkning af strafftid för fånge, intagen å sjukvårdsanstalt utom fängelset... 131 3. Felande uppgifter till handelsregistren... 135 4. Ofullständigheter i saköreslängder... 136 1890 års embetsresor... 137 Uppgift å antalet af de under år 1890 inkomna klagomål och anställda åtal... 138 Utdrag af högsta domstolens minnesbok...... 138 Anmälan att icke någon lagförklaring blifvit utfärdad efter nästlidna års riksdags början 140 Angående de i bilagan intagna uppgifter från statsdepartementen... 140 BILAGA. Uppgifter från statsdepartementen på de af Riksdagen år 1890 aflåtna skrifvelser och i anledning af dessa vidtagna åtgärder... 143 Förteckning å de i berörda skrifvelser omförmälda ärenden, som ännu icke blifvit slutligen afgjorda... 159» å de genom föregående riksdagars underdåniga skrifvelser anhänggiggjorda ärenden, hvilka i bilagan till senaste embetsberättelse finnas upptagna såsom då ännu icke afgjorda, samt å de åtgärder, som sedermera blifvit med dem vidtagna... 161 Tabell öfver förenämnda uppgifter... 174 Berättelse af kommitterade för tryckfrihetens vård... 175 *

Till Riksdagen. -sinligt 14 i den för Riksdagens justitieombudsman utfärdade instruktion åligger det mig att till Riksdagen afgifva redogörelse för min förvaltning af justitieombudsrnansembetet under tiden sedan nästföregående berättelse af mig afgafs. Denna skyldighet får jag härmed fullgöra. Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 18.91 års riksdag. 1

2 Till en början lemnas här nedan redogörelse för sådana åtal, som, enligt förordnande af mig eller företrädare i justitieombudsmansembetet, anställts mot embets- och tjensteman för fel eller försummelse under utöfning af embete eller tjenst, och hvilka mål blifvit genom utslag, som kommit mig tillhanda efter nästföregående berättelses afgifvande, slutligen afgjorda eller åtminstone af en domstol pröfvade. Oriktigt freja- I en hit ingifven klagoskrift anmälde Olof Bernhard Andreasson till bety9' åtal kyrkoherden i Tjörns pastorat H. Crona för det han, i strid med rätta förhållandet, i utfärdadt frejdbetyg intygat, att klaganden skulle vara förlustig medborgerligt förtroende, hvilket haft till följd att klaganden, ehuru han aldrig varit för brott tilltalad eller straffad eller på något sätt förverkat medborgerliga rättigheter, vid 1888 års vapenöfning med värnpligtige, blifvit af förmän och kamrater räknad bland ogerningsman och jämlikt gällande värnpligtslag ansetts ovärdig att deltaga i vapenöfning och exercis samt i stället i början af öfningsmötet anvisats att tillsammans med bestraffade brottslingar förrätta hvarjehanda grofarbeten; hvarjämte, sedan vederbörande befäl, i följd af klagandens ständigt upprepade protester mot betygets riktighet, anskaffat bevis att klaganden vore välfräjdad, olägenheter för klaganden förekommit och troligen äfven förekomme i följd häraf att klaganden blifvit mindre än andra kamrater och andra värnpligtige vapenöfvad; förbehållande sig klaganden att för den skymf och det obehag, hvilka sålunda honom utan hans förskyllan ådragits, få mot kyrkoherden framställa de ersättningsanspråk, till hvilka han kunde finna sig befogad. Vid denna skrift var fogad afskrift af det däri omförmälda betyg, så lydande: Gemensamt prestbetyg för till värnpligt inskrifning sskyldige år 1888 inom Stenkyrka församling. Hemvist år Födelse månad dag Namn och yrke eller titel Frejd Koppor Kristendomsknnskap Nattvardsgång Anteckningar försvarlig. Tjörn i pastorsexpeditionen den 2 mars 1888. Glöshed. 1865 Sept. 13 Olof Bernhard Andreasson. oförhindrad. förlustig medborgerligt förtroende. vacc. Hugo Crona. Pastor.»

I häröfver infordrad förklaring genmälde kyrkoherden Crona, att i det gemensamma prestbetyg för till värnpligt inskrifningsskyldige år 1888 inom Stenkyrka församling, hvilket betyg blifvit upprättadt i ett enda exemplar, genom oafsigtlig misskrifning af kyrkoherden eller hans skrifbiträde, hvilken misskrifning förmodligen skett genom anteckning i oriktig kolumn, en felaktig uppgift lemnats rörande klagandens frejd. Då emellertid detta obehagliga förhållande i rätt tid kommit till kyrkoherdens kännedom, så hade kyrkoherden lemnat rättelse i denna uppgift, på det att ingen olägenhet eller skada skulle vederfaras klaganden i följd af den felaktiga anteckningen. Denna rättelse skedde på följande sätt: Kyrkoherden öfverlemnade till klaganden ett särskildt betyg, hvilket utvisade, att klaganden åtnjöte medborgerligt förtroende, och anmodade kyrkoherden på samma gång klaganden att genast vid beväringsmötets början till vederbörande befäl aflemna detta betyg och begära rättelse med afseende på det förra, hvartill klaganden äfven förklarade sig villig, och hvilket klaganden också gjorde, ehuru han i sin klagoskrift uraktlåtit att anföra denna omständighet. En af vederbörande bataljonschef till pastorsembetet i Stenkyrka församling ställd, förklaringen bifogad, skrifvelse styrkte äfven, att klaganden vid framkomsten företett det nya betyget. Då obestridligt vore, att ett betyg af senare datum egde vitsord och giltighet framför ett föregående, då det medborgerliga förtroendet i det nya betyget var styrkt, och då kyrkoherden lemnat den rättelse af det begångna felet, som synts honom vara den lämpligaste, så ansåge kyrkoherden sig böra fritagas från allt ansvar, om under beväringsöfningarna klaganden i något afseende blifvit behandlad på ett sätt, som stått i strid med hans företedda betyg. Berörda skrifvelse i ämnet från vederbörande bataljonschef var af följande lydelse:»till pastorsembetet i Stenkyrka. Enär beväringsmannen N:o 41 yfss Bernhard Andreasson, som enligt i aflemningsrullan vid årets inskrifningsförrättning gjord anteckning är förlustig medborgerligt förtroende, hvilken anteckning skett på grund af vid sagde förrättning aflemnadt prestbetyg, hvaraf bestyrkt afskrift härhos bifogas, vid framkomsten hit företett nytt prestbetyg, dateradt den 20 maj detta år, af hvilket bestyrkt afskrift likaledes här öfverlemnas, samt mannen i fråga vid hållet förhör försäkrat sig aldrig hafva varit vid domstol tilltalad för brott eller för dylikt bestraffad, så får jag äran anhålla, att pastorsembetet behagade före utgången af nu på- 3

4 gående möte eller senast tisdagen den 12 dennes hit inkomma med uppgift rörande förhållandet i fråga. Backamo den 7 juni 1888. Carl Lagercrantz. Bataljonschef.» Vid denna skrifvelse funnos fogade afskrifter dels af ofvanintagna den 2 mars 1888 utgifna prestbetyg, dels ock af det utaf kyrkoherden omförmälda, senare utfärdade prestbetyget för klaganden, varande detsamma så lydande:»att hemmasonen Olof Bernhard Andreasson från Glöshed af nedanskrifne församling är född den 13 september 1865 (sextiofem) i Stenkyrka församling af Bohus län, eger försvarlig kristendoinskunskap, är oförhindrad att begå II. H. nattvard och åtnjuter medborgerligt förtroende, varder härmed på begäran intygadt. Stenkyrka af Bohus län i pastorsexpeditionen den 20 maj 1888 (åttioåtta). Hugo Crona. Pag. 122 i Husf.-bok Efter det kyrkoherdens förklaring eu längre tid hållits härstädes för klaganden tillgänglig för påminnelsers afgifvande, utan att klaganden däraf sig begagnat, tog jag i öfvervägande hvad i målet förekommit; och enär kyrkoherden Crona, på sätt han erkänt, genom utfärdandet af ofvan omförmälda felaktiga prestbetyg af den 2 mars 1888 obestridligen låtit komma sig till last en tjensteförsuminelse, till följd hvaraf klaganden utan sin förskyllan tillskyndats besvär och obehag, samt klaganden för denna försummelse å kyrkoherden påstått ansvar, fann jag mig icke kunna underlåta att härför ställa kyrkoherden under tilltal, men då kyrkoherden sökt afhjälpa det af honom begångna felet och förebygga de menliga följderna däraf för klaganden, ansåg jag kyrkoherden icke skäligen kunna till ersättningsskyldighet i målet förpligtas; och fann jag mig därför föranlåten hos domkapitlet i Göteborg yrka att, på grund af 1 i kongl. cirkulärbrefvet den 21 augusti 1786 samt 1 i kongl. cirkulärbrefvet den 7 december 1787, kyrkoherden Crona måtte för det tjenstefel, hvartill han i angifna hänseendet gjort sig skyldig, af domkapitlet tilldelas tjenlig föreställning med tillagd förmaning att i sin tjenstutöfning iakttaga vederbörlig noggrannhet och ordentlighet. I häröfver infordrad förklaring åberopade Crona ett så lydande intyg: P.»

»På begäran af herr kyrkoherden Ilugo Crona får jag härmed intyga att 1888 den 2 maj, då beväringen från Tjörn aflemnades, det af mig upplystes för marschbefälet, att misstag blifvit begånget vid utskrifvandet af prestbevisen, hvarigenom beväringsmannen Olof Bernhard Andreasson 41 yf}g från Glöshed var antecknad som 'förlustig medborgerligt förtroende, samt företeddes och öfverlemnades ett nytt riktigt bevis till samma befäl, hvilket under edlig förpligtelse försäkras. Linda! den 11 november 1889. Carl Ljungman, afdelningsområdesbefälhafvare i lifkompaniområdet N:o 91». Vidare anförde Crona hutvudsakligen, att af den förut ingifna förklaringen och af sistberörda intyg lätt kunde utrönas, om den rättelse, som af Crona verkställts, varit tillfredsställande, samt om skulden till den orättvisa behandling, som vederfarits klaganden under några mötesdagar, vore att räkna honom, Crona, eller befälet till last. Genom utslag den 11 december 1889 afgjordes målet af domkapitlet, som därvid i enlighet med mitt yrkande och med stöd af 1 i kongl. cirkulärbrefvet den 21 augusti 1786 samt 1 i kongl. cirkulärbrefvet den 7 december 1787 fann lagligt skriftligen göra kyrkoherden Crona, med hänsyn till anmärkta förhållandet, tjenlig föreställning med tillagd förmaning att i sin tjenstutöfning iakttaga vederbörlig noggrannhet och ordentlighet. Häröfver anförde Crona hos Göta hofrätt besvär, men förklarade kongl. hofrätten genom utslag den 6 mars 1890, att hofrätten funne skäl icke hafva förekommit, ledande till ändring i öfverklagade utslaget. Mot detta hofrättens utslag har talan ej blifvit fullföljd. 5 I justitieombudsmannens embetsberättelse till 1889 års Riksdag (sidd.obehörigt förtid 72) redogöres för ett hos Göta hofrätt emot magistraten i LinköpinZundTåfföllanhängiggjordt och utfördt åtal för det magistraten enligt beslut drag. den 9 juni 1887, i hvilket beslut borgmästaren F. Stånggren samt rådmännen v. häradshöfdingen C. A. Håkansson, auditören A. F. Olsson och auditören E. Schreiber deltagit, förvägrat fil. lic. Knut Wicksell att i nämnda stad hålla ett i laga ordning anmäldt föredrag:»om folkökningen i Sverige och de faror den medför för det allmänna välståndet och för sedligheten». På detta åtal meddelade hofrätten den 20 november 1888 utslag af innehåll, att enär magistraten hvarken af 13 i gällande ordningsstadga för rikets städer eller af lag i öfrigt käft giltigt stöd för meddelandet af ifrågavarande förbud, hofrätten, jämlikt 25 ka-

6 pitlet 17 strafflagen, dömde borgmästaren Stånggren samt rådmännen Håkansson, Olsson och Schreiber att för det felaktiga förfarande, hvartill de genom deltagandet i beslutet om samma förbud gjort sig skyldige, höta, borgmästaren Stånggren trettio kronor, samt en hvar af de öfrige tjugu kronor. Detta utslag öfverklagades inom föreskrifven tid af borgmästaren Stånggren och magistratens öfrige ofvanbemälde ledamöter, men har Kongl. Maj:t genom utslag den 16 december 1889 förklarat sig ej finna skäl att i hofrättens utslag göra ändring. Obehörigt för- Enligt hvad i samma embetsberättelse (sidd. 73 80) närmare förilldezffö,-'e-mhles, hade jämväl borgmästaren i Jönköping F. V. Palmgren blifvit hos drag. Göta hofrätt ställd under tilltal för det han enligt beslut den 7 juni 1887 förvägrat Wicksell att i Jönköping hålla omförmälda föredrag; och dömde hofrätten genom utslag den 20 november 1888, enär borgmästaren Palmgren hvarken af 13 i gällande ordningsstadga för rikets städer eller af lag i öfrigt haft giltigt stöd för meddelandet af ifrågavarande förbud, jämlikt 25 kapitlet J7 strafflagen, honom att för det felaktiga förfarande, hvartill han sålunda gjort sig skyldig, bota trettio kronor. På häröfver af borgmästaren Palmgren anförda underdåniga besvär har Kongl. Maj:t, likaledes enligt utslag den 16 december 1889, förklarat sig ej finna skäl att göra ändring i hofrättens utslag. Smädliga yit- I en hit ingifven skrift omförmälde förre handlanden i Nyland randmarl. d E. W. Carlsson och hans hustru Maria Carlsson, förutom annat, som fanns icke böra till någon justitieombudsmannens vidare embetsåtgärd föranleda, att under ransakning med bemälda makar inför Boteå tingslags häradsrätt, hvarest de ställts under tilltal för delaktighet i en af kopparslagaren J. Delin föröfvad mordbrand, häradshöfdingen i Ångermanlands mellersta domsaga Axel Ferdinand Unaeus såsom ordförande i bemälde häradsrätt mot makarne Carlsson användt hänsynslösa och groft förnärmande uttryck, bland hvilka särskildt framhållits mot mannen Carlsson:»Det är du, som är bofven och som förledt Delin till mordbrand, du borde hängas upp på en vägg och piskas, tills du bekände» och»ni är en riktig skurk» samt mot hustru Carlsson:»Tig och håll käften, skojerska». och»du är en riktig ragata, du ljuger». Under åberopande af nedan intagna intyg, hvilkas riktighet Boteå

häradsrätts hela nämnd vore i tillfälle vitsorda, hemställde makarna Carlsson, att, enär häradshöfdingen Unseus genom det af klagandena anmälda förfarandet uppenbarligen gjort sig skyldig till vald och mannamån samt i domstolen vid flera tillfällen mot klagandena framställt straffvärda beskyllningar och förnärmelser och betett sig på ett, särskilt för en domare, ovärdigt sätt, han måtte åtalas för sådana förseelser, som omförmälas i 25 kapitlet strafflagen samt i 16 kapitlet 7 och 8 samma lag. De åberopade, vid skriften fogade intygen voro af följande lydelse:»på begäran får jag härmed intyga, att jag, som flera gånger befunnit mig bland menigheten i tingssalen, då ransakning egt rum inför Boteå häradsrätt med för anstiftande af mordbrand tilltalade handlanden Ernst Vilhelm Carlsson från Nyland och hans hustru Maria Carlsson, därvid hört och iakttagit, då ordföranden i rätten, häradshöfdingen Axel Unfeus, i uppretad sinnesstämning, vänd till mannen Carlsson, i rytande ton yttrade: dels det är du som är bofven, du borde hängas upp på eu vägg och piskas till du bekände, dels ock Ni är en riktig skurk, m. fl. uttryck. Likaledes har jag hört samme ordförande, i enahanda ton och sinnesstämning, yttra till hustru Carlsson: tig och håll käften, skojerska, Ni är eu riktig ragata, in. m. Vid ett tillfälle, sedan ransakning pågått flera timmar, framställde hustru Carlsson, synbarligen sjuk och medtagen, till domstolen anhållan om tillstånd att få sätta sig, emedan hon vore sjuk och icke längre orkade stå, hvartill ordföranden genmälde Ni bär tid att sta. Ofvanstående erinrar jag mig klart och tydligt och kan med liflig ed bestyrka detsamma. Lunde den 22 okt. 1888. N. P. Holm, Skomakare från Sundsvall. Bevittnas: Adolph Hellblom. A. Lundqvist. Ramsele. Gudmundrå.»»På begäran får jag härmed under edlig förpligtelse intyga: att jag, som flera gånger befunnit mig bland menigheten i tingssalen, då ransakning egt rum inför Boteå häradsrätt med för anstiftande af mordbrand tilltalade handlanden Ernst Vilhelm Carlsson från Nyland och hans hustru Maria Carlsson, därvid hört och iakttagit, då ordföranden i rätten, häradshöfdingen Axel Unaeus, i synbart uppretadt tillstånd, vänd 7

till mannen Carlsson, i hård ton yttrade: Vlet är du som är bofven, du borde hängas upp på en vägg tills du bekände. Likaledes har jag flera gånger hört samme ordförande i enahanda ton och sinnesstämning yttra till hustru Carlsson: tig och håll käften, skojerska. Vid ett tillfälle, sedan ransakning pågått flera timmar, framställde hustru Carlsson, synbarligen sjuk och medtagen, till domstolen anhållan om tillstånd att få sätta sig, emedan hon var sjuk, hvartill ordföranden genmälde: Du har tid att stå. Utan att närmare kunna specificera de särskilda tillfällena, kan jag dock erinra mig ofvanstående som om det händt i går; försäkras. Nyland den 22 okt. 1888. J. E. Johansson, Arb. Ytterlännäs. Bevittnas: Adolf Hellblom, Kamsele.» I infordrad förklaring anförde häradshöfdingen Uriaeus, att, såsom protokollen utvisade, makarna Carlsson vid flera tillfällen under ransakningen uppfört sig så oförskämdt och otillständigt, att det mången gång icke varit möjligt låta dem begge samtidigt innevara under ransakningen. Hvarken milda eller allvarliga föreställningar, att de hade att skicka sig anständigt hade på dem utöfvat någon inverkan, utan hade domstolen varit nödsakad att utvisa än den ena än den andra af dem. Emot åklagare och vittnen hade de framkastat beskyllningar, som å heder och ära gått. Att hustru Carlsson, som svårast förgått sig mot vittnen i målet, flera gånger måst nedtystas, hade icke kunnat undvikas. Om därvid af häradshöfdingen om henne begagnats sådana uttryck som att hon vore en skojerska eller ragata, hvilket häradshöfdingen ej erinrade sig, hade de icke varit oförtjenta. För sina smädelser och äreröriga beskyllningar mot åklagaren hade mannen Carlsson af häradsrätten ådömts bestraffning. För förnärmelse mot häradshöfdingen hade Carlsson, efter åtal af vederbörande advokatfiskal, blifvit af Svea hofrätt dömd till en månads fängelse. Uå klagoskriften, hvilken tillkommit allenast af illvilja och elakhet, icke förtjenade något afseende, tillförsåge sig således häradshöfdingen, att densamma ej komme att till vidare åtgärd föranleda. I anledning af denna förklaring erinrade klagandena i afgifna påminnelser, bland annat, att häradshöfdingen icke ens bestridt, att han så-

som ordförande i Boteå häradsrätt begagnat de smädliga och förklenliga yttranden, som klagandena lagt honom till last, och för den skull måste anses erkänt sig hafva framkastat de beskyllningar, som klagandena i sin klagoskrift omförrnält. Väl hade häradshöfdingen påstått, att klagandena uppfört sig»oförskämdt och otillständigt» inför domstolen och deraf funnit anledning att i viss mån försvara sitt handlingssätt, men om än klagandena icke alltid iakttagit jämnmod och lugn, så gåfve klagandenas handlingssätt, vore det än så oskickligt, under inga förhållanden en domare rätt att i domstolen begagna uttryck af den sårande beskaffenhet, som klagandena i sin skrift anmält, såsom att öppet beskylla klagandena för brott, hvilka klagandena ej begått, samt att nedsmutsa klagandena med ärekränkande tillmålen, som just därför, att de voro framkastade offentligen af en domare under hans tjenstutöfning, ej kunnat undgå att än ytterligare nedsätta klagandena i allmänhetens ögon. För den händelse häradshöfdingens tysta medgifvande och af klagandena åberopade attester icke skulle anses utgöra tillräckliga bevis därom, att häradshöfdingen på nyssnämnda sätt förgått sig, så vore klagandena i tillfälle att med eu mängd vittnen, däribland hela Boteå häradsnämnd, fulltyga sina påståenden; och påyrkade klagandena fördenskull fortfarande att häradshöfdingen måtte för sin ifrågavarande förseelse ställas till ansvar. Då två personer skriftligen intygat, att häradshöfdingen Unseus under handläggningen af i fråga varande brottmål till klagandena riktat skymfliga, ej mindre för deras medborgerliga anseende kränkande, än äfven domareembetets värdighet nedsättande tillmålen, de där, såvidt de åsyftat hustru Carlsson, häradshöfdingen icke velat bestämdt förneka, fann justitieombudsmannen sig icke böra lemna klagandenas framställning i denna del utan beifran; och uppdrog han därför åt advokatfiskal i Svea hofrätt att inför hofrätten åtala häradshöfdingen Unaeus och å honom yrka ansvar enligt lag för hvad efter sakens fullständiga utredning kunde finnas ligga honom till last i förevarande afseende. Efter slutad skriftvexling meddelade hofrätten den 9 januari 1890 utslag i målet af innehåll att, emedan genom hvad häradshöfdingen Unaeus i förklaringen vidgått samt i öfrigt i målet förekommit häradshöfdingen Unaeus vore förvunnen att hafva under handläggningen af ofvan omförmälda ransakningsmål med smädliga yttranden förolämpat så väl förre handlanden Carlsson som dennes hustru; ty pröfvade hofrätten, likmätigt 16 kapitlet 9, 25 kapitlet 17 och 18 samt 4 kapitlet 2 strafflagen, rättvist döma häradshöfdingen Unseus att bota, för förolämpning mot mannen Carlsson femtio kronor, för förolämpning mot hustru Carlsson femtio kronor samt för det fel i embete!,, hvartill han genom Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 18.91 års riksdag. 2 9

10 berörda förfarande gjort sig skyldig, likaledes femtio kronor eller tillhopa etthundrafemtio kronor. Häröfver har häradshöfdingen Unams inom föreskrifven tid anfört underdåniga besvär, hvilka ännu icke blifvit slutligen afgjorda. Obehöriga upp gifter i prestbetyg. Arbetaren Andreas Andersson Seger i Saxtorp Storegården anmälde hos justitieombudsmannen bland annat, att kontraktsprosten och kyrkoherden i Algutstorps pastorat J. H. Wingqvist, enligt hvad klagoskriften bifogadt utdrag af domboken, hållen vid lagtima vintertinget med Kullings härad år 1887, utvisade, för Seger utfärdat frejdbevis, hvari kontraktsprosten infört, att Seger vore ansedd för en vådlig och samhällsstörande person, hvilket ingalunda vore händelsen och hvartill kontraktsprosten, enligt Segers åsigt, icke varit berättigad. Under anmärkning att berörda förfarande syntes vara straffbart enligt 25 kapitlet 16 strafflagen yrkade Seger, att kontraktsprosten måtte åläggas till honom utgifva 500 kronor i skadestånd för ärekränkning och minskad arbetsförtjenst under två års tid. Tillika anmälde Seger, att kontraktsprosten hvarje år en dag på hösten läte sina konfirmander upptaga potatis, hvartill de genom kungörelser i församlingens kyrkor anbefalldes att inställa sig, och hvarvid hvarken kost eller annan ersättning därför af honom lemnades dock vore de s. k. bättre frikallade från denna tribut. I förenämnda domboksutdrag fanns intagen en så lydande afskrift af ifrågavarande frejdbevis:»att arbetaren Andreas Andersson Seger från Saxtorp Storegården i Tumbergs hithörande annexförsamling, född den 26 oktober 1840 i Tumberg, eger försvarlig kristendomskunskap, fritt tillträde till H. H. nattvard, har enligt anteckning i härvarande kyrkobok blifvit straffad för öfvervåld år 1866 och dömd för oloflig bränvinsminutering år 1873 samt är i allmänhet inom församlingen ansedd såsom en vådlig och samhällsstörande person, betygas af Algutstorp den 19 februari 1886../. H. Wingqvist, pastor. Att denna afskrift är likalydande med ett i Kullings häradsrätts protokoll för den 24 februari 1886 n:o 42 intaget bevis, styrker: Gust. Pettersson, Björke. Nils Persson i Gotstad Asklanda.» Uti afgifven förklaring anförde kontraktsprosten: på grund af Kullings häradsrätts utslag den 30 december 1885 affordrades kontraktsprosten»fullständigt prestbevis angående tilltalade Seger». Länge fun-

derade kontraktsprosten öfver hvad som kunde menas med ett fullständigt prestbevis för en tilltalad. Val vetande att särskild! formulär borde följas vid utfärdandet af prestbevis för fångar, kände han dock icke någon författning, som meddelade någon föreskrift, huru prestbevis för tilltalade personer skulle vara beskaffade. Han ämnade därför till en början endast lemna ett vanligt frejdbevis, men anseende det vara af vigt för häradsrätten att få så noggrann kännedom om personen i fråga som möjligt antecknade kontraktsprosten icke allenast hvad som funnes om Seger anmärkt i kyrkoboken, utan ock huru han vore i hemorten känd, hvilket senare tillägg kontraktsprosten ansett sig berättigad i detta säregna fall att göra på grund af ett Kullings häradsrätts protokoll af den 28 oktober 1884, då icke mindre än 16 vittnen nästan enhälligt om Seger intygat de af kontraktsprosten nämnda egenskaperna. Seger hade ock sedan dess blifvit dömd, såsom förklaringen bilagdt utdrag ur saköreslängd visade. Detta vore det enda fall, då kontraktsprosten insatt något dylikt i Segers betyg och detta endast därför, att kontraktsprosten blifvit genom utslag affordrad fullständigt bevis för honom såsom tilltalad. Hvad beträffade Segers påstående att kontraktsprostens betyg skulle hafva förorsakat Seger dåligt rykte och brist på arbete, så vore detta alldeles icke sant, hvilket tydligt framginge af det förut åberopade protokollet af den 28 oktober 1884, som relaterats i Alingsås tidning. I hemorten vore Seger alltför noggrant känd, utan några betyg af kontraktsprosten, och på främmande ort hade icke dennes betyg kunnat vara Seger till hinder, efter som han då alltid varit försedd med ett vanligt arbetsbetyg, hvari icke varit antecknad någon anmärkning mot hans frejd. I vanliga fall egde man ju icke rätt att i eu persons frejdbetyg anteckna de förbrytelser, som kunde vara om honom anmärkta i kyrkoböckerna, så länge han icke mistat medborgerligt förtroende. Seger syntes därför haft lika goda skäl att anmäla kontraktsprosten för dennes anteckning, att Seger blifvit straffad för öfvervåld och oloflig bränvinsminutering, som för den anteckning han åberopat. Emellertid hade kontraktsprosten ansett de tillägg, han i Segers betyg gjort, i detta särskilda fall höra till fullständigheten af det infordrade betyget. Säkert vore dock att kontraktsprosten hvarken åsyftat att på något sätt skada Seger, ej heller hade kontraktsprostens betyg åstadkommit någon skada, hvadan Segers ersättningsanspråk i allo bestredes. Angående konfirmanderna förhölle det sig så: från urminnes tider hade det inom Algutstorps så väl som de flesta andra pastorat inom stiftet varit sed, att barnen af fri vilja visat sin tacksamhet mot sin lärare med att gifva honom någon gåfva, i Algutstorp vanligen penningar. 11

12 Då kontraktsprosten emellertid funnit det motbjudande att emottaga penningar, men tillika svårt, om han skulle såra barnen genom afvisande af deras välvilja och brytande af gammal sed, så gjorde han dem näst den sista gången, de voro samlade för undervisning, sedan det var afgjordt Indika som finge admitteras, följande förslag, sägande:»om I hafveri tänkt att gifva mig några penningar, så vill jag icke gärna emottaga sådana, hvarför I nästa gång icke för detta ändamål boren medtaga dylika. I hafven ju för öfrigt icke själfva några penningar utan måste bedja edra föräldrar därom. Viljen I nödvändigt visa mig eder välvilja, så är det otvifvelaktigt angenämare både för eder och mig, om I med egna händer gjorden mig någon liten tjenst. Något sådant skulle t. ex. kunna vara, om I till hösten hjälpten mig en dag med potatisplockning. Detta med det uttryckliga villkor dock, att I trägen edra föräldrar härom, och om de hafva något däremot, skolen I icke, om I ock själfva skullen vilja det än så gärna, göra det». Då barnen sedan den sista gången, de läste, med glädje förkunnade, att de gärna finge och ville komma för sagda ändamål, lofvade kontraktsprosten att till hösten bestämma en dag, hvarom de skulle underrättas genom kungörelse, som haft följande lydelse:»de af årets nattvardsbarn, som vilja vara mig behjälplige med potatisupptagning, äro välkomna» den och den dagen. Här hade således aldrig varit fråga om hvarken något åläggande eller fritagande, utan hade det helt och hållet varit eu frivillig sak å barnens sida. Kontraktsprosten hade vid barnens ankomst och efter det slutade arbetet förplägat barnen och efter arbetets slut jämväl med dem hållit en andaktsstund, därvid han fått gifva dem såsom konfirmander sina sista råd och förmaningar. För sin del vore kontraktsprosten öfvertygad, att ett sådant förfarande varit egnadt att i ganska väsentlig mån åtdraga tillgifvenhets- och kärleksbandet emellan läraren och hans konfirmander. Säkert vore att kontraktsprosten mera sett på denna omständighet, än på den nytta barnen med sin tjenst gjort honom, och att han alldeles icke betraktat denna såsom någon ersättning för sitt arbete. Kontraktsprosten hoppades, på grund af hvad han anfört, att å Segers klagomål icke måtte fästas något afseende. Vid kontraktsprostens förklaring var i afskrift fogadt utdrag af domboken, hållen vid lagtima höstetinget år 1885 med Kullings härad, hvaraf inhemtades, att häradsrätten i mål emellan kronolänsmannen F. Beifrare såsom åklagare samt åtskilliga personer såsom angifvare, å ena sidan, och Andreas Andersson Seger, tilltalad för åverkan och hotfulla yttranden m. m., å andra sidan, genom utslag den 30 december 1885 förklarat sig akta nödigt att, innan målet till afgörande företoges, infordra

fullständigt prostbetyg angående tilltalade Seger och förelagt åklagaren att vid nästa lagtima ting, därtill målet uppskjuta, vara försedd med sådant bevis. Vidare bifogade kontraktsprosten" afskrift af det utaf honom omförmälda domboksutdraget för den 28 oktober 1884 samt tre saköreslängdsutdrag, hvaraf inhemtades, att Seger vid sex olika tillfällen blifvit dömd till fängelse "eller böter för åtskilliga uppgifva förseelser. Hvad först beträffade kontraktsprostens förfarande att genom kungörelsen till sina nattvardsbarn utfärda en inbjudning, som i betraktande af omständigheterna, trots allt hvad kontraktsprosten anfört, onekligen måste för dem det gällde synas som eu kallelse, hvilken de icke gärna kunde undandraga sig att efterkomma, ansåg jag kontraktsprostens förfarande vara felaktigt. Kontraktsprosten var icke berättigad att af de till hans pastorat hörande nattvardsbarn mottaga någon penningersättning för konfirmationsundervisningen. Och om äfven barnen eller deras föräldrar velat tillbjuda honom någon vedergällning härför, hade det vida bättre anstått honom att öppet säga dem, att han saknade rättighet att mottaga någon betalning än att, såsom han gjorde, föreslå barnen att hjälpa honom med potatisupptagning, därom utfärda kungörelse samt göra sig barnens hjälp till godo. Omständigheterna gåfvo emellertid stöd för den uppfattning att kontraktsprosten i detta fall handlat af oförstånd, ej af vinningslystnad. Vidkommande därefter kontraktsprostens åtgärd att i det angående Seger utfärdade prestbetyget införa_ anteckningar rörande de Seger ådömda bestraffningarna och de om honom gängse åsigterna inom församlingen, så syntes densamma ingalunda kunna försvaras genom hvad kontraktsprosten anfört. Kongl. förordningen den 20 januari 1865 ger en bestämd ledning rörande innehållet *af de frejdbetyg, som presterskapet vid förekommande fall eger att utfärda. Enligt densamma förstås med frejdbetyg i ty fall intyg allenast därom, huruvida den ifrågavarande personen, vid den tid frejdbetyget meddelades, är i följd af domstols utslag, däri ändring ej skett, förlustig medborgerligt förtroende för alltid eller på viss tid, i hvilket fall betyget skall innehålla vissa bestämda uppgifter. Den nämnda förordningens föreskrifter om prestbevis för flyttning från en församling till en annan hade här ej tillämpning. Af nyssnämnda bestämmelser framgick tydligen obehörigheten af att i ett prestbetyg intaga sådana meddelanden som de ofvan omförmälda. Hvad kontraktsprosten åberopat till styrkande af dessa sina meddelanden kunde naturligen icke fritaga honom från följderna af

14 sitt felaktiga förfarande. Beträffande för öfrigt det af häradsrätten använda uttrycket»fullständigt prestbevis», hvilket kontraktsprosten ansett utgöra en maning för honom att i prestbetyget intaga omförmälda uppgifter, torde häradsrätten hafva föranledts att använda detsamma af den anledning att ett af kontraktsprosten angående Seger utfärdadt bevis, intaget i ofvannämnda utdrag af domboken för höstetinget år 1884, icke innehållit anteckning rörande Segers ålder och födelseort samt hans frejd. På grund af hvad sålunda anförts fann jag mig föranlåten att inför domkapitlet i Skara ställa kontraktsprosten Wingqvist under tilltal, därvid jag under åberopande af 1 i kongl. cirkulärbrefvet den 21 augusti 1786 samt 1 och 2 i kongl. cirkulärbrefvet den 7 december 1787 yrkade, att kontraktsprosten måtte för de felaktigheter, hvartill han, på sätt ofvan förmäles, gjort sig skyldig, tilldelas tjenlig föreställning med tillaggd förmaning samt, efter domkapitlets bepröfvande, förpligtas att till Seger utgifva det skadestånd, som domkapitlet kunde finna skäligt. I sitt den 22 januari 1890 i målet meddelade utslag yttrade domkapitlet: hvad först beträffade det kontraktsprosten Wingqvist till last lagda biträde vid potatisupptagning å prestgården, hvilket han af sina nattvardsbarn mottagit, hade domkapitlet funnit af kontraktsprostens förklaring vara ådagalagdt, att nattvardsbarnens samling och arbete i prestgården icke tjenat kontraktsprosten till någon egen vinning och ingalunda haft betydelsen af någon åt honom gifven betalning eller ersättning för den lemnade konfirmationsundervisningen, utan fast hellre borde anses såsom ett af nattvardsbarnen i allmänhet med nöje mottaget tillfälle att i handling visa någon tacksamhet för den möda, pastor gjort sig med deras undervisning, hvilket tillfälle af denne också gärna begagnats för att till de samlade nattvardsbarnen uttala några ord till undervisning, förmaning och uppmuntran. Under sådana förhållanden och då ett samlande af nattvardsbarnen någon gång efter konfirmationstidens slut i syfte att gifva dem en förnyad erinran om angelägenheten att i lifvet tillämpa de sanningar, som genom nattvardsundervisningen laggts dem på hjerta!, utan tvifvel borde kunna vara till gagn, så ansåge domkapitlet kontraktsprostens förfarande i förevarande afseende, äfven om det med hänsyn särskildt därtill, att icke nattvardsbarn af alla samhällsklasser kunde antagas vara benägna att deltaga i potatisupptagningen, icke skulle kunna anses fullt lämpligt, dock icke kunna stämplas såsom någon embetsförseelse. Då vidare något nödgande att deltaga uti ifrågavarande arbete, som nattvardsbarnen, på förut gjord tillfrågan, med glädje förklarat sig vilja fullgöra, icke kunde anses gifvet genom upplä-

sandet af eu kungörelse angående den dag, då de barn, hvilka kände sig därtill villiga och oförhindrade, vore välkomna till prestgården för det frivilligt åtagna arbetets verkställande, så funne domkapitlet kontraktsprosten Wingqvist icke kunna i nu omhandlade hänseende kännas skyldig till något ansvar. Vidare och då, enligt hvad handlingarna utvisade, det utslag, hvarigenom det af kontraktsprosten för arbetaren Seger utfärdade betyget af häradsrätten infordrats, endast föreskrefve ett»fullständigt prestbevis angående tilltalade Seger» och sålunda icke betecknade det äskade betyget såsom ett frejdbetyg; då vidare kongl. förordningen den 11 juli 1753, på grund hvaraf prestbetyg för tilltalade i vissa brottmål skulle vid domstolen företes, icke heller närmare angåfve dessa betygs beskaffenhet än så till vida, att de skulle utvisa, hurudan den tilltalades kunskap i kristendomen vore, samt huru hans lefverne och förhållande varit; då icke heller sedermera något annat formulär för dylika betyg föreskrifvits, än det genom kongl. fångvårdsstyrelsens cirkulär den 10 april 1863 för betyg rörande häktade personer meddelade, hvilket af kontraktsprosten Wingqvist i förevarande fall hufvudsakligen följts; då författningarna i fråga om brottmåls handläggning icke föreskrefve prestbetygs infordrande till domstol rörande andra än häktade personer och pastor således, då prestbetyg i dylika mål reqvirerades, hade skälig anledning antaga, att det gällde en person, tilltalad för sådant brott, att hans häktande åtminstone kunde ifrågakomma; då vidare de omständigheter, af hvilka det lagligen berodde, huruvida en för gröfre brott tilltalad person skulle inmanas i häkte eller ej, i allmänhet icke kunde öka eller minska behöfligheten af de upplysningar angående den tilltalades person, som domaren hade att söka i det infordrade prestbetyget; då ändtligen, så vidt domkapitlet hade sig bekant, uttrycket»fullständigt prestbevis» vore den beteckning, som af domare regelmässigt användes just i fråga om betyg, vid hvilkas affattande pastor hade att följa förberörda af kongl. fångvårdsstyrelsen den 10 april 1863 meddelade formulär; ansåge domkapitlet det icke kunna läggas kontraktsprosten Wingqvist till last, att han, på domstols reqvisition, för»tilltalade Seger», ehuru han ej var i häkte inmanad, utfärdat ett betyg, hvari han infört icke blott ett vanligt frejdbetyg tillhörande uppgifter utan ock i öfverensstämmelse med berörda formulär anteckningar rörande de brott, för hvilka Seger förut blifvit dömd. Men då kontraktsprosten därjämte i betyget angifvit de inom församlingen angående Seger gängse åsigterna, så funne domkapitlet honom därigenom hafva gått utöfver sin befogenhet, på grund hvaraf domka- 15

16 pit.let ville genom utslaget hafva erinrat kontraktsprosten Wingqvist om angelägenheten af att vid betygs afgifvande icke öfverskrida hvad gällande lagar och författningar därom föreskrefve. Då emellertid det af kontraktsprosten i betyget afgifna vittnesbördet angående de gängse åsigterna om Seger icke innehölle något annat, än hvad som redan förut blifvit inför domstol under edlig förpligtelse af flera vittnen intygadt, syntes Seger icke hafva skälig anledning att beklaga sig öfver någon särskild i följd af kontraktsprosten Wingqvists betyg liden minskning i förtroende och deraf beroende minskning i arbetsförtjenst; hvarför domkapitlet slutligen ansåge sig sakna skäl att förpligta kontraktsprosten till Seger utgifva någon skadeersättning. Min anmärkning mot kontraktsprosten Wingqvist gällde icke själfva saken, att han sammankallat de forna nattvardsbarnen till en uppbyggelsestund, utan det minst sagdt oegentliga sätt, på hvilket sammankallandet egt rum. Då emellertid domkapitlet, ehuru det icke i detta fall dömt kontraktsprosten till ansvar, likväl i domskälen antydt, att hans förfarande ej varit fullt lämpligt, och jag antog detta vara tillräckligt att förebygga upprepande af hvad som skett, fullföljde jag ej i denna del talan emot domkapitlets utslag. Däremot ansåg jag kontraktsprostens och domkapitlets mening om hvad betyg, som af prest utfärdas, får innehålla i afseende å en persons frejd utvisa en väsentlig missuppfattning af gällande stadganden i ämnet samt uppdrog åt advokatfiskal! i Göta hofrätt att hos hofrätten anföra besvär öfver domkapitlets utslag i hvad det afsåg nämnda angående Seger utfärdade prestbetyg. I denna skrifvelse anförde jag hufvudsakligen: : Domkapitlet hade till stöd för sitt utslag åberopat kongl. förordningen den 11 juli 1753 och kongl. fångvårdsstyrelsens cirkulär den 10 april 1863 samt ansett, att på grund af dessa föreskrifter kontraktsprosten egt att, med anledning af Kullings häradsrätts begäran om fullständigt prestbetyg för Seger, i nämnda betyg omförmäla, att Seger blifvit straffad för öfvervåld år 1866 och dömd för oloflig bränvinsminutering år 1873. Berörda förordning och cirkulär anginge emellertid enligt ordalydelsen blott prestbetyg för häktade och kunde följaktligen icke ega den ringaste tillämpning i förevarande fall, där Seger, då häradsrätten infordrade prestbetyget, icke var häktad. De kunde således icke åberopas till kontraktsprostens fredande. Hans anmärkta förfarande stodc däremot i strid med andra föreskrifter rörande prestbetyg.

Före år 1865 var det i många fall ganska obestämdt hvad som menades med vanfrejd. Och denna ovisshet hade till följd, att presterskapet vid utfärdande af betyg ofta intog anteckningar om hvarjehanda brott eller förseelser, begångna af den person betyget gällde, ja äfven omdömen om personens enskilda lif och dylikt. När anteckningar om brott eller förseelser sålunda influtit i prestbetyg, blefvo de vanligen, äfven sedan personen utstått straffet, omförmälda i prestbetyget så länge han lefde. Obilligheten häraf insågs allt mer och mer, så att vid Riksdagen 1862 1863, då nya strafflagen antogs, flera motioner väcktes om förändrade stadganden angående frejdbetyg. Under behandlingen af dessa motioner erinrades, att genom nya strafflagen, som stadgade för åtskilliga brott påföljden förlust af medborgerligt förtroende på viss tid eller för alltid, en begränsning af det sväfvande begreppet vanfrejd erhållits. På Rikets Ständers framställning utfärdade Kongl. Maj:t den 20 januari 1865 förordningen angående förändrade stadganden i afseende å frejdbetyg, som af presterskapet meddelas. Genom denna förordning förklarade Kongl. Maj:t, att i de fall, då enligt särskilda författningar det är presterskapet anbefalldt att meddela betyg om personers frejd, därmed allenast förstås intyg, huruvida den ifrågavarande personen, vid den tid då frejdbetyget meddelas, är i följd af domstols utslag, däri ändring ej skett, förlustig medborgerligt förtroende för alltid eller på viss tid, i hvilket fall betyget skall innehålla uppgift så väl om dagen, då utslaget blifvit gifvet, som, där detsamma icke meddelats af Kongl. Maj:t, om tiden, hvarinom besvär däremot skolat anföras. Dock skulle prestbevis, som för flyttning från en församling till annan meddelas, innehålla, med afseende å kyrkotukten, ytterligare upplysningar, som i författningen angifvas. Under förarbetena till denna förordning anmärktes att, om den blefve gällande, det skulle möta svårighet för domstolarne att få upplysning, huruvida en tilltalad person förut blifvit till straff dömd, enär frejdbetyget, sedan den tid gått till ända, för hvilken förlust af medborgerligt förtroende blifvit honom ådömd, icke finge innehålla anteckning härom. Men anmärkningen bemöttes därmed, att upplysningar härutinnan kunde åklagaren förskaffa sig från Konungens befallningshafvande, domstolarnes arkiver samt straffängelserna, och att åklagaren vanligen ej saknade ledning därvid af allmänhetens kännedom om dylika förhållanden. Efter det Kongl. Maj:t sedermera, likaledes på Riksdagens framställning, utfärdat förordningen den 28 november 1873 angående frejdbetyg, som af presterskapet meddelas om personer, hvilka före 1865 års början Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1891 års riksdag. 3 17

18 blifvit för brott dömde, väckte vid 1879 års Riksdag eu landtdomare motion i ämnet. Han erinrade därvid, att genom nämnda förordningar af år 1865 och 1873 möjligheten gått förlorad att såsom förut vinna fullständig och säker kännedom, huruvida en för brott anklagad förut undergått bestraffning, som kunde föranleda till strängare ansvar för den senare förbrytelsen; och hemställde motionären, att Riksdagen måtte besluta den ändring i eller tillägg till nämnda förordningar att, utan hinder af desamma, det skulle åligga presterskapet att, då i embets- eller tjensteväg frejdbevis äskades angående för brott tilltalad person, i betyget anteckna, om denne förut undergått bestraffning för brott. Lagutskottet biträdde hufvudsakligen motionen, men utskottets utlåtande afslogs af Riksdagens båda kamrar utan votering. Genom kongl. förordningarna den 20 januari 1865 och den 28 november 1873 vore således bestämdt hvad frejdbetyg, som af presterskapet utfärdades, rätteligen finge innehålla, därvid ej gjordes någon skillnad om personen vore häktad eller icke, ej heller om betyget äskades af embetsmyndighet eller enskild person. Och hvad äldre stadganden innefattade häremot stridande kunde icke längre hafva någon tillämpning. Med frejdbetyg syntes böra förstås icke blott de vanligen kortfattade betyg, som presterskapet själft plägade benämna frejdbetyg, utan hvarje af prest å embetets vägnar utfärdadt betyg, ehvad det kallades arbetsbetyg, fullständigt prestbetyg, flyttningsbevis eller annat, så snart det innehölle något angående den ifrågavarande personens frejd. I denna del måste betyget, för hvilket ändamål det än vore utfärdadt, anses såsom ett frejdbetyg och underkastadt bestämmelserna därom. Eljest skulle dessa bestämmelser lätt kunna kringgås blott genom att gifva betyget ett annat namn än frejdbetyg. Med de enda undantag, hvarom stadgats i 1865 års förordning rörande flyttningsbevis och i 1873 års förordning angående brott, begångna före år 1865, egde alltså prest numera icke att i något å embetets vägnar utfärdadt intyg omförmäla annat rörande en persons frejd, än huruvida personen vore förlustig medborgerligt förtroende eller icke. Tillämpades det nu anförda på ifrågavarande, af kontraktsprosten Wingqvist utfärdade betyg angående Seger, måste det anses uppenbart, att kontraktsprosten icke blott genom att i betyget omnämna, att Seger vore i allmänhet inom församlingen ansedd såsom en vådlig och samhällsstörande person, utan äfven därigenom att han i betyget infört, att Seger blifvit straffad för öfvervåld år 1866 och dömd för oloflig bränvinsminutering år 1873, felat emot föreskrifterna i 1865 års förordning på ett sätt som tarfvade näpst. Och det fel, kontraktsprosten sålunda

låtit komma sig till last, syntes mig vara i båda nu omnämnda afseenden af beskaffenhet att böra för honom medföra allvarligare påföljd, än den erinran domkapitlets utslag innehölle. På grund häraf uppdrog jag åt advokatfiskalen att yrka, det hofrätten måtte, med ändring af domkapitlets utslag i hvad det afsåge nämnda betyg, döma kontraktsprosten Wingqvist till ansvar för det embetsfel, hvartill han i fråga om samma betyg gjort sig skyldig. De besvär advokatfiskalen på grund häraf hos hofrätten anförde hafva blifvit afgjorda genom utslag den 25 november 1890, därvid hofrätten sig utlåtit, att hofrätten, med hänsyn till innehållet af förordningen angående förändrade stadganden i afseende å frejdbetyg, som af presterskapet meddelas, den 20 januari 1865, funne, att Wingqvist förfarit felaktigt jämväl därutinnan att han uti ifrågavarande prestbetyg upptagit, att Seger undergått bestraffning för våld och oloflig bränvinsminutering, men att med afseende å hvad i målet förekommit, hofrätten ansåge detta Wingqvists förfarande icke vara af beskaffenhet att böra till vidare påföljd för honom föranleda; och funne hofrätten ej skäl att i öfrigt göra ändring i domkapitlets utslag, såvidt detsamma öfverklagats. Med detta utslag har jag ansett mig icke kunna åtnöjas, utan förordnat advokatfiskalen hos hofrätten att på de grunder och med de yrkanden, som inför hofrätten redan anförts och utvecklats, hos Ivongl. Maj:t mot utslaget fullfölja underdånig talan. 19 I en hit ingifven klagoskrift anhöll Ola Jönsson i IJafraljunga med Obehörig anbifogande af två särskilda af kyrkoherden i Norra Akarps och Vittsjö församlingars pastorat P. J. C. Wollin den 6 och den 12 september 1888 för klaganden utfärdade frejdbetyg, innehållande bland annat, att klaganden vore förhindrad begå den heliga nattvarden att enär, enligt hvad betygen jämväl utvisade, klaganden egde försvarlig kristendomskunskap samt klaganden icke blifvit dömd till ansvar för något brott, och kyrko- herden Wollin sålunda, genom omförmälda, i åberopade frejdbetygen lemnade obehöriga uppgift kränkt klagandens enskilda rätt, kyrkoherden Wollin härför måtte ställas under tilltal samt förpligtas att för klaganden utfärda nytt, i afseende å klagandens rätt till tillträde till den heliga nattvarden laglikmätigt frejdbetyg. I häröfver infordrad förklaring anförde kyrkoherden Wollin, bland annat, följande:

20 Deri 9 augusti 1887 framföddes ett oäkta gossebarn af pigan Johanna Petrusson från Björkefalla by, hvilken förut tjenat hos åbon Jöns Olsson i Hafraljunga, fader till klaganden Ola Jönsson; och anmäldes af henne, att Ola Jönsson vore fader till detta barn, hvilket ock af Ola Jönssons fader erkändes, såsom framginge af nedanintagna, förklaringen bilagda afskrift. Under hösten 1888 anmodade kyrkoherden skriftligen klaganden att besöka kyrkoherden i prestgården eller vid kyrkan i Vittsjö, för att få tillfälle närmare tala med kyrkoherden, och, då han uteblef, reste kyrkoherden den 9 oktober samma år till klagandens föräldrahem, där klaganden erkände, att han lefvat i otukt med Johanna Petrusson, men vägrade att låta sig skriftas, under föregifvande att lagen härom skulle gälla endast den fallna qvinnan, att den så tillämpades i andra församlingar o. s. v. Dagen därpå besökte klaganden kyrkoherden, erkände äfven då sin synd, men vägrade ställa sig lagens bud till efterrättelse, och den 12 i samma månad begärde han skriftligen ytterligare ett frejdbetyg för att hos domkapitlet öfverklaga kyrkoherdens embetsåtgärd. Slutligen gjorde kyrkoherden, för att ännu en gång få samtala med klaganden i denna fråga, ytterligare en resa till Hafraljunga, hvilken dock aflopp utan påföljd, emedan klaganden då höll sig undan. Då kongl. förordningen den 4 maj 1855 angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens upprätthållande stadgade, att den som gjort sig skyldig till straff för lönskaläge ej må af den heliga nattvarden komma i åtnjutande, innan han eller hon af sin själasörjare låtit sig enskildt skriftas och aflösas, och då Ola Jönsson för kyrkoherden erkänt och vidhållit sin synd, så hade det varit kyrkoherdens pligt att handla med Ola Jönsson enligt denna förordning. Denna bekännelse hade klaganden aldrig tagit tillbaka, icke ens i sin klagoskrift, och komme väl knappast att göra det; och hade kyrkoherden därför ansett sig af samvete och embetsed förbunden att, så länge klaganden vidhölle sin bekännelse, vägra honom tillträde till den heliga nattvarden, till dess han låtit sig enskildt skriftas och aflösas. Till denna enskilda skrift hade kyrkoherden uppmanat klaganden, och då denne enligt eget påstående fruktade att därigenom blifva föremål för åtlöje af tanklösa menniskor, hade kyrkoherden bland annat påmint honom, att flera mera framstående män i Vittsjö försam- * ling föregått ined godt exempel, da de i liknande sorgliga fall böjt sig för lag och sed, och att de, långt ifrån att föraktas, i stället högt värderades för den lydnad, de sålunda visat för kyrklig ordning. Kyrkoherden hade således icke för ett löst tal eller ogrundadt rykte stängt klaganden från den heliga nattvarden, utan grundade sin embetsåtgärd på faderns skriftliga och klagandens muntliga bekännelse, och

ansåge sig böra vidhålla sitt beslut, om och så länge klaganden fortfarande, i vittnes närvaro, erkände sig skyldig till den omskrifna synden. Anteckningen i frejdbetyget hade endast varit en följd af den ställning, i hvilken klaganden sålunda kommit i förhållande till aflösning och den heliga nattvarden. Ofvanomförmälda af kyrkoherden åberopade handling var af följande lydelse:»afskrift Sedan min son Ola Jönsson omsider erkänt sig vara fader till det af pigan Johanna Petrusson i Björkefalla den 9 sistl. augusti födda gossebarn, så förbinder jag mig härmed att till henne såsom bidrag till barnets uppfostran och vård årligen i två terminer jul och midsommar utbetala femtio (50) kronor, näml. 25 kr. i hvarje termin, hvilka medel jag själf eller genom ombud skall tillställa henne, och fortfar detta understöd till dess barnet fyller femton år. Skulle det däremot under tiden do, så upphör denna förbindelse att vara gällande. Skulle jag med döden afgå under nämnda tidrymd, så komma mina närmaste arftagai e att öfvertaga min till Johanna Petrusson åtagna skyldighet; försäkras af Hafraljunga den 1 oktober 1887. Jöns Olsson. Med ofvanstående anordning förklarar jag mig till alla delar nöjd och förbinder jag mig å min sida att med all moderlig ömhet vårda min med ynglingen Ola Jönsson i Hafraljunga sammanaflade son Johan Ragnar. Björkefalla som ofvan. Johanna Petrusson. Egenhändiga underskrifterna bevittna på en gång närvarande Carl Schalin, Per Petrusson, Vittsjö. Björkefalla. Rätt afskrifvet betygar J. N. PFöllander Antona Nilsson, i N. Akarp. N. Akarp.» Den förklaring, kyrkoherden Wollin sålunda afgifvit till stöd för sitt öfverklagade förfarande, fann jag på nedan anförda grunder icke tillfredsställande. Sedan genom författning den 4 maj 1855 blifvit stadgadt, att kyrkoplikt, vare sig offentlig eller enskild, ej vidare skulle någon ådömas, utfärdade Kongl. Maj:t samma dag, på Rikets Ständers förslag, ifrågavarande af kyrkoherden Wollin åberopade förordning angående vissa före- 21

22 skrifter till kyrkotuktens upprätthållande, enligt hvilken den, som gjort sig skyldig till dödsstraff, men af nåd njöte förskoning till lifvet, eller till straff för något af de i författningen uppräknade brott, däribland lönskaläge, ej finge komma i åtnjutande af den heliga nattvarden innan han eller hon af sin själasörjare, i närvaro af två eller tre bland församlingens medlemmar, dem själasörjaren tillkallade, låtit sig enskildt skriftas och aflösas. Föremål för kyrkoplikt voro, enligt 9 kap. 1 kyrkolagen, ingå andra än lagvunne och sakfällde personer. Att lagstiftarens mening varit att den mildare kyrkliga åtgärden, den enskilda skriften, som sattes i stället för kyrkoplikten, äfvenledes skulle afse endast lagligen förvunna brottslingar och icke, såsom kyrkoherden Wollin ville göra gällande, jämväl personer, som icke blifvit för brott dömde, syntes mig uppenbart däraf, att en sådan utsträckning af den nya kyrkliga bestraffningen icke ens vore antydd i den författning, hvarigenom denna infördes. Denna 1855 års författning innehölle ju tvärtom, att personen i fråga skall hafva gjort sig skyldig till straff för viss förseelse. Domstol allena, ej presterskapet, tillkomme det att pröfva, huruvida personen gjort sig skyldig till borgerligt straff. Om ock personen för presterskapet erkänt förseelsen, kunde likväl omständigheter förekomma, livilka utgjorde hinder för domstol att förklara personen skyldig till straff. Skulle, såsom kyrkoherden Wollin syntes förmena, det äfven tillkomma presterskapet att pröfva straffskyldigheten, kunde lätt inträffa, att kyrkoherde, i saknad af de qvalifikationer domare besitta, toge miste om brottets beskaffenhet och ansåge, att brott, som i 1855 års förordning angifves, vore begånget, ehuru i verkligheten sådant brott ej föröfvats. Att vid riksdagen 1853 1854 lagutskottet, hvilket utskotts förslag till författning är nästan ordagrant lika med nämnda förordning, jämväl afsett, att personen skulle vara af domstol sakfälld, innan ifrågavarande förordningkunde tillämpas, syntes mig tydligt af utskottets i detta afseende under n:r 37 afgifna betänkande, däri utskottet, bland annat, yttrade följande:»men om än kyrkoplikten ej är ett lämpligt straffmedel och följaktligen ej heller såsom sådant bör bibehållas, har likväl utskottet funnit betänkligt att helt och hållet utstryka denna akt, betraktad ur kyrklig synpunkt. Den var, efter hvad anmärkt blifvit, till sin ursprungliga betydelse blott en försoning med församlingen, med kyrkan; och ehuru en och annan torde invända, att, enär den förbrytare, som undergått det straff, lagen å hans förbrytelse utsätter, därmed blifvit försonad med samhället, han jämväl bör anses försonad med kyrkan, får man dock icke förgäta, att förbrytaren mot sin vilja måste underkasta sig samhällets

straffmakt, hvaremot försoningen med. kyrkan endast kan blifva en följd af ångern och således grundas på förbrytarens fria inre sinnesstämning. Det är detta kristliga sinne, som den kristna kyrkan fordrar af sina medlemmar, därest de skola komma i fullt åtnjutande af kyrkans gemenskap; och då det undergångna världsliga straffet ingalunda innebär bevis om ett sådant sinne, torde man ej kunna medgifva, att förbrytaren genom straffet återvunnit den gemenskap med kyrkan och församlingen, han genom brottet förlorat. På honom själf ankommer väl detta ytterst; men att väcka det kristliga sinnet och därmed söka med kyrkan tillvägabringa försoning, utgör föremål för kyrkotukten, för hvars upprätthållande kyrkoplikten, ehuru i modifierad form, således torde böra fortfara; och det är på dessa grunder, som det förslag hvilar, hvilket utskottet slutligen framställt.» Att presterskapet ej egde, innan domstol funnit en person skyldig till straff för brott, som i 1855 års förordning angifves, förklara personen på grund af denna förordning hindrad begå den heliga nattvarden framginge ytterligare af ordalydelsen i den äfvenledes den 4 maj 1855 utfärdade kongl. kungörelsen angående vederbörandes skyldighet att upprätta och till presterskapet aflemna förteckningar öfver personer, som varda sakfällde eller under framtiden ställde för vissa förbrytelser. Sjelfva inledningen till denna kungörelse vore synnerligen bevisande uti ifrågavarande afseende. Det hette nämligen där:»sedan Rikets Ständer i skrifvelse den 23 november nästlidna år i underdånighet anmält, det de, för deras del, beslutat en förordning, hvarigenom stadgades, att personer, som för vissa däruti omförmälda brott till ansvar dömas, icke må af den heliga nattvarden komma i åtnjutande, innan de af själasörjaren låtit sig, på sätt särskildt föreskrifvet vore, skriftas och aflösas, i sammanhang hvarmed Rikets Ständer anhållit att, i händelse en sådan författning vunne nådig stadfästelse, Oss måtte täckas föreskrifva så beskaffade åtgärder, att hvarje själasörjare måtte skyndsamt undfå underrättelse om de under hans själavård stående personer, som för dylika brott varda sakfällde; så vilje Vi, som denna dag låtit utfärda en förordning af den lydelse Rikets Ständer sålunda föreslagit», o. s. v. Till vidare stöd för den åsigt, att orden i 1855 års förordning:»den som gjort sig skyldig till straff för» o. s. v., böra tolkas så, att personen skall vara genom domstols beslut fälld, ville jag äfven åberopa det af eu kommitté den 2 oktober 1873 afgifna förslag till kyrkolag m. m. Elfte kap. i kyrkolagsförslaget handlade om kyrkotukt, och kommittén föreslog, att 3 i detta kapitel skulle i hithörande delar lyda sålunda: 23

24»Hvar, som genom domstols utslag blifvit dömd 1 till straff för hor, tvegifte eller otukt ------- så ock qvinna, som födt oäkta barn, vare från tillträde till den heliga nattvarden utestängd, till dess han eller hon af sin själasörjare blifvit enskildt skriftad och aflöst, på sätt och i den ordning, som i kyrkohandboken sägs.» Rörande denna 3 yttrade kommittén i sina motiver följande:»antagligen har det berott på ett förbiseende, att kongl. förordningen den 4 maj 1855, angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens upprätthållande, hvilken, ehuru varande af kyrkolags egenskap, ändock hänför sig till och förutsätter den vid dess utfärdande gällande brottmålslagstiftning, icke blifvit reviderad på samma gång som denna lagstiftning genom nya strafflagens införande väsentligen förändrades. Resultatet af den revision, som kommittén för den skull måst underkasta nämnda nådiga förordning, föreligger uti denna, hvilken, utom de förändringar, som varit nödiga i anledning af nya strafflagens utfärdande, icke innehåller annat nytt än att dels den, som blifvit dömd till straff för mened, dels qvinna, som födt oäkta barn, blifvit upptagna bland dem, som för tillträde till den heliga nattvarden äro underkastade enskild skrift och aflösning. Kommittén antager, att ingen grundad anmärkning skall mot nämnda tillägg kunna göras.» Då högsta domstolen hördes öfver kyrkolagsförslaget, uttalade sig dess ledamöter i allmänhet mot bibehållandet af den enskilda skriften; och två ledamöter, med hvilka ytterligare två ledamöter instämde, yttrade, bland annat, följande:»hvad först angår den enskilda skrift, hvarom 3 handlar, så torde eu gärnings syndighet ej få anses betingad däraf, att den blifvit bestraffad enligt borgerlig lag, eller ens stå i förhållande till detta straff, utan kan den, som aldrig undergått straff, vara fullt så mycket i behof af tillrättavisning från församlingens sida som den enligt borgerlig lag bestraffade. Det torde därföre saknas skäl att bibehålla en egen art af kyrkotukt för personer, som blifvit af domstol dömde för vissa slag af brott. Och detsamma gäller till alla delar om den föreslagna utsträckningen af den enskilda skriften, äfven till qvinna, som födt oäkta barn.» Af hvad sålunda förekommit syntes mig fullkomligt tydligt, dels att både inom kommittén och inom högsta domstolen tolkade man 1855 års förordning så, att domstols utslag måste föregå, innan tillämpning af den i förordningen föreskrifna kyrkotukt finge ega rum, dels och att förslaget om utöfvande af sådan kyrkotukt mot qvinna, som födt oäkta barn, innefattade eu nyhet, en utsträckning af bestämmelserna i 1855

års förordning, således att denna förordning äfven härutinnan fordrade domstols utslag. I det af klaganden Ola Jönsson nu anmälda fall hade kyrkoherden Wollin tagit sig före att i utfärdadt frejdbetyg förklara Ola Jönsson vara förhindrad att begå den heliga nattvarden och såsom skäl härför i sin förklaring uppgifvit, att Ola Jönsson gjort sig skyldig till lönskaläge. Kyrkoherden Wollin hade emellertid ej kunnat visa, att Ola Jönsson genom domstols utslag blifvit fälld till straff för lönskaläge, än mindre att kyrkoherden härom från domaren erhållit underrättelse enligt kungörelsen den 4 maj 1855. Det lagrum i nu gällande strafflag, hvilket afsåge lönskaläge, återfunnes i 18 kapitlet 9 och vore af följande lydelse:»ogift man, som öfvar otukt med ogift qvinna, utom de fall, som förut sagda äro, straffes, för lönskaläge, med böter, högst etthundra riksdaler. Ej skall dock sådant straff ådömas i annat fall, än då mannen, efter lagsökning af qvinnan eller hennes målsman, ålägges att underhåll gifva till barn, hvarmed qvinnan i lägersmålet rådd blifvit.» Då enligt 1855 års förordning ingen vore underkastad enskild skrift för att komma i åtnjutande af den heliga nattvarden, med mindre än att han blifvit för brott lagförd och sakfälld, så syntes mig att nämnda förordning upphört att vara tillämplig dels helt och hållet med afseende å qvinna, som föröfvat lönskaläge, alldenstund sådan af qvinna begången handling icke i nu gällande lag är med straff belagd och qvinna följaktligen icke kan härför sakfällas, dels ock med afseende å man, som låtit sådan handling komma sig till last, därest han icke, under den i ofvan anförda lagrum bestämda förutsättning, blifvit därför lagligen dömd till ansvar. För dylik handling vore följaktligen numera qvinna icke utesluten från den heliga nattvarden, och icke heller man, såvida han ej därför blifvit af borgerlig myndighet, enligt nyss åberopade lagrum, sakfälld. Anteckning å frejdbevis om motsatsen vore alltså mot lag stridande. Jag ansåg därför kj^rkoherden Wollin hafva gjort sig skyldig till oförstånd i embetet då han, utan att klaganden blifvit lagligen ådömd straff för lönskaläge, i ofvanberörda för klaganden den 6 och 12 september 1888 utfärdade frejdbetyg antecknat, att klaganden vore förhindrad att begå den heliga nattvarden. Men jag fann kyrkoherden Wollin hafva visat oförstånd äfven därutinnan, att han affattat denna anteckning i ett så sväfvande och vidt omfattande uttryck som det af honom använda»är förhindrad att begå Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 18,91 års riksdag. 4 25

26 H. H. nattvard». Detta uttryck innebure hvarken mer eller mindre än att klaganden gjort sig skyldig till någon, hvilken som helst, eller några af de i 1855 års oftaberörda förordning uppräknade förbrytelser. Men eu anteckning, som sålunda lemnade rum för antagandet att klaganden föröfvat något af de gröfsta af dessa brott, vore onekligen kränkande för hans heder, nedsättande för hans medborgerliga anseende och i afseende på möjligheten för honom att vinna anställning och bereda sig ärlig utkomst i hög grad hinderlig. På grund af hvad ofvan anförts och under åberopande af kongl. cirkuläret den 21 augusti 1786 och kongl. brefvet den 7 december 1787 fann jag mig föranlåten att inför domkapitlet i Lund åtala kyrkoherden Wollin och yrka, att domkapitlet, med anledning af hvad i ofvan angifna afseenden läge honom till last, ville tilldela honom tjenlig föreställning med tillagd förmaning samt förpligta honom att vid påfordran för klaganden utfärda nytt frejdbetyg, däri den omständighet att klaganden må hafva föröfvat lönskaläge icke upptoges såsom hinder för honom att af den heliga nattvarden komma i åtnjutande. Sedan Wollin häröfver förklarat sig afkunnade domkapitlet den 22 januari 1890 i målet slutligt xitslag af innehåll, att, enär domkapitlet på af mig angifna grunder funne kyrkoherden Wollin hafva saknat anledning att i ofvanberörda för Ola Jönsson den 6 och 12 september 1888 utfärdade frejdbetyg anteckna, att denne vore förhindrad att begå den heliga nattvarden, pröfvade domkapitlet rättvist ålägga kyrkoherden Wollin att vid påfordran utfärda nytt frejdbetyg för Ola Jönsson, däri den omständigheten att Ola Jönsson må hafva föröfvat lönskaläge icke upptoges såsom hinder för honom att af den heliga nattvarden komma i åtnjutande; och då kyrkoherden Wollin såväl genom sitt lagstridiga handlingssätt i allmänhet att i frejdbetygen intaga ofvan omförmälda anteckning som ock särskild! genom att affatta denna anteckning i ett så sväfvande och vidtomfattande uttryck som det af honom använda, måste anses hafva gjort sig skyldig till oförstånd i embetet, pröfvade domkapitlet jämväl skäligt att, med anledning af lagen om straff för embetsbref! af prest och laga domstol i sådana mål den 8 mars 1889 17 mom. 4 samt i stöd af kongl. cirkuläret den 21 augusti 1786 och kongl. brefvet den 7 december 1787, förklara kyrkoherden Wollin för hvad han sålunda låtit sig till last komma hafva gjort sig förfallen till föreställning med tillagd förmaning att bättre påakta sina embetsåligganden; hvilken föreställning och förmaning koinme att genom domkapitlets försorg honom tilldelas, sedan

utslaget vunnit laga kraft eller, ckirest det blefve öfverklagadt, behörig fastställelse. Detta utslag har icke blifvit öfverklagadt. 27 Redaktören för tidningen Nyheterna i Göteborg T. Rabenius omför- Vä9 fi0ndl mälde i en hit ingifven skrift följande förhållande: Onsdagen den 6 februari 1889 infann sig Rabenius i Göteborgs domkapitels expeditionsrum för att genom domkapitlets notarie få vidimerad en afskrift af ett utaf landtbrukaren Gustaf Blomdahl i Torsby församling utfärdadt och till Göteborgs domkapitel inlemnadt intyg af den 22 januari 1889, rörande tillvägagåendet vid en med anledning af kyrkoherdeval i Torsby till Kongl. Maj:t insänd skrift m. m. Konsistorienotarien A. B. Magni lofvade vid detta tillfälle Rabenius att afskriften skulle blifva vidimerad till följande dag, då den kunde afhemtas. Då Rabenius med anledning häraf dagen därpå, torsdagen den 7 februari, åter infann sig i domkapitlets expeditionslokal, förklarade Magni, att sedan Rabenius fått hans löfte om vidimation omständigheter inträffat, som gjorde att Magni icke tills vidare ville vidimera afskriften. På Rabenii fråga hvad Magni menade med»tills vidare» svarade Magni:»en fjorton dagar eller så där, ty vid den tiden kan väl saken vara afgjord». På Rabenii invändning att vidimationen af en afskrift utaf en handling väl icke hade med den i handlingen berörda saken att skaffa, förklarade Magni, att han i alla fall hvarken ville vidimera den af Rabenius företedda afskriften eller utlemna vidimerad afskrift af nämnda intyg, innan Magni blefve därtill särskildt ålagd. Sedan Rabenius därefter erhållit originalet för att själf öfvertyga sig om afskriftens riktighet och härvid funnit ingenting att mot afskriften anmärka, anhöll Rabenius på nytt, att Magni måtte vidimera densamma, men erhöll då till svar, att Rabenius»väl icke kunde begära, att Magni skulle vidimera eu afskrift af eu handling, som delvis vore riktad mot honom själf, helst ju allmänheten, då afskriften vore afsedd att intagas i en tidning, då skulle få den föreställningen, att han erkände riktigheten af handlingens innehåll». Då Rabenius sökt för Magni klargöra skillnaden mellan att erkänna riktigheten i en handlings innehåll och intyga afskriftens af denna handling likhet med originalet, svarade Magni, att han och Rabenius väl kunde skilja mellan de där sakerna, men icke så den stora massan; och han vägrade fortfarande så väl att vidimera afskriften som att utlemna

28 vidimerad afskrift af omförmälda intyg. Efter att till sist hafva frågat Magni, om han sålunda bestämdt vägrade att vidimera dcn af Rabenius företedda afskriften äfvensom att utlemna vidimerad afskrift af handlingen, och sedan Magni bestämdt vägrat detta, aflägsnade Rabenius sig från domkapitlets expeditionslokal. På grund af hvad sålunda förekommit och då det skulle leda till oändliga missförhållanden och framkalla ett för hela vårt offentliga lif och särskildt, för den offentliga pressen skadligt hemlighetssystem, om en underordnad tjensteman finge upphäfva sig- till censor öfver innehållet i de aktstycken, som blifvit till eu myndighet inlemnade, anmälde Rabenius förhållandet till justitieombudsmannens åtgärd med yrkande att konsistorienotarien Magni måtte, för hvad han sålunda låtit komma sig till last, ställas till laga ansvar såsom för tjenstöfverträdelse och maktmissbruk samt förpligtas att till Rabenius genast utlemna vidimerad afskrift af omförmälda i Göteborgs domkapitel förvarade handling. Vid denna skrift fanns fogad afskrift af det däri omförmälda intyget, så lydande:»afskrift. Härmed får jag under edlig förpligtelse, att jag som kom något efter sedan arkivgranskningen i Torsby den 20 sistl. november tagit sin början, i öfrigt instämmer uti Carl M. Olssons och Alex. Anderssons intyg af den 5 dennes; samt att jag på personers uppmaning infann mig i Göteborgs domkapitel den 29 sist!, november för att å en dit förut ingifven skrift söka få återtaga mitt eget och fleres namn; att konsistorienotarien A. B. Magni då förklarade, att jag ej kan få den skriften, och att det ingenting tjenar till, emedan skriften är afskrifven och vidimerad; att jag då gick ut därifrån i sällskap med hemmansegaren And. Hansson i Skattan, då vi på en gata träffade Niklas Andersson i Vestra Röd, hvilka ställt möte att ingå i domkapitlet med skrifvelsen, därvid Niklas Andersson, som innehade handlingarne, sade (sedan jag omtalat mitt ärende i domkapitlet):»det var roligt, låt mig se, att du är duktig, Gustaf! Nu gör vi sällskap in i domkapitlet.» Då vi inkommit, lade de fram eu skrifvelse, hvilken de uppmanade mig att skrifva på, hvilket jag vägrade och sade, att»jag är aldrig med om edra skrivelser». Som jag ej kunde få se den förut begärda skrifvelsen, talades det om, hur jag skulle göra; och då jag ifrågasatte, om det icke kunde gå an, att jag tecknade mitt och de personers namn, som jag hade i uppdrag att återtaga, på ett särskildt papper, tillstyrktes jag göra det af de närvarande, bland hvilka äfven konsistorienotarien Magni befann sig, och

framlemnades på bordet till mig af nämnde notaries biträde papper därtill. Just då afhandlades emellan nämnde Niklas Andersson, Anders Hansson och konsistorienotarien om uppsändandet af deras skrivelser mot regementspastor G. Floden till Konungen, och förklarade notarien Magni, att han»skulle draga all vidare försorg om nämnda skrifvelsers afsändande redan samma dag till Konungen, emedan skrifvelsernas inlemnande till Konungen vore mycket brådtom»; och under förklaring att»om min å till mig sålunda lemnadt papper däri gjorda anteckning», hvarmed jag endast afsåg återtagande, såsom förut nämnts, af mitt och några andra personers namn,» skulle vara till något gagn, så skulle den bifogas nu deras skrivelser till Konungen», hvilka skrifvelsers innehåll. jag då ej hade kännedom om, men då de af konsistorienotarien Magni skulle sändas till Konungen, kunde jag aldrig tänka mig, att deras innehåll skulle vara så sanningslöst och för pastor Flodén förolämpande m. in., som jag sedan i en bestyrkt afskrift däraf funnit. Hade jag kunnat haft den ringaste aning därom, skulle aldrig min i helt annan afsigt på inrådan i största hast gjorda anteckning lemnats ifrån mig eller blifvit skrifven. Med uttryck af min lika stora ledsnad som förvåning att mitt sålunda tillkomna tillägg»ehuru undertecknade tecknat sina namn å listor till regementspastor hr G. Flodéns fördel, få vi härmed ---------- - bön». Torsby & Harestad den 27 november 1888. Gustaf Blomdahl, Karl Johansson. Anders Svensson. Landtbrukare. Napolia Qvist. Anna Skog, Torsby prestg. Adolf Olsson. Andr. Johansson. Samuel Kristiansson.» kan tycka såsom stöd för nämnde personers sanningslösa påståenden och dikter i deras skrifvelse till Konungen, såsom att pastor Flodén»skulle samlat underskrifter på åtskilliga bönelistor» samt»hans utnämning till kyrkoherde här skulle varit för pastoratet förderfbringande», ty allt sådant saknar hvarje spår af sanning, och hvarken jag eller någon af förestående personer, hvilkas namn af mig i domkapitlet i helt annan afsigt tecknades såsom visadt är, hafva haft eller har det ringaste att anmärka mot pastor Flodén, så får jag icke blott härmed fritaga de förutnämnde sju personer, hvilkas namn af mig alltså tecknats, då deras önskan t,var, att namnen af mig skulle återtagits på en annan afskrift, för att där möjligen ej vara till hinder för komminister Stenströms utnämning till kyrkoherde här utan äfven underdånigst bedja Hans Maj:t 29

30 Konungen om nådigt öfverseende samt pastor Flodén om förlåtelse för hvad jag sålunda låtit förleda mig till att i ett obetänksamt ögonblick af öfverilning göra i Göteborgs domkapitels notarieexpeditions lokal, alldenstund det i följd af strax därpå börjadt konsistoriesammanträde var allt för brådtom för mig som landtman att hinna tänka mig för. Då jag några dagar efteråt infann mig i domkapitlet för att vidare rådfråga notarien Magni och sade till honom:»de där namnen jag tecknat den 29 dennes borde utstrykas igen, har jag tänkt, i händelse nämnde personer skulle neka och säga, att jag väl har rätt att utstryka men ej att påteckna deras namn, ifall jag af pastor Flodén blifver anklagad därför». Därpå svarade nämnde notarie Magni:»Blomdahl skall icke vara rädd, det är endast de personer, hvilkas namn Blomdahl skrifvit, som kunna anklaga Blomdahl, och pastor Flodén har ej alls med det att göra. Men hvad tänkte Blomdahl, som skref under skrifvelsen mot kyrkoherde Nyblom och pastor Cullberg? Om de vill anklaga eder, blefve det illa». Allt detta vill och kan och skall jag, när så påfordras, med liflig ed fästa, försäkras af Torsby den 22 januari 1889. Glist. Blomdahl, Ledamot i kyrkorådet, Ordf. i Torsby sockens kommunalstämma. Bevittnas af oss på en gång närvarande: H. J. Andreasson. G. Hultgren.» Öfver angifvelsen hörd yttrade Magni i afgifven förklaring, att han ville vitsorda riktigheten i hufvudsak af hvad Rabenius anfört rörande hvad emellan honom och Magni förekommmit, men kunde Magni ej erinra sig, att fråga förevarit om utlemnande af vidimerad afskrift utan endast om vidimationsintyg å af Rabenius företedd afskrift. På grund häraf bestred Magni, att afseende fästes vid Rabenii yrkande om ansvar å Magni för påstådd vägran att utlemna afskrift af i domkapitlets arkiv förvarad handling. Rabenius hade icke gittat angifva någon lagbestämmelse, enligt hvilken Magni skulle ega skyldighet att lemna vidimationsintyg. Detta berodde möjligen därpå, att Rabenius icke kände till någon förordning, som ålade en tjensteman i Magnis ställning att när som helst och för hvem som sådant påkallade utan vidare vidimera afskrifter. Däremot kunde Magni till stöd för sin åtgärd åberopa följande i 13 af kongl. förordningen den 11 februari 1687 angående rättegång i domkapitlen

intagna bestämmelse:»notarius skall icke, utan biskopens och consistorialium vetskap och tillstädjelse, utgifva något utur protokollet, eller af andra akter, vid hans embetes förlust». Gällde denna bestämmelse, så erfordrades ej mer än att åberopa densamma till Magnis försvar. Gällde den däremot icke, så skulle den väl vara upphäfd af någon författning, som tydligt och klart angåfve, att Magni i egenskap af konsistorienotarie haft skyldighet att lemna ifrågavarande intyg; och då Rabenius tydligen hade för afsigt att i sin tidning»nyheterna» intaga det intyg, som han bifogat sin klagoskrift, samt för att förvissa sig om afskriftens riktighet begärde vidimation, så läge det närmast till hands att förmoda, att Rabenius skulle till stöd för sina ansvarsyrkanden vilja åberopa gällande tryckfrihetsförordning och särskild! denna förordnings 2 4 mom. Enligt berörda mom. hade Magni nämligen skyldighet att åt den som sådant begärde lemna fri tillgång att i domkapitlets expeditionslokal afskrifva eller afskrifva låta eller i bevittnad afskrift mot vederbörlig lösen utbekomma sådana handlingar, hvarom momentet talade. Däremot omnämnde icke berörda moment någon Magni åliggande skyldighet att vidimera sådana afskrifter, som icke emot lösen utlemnades. Att Magni icke heller hade en sådan skyldighet syntes Rabenius hafva medgifvit, då han i slutet af sin klagoskrift yrkade, att Magni måtte åläggas att till Rabenius utlemna vidimerad afskrift. Sedan Magni sålunda, enligt hvad han förmenade, visat, att han jämlikt gällande tryckfrihetsförordning ej haft skyldighet och enligt kong!, förordningen angående rättegång i domkapitlen ej egt rättighet att lemna det begärda intyget, ville Magni fästa min uppmärksamhet, dels på det förhållande att afskriften ej blifvit tagen efter utan före originalhandlingens inlemnande till domkapitlet, dels därpå att sagda handling innehölle osanna och vrängda framställningar till allmänhetens förvillande, dels därpå att det ej kunde tillkomma domkapitlet eller öfverhufvud någon myndighet att i anledning af hvad originalintyget förmälde vidtaga någon åtgärd, och dels därpå att intyget, så vidt Magni kunnat finna, ej egde ringaste sammanhang med något ärende, som förekommit i domkapitlet. Särskild! på de två sistnämnda omständigheterna stödde Magni sitt påstående, att Rabenius ej ens hade rättighet att utfå bevittnad afskrift af en så beskaffad handling som den ifrågavarande. Tryckfrihetsförordningen bestämde nämligen, att i embetsverks arkiv befintliga handlingar endast till de delar dåra/, som till publika embetsmäns och verks handläggning komma, kunde på begäran utlemnas. 31

32 På grund af det anförda anhöll Magni, att Rabenii klagoskrift måtte lemnas utan afseende. Efter det, på begäran af Rabenius, omförmälda förklaring en längre tid varit för honom tillgänglig för afgifvande af påminnelser, utan att Rabenius emellertid afhörts, företog jag ärendet till slutlig behandling, därvid jag icke fann mig tillfredsställd af konsistorienotarien Magnis förklaring. De af konsistorienotarien åberopade författningar och omständigheter inneburo alldeles icke hvad konsistorienotarien velat i dem inlägga, och den slutsats han af dem dragit, att han skulle egt fog för sin vägran att vidimera den af Rabenius företedda afskrift af ofvan omförmälda till domkapitlet ingifna handling, syntes mig vara alldeles felaktig Ḣvad först beträffade den af konsistorienotarien åberopade föreskriften i 13 af kongl. förordningen, huru med rättegång i domkapitlen skall förhållas, den 11 februari 1687, att notarien icke, utan biskopens och konsistorii vetskap och tillstädjelse, finge utgifva något utur protokollet eller af andra akter, egde tydligtvis ingen tillämplighet gentemot den uttryckliga bestämmelsen i 2 4 mom. af gällande tryckfrihetsförordning, att det skall vara en hvar tillåtet att med uppgifna undantag (om hvilka här icke var fråga) i allmänt tryck utgifva alla allmänna ärenden rörande handlingar, af hvad namn och beskaffenhet de vara må, som förekomma hos, bland andra uppräknade myndigheter, jämväl konsistorier, äfvensom»enskilda personers memorialer, ansökningar, förslag, betänkanden, besvär, jämte utslag och svar därå, till de delar däraf, som till publika embetsmäns och verks handläggning komma;» för hvilket ändamål icke allenast alla sådana handlingar vid domstolar och andra omnämnda verk och embeten»skola genast och utan tidsutdrägt emot lösen utlemnas åt hvem det äskar, antingen han har i saken del eller ej, vid ansvar såsom för tjenstens försummelse, om sådant af någon publik tjensteman vägras eller obehörigen fördröjes, utan äfven, vid samma ansvar, i alla arkiv, hvar och en fri tillgång lemnas, att få på stället afskrifva eller afskrifva låta, eller, om därvid betydande hinder vore, i bevittnad afskrift, emot vederbörlig lösen, utbekomma alla slags handlingar i hvad ämne som helst.» Nu förmenade konsistorienotarien att, enär i detta lagrum icke uttryckligen omnämndes allmänhetens rätt att mot lösen erhålla vidimation å företedda afskrifter af de handlingar, om hvilka i momentet är fråga, utan endast talades om rätten att i bevittnad afskrift mot vederbörlig lösen utbekomma alla sådana handlingar, konsistorienotarien skulle varit lagligen berättigad att vägra vidimera afskrifter af till domkapitlet in-

gifna handlingar, och att således i förevarande fall Rabenius icke egt rätt att få den af honom uppvisade afskriften af konsistorienotarien vidimerad. I rättigheten att i bevittnad afskrift mot vederbörlig lösen af vederbörande embetsmyndighet utbekomma de handlingar, som i åberopade momentet omförmälas, inbegripes emellertid uppenbarligen rätten att få afskrifter af samma handlingar, hvilka afskrifter andra än vederbörande embetsman verkställt, af desse embetsman mot vederbörlig lösen vidimerade; och har alltid, så vidt jag har mig bekant, den i tryckfrihetsförordningen gifna föreskrift om rätt att erhålla afskrifter så tolkats. I nu gällande kongl. förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883, likasom i föregående expeditionstaxor, uppräknas i 1 bland de myndigheter, hos hvilka expeditionslösen eger rum, i första afdelningen jämväl domkapitel, hvarefter i 3 föreskrifves, att lösen för vidimation af afskrifven handling, meddelad af tjensteman, tillhörande nyssberörda första afdelning af embetsmyndigheter, skall för hvarje ark beräknas till 25 öre. Häraf framgår alldeles otvetydigt, att de å domkapitlens expeditioner anställde tjensteman icke ega undandraga sig att vidimera handlingar, som till domkapitlet ingifvas och hvilka äro af beskaffenhet att en hvar eger att i bestyrkt afskrift mot vederbörlig lösen dem utbekomma. De af konsistorienotarien omnämnda omständigheter att den af Rabenius företedda afskrift tagits före och ej efter originalhandlingens inlemnande till domkapitlet samt att denna handling enligt konsistorienotariens åsigt innehölle osanna och vrängda framställningar till allmänhetens förvillande, kunde påtagligen icke berättiga honom att vägra vidimera samma afskrift, såvidt lian eljest var därtill skyldig; lika litet som de äfvenledes af konsistorienotarien anförda förhållanden, att, såvidt han kunde finna, det ej tillkomme domkapitlet att i anledning af hvad originalbetyget förmälde vidtaga någon åtgärd, äfvensom att intyget, enligt konsistorienotariens åsigt, icke egde ringaste sammanhang med något ärende, som i domkapitlet förekommit, ty intyget var ju inlemnadt till domkapitlet och fanns därstädes, när Rabenius begärde vidimationen, och intyget afsåg, om än ej omedelbart, ett ämne, hvarmed domkapitlet egde taga befattning, och måste ju äfven komma till domkapitlets handläggning, åtminstone så till vida att domkapitlet, efter tagen kännedom om detsammas innehåll, förklarade detsamma icke föranleda vidare åtgärd än att läggas till domkapitlets handlingar. På grund häraf ansåg jag vara ådagalagdt, att konsistorienotarien Magni, äfven om han icke, såsom Rabenius påstått men Magni bestrida vägrat denne att utbekomma styrkt afskrift af ifrågavarande intyg, dock Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1891 års riksdag. 5 83

34 gjort sig skyldig till tjenstefel genom sin erkända vägran att vidimera den af Rabenius företedda afskriften af samma intyg; och fann jag mig därför föranlåten att, under åberopande af 1 i kongl. cirkuläret den 21 augusti 1786 samt 1 i kongl. cirkuläret den 7 december 1787, inför domkapitlet åtala konsistorienotarien, därvid jag yrkade, att honom måtte för det tjenstefel, han sålunda låtit komma sig till last, af domkapitlet tilldelas tjenlig föreställning med tillagd förmaning att i sin tjenstutöfning noggrant ställa sig till efterrättelse hvad honom enligt lag och författningar ålåge. Efter det Magni lemnats tillfälle att häröfver sig förklara, meddelade domkapitlet den 29 januari 1890 utslag af innehåll, i hithörande delar, att, enär gällande tryckfrihetsförordning i 2 4 mom. föreskrefve, bland annat, det bör i alla arkiv hvar och eu fri tillgång lemnas att få på stället afskrifva eller afskrifva låta eller, om därvid betydande hinder vore, i bevittnad afskrift mot vederbörlig lösen utbekomma alla slags handlingar i hvad ämne som helst, och då den omständigheten att uti ifrågavarande fall den afskrift af det af landtbrukaren G. Blomdahl i Torsby församling utfärdade intyg, hvars vidimering hos konsistorienotarien Magni begärdes, redan förefanns och var tagen före originalhandlingens inlemnande till domkapitlet, icke kunde hafva utgjort lagligt skäl för Magni att undandraga sig att samma afskrift vidimera, då ju originalhandlingen måste anses höra till de handlingar, som i åberopade moment af tryckfrihetsförordningens 2 omförmäldes, och hvilka vore af beskaffenhet, att en hvar egde att i bestyrkt afskrift, mot vederbörlig lösen, dem utbekomma, och, domkapitlet veterligen, ingenstädes vore stadgadt, att rätt att erhålla vidimation å afskrift af en till vederbörande embetsmyndighet ingifven handling vore beroende af eller ovillkorligen förutsatte, att afskriften vore verkställd af vederbörande embetsman och ingen annan, pröfvade domkapitlet rättvist att döma Magni för det tjenstefel, han i anmärkta afseendet låtit komma sig till last, till skriftlig föreställning med tillagd förmaning att i sin tjenstutöfning noggrant ställa sig till efterrättelse, hvad honom enligt lag och författningar ålåge. Mot detta utslag anförde Magni hos Göta hofrätt besvär, men förklarade hofrätten i utslag den 22 april 1890 skäl icke hafva förekommit ledande till ändring i domkapitlets utslag. Mot detta hofrättens utslag har Magni hos Kong!. Maj:t fullföljt talan, hvilken ännu icke blifvit slutligen pröfvad.

Sedan vid granskning härstädes af de från länsfängelset i Luleå hit inkomna fångförteckningar för år 1888 blifvit anmärkt, att torparesonen J. A. Eriksson, hvilken den 19 juni 1888 till länsfängelset införpassats för undergående af ransakning inför Öfver-Luleå tingslags häradsrätt, icke förrän den 23 påföljande juli blifvit till ransakningens undergående inställd, så och efter det domhafvanden i nämnda tingslag på förfrågan om orsaken därtill, att den för ransaknings företagande med häktad person föreskrift^ tid blifvit, enligt hvad det ville synas, i förevarande fall öfverskriden, meddelat, att ransakning med bemälde Eriksson ej förr än i skrifvelse den 5 juli 1888 blifvit af Konungens befallningshafvande i Norrbottens län hos domhafvanden begärd, anförde Konungens befallningshafvande till svar å framställd anhållan om upplysning rörande anledningen till det dröjsmål med ransakningens öfverlemnande till domstol, som sålunda egt rum: att den 19 juni 1888 från länsmannen i Råneå distrikt till länsstyrelsen inkommit en skrifvelse af följande innehåll:»som länsmannen F. A. Lindvall i Öfver-Luleå uti skrifvelse den 11 dennes framställt begäran därom, att torparesonen Johan Arvid Eriksson från Mjöträsk i Råneå socken, hvilken blifvit förvunnen att hafva utlagt sten å railsen å Luleå Ofotenbanan, måtte häktas och till Luleå cellfängelse införpassas, har jag denna dag häktat och till berörda cellfängelse transporterat bemälde Eriksson, hvilket jag härigenom ödmjukast får tillkännagifva. Råneå länsmanskontor den 17 juni 1888, E. Ekbäck»; att länsstyrelsen syntes hafva förväntat, att Ekbäck, såsom vederbort, till Lindvall, som begärt handräckningen, skulle inberätta angående häktningen och att Lindvall, enligt den för kronolänsmännen gällande instruktion skulle själfmant föranstalta om Erikssons inställande inför rätta, i det att han hos vederbörande domhafvande begärde ransakning; samt att då emellertid domhafvanden ej inkom med begäran om Erikssons inställande för ransakning, länsstyrelsen den 5 juli 1888 tillfrågade Ekbäck, huruvida han underrättat Lindvall om häktningen, och samma dag, efter det nekande svar ingått från Ekbäck, aflat en skrifvelse till domhafvanden med begäran om ransakning med Eidksson, hvarefter ransakningen hölls den 23 juli 1888. I förevarande fall hade ett obehörigt dröjsmål med Erikssons inställande till ransakning inför vederbörlig underdomstol förelupit, och Konungens befallningshafvande var uppenbarligen den myndighet, som Dröjsmål med ransakning.

36 genom uraktlåtenhet att göra framställning om ransakningens företagande vållat detta dröjsmål. Enligt 12 i Kongl. Maj:ts nådiga instruktion för landshöfdingarne i rikets län samt de vid länsstyrelserna anställde tjensteman den 10 november 1855 åligger det konungens befallningshafvande att i afseende å lagskipningens utöfvande vid de uti länet befintliga underdorastolar vaka bland annat däröfver, att ransakningar med häktade personer vid underdomstolarna utan obehörigt dröjsmål företagas och afslutas. Detta åliggande hade Konungens befallningshafvande i detta fall icke uppfyllt och hade till sin ursäkt därför allenast föreburit, att länsstyrelsen syntes»hafva förväntat att Ekbäck, såsom vederbort, till Lindvall, som begärt handräckningen, inberättade angående häktningen; hvarefter det skulle ålegat Lindvall, enligt den för kronolänsmännen gällande instruktion, att själfmant föranstalta om Erikssons inställande inför rätta genom att hos vederbörande domhafvande begära ransakning». Länsmans åligganden i afseende å häktade personer angifvas i 4 6 mom. af åberopade instruktion för kronolänsmännen den 10 november 1855, nemligen:»att hafva tillsyn öfver häradshäktena med tillhörande inventarier, ombesörja där insatte fångars underhåll, samt öfver dem, i föreskrifven ordning, upprätta och insända fånglistor; att, då personers häktande inom distriktet lagligen bör ifrågakomma, därom föranstalta och ombesörja de häktades inställande inför rätta eller afsändande till länsfängelset, allt efter hvad förekommande omständigheter påkalla; samt att bestrida de inom distriktet förefallande utgifter för fångars vård och forsling, hvartill nödiga medel hos kronofogden reqvireras och redovisas». Visserligen syntes det hafva varit med god ordning öfverensstämmande att Ekbäck samtidigt därmed att han häktat och till länsfängelset införpassat Eriksson, härom underrättat ej blott Konungens befallningshafvande utan äfven Lindvall. Men Ekbäcks underlåtenhet att lemna sådant meddelande till Lindvall utgjorde ingalunda något hinder för Konungens befallningshafvande att omedelbart efter mottagandet den 19 juni 1888 af Ekbäcks skrifvelse i ämnet anmoda domhafvanden att vid vederbörlig häradsrätt anställa ransakning med Eriksson. Det var tvärtom Konungens befallningshafvandes ovillkorliga skyldighet att tillse, det ransakning skyndsamt anställdes med å länsfängelset förvarade Eriksson. Emellertid dröjde Konungens befallningshafvande ända till den 5 juli 1888 att vidtaga någon åtgärd och vållade härigenom att Eriksson kom att hållas i häktet längre tid än vederbort. Då på grund af 58 i landshöfdingeinstruktionen landssekreteraren

eller den hans befattning uppehållit vore ansvarig för nämnda dröjsmål, uppdrog jag åt advokatfiskal i Svea hofrätt att inför hofrätten ställa landssekreteraren i Norrbottens län eller den eller de, som under tiden från den 19 juni till den 5 juli 1888 hans befattning uppehållit, under tilltal för den embetsförsummelse han eller de i ifrågavarande afseende låtit komma sig till last, samt därför å honom eller dem yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet; därvid advokatfiskalen jämväl borde framställa yrkande om skyldighet för den eller dem, som advokatfiskalen för ifrågavarande embetsfel lagligen tilltalade, att ersätta Kongl. Maj:t och kronan kostnaden för Erikssons underhåll i länsfängelset under den tid han till följd af det förelupna dröjsmålet obehörigen hållits häktad; hvarjämte advokatfiskalen efter befogenhet skulle understödja de ersättningsanspråk Eriksson, sedan han, därest han kunde anträffas, blifvit i saken hörd, komme att framställa. På det åtal advokatfiskalen i anledning häraf mot kronofogden Alrik Pipon, hvilken under ifrågakomna tid förestått landssekreteraretjensten i Norrbottens län, anhängiggjorde, meddelade hofrätten, sedan Eriksson förklarat sig ej hafva något ersättningsanspråk att i målet framställa, den 5 mars 1890 utslag af innehåll, att som det ålegat Konungens befallningshafvande att omedelbart efter det Eriksson den 19 juni 1888 ankommit till länsfängelset, föranstalta därom, att ransakning med honom vid vederbörlig domstol egde rum, men Konungens befallningshafvande icke förrän den 5 påföljande juli hos domaren begärt sådan ransakning; alltså och då kronofogden Pipon, hvilken förestått landssekreteraretjensten i länet under nämnda tid, enligt 58 i landshöfdingeinstruktionen, vore ansvarig för det dröjsmål, som sålunda egt rum, pröfvade hofrätten rättvist, i förmågo af 25 kapitlet 17 och 22 strafflagen, döma kronofogden Pipon att, för den försummelse.i embetet han sålunda låtit komma sig till last, bota tjugufem kronor, äfvensom förpligta kronofogden Pipon att ersätta kronan kostnaderna för Erikssons' underhåll i häktet under den tid af femton dagar, han därstädes obehörigen förvarats, med trettioåtta öre om dagen, hvartill samma kostnad uppgått, eller alltså tillhopa fem kronor sjuttio öre. Detta utslag har vunnit laga kraft. 37 På sätt i justitieombudsmannens embetsberättelse till senaste Riks-Fe, M^ A/«- dag (sid. 26 29) närmare förmäles hade justitieombudsmannen inför,ul,9s ey9' domkapitlet i Lund åtalat vice pastorn i Djurröds församling E. K. Böös för det han i ett den 29 oktober 1888 för pigan Anna Jönsdotter från

38 Helgestad utfärdadt flyttningsbetyg antecknat, att Anna Jönsdotter, som enligt beviset åtföljdes af sin oäkta dotter Hilma Elisabeth, vore hindrad att begå Herrans heliga nattvard på grund af synd emot sjette budet, därvid justitieombudsmannen yrkat, att Böös måtte, för hvad han sålunda låtit komma sig till last, tilldelas tjenlig föreställning och förmaning samt åläggas att tillställa Anna Jönsdotter annat, laglikmätigt flyttningsbetyg utan kostnad för henne. I utslag den 11 september 1889 yttrade domkapitlet, att enär, med föranledande af 9 kapitlet 4 kyrkolagen, kongl. förordningen den 18 november 1741, kongl. cirkulärbrefvet den 17 oktober 1778, kong], reskriptet till hof- och öfverrätterna samt konsistorierna med flere den 11 februari 1780 och kongl. förklaringen den 23 mars 1807, 43 punkten 20 momentet, qvinna, som veterligen födt oäkta barn, i och med detsamma och oberoende däraf, om hon, medan ännu lagen utsatte straff för lönskaläge af qvinna, därför lagfördes eller icke, städse betraktats såsom utestängd från tillträde till den heliga nattvarden, intill dess hon låtit sig enskildt skriftas och aflösas; enär det alltså icke kunde anses öfverensstämmande med kongl. förordningens angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens upprätthållande den 4 maj 1855 rätta grund och mening, att qvinna, som födt oäkta barn och om hvilken det därigenom vore fulltygadt, att hon sig med lönskaläge försett, skulle utan föregående enskild skrift och aflösning hafva obehindradt tillträde till den heliga nattvarden, intill dess hon blifvit af allmän domstol dömd till straff för lönskaläge; enär under sådana förhållanden af den omständigheten, att allmän strafflag numera icke utsatte straff för lönskaläge af qvinna, ingalunda kunde anses följa, att de i förordningen den 4 maj 1855 meddelade bestämmelser om kyrkotukt skulle hafva upphört att vara tillämpliga på qvinna, som födt oäkta barn; samt enär den i slutet af 10 kapitlet kyrkohandboken gifna, icke upphäfda anvisning huru det skall förhållas med moder, som födt oäkta barn och, innan hon blifvit enskildt skriftad och aflöst, förqväft detsamma, otvetydigt gåfve vid handen, att qvinna, som födt oäkta barn, fortfarande vore underkastad enskild skrift och aflösning; alltså och då Böös måste anses hafva i anmärkta hänseendet rätteligen förfarit, funne domkapitlet sig förhindradt att ålägga honom att tillställa Anna Jönsdotter nytt flyttningsbetyg och lemnade utan afseende det mot Böös framställda ansvarspåstående. På de besvär, advokatfiskal vid hofrätten öfver Skåne och Blekinge efter förordnande af mig hos hofrätten anförde öfver detta domkapitlets utslag, har hofrätten den 11 mars 1890 meddelat utslag och därvid sig utlåtit, att enär, med afseende å ordalydelsen i kong], för-

ordningen angående vissa föreskrifter till kyrkotuktens upprätthållande den 4 maj 1855 samt hvad nu gällande strafflag innehölle i fråga om ansvar för lönskaläge, förklaranden icke lagligen egt att å Anna Jönsdotters flyttningsbetyg verkställa ifrågavarande anteckning, pröfvade hofrätten, med upphäfvande af domkapitlets utslag, rättvist att, med stöd af kongl. cirkulärbrefvet den 21 augusti 1786, förordna, att pastor Böös skulle för sålunda visadt oförstånd i tjensten af domkapitlet meddelas tjenlig föreställning med tillagd förmaning; hvarjämte Böös ålades att till Anna Jönsdotter vid påfordran och utan kostnad för henne utfärda nytt flyttningsbetyg. Mot detta hofrättens utslag äro underdåniga besvär af vice pastorn Böös anförda, hvilka besvär ännu icke blifvit af Kongl. Maj:t slutligen afgjord a. 39 Sedan jag till följd af anmärkning vid granskning af den från krono- oriktig dom. häktet i Uddevalla hit inkomna fångförteckning för november månad 1888 från domhafvanden i Surmervikens domsaga infordrat afskrift af Tunge, Stångenäs, Sörbygdens och Sotenäs tingslags häradsrätts den 5 november 1888 angående för stöld m. m. tilltalade skomakeriarbetaren Carl Smgol Cederskog meddelade utslag, inhemtade jag af berörda afskrift, att häradsrätten genom ifrågakomna utslag dömt Cederskog, bland annat, att för försök att med våld fritaga häktad person hållas till straffarbete en månad. Då häradsrätten således handlat i uppenbar strid mot det i 2 kapitlet 5 strafflagen gifna allmänna stadgande, att straffarbete, som ådömes på viss tid, ej må bestämmas till kortare tid än två månader, fann jag mig föranlåten uppdraga åt advokatfiskalen i Göta hofrätt att för det fel i domareembetets utöfning, hvartill häradsrätten sålunda gjort sig skyldig, ställa dess ordförande, då utslaget afkunnades, N. von Zweigbergk, hvilken vore för det begångna felet ensam ansvarig, under tilltal inför hofrätten och å honom yrka ansvar jämlikt 25 kapitlet 17 strafflagen. Sedan advokatfiskalen dels i anledning af berörda uppdrag vid hofrätten yrkat, att som häradsrätten, i uppenbar strid mot det i 2 kapitlet 5 strafflagen gifna allmänna stadgandet, att straffarbete, som ådömes på viss tid, ej får bestämmas till kortare tid än två månader, dömt Cederskog för försök att med våld fritaga häktad person till straffarbete under endast en månad, von ZAveigbergk, hvilken i egenskap af häradsrättens ordförande, då utslaget afkunnades, vore för det anmärkta felet

40 ensam ansvarig, måtte härför dömas till ansvar för vårdslöshet i domareembetets utöfning, dels ock anmärkt, att berörda utslag vore i två andra hänseenden felaktigt, i det häradsrätten ej allenast, i strid mot stadgandet i 2 kapitlet 19 strafflagen, enligt detta lagrums lydelse i kongl. förordningen den 31 oktober 1873, att straffpåföljden förlust af medborgerligt förtroende ej finge sättas kortare än ett år utöfver den ådömda strafftiden, dömt Cederskog för inbrottsstöld till sex månaders straffarbete och förlust af medborgerligt förtroende i ett år i stället för ett år sex månader, utan äfven vid sammanläggning af samtliga ådömda straffen förordnat, att den dömde skulle vara förlustig medborgerligt förtroende uti ett år utöfver den till åtta månader tre dagar beräknade strafftiden, eller uti ett år åtta månader tre dagar, och således två månader tre dagar mera än han rätteligen bort; i följd hvaraf advokatfiskalen äfven för dessa fel yrkade ansvar å von Zweigbergk; så och efter det von Zweigbergk lemnats tillfälle att förklara sig i anledning af dessa yrkanden, utlät sig hofrätten i utslag den 3 april 1890, att enär von Zweigbergk felaktigt förfarit uti de af advokatfiskalsembetet anmärkta hänseenden, pröfvade hofrätten, med stöd af 25 kapitlet 17 strafflagen, lagligt döma honom, att för den vårdslöshet vid domareembetets utöfning, han härigenom låtit komma sig till last, bota trettio kronor. Detta utslag har vunnit laga kraft. Underlåtenhet att ådöma medborgerligt förtroendes förlust, m. m. Till följd af anmärkning vid granskning af de från länsfängelset i Umeå hit inkomna fångförteckningar för år 1888 infordrade jag utdrag af Umeå tingslags häradsrätts protokoll i mål angående bland andra bondesonen Anders Andersson i Sörmjöle; och inhemtade jag dels af protokollsutdrag för den 3 december 1888 att häradsrätten genom utslag samma dag i fråga om Anders Andersson sig utlåtit, att enär mot Anders Andersson förekommit och utredts, att han såväl under 1887 års höst och vinter som under 1888 års sommar emottagit dels öl, dels punsch och konjak, oaktadt han haft kännedom om att dessa varor varit olofligen tillgripna, pröfvade häradsrätten rättvist, med stöd af 20 kapitlet 12 och 16 strafflagen, döma Anders Andersson att, för det han med vetskap om den olofliga åtkomsten emottagit stulet gods, hållas till straffarbete två månader, dels och af protokollsutdrag för den 21 december 1888, att häradsrätten då, i närvaro af vederbörande allmän åklagare och Anders Andersson, afsagt följande beslut:»som häradsrätten vid afkunnandet af sitt utslag den 3 innevarande

månad, i mål emot Emanuel och Herman Johansson samt Johan Olofsson och Anders Andersson, alla från Sörmjöle, genom förbiseende ej kom att ådöma den sistnämnde, hvilken enligt berörda utslag dömdes till två månaders straffarbete för det han tagit befattning med gods, om hvars olofliga åtkomst han haft kännedom, den detta straff i förevarande fall åtföljande straffpåföljd, nämligen medborgerligt förtroendes förlust, så får häradsrätten härigenom göra det tillägg till och den förklaring af sitt ofvannämnda utslag, att Anders Andersson, jämlikt 20 kapitlet 18 samt 2 kapitlet 19 strafflagen, skall vara medborgerligt förtroende förlustig ett år utöfver den honom genom merberörda utslag ådömda strafftiden.» Genom dessa häradsrättens utslag och beslut hade häradsrätten i olika afseenden gjort sig skyldig till försummelse och oförstånd i domareembetets utöfning. 20 kapitlet 16 strafflagen lydde vid den tid, då Anders Andersson dömdes, sålunda:»den, som, med vetskap om den olofliga åtkomsten, emottagit, dolt, köpt eller föryttrat något af hvad stulet är, eller besörjt omarbetning eller förändring däraf, skall, med afseende å värdet af det, hvarmed han dylik brottslig befattning tagit, straffas för stöld eller snatteri efter 1 ; vare ock lag, som i 10 eller 11 sägs, där han förut stöld, snatteri, inbrott, rån eller försök därtill begått. Ej må hvad nu stadgadt är tillämpas för delaktighet i brott efter 2, då värdet af det, hvarmed brottslig befattning tagits, ej går öfver femton riksdaler.» Enligt detta lagrum hade det i förevarande fall ovillkorligen ålegat häradsrätten att döma Anders Andersson med afseende å värdet af det, hvarmed han tagit brottslig befattning, till ansvar»för stöld eller snatteri» efter 1. Häradsrätten har emellertid icke utsagt, huruvida Anders Andersson ansetts saker till stöld eller till snatteri, utan allenast, med stöd af 12 och 16 i nämnda kapitel, dömt honom till ansvar»för det han, med vetskap om den olofliga åtkomsten, emottagit stulet gods.» Då likväl häradsrätten bestämt detta ansvar till två månaders straffarbete, torde däraf få anses framgå, att häradsrätten funnit Anders Andersson saker till stöld, ej till snatteri, hvarå enligt 1 endast böter eller fängelsestraff kunde följa. Men i sådant fall skulle Anders Andersson, jämlikt föreskriften i 20 kapitlet 18, att den, som gjort sig förfallen till straff för stöld efter 1, skall dömas till förlust af medborgerligt förtroende på viss tid, ådömts jämväl slik straffpåföljd. Genom sin underlåtenhet att i utslaget den 3 december 1888 ådöma Anders Anders- Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1891 års riksdag. 6 41

42 son sådan straffpåföljd, hade häradsrätten således gjort sig skyldig till vårdslöshet i domareembetets utöfning. Därom syntes häradsrätten också, efter det utslaget meddelades, kommit till insigt och förty sökt afhjälpa det begångna felet genom sitt ofvanintagna, den 21 i samma månad afkunnade beslut. Detta sätt att söka afvärja följderna af en begången felaktighet syntes mig emellertid innebära ett så stort oförstånd i domareembetets utöfning, att det fel, häradsrätten därigenom låtit komma sig till last, kräfde strängare beifran än det fel, häradsrätten på sådant sätt sökt afhjälpa. Genom utslaget af den 3 december 1888 hade häradsrätten alldeles skilt målet ifrån sig, och något vidare yttrande däri egde häradsrätten förty icke att meddela i annan händelse, än att högre rätt härom lemnade föreskrift eller någon part i målet, enligt 24 kapitlet 10 och 11 rättegångsbalken, begärde förklaring af utslaget. Någon förklaring var i detta fäll icke, såvidt protokollet utvisade, af part begärd, och det yttrande, häradsrätten den 21 december 1888 afgaf, var för öfrigt icke någon sådan förklaring som i nämnda lagrum afses. Detta yttrande innefattade i själfva verket en förändring af utslaget den 3 december 1888, enär häradsrätten då bestämde påföljden för Anders Anderssons förbrytelse till straffarbete i två månader, men den 21 december 1888 förökade denna påföljd med förlust af medborgerligt förtroende under ett år utöfver nämnda strafftid. En bland de första och enklaste grunder för ett ordnadt rättsväsende måste naturligen vara den, att ingen domstol eger ändra sitt eget beslut. Ett sådant öfverträdande af denna regel, som i detta fall egt rum, torde också vara sällspordt och förtjent af eu allvarlig näpst. På grund af hvad jag nu anfört uppdrog jag åt advokatfiskalen i Svea hofrätt att inför hofrätten ställa vice häradshöfdingen F. Bergenholtz, som fört ordet i häradsrätten, då omförmälda utslag den 3 december 1888 och beslut den 21 i samma månad af häradsrätten meddelades, och som således var för desamma ensam ansvarig, under tilltal för den vårdslöshet och det oförstånd i domareembetets utöfning, jag i ofvanangifna hänseenden lagt häradsrätten till last, samt att därför å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. Efter det advokatfiskalen i anledning häraf vid hofrätten anhängiggjort och utfört talan mot vice häradshöfdingen Bergenholtz, utlät sig hofrätten i utslag den 25 april 1890, att enär Umeå tingslags häradsrätt vid meddelandet af utslaget den 3 december 1888 förfarit vårdslöst därigenom att häradsrätten underlåtit döma Anders Andersson jämväl till förlust af medborgerligt förtroende, samt häradsrätten genom sin åtgärd

att sedermera medelst beslutet den 21 december 1888 ådöma Anders Andersson sådan straffpåföljd, visat oförstånd i domareembetets utöfning; ty och då vice häradshöfdingen Bergenholtz, hvilken varit ordförande i häradsrätten då omförmälda utslag och beslut meddelades, vore för desamma ansvarig, pröfvade hofrätten, jämlikt 25 kapitlet 17 och 22 strafflagen, rättvist döma vice häradshöfdingen Bergenholtz att höta för vårdslöshet i domareembetets utöfning tjugufem kronor och för visadt oförstånd i samma embete sjuttiofem kronor. Detta utslag har icke blifvit öfverklagadt. 48 Sedan, till följd af anmärkning vid granskning af de från krono- Försummelse häktet i Sundsvall hit inkomna fångförteckningar för år 1888, från till-edition / syningsmannen vid nämnda häkte infordrats upplysning, huruvida verk-*«<ä% i brottligen, såsom af dessa fångförteckningar syntes framgå, Sköns tingslags mal m m' häradsrätts den 27 april 1888 angående för delaktighet i förfalskningsbrott och utprångling af förfalskade sedlar tilltalade och häktade arbetaren Carl Andersson meddelade utslag icke förrän den 19 påföljande juni för verkställighet till häktet ankommit, meddelade bemälde tillsyningsman, att något utslag om Carl Andersson, oaktadt fyrfaldiga påminnelser, icke från domhafvanden kommit tillsyningsmannen eller vederbörande å kronohäktet tillhanda; att, enligt hvad tillsyningsmannen ville minnas, han, efter det ransakningshandlingarna omsider inkommit till rådstufvurätten i Sundsvall, dit ransakningen med i målet jämväl tilltalade J. A. Nordberg hänskjutits, funnit sig nödsakad att från det dessa handlingar åtföljande utslag, som jämväl upptog beslutet om Carl Andersson, hvilken därigenom förklarats skola hållas häktad, till dess utslaget vunnit laga kraft eller hofrätten annorledes förordnade, låta afskrifva samma beslut, hvilket sedermera blifvit af tillsyningsmannen insändt till hofrätten för erhållande af bevis huruvida beslutet vunnit laga kraft; samt att den 19 juni 1888, omedelbart efter det nämnda afskrift med påtecknadt bevis från hofrätten återkommit, expeditionen öfverlemnats till kronohäktet och Carl Andersson blifvit på fri fot försatt. 1 anledning af hvad sålunda blifvit af tillsyningsmannen upplyst anmodades i skrifvelse den 4 juli 1889 vice häradshöfdingen K. M. Lind, hvilken fört ordet i häradsrätten då ifrågavarande utslag meddelades och således varit för dess expedierande ansvarig, att ofördröjligen hit inkomma med underrättelse om anledningen därtill, att utslaget icke *

44 blifvit på sätt och inom tid, som i 20 i kong!, förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883 föreskrift, för verkställighet till vederbörande expedieradt. Då emellertid ännu icke den 16 augusti 1889 något meddelande i ämnet från vice häradshöfdingen Lind hit inkommit, förständigade jag honom i skrifvelse sistnämnda dag att skyndsammast meddela mig den underrättelse, som i nyssnämnda skrifvelse blifvit begärd, samt därjämte uppgifva anledningen till dröjsmålet med skrifvelsens besvarande. Oaktadt denna min anmaning uraktlät vice häradshöfdingen allt fortfarande att afgifva det af honom begärda yttrandet, hvarför jag fann mig föranlåten att i skrifvelse den 5 oktober 1889 förelägga honom att, vid vite af femtio kronor, inom fjorton dagar efter erhållen del af föreläggandet hit inkomma med den underrättelse i ofvanomförmälda afseende, som från honom sålunda upprepade gånger infordrats, hvarjämte jag ånyo begärde upplysning om anledningen till dröjsmålet med underrättelsens insändande. Då vice häradshöfdingen Lind uraktlåtit att lemna något svar på de båda föregående skrifvelserna, ansåg jag nödigt att genom Konungens befallningshafvande i Stockholms län låta tillställa honom min sista skrifvelse, en åtgärd, som beträffande domare lyckligtvis är sällsynt inom justitieombudsmannens embetsverksamhet. I skrifvelse den 19 oktober 1889 afgaf omsider vice häradshöfdingen Lind i ärendet yttrande, hvari af honom anfördes hufvudsakligen, att han erkände, att ifrågavarande utslag' icke blifvit expedieradt inom tid, som i 20 i kongl. förordningen angående expeditionslösen föreskrifves; att anledningen därtill varit, att Carl Andersson, hvilken med afseende å det brott, hvarför han tilltalats, ställts under framtiden med föreskrift, att han skulle i häkte förvaras, till dess utslaget vunne laga kraft eller hofrätten annorledes förordnade, vid utslagets afkunnande förklarat sig med detsamma nöjd och att vice häradshöfdingen därför ansåg det tillräckligt, om utslaget inom besvärstiden komrae tillsyningsmannen vid häktet tillhanda; att utslaget inom denna tid för annat ändamål öfversändts till rådstufvurätten i Sundsvall, hvilkens ordförande jämväl vore tillsyningsman vid häktet, och att vid sådant förhållande vice häradshöfdingen förmenat, att det icke vore nödigt att sända ett särskildt exemplar däraf för verkställighet. Beträffande dröjsmålet med de härifrån till vice häradshöfdingen aflåtna skrifvelsernas besvarande förklarade vice häradshöfdingen, att detta berott hufvudsakligen därpå, att han, som ansåge sig hafva vid utslagets expedierande orätt förfarit, velat före förklaringens afgifvande ersätta statsverket den förlust, som genom hans förfarande tillfogats det-

samma, och att han måst vid häktet göra förfrågan rörande storleken af denna förlust. Vid vice häradshöfdingens skrifvelse var fogad en af honom till Konungens befallningshafvande i Vesteimorrlands län aflåten, den 25 augusti 1889 dagtecknad skrift, med därå af t. f. landträntmästare!! C. A. Huss den 30 i samma månad tecknadt intyg, att med skriften öfversända 6 kronor 63 öre, utgörande ersättning för den förlust statsverket tillfogats därigenom att Carl Andersson genom vice häradshöfdingens förvållande obehörigen hållits häktad under tiden från och med den 28 maj 1888 till och med den 19 nästpåföljande juni, blifvit till landtränteriet i Idernösand levererade. I 20 af kongl. förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883 stadgas, att underrätts utslag i mål angående häktad person skall af domaren på landet senast inom sex dagar och af rätten i stad senast inom fyra dagar efter afkunnandet afsändas, om den häktade förvaras å länsfängelset, till Konungens befallningshafvande, men om han finnes å annat kronohäkte, omedelbart till tillsyningsmannen eller föreståndaren vid häktet. Vice häradshöfdingen Lind hade i förevarande fall icke blott gjort sig skyldig till dröjsmål med expedierandet af ifrågakomna, af Sköns tingslags häradsrätt under hans ordförandeskap den 27 april 1888 meddelade utslag i hvad det afsåg Carl Andersson, utan vice häradshöfdingen hade, oaktadt flerfaldiga påminnelser från vederbörande tillsyningsman, helt och hållet underlåtit att expediera detsamma. Vice häradshöfdingen förklarade anledningen till sitt förfarande i detta afseende hafva varit, att han vid det förhållandet, att Carl Andersson vid afkunnandet af utslaget, hvarigenom föreskrefs att han skulle i häkte förvaras till dess utslaget vunne laga kraft eller hofrätten annorledes förordnade, förklarade sig därmed nöjd, ansett tillräckligt att utslaget före besvärstidens utgång komme tillsyningsmannen tillhanda. Denna vice häradshöfdingens åsigt saknade alldeles stöd i gällande lag, då föreskriften i åberopade 20 är ovillkorlig och icke får i något fall eftersättas. Men om ock vice häradshöfdingen omfattat denna oriktiga åsigt, hade det i hvarje fall ålegat honom att åtminstone före besvärstidens utgång för verkställighet expediera utslaget, i hvad det afsåg Carl Andnrsson, till vederbörande tillsyningsman. Äfven detta hade emellertid vice häradshöfdingen uraktlåtit, ty den omständighet, att samtliga protokoll och utslag i det mål, i hvilket jämväl Carl Andersson var tilltalad, för annat ändamål öfversändes till rådstufvurätten i Sundsvall, kunde tydligtvis icke befria vice häradshöfdingen från skyldigheten att för verkställighet särskildt expediera utslaget, i hvad det afsåg Carl Anders- 45

46 son, till vederbörande tillsyningsman, änskönt denne tillfälligtvis jämväl var ordförande i rådstufvurätten. Hade icke tillsyningsmannen vidtagit den åtgärd, hvartill han ingalunda var förpligtad, att nämligen låta ur de till rådstufvurätten insända handlingarna afskrifva utslaget angående Carl Andersson, hvarefter bevis därom att utslaget vunnit laga kraft, så snart ske kunde, från hofrätten anskaffades, skulle Carl Andersson obehörigen hållits häktad ännu längre tid än nu blef förhållandet. Vice häradshöfdingen Lind hade sålunda i detta fall gjort sig skyldig till grof försumlighet i domareembetets utöfning, hvaraf blifvit en följd att en person hållits häktad vida längre tid än vederbort och, därest ej andra af vice häradshöfdingens embetsåtgärd i detta afseende oberoende omständigheter mellankommit, säkerligen skulle ännu längre tid oförskyldt blifvit i saknad af sin frihet. Men därjämte hade vice häradshöfdingen i detta ärende låtit komma sig till last ännu en försumlighet i embetsutöfning, hvilken försumlighet jag icke heller kunde lemna utan beifran. Enligt hvad ofvan omförmälts hade i ärendet icke mindre än tre särskilda skrifvelser härifrån till vice häradshöfdingen Lind aflåtits, nämligen den 4 juli, den 16 augusti och den 5 oktober, allt år 1889. De båda första skrifvelserna, i hvilka vice häradshöfdingen förständigades att ofördröjligen hit afgifva infordrad upplysning, lemnades af vice häradshöfdingen utan svar, och först efter det genom den senaste skrifvelsen vice häradshöfdingen vid vite förelagts att hit inkomma med ifrågakomna upplysning, och denna skrifvelse tillställts honom genom Konungens befallningshafvandes försorg, förmåddes vice häradshöfdingen att upplysningen afgifva. För denna försumlighet i embetet, hvilken tillika innefattade vanvördnad mot Riksdagens justitieombudsman, ansåg jag, att vice häradshöfdingen äfven borde erhålla näpst. Jag uppdrog därför åt advokatfiskalen i Svea hofrätt att inför hofrätten lagligen tilltala vice häradshöfdingen Lind och å honom yrka ansvar ej mindre för den försummelse i domareembetets utöfning, han genom sin uraktlåtenhet att för verkställighet expediera omförmälda utslag angående häktade Carl Andersson låtit komma sig till last, än äfven för den försummelse i embetet, hvartill han genom det långa dröjsmålet att till Riksdagens justitieombudsman inkomma med infordrad upplysning gjort sig skyldig; hvarjämte advokatfiskalen anbefalldes att, därest Carl Andersson, anträffad och i saken hörd, mot vice häradshöfdingen framställde anspråk på ersättning för sitt oförskylda lidande under den tid han genom vice häradshöfdingens förvållande obehörigen hållits häktad, samma anspråk efter befogenhet understödja.

Sedan i anledning häraf advokatfiskal vid hofrätten anhängiggjort åtal mot vice häradshöfdingen Lind samt Carl Andersson, i målet hörd, fordrat ersättning med tio kronor om dagen för det lidande honom tillskyndats under den tid han genom Linds förvållande obehörigen hållits häktad, utlät sig hofrätten i utslag den 9 maj 1890, att emedan ofvanberörda, af Sköns tingslags häradsrätt angående Carl Andersson meddelade utslag, bort vid det förhållande att Carl Andersson varit häktad, jämlikt 20 i kongl. förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883, inom sex dagar efter afkunnande! afsändas till tillsyningsmannen vid häktet, samt vice häradshöfdingen Lind vidgått, att han icke afsändt utslaget till tillsyningsmannen ; ty och som upplyst vore att Carl Andersson, som, efter det utslaget vunnit laga kraft, bort, så snart ske kunnat, å fri fot ställas, blifvit först den 19 juni 1888, sedan tillsyningsmannen anskaffat en afskrift af utslaget, ur häktet lösgifven; men Linds dröjsmål med lemnande! af den i skrifvelserna den 4 juli och den 16 augusti 1889 infordrade upplysning icke vore af beskaffenhet att till ansvar såsom för tjenstefel för Lind föranleda, pröfvade hofrätten rättvist på det sätt bifalla advokatfiskal^ i målet förda talan att Lind, som vore för omförmälda försummelse med afsändande af ifrågavarande utslag ansvarig, fälldes, jämlikt 25 kapitlet 17 och 22 strafflagen, att för samma försummelse bota etthundra kronor, och förpligtades att ersätta Carl Andersson för honom därigenom tillskyndadt lidande med skälige ansedda etthundra kronor. Då vice häradshöfdingen Lind sålunda för den försummelse, han vid expedierande af häradsrättens omförmälda utslag låtit komma sig till last, blifvit fälld till sådant ansvar, att denna hans hufvudsakliga förseelse syntes icke skäligen påkalla strängare bestraffning, samt jag icke ansåg nödigt att endast för att söka få vice häradshöfdingen fälld till ansvar jämväl för den försummelse, han enligt min uppfattning ådagalagt genom dröjsmålet med afgifvande af den af mig i målet infordrade upplysning, fullfölja talan mot hofrättens utslag i denna mindre väsentliga del, har jag låtit utslaget, hvilket icke heller af vice häradshöfdingen Lind öfverklagats, vinna laga kraft. 47 På förekommen anledning infordrade jag från rådstufvurätten i Hel- Hustrus försingborg utdrag af dess protokoll rörande grosshandlaren Oscar Wennerbergs försättande i omyndighetstillstånd. Af det utdrag af rådstufvu-/^> ^in man. rättens dombok, hvilket i följd häraf till mig öfverlemnats, inhemtade

48 jag, att sedan grosshandlaren Wennerbergs hustru Helena Wennerberg hos rådstufvurätten anhållit, att, enär hennes man lede af sinnessjukdom, han måtte förklaras omyndig och hon förordnas till hans förmyndare, rådstufvurätten genom beslut den 8 juli 1889 förklarat grosshandlaren Wennerberg omyndig samt till förmyndare för honom förordnat hans hustru Helena Wennerberg och regementsauditören J. P. Wennerberg. Enligt 9 kapitlet 1 giftermålsbalken, sådant detta lagrum lyder genom kongl. förordningen den 11 december 1874, är man sin hustrus rätte målsman och eger söka och svara för henne, utom hvad angår egendom, som är från hans förvaltning undantagen. I föreliggande fall hade grosshandlaren Wennerberg till följd af iråkad sjukdom blifvit satt ur stånd att utöfva detta målsmanskap för sin hustru och själ! kommit i behof af målsman för sig. Till förmyndare för honom hade rådstufvurätten förordnat hans hustru jämte annan person. Att sålunda förordna hustru till förmyndare för mannen och härigenom alldeles omkasta det af lagen utstakade förhållandet mellan man och hustru innebar ett förbiseende af gällande föreskrifter i ämnet, som jag ansåg mig icke kunna lemna opåtaldt. Jämlikt bestämmelserna i 9 kapitlet 1 giftermålsbalken samt 19 kapitlet 2 och o ärfdabalken i deras ursprungliga lydelse egde ej annan qvinna än enka att själf råda öfver sig och sitt gods. Ogift qvinna stod under förmynderskap och gift qvinna under sin mans målsmanskap. En naturlig följd häraf var att allenast enka kunde utöfva förmynderskap. Lagen tillät emellertid ej enka vidsträcktare rätt i detta hänseende än att vara förmyndare för sina egna barn och föreskref uttryckligen i 20 kapitlet 2 ärfdabalken att, om hon ginge i annat gifte, skulle hon träda från förmynderskapet. Dessa grundtankar i lagstiftningen i fråga om qvinnas befogenhet att vara förmyndare, hvilka väsentligen öfverensstämma med stadgandena rörande giftoman i 1 kapitlet giftermålsbalken, hafva ej undergått någon förändring genom kongl. förordningarna den 15 juni 1858 och den 16 november 1863 samt lagen den 5 juli 1884 angående ogift qvinnas rätt att vid viss ålder vara myndig. Nämnda författningar tillerkänna icke qvinna någon utsträckt behörighet att kunna förordnas till förmyndare. När således, på sätt jag i korthet sökt utreda, gällande lag icke tillstädjer, att annan qvinna än enka må vara förmyndare, och det blott för sina egna barn, samt vidare uttryckligen föreskrifver, att enka vid ingående af nytt giftermål förlorar denna rättighet, hvadan hustru ej under några förhållanden får vara förmyndare, aldraminst för sin egen

man, syntes det mig tydligt, att rådstufvurättens beslut den 8 juli 1889 att förordna grosshandlaren Wennerbergs hustru till förmyndare för honom innefattade ett väsentligt förbiseende af lagens stadganden i fråga om förmynderskap. Jag uppdrog fördenskull åt advokatfiskal^! i hofrätten öfver Skåne och Blekinge att inför hofrätten tilltala de rådstufvurättens ledamöter, hviika deltagit i omförmälda beslut, samt å dem yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. Efter slutad skriftvexling meddelade hofrätten den 30 maj 1890 utslag, däri hofrätten sig utlät, att hofrätten funne rådstufvurättens ifrågavarande beslut, hvarigenom hustrun Wennerberg förordnats till förmyndare för sin man, äfven om detsamma ej finge anses ega stöd af uttrycklig lag, ej vara af beskaffenhet att medföra ansvar för de ledamöter i rådstufvurätten, som i beslutet deltagit, hvadan åtalet ogillades. Med detta utslag kunde jag ej finna mig tillfredsställd, hvarför jag uppdrog åt advokatfiskalen att hos Kongl. Maj:t anföra underdåniga besvär öfver detsamma och därvid yrka bifall till det af advokatfiskalen hos hofrätten framställda påstående; och ansåg jag att i de underdåniga besvären borde, utöfver hvad hos hofrätten anförts, )diterligare andragas hufvudsakligen följande:, Den större verkningskrets, som genom senare tiders lagstiftningsåtgärder yppats för qvinna, och den vidgade befogenhet, hon numera både i fråga om sig och sin egendom, hade ingalunda bl Hvit utsträckta ända därhän, att, såsom rådstufvurätten förmenade, qvinna kunde i allmänhet förordnas till förmyndare. Bestämmelserna i 20 kapitlet ärfdabalken, angående hvem som må vara förmyndare, hade nämligen icke undergått någon ändring. Dessa bestämmelser syntes oförtydbart innehålla, att allenast enka hade rätt att vara förmyndare och det blott för egna barn. En lagtolkning i annan riktning strede både mot ordalydelsen i nämnda kapitel och mot hela lagens anda och mening. Hvad särskildt anginge ifrågavarande fall, där rådstufvurätten i Helsingborg förordnat eu hustru till förmyndare för hennes egen man, torde sådant vara alldeles olagligt. Det hette i 20 kapitlet 2 ärfdabalken om enka, som är förmyndare för sina barn:»går hon i annat gifte; träde från förmynderskapet». Sedan hon blifvit omgift, vore det således henne förbjudet att vidare vara förmyndare ens för dem, som fortfarande tarfvade hennes vård. Måste hon vid det nya äktenskapets ingående upphöra att vara förmyndare för barnen, vore det redan häraf uppenbart, att hon ingalunda kunde förordnas till förmyndare för sin Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1891 års riksdag. 7 49

so man. Ett sådant förordnande strede ock mot stadgandet i 9 kapitlet giftermålsbalken, att mannen vore hustruns målsman. Till stöd för sitt omförmälda förfarande hade rådstufvurätten äfven åberopat, att genom kongl. förordningar, utfärdade den 22 mars 1889, det numera vore tillåtet att välja qvinna till ledamot af skolråd och fångvårdsstyrelse. Det borde härvid erinras, att gift qvinna ej kunde härtill utses, endast ogift eller enka. Ty 24 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 utgjorde bestämdt hinder för gift qvinnas inväljande i skolråd. Och beträffande fångvårdsstyrelse torde 15 i kongl. förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871, hvilken i detta hänseende ej syntes vara fullt lika tydlig som kyrkostämmoförordningen, dock städse tolkats så, att för ledamot i fångvårdsstyrelse fordrats samma qvalifikationer som för stadsfullmäktig eller ledamot i kommunalnämnd på landet. Därtill hörde bland annat att råda öfver sig och sitt gods, en qvalifikation, som ej uppfylldes af gift qvinna. Då rådstufvurätten i förklaringen uppgifvit, att dess förfarande öfverensstämde med eu vid flera domstolar rådande praxis, och hofrätten i sitt utslag icke syntes bestämdt ogilla en sådan praxis, anmodade jag slutligen advokatfiskalen att hos Kongl. Maj:t anhålla, att, om också Kongl. Maj:t skulle finna det fel, som lagts rådstufvurätten till last, ej böra föranleda till ansvarspåföljd för rådstufvurättens ledamöter, Kongl. Maj:t, för att för framtiden förekomma upprepande af sådant förfarande som nu klandrats, täcktes affatta sitt nådiga beslut i sådana ordalag, att däraf tydligen framginge, att Kongl. Magt ansåge berörda praxis icke vara med gällande lag förenlig. Kongl. Maj:t har ännu icke meddelat slutligt utslag i anledning af dessa besvär. Dröjsmål med Handlanden Wilhelm Helén hade hos justitieombudsmannen anfört 'Txpedmte^M^omål bland annat, som jag funnit icke böra till någon min åtgärd föranleda, däröfver, att vice häradshöfdingen J. af Sandeberg såsom t. f. borgmästare i Sigtuna försummat att inom behörig tid låta för klagandens räkning utskrifva rådstufvurättens i Sigtuna protokoll och den 10 september 1888 meddelade utslag i ett af klaganden med flere personer vid bemälda rådstufvurätt anhängiggjordt tvistemål mot rådmannen i Sigtuna F. R. Rydberg och enkan Anna Elisabeth Malmberg, angående redovisning in. in., oaktadt klaganden den 17 i nämnde månad vid er-

läggande af vad mot rådstufvurättens utslag anhållit att få lösa samtliga protokollen i målet. Vid detta tillfälle hade, enligt klagandens uppgift, vice häradshöfdingen af Sandeberg, som jämväl tjenstgjorde i Stockholms rådstufvurätt, utlofvat, att protokollen i förenämnda mål skulle hållas klaganden därstädes tillgängliga, men då klaganden den 11 påföljande oktober i Stockholms rådstufvurätts femte afdelning uppsökt vice häradshöfdingen för att utbekomma desamma, hade vice häradshöfdingen förklarat, att protokollen ännu icke blifvit för klagandens räkning utskrida, samt att klaganden ej kunde erhålla dem förrän efter måndagen den 15 i samma månad, då vice häradshöfdingen skulle besöka Sigtuna, hvarest utskrifning af de begärda expeditionerna skulle ega rum. Därefter hade klaganden dagligen infunnit sig utan att kunna få lösa protokollen och först den 19 oktober hade han erhållit ett exemplar af utslaget, hvilket han senast påföljande dag, den 20 oktober, haft skyldighet inlemna till hofrätten för fullföljd af det af honom erlagda vadet mot rådstufvurättens utslag. Klaganden hade då hos hofrätten anhållit om 14 dagars anstånd för att blifva i tillfälle att inkomma till hofrätten med fullständiga protokoll i målet och för att vidare utveckla sin vadetalan. Därefter hade klaganden upprepade gånger infunnit sig i Stockholms rådstufvurätt för att af vice häradshöfdingen af Sandeberg utbekomma de öfriga protokollen i målet, men först den 31 oktober hade klaganden erhållit protokollet för första rättegångstillfället, då målet vid rådstufvurätten förevarit, och ej förrän den 11 påföljande november, efter Hera fruktlösa försök, de återstående protokollen för de tre rättegångstillfällen, vid hvilka målet ytterligare blifvit af rådstufvurätten handlagdt, innan utslag däri meddelades. I anledning häraf hörd, anförde vice häradshöfdingen af Sandeberg att, sedan rådstufvurätten i Sigtuna den 10 september 1888 i omförmälda mål afkunnat utslag, hvarigenom klagandens och hans medparters samtliga yrkanden ogillades, samt vad mot utslaget af klaganden och hans medparter erlagts, vice häradshöfdingen underrättat klaganden, att, såvidt det anmälda vadet komme att fullföljas, protokollen i målet kunde erhållas i Stockholms rådstufvurätts femte afdelning, där vice häradshöfdingen jämväl tjenstgjorde. Som emellertid vice häradshöfdingen tagit för gifvet, att klaganden och hans medparter ej ämnade hos hofrätten fullfölja talan i målet, hade vice häradshöfdingen icke vidtagit några anstalter för protokollens utskrifvande. Vid klagandens besök därefter i Stockholms rådstufvurätt hade vice häradshöfdingen tillrådt klaganden att icke fullfölja vadet, enär denne och hans medparter därigenom icke kunde vinna något utan blott tillskyndades ytterligare onödiga kostna- 51

52 der. Emellertid hade klaganden förklarat, att hans bestämda afsigt vore att fullfölja vadet, med anledning hvaraf vice häradshöfdingen gått i författning om protokollens utskrifvande. De närmare omständigheter, under hvilka klaganden begärt och erhållit protokollen, kunde vice häradshöfdingen numera ej erinra sig. Dock hade klaganden erhållit protokollen inom sådan tid, att han väl kunnat bevaka sin och sina medparters rätt i hofrätten. Vidare ville vice häradshöfdingen anmärka, att då klaganden af honom erhållit de sista protokollen, vice häradshöfdingen icke för dem affordra! klaganden någon betalning, utan låtit honom behålla det belopp, hvartill lösen för protokollen jämte stämpladt papper å desamma uppgått, såsom godtgörelse för det besvär, klaganden möjligen kunde haft i förevarande hänseende; och hade klaganden ej haft något att erinra mot denna uppgörelse. Under åberopande af hvad vice häradshöfdingen sålunda anfört, hemställde han, att klagoskriften icke måtte föranleda någon vidare åtgärd från min sida. Med denna vice häradshöfdingens förklaring kunde jag icke åtnöjas. I 10 af kongl. förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883 stadgas, att kärande, klagande eller sökande, med den inskränkning 12 innehåller, och hvarom i denna sak ej var fråga, är skyldig att utlösa dom, utslag, resolution eller annan expedition, innefattande hufvudsakligt beslut, äfvensom protokoll i sak, där beslut ej skrifves med rubrik. I 16 af samma förordning föreskrifves, att hos annan myndighet än underdomstol på landet, expedition, hvilken utan särskild begäran bör utfärdas, skall, då det i expeditionen innefattade beslutet muntligen afkunnas, hållas tillgänglig inom sex dagar därefter. Då klaganden och hans medparter uti ifrågavarande tvistemål voro kärande, skulle, jämlikt nu åberopade bestämmelser, utdrag af rådstufvurättens protokoll i målet varit för dem tillgängliga senast sex dagar efter hvarje af de rättegångstillfällen målet handlagts. Men inom denna tid syntes icke något enda protokoll i målet, hvilket, enligt hvad jag inhemtade, förevarit vid rådstufvurätten den 18 juni, den 9 juli, den 6 och 13 augusti samt den 10 september, allt 1888, funnits för käranden att tillgå. Vice häradshöfdingen af Sandeberg medgaf, att då rådstufvurätten sistnämnda dag meddelade sitt slutliga utslag, vice häradshöfdingen ännu icke ens låtit utskrifva protokollet för de föregående rättegångstillfällena, samt att han icke, oaktadt vad erlagts mot utslaget, ombesörjt utskrifning af protokollen i målet utan först efter ytterligare samtal med klaganden gått i författning härom. Och af klagandens uppgifter, dem vice häradshöfdingen af Sandeberg icke bestrida framgick

att, klaganden många gånger måst uppsöka vice häradshöfdingen, innan det ändtligen lyckats klaganden att bekomma protokollen. Uen försummelse i dpmareembetets utöfning vice häradshöfdingen af Sandeberg sålunda låtit komma sig till last syntes mig vara af beskaffenhet att påfordra näpst, och jag uppdrog därför åt advokatfiskal i Svea hofrätt att inför hofrätten tilltala vice häradshöfdingen af Sandeberg för nämnda försummelse och å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. Efter slutad skriftvexling har hofrätten genom utslag den 10 juni 1890, jämlikt 25 kapitlet 17 och 22 strafflagen, dömt vice häradshöfdingen af Sandeberg såsom tillförordnad ordförande i rådstufvurätten i Sigtuna att för den åtalade försummelsen bota femtio kronor. Detta utslag har vunnit laga kraft. 53 Sedan förre handlanden L. O. Frände i Nyåker i eu den 4 no vem- Obehörigt bor 1885 hit ingifven skrift, med förmälan hurusom, efter det han den'/rarf"f( srfe 1 14 februari 1885 blifvit i konkurstillstånd försatt, länsmannen i Enångers distrikt Lars Westerlund den 8 påföljande maj låtit införpassa Frände till kronohäktet i Hudiksvall för undergående af ransakning inför Enångers tingslags häradsrätt för förment oredligt och vårdslöst förfarande mot borgenärer, hvarefter Frände, hvilken den 23 i sistnämnde månad första gången varit inställd till ransakning inför bemälde häradsrätt, qvarhållits i häkte till den 29 påföljande juni, då det mot honom anställda åtalet ogillats och han blifvit på fri fot försatt, yrkat att, enär af anförda orsaleer omförmälda häktningsåtgärd varit olaglig, Westerlund måtte härför befordras till laga åtal samt Franck blifva satt i tillfälle att mot Westerlund framställa de ersättningsanspråk, till hvilka han kunde finna sig befogad, hemställde Franck i en den 23 december 1885 ytterligare hit ingifven skrift, att justitieombudsmannen måtte taga under ompröfning, om och i hvad mån bemälde häradsrätt varit befogad att afslå af Franck under omförmälda måls handläggning den 23 maj 1885 framställdt yrkande att försättas på fri fot, samt, därest domhafvanden funnes hafva i detta afseende förfarit felaktigt, vidtaga åtgärder för anställande af det åtal mot honom, hvartill omständigheterna kunde föranleda, med öppen rätt för Franck att mot domhafvande!! väcka ersättningstalan efter befogenhet. Af Enångers tingslags häradsrätts protokoll i förenämnda mål för den 23 maj samt den 10 och 29 juni 1885 inhemtades

54 att, i anledning af Westerlunds anmälan, att han för vårdslöst och oredligt förfarande mot borgenärer häktat och till kronohäktet i Hudiksvall införpassat Franck, ransakning af häradsrätten, under ordförandeskap af ordinarie domhafvanden i Norra Helsinglands domsaga, häradshöfdingen C. O. Schlyter, företagits med Franck den 23 maj 1885, därvid åklagaren anmält sig föra talan jämväl för O. L. Wessberg & C:o i Göteborg och O. Lindholm i Gefle såsom målsegande, på grund af fullmakter, utgifna af Wessberg & C:o den 21 april och af Lindholm den 22 maj 1885; att åklagaren vidare till rätten ingifvit den af gode männen i Francks konkurs å inställelsedagen afgifna berättelse, hvilken var af följande lydelse:»till herr domhafvanden i Enångers tingslag. Jämlikt föreskrifterna i 49 konkurslagen få undertecknade uti handlanden Lars Olof Francks i Nyåker konkurs afgifva följande berättelse : Den öfver konkursboets skulder och tillgångar upprättade förteckning upptager: Skulder... 34,002: 24. Tillgångar... 13,759: 75. Brist... 20,242: 49. De böcker, gäldenären fort öfver sin rörelse, bestå af dagbok och afräkningsbok; och vittnar såväl det sätt, på hvithet dessa äro förda, som ock gäldenärens uraktlåtenhet att, under de fem år han idkat handelsrörelse, ej inventera sitt varulager förr än vid slutet af sistlidet år, om den gröfsta vårdslöshet. Obeståndet synes hafva uppstått dels genom bristande tillsyn om rörelsen, dels därigenom att gäldenären inlåtit sig i mindre lyckade skogsaffärer, hvarigenom han dragit ett väl behöflig^ kapital från handelsrörelsen, hvarjämte han genom att fortsätta rörelsen, sedan han bort inse sitt obestånd och sin oförmåga att rätt för sig göra, ännu mera försämrat sin ställning. Gäldenären har ock genom att kort tid före konkursens början till eu af sina borgenärer öfverlåta största delen af sina fordringar och 2:ne försäkringsbref i lifförsäkringsaktiebolaget Nordstjerna!! till ett sammanlagdt belopp af 6,979 kronor 71 öre, samt därigenom att han, enligt hvad böckerna utvisa, dels få dagar förr än och dels samma dag som han till domhafvanden inlemnade ansökan om sitt försättande i konkurs

* tillstånd, till fullo betalt sin skuld till några af sina borgenärer, mot de öfriga oredligt förfarit. Enånger den 18 april 1885. Em. Edström. J. Wasberg)); att Franck, hvilken af åklagaren icke förts annat till last, än hvad i ofvan intagna berättelse omförmälts, anfört, att han af sina tillgångar lemnat skuldebref samt två lifförsäkringsbref till sammanlagdt värde af sextusen niohundra kronor till sina bröder, hemmansegarne Erik Enqvist och Anders Enqvist i Finnika samt till hemmansegaren Anders Fredrik Malmberg i Nyåker såsom säkerhet för borgensförbindelser, som dessa iklädt sig för Franck; att han, som för tre år tillbaka efter inköp af eu lägenhet i Nyåker beviljat sina bemälde bröder inteckning i samma lägenhet till säkerhet för af dem redan då ingången borgen för fyratusen kronor, under år 1884, då han varit skyldig Helsinglands enskilda bank i Hudiksvall en summa penningar och banken därför fordrat säkerhet, med sina bröder aftalat, att de skulle till banken afstå den inteckning, de innehade, mot att de, jämte Malmberg, hvilken för Franck iklädt sig borgen för ett tusen fyra hundra kronor, skulle såsom hypotek erhålla Franck tillhöriga reverser å tillhopa sex tusen kronor äfvensom två lifförsäkringsbref; att, sedan med anledning häraf omförmälda inteckning i augusti månad år 1884 återlemnats till Franck och han öfverlåtit densamma å Helsinglands enskilda bank, Erik Enqvist och Anders Enqvist i december månad samma år fått af Franck mottaga omförmälda skuldsedlar och lifförsäkringsbref; samt att, då denna öfverenskommelse afslutades, Franck icke afvetat, att han varit på obestånd, då enligt hans beräkningar, för hvilka han vid rätten närmare redogjorde, bristen i hans bo icke kunde komma att uppgå till mer än tre tusen kronor; att åklagaren häremot invändt, att de, enligt Francks uppgift, till hans bröder och hemmansegaren Malmberg öfverlåtna hypotek af Franck visserligen uppgifvits till bouppteckningen, men endast såsom osäkra fordringar; att hvad Franck berättat angående utbytet af den i hans lägenhet fastställda inteckning mot berörda hypotek icke vore sanning och icke heller bestyrktes af hans böcker; samt att Franck, som under år 1884 ständigt hemsökts af utmätningar, icke. kunnat vara okunnig om sitt obestånd, men att han uppsåtligen fördröjt ansökningen om sitt försättande i konkurs, på det att de af honom gjorda öfverlåtelse! icke måtte kunna på yrkande af borgenärerna upphäfvas; att Franck, som påstod, att han dåmera godtgjort alla sina borgenärer, och af sådan anledning bestrede åklagarens behörighet att fullfölja åtalet, till styrkande däraf att målseganden O. L. Wessberg & (ko 55

56 afstått från vidare talan i målet företett ett telegram, med hvad därå fanns tecknadt, så tydande:»rådman Waldenström H:vall. Mot kronor trehundrafyratiofyra befullmäktiga vi eder att sälja vår fordran hos L. O. Franck, Enånger. Handlingarna afsända vi till eder. O. L. Wessberg Compani. Bevittnas Nordlander, telegrafkassör. A. T. Bergman, telegrafassistent. Betaldt qvittens; och hafva vi således icke någon som helst talan emot hr L. O. Franck eller i konkursen. Hudiksvall den 28 maj 1885. O. L. Wessberg & C:o g. W. Waldenström (sigill). Vittnar: W. Svedberg»; att sedan Franck vidare anmärkt, att handlanden Lindholm icke bevakat fordran i hans konkurs, men med anledning däraf upplyst blifvit, att Lindholm förut, samma dag ransakningen egde rum, låtit för efterbevakning till domhafvanden ingifva erforderliga handlingar, samt åklagaren förklarat, att han, sedan målet blifvit hos honom angifvet och redan vore af rätten till handläggning företaget, ansåge sig icke ens behörig att nedlägga åtalet, häradsrätten förklarat Francks berörda anmärkning icke förtjena afseende; samt att Franck yrkat att blifva på fri fot försatt, men att häradsrätten förklarat detta yrkande icke för det dåvarande kunna bifallas och uppskjutit målets fortsatta handläggning till den 10 juni 1885, då häradshöfdingen Schlyter äfvenledes varit häradsrättens ordförande och annat i målet icke förekommit, än att, i åklagarens frånvaro, Franck till styrkande af ofvan omförmälda utaf honom förut häfda uppgifter företett åtskilliga handlingar, hvarefter målet uppskjutits till den 29 juni 1885; att vid detta ransakningstillfälle, då en tillförordnad domhafvande fört ordet i häradsrätten, åklagaren kommit tillstädes och förmält sig på grund af de af honom vid rättegångstillfället den 23 förutgångne maj ingifna fullmakter föra talan jämväl för O. L. Wessberg & C:o i Göteborg och O. Lindholm såsom målsegande; samt att, sedan Franck företett domhafvandens intyg därom, att Franck den 25 juni 1885 styrkt, att han förnöjt alla de borgenärer, som i hans och hans hustrus konkursbo bevakat fordringar, till följd hvaraf konkursen blifvit nedlagd, häradsrätten meddelat utslag af innehåll att, enär, äfven om Franck skulle gjort sig saker till oredlighet eller vårdslöshet mot borgenärer, berörda brott icke, mot stadgandet i 23 kapitlet 7 strafflagen, enligt dess lydelse i kongl. förordningen den 6 oktober 1882, utgjorde föremål för allmän åklagares talan ens på målsegandens an-

gifvelse, häradsrätten pröfvade rättvist förklara, att den af Westerlund, å tjenstens vägnar, förda ansvarstalan icke kunde till pröfning upptagas, och att som Franck inför rätten styrkt, att samtlige borgenärer i hans konkurs och således äfven Wessberg & C:o och Lindholm, hvilka mot Franck i saken fört talan, blifvit till fullo förnöjde, Franck, i förmågo af 23 kapitlet 6 strafflagen, blefve från allt ansvar fri förklarad, vid hvilket förhållande han genast skulle på fri fot försättas. Hörd öfver Francks klagomål förklarade häradshöfdingen Schlyter, att han i fråga om målets handläggning icke hade något att tillägga till hvad de klagoskriften bilagda protokollen i målet innehölle. Efter det i anledning af Francks mot länsmannen Westerlund framställda klagomål under år 1886 på justitieombudsmannens föranstaltande vid Enångers tingslags häradsrätt anhängiggjorts åtal mot Westerlund för det han i omförmälda mål obehörigen häktat Franck, lät denne den 23, maj 1887 hit ingifva ännu en skrift i ärendet, i hvilken han, förutom annat, som jag ansett icke böra till någon min embetsåtgärd föranleda, i fråga om häradsrättens vägran den 23 maj 1885 att försätta honom på fri fot, anfört, att en så erfaren domare som häradshöfdingen Schlyter bort genast, lika väl som den yngre domare, som afslutade ransakningen, haft tydligt för sig, att det brott, för hvilket Franck var häktad och anklagad, icke hemfölle under allmän åklagares åtal; och att det vore i egenskap af allmän åklagare länsmannen Westerlund häktat och anklagat Franck, hade Westerlund tydligen tillkännagifvit. Följaktligen borde häradsrätten genast den 23 maj 1885 förordnat om Francks frigifvande oberoende af hvilka skäl, som kunde finnas för Westerlunds påstående. Franck hade genom häradshöfdingen Schlyters oförstånd vid domareembetets utöfning i detta mål onödigtvis förorsakats kroppsligt lidande genom frihetens förlust och han hade äfven lidit men till näring och rykte, enär ett långvarigt häkte alltid ingåfve allmänheten den tanke, att den anklagade vore skyldig, äfven om han sedan frikändes. Då ett dylikt obetänksamt förfarande af en ordinarie domare kunde för mer än en olycklig hafva likartade menliga följder som för Franck, ansåge Franck dels för sig själf, dels i det allmännas intresse sig böra hos justitieombudsmannen anmäla förhållandet med förnyad begäran om åtals anställande mot häradshöfdingen Schlyter i fall af befogenhet, med öppen rätt för Franck att i sådan händelse få sin målsegaretalan vidare utveckla och bevaka. På ofvanomförmälda mot Westerlund anhängiggjorda åtal hade emellertid häradsrätten den 7 maj 1887 meddelat utslag af innehåll, att som Westerlund den 8 maj 1885 häktat och, enligt ordalydelsen i den af ho- Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 18.91 års riksdag. 8 57

58 nom utfärdade fångförpassning,»för undergående af ransakning för vårdslöst och oredligt förfarande mot borgenärer» låtit till kronohäktet i Hudiksvall inforsla Franck äfvensom å tjenstens vägnar för samma brott fört, talan mot honom, hvilken genom häradsrättens utslag den 29 juni 1885, jämte det Westerlunds talan såsom åklagare på grund af innehållet i 23 kapitlet 7 strafflagen till pröfning icke upptagits, af anförda skäl förklarats från allt ansvar fri; men vid det förhållande att, så vidt under målets handläggning framgått, Franck vid häktningstillfället egt stadigt hemvist och icke gifvit skälig anledning att befara, att han skulle afvika eller genom undanrödjande af bevis eller egendom sakens tillbörliga utredning hindra, misstanke för nämnda brott icke i detta fall utgjort laga skäl för häktningsåtgärden, till följd hvaraf Franck skolat på fri fot lemnas, samt Westerlund, äfven om ifrågavarande brott blifvit hos honom i egenskap af allmän åklagare till åtal uttryckligen angifna, jämlikt ofvan nämnda lagrum icke lagligen varit befogad att å tjenstens vägnar för desamma mot Franck föra talan; alltså och då mot Westerlunds bestridande icke vore ådagalagdt, att han uppsåtligen för egen fördel eller för att annan gynna eller skada vidtagit berörda åtgärder, utan fastmera förekomna omständigheter gåfve vid handen, att han därvid handlat af oförstånd, pröfvade häradsrätten rättvist åklagarens och Francks i målet förda talan på det sätt bifalla, att Westerlund, jämlikt 25 kapitlet 17 strafflagen, för hvad i förevarande hänseende honom läge till last fälldes att bota etthundra kronor; och skulle Westerlund ersätta ej mindre Kongl. Maj:t och kronan för Francks forsling till häktet och fångförarens återfärd med femton kronor 60 öre och för Francks underhåll i häktet från den 8 till den 23 maj 1885 med fyra kronor 65 öre, samt åklagaren hans kostnader för åtalets utförande med nittiotre kronor 4 öre, än äfven målsegaren Franck hans dels med anledning af häktningen, dels å målet häfda kostnader med skäliga ansedda fyrahundra kronor. Öfver detta utslag anförde så väl Westerlund som Franck hos Svea hofrätt besvär, i anledning af hvilka besvär hofrätten i utslag den 21 november 1887 förklarade sig ej finna skäl att i häradsrättens utslag göra annan ändring, än att, med afseende å hvad i målet förekommit, beloppet af den ersättning, som, på sätt häradsrätten yttrat, Westerlund skulle till Franck utgifva, bestämdes till sexhundra kronor. Såväl Westerlund som Franck anförde öfver detta hofrättens utslag underdåniga besvär, hvilka blefvo af Kongl. Maj:t slutligen afgjorda den 12 november 1889, då Kongl. Maj:t i målet meddelade utslag af innehåll, att hvad anginge den emot Westerlund i målet förda ansvarstalan, funne Kongl. Maj:t, då jämlikt 25 kapitlet 18 strafflagen Westerlund

genom åtalade förfarandet gjort sig skyldig till ansvar jämväl enligt 15 kapitlet 10 i samma lag, skäligt att på det sätt ändra hofrättens utslag, att Westerlund fälldes att bota, utöfver de honom redan ådömda böter, jämlikt sistnämnda lagens rum, ytterligare etthundra kronor och således, tillhopa tvåhundra kronor; hvarjämte förklarades, att Kongl. Maj:t ej fann skäl till ändring i hofrättens utslag i fråga om ersättningarna i målet. Sedan det mot länsmannen Westerlund anställda åtal sålunda blifvit slutligen afgjordt, blefvo Francks mot häradshöfdingen Schlyter förda klagomål, som, i afbidan på förenämnda åtals slutliga utgång, ansetts tills vidare icke böra föranleda någon åtgärd, af mig företagna till pröfning; och fann jag därvid Francks begäran om anställande af åtal mot häradshöfdingen Schlyter för det häradsrätten, trots Francks vid rättegångstillfället den 23 maj 1885 framställda anhållan att blifva på fri fot försatt, hvarken vid nämnda eller nästpåföljande rättegångstillfälle förordnat om Francks frigifvande ur häktet, vara lika befogad som Francks yrkande om anställande af åtal mot länsmannen Westerlund för den af denne företagna olagliga häktningsåtgärden. Såvidt protokollen uti ifrågavarande ransakningsmål utvisade, förekom hvarken vid rättegångstillfället den 23 maj eller den 10 juni 1885 någon omständighet, som kunde gifva anledning till misstanke, att Franck föröfvat annat svårare brott än de förmenta förbrytelser, för hvilka han häktats, eller vårdslöshet och oredlighet mot borgenärer. Enligt hvad visadt blifvit under rättegången mot Westerlund, voro dessa förmenta förbrytelser, som lagts. Franck till last, icke af beskaffenhet att å dem kunnat följa straff, som jämlikt föreskrifterna i 19 af kongl. förordningen om nya strafflagens införande och hvad i afseende därå iakttagas skall den 16 februari 1864 kunnat i detta fall utgöra laga skäl för häktningsåtgärden. Då för häradsrätten icke förefunnos andra skäl att qvarhålla Franck i häktet, än de, som föranledde hans införpassande dit, hade det ovillkorligen ålegat häradsrätten att förordna om hans frigifvande redan vid rättegångstillfället den 23 maj. Genom häradsrättens afslag å francks då framställda begäran att blifva på fri fot försatt, samt dess uraktlåtenhet att icke heller vid följande rättegångstillfälle den 10 juni förordna om hans frigifvande, hade häradsrätten gjort sig skyldig till tjenstefel, till följd hvaraf Franck obehörigen hållits häktad från och med den 23 maj till den 29 juni 1885, eller tillhopa 38 dagar. För detta tjenstefel var häradshöfdingen Schlyter, som vid båda förenämnda rättegångstillfällena, den 23 maj och den 10 juni 1885, fört 59

60 ordet i häradsrätten, ensam ansvarig; och uppdrog jag fördenskull åt advokatfiskal i Svea hofrätt att inför hofrätten ställa häradshöfdingen Schlyter under tilltal för det fel i domareembetets utöfning, hvartill han i angifna hänseende gjort sig skyldig, samt därför å honom yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet; äfvensom att därvid tillika framställa yrkande om häradshöfdingen Schlyters förpligtande att ersätta Kongl. Maj:t och kronan kostnaden för Francks underhåll i häktet under omförmälda 38 dagar, samt, efter det Franck lemnats tillfälle att närmare bestämma och utveckla sina anspråk på ersättning af häradshöfdingen Schlyter för det oförskylda lidande och den skada, honom genom dennes felaktighet kunde hafva i saken tillskyndats, understödja samma anspråk efter befogenhet. Sedan i anledning häraf advokatfiskal vid hofrätten anhängiggjort åtal mot häradshöfdingen Schlyter, samt Franck för det lidande och den skada honom tillskyndats därigenom, att han under omförmälda tid obehörigen hållits häktad, fordrat godtgörelse med femtio kronor för hvarje dygn, han sålunda tillbringat i häktet, ettusen kronor för det men, han, som från den tiden fortsatt sin handelsaffär, till namn och rykte lidit, tjugufem kronor för lösen af häradsrättens protokoll och trettio kronor till biträde och kostnad med anledning af förd klagan hos mig, äfvensom häradshöfdingen Schlyter med förklaring i målet inkommit, utlät sig hofrätten i utslag den 13 oktober 1890, att emedan hvarken beskaffenheten af det åtal, som, på sätt ofvan förmälts, varit vid häradsrätten mot Franck anställdt, eller hvad för öfrigt emot, honom vid häradsrätten i samma mål förekommit utgjort laglig anledning för häradsrätten att, på sätt som skett, afslå Francks vid rättegångstillfället den 23 maj 1885 framställda yrkande att blifva på fri fot försatt, samt häradsrätten ej heller vid nästpåföljande rättegångstillfälle den 10 juni 1885 förordnat om Francks lösgifvande ur häktet, ty och som häradshöfdingen Schlyter såsom häradsrättens ordförande vore för berörda felaktiga förfarande ansvarig, pröfvade hofrätten, utan afseende å hvad häradshöfdingen Schlyter för sitt fredande anfört, rättvist i förmågo af 25 kapitlet 17 strafflagen döma häradshöfdingen Schlyter att för hvad han sålunda låtit komma sig till last bota etthundra kronor, äfvensom att ej mindre ersätta Kongl. Maj:t och kronan kostnaden för Francks underhåll i häktet under trettioåtta dagar med elfva kronor 78 öre, än äfven till Franck i skadestånd för honom genom hans qvarhållande i häkte vålladt lidande utgifva trehundraåttio kronor, hvaremot Francks i öfrigt framställda ersättningsanspråk icke kunde bifallas.

Mot detta utslag har häradshöfdingen Schlyter anfört underdåniga besvär, hvilka ännu icke blifvit med slut afhulpna. 61 Af förekommen anledning infordrade jag från t. f. komministern i Fryksände församling C. G. Nyström upplysning därom, huruvida, såsom i tidningspressen uppgifvits, han söndagen den 24 augusti 1890 från predikstolen uppmanat sina åhörare att vid förestående riksdagsmannaval rösta på viss uppgifven person. Till svar å min sålunda gjorda förfrågan anförde t. f. komministern Nyström, att han hvarken i sin predikan nyssnämnda dag yttrade något om ifrågavarande val ej heller vid kungörelsernas uppläsande uppmanade någon att rösta på vare sig den ene eller den andre, utan blott efter uppläsandet af kungörelsen om röstlängdens granskning sade, att»vi som önska tullskydd och vilja freda vårt jordbruk och vår själfständighet, vi rösta på kyrkoherde Werme i Ö. Emtervik; men de frikyrklige och de som vilja ha allmän rösträtt, de få rösta på klockaren Andersson i Lysvik». Ett sådant uttalande af hvad t. f. komministern ansåg, att de olika röstande partierna hvar för sig komme att göra, kunde väl svårligen få namn af politisk agitation från predikstolen; hvarför t. f. komministern hemställde, att hans berörda uttalande icke måtte till någon min åtgärd föranleda. Af detta t. f. komministern Nyströms yttrande framgick, att då lian, som nämnda söndag förrättat högmessogudstjenst i Fryksände församlings kyrka, efter afslutad gudstjenst uppläst kungörelse om granskning af röstlängd för förestående val af en ledamot i Riksdagens andra kammare inom valkretsen, han omedelbart efter denna kungörelses uppläsande yttrat de ofvan citerade orden. Enligt Nyströms eget medgifvande fälldes således detta yttrande af honom i sammanhang med en af honom verkställd embetsförrättning, nämligen berörda kungörelses uppläsande i församlingens kyrka, och detta hans uttalande vid ifrågavarande tillfälle måste följaktligen vara att betrakta såsom fälldt af honom under embetets utöfning. Uppenbarligen saknade t. f. komministern Nyström allt fog att i sammanhang med uppläsandet af ifrågakomna kungörelse uttala sig om hvad, såsom t. f. komministern uttryckte sig, han ansåg att de olika röstande partierna komme att göra. Men ännu mera obehörigt måste ett sådant uttalande vara, då det i den form, i hvilken detsamma var affat,- tadt, måste anses från talarens ståndpunkt innebära ett ogillande af hvad det ena partiet komme att göra och en uppmaning för det andra partiet Obehörigt yttrande af prest under embetsutöfning.

62 att afgifva sina röster å en viss narnngifven person. Om än t. f. komministern Nyströms åtgörande icke kunde anses vara af den 'beskaffenhet, att 112 regeringsformen var därå tillämplig, måste i allt fall hans omförmälda uttalande vid det tillfälle och i det sammanhang det gjordes betraktas såsom i högsta måtto olämpligt och obehörigt; och då jag ansåg, att t. f. komministern Nyström därigenom visat ett synnerligt oförstånd i embetsutöfning, hvilket borde för honom medföra ansvarspåföljd, fann jag mig icke kunna underlåta att härför ställa honom under tilltal inför domkapitlet i Karlstad, därvid jag, för hvad han sålunda låtit komma sig till last, å honom yrkade ansvar enligt 5 i lagen om straff för embetsbrott af prest och om laga domstol i sådana mål den 8 mars 1889. Efter det Nyström till domkapitlet afgifvit förklaring i anledning af den mot honom förda talan, har domkapitlet genom utslag den 12 november 1890 i målet sig utlåtit, att enär Nyström erkänt, att han, som söndagen den 24 augusti 1890 förrättat högmessogudstjenst i Fryksände kyrka, vid uppläsande af kungörelse om granskning af röstlängd för förestående val af en ledamot i Riksdagens andra kammare gjort det tillägg, för hvilket han af mig blifvit inför domkapitlet ställd under tilltal; alltså och då Nyström därigenom, äfven om förseelsen vore af lindrigare beskaffenhet, syntes domkapitlet hafva visat oförstånd i sitt embete, pröfvade domkapitlet med tillämpning af 5 i lagen den 8 mars 1889 lagligt att för hvad t. f. komministern Nyström härutinnan låtit komma sig till last ådöma honom varning. Oriktig dom. Med anledning af anmärkning vid verkställd granskning af de från Stockholms länscellfängelse hit inkomna fångförteckningar för 1889 infordrade jag Vermdö skeppslags tingsrätts protokoll och den 7 maj 1889 meddelade utslag i ett af bemälde tingsrätt handlagdt ransakningsmål, angående ynglingarne Johan Blomqvist och Carl Ludvig Emanuel Björling. Af handlingarna i målet inhemtades: att bemälde ynglingar söndagen den 25 november 1888, medhafvande en bössa, begifvit sig från sin bostad vid Gustafsbergs porslinsfabrik, där de varit anställde, Blomqvist såsom formare och Björling såsom handtlangare åt Blomqvist, till den i närheten af fabriken belägna egendomen Farsta; att, sedan de anländt till en å nämnda egendoms område belägen obebodd och tillstängd sommarvilla, benämnd Bråvalla, Blomqvist med ett hagelskott sönderskjutit en fönsterruta i husets nedre våning, hvarefter de öfverenskommit att inkrypa

genom fönsteröppningen för att i villan föröfva något tillgrepp; att de, efter att på sådant sätt hafva inkommit i ett rum, tillegnat sig ett sängtäcke, värderadt till tolf kronor; att de därefter begifvit sig till två andra sommarvillor, benämnda Tjusvik och Sjöstugan, i hvilka de beredt sig inträde genom sönderslående af en fönsterruta på hvardera stället; att de i den sistnämnda af dessa villor icke tillegnat sig någonting af uppskattbart värde, hvaremot de i den andra villan tillgripit lösören till ett uppgifvet värde af två kronor 85 öre, däribland en kran till en vattenfiltrerapparat, hvilken kran lösskrufvats af Björling, som därtill förmåtts genom Blomqvists tillsägelse; att de hos en pantlånare i Stockholm belånat det tillgripna täcket för fem kronor, som de sig emellan delat, men för eget bruk behållit de öfriga tillgripna föremålen; att de sedermera blifvit för berörda tillgrepp häktade; att Blomqvist och Björling, enligt hvad i målet företedda prestbetyg utvisade, vore födde den förre den 6 april 1872 och den senare den 29 oktober samma år; att tingsrätten genom sitt ofvannämnda den 7 maj 1889 meddelade utslag, under åberopande att Blomqvist måste i egenskap af förman för den såsom arbetare hos honom anställde Björling, betraktas såsom den egentlige gärningsmannen vid ifrågavarande inbrott och tillgrepp, till hvilkas föröfvande Björling, fastän han i gärningens utförande deltagit, dock finge anses hafva bidragit i mindre mån än själfva gärningsmannen, dömt Blomqvist och Björling, som icke tillförene varit för olofligt tillgrepp eller inbrott straffade, den förre jämlikt 4 kapitlet 3, 7 kapitlet 4 och 20 kapitlet 6, 9, 12 och 18 strafflagen att för första resan å sabbat samt å särskilda ställen efter inbrott föröfvad stöld af gods till värde af sju kronor 35 öre hållas till straffarbete sju månader samt vara förlustig medborgerligt förtroende ett år utöfver den ådömda strafftiden, och Björling jämlikt 3 kapitlet 4, 4 kapitlet 3, 7 kapitlet 4 samt 20 kapitlet 6, 9 och 12 strafflagen att för den delaktighet i berörda af Blomqvist föröfvade förbrytelser, hvartill han gjort sig saker, undergå fängelse i fyra månader. Efter det utslaget vunnit laga kraft, hade Björling i vederbörlig ordning aftjenat det honom sålunda ådömda fängelsestraffet. Vid granskning af tingsrättens utslag fäste jag, utom den i ett mål af förevarande beskaffenhet oväsentliga olikheten mellan det tillgripnas i protokollet angifna och i utslaget upptagna värde, först min uppmärksamhet därvid, att tingsrätten betraktat tilltalade Blomqvist såsom den egentlige gärningsmannen och Björling endast såsom i mindre mån delaktig i Blomqvists förbrytelse, i följd hvaraf Björling tillgodonjutit en betydande straffnedsättning. Tingsrätten hade nämligen, såsom af det anförda framgår, beträffande Björling åberopat 3 kapitlet 4 strafflagen. I 63

64 detta lagrum stadgas sedan i kapitlets 3 föreskrifvits, att den, som vid brotts utförande annan med råd eller dåd uppsåtligen hjälper, så att gärningen därigenom sker, skall straffas såsom vore han själf gärningsman att den, som före brotts utförande eller vid utförandet, dock i mindre mån än i 3 sägs, med råd eller dåd gärningen främjat, skall straffas efter ty som han pröfvas hafva till brottet bidragit, dock mindre än om han själf varit gärningsman. Under åberopande af berörda lagrum dömde tingsrätten Björling till endast fyra månaders fängelse, medan enligt då gällande bestämmelser inbrottsstöld var belagd med straffarbete från och med sex månader till och med fyra år, jämte förlust af medborgerligt förtroende för alltid eller på viss tid. I begreppet delaktig, sådant som det vore uppfattadt i vår rätt, läge emellertid ovillkorligen, att den brottslige ej finge hafva uppträdt verksam såsom gärningsman, det vill säga såsom direkt utförande själfva brottet. En person, hvilken om ock gemensamt eller tillsammans med andra själf utfört en förbrytelse, kunde icke betraktas såsom endast delaktig. Tillsåge man huru de tilltalade, enligt hvad i målet upplysts och enligt protokollets ordalydelse, förhållit sig vid de omförmälda brottens föröfvande, så funne man, att de båda framstode såsom gärningsmän, och protokollen innehölle intet, som kunde gifva berättigad anledning att betrakta den ene såsom hufvudman och den andre såsom blott delaktig enligt detta begrepps ofvan sagda innebörd. Till och med om man icke skulle vilja strängt efter orden tolka protokollets uttryck, kunde man omöjligen annat än finna, att Björling vid själfva förbrytelsernas utförande uppträdt åtminstone såsom delaktig enligt 3 kapitlet 3 strafflagen, i hvilket fall ju i alla händelser fullt gärningsmannaansvar bort drabba honom. Sedan Blomqvist, såvidt utredt var, utan afsigt att begå inbrott, sönderskjutit ett fönster i den villa, som benämndes Bråvalla, öfverenskommo de båda tilltalade att för föröfvande af tillgrepp inkrypa genom fönstret i villan. De uppgjorde således i själfva verket eu stämpling till brott, sådan som beskrifves i 3 kapitlet 5 strafflagen, enligt hvilket lagrum en hvar, som i stämplingen deltagit och vid brottets utförande när varit eller, före eller vid utförandet, gärningen främjat eller efteråt gärningsmannen tillhandagått, skall straffas såsom vore han själf gärningsman. Redan detta hade varit tillräckligt för att döma Björling till det i lag för inbrottsstöld bestämda straff, då han ju ostridigt vid brottets utförande när varit. Men icke nog därmed. Sedan båda de tilltalade genom fönstret förfogat sig in i villan, tillgreps där ett täcke, och det var icke ens uppgifvet att Blomqvist föröfvat själfva tillgreppet, utan detta skedde af båda de tilltalade gemensamt. De senare inbrotten verkställdes äfven af båda de

tilltalade gemensamt, utan att protokollet Innehöll, att den ene eller andre därvid spelat den förnämsta rollen, undantagandes att det uppgafs, att Björling genom Blomqvists tillsägelse förmåtts att lösskrufva den i målet omförmälda kranen, som de tilltalade sedermera bortförde. Men att berörda omständighet ingalunda allra minst i fråga om inbrotten och tillgreppen betraktade såsom ett helt kunde göra Blomqvist till hufvudman och Björling till blott i mindre grad delaktig, torde ej behöfva påpekas. Tingsrättens uppfattning att Blomqvist måste anses såsom hufvudman, Björling blott såsom i ringare mån delaktig, syntes mig ej heller grunda sig på någon iakttagelse däraf, att den ene faktiskt tagit en betydelsefullare del i gärningen än den andre. Tingsrätten åberopade såsom skäl för sin uppfattning, att Blomqvist i egenskap af arbetsförman för Björling måste betraktas såsom den egentlige gärningsmannen vid ifrågavarande inbrott och tillgrepp, till hvilkas föröfvande Björling, fastän han i gärningens utförande deltagit, dock finge anses hafva bidragit i mindre mån än själfva gärningsmannen. Detta tingsrättens betraktelsesätt, utan stöd af hvad i målet förekommit, var för öfrigt något dunkelt. Om därmed.skulle afses, att den anförda omständigheten kunde nedsätta en verklig gärningsmans ansvarighet till en blott i mindre grad delaktigs ansvar, låg orimligheten däri uti öppen dag. Var det åter tingsrättens mening att påstå, att Blomqvist uppträdt såsom Björlings förledare och därvid å Björling öfvat tryck såsom dennes förman, så kunde ett sådant förhållande, äfven om det vore ådagalagdt, på intet vis medföra den nedsättning af Björlings straffbarhet, som tingsrätten ansett förefinnas. Väl kunde berörda förhållande, jämlikt de i 8 kapitlet 1 och 2 strafflagen stadgade grunder, hafva vid bestämmandet af Blomqvists straff betraktats såsom en försvårande omständighet. Men båda skulle hafva såsom gärningsmän straffats för inbrottsstöld. Tingsrättens utslag hvilade således i fråga om det Björling ådömda straff på en alldeles oriktig uppfattning af begreppet delaktighet i brott. Och det kunde så mycket mindre lända tingsrätten till ursäkt, att åklagaren den 26 april 1889, då målet första gången förevar inför tingsrätten, yrkat ansvar å Björling endast efter 3 kapitlet 4 strafflagen, som dels af tingsrättens protokoll för nämnda dag inhemtades, att Konungens befallningshafvande i Stockholms län genom remiss öfverlemnat till tingsrätten att företaga ransakning med Blomqvist och Björling,»häktade och tilltalade för medelst inbrott föröfvad stöld», dels ock åklagaren den 7 maj 1889 vid målets öfverlemnande till tingsrättens pröfning hemställt, att Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1891 års riksdag. 9 65

66 ansvaret för hvad Blomqvist och Björling kommit till last måtte bestämmas så lindrigt som lagligen kunde ega rum. Men äfven under tillämpning af sin, såsom jag visat, oriktiga uppfattning, att Björling vore att betrakta blott såsom delaktig och ej såsom gärningsman jämte Blomqvist, förbisåg tingsrätten vid bestämmandet af straffet lagens bud. Vid tjufnadsbrotten gälla nämligen särskilda bestämmelser i fråga om delaktighet. En af dessa bestämmelser innehölls i 20 kapitlet 14 strafflagen, som vid tiden för utslagets meddelande lydde sålunda:»har någon stöld, snatteri eller inbrott med råd eller dåd främjat, såsom i 3 kapitlet 4 sägs, och tillika i det tillgripna tagit del eller eljest af brottet vinning haft; straffes som vore han själf gärningsman». Björling hade nu, såsom i ransakningen upplysts, i det tillgripna tagit del och af brottet vinning haft. Han borde således, äfven om han i själfva verket varit blott delaktig enligt 3 kapitlet 4 strafflagen, hafva straffats såsom hade han själf varit gärningsman, det vill säga, han skulle straffats för inbrottsstöld, således till straffarbete under minst sex månader jämte förlust af medborgerligt förtroende. Men nyssnämnda bestämmelse i 20 kapitlet 14 strafflagen syntes hafva alldeles undfallit tingsrätten. Genom det i fråga om Björling oriktiga utslag tingsrätten sålunda fällt ansåg jag en felaktighet i domareembetets utöfning vara begången, som jag icke kunde lemna utan beifran. Under anförande af hvad jag här ofvan återgifvit, uppdrog jag fördenskull åt advokatfiskalen i Svea hofrätt att inför hofrätten för omförmälda embetsfel lagligen tilltala domhafvanden i Södra Roslags domsaga, häradshöfdingen Bror Wilhelm Hernblom, hvilken då utslaget meddelades förde ordet i tingsrätten och således var för detsamma ensam ansvarig, samt därvid å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. På det åtal advokatfiskalen i anledning häraf vid hofrätten utförde mot häradshöfdingen Hernblom meddelade hofrätten-dm 18 november 1890 utslag, hvari hofrätten sig utlät, att som tingsrättens ofvanberörda utslag vore i det af advokatfiskalen anmärkta hänseendet emot lag stridande; alltså och då häradshöfdingen Hernblom varit ordförande i tingsrätten vid utslagets meddelande och följaktligen vore för detsamma ansvarig, pröfvade hofrätten, jämlikt 25 kapitlet 17 strafflagen, rättvist döma häradshöfdingen Hernblom att för hvad han sålunda låtit komma sig till last bota femtio kronor. Mot detta utslag hafva underdåniga besvär icke blifvit anförda.

Med anledning af anmärkningar vid granskningen af de från läns-fuktighet vid cellfängelset i Umeå liifc inkomna fångförteckningar för år 1888 aflät justitieombudsmannen skrifvelse!- till Konungens befallningshafvande i Vesterbottens län med förfrågan, efter Indika beräkningsgrunder i flera särskilda fall ådömdt straffarbete blifvit bestämdt att å viss uppgifven tid sluta, samt med anhållan om meddelande af vissa för granskningen nödiga uppgifter och insändande af utslag. Af Konungens befallningshafvandes till svar härå aflåtna skrivelser och vid desamma fogade utslag samt öfriga handlingar inhemtades: att Nysätra tingslags häradsrätt genom utslag den 25 juni 1887 dömt följande personer för stöld, nämligen: ynglingarne Nils Johan Lundgren från Gumboda och Johannes Scherdin i Brände samt drängen Leonard Berglund i Hertzånger, hvardera till straffarbete i 9 månader, arbetaren Lars Anton Trygg och ynglingen Anders Nikanor Marklund, båda i Hertzånger, hvardera till straffarbete i 8 månader, samt drängarne Carl Olof Häggbom och Magnus Häggström, båda i Nybyn, till straffarbete, den förre i 7 och den senare i 6 månader; att bemälde personer enligt Konungens befallningshafvandes verkställighetsresolution den 1 juli 1887 samma dag fått börja aftjena det dem ådömda straffarbete och skolat efter vederbörligt afdrag sluta detsamma: Lundgren, Berglund och Scherdin den 15 februari 1888, Trygg och Marklund den 25 januari och Häggbom den 1 januari samma år samt Häggström den 11 december 1887; att Häggström efter slutadt straff ställts på fri fot men åter häktats för undergående af ny ransakning inför ofvannämnda häradsrätt tillsammans med de öfrige, af hvilka Häggbom, Trygg och Marklund å föreskrifna tider slutat sina straff, hvaremot Scherdin och Berglund, i anseende till 3 dagars afbrott för ransakning, slutat den 18 februari 1888, samt Lundgren, innan utslag rörande honom i den nja ransakning^! den 7 februari 1888 meddelades, icke hunnit afsluta sitt straff; att Häggbom, Trygg, Marklund, Scherdin och Berglund efter slutade straff qvarhöllos såsom ransakningsfångar; att häradsrätten genom utslag den 7 februari 1888 dömt Lundgren, Marklund och Trygg, hvilka, efter det de på sätt ofvan nämnts den 25 juni 1887 dömts för stöld, sedermera blifvit förvunne att hafva våren 1887 begått olofliga tillgrepp, att för föröfvade stölder i ena bot straffas: Lundgren med 1 års straffarbete samt Marklund och Trygg hvardera med 11 månaders straffarbete; och förklarade häradsrätten tillika, jämlikt 4 kapitlet 9 strafflagen, att vid ådömda straffens tillämpning skulle afräknas hvad de dömde af de den 25 juni 1887 dem ådömda straff utstått, samt att, såsom orden i häradsrättens utslag lydde,»således, förutom det redan 67

68 undergångna straffet, Lundgren skall undergå ytterligare 3 månader pell 9 dagars straffarbete, Marklund 3 månaders straffarbete och Trygg likaledes 3 månaders straffarbete»; att Konungens befallningshafvande, på landssekreteraren G. O. de Freses föredragning, meddelat följande verkställighetsresolution:»ofvannämnde Nils Johan Lundgren, Anders Nikanor Marklund och Lars Anton Trygg, Indika förklarat sig nöjde med förestående utslag, börja i dag det dem därigenom ådömda straffarbete, Lundgren uti ett år, samt Marklund och Trygg uti elfva månader; och då de två sistnämnda redan den 25 sistlidne januari tillfullo undergått dem af Nysätra tingslags häradsrätt den 25 juni 1887 för första resan stöld i förening med inbrott ådömdt straffarbete uti åtta månader, slutar deras straffarbete i enlighet med den af häradsrätten angifna beräkningsgrund tre månader härefter eller den 13 nästkommande maj. Hvad åter beträffar Lundgren, hvilken icke förr än den 15 dennes tillfullo undergått honom af förenämnde häradsrätt genom dess ofvanberörda utslag, den 25 juni 1887 för första resan inbrottsstöld ådömdt straffarbete uti nio månader, varder i enlighet med föreskriften uti 3 af kongl. förordningen den 21 december 1857 från Lundgrens strafftid afdraget två och eu fjärdedels månad, då Lundgrens straff egentligen skulle sluta den 24 nästkommande april; men som afbrott uti straffet egt rum under de tre dagar, då Lundgren varit ute på ransakning inför häradsrätten, skola dessa dagar läggas till strafftiden, som därigenom för Lundgren slutar den 27 april detta år. Landskansli i Umeå den 13 februari 1888. Ex officio C. O. de Preses; att vidare häradsrätten genom utslag den 28 februari 1888 dömt Scherdin, Berglund, Häggbom och Häggström, hvilka, såsom förut nämnts, den 25 juni 1887 dömts för stöld och under den nya ransakningen öfvertygats om andra olofliga tillgrepp, att för föröfvade stölder i ena bot hållas till straffarbete: Scherdin och Berglund hvardera 1 år 2 månader samt Häggbom 11 och Häggström 10 månader, hvarjämte häradsrätten, som antagit, att Häggbom och Häggström till fullo utstått de dem den 25 juni 1887 ådömda straff, men att för Scherdin och Berglund ännu återstått 9 dagar för hvardera, förty under åberopande af 4 kapitlet 9 strafflagen förklarat, att vid straffens tillämpning skulle afräknas, hvad de sålunda dömde af de förut dem ålagda straff utstått, samt att, såsom orden i häradsrättens utslag lydde,»således, förutom det redan under-

gångna straffet, Scherdin och Berglund skola hållas till straffarbete i ytterligare 5 månader och 9 dagar samt Häggbom och Häggström ytterligare undergå 4 månaders straffarbete hvardera»; samt att Konungens befallningshafvande, på nyssbemälde landssekreterares föredragning, meddelat följande verkställighetsresolution:»ofvannämnde Scherdin, Berglund, Häggbom och Häggström, hvilka förklarat sig nöjde med förestående utslag, börja i dag det dem därigenom ådömda straffarbete, de två förstnämnda uti fjorton månader, Häggbom uti elfva månader och Häggström uti tio månader; och då de samtlige till fullo undergått dem af Nysätra tingslags häradsrätt genom utslag den 25 juni 1887 för första resan stöld, i förening med inbrott, ådömdt straffarbete, Scherdin och Berglund hvardera uti nio månader, Häggbom i sju månader och Häggström i sex månader, slutar deras straffarbete enligt den af häradsrätten angifna beräkningsgrund för Scherdin och Berglund den 18 juli detta år, samt för Häggbom och Häggström den 24 juni samma år. Landskansliet i Umeå den 1 mars 1888. Ex officio C. O. de Frese.i) Vid härstädes skedd granskning af dessa verkställighetsresolutioner, i enlighet med hvilka bemälde personer undergått bestraffning, anmärktes, att endast för Lundgren strafftiden blifvit rätt beräknad, men att för de öfrige sex fångarne straffarbetet syntes hafva beräknats längre, än hvad enligt härstädes verkställda uträkningar skolat ske, ity att straffarbetet bort sluta för Berglund och Scherdin redan den 25 juni, för Trygg och Marklund den 19 april, för Häggbom den 1 juni samt för Häggström den 31 maj, allt år 1888. Trygg, Marklund och Häggström syntes sålunda hafva hållits till straffarbete hvardera under 24 dagar samt Berglund, Scherdin och Häggbom hvardera under 23 dagar, eller samtlige tillhopa 141 dagar mer än vederbort. Ofvan nämnda skiljaktigheter i beräkningen af dessa 6 fångars strafftid syntes härflyta däraf, att Konungens befallningshafvande vid verkställandet af utslagen af den 7 och 28 februari 1888 låtit bemälde 6 personer oafkortadt undergå straffarbete 3 månader af deras senare strafftider och således icke låtit dem till fullo åtnjuta det i 2 af kong!, förordningen angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum den 21 december 1857 stadgade afdrag. Under åberopande häraf anhöll jag i skrifvelse till landssekreteraren de Frese, att han måtte hit inkomma med upplysning om anledningen till det af Konungens befall- 69

70 ningshafvande följda förfaringssätt eller, därest detsamma hvilade på annan grund än jag antagit, med utredning om grunden för de i förevarande fall af Konungens befallningshafvande meddelade verkställighetsresolutioner. I sin med anledning häraf till mig aflåtna skrifvelse anförde landssekreteraren följande: samtlige ofvannämnde straffångar dömdes af Nysätra tingslags häradsrätt genom utslag den 25 juni 1887 för stöld till straffarbete under vissa tider samt började aftjena sina straff å länscellfängelset, men under tiden erkände de inför Konungens befallningshafvande att de begått eller varit delaktige i andra stölder, utan att de blifvit därför lagförde, hvarför Konungens befallningshafvande, efter det upplysningar om brottens verklighet inhemtats, förordnade om ransaknings anställande vid häradsrätten; och fingo ofvannämnde straffångar, utom Häggbom, hvilken förut slutat sitt straff, under tiden fortfarande aftjena det dem genom omförmälda utslag ådömda straffarbetet, därvid dock icke de dagar, hvarunder ransakning och resor till ransakningsstället egde rum, inberäknades, hvilket hade till följd, att de, med undantag af Lundgren, hade slutat straffarbetet, innan häradsrätten den 7 och 28 februari 1888 meddelade utslag rörande sistberörda tjufnadsbrott. Då således de genom förstnämnda utslag ådömda straff varit fullbordade, innan ofvannämnda straffångar, utom Lundgren, blifvit dömda för de sist åtalade brotten, hade Konungens befallningshafvande ansett sig icke kunna i strid mot 3 af kongl. förordningen den 21 december 1857 göra enahanda afdrag å strafftiden, som om båda straffen varit samtidigt ådömda; ty i berörda paragraf stadgades uttryckligen såsom villkor därför, att det först ådömda straffet icke skulle vara fullbordadt, innan genom nytt utslag döm dt blifvit till ytterligare straffarbete. Som de genom nämnda förordning gifna föreskrifter om afdrag å strafftiden för vissa fall icke borde anses rubbade genom de i 4 kapitlet strafflagen gifna bestämmelser om förening eller förändring af straff, hade Konungens befallningshafvande, då enligt dess åsigt 3 i förordningen icke varit i förevarande fall tillämplig, utom beträffande Lundgren, för de ofri ge betraktat det sist ådömda straffarbetet såsom ett fristående straff och verkställt beräkningen af afdrag å deras strafftid enligt 2 i samma kongl. förordning, med iakttagande därjämte af bestämmelserna i kongl. förordningen den 13 november 1860. Så hade t. ex. Berglund, hvilken genom häradsrättens utslag den 25 juni 1887 dömdes till 9 månaders straffarbete samt den 28 februari 1888 till dylikt straffarbete i tillhopa 14 månader och följaktligen, då han till fullo undergått straffarbetet 9 månader, hade att aftjena 5 månaders straffarbete, åtnjutit afdrag af 14

dagar, eller en fjärdedel af 2 månader, hvarmed strafftiden, 5 månader, öfverskridit 3 månader; hvadan Berglund, som börjat straffet den 1 mars 1888, då juli månad innehöll 31 dagar, haft att åtnjuta 14 dagars afdrag från 32 dagar, då straffet kommit att sluta den 18 juli. För Häggbom åter, hvilken enligt senare utslaget haft att aftjena 4 månaders straffarbete, hade straffet börjat den 1 mars och således skolat hafva utan afdrag slutat den 1 juli; men han hade för en fjärdedel af 1 månad erhållit 7 dagars afdrag, och då juni månad innebölle 30 dagar, både han slutat sitt straff den 24 juni. Dessa exempel visade, huru Konungens befallningshafvande uppfattat frågan. Genom hvad landssekreteraren andragit bekräftades sålunda, att Konungens befallningshafvande vid straffens verkställighet ansett, att de 6 fångar, om hvilka fråga var, borde oafkortadt undergå straffarbete 3 månader af deras senare strafftider. Dessa fångar fingo således af de dem ådömda straffen undergå 6 månader utan afdrag. Enligt min uppfattning stod Konungens befallningshafvandes förfarande i strid med bestämmelserna i 2 af ofvannämnda förordning den 21 december 1857. Sedan i 1 stadgats, att den, som är dömd till straffarbete på två år eller kortare tid, skall under strafftiden hållas i enrum, följer 2, som i hithörande delar lyder sålunda:»straffarbete, som endast omfattar en tid af högst tre månader, skall oafkortadt verkställas, utan afseende därpå, att den dömde under tiden hålles i enrum. År sådant arbete för längre tid ådömdt, varde, då detsamma, jämlikt 1, verkställes i enrum, från den del af ådömda strafftiden, som öfverskjuter tre månader, en fjärdedel afdragen. Uppkommer i sådant afdrag brutet månadstal; varde fjärdedels månad till sju dagar räknad». Genom häradsrättens utslag i februari 1888 dömdes eu hvar af de sex personer, om hvilka här var fråga, till straffarbete under tid öfverstigande tre månader, nämligen Berglund och Scherdin hvardera under, ett år två månader och de öfrige under något kortare tid. Vid verkställande af dessa utslag inträffade således det i 2 afsedda fall, att straffarbete ådömts för längre tid än tre månader. I)å, såsom här var förhållandet, straffen komme att aftjenas i enrum, skulle följaktligen, jämlikt 2, en fjärdedel afdragas från den del af ådömda strafftiden, som öfversköt tre månader. För t. ex. Berglund skulle afdragas 1/i af 11 månader, eller 2 månader 21 dagar, och för de andra fem dömde afdrag ske i enahanda förhållande till deras strafftider. Så egde emellertid ej rum, och anledningen härtill var, enligt hvad af landssekreteraren de Freses skrifvelse framgick, att söka däri, att 71

72 Konungens befallningshafvande betraktat den förhöjning i straffarbetstiden, hvilken genom häradsrättens utslag i februari 1888 bestämdes, såsom ett alldeles fristående straff. Till följd häraf och då ifrågavarande sex tilltalade, innan de i nyssnämnda månad dömdes, tid fullo utstått de straff, häradsrätten den 25 juni 1887 ålagt dem, hade Konungens befallningshafvande förmenat, att något afdrag för de första tre månaderna af deras senare strafftider ej borde ifrågakomma. Denna mening syntes mig fullkomligt oriktig. De straff, häradsrätten genom sina i februari 1888 meddelade utslag bestämde, ådömdes de tilltalade under åberopande af 4 kapitlet 9 strafflagen, hvilket lagrum då lydde sålunda:»nu kan så hända, att någon, sedan han blifvit till straff för ett brott dömd, varder öfvertyga^ att förut hafva föröfvat annat brott; då skall han så dömas, som hade han på en gång varit för båda brotten lagförd; och varde, vid straffets tillämpning, afräknadt hvad han af det honom förut ådömda straff redan kan hafva utstått». Enligt detta lagrums bestämmelser och då äfven toges i betraktande, att jämlikt 20 kapitlet strafflagen den, som å särskilda ställen eller tider begått stöld, därför han på en gång lagföres, skall straffas efter ty i 4 kapitlet 3 sägs, vore således det först ådömda straffet att anse såsom uppliäfdt och helt och hållet uppgående i det senare straffet, hvilket skulle afse såväl det brott, som senast blef kunnigt, som det, hvilket förut var bestraffadt. Dessa brott innefattades således nu under eu straffdom, vid hvars tillämpning emellertid afräkning skulle ske för hvad brottslingen af det honom förut ådömda straff redan kunde hafva utstått. Det vore att märka, att bestämmelserna i 4 kapitlet 9 vore tillämpliga, vare sig det först ådömda straffet vore alldeles icke, blott till en del eller till fullo verkställdt. Grunden till dessa bestämmelser vore, att den brottslige i det fall, hvarom paragrafen handlade, ej borde få strängare straff, än om han från början på en gång dömts för båda brotten. Men om straff från lagstiftarens och lagskipare^ synpunkt vore att betrakta såsom ett helt, eu enhet, så vore det ju klart, att den verkställande myndigheten äfven måste så behandla dem. Med tillämpning på förevarande fall af hvad ofvan anförts voro således de straff, som ådömdes den 25 juni 1887, att anse såsom helt och hållet uppgångna i de genom de senare utslagen adömda straffen, och dessa sistnämnda hade vid verkställandet bort betraktas såsom ett helt. Detta egde likväl icke rum i fråga om dem af bemälde personer, hvilkas den 25 juni 1887 ådömda straff voro till fullo verkställda, då häradsrätten i februari 1888 meddelade sina utslag. Det straff, som, en-

ligt hvad jag ofvan utvecklat, bort behandlas såsom ett, verkställdes i två särskilda delar, hvilka behandlades såsom två fristående straff. På dem hvar för sig tillämpades bestämmelserna om afdrag, så att 3 månader å hvardera straffdelen verkställdes utan afdrag. Följden för fångarne, i fråga om strafftidens längd, är redan påpekad. Sex af dem undergingo nämligen straffarbete i tillhopa 141 dagar längre än vederbort. n Äfven af annan anledning än den nu ifrågavarande kan det inträffa, att genom ett utslag ådömdt straffarbete kommer att tillämpas å skilda tider. Så blir exempelvis händelsen, då afbrott i en ådömd bestraffnings undergående sker genom rymning. I sådant fall torde väl ej ifrågakomma, att vid straffets fortsättning 3 nya månader utan afdrag skulle börja löpa. Ett annat fall är följande. Som bekant egen en häktad under vissa förhållanden att börja aftjena honom genom icke laga kraftvunnet utslag ålagdt straff. Om man nu antager, att en sådan häktad till fullo aftjenat honom af underrätt ådömdt straffarbete, men att straffet sedermera af öfverrätt skärpes, så lärer väl, då öfverrättens dom skall till verkställighet befordras, afdrag därvid böra ske i öfverensstämmelse med de af mig för nu ifrågavarande fall utvecklade grunder. Till försvar för Konungens befallningshafvandes förfaringssätt åberopade landssekreteraren de Frese 3 i kongl. förordningen den 21 december 1857. Denna paragraf lyder sålunda:»år någon, enligt 1, till fullgörande af ådömdt straffarbete i enrum insatt, och varder han, innan det straff fullbordadt är, för annat brott, begånget före eller efter bestraffningens början, dömd till ytterligare straffarbete under tid, som, sammanlagd med den förut ådömda, ej öfverstiger två år; varde jämväl senare straffet i enrum verkställdt, under iakttagande af enahanda afdrag å strafftiden, som skulle hafva egt rum, om båda straffen varit samtidigt ådömda. Öfverskjuter den sammanlagda strafftiden två år; då skall fången, innan han i annat fängelse insättes, i enrum utsitta den tid, som mot det förut ådömda straffet svarar». Nu hade landssekreteraren de Frese anfört, att Konungens befallningshafvande i förevarande fall ansett sig icke kunna göra enahanda afdrag å strafftiden, som om båda straffen varit samtidigt ådömda, enär detta skulle stått i strid med denna 3 i nämnda förordning, hvars föreskrifter om afdrag å strafftiden för vissa fall väl icke finge anses rubbade genom de i 4 kapitlet strafflagen gifna bestämmelser om förening eller förändring af straff. Med anledning af sistnämnda yttrande erinrade jag, att förenämnda Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1891 års riksdag. 10 73 %

74 bestämmelser i 9 af 4 kapitlet strafflagen vore hemtade från en kongl. förordning angående sammanläggning af straff, utfärdad samma dag, den 21 december 1857, som ofvannämnda förordning angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum. Redan af denna grund kunde någon strid emellan 4 kapitlet 9 strafflagen och det af Konungens befallningshafvande åberopade lagrum icke förutsättas. Det förhölle sig ock så, att de konseqvenser i fråga om straffverkställigheten, som jag beträffande 4 kapitlet 9 strafflagen ofvan utvecklat, icke berördes af bestämmelserna i 3 af meranämnda kongl. förordning. Ty medan det straffmått, som ådömdes under åberopande af 4 kapitlet 9 strafflagen, utgjorde det genom en dom för två eller flera brott ådömda straff, afsåge det af landssekreteraren åberopade lagrum, enligt dess uttryckliga innehåll, fall, då för särskilda brott vid olika tillfällen ådömts särskilda straff. Såsom ett ytterligare stöd för min åsigt, att bestämmelserna i omförmälda förordnings 3 icke kunde åberopas till stöd för Konungens befallningshafvandes förfarande, hänvisade jag till hvad i högsta domstolen den 19 september 1856 anfördes vid granskning af förslaget till förordningen angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum, i hvilket förslag något stadgande motsvarande den nu varande 3 icke fanns. Högsta domstolen yttrade nämligen, bland annat, att då det kunde inträffa, att någon, sedan han enligt 1 blifvit till fullgörande af ådömdt straffarbete i enrum insatt, men, innan straffet vore fullbordadt, gjorde sig för annat brott förfallen till ytterligare straffarbete, och att tiden därför, antingen ensam eller sammanlagd med den förut ådömda, öfverstege den i 1 stadgade högsta tid, syntes bestämmelser erforderliga, huru i sådant fall med straffens verkställande borde förhållas. Antoges det, att ej blott det senare straffet utan äfven återstoden af det förra då borde verkställas i gemensamhetsfängelse, vore det att befara, att ensamhetsfånge föröfvade brott för att blifva förflyttad från det ensamma fängelset till det gemensamma. Skulle åter det först ålagda ensamhetsfängelse.t fullt gå i verkställighet, och sedan af tiden för det senare straffet, utan jämförelse med tiden för det förut ådömda, bero, huruvida äfven senare straffet borde undergås i enrum eller ej, kunde lätt fången komma att hållas i enrum under vida längre tid, än den föreslagna författningen högst medgåfve. Högsta domstolen ansåge därför, till undvikande af dessa båda olägenheter, lämpligast, att i nu förutsatta fall fången alltid borde i enrum utsitta hela den först ålagda tiden och att frågan, huruvida sådant straffsätt äfven borde vid verkställande af den senare bestraffningen användas eller ej, finge bero

därpå, om sammanlagda straffen för båda brotten öfverstege eller icke öfverstege den i 1 bestämda högsta tid. På grund häraf hemställde högsta domstolen, att efter 2 i förslaget måtte införas ett stadgande, som sedermera, med någon förändring, kom att utgöra 3 i förordningen. Af det utaf högsta domstolen angifna ändamålet med paragrafen syntes mig ytterligare bekräftas, att densammas bestämmelser på intet sätt kunnat utgöra hinder för Konungens befallningshafvande att verkställa straffberäkningen på sätt vederbort, enligt hvad jag ofvan utvecklat. Deri af Konungens befallningshafvande hyllade åsigt kunde föra med sig betänkliga konseqvenser. Så skulle det t. ex. väl öfverensstämma med Konungens befallningshafvandes åskådningssätt och förfarande, att, om en person blifvit dömd till två års straffarbete och utstått detta samt sedermera, med tillämpning af 4 kapitlet 9 strafflagen, dömts till 4 års straffarbete, äfven återstoden af straffet i enrum aftjenades. Fången skulle på detta sätt, tvärt emot tydlig lag, komma att i enrum aftjena 4 års straffarbete, som blifvit honom genom en dom ålagdt. Men sådant vore ju alldeles uppenbarligen oriktigt. Till förklaring i viss mån af Konungens befallningshafvandes utaf mig klandrade förfarande skulle möjligen kunna förebäras, att häradsrätten genom innehållet af sina den 7 och 28 februari 1888 meddelade utslag gifvit anledning till detsamma, ity att häradsrätten just verkställt de frånräkningar af de först ådömda straffen, som jag ansett icke böra eg a rum. Det vore visserligen sant, att häradsrättens tillvägagående att på detta sätt företaga uträkningar rörande de straff, som borde verkställas, varit onödiga, för att icke säga obehöriga, och därtill delvis ej öfverensstämmande med det verkliga förhållandet. Häradsrätten hade utan tvifvel bort inskränka sig till att under åberopande af 4 kapitlet 9 strafflagen bestämma det straff, som borde drabba en hvar af de tilltalade, med det allmänna tillägg, att vid straffets tillämpning borde afräknas, hvad en hvar af de dömde förut utstått. Men häradsrättens berörda tillvägagående utgjorde ej något hinder för Konungens befallningshafvande att tillse, att de bestämda straffen blefvo i behörig ordning och med vederbörliga afdrag verkställda. Ofvanomförmälda verkställighetsresolutioner gåfve äfven vid handen, att Konungens befallningshafvande ej ansett sig bunden af de uträkningar, häradsrätten i fråga om återstående strafftider gjort. Jag ansåg således, att Konungens befallningshafvande förfarit felaktigt i detta fall, och att genom detta felaktiga förfarande förlängdt 75

76 lidande oförskyldt drabbat ifrågavarande personer. Då landssekreteraren de Frese, som undertecknat de felaktiga verkställighetsresolutionerna, på grund af 58 i landshöfdingeinstruktionen var för det felaktiga förfarandet ansvarig, uppdrog jag i skrifvelse den 19 april 1890 åt advokatfiskalen att inför hofrätten ställa landssekreteraren under tilltal för de embetsförseelser, hvartill han uti ifrågavarande hänseende gjort sig skyldig, samt därför å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet, äfvensom att därvid äfven framställa yrkande om skyldighet för honom att ersätta Kongl. Maj:t och kronan kostnaden för Scherdins, Berglunds, Tryggs, Marklunds, Häggboms och Häggströms underhåll i länscellfängelset, under de tider, de, enligt min lemnade utredning, till följd af det förelupna felet obehörigen hållits i häkte; hvarjämte advokatfiskal efter befogenhet borde understödja de ersättningsanspråk, bemälde personer, sedan de, därest de kunde anträffas, blifvit i saken hörde, komme att framställa. I anledning af det åtal, som advokatfiskal till följd af berörda uppdrag väckte mot landssekreteraren de Frese, afgaf denne förklaring, däruti han bland annat, efter åberopande af skäl för den af Konungens befallningshafvande tillämpade åsigt, yttrade, att han därmed icke ville hafva sagt, att icke den af mig framlagda bevisföring för den af mig omfattade åsigten antagligen vore riktigare, men att han ansåge sig hafva bjudit starka skäl för sin uppfattning. Efter slutad skriftvexling utlät sig hofrätten genom utslag den 21 november 1890, att, ehuru, vid det förhållande att häradsrättens utslag den 7 och den 28 februari 1888 meddelats med tillämpning af 4 kapitlet 9 strafflagen, sådant detta lagrum lydde före utfärdandet af lagen angående ändring i vissa delar af strafflagen den 20 juni 1890, Konungens befallningshafvande vid beslut om verkställighet af samma utslag icke bort, på sätt som skett, betrakta den förhöjning i strafftid, som genom dessa utslag blifvit ifrågakomne sex fångar ådömd, såsom särskild bestraffning, samt Konungens befallningshafvandes ifrågavarande resolutioner följaktligen varit felaktiga i det af advokatfiskal anmärkta hänseende; likväl och som i betraktande af de ordalag, i hvilka 3 i ofvanberörda kongl. förordning den 21 december 1857 blifvit affattad, landssekreteraren de Frese syntes icke hafva saknat allt skäl för den uppfattning af samma lagrums innehåll, som legat till grund för nyssnämnda resolutioner, funne hofrätten hvad i målet blifvit. landssekreteraren de Frese till last fördt icke till ansvar eller ersättningsskyldighet för honom föranleda. Af de till hofrätten i målet inkomna handlingar inhemtade jag, att

ofvanbemälde sex personer, hvilka hållits i häkte längre tid än ske bort, tillkännagifvit sig ej göra anspråk på skadestånd härför. Och då hofrätten i sitt utslag förklarat, att det åtalade förfarandet vore felaktigt, samt jag, såväl i anledning häraf som med afseende å innehållet af landssekreteraren de Freses till hofrätten afgifna förklaring, antog, att han framdeles i likartade fall skulle förfara i enlighet med de åsigter, som af mig i ämnet uttalats, ansåg iag mig ei böra fullfölja talan mot hofrättens utslag. 77 I en hit ingifven skrift klagade V. E. Lennstrand, bland annat, som jag ansåg ej höra till någon åtgärd föranleda, däröfver, att, galande af föresatt af klagoskriften bilagdt protokoll, hållet hos magistraten i Lund den 22 november 1888, fram ginge, nämnda magistrat förbjudit klaganden hålla särskilda föredrag och diskussionsmöten m. m.; och då magistraten genom dessa förbud syntes hafva öfverträdt sin befogenhet, ville klaganden ställa dess förfarande under justitieombudsmannens pröfning. Af magistratens berörda protokoll inhemtades: att klaganden den 22 november 1888 till magistraten ingifvit 7 anmälningsskrifter, med anledning af hvilka magistraten samma dag meddelat beslut; att den första skriften innefattat ett tillkännagifvande, att klaganden ämnade i uppgifven lokal söndagen den 25 november 1888 kl. 7 e. m. hålla föredrag öfver ämnet»finns det ett lif efter detta?» samt måndagen den 26 i samma månad kl. 8 e. m. föredrag öfver ämnet»år kristendomen en religion för vår tid?», samt att magistraten genom resolution nämnda den 22 november meddelat det besked, att enär klaganden uppgifvit, att de af honom anmälda föredragen skulle komma att hafva ungefär samma innehåll som af klaganden i Malmö hållna föredrag, däri han fällt yttranden, för hvilka, såsom brottsliga enligt allmän lag, han blifvit under åtal ställd, magistraten funne sig icke kunna tillåta klaganden att hålla de anmälda föredragen, hvilka alltså förbjödes; att klaganden därpå skriftligen anmält, att han söndagen den 25 november klockan 7 och måndagen den 26 november klockan 8 e. m. ämnade hålla bibelförklaring öfver sedermera angifna bibeltexter, med anledning af hvilken anmälan magistraten genom beslut likaledes den 22 november 1888, enär klaganden med den ingifna anmälningsskriften uppenbarligen afsåge att kringgå magistraten»? i ofvan anmärkta reso-

78 lution honom meddelade förbud att hålla föredrag, förklarat sig icke kunna tillåta de anmälda föredragens hållande; att vice häradshöfdingen, t. f. rådmannen G. Ripa varit från detta beslut skiljaktig och till protokollet yttrat följande särskilda mening:»enär uti detta ärende utredning icke förefinnes därom, att det afsedda föredraget skulle vara af beskaffenhet, stridande mot allmän lag eller ordningsstadgan för rikets städer, finner jag den af Lennstrand gjorda anmälan icke för närvarande kunna till annan åtgärd än anteckning i protokollet föranleda»; att klagandens tredje anmälningsskrift innehållit, att han ämnade söndagen den 25 november klockan 7 e. m. anordna ett diskussionsmöte för behandling af ämnet:»kristendomen är öfverensstämmande med vetenskapen, sunda förnuftet och erfarenheten»; att den fjärde anmälningsskriften innefattat tillkännagifvande om ett diskussionsmöte, som klaganden ämnade anordna måndagen den 26 november klockan 8 e. m. för behandling af ämnet:»bibeln är en gudomlig bok»; att klaganden i den femte skriften anmält, att han söndagen den 25 november klockan 7 e. m. ämnade hålla föredrag öfver ämnet:»tanke- och yttrandefrihet»; att enligt den sjette anmälningsskriften klaganden ämnade måndagen den 26 november klockan 8 e. m. hålla predikan öfver 4 kapitlet 17 versen i apostlagärningarna; att i den sjunde skriften klaganden tillkännagifvit, att han måndagen den 26 november klockan 8 e. m. ämnade anordna ett möte, där han icke komme att uttala sina egna åsigter, utan endast ämnade uppläsa vissa delar af bibeln; att magistraten med anledning af en hvar af de fem sistanmärkta anmälningsskrifterna, i den mån de ingifvits, nämnde den 22 november 1888 meddelat enahanda beslut som med anledning af andra anmälningsskriften; samt att t. f. rådmannen Ripa från samtliga dessa beslut varit skiljaktig och åberopat det särskilda yttrande, som i fråga om den andra anmälningsskriften af honom afgifvits. Klaganden utvecklade i sin hit ingifna skrift vidare sin talan sålunda: Klagandens första anmälan hos magistraten gällde två föredrag:»finns det ett lif efter detta?» och»år kristendomen en religion för vår tid?» Det vore visserligen sant, att klaganden vid ordförandens fråga, om dessa föredrag skulle komina att blifva af ungefär samma

innehåll som dem klaganden hållit i Malmö, svarat ja, därvid klaganden särskild! haft tanken fäst vid det förstnämnda föredraget:»finns det ett lif efter detta?», hvars innehåll till och med skulle komma ätt blifva af ordagrant samma beskaffenhet, som det föredrag klaganden utan anmärkning hållit icke allenast i Stockholm, Göteborg och Helsingborg, utan äfven i Malmö. Det åtal, på hvilket magistraten stödde sitt förbud, gällde ett helt annat föredrag ett föredrag, som handlade om, hvarför klaganden uppträdde mot kristendomen. Enligt 13 i ordningsstadgan för rikets städer egde polismyndigheten endast att förbjuda förnyande af en tillställning, som befunnits stridande mot sedlighet eller allmän lag. Men i förevarande fall hade polismyndigheten i Lund förbjudit klaganden hålla två särskilda föredrag, därför att klaganden vore åtalad för att i Malmö hafva hållit ett helt annat föredrag, om hvilket här icke vore fråga. Innehållet i de i Lund anmälda föredragen skulle komma att vara af samma beskaffenhet, som de föredrag klaganden i Malmö hållit utan att hafva blifvit åtalad, d. s. de föredrag, i hvilka man ej kunnat finna något brottsligt- Klaganden förefölle det oomtvistligt, att magistraten i Lund genom nämnda förbud handlat i fullkomlig strid mot lagens tydliga syfte och ordalag. I afseende å magistratens beslut beträffande den andra anmälningen ville klaganden först och främst fästa justitieombudsmannens uppmärksamhet på ordalydelsen i magistratens beslut:»enär Lennstrand med den nu ingifna anmälningsskriften uppenbarligen afser att kringgå magistratens i ofvan anmärkta resolution honom meddelade förbud att hålla föredrag, finner sig etc.» Magistratens ofvan nämnda förbud inskränkte sig således icke till de två uppgifna af klaganden förut anmälda föredragen, utan innefattade ett förbud att hålla föredrag i allmänhet, alldeles oafsedt ämnet eller innehållet eller kanske till och med tiden, kanske för all framtid. Egde nu magistraten enligt ordningsstadgan för rikets städer befogenhet till slikt förbud? Klaganden syntes det ej så vara förhållandet. Endast de föredrag, hvilka åsyftade eller innebure något stridande mot sedlighet eller allmän lag, hade magistraten rätt förbjuda att förnya. Således hade ett föredrag visat sig åsyfta eller innebära något i dessa afseenden brottsligt, kunde magistraten förbjuda förnyandet af detta föredrag, men hade alls ingen rätt att förbjuda en föreläsare hålla föredrag öfver ett nytt ämne med ett för magistraten fullkomligt okändt innehåll. Orimligheten af en motsatt tolkning trädde tydligt i dagen, 79

80 om man tänkte sig eu föreläsare, som i ett föredrag t. ex. öfver kristendomen gjort sig skyldig till uttalanden af brottslig art och därför blifvit dömd, komma och anmäla sig vilja hålla föredrag öfver t. ex. spektralanalysen eller mellanrikslagen eller näringsvärdet i våra allmänna födoämnen. Funnes det i våra lagar och författningar någonstädes den ringaste antydan om, att magistraten i sådant fall skulle ega rätt att förbjuda honom tala? Om man nu fäste sig vid ifrågavarande förbud, så blefve frågan: hvad bevis hade magistraten för att här anmälda bibelförklaringar skulle komma att åsyfta eller innebära något mot sedlighet eller lag stridande? Intet. Klaganden vore visserligen åtalad för ett föredrag, som klaganden hållit i Malmö, men om detta föredrag vore ej här fråga. Det vore ej detta föredrag, klaganden anmält, utan två andra föredrag af ett helt nytt innehåll och en ny form samt öfver helt och hållet nya ämnen. T. f. rådmannen Ripas yttrande syntes klaganden angifva just den rätta uppfattningen af magistratens befogenhet i detta fall. Ty hvilket lagrum gåfve väl magistraten rätt att förbjuda dessa två föredrag, hvilka klaganden förut aldrig hållit, om hvilkas innehåll klaganden af magistraten aldrig blifvit tillspord och om hvilka magistraten sålunda icke kände det ringaste? Den af t. f. rådmannen Ripa föreslagna åtgärden syntes klaganden vara den enda, som här kunnat försvaras: att anmälan blifvit antecknad till protokollet. Hade därefter vid dessa sammankomster något mot sedlighet eller lag stridande förekommit, hade det ålegat polismyndigheten att upplösa mötet och allmänne åklagaren att anställa åtal. Klaganden funne således, att magistratens förbud helt och hållet saknade stöd i lagen och tydligen utgjorde ett försök att med den myndighet magistraten egde hindra eu för densamma misshaglig person att uttala sina åsigter. Men af ännu märkligare beskaffenhet vore magistratens tredje förbud, förbudet att få anordna ett diskussionsmöte öfver ämnet:»kristendomen är öfverensstämmande med vetenskapen, sunda förnuftet och erfarenheten». Det skulle således vara stridande mot allmän lag att sammankomma för att samtala öfver detta ämne. Med all säkerhet skulle vid detta diskussionsmöte ej saknats personer, som med värme och allvar framställt alla de skäl, som gåfves för detta påstående, så mycket mer som detta diskussionsmöte skulle hållas i en lärdomsstad, där en särskild teologisk fakultet gåfves, där det här uppställda ämnet utgjorde föremål för specialstudier. Om klaganden vid ett föredrag i Malmö skulle hafva

fällt brottsliga uttalanden, hvilket dock alls icke vore bevisadt och svårligen kunde bevisas, månne det kunde innebära rätt för magistraten i Lund att förbjuda klaganden anordna ett diskussionsmöte öfver ett med den rena läran till alla delar öfverensstämmande och i intet afseende mot denna lära stridande ämne? Klaganden hade ofvan visat, att rätt härtill helt och hållet saknades. Och i sådant fall innebure detta förbud ett af de mest upprörande ingrepp i församlingsfriheten, som sedan konventikelplakatets dagar egt rum. Vore det nu därtill kommet, att slikt skulle oanmärkt få passera, så kunde med skäl sägas, att ett godtyckligt embetsmännasjälfsvåld rådde här i landet, ett själfsvåld, som genom sina ingrepp på svenska folkets oförytterliga rättigheter måste till strid mot öfverlieten kalla upp alla medborgare, för Indika yttrande- och församlingsfrihet hade värde. Hvad förbuden n:r 4, 5 och 6 vidkomme, vore det af klaganden här ofvan sagda nog att visa deras olaglighet. Men till antydan, hvarthän sådana resolutioner konseqvent skulle leda, vore förbudet n:r 7 särdeles egnadt. Genom detta meddelades klaganden förbud att anordna ett möte, hvarom det i klagandens anmälan hette»ett möte, där jag ej kommer att uttala mina egna åsigter utan blott uppläsa vissa delar af bibeln». Detta förbud måste ovillkorligen, om det skulle hafva något skäl för sig, innebära, att bibeln vore stridande mot sedlighet eller allmän lag, ty om den ej vore det, hvarför tillätes ej klaganden uppläsa delar däraf? Ordningsstadgan gåfve, såsom förut vore nämndt, endast rätt att förbjuda förnyande af en tillställning, som åsyftade eller innebure något mot sedlighet eller allmän lag stridande. Klaganden hade af magistraten i Lund förbjudits att uppläsa vissa delar af bibeln. Det måste således finnas vissa delar i bibeln, som strede mot sedlighet eller allmän lag, ty klaganden förpligtade sig att vid nämnda möte ej uttala några af sina egna åsigter. Till och med läsandet af bibeln vore således nu här förbjudet. Våra administrativa myndigheter tycktes anse sig hafva rätt att i vissa fall, efter eget skön, gå utom de gränser för sin befogenhet, som särskilda förordningar angåfve. Då därigenom enskilda medborgares rätt inskränktes på ett sätt, som med lag ej kunde försvaras, ansåge klaganden att missförhållanden uppstode, som på det allvarligaste påkallade justitieombudsmannens uppmärksamhet och ingripande. Enligt upplysning, som Konungens befallningshafvande i Malmöhus län hit meddelat, anförde klaganden inom behörig tid hos bemälda Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1891 års riksdag. 11 81

82 myndighet besvär öfver magistratens omförmälda beslut, under yrkande, hufvudsakligen på enahanda grunder, som i ofvanberörda hit ingifna klagoskrift anfördes, att Konungens befallningshafvande måtte upphäfva de af magistraten meddelade förbuden. I anledning af dessa besvär androg magistraten i till Konungens befallningshafvande afgifvet yttrande, att förutsättningarna för förbud af ifrågavarande slag syntes kunna hemtas från den anmälandes föregående uppträdande likaväl å annan ort som å anmälningsorten, desto hellre som det vore polismyndighetens uppgift lika mycket att förekomma lagöfverträdelser som att beifra dem, sedan de blifvit begångna; att de för de olika föredragen, diskussionsmötena m. in. angifna ämnen icke utgjorde hinder för tillställaren att finna anledning till dylika lagstridiga yttranden som dem, för hvilka klaganden ställts under åtal; samt att en af klaganden på förhand afgifven förklaring att under föredraget icke uttala egna åsigter ej uteslöte möjligheten för honom att anföra eller åberopa andras med hans egna öfverensstämmande meningar. Och meddelade Konungens befallningshafvande i anledning af besvären den 7 februari 1889 utslag af innehåll, att som besvären öfver de af magistraten med anledning af klagandens sju ofvanomförmälda anmälningsskrifter meddelade beslut anginge förbud mot föredrag eller möten, afsedda att hållas i en dåmera förfluten tid, kunde yrkandet om upphäfvandet af dessa förbud ej till något Konungens befallningshafvandes vidare yttrande föranleda. Efter det från kongl. civildepartementet erhållits intyg, att Konungens befallningshafvandes berörda utslag icke blifvit hos Kongl. Maj:t öfverklagadt, infordrades öfver klagandens hit ingifna klagoskrift magistratens yttrande, däri magistraten inskränkte sig till att åberopa dels de skäl, å hvilka de olika besluten grundats, dels ock hvad magistraten hos Konungens befallningshafvande anfört i anledning af klagandens därstädes öfver samma beslut anförda besvär. Slutligen androg klaganden i afgifna påminnelser bland annat, att klaganden fortfarande 3^rkade, att åtal måtte anställas mot dem af magistratens ledamöter, som uti ifrågavarande beslut tagit del, så mycket mer som samma magistrat, sedan klaganden till justitieombudsmannen inlemnat sin anmälan, tillåtit klaganden i samma stad hålla det föredrag om yttrande- och församlingsfriheten, hvilken den någon tid förut förbjudit, därmed ju tydligt erkännande sig genom förbudet handlat oriktigt, ty någon annan anledning till den förändrade resolutionen hade ej under tiden tillkommit; och yrkade klaganden på åtals anställande mot dessa magistratens ledamöter så mycket allvarligare, som det exempel, de ostraffadt fått gifva, följts af myndigheterna i en mängd andra

städer, där klaganden förbjudits hålla helt nya föredrag, om hvilkas innehåll nämnda myndigheter alls icke haft sig något bekant. Det hade nu faktiskt gått så långt här i landet, att klagandens person ansetts vara tillräckligt skäl att förbjuda klaganden hålla föredrag öfver hvilket ämne det vara måtte. Men den allmänna opinionen hade redan dömt dessa mot klaganden utan tillräckligt stöd i lagen utfärdade förbud såsom kränkningar af yttrande- och församlingsfriheten; och hvad Lunds magistrats omhandlade förbud vidkomme, läge deras lagstridighet så i öppen dag, att det vore klaganden oförklarligt, huru de i rättvisans namn kunnat utfärdas. Vid öfvervägande af hvad sålunda i målet förekommit, fann jag att klaganden för sitt yrkande om anställande af åtal mot magistraten i Lund i anledning af dess omförmälda den 22 november 1888 meddelade beslut anfört giltiga skäl. Genom sitt ofvan först nämnda beslut förklarade magistraten, att enär klaganden uppgifvit, att de af honom anmälda föredragen skulle komma att hafva ungefär samma innehåll som af klaganden i Malmö hållna föredrag, däri han fällt yttranden, för hvilka, såsom brottsliga enligt allmän lag, han blifvit under åtal ställd, magistraten funne sig icke kunna tillåta klaganden att hålla de anmälda föredragen, hvilka alltså förbjödos. Äfven under förutsättning, att de hos magistraten i Lund anmälda föredragen varit afsedda att till innehåll och beskaffenhet blifva likartade med de förut i Malmö hållna, i anledning af hvilka klaganden där blifvit ställd under tilltal, saknade magistraten stöd af lag att på förhand förbjuda föredragens hållande i Lund. Magistraten hade visserligen icke anfört någon lagbestämmelse till stöd för sitt nu ifrågavarande beslut, men något annat lagrum, som kunnat gifva magistraten anledning att fatta detta beslut, fanns icke än 13 af ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868, sådan denna'paragraf lyder i kongl. kungörelsen den 10 december 1886, där det heter:»där sig visar, att sådan tillställning, som här ofvan omförmäles, åsyftar eller innebär något, som strider mot sedlighet eller allmän lag, eller föranleder till svårare oordning, eger polismyndigheten att dess förnyande förbjuda». Att magistraten icke på grund häraf varit berättigad förbjuda klaganden hålla de nu ifrågavarande föredragen, syntes mig vara uppenbart. I två särskilda, med detta likartade fall hade justitieombudsmannen funnit sig föranlåten att förordna om anställande af åtal vid vederbörlig hofrätt mot dels magistraten i Linköping, dels borgmästaren i Jönköping, hvilka meddelat förbud för en person att i nämnda städer hålla af 83

t 84 honom anmälda föredrag; och då de skal, som anförts till stöd för dessa åtal, voro äfven för nu ifrågavarande fall fullt tillämpliga, ansåg jag mig kunna inskränka mig till att åberopa desamma. Omförmälde person förbjöds, under åberopande af 13 i ordningsstadgan för rikets städer, att hålla föredrag, af bemälde magistrat, enär hans åsigter i det uppgifna ämnet, hvilka vore dels genom i tryck utgifven, af honom författad skrift och dels genom föredrag på andra orter för magistraten kända, uppenbarligen strede mot sedlighet och lag, samt af förenämnde borgmästare, enär föredraget uppgifvits skola vara af samma innehåll och beskaffenhet som de, hvilka samma person, enligt hvad tidningarna haft att omförmäla, å andra ställen hållits. Till stöd för det åtal, som på grund häraf anställdes mot magistraten i Linköping, anfördes bland annat följande: Det enda stadgande, som i 13 af ordningsstadgan för rikets städer förekomme om rätt för polismyndighet att förbjuda tillställning af ifrågavarande slag, vore det ofvan omförmälda, hvilket handlade om förbud mot förnyande af tillställning, där sig visade att tillställningen åsyftade eller innebure något, som strede mot sedlighet eller allmän lag eller föranledde till svårare oordning. Detta stadgande hade magistraten visserligen fattat så, att om i afseende på ett föredrag, som hållits i en stad, i tidningarna eller på annat sätt uttalats det omdöme, att föredraget innehållit något i sedligt afseende anstötligt, polismyndigheten i en annan stad skulle ega på grund däraf förbjuda den person, som hållit föredraget, att i den staden hålla föredrag öfver samma ämne. Men både af ordalagen i stadgandet och det sammanhang, hvari det förekomme, framginge oförtydbart den mening, att endast polismyndigheten i den stad, hvarest någon tillställning visat sig vara af nyssnämnda beskaffenhet, egde förbjuda upprepandet af densamma. Det gällde i förevarande fall icke förnyandet af en tillställning, utan ett första uppträdande, och i afseende på ett sådant af här ifrågavarande art tillerkände den åberopade paragrafen icke åt polismyndigheten någon rätt till förpröfning. För en dylik tillställning erfordrades icke tillåtelse af polismyndigheten, endast anmälan hos densamma. Magistraten förmenade visserligen, att därest berörda- ordningsstadgande vore att på sådant sätt förstå, kunde en tillställare, om han icke uppträdde mer än en gång i hvarje stad, utan hinder fortsätta sitt uppträdande i andra städer, oaktadt tillställningen visat sig vådlig för allmänheten eller för den sedliga känslan sårande. Härvid tycktes dock magistraten hafva förbisett följande i omedelbart sammanhang med ifrågavarande stadgande ställda bestämmelse:»i nu nämnda fall, äfvensom då tillställ-

ningen utan vederbörlig anmälan eller tillåtelse eger rum, eller bland de närvarande uppkommer oordning af svårare beskaffenhet, den där icke genom deltagarnes i densamma aflägsnande kan undanrödjas, må sammankomsten af polismyndigheten upplösas». Under förutsättning att polismyndigheten gjorde sin pligt, vore genom denna bestämmelse förebyggdt, att en mot sedlighet eller lag stridande tillställning skulle kunna ens för en gång utan hinder ega rum. I den justitieombudsmannens skrifvelse, hvarigenom förordnades om anställande af åtal mot borgmästaren i Jönköping, tillädes till dessa skäl, att därest den uppfattning, att ett tillämnadt första föredrag på ett ställe Ange, i fråga om polismyndighets rätt att förbjuda det, betraktas såsom förnyande af föredraget, då detta fojut hållits på annan ort, egde giltighet, skulle eu person, som på ett ställe hållit ett föredrag, hvilket af någon i orten utkommande tidning i något afseende ansetts anstötligt, kunna, allenast på denna grund, af polismyndigheterna i alla andra städer och med städer i detta afseende likställda platser inom riket förbjudas att hålla föredrag öfver samma ämne, äfven om han ur föredraget bortrensat allt, som å den ort, där föredraget hållits, med eller utan fog stämplats såsom för sedlighetskänslan sårande. Att ett sådant sakernas tillstånd icke vore öfverensstämmande med den hos oss gällande fria yttranderätten och icke kunnat vara af lagstiftaren åsyftadt, torde väl vara obestridligt. Hvad sålunda blifvit till stöd för berörda åtal anfördt, egde full giltighet äfven för nu ifrågavarande fall; och ansåg jag något vidare icke behöfva af mig anföras för att visa, att magistraten i Lund handlat lagstridigt genom sitt beslut att på förhand förbjuda klaganden att hålla de af honom anmälda föredragen öfver ämnena:»finns det ett lif efter detta» och»år kristendomen en religion för vår tid», hvilka föredrag icke förut af honom i Lund hållits. Om det således måste anses ådagalagdt, att magistratens beslut i fråga om dessa föredrag var olagligt, följde redan däraf, att magistratens beslut i anledning af klagandens öfriga sex anmälningar äfven saknade stöd af lag, då det enda skäl, som för samtliga dessa beslut anförts, var blott det, att klaganden med dessa anmälningar uppenbarligen afsåge att kringgå magistratens förstberörda beslut. Men äfven om detta beslut varit lagligen grundadt, det ville säga, om den anmälan, beslutet gällde, afsett förnyande af förut i Lund hållna föredrag öfver de uppgifna ämnena, voro i allt fall de senare besluten lagstridiga, då de ämnen, som uppgifvits för de i de senare anmälningarna omförmälda föredragen och diskussionerna, icke voro desamma som för de först an-

86 mälda föredragen och ej heller, såvidt i målet uppgifvits, varit föremål för föregående i Lund hållna föredrag eller diskussioner; vid hvilket förhållande, enligt hvad ofvan visats, magistraten icke egde ingå i någon förpröfning angående beskaffenheten af dessa föredrag och diskussioner eller att förbjuda deras hållande, innan sig visat, att de åsyftade eller innebure något, som strede mot sedlighet eller allmän lag eller föranledde svårare oordning. Genom dessa senare sex beslut fann jag de magistratens ledamöter, som till desamma bidragit, hafva gjort sig skyldige till en ännu större olaglighet, än magistraten genom sitt ofvan förstberörda beslut låtit komma sig till last. På grund af hvad jag sålunda anfört, uppdrog jag åt advokatfiskalen i hofrätten.öfver Skåne och Blekinge att inför hofrätten tilltala ej mindre numera borgmästaren Thomas Henrik Möller, rådmannen, auditören Carl Brink och t. f. rådmannen, numera akademiräntmästaren Robert Wilhelm Alexander Magnus Eklundh, hvilka såsom ledamöter af magistraten i Lund den 22 november 1888 deltagit i samtliga magistratens omförmälda beslut, än äfven t. f. rådmannen, v. häradshöfdingen Gustaf Ripa, som biträdt magistratens ofvan förstnämnda beslut, för det tjenstefel en hvar af dem i uppgifna hänseendena låtit komma sig till last samt därför å dem yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. Efter slutad skriftvexling har hofrätten den 30 december 1890 meddelat utslag i målet, därvid hofrätten sig utlåtit, att, enär magistraten saknat stöd af lag för ifrågavarande sju beslut, alltså och då besluten på de sex sista af Lennstrand gjorda anmälningarna stodo till hvarandra i det sammanhang att de utgjorde ett och samma fortsatta felaktiga förfarande, pröfvade hofrätten jämlikt 4 kapitlet 3 samt 25 kapitlet 17 och 22 strafflagen rättvist döma Möller, Brink, Eklundh och Ripa, af hvilka de tre förstnämnde deltagit i samtliga åtalade besluten och den sistnämnde endast i det på första anmälningen meddelade, att för det felaktiga förfarande, hvartill de sålunda gjort sig skyldige, bota till kronan: för första beslutet Möller trettio kronor samt en hvar af Brink, Eklundh och Ripa tjugu kronor och för öfriga besluten Möller sextio lcronor samt Brink och Eklundh hvardera fyratio kronor. Fråga om I en till justitieombudsmannen ingifven skrift anmälde förre handoiaga häktning.johannes Andersson i Göteborg, bland annat, som jag funnit icke böra till någon min åtgärd föranleda, att han obehörigen blifvit af

polismästare]! i nämnda stad A. 0. Elliot häktad såsom misstänkt för brott. Klaganden anförde i skriften följande. Han hade på eftermiddagen den 21 november 1888 i sällskap med tre personer varit inne å en vid Torggatan i Göteborg belägen restauration. Sedan han därifrån ensam aflägsnat sig,. hade han i närheten blifvit tilltalad af en för honom obekant person, hvilken sade sig vara sjöman och främling i staden. Den obekante, som beklagade sig öfver att han saknade nödiga penningar till nattherberge och uppehälle, begärde mot pant af en medförd öfverrock att få låna 50 öre af klaganden, som uppfyllde hans begäran. Som nämnda summa enligt främlingens uppgift dock ej räckte till kost och herberge, erbjöd sig klaganden, icke anande något bedrägeri, på den okändes begäran att hjälpa honom att hos pantlånare belåna rocken. Men vid ett pantlånekontor å Bergsgatan anhölls klaganden plötsligen af två poliskonstaplar, hvilka yrkade, att han skulle medfölja dem till ett polisvaktkontor och dit medtaga rocken, öfverraskad häraf följde klaganden dem och blef vid framkomsten underrättad, att den rock, som han mottagit af främlingen, blifvit stulen å samma restauration, där klaganden nyss uppehållit sig. Då misstankar mot klagandens person rörande tillgripandet af rocken nu gjorde sig gällande, blef klaganden qvarhållen och inställdes den 23 november 1888 i poliskammaren för att undergå förberedande undersökning. Därvid blef han trots sina protester och sitt åberopande af omständigheter, som polismästaren väl kände, nämligen att han hade stadigt hemvist och var känd såsom en ärlig och redlig samhällsmedlem, af polismästaren införpassad till cellfängelset i Göteborg i afbidan på fortsatt ransakning. I fängelset hade klaganden till följd af sorg och rättvis harm ådragit sig sjukdom, så att han icke allenast därstädes måste ständigt ligga under läkarebehandling utan jämväl sedermera hemsöktes af samma sjukdom, som sannolikt allt framgent komme att förorsaka honom men. De förluster, som i följd af olagligt införpassande till cellfängelset i moraliskt och fysiskt hänseende drabbat klaganden, voro mycket stora. Då polismästarens förfaringssätt mot klaganden vant. föranledt icke af oförstånd eller obetänksamhet utan af hämnd och illvilja.mot klagandens person, anhöll klaganden, med stöd af kongl. förordningen om nya strafflagens införande den 16 februari 1864, att åtal måtte anställas mot polismästaren, med yrkande att honom måtte ådömas ansvar för hvad han sålunda låtit komma sig till last samt utgifvande af skadestånd till klaganden. Vid klagoskriften funnos fogade rådstufvurättens protokoll i omförmälda ransakningsmål, af hvilka protokoll inhemtades: att Andersson 87

88 den 21 november 1888 på aftonen blifvit af polismän anhållen och affärd till polisvaktkontor, där förhör med honom hållits rörande åtkomsten af omförmälda rock, hvarjämte åtskillige personer blifvit hörde; att rapport den 23 samma månad och år afgifvits till poliskammaren, i hvilken rapport meddelats, att Andersson vore boende i huset n:r 12 vid Viktoriagatan, samt att, enligt ett bilagdt utdrag af fångrullan vid Uddevalla kronohäkte, en person vid namn Johannes Andersson blifvit år 1871 af Lane häradsrätt dömd för första resan inbrottsstöld till straffarbete; att Andersson nämnda den 23 november blifvit inställd inför poliskammaren; att målet då remitterats till rådstufvurätten i Göteborg för ransakning^ anställande samt Andersson införpassats till cellfängelset i afbidan å ransakningen; att rådstufvurättens tredje afdelning den 28 november 1888 företagit målet till handläggning och efter hållen undersökning och vittnesförhör uppskjutit detsamma till den 19 december 1888, därtill vittnen skulle inkallas samt handlingar i ett ransakningsmål vid Lane häradsrätt genom skrifvelse till domhafvanden infordras; att Andersson, hvars vid ransakningstillfället den 28 november framställda begäran att varda försatt på fri fot rådstufvurätten ansett sig icke kunna för det dåvarande bifalla, blifvit åter förpassad till cellfängelset; att rådstufvurätten den 19 december 1888 förklarat, att Andersson icke längre på grund af åtalet kunde i häkte hållas, i följd hvaraf han genast skulle från cellfängelset frigifvas; att det upplysts, att Andersson år 1874 inflyttat till Göteborg och år 1875 ingått gifte med Augusta Magnusson, i hvilket äktenskap han hade fyra barn, samt att han sedan år 1884 idkat handel med frukt i öppen butik och i hyra för butiken med tillhörande boningslägenhet erlade 30 kronor i månaden; att i ransakningen utredts, det Andersson den 1 november 1871 dömts för första resan inbrottsstöld till ett års straffarbete, som han aftjenat; samt att rådstufvurätten, efter det målet flere gånger ytterligare förevarit, genom utslag den 20 mars 1889 sig utlåtit vidkommande åtalet mot Andersson för olofligt tillgrepp af omförmälda öfverrock att, ehuru i målet förekommit synnerligen bindande liknelser och omständigheter, att Andersson, äfven om han ej själf föröfvat tillgreppet, dock däri varit delaktig, likväl och som Anderssons uppgift om åtkomsten af berörda rock vunne stöd af hotellföreståndaren August Börjessons i målet afgifna vittnesberättelse, funne rådstufvurätten Andersson ej kunna i det af åklagaren åtalade hänseendet till ansvar i målet fällas. Efter det polismästaren Elliot fått del af klagoskriften med bilagcla handlingar, anförde polismästaren i afgifven förklaring följande. Af rådstufvurättens protokoll torde framgå, att fullkomligt laga skäl för An-

derssons häktning förelegat vid hans inställande inför poliskammaren. Andersson, som uppenbarligen förut varit straffad för stöld, misstänktes skäligen hafva begått brott af sådan beskaffenhet, som omförmäldes i 19 6 mom. af kongl. förordningen om nya strafflagens införande den 16 februari 1864; och ehuru Andersson visserligen både stadigt hemvist, både dock giltig anledning förelegat att befara, att han, om lian lemnades på fri fot, skulle på ett eller annat sätt hindra sakens utredning. Denna polismästarens uppfattning både tydligen äfven delats af rådstufvurätten, som till eu början afslagit Anderssons begäran att blifva försatt på fri fot och sedermera, oaktadt den motbevisning Andersson i rådstufvurätten sökt förebringa, i det slutliga utslaget förklarat, att Andersson, ehuru i målet förekommit synnerligen bindande liknelser och omständigheter att han, äfven om han ej själf föröfvat tillgreppet, dock däri varit delaktig, ej kunde till ansvar i målet fällas. Polismästaren hoppades, att klagoskriften icke skulle föranleda till någon vidare åtgärd från min sida. Då rådstufvurätten genom beslut den 28 november 1888 förklarat Anderssons begäran att varda försatt på fri fot icke kunna för det dåvarande bifallas, i följd hvaraf Andersson fortfarande hållits häktad, anmodade jag, med öfverlemnande af Anderssons klagoskrift och polismästarens förklaring, rådstufvurätten att inkomma med yttrande i afseende å nyssnämnda beslut. I sitt med anledning däraf afgifna yttrande anförde rådstufvurätten, att, enär Andersson, som ostridigt kort efter tillgreppet innehaft berörda öfverrock utan att kunna vid ransakningstillfället nöjaktigt redogöra för åtkomsten till densamma, enligt domstolen från poliskammaren tillhandakommet utdrag af den vid kronohäktet i Uddevalla förda fångrullan, därstädes undergått bestraffning för första resan inbrottsstöld från husbonde och sålunda varit under åtal för andra resan stöld eller för brott, hvarå jämlikt 20 kapitlet 11 strafflagen, sådant detta lagrum lydde genom kongl. förordningen den 19 juli 1872, straffarbete öfver två år följa kunde, hade rådstufvurätten, som befarat, att Andersson, därest han ställdes på fri fot, skulle afvika eller genom undanrödjande af bevis hindra sakens tillbörliga utredning, ansett sig, oafsedt Andersson i Göteborg haft stadigt hemvist, i följd af stadgandet i 19 6 mom. i kongl. förordningen den 16 februari 1864, icke böra bevilja Anderssons begäran att varda försatt på fri fot. Detta yttrande var undertecknadt af justitierådmannen G. A. Söderberg, stadsnotarien L. M. Corin och vice häradshöfdingen A. G. P. Segerrot, hvilka för- Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1891 års riksdag. 12 89

90 mälde sig den 28 november 1888 hafva varit ledamöter å rådstufvurättens tredje afdelning. Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit fann jag polismästaren Elliots och rådstufvurättens åtgärd att hålla Andersson häktad vara af betänklig art. Det lagrum, på hvilket så väl polismästaren som rådstufvurätten beropat sig till stöd för sitt anmärkta förfarande, var 6 mom. af 19 i kongl. förordningen om nya strafflagens införande och hvad i afseende därå iakttagas skall den 16 februari 1864. Sedan i 5 mom. af nämnda stadgats, att den, som. misstänkes att hafva begått brott, hvarå dödsstraff eller straffarbete, dock ej under två år, efter lag följa kan, skall i häkte tagas, följer 6 inom., som i hithörande del är så lydande :»Misstänkes någon att hafva begått brott, som ringare är, än i 5 punkten sägs, men hvarå dock straffarbete efter lag följa kan; den må i häkte tagas. Häfver han embete eller tjenst eller fast egendom eller eljest stadigt hemvist eller yrke, och kan det ej skäligen befaras, att lian afviker, eller att han genom undanrödjande af bevis eller egendom sakens tillbörliga utredning hindrar; då skall han på fri fot lemnas.» Då ansvaret för den förbrytelse, Andersson misstänktes hafva begått, borde, jämlikt stadgandena i 20 kapitlet strafflagen, blifva straffarbete, men tiden för straffarbetet kunde bestämmas till kortare än två år, hemföll, såsom polismästaren och rådstufvurätten erinrat, frågan om Anderssons häktande under omförmälda 6 mom. Detta lagrum föreskrifver, i olikhet med 5 mom., icke att någon, som är misstänkt för brott hvarom 6 mom. handlar, ovillkorligen skall häktas, utan lemnar i detta hänseende en viss frihet åt myndigheterna att i hvarje särskildt fall pröfva, om häktning bör ega rum eller ej, hvilken befogenhet uttryckes genom ordet må. Denna frihet är emellertid inskränkt genom ofvanintagna, i senare punkten af 6 mom. förekommande uttryckliga bestämmelse, att i vissa där angifna fall den misstänkte skall lemnas på fri fot. Det var i målet upplyst samt af såväl polismästaren Elliot som rådstufvurätten medgifvet, att Andersson vid tiden för hans häktande egde stadigt hemvist i Göteborg; och hade följaktligen på grund af G mom. Anderssons häktande ej fått ega rum under andra förhållanden än att det skäligen kunnat befaras, att han skulle afvika eller genom undanrödjande af bevis eller egendom hindra sakens tillbörliga utredning. I detta hänseende uppgaf polismästaren Elliot, att giltig anled-

ning förelåg att befara, att Andersson, om han lemnats på fri fot, skulle på ett eller annat sätt hindra sakens utredning, och rådstufvurätten anförde, att rätten befarat, att Andersson, därest han ställdes på fri fot, skulle afvika eller genom undanrödjande af bevis hindra sakens tillbörliga utredning. Hvarken polismästaren eller rådstufvurätten uppgaf likväl någon enda omständighet såsom grund för sin farhåga i detta fall, ehuru lagen föreskrifver, att för sådan farhåga verkliga skäl skola finnas. Det är ej nog med att befara, man måste skäligen befara, att den misstänkte personen afviker eller genom sina åtgärder hindrar sakens utredning. På ordet skäligen i det sammanhang, hvari det förekommer i omförmälda 6 inom., ligger stor vigt. Om nämligen myndighet, som förordnar om en persons häktning eller qvarhållande i häkte på grund af nämnda mom., skulle kunna skydda sig från ansvar därmed att myndigheten förklarade sig hyst farhåga i berörda hänseende, utan att tillika vara pligtig att härför uppgifva skäl, hvilkas halt kunde af andra pröfvas, måste i själfva verket nästan all skillnad anses upphäfd mellan 5 och 6 mom. Följden häraf vore den, att senare punkten i omförmälda stycke af 6 mom. blefve utan betydelse och således den ovillkorliga föreskriften, att i vissa fall den misstänkte skall lemnas på fri fot, fullkomligt illusorisk. Då, såsom nämndt, hvarken polismästaren Elliot eller rådstufvurätten anfört något skäl för farhågan, att Andersson, om han lemnades på fri fot, skulle afvika eller hindra sakens utredning, återstod att tillse, huruvida ur den till poliskammaren afgifna rapporten angående Andersson och af rådstufvurättens protokoll i saken något skäl för häktningsåtgärden var att finna. Ej heller dessa handlingar gåfvo härtill något stöd, snarare motsatsen. Att Andersson skulle afvika var väl icke sannolikt, då han, som vid pass fjorton år städse varit boende i Göteborg, där hade hustru och barn samt idkade handel. Ej heller kunde befaras, att han genom undanrödjande af bevis eller egendom skulle hindra sakens utredning, enär föremålet för tillgreppet, en öfverrock, redan då polismännen den 21 november 1888 på aftonen anhöllo Andersson, togs i förvar hos polismyndigheten. De omständigheter, hvilka, förutom själfva innehafvet af nämnda klädesplagg, voro för Andersson i saken graverande, bestodo i vittnesmål, dels af en pantlånare M. Vinberg, dels af några polismän. Polismännen hördes dock först vid senare rättegångstillfällen än det då Andersson den 19 december 1888 af rådstufvurätten åter försattes på fri fot, och Winbergs vittnesmål, afgifvet nämnda den 19 december 1888, öfverensstämde i väsentliga 91

92 delar med de uppgifter, Winberg enligt rapporten till poliskammaren den 23 november 1888 lemnat vid då redan hållet polisförhör. Handlingarna gåfvo ej den ringaste anledning därtill att Andersson, om han fått förblifva på fri fot, skolat kunna i minsta mån inverka på Winberg, hvilken syntes icke hafva ens känt Andersson före den 21 november 1888. Efter min uppfattning hade således polismästaren- Elliot och rådstufvurätten förfarit felaktigt, den förre därigenom att han obehörigen låtit häkta och till cellfängelset införpassa Andersson, samt rådstufvurätten därutinnan att rådstufvurätten genom sitt beslut den 28 november 1888 utan fog afslagit Anderssons begäran att blifva försatt på fri fot och sålunda föranledt hans qvarhållande i häkte till den 19 december 1888. Genom dessa åtgärder å myndigheternas sida måste Andersson under nära en månads tid sitta häktad och vara skild från sin familj samt hindrades idka handel eller på annat sätt bidraga till familjens uppehälle. Det vore en allvarsam sak att pröfva, huruvida en för brott misstänkt person borde i häkte inmanas eller där qvarhållas. De förhållanden, under hvilka häktning finge ega rum, hade lagen noga angifvit. Hvarje Övergrepp härutinnan af myndigheterna vore för allmänna rättstillståndet mycket betänkligt och kräfde allvarlig näpst enligt 15 och 25 kapitlen strafflagen. Jag uppdrog fördenskull åt advokatfiskalen i Göta hofrätt att hos hofrätten lagligen tilltala polismästaren Elliot samt de rådstufvurättens ledamöter, som i beslutet den 28 november 1888 deltagit, för hvad i ofvanberörda måtto lagts en hvar af dem till last samt därför yrka ej mindre ansvar efter lag och sakens beskaffenhet än ock skyldighet att gälda kostnaden för Anderssons underhåll i häktet; hvarjämte advokatfiskalen anmodades att, sedan Andersson lemnats tillfälle att utveckla sina anspråk på skadestånd, desamma understödja i mån af befogenhet. Sedan advokatfiskalen i anledning häraf anhängiggjort åtal dels mot polismästaren Elliot, dels mot justitierådmannen Söderberg, stadsnotarien Corin och polisnotarien Segerrot under yrkande om ansvar, samt Andersson, i saken hörd, väckt anspråk på skadestånd och godtgörelse för sina kostnader i följd af åtalet, och äfven advokatfiskalen framställt påstående om skadeersättning åt Andersson, meddelade hofrätten, efter slutad skriftvexling, den 31 december 1890 utslag af innehåll, att, som polismästaren Elliot samt rådstufvurättens ledamöter,

hvilka på grund af de mot Andersson förekomna omständigheter måste anses hafva haft skälig anledning befara, att Andersson, som varit misstänkt för brott, därå straffarbete efter lag följa bort, därest han lemnats på fri fot, skolat afvika eller genom undanrödjande af bevis hindra sakens tillbörliga utredning, följaktligen ock med hänsigt till stadgandet i 19 6 mom. af kong!, förordningen den 16 februari 1864 om nya strafflagens införande in. m. genom ofvan omförmälda åtgärder och beslut rörande Andersson icke kunde anses hafva felaktigt förfarit, pröfvade hofrätten lagligt ogilla den mot dem i målet förda ansvars- och ersättningstalan. 98 I sammanhang med redogörelsen för anställda åtal bör jag här omnämna två fall, i hvilka åtal af mig förordnats, men af särskilda anledningar förfallit eller ej fullföljts. Filosofie doktorn Y. H. Wickström anmälde i en under år 1889 hit Tjfnsteff af ingifven, af åtskilliga intyg och andra bilagor åtföljd skrift, att dåva- läkare. rande läkaren vid länslasarettet och kurhuset i Östersund dels vägrat att lemna sjukbesökande hjälp, dels nekat att intaga personer å lasarettet, ehuru dessa varit därtill berättigade och plats funnits, dels, i i stället för att låta personer qvarstanna å lasarettet, sökt öfvertala dem att skaffa sig privata rum i Östersund, då han sagt sig bättre kunna sköta om dem, dels gjort misskrifningar å recept, dels mot å lasarettet intagne personer utfarit i oqvädinsord och smädelser samt äfven handgripligen förgått sig emot dem, dels uraktlåtit att hafva nödig tillsyn öfver de å lasarettet intagne personer, dels äfven underlåtit att verkställa operationer, ehuru trängande behof förefunnits. Och öfverlemnade Wickström med en senare skrift i ämnet ytterligare intyg samt uppgaf ett större antal personer såsom vittnen till bestyrkande af de felaktigheter, hvilka lagts läkaren till last. Sedan denne med anledning af dessa skrifter afgifvit infordrad förklaring och därvid jämväl yttrat sig angående de i åberopade intygen lemnade uppgifter, ansåg jag för sakens vidare utredning nödigt att förhör anställdes med åtskilliga af de personer, hvilka meddelat omförmälda intyg. Jag anmodade fördenskull Konungens befallningshafvande i Jämtlands län att låta genom vederbörande kronobetjening eller stadsmyndighet anställa förhör med vissa namngifna personer.

94 De vid dessa förhör hållna, till mig insända protokoll utvisade, att några af de därvid hörde personer hufvudsakligen vidblifvit sina i intygen lemnade uppgifter, under det att andra meddelat sådana förändrade upplysningar, att något afseende icke syntes böra fästas å deras förut afgifna intyg. Sedan på min begäi'an medicinalstyrelsen i vissa delar af ärendet afgifvit utlåtande, fann jag, vid pröfning af ärendet, åtskilliga omständigheter hafva förekommit, hvilka gåfvo vid handen att bemälde läkare under utöfvandet af sin befattning såsom lasarettsläkare låtit felaktigheter af flerfaldig och betänklig art komma sig till last. Jag anmodade derför Konungens befallningshafvande i Jämtlands län att förordna lämplig person att såsom allmän åklagare vid vederbörlig domstol anhängiggöra och utföra åtal mot läkaren i enlighet med en af mig för åklagaren utfärdad instruktion. Sådant åtal anställdes äfven vid rådstufvurätten i Östersund, men innan rådstufvurätten meddelat utslag afled bemälde läkare; i anledning hvaraf åtalet nedlades. ^verkställighet Vid granskning af de från länscellfängelset i Karlstad hit inkomna af utslag i fångförteckningar för februari och mars månader 1889, anmärktes, att brottmål rådstufvurättens i Filipstad den 18 februari 1889 meddelade utslag angående fattighjonet Z. Johansson, som genom utslaget dömts till två månaders fängelse för olofligt färdande å järnväg och den 19 februari intagits å länscellfängelset, först den 8 mars kommit vederbörande för verkställighet tillhanda. På grund häraf och då förteckningen för ofvannämnda februari månad från stadshäktet i Filipstad syntes utvisa, att Johansson vid utslagets afkunnande var häktad, anhöll jag i skrifvelse till rådstufvurätten i nämnda stad, att rådstufvurätten måtte meddela mig anledningen därtill, att den tid, inom hvilken, jämlikt 20 af kongl. förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883, underrätts utslag angående häktad person bör expedieras, i förevarande fall syntes hafva öfverskridits. Till svar härå meddelade rådstufvurätten, att rätten vid utslagets afkunnande förordnat, såsom jag ock af en från rådstufvurätten sedermera infordrad afskrift af utslaget inhemtade, att Johansson i och för det åtalade brottet icke vidare skulle i häkte hållas, hvadan rådstufvurätten, som således icke meddelat föreskrift om hans införpassande till länscellfängelset i Karlstad, saknat anledning anse honom såsom fortfarande häktad.

Då det således ville synas, som skulle i fråga om Johanssons befordrande till den ådömda bestraffningens undergående förelupit någon felaktighet, anmodade jag Konungens befallningshafvande i Vermlands län att till mig inkomma med yttrande i ärendet. Uti en i följd häraf till mig aflåten skrifvelse anförde Konungens befallningshafvande, att, då rådstufvurättens utslag icke åtföljde fångens förpassning, landshöfdingeembetet vid tiden för fångens ankomst saknat all närmare kännedom om berörda utslags innehåll och fördenskull under de närmast påföljande dagarne knappast kunnat vidtaga annan åtgärd än att afvakta utslagets insändande; att, då utslaget fortfarande uteblifvit, detsamma den 7 mars 1889 från rådstufvurätten reqvirerats genom telegram; och att Johansson, hvilken vore känd för ett kringstrykande lefnadssätt och vid med honom hållna förhör förefallit synnerligen slö till förståndet, förut vid flera tillfällen varit häktad för lösdrifveri och därför jemväl undergått tvångsarbete, sista gången i Jönköping, därifrån han den 22 augusti 1888 frigifvits såsom till tvångsarbete oduglig. Vid Konungens befallningshafvandes skrifvelse fanns bland annat fogad förklaring i ärendet af stadsfiskalen i Filipstad, hvilken meddelade, att Johansson omedelbart efter utslagets afkunnande begärt blifva afsänd till länscellfängelset för straffets undergående och med anledning häraf samma dag af stadsfiskalen dit införpassats. Enligt 58 uti kongl. instruktionen för landshöfdingarne i rikets län samt de vid länsstyrelserna anställde tjenstemän den 10 november 1855 tillhör det landssekreteraren att hafva tillsyn å de i länscellfängelset förvarade fångars vård och behandling.- På grund häraf har landssekreteraren såsom embetspligt att, så snart en person insatts å länscellfängelset, tillse, att de åtgärder, hvilka med honom skola ega rum, blifva utan dröjsmål vidtagna. I detta fall var visserligen den af stadsfiskalen utfärdade förpassningen rörande Johansson ofullständig, då i densamma icke lemnades erforderliga upplysningar om de förhållanden, under hvilka Johanssons insändande till länscellfängelset egde rum. Uppfattade nu landssekreteraren i Vermlands län densamma så, som hade Johansson, ehuru han på grund af rådstufvurättens beslut icke vidare borde hållas häktad, insändts för undergående af straff, skulle det ålegat landssekreteraren att ofördröjligen låta infordra rådstufvurättens utslag. Men såsom förpassningen lydde, kunde landssekreteraren hafva anledning antaga, att Johansson, hvilken under målets handläggning hållits i häkte, fortfarande var häktad på grund af rådstufvurättens beslut, ehuru dock den om- 95

96 ständigheten att förpassningen ej utfärdats af rådstufvurätten utan af stadsfiskalen borde väckt landssekreterarens uppmärksamhet. Under nämnda antagande egde landssekreteraren att afbida utgången af den i 20 af förordningen angående expeditionslösen stadgade tid, inom hvilken underrätt i stad skall insända utslag rörande häktad person. Denna tid utgjorde fyra dagar, och beräknades vidare en dag för utslagets befordrande med post från Filipstad till Karlstad, borde landssekreteraren förväntat, att utslaget ankommit till Konungens befallningshafvande senast lördagen den 23 februari 1889. Då emellertid något utslag angående Johansson icke afhördes, hade det varit landssekreterarens pligt att åtminstone på måndagen den 25 februari vidtaga åtgärd för utslagets införskaffande. Så skedde dock ej, utan landssekreteraren dröjde härmed ända till den 7 mars eller ytterligare tio dagar. Det dröjsmål, som sålunda egt rum, lade jag landssekreteraren till last såsom embetsförsummelse, så mycket allvarsammare, som densamma vållat Johansson ett oförskyldt lidande samt dessutom statsverket en onödig kostnad för hans underhåll under tio dagar. Hade nämligen Konungens befallningshafvande redan den 25 februari begärt utslaget från rådstufvurätten, så skulle Johansson, såsom vid jämförelse med sakens förlopp visat sig, kunnat börja sitt straff redan den 27 februari, det vill säga tio dagar tidigare, än som nu skedde. Jag uppdrog fördenskull åt advokatfiskalen i Svea hofrätt att inför hofrätten lagligen tilltala landssekreteraren för det tjenstefel, hvartill han sålunda gjort sig skyldig, och därvid framställa yrkande om ansvar å honom enligt lag och sakens beskaffenhet, samt tillika yrka, att landssekreteraren måtte förpligtas godtgöra statsverket kostnaden för Johanssons underhåll i länscellfängelset under tio dagar; och borde advokatfiskalen i mån af befogenhet understödja de ersättningsanspråk Johansson, sedan han, därest han anträffades, lemnats tillfälle att i saken yttra sig, kunde komma att framställa. I skrifvelse den 12 november 1890 meddelade emellertid advokatfiskalen, dels att Johansson förklarat sig ej hafva något ersättningsanspråk att framställa för det lian under berörda tio dagar hållits häktad, dels ock att landssekreteraren godtgjort statsverket kostnaden för Johanssons underhåll i fängelset under nämnda dagar. Då det således kunde antagas, att landssekreteraren vidgått sin försummelse i berörda hänseende och för framtiden icke skulle låta sådan komma sig till last, lät jag vid hvad sålunda förekommit bero och förordnade, att åtalet ej vidare skulle fullföljas.

Till ämnena för justitieombudsmannens embetsberättelse hör jämväl en utredning af lagskipning ens tillstånd i riket. De källor, som i detta hänseende stå till justitieombudsmannens förfogande, äro inkommande klagoskrifter jämte de upplysningar och förklaringar, som med anledning af dem ej sällan infordras, de fångförteckningar, hvilka till justitieombudsmansexpeditionen årligen insändas och därstädes undergå fullständig granskning, samt vidare hvad justitieombudsmannen under sina embetsresor förmärker vid genomläsning af domstolars protokoll eller hvad tilläfventyrs på andra vägar kommer till hans kunskap. Icke i något enda fall hafva ofvan omförmälda eller andra af mig under år 1890 anställda åtal gått ut därpå, att domare skulle gjort sig skyldig till uppenbar veld eller mannamån, utan de åtalade felaktigheterna hafva berott på oriktig tillämpning eller förbiseende af gällande bestämmelser. Ej heller har hvad jag under embetsresor eller eljest kunnat inhemta rörande lagskipningen synts mig vara i någon mån egnadt att rubba det lyckligtvis häfdvunna förtroendet till domarena i riket. 97 Lagskipningens tillstånd i riket. I 15 af den för justitieombudsmannen gällande instruktion ärstadgadt följande:»finner justitieombudsmannen att antingen någon lags eller författnings otydlighet, eller domares eller andra embetsmäns skiljaktiga begrepp om dess ändamål, föranleda till olika eller oriktiga tillämpningar däraf, bör han i sin berättelse till Rikets Ständer yrka en till enhet och sammanhang i lagskipningen verkande förklaring af en sådan lag.» Sällan hafva mina företrädare ansett sig böra i ämne af dylik art hänvända sig till Riksdagen. Utan tvifvel har detta berott därpå, att om någon gång försports, att särskilda mjmdigheter på olika sätt tilllämpat ett och samma lagbud, sådan ojämnhet i lagskipningen småningom upphört därigenom, att något mål af nämnda slag genom klagan kommit under Kong]. Maj:ts pröfning, och Kongl. Maj:ts utslag sedermera i liknande fall efterföljts såsom prejudikat. Denna utväg står dock numera ej öppen beträffande de mål, som min förevarande framställning afser. Genom 192 utsökningslagen är nämligen stadgadt, att hofrätts utslag i mål, hvarom i 2 kapitlet af samma lag sägs, ej må hos Kongl. Maj:t öfverklagas. Nämnda kapitel omfattar de vanligen s. k. skuldfordringsmålen. Om i dessa mål eller rörande någon särskild grupp af dem rikets hofrätter befinnas hysa vidt skilda Just. ombudsmannens embetsberättelse till 18,91 är8 riksdag. 13 7örklar in g af 12 utsökningslagen in. m.

98 eller till och med alldeles motsatta meningar, torde enhet ej stå att vinna på annat sätt än medelst eu lagförklaring. Vid af mig under år 1890 gjorda besök i Svea och Göta hofrätter samt i hofrätten öfver Skåne och Blekinge har jag egna! särskild uppmärksamhet därå, huruvida i berörda skuldfordringsmål hofrätterna följde någorlunda samma praxis eller icke. Härvid har jag iakttagit, att beträffande sådana mål, där lagsökningen grundas på vexelfordran, helt olika meningar gjort sig gällande. Under det att flera divisioner i Svea hofrätt och de båda divisioner, af hvilka hofrätten öfver Skåne och Blekinge består, anse öfverexekutorerne vara behörige att upptaga och pröfva sådana vexelmål, och dessa hofrätts-afdelningar förty ingå i materiellt bedömande af dylika, till hofrätt fullföljda mål, förklara däremot de flesta divisioner inom Göta hofrätt och åtminstone eu division af Svea hofrätt, att öfverexekutorerne icke äro behörige att handlägga sådana mål och undanrödja fördenskull öfverexekutorernes beslut. I sistnämnda fall kommer således icke hos hofrätterna någon materiell pröfning i fråga. Från hofrätterna har jag förskaffat mig ett större antal utslag i dylika vexelmål, och för att närmare belysa de af mig uppgifna förhållanden vill jag här nedan redogöra för elfva af utslagen, hvilka i allmänhet utvalts från olika divisioner. Dessa utslag äro följande: 1) Svea hofrätts utslag den 21 februari 1888 på besvär af Victor Hellsten, hvilkeit* blifvit hos öfverståthållareembetet lagsökt på grund af en utaf Lindqvister & C:o den 1 september 1885 å Hellsten utställd och af denne accepterad vexel. Genom utslag den 3 december 1887 yttrade öfverståthållareembetet, att enär Hellsten genom påskrift å den åberopade fordringshandlingen godkänt densamma till betalning, och handlingen således vore att hänföra till sådant skriftligt fordringsbevis, för hvilket gäldenären finge enligt 12 utsökningslagen sökas hos öfverexekutor, förpligtades Hellsten att utgifva vexelns belopp jämte ränta och ersättning för lagsökningskostnaden. Hofrätten fann skäl icke vara anfördt, som kunde föranleda ändring i öfverståthållareembetets utslag. 2) Svea hofrätts utslag den 20 november 1888 på besvär af handlanden Herman Andersson. Hos öfverståthållareembetet hade Albert Meyer & C:o sökt förpligtande för Andersson att på grund af eu utaf bemälda firma den 20 juli 1887 på Andersson utställd och af honom accepterad vexel till firman utgifva vexelbeloppet m. in. Ofverståthållareembetet ålade genom utslag den 11 april 1888, under åberopande, bland annat, af 12 och 28 utsökningslagen, Andersson att betala

vexelns belopp jämte' ränta och godtgörelse för lagsökningskostnaden. Andersson, som lios hofrätten anförde besvär mot nämnda utslag, synes därstädes hafva ifrågasatt öfverståthållareembetets behörighet att taga befattning med fordringsanspråket, ty hofrätten yttrade sig i utslaget den 20 november 1888 till eu början sålunda:»hvad angår Anderssons härstädes gjorda invändning att det ej skulle hafva tillkommit öfverståthållareembetet att upptaga ifrågavarande lagsökning såsom grundad på vexel, finner hofrätten denna invändning ej förtjena afseende.» Beträffande själfva saken förklarade hofrätten på anförda skäl Albert Meyer & (kos i målet gjorda ansökning kunna handräckningsvis bifallas blott i fråga om eu del af vexelbeloppet, i följd hvaraf målet för såvidt anginge krafvel i öfrigt förvisades såsom tvistig! till domstol. 3) Svea koff ätts utslag den 18 november 1889 på besvär af målaren E. F. Lindahl, som hos öfverståthållareembetet lagsökts af handlanden H. 1 mndqvist på grund af två af Lundqvist till egen order dragna, af Lindahl accepterade vexlar, utställda den ena den 14 mars 1889 och den andra den 14 juni samma år. Sedan öfverståthållareembetet genom utslag den 9 oktober 1889, under åberopande bland annat af 12 och 28 utsökningslagen, förpligta Lindahl att till Lindqvist utgifva hvad å vexlarne återstod oguldet jämte ränta och ersättning för lagsökningskostnaden, fann hofrätten, hvarest Lindahl fullföljde talan, enligt berörda utslag den 18 november 1889 skäl icke vara anfördt, som kunde föranleda ändring i öfverklagade utslaget. 4) Svea hofrätts utslag den 3 februari 1890 på besvär af handlanden C. H. Carlsson. Med åberopande af två utaf G. Andersson den 10 och 23 mars 1888 till egen order utställda, af honom öfverlåtna och af Carlsson accepterade vexlar lagsökte innehafvaren af vexlarne Carlsson hos öfverståthållareembetet, som enligt utslag den 3 augusti 1889 ålade Carlsson betalningsskyldighet. Men hofrätten, där Carlsson anförde besvär, utlät sig genom utslaget den 3 februari 1890, att som krafvel grundade sig å vexlar, och det följaktligen med afseende å stadgandena i gällande vexellag icke tillkommit öfverståthållareembetet att med ansökningen taga befattning, blefve öfverklagade utslaget, i hvad det innefattade pröfning af samma ansökning, af hofrätten undanröjdt. En ledamot var dock af skiljaktig mening och fann ej skäl att göra ändring i öfverståthållareembetets utslag. 5) Svea höfrö,tts utslag den 6 mars 1890 på besvär af landskanslisten P. Westbergh. På grund af en utaf Nils Nilsson i Sihl å E. A. Nilsson den 1 februari 1887 dragen, af denne accepterad samt af Nils Nilsson öfverlåten vexel å 771 kronor att tre månader efter den 1 februari 1887 99

100 betalas till Nils Nilsson eller order sökte Westbergh hos Konungens befallningshafvande i Vesternorrlands län att af E. A. Nilsson utbekomma hvad efter afdrag för gjorda afbetalning^ å vexelbeloppet återstode jämte ränta och godtgörelse för lagsökningskostnader. Konungens befallningshafvande yttrade i utslag den 30 augusti 1889, att enär E. A. Nilsson icke bestridt riktigheten af det till grund för krafvet åberopade, klara, ovillkorliga och före lagsökningens anhängiggörande till betalning förfallna fordringsbeviset, hvithet såsom af löpande beskaffenhet vore betalningsgillt i Westberghs hand, förpligtades, jämlikt 28 och 32 utsökningslagen, E. A. Nilsson att till Westbergh utgifva 30 kronor jämte ränta och kostnadsersättning. I detta utslag sökte fordringsegaren Westbergh den ändring, att E. A. Nilsson måtte varda ålagdt att till Westbergh utgifva ytterligare 60 kronor jämte ränta. Hofrätten utlät sig i berörda utslag dén 6 mars 1890, att som ifrågavarande kraf vore grundadt på vexel, samt följaktligen jämlikt föreskrifterna i gällande vexellag Konungens befallningshafvande icke egt att med målet taga befattning, hofrätten funne besvären ej förtjena afseende. En ledamot var likväl äfven i detta mål af skiljaktig mening och ansåg, att Konungens befallningshafvande egt befogenhet att med målet taga befattning. De under 1), 2) och 3) här ofvan omförmälda utslag äro meddelade af skilda divisioner inom Svea hofrätt, hvaremot de under 4) och 5) anmärkta meddelats af en och samma division därstädes. 6) Göta hofrätts utslag den 8 mars 1887 på besvär af handlanden L. Larson, såsom innehafvare af firman Larson & Holter. Smeden V. Lundin sökte hos magistraten i Göteborg åläggande för klaganden att på grund af en den 22 juni 1886 af firman utställd, af F. Reuterfeldt, till betalning accepterad och för uteblifven betalning protesterad vexel, å hvilken afbetalning skett, utgifva återstående beloppet. Magistraten ålade genom utslag den 1 november 1886, under åberopande af 28 utsökningslagen, klaganden betalningsskyldighet. Men hofrätten yttrade i omförmälda utslag, att enär, jämlikt 5 1 mom. i kongl. förordningen om nya vexellagens införande m. m. den 7 maj 1880, rådstufvurätt vore domstol i vexelmål, samt magistraten således saknat behörighet att med målet taga befattning, blefve öfverklagade utslaget af hofrätten undanröjdt. En ledamot, som dock numera ej tillhör hofrätten, förklarade, att han, med afseende därå att firman vore utställare af och ej acceptant å vexeln, biträdde pluralitetens mening. 7) Göta hofrätts utslag den 22 mars 1887 på besvär af sjökaptenen P. A. Johansson, hvilken blifvit hos Konungens befallningshafvande i

Göteborgs och Bohus län lagsökt på grund af en utaf E. Abrahamsson don 20 oktober 1885 på Johansson dragen och af honom accepterad vexel. Konungens befallningshafvande förpligtade genom utslag den 24 september 1886, under åberopande af 28 utsökningslagen samt 23 och 36 vexellagen den 7 maj 1880, Johansson att utgifva vexelbeloppet jämte ränta. Hofrätten däremot yttrade i sitt utslag, att hofrätten, jämlikt 5 1 mom. i ofvannämnda förordning om nya vexellagens införande, funne Konungens befallningshafvande icke hafva varit behörig att fordringsanspråket till pröfning upptaga, i följd hvaraf öfverklagade utslaget af hofrätten undanröjdes. 8) Göta hofrätts utslag den 30 mars 1887 på besvär af handelsbokhållaren L. P. Pehrsson. Denne blef hos magistraten i Göteborg lagsökt på grund af en utaf C. Jörgensen den 5 februari 1885 dragen, af Pehrsson accepterad vexel, och magistraten förpligtade enligt utslag den 2 december 1886 Pehrsson att betala vexelbeloppet jämte ränta. I anledning af Pehrssons besvär utlät sig hofrätten genom berörda utslag, att som det icke tillkommit magistraten att till handläggning och pröfning upptaga ifrågavarande på vexelrätt grundade fordringsanspråk, hofrätten pröfvade lagligt undanrödja magistratens öfverklagade utslag. 9) Göta hofrätts utslag den 15 oktober 1888 på besvär af P. Johansson i Röhälla. Karlshamns spritförädlingsaktiebolag sökte hos Konungens befallningshafvande i Kalmar län handräckning att på grund af en utaf R, Petersson den 10 juli 1885 utställd, af Johansson accepterad vexel utbekomma vexelns bolopp af denne senare. Konungens befallningshafvande yttrade enligt utslag den 14 april 1888, att enär Johansson lemnat obestridt, att han undertecknat det till stöd för krafvet åberopade fordringsbeviset samt ej heller förebragt antaglig bevisning om gjord afbetalning å ifrågavarande skuld, hvilken vore till betalning förfallen, förpligtades, med stöd af utsökningslagen, Johansson att gälda beloppet i fråga jämte ränta. Hofrätten, där Johansson fullföljde talan, utlät sig genom berörda utslag den 15 oktober 1888, att enär fordringsanspråket vore grundadt på vexel, samt enligt 5 1 mom. i förordningen om nya vexellagens införande m. in. den 7 maj 1880 rådstufvurätt vore laga domstol i vexelmål, hofrätten, med upphäfvande af öfverklagade utslaget, förklarade Konungens befallningshafvande obehörig att till pröfning upptaga ifrågavarande mål. De under 6), 7) och 8) omförmälda utslag hafva meddelats af skilda divisioner inom Göta hofrätt. Om det under 9) anförda utslaget meddelats af någon bland dessa tre divisioner eller af en utaf hofrättens två öfriga divisioner har jag mig ej med visshet bekant. I afgörandet af 101

102 det under 9) omförmälda mål hafva emellertid två af hofrättens ordinarie ledamöter, hvilkas namn icke igenfinnas å utslagen G), 7) och 8), deltagit. 10) Hofrättens öfver Skåne och Blekinge utslag den 6 september 1889 på besvär af fabrikören J. Ljungberg. Hos Konungens befallningshafvande i Malmöhus län lagsökte handlanden J. W. Malmberg bemälde Ljungberg på grund af, bland annat, en utaf Malmberg den 4 mars 1889 utställd, af Ljungberg accepterad vexel, hvilken Malmberg efter protest inlöst. Ljungberg invände, att Konungens befallningshafvande ej vore behörig pröfva det på vexeln grundade kraf. Genom utslag den 8 maj 1889 utlät sig Konungens befallningshafvande, att Ljungbergs invändning i fråga om Konungens befallningshafvandes behörighet att taga befattning med målet, såvidt anginge åberopade vexeln, lemnades utan afseende; och blef Ljungberg förpligtad att utgifva vexelbeloppet jämte ränta och ersättning för lagsökningskostnaden. Hofrätten, där Ljungberg anförde besvär, fann enligt berörda utslag den 6 september 1889 skäl ej hafva förekommit, ledande till ändring i öfverklagade utslaget. 11) Hofrättens öfver Skåne och Blekinge utslag den 29 maj 1890 på besvär af hemmansegaren Per Persson i Månslunda, som blifvit af Bengt Jönsson i Tåghusa lagsökt hos Konungens befallningshafvande i Kristianstads län på grund af eu utaf handlanden N. Jönsson i Eljaröd den 27 september 1882 utställd, af Per Persson accepterad vexel, betalbar tre månader därefter. Konungens befallningshafvande yttrade i utslag den 8 februari 1890, att Per Persson bestridt krafvel under förmälan att han ej vore N. Jönsson något skyldig på grund af åberopade vexeln; men enär Per Persson medgifvit riktigheten af nämnda vexel, hvilken voro ovillkorlig, af löpande egenskap och till betalning förfallen, förpligtades Per Persson att utgifva vexelns belopp jämte ränta och godtgörelse för lagsökningskostnaden. Med anledning af Per Perssons besvär utlät sig hofrätten genom utslaget den 29 maj 1890, att hofrätten, på grund af hvad i målet förekommit, funne frågan om Per Perssons betalningsskyldighet vara af tvistig beskaffenhet, så att därmed icke kunde handräckningsvis förfaras, hvadan öfverklagade utslaget undanröjdes och parterna hänvisades att vid vederbörlig domstol sin talan anhängiggöra och utföra efter befogenhet. De under 10) och 11) anmärkta utslag äro meddelade ett å hvardera af hofrättens två divisioner; och då den division, som handlagt målet under 11), för visso skulle nyttjat helt andra uttryck i sitt utslag, därest divisionen ansett det icke tillkomma öfverexekutor att handlägga

mai, i hvilka vexlar åberopas såsom lord rings bevis, torde det kunna antagas, att båda divisionerna i hofrätten öfver Skåne och Blekinge äro härutinnan af lika åsigt. Af den redogörelse, jag nu lemna! för åtskilliga utslag från rikets hofrätter, framgår tydligen att, såsom jag ofvan yttrat, två alldeles motsatta åsigter uttalas af hofrätterna beträffande dit fullföljda mål, i hvilka lagsökning på grund af vexlar egt rum hos öfverexekutorerne. Enligt den ena åsigten anses öfverexekutorerne vara behörige att pröfva mål af dylik art, hvaremot de, hvilka omfatta den andra meningen, frånkänna öfverexekutorerne sådan befogenhet. Till grund för den senare åsigten åberopas i utslagen från Svea hofrätt stadgandena i vexellagen af den 7 maj 1880, under det att i utslag från Göta hofrätt åberopas 5 1 mom. i förordningen af samma dag om nya vexellagens införande och hvad i afseende därå iakttagas skall. Nämnda mom. i 5, hvilken paragraf handlar om laga domstol och rättegång i vexelmål, lyder sålunda:»domstol i vexelmål vare rådstufvurätt i den stad, där svaranden bor eller anträffas, men, om han å landet bor eller anträffas, rådstufvurätten i närmaste stad därintill». Stadgandet, att rådstufvurätt är domstol i vexelmål, är ingalunda någon först år 1880 införd nyhet i svenska lagstiftningen. Motsvarande bestämmelse återfinnes såväl i 83 i kongl. förordningen om antagande af eu ny vexellag den 23 augusti 1851 som i 40 af den därförut gällande lagen för inrikes vexlar den 20 maj 1835. Att före sistnämnda tidpunkt fordringsanspråk på grund af vexel kunde anhängiggöras äfven hos exekutiv myndighet, lärer icke af någon bestridas. Ilärför behöfver man icke åberopa 4 kapitlet utsökningsbalken i 1734 års lag, hvilket kapitel enligt åtskilliga juristers mening ej omfattade vexlar, utan man må blott hänvisa till 15 i kongl. förordningen om vissa delar rörande vexelhandel den 12 december 1798 och 23 i kongl. förordningen angående samma ämne den 12 juni ISIG. Af dessa stadganden är alldeles tydligt, att lagsökning på grund af vexel då kunde ega rum hos exekutiv myndighet. Vid sådant förhållande ligger det nära till hands att antaga att, därest med 40 i 1835 års vexellag verkligen åsyftats att fordringsanspråk, grundadt på vexel, icke vidare skulle anhänggiggöras hos exekutiv myndighet utan allenast vid rådstufvurätt, hade sådant helt visst blifvit uttryckligen stadgadt. Ty bestämmelsen i 40 att rådstufvurätt är rätter domstol för vexelmål, däri vexelrätten icke är för 103

104 lorad, synes mig ej böra tolkas vidsträcktare än efter ordalydelsen, nämligen sålunda, att om rättegång erfordrades för att göra ett vexelrättsligt anspråk gällande, skulle talan härom anställas vid rådstufvurätt, icke vid häradsrätt. Denna tolkning torde vinna stöd jämväl af öfverskriften till det kapitel, i hvilket 40 är införd. Ofverskriften lyder: Om laga domstol och om rättegången i vexelmål. Allmänt kändt är, att, äfven efter det 1835 års vexellag börjat tilllämpas, de exekutiva myndigheterna fortforo att upptaga och afgöra sådana lagsökningsmål, där fordringarna grundades på vexlar. Var nu detta förfarande verkligen i strid mot vexellagen, skulle säkerligen i nya vexellagen af år 1851 eller i sammanhang med dess utfärdande förbud meddelats de exekutiva myndigheterna att vidare befatta sig med vexelmålen. Så skedde likväl ej, utan stadgandet från 40 i 1835 års lag återfinnes väsentligen lika i 83 af vexellagen den 23 augusti 1851. Efter min uppfattning innebär detta ett godkännande af nämnda praxis hos de exekutiva myndigheterna. Och helt naturligt hafva de ej af nämnda stadgande i 1851 års vexellag angående forum i vexelmål ansett sig förhindrade att fortsätta denna praxis. Någon anledning att frångå densamma torde då ej heller förefinnas på grund af det ofvan införda stadgandet i 5 1 momentet af förordningen den 7 maj 1880, enär samma stadgande lyder ord för ord lika med 83 i 1851 års vexellag. Såsom ofvan synes, åberopas i utslag från Svea hofrätt icke 5 1 momentet i sist nämnda förordning utan stadgandena i vexellagen till stöd för den meningen, att öfverexekutor icke eger att taga befattning med skuldfordringsmål, där krafvet grundas på vexel. Hvilka dessa stadganden i vexellagen äro, angifves dock ej i utslagen. Tilläfventyrs åsyftas desamma, som i eu förtjenstfull rättsvetenskaplig uppsats u) åberopas för det resultat, hvartill äfven författaren af uppsatsen kommit, nämligen att gällande rätt förbjuder öfverexekutor att upptaga en på vexel grundad lagsökning. De i nämnda uppsats åberopade stadganden ur själfva vexellagen äro hufvudsakligen 80 och 93. I 80 föreskrifves, att vexelpreskription afbrytes genom stämnings delgifvande eller vexelfordringens bevakning i gäldenär till konkurs afträdda bo. Af denna bestämmelse synes man vilja draga den slutsats, att det icke är tänkbart, att lagstiftaren skulle ha låtit vexelpre- *) *) Ernst Trygger: Kan man hos öfverexekutor lagsöka på fvexel?, Nytt juridiskt arkiv, afd. II, tolfte årgången (1887) n:r 2.

skriptionen afbrytas genom stämning till domstol, men icke genom lagsökning hos öfverexekutor, och det oaktadt velat tillåta att lagsökning på grund af vexel finge hos öfverexekutor eg a rum. Denna slutsats torde ej vara fullt befogad. Nämnda bestämmer de medel, genom hvilka vexelpreskription afbrytes. Att dessa blott äro två, under det att 1 i kongl. förordningen om tioårig preskription och om årsstämning den 4 mars 1862 angifver äfven andra sätt, däribland lagsökning, för att hindra preskription af fordringar i allmänhet, föranleder visserligen därtill att egaren af eu vexelfordran icke kan för vexelpreskriptionens afbrytande begagna sig af alla de sätt, hvarom 1862 års förordning förmäler, utan blott af ettdera utaf de två i 80 vexellagen stadgade. Härigenom kan nog inträffa, att en hos öfverexekutor anstånd lagsökning på grund af vexel blir utan resultat, enär preskriptionstiden under tiden lupit till ända utan att afbrytas vare sig genom stämnings delgifvande eller konkursbevakning. Att sådant kan ske, oaktadt medelst lagsökningen och dess delgifning vexelgäldenären underrättats om krafvet, må väl betraktas såsom en oegentlighet. Men denna oegentlighet är vida mindre än den, som förefanns innan 1880 års vexellag trädde i kraft och till en del ännu qvarstår. Enligt vexel- *agen af är 1851 var stämnings kungörande det enda sättet att afbryta vexelpreskription. Det kunde således inträffa, att en vexelfordran bevakats i konkurs, anhängig vid rådstufvurätt, men att domstolen ansåg sig pligtig att underkänna bevakningen af den orsak att, då konkursdomen meddelades, preskriptionstiden var till ända och icke afbrutits genom stämning, hvilken kanske skolat uttagas just hos samma rådstufvurätt, som dömde i konkurssaken. Såsom nämndt, är denna oegentlighet numera undanröjd genom 80 i 1880 års vexellag. Men denna upptager ej bland sätten för afbrytande af preskription bevakning i följd af årsstämning. Sålunda kan ännu inträffa, att med anledning af en utaf rådstufvurätt utfärdad årsstämning å eu persons okända borgenärer en bland dessa anmäler hos rådstufvurätten sin vexelfordran inom laga tid, men att det oaktadt vexelrätten går förlorad därför att preskriptionen icke afbrutits genom stämning till rådstufvurätten. Ej heller torde den i omförmälda uppsats åberopade 93 i vexellagen lägga hinder i vägen för öfverexekutor att pröfva lagsökningsmål, grundade på vexel. Nämnda lyder sålunda:»år vexelfordran preskriberad, eller har vexelrätten gått förlorad genom försummelse att företaga någon för dess bevarande föreskrifven handling, stånde dock vexelinnehafvaren öppet att, såsom i vanligt skuld- Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1891 års riksdag. 14 105

106 fordringsmål, lios vexelgäldenär utsöka livad denne till fordringsegarens skada skulle vinna, där fordringen förfölle.» Denna bestämmelse synes vara tillkommen blott för att förebygga den uppfattning, att en preskriberad eller prejudicierad vexel skulle anses hafva helt och hållet mistat sin betydelse. Efter denna undersökning, huruvida vexellagen eller förordningen om dess införande må anses innebära hinder för öfverexekutor att handlägga vexelmål, hvilket spörsmål bör enligt min mening besvaras nekande, torde erinras om stadgandena i utsökningslagen. Detta synes vara så mycket angelägnare, som utsökningslagen just bestämmer, hvilka skuldfordringsmål öfverexekutor eger upptaga. 12 och 14 utsökningslagen hafva följande lydelse: 12.»För fordran, som är till betalning förfallen och grundar sig å skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis, må man söka gäldenären hos öfverexekutor i den ort, där gäldenären har sitt bo och hemvist eller någon tid sig uppehåller. Den ingenstädes eger stadigt hemvist, sökes där han linnes, eller om han utrikes är, där han inom riket senast var boende. År gäldenären utländsk man eller grundas fordran å löpande förskrifning, må gäldenären sökas hvar han träffas. 14.»Lagsökning skall göras skriftligen, och foge borgenär vid sin inlaga besannad afskrift af den handling, hvarå han sin fordran grundar. Underlåter lian det, eller finner öfverexekutor den åberopade handlingen icke innefatta bevis om fordran, varde ansökningen ej upptagen, och teckne öfverexekutor det å inlagan.» Då det torde vara uppenbart, att en vexel är ett skriftligt fordringsbevis, och 12 ej gör undantag för någon grupp af sådana handlingar, synes denna omfatta äfven vexlar. Hade icke sådant varit lagstiftarens mening, skulle särskild! med hänsyn till den redan före utsökningslagens antagande hos exekutiva myndigheter länge följda och jämväl af Kongl. Maj:t godkända praxis stadgandet i 12 för visso affattats i sådana ordalag, att däraf tydligen framgått, att vexelmål ej vidare finge anhängiggöras hos öfverexekutor. Detta borde i så fall varit desto mera nödvändigt, som det ju under en lång följd af år därförut visat sig, att hvarken ofvan åberopade eller andra bestämmelser i vexellagarne utgjort hinder för exekutiva myndigheter att upptaga vexelmål. Mot denna tankegång kan visserligen invändas, att med nya utsökningslagen åsyftades att förändra det förut hos exekutiva myndigheter brukliga förfarandet att till pröfning upptaga fordringsanspråk i allmänhet, oberoende af om någon fordringshandling företeddes eller

icke, därhän att öfverexekutor ej skulle få behandla andra lagsökningsmål än sådana, i hvilka fordringsanspråken kunde med skriftliga bevis (urkunder) styrkas. Denna inskränkning. är ju också tydligen uttryckt i 12 och 14 utsökningslagen. Men då vexeln är ett skriftligt fordringsbevis, lärer inskränkningen ej beröra vexelmålen. Att vid författandet af utsökningslagen vexelfrågor icke lemnats ur sigte, framgår af 44, så lydande:»huru beslut i konkursmål, så ock dorn i vexelmål må, utan hinder af ändringssökande, verkställas; därom gälle hvad särskildt är stadgadt.» Det särskilda stadgande, som gäller i detta ämne, är beträffande domar i vexelmål 6 momentet i 5 af den ofta åberopade förordningen den 7 maj 1880, hvilket moment har följande lydelse:»dom i vexelmål gånge, där den vinnande det äskar, i verkställighet genom utmätning och det utmättas försäljning, ändå att ändring i domen sökes; vare dock den, som vunnit, skyldig att ställa pant eller borgen för hvad honom tilldömdt blifvit, där han, innan domen vunnit laga kraft, det lyfta vill.» Enligt detta lagrum eger den, hvilken genom rådstufvurätts dom i vexelmål fått en fordran sig tillerkänd, vinna utmätning hos gäldenären och få det utmätta godset försåldt, fastän gäldenären söker ändring i domen. Den verkställighet, som sålunda kan följa på rådstufvurätts dom i vexelmål, hvilken ej vunnit laga kraft, är vida större än å rådstufvurätts icke laga kraftvunna domar i allmänhet. Jämlikt 39 utsökningslagen eger visserligen utmätningsman att, därest genom underrätts dom betalningsskyldighet är någon ålagd, verkställa utmätning hos denne, ändå att ändring i domen sökes. Men ställer den tappande pant eller borgen för hvad honom ålagdt är, får utmätning icke ske. Och vidare stadgas i 40 att hvad efter 39 är utmätt får i allmänhet ej utan gäldenärens samtycke säljas förr, än domen vunnit laga kraft. Beträffande öfverexekutors utslag i lagsökningsmål är i Öl utsökningslagen följande föreskrifvet:»om verkställighet af öfverexekutors utslag, hvarigenom betalningsskyldighet blifvit någon ålagd, gälle hvad ofvan är stadgadt i fråga om underrätts dom i ty fall. Har öfverexekutor, såsom i 28 sägs, förordnat om fast egendoms försäljning, må den ej ega rum förrän laga kraft å utslaget kommit.» Då denna hänvisar till hvad»ofvan» är stadgadt i fråga om underrätts dom, hvarigenom betalningsskyldighet blifvit någon ålagd, torde denna icke syfta på 44, hvilken hänvisar till hvad»särskildt» är stadgadt rörande dom i vexelmål. Följden häraf synes vara, att verkstäl- 107

108 låghet å ett af öfverexekutor meddeladt, icke laga kraftvunnet utslag i vexelmål ej kan ega rum i vidsträcktare mån än i allmänhet å rådstufvurätts öfverklagade dom, hvarigenom någon ådömts betalningsskyldighet. Således icke i samma omfattning som å rådstufvurätts dom i vexelmål. Denna olikhet har äfven anförts såsom ett bland skälen för att öfverexekutor icke skulle vara behörig att handlägga vexelmål. Men att af berörda olikhet draga sådan slutsats, därtill synes utsökningslagen ej gifva anledning. Olikheten torde enklast undanrödja^ genom att ur 51 utesluta ordet»ofvan». Jag antydde förut, att innan utsökningslagen började tillämpas och således på den tid, då klagan öfver utslag i skuldfordringsmål, som å exekutiv väg anhängiggjorts, ännu kunde hos Kongl. Maj:t fullföljas, Kongl. Maj:t godkänt exekutiva myndigheters åtgärder att pröfva vexelmål. I detta hänseende kunna följande Kongl. Maj:ts domar i två särskilda mål åberopas: a) Kongl. Maj:ts dom den 27 januari 1869 i revisionssak emellan verkmästaren J. H. Heimdahler, sökande, och skräddaren A. O. Södergren, svarande. Med företeende af dels en utaf A. T. Palm & C:o den 7 juli 1865 utfärdad, af Heimdahler accepterad vexel å 219 riksdaler 45 öre att betalas till A. T. Palm & C:o eller order den 7 januari 1866, dels ock eu af Heimdahler accepterad räkning å 80 riksdaler 50 öre, sökte Södergren hos öfverståthållareembetets kansli att af Heimdahler utbekomma nämnda belopp, tillhopa 299 riksdaler 95 öre, jämte ränta och ersättning för lagsökningskostnaden. Heimdahler förmälde, att skulden blifvit på uppgifvet sätt betald och begärde rådrum för att till upplysning härom få namngifne personer hörde. Genom utslag den 31 januari 1868 utlät, sig öfverståthållareembetets kansli, att enär Heimdahler icke ifrågasatt riktigheten af de till stöd för krafvet åberopade fordringsbevis, som vore af löpande egenskap samt i öfrigt klara, ovillkorliga och till betalning förfallna samt följaktligen gällande i hvilkens hand de än funnes, ty och då vid sådant förhållande emot Södergrens bestridande afseende ej kunde fästas å hvad Heimdahler dessutom obestyrkt invändt mot krafvet eller uppskof med målet för nämnda ändamål medgifvas, förpligtades, jämlikt 2 kapitlet 5 utsökningsbalken, Heimdahler att till Södergren genast utgifva 299 riksdaler 45 öre jämte sex procent ränta därå från lagsökningsdagen samt viss gocltgörelso för kostnaderna i målet. Svea hofrätt, där Heimdahler besvärade sig, fann enligt utslag den 26 juni 1868 ej skäl att i öfverklagade utslaget göra ändring. Heimdahler fullföljde i underdånighet talan. Men i of-

109 vannämnda dom den 27 januari 1869 pröfvade Kongl. Maj:t rättvist fastställa hofrättens utslag. b) Kongl. Maj:ts dom den 21 mars 1871 i revisionssak emellan handelsbolaget under firma Svensson & Finnberg i Sollefteå, sökande, samt Sundsvalls folkbank, svarande. Såsom efter öfverlåtelse innehafvare af en den 15 juni 1875 af J. Genberg på Svensson & Finnberg dragen vexel å 6,319 kronor 80 öre att sex månader därefter betalas till Genberg eller order, å hvilken vexel Svensson & Finnberg tecknat godkännande, sökte Sundsvalls folkbank hos Konungens befallningshafvande i Vesternorrlands län att af Svensson & Finnberg utbekomma nämnda belopp jämte ränta och kostnadsersättning. Svensson & Finnberg invände, dels att vexeln vore godkänd att betalas hos handlanden P. G. Wallin i Hernösand och honom lemnad att för Svensson & Finnbergs räkning belånas, men att sådant ej skett utan Genberg genom öfverlåtelse åt annan användt vexeln utan att Svensson & Finnberg för dess innehåll fått något vederlag, dels ock att vexeln icke blifvit mot Svensson & Finnberg protesterad. Genom utslag den 5 maj 1876 yttrade Konungens befallningshafvande, att enär Svensson & Finnberg erkänt riktigheten af den till grund för krafvet åberopade, klara och till inlösen förfallna vexeln med därå tecknadt godkännande, och samma fordringsbevis såsom af löpande egenskap måste vara i Sundsvalls folkbanks hand betalningsgillt, samt talan rörande vexelns utgifvande icke veterligen blifvit förd i enlighet med 4 kapitlet 3 utsökningsbalken, förty, utan annat afseende å berörda invändningar än att Svensson & Finnberg lemnades Öppet att hos den eller dem, som vederborde, i laga ordning söka återvinning efter befogenhet, förpligtades, jämlikt 2 och 4 kapitlen utsökningsbalken, Svensson & Finnberg att genast till Sundsvalls folkbank, emot återfående af vexeln i hufvudskrift, utgifva fordrade 6,319 kronor 80 öre jämte sex procent ränta därå från förfallodagen den 15 december 1875 och viss ersättning för lagsökningskostnaden. Svensson & Finnberg anförde besvär hos Svea hofrätt, som dock enligt utslag den 18 september 1876 icke fann skäl att göra ändring i Konungens befallningshafvandes utslag. Talan fullföljdes af Svensson & Finnberg hos Kongl. Maj:t. Genom nämnda dom den 21 mars 1877 pröfvade Kongl. Maj:t rättvist fastställa hofrättens utslag. Handlingarna i dessa mål utvisa, att icke någon bland de ledamöter af Svea hofrätt, hvilka deltagit i målens afgörande, då omfattat den mening, att exekutiv myndighet skulle vara obehörig att upptaga vexelbref. Äfvenledes har jag af högsta domstolens protokoll inhemtat, att nedre justitierevisionen i sina afgifna betänkanden enhälligt tillstyrkt fastställa

Ilo lelse af hofrättens utslag, och att clossa betänkande!! bifallits af högsta domstolen utan någon meningsskiljaktighet. Det må tillika omnämnas, att ett af de justitieråd, som deltogo i afgörandet af berörda under a) upptagna mål, tillförene såsom ledamot af äldre lagberedningen medverkat vid utarbetandet af det utaf lagberedningen den 16 januari 1851 afgifna förslag till vexellag, hvilket ligger till grund för vexellagen af den 23 augusti 1851. Jag har redan nämnt, att stadgandena i samma lag,' så vidt nu är i fråga, väsentligen öfverensstämma med stadgandena i nu gällande vexellag och därmed sammanhängande förordning af den 7 maj 1880. Enligt min erfarenhet dels såsom domare, dels vid de tillfällen, jag i egenskap af justitieombudsman under embetsresor genomgått råd stufvurätters domböcker, äro de vexelmål, hvilka instämmas till rådstufvurätterna, i allmänhet af mycket enkel beskaffenhet. Rådstufvurätterna afdöma vanligen dessa mål tredskovis, ty svaranden, som i det stora flertalet af målen är acceptant å vexeln, underlåter ofta att inställa sig hos domstolen. De flesta af dessa mål förefalla icke mera invecklade än de skuldfordringsmål på grund af reverser eller intecknade förbindelser, som öfverexekutorerne dagligen hafva att handlägga. Någon anledning till farhåga torde ej förefinnas, att öfverexekutor, hvilken myndighet i många af rikets städer består af samma personer som rådstufvurätten, ej skulle kunna äfven för framtiden på tillfredsställande sätt handlägga mål af ifrågavarande art. År vexelfordringen något oklar, kan med skäl antagas, att fordringsegaren, oviss om utgången i fall målet anhängiggöres hos öfverexekutor, föredrager att genast instämma målet till rådstufvurätt. Anställer fordringsegaren ändock talan hos öfverexekutor, eger denne att förvisa målet såsom tvistig! till domstol. Olägenheten häraf för den, som innehar en mindre klar vexelfordran, är ju icke större än om han lagsöker hos öfverexekutor på grund af ett, annat fordringsbevis, som i anseende, till dess lydelse eller af annan orsak befinnes icke vara exekutivt. Fördelen för allmänheten att kunna hos öfverexekutor lagsöka på grund af vexla!- är icke ringa. Visserligen blifva vexelmålen lika snabbt afgjorda hos rådstufvurätterna som af öfverexekutorerne. Men om målen fullföljas vidare, äro för lagsökningsmålen från öfverexekutorerne, såsom ofvan nämnts, hofrätterna sista instans, under det att vexelmål, handlagda af rådstufvurätter, kunna från hofrätterna dragas under Kongl. Maj:ts pröfning. Ett i exekutiv väg behandladt vexelmål liar således all utsigt att mycket hastigare blifva slutligen afgjordt än ett vexelmål, som går domstolsvägen.

Ofvan är framhållet, att alldeles motsatta meningar uttalats af olika hofrätter, ja till och med af skilda divisioner inom samma hofrätt, beträffande frågan, huruvida öfverexekutor är eller icke är behörig att till pröfning upptaga fordringsanspråk, som grundas på vexel. Hittills synas öfverexekutorerne hafva i allmänhet omfattat den mening, att de egde upptaga sådana mål. Men åtminstone två öfverexekutorer inom Göta hofrätts jurisdiktion lära, enligt hvad mig blifvit meddeladt, numera undandraga sig att pröfva mål af nämnda slag. Om ej något i saken åtgöres, torde det alltså icke dröja länge, förrän öfverexekutorernes utslag i vexelmål komma att blifva lika skiftande, som hofrätternas utslag i sådana mål redan äro. Det är allmänheten, som blir lidande på denna villervalla och däraf alstrad osäkerhet. Ty lika väl som olika beslut i vexelmål kunna utgå från skilda divisioner i samma hofrätt, kan det inträffa, att sådana beslut hos samma öfverexekutor blifva olika på olika tider, beroende på meningarna hos de personer, af hvilka nämnda myndighet vid ena eller andra tillfället är sammansatt. Sådant måste efter hand vålla misstro till myndigheternas förmåga att på tillfredsställande sätt fullgöra de dem anförtrodda värf. Såsom jag förut anfört, torde enhet i afseende å behandlingen af ifrågavarande vexelmål ei kunna vinnas annorlunda än genom lagförklaring. Huruvida en sådan lagförklaring bör ske beträffande någon paragraf i vexellagen, eller 5 i förordningen om samma lags införande den 7 maj 1880, eller 12 utsökningslagen, må anses ovisst. För min de! håller jag före, att då de stadgande!! i vexellagen och 1880 års förordning, hvilka förklaringen skulle afse, äro nästan alldeles desamma, som förekommo redan i 1851 års vexellag, och denna, enligt hvad Kongl. Maj:ts ofvannämnda domar utvisa, icke befunnits utgöra hinder för exekutiva myndigheter att behandla vexelmål, lagförklaringen bör ega rum i fråga om 12 utsökningslagen. Enär utsökningslagens 2 kapitel, som bland annat innehåller nämnda 12, bestämmer hvilka skuldfordringsmål, öfverexekutor eger upptaga, synes också lagförklaringen här vara bäst på sin plats. Fråga kan äfven uppstå, om vexelfordringar af alla slag skola inbegripas under lagförklaringen, eller om undantag bör göras, då vexelfordran preskriberats eller vexelrätten gått förlorad, hvilka senare fall afses i ofvan anförda 93 vexellagen. Från formell synpunkt allena sedt, borde kanske dessa båda fall uteslutas. Men då det otvifvelaktigt ytterst sällan inträffar, att skuldfordringsmål, hvarå 93 vexellagen är tillämplig, anhängiggöres hos öfverexekutor, utan sådant mål in

112 helt säkert genast instämmes till domstol, torde för det praktiska lifvets behof ej vara af nöden att omförmälda undantag göres. I sammanhang med berörda lagförklaring synes den förut antydda ändringen af 51 utsökningslagen böra ega rum. Jag hemställer alltså, att Riksdagen måtte antaga följande förslag till Lag angående förklaring af 12 utsökningslagen och ändrad lydelse af Öl samma lag. Härigenom förklaras att 12 utsökningslagen eger tillämpning jämväl på fordran, som grundar sig på vexel; och förordnas att 51 samma lag skall erhålla följande ändrade lydelse: Om verkställighet af öfverexekutors utslag, hvarigenom betalningsskyldighet blifvit någon ålagd, gälle hvad stadgadt är i fråga om underrätts dom i ty fall. Har öfverexekutor, såsom i 22 sägs, förordna!; om fast egendoms försäljning, må den ej ega rum förr än laga kraft å utslaget kommit. Fersing un Under år 1890 har styrelsen för Stockholms inteckningsgarantia^nc infojs-aktiebolag hos mig gjort följande framställning: förordmngen. >jtill herr justitieombudsmannen. Stockholms inteckningsgarantiaktiebolag beviljade den 10 och den 15 augusti 1888 C. G. Falk lån å 3,500 kronor och 10,000 kronor, eller sammanlagd! 13,500 kronor mot hypotek af bilagde två den 3 maj 1888 dagtecknade samt med namnen C. E. Biländer och S. Enander underskrifna skuldebref, hvart å 10,000 kronor jämte ränta, för hvilka skuldebref Stockholms rådstufvurätt, enligt därå tecknade bevis, den 23 juli samma år under 43 och 44 meddelat inteckning uti fasta egendomen n:o 3 och 8 uti qvarteret Islandet här i staden. Jämte dessa hypotek inlemnades till bolaget af rådstufvurätten utfärdade utdrag af inteckningsprotokollet samt gravationsbevis; och då rådstufvurätten beviljat inteckning för skuldebrefven, ansåg bolaget desammas äkthet vara utom allt tvifvel. Efter någon tid befanns det dock, att ingendera af herrarne Enander underskrifvit skuldebrefven, utan att desamma blifvit falskeligen skrifne af Erik Placidus Nordlöf. Sedan denne härför blifvit af vederbörande domstol dömd till ansvar för förfalskningsbrott, yrkade herrarne Enander hos Svea hofrätt att de rådstufvurättens beslut, hvarigenom inteckning meddelats för ifrågavarande två skuldebref måtte undanrödjas. Uti infordrad förklaring, som härhos i afskrift bifogas, bestred inteckningsgarantiaktie-

bolaget detta yrkande; men detsamma blef dock bifallet genom hofrättens den 11 näst.1. februari meddelade numera laga kraftvunna utslag. Sakrätten för de båda skuldebrefven är således förlorad. Någon rätt mot herrarne Fnander har icke bolaget, och Nordlöf är i saknad af alla tillgångar. Att domstols åtgärd att meddela inteckning för skuldebref ej skulle innebära någon garanti för dessas giltighet, utan innehafvare!! af intecknade skuldebref kunna på sätt här skett frånkänna^ all rätt, innebär emellertid en sådan våda för fastighetskrediten, att bolaget ansett sig uti densammas intresse böra i föreliggande fall påkalla eder embetsåtgärd. Antingen har. rådstufvurätten brutit mot gällande bestämmelser i inteckningsförordningen, särskilt hvad angår egarens hörande före intecknings beviljande; och i sådant fall utbeder sig bolaget edert benägna biträde för vidtagande af sådana åtgärder, att ersättning för bolagets förlust måtte från de felaktigt bekommas; eller ock för den händelse det skulle befinnas, att rådstufvurätten riktigt förfarit och att således lagens nuvarande lydelse icke bereder något skydd mot förekomsten åt sådana intecknade handlingar, som de ifrågavarande, hemställer bolaget, det ni behagade utverka den lagförändring, som till vinnande af trygghet i berörda afseende då är oundgänglig. Protokoll angående intecknandet af de båda skuldebrefven, gravationsbeviset och hofrättens utslag bifogas jämväl. Stockholm den 8 maj 1890. För Stockholms inteckningsgarantiaktiebolag dess styrelse O. M. Björnstjerna. O. R. Themptander. J. H. Palme. John Ahlberg. Cad David Philipson. Christian Ilinman. Af de vid denna skrifvelse fogade handlingar samt af andra handlingar, till hvilka jag förskaffat mig tillgång, har jag beträffande förfalskningen af ifrågavarande skuldebref samt deras intecknande äfvensom inteckningsåtgärdernas undanrödjande inhemtat följande: att, sedan Nordlöf under ' antaget namn W. Molin genom en i tidningen Dagens Nyheter införd annons, däri Nordlöf mot vissa villkor utlofvat reshjälp till Amerika, trädt i skriftlig förbindelse med förre vaktmästaren C. Falk, samt Falk på Nordlöfs skriftliga förfrågan för- Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1891 års riksdag. 15 113

114 klarat sig villig att för intecknings erhållande i då icke uppgifven fastighet till Stockholms rådstufvurätt inlemna skuldebref, Nordlöf vid ett tillfälle under förra hälften af år 1888 i bref och under ofvan angifna namn låtit tillställa Falk tre skuldebref, ett å 10,000 kronor och två hvardera å 5,000 kronor, hvilka skuldebref innehållit medgifvande af inteckning, två af skuldebrefven i egendomen n:r 3 och ett i egendomen n:r 8 i qvarteret Islandet i Stockholm, och å hvilka skuldebref Nordlöf själf falskeligen skrifvit f. d. löjtnanten Carl Edvard Enanders och godsegaren Samuel Enanders namn såsom utgifvare; att Nordlöf i nyssnämnda bref uppmanat Falk att i byggmästaren J. M. Nilssons namn för intecknings erhållande inlemna skuldebrefven till rådstufvurätten och sedermera efter inteckningarnas beviljande aflemna desamma jämte gravationsbevis å fastigheten i bref å uppgifvet postkontor under adress: byggmästaren J. M. Nilsson, poste restante; att Falk i enlighet härmed under begäran om inteckning inlemnat skuldebrefven till rådstufvurätten, samt, då inteckning för skuldebrefven, till följd af dessas lydelse, icke beviljats, underrättat Nordlöf i hvad afseende skuldebrefven vore oriktigt skrifna och på Nordlöfs tillsägelse återtagit dem; att Nordlöf sedermera efter af honom i enlighet med Falks anvisning uppsatta formulär låtit utskrifva två den 3 maj 1888 daterade, till innehafvare]! utställda skuldebref, hvartdera å 10,000 kronor med 6 procent ränta och viss uppsägningstid, å hvilka skuldebref Nordlöf sedermera själf skrifvit löjtnanten Enanders och godsegaren Enanders namn såsom utgifvare af skuldebrefven och diktade personers namn såsom vittnen, hvarjämte skuldebrefven innehållit medgifvande af inteckning i löjtnanten Enanders och godsegaren Enanders fasta egendom n:r 3 och 8 i qvarteret Islandet i Stockholm; att sedan Nordlöf i bref låtit tillställa Falk sistnämnda begge skuldebref, med begäran att Falk skulle för intecknings erhållande inlemna desamma till rådstufvurätten, Falk i enlighet härmed till rådstufvurätten för inteckning inlemnat de af Falk sist mottagna begge skuldsedlarne; att rådstufvurätten, efter det inhemtats att löjtnanten Enander och godsegaren Enander den 26 maj 1885 fått lagfart å nämnda fasta egendom, genom särskilda beslut den 23 juli 1888, antecknade under 43 och 44 i rättens inteckningsprotokoll, beviljat inteckning i fastigheten till säkerhet för skuldebrefvens innehåll, hvarefter Falk för från Nordlöf erhållna penningar utlöst inteckningshandlingarna jämte gravationsbevis å fastigheten; att, oaktadt Nordlöf sedermera upprepade gånger anmodat Falk att

återställa inteckningarna och fastän Nordlöf tillika, under uppgift att skuldebrefven vore falska, hotat att angifva Falk för polismyndigheten, Falk likväl vägrat att utlemna handlingarna till Nordlöf och förklarat sig vilja för egen räkning använda desamma, därest Nordlöf icke till Falk erlade 3,000 kronor; att, sedan Falk, som under de senare åren lefvat i betryck, sammanträffat med en person vid namn Per Gustaf Löfgren, hvilken egt kännedom om Falks medellöshet, samt Falk för Löfgren uppvisat åtminstone eu af de begge inteckningarna, Falk med biträde af Löfgren och åtföljd af honom den 10 augusti 1888 hos Stockholms inteckningsgarantiaktiebolag belånat den ena inteckningen för 3,500 kronor; att Löfgren af Falk erhållit underrättelse om att Falk innehade jämväl den andra inteckningen å 10,000 kronor, samt varit Falk följaktig, då Falk den 15 augusti 1888 hos nyssnämnda bolag pantsatt samma inteckning för 10,000 kronor; att Falk af de sålunda erhållna penningarna öfverlemnat mindre belopp såväl till sin hustru som till Löfgren och i dennes närvaro jämväl till åtskilliga andra personer; att Falk den 30 augusti 1888 begifvit sig till Amerika, men där blifvit häktad och till Sverige återsänd; att, efter det från Falk och hans hustru anhållits penningar till belopp af 6,219 kronor 55 öre, däraf öfverlemnats den 28 december 1888 3,743 kronor 40 öre till Stockholms inteckningsgarantiaktiebolag och 1,500 kronor till Karl G. Wahlman såsom belöning för brottslingarnas upptäckande samt återstoden användts för Falks efterspanande och hemförskaffande; att Nordlöf förutom de fem ofvan omförmälda skuldebrefven låtit efter af Nordlöf uppsatta formulär renskrifva tre andra den 16 maj 1888 daterade, till byggmästaren J. M. Nilsson eller ordres utfärdade skuldebref, två å 10,000 kronor hvartdera och ett å 5,000 kronor, alla innehållande medgifvande af inteckning i ofvannämnda fastighet, hvarefter Nordlöf själf å skuldebrefven falskeligen skrifvit löjtnanten Enanders och godsegaren Enanders namn såsom utgifvare och diktade personers namn såsom vittnen, samt sedermera under namn af J. M. Nilsson öfversändt skuldsedlarna i bref till notarien Fredrik Adolf Palme med begäran att vid rådstufvurätten för desamma söka inteckning; att bemälde Palme jämväl fullgjort det honom anförtrodda uppdraget och, sedan inteckning för skuldebrefven blifvit den 3 september 1888 af rådstufvurätten meddelad, till Nordlöf under uppgifven adress återsändt inteekningshandlingarna; 115

116 att, sedan Nordlöf och Falk blifvit tilltalade och till ansvar dömde, löjtnanten Enander och godsegaren Enander, under åberopande af 25 kapitlet 22 rättegångsbalken, anfört besvär hos Svea hofrätt öfver rådstufvurättens båda den 23 juli 1888 meddelade beslut angående inteckning i klagandenas nämnda egendom och därvid i besvären yrkat, att då genom domstols utslag visshet vunnits därom att ifrågavarande två skuldebref voro falska, hvilket Stockholms inteckningsgarantiaktiebolag, som belånat och fortfarande innehade skuldebrefven, äfven genom att i ransakningsmålet mot Nordlöf föra ersättningstalan visat sig erkänna, men bolaget vägrade att till klagandena för dödning utlemna skuldebrefven, hofrätten måtte undanrödja rådstufvurättens den 23 juli 1888 meddelade beslut, hvarigenom inteckning i klagandenas fastighet meddelats till säkerhet för samma två skuldebref; och att, sedan bolaget blifvit öfver besvären hördt, därvid bolaget bestridt bifall till motparternes yrkande, hofrätten genom utslag den 11 februari 1890 sig utlåtit, att enär utredt vore att ifrågavarande två med klagandenas namn försedda skuldebref, däri rätt till inteckning i deras fastighet n:r 3 och 8 i qvarteret Islandet medgifvits af annan person, falskeligen i klagandenas namn skrifvits, ty och som den för skuldebrefven meddelade inteckning, vid det förhållande att egarne icke medgifvit inteckningen eller blifvit i ärendet hörde, icke lagligen tillkommit, funne hofrätten skäligt omförmälda den 23 juli 1888 meddelade, under 43 och 44 i rådstufvurättens protokoll antecknade beslut att undanrödja; och har hofrättens utslag vunnit laga kraft. Efter denna redogörelse för de mål, hvilka omnämnas i den af styrelsen för Stockholms inteckningsgarantiaktiebolag hos mig gjorda framställning, torde jag böra erinra om innehållet af 1 och 5 i kongl. förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 juni 1875, hvilka paragrafer lyda sålunda:»1. Vill någon att hans fasta egendom skall utgöra pant för fordran, teckne medgifvande därtill å skuldebref eller annan handling, hvarpå fordran grundas, samt läte medgifvandet af vittnen styrkas; och varde fordran intecknad i den ordning här nedan stadgas. 5. År inteckning sökt på grund af fastighetsegarens medgifvande, ege rätten bevilja inteckning, utan att egaren varder hörd. Uppstår tvifvel om giltigheten af den handling, på grund hvaraf inteckning sökes, eller är inteckning sökt enligt 2 ; då skall egaren öfver ansökningen höras.» De båda skuldförbindelserna af den 3 maj 1888 voro undertecknade med namnen C. E. Enander och S. Enander samt innehöllo medgifvande

af inteckning i dessa personers uppgifna fastighet. A dessa skuldförbindelser funnos jämväl underskrifter af två personer såsom vittnen. Då därtill kom att rådstufvurätten redan år 1885 beviljat lagfart för C. E. Enander och S. Enander å nämnda fastighet, syntes de formella betingelserna för intecknings beviljande vara uppfyllda. Det enda hindret för bifall till ansökningen skulle varit, i händelse rådstufvurätten kommit i tvifvelsmål om giltigheten af skuldförbindelserna. Enligt nu gällande lagstiftning lärer man icke få såsom grund till tvifvel i sådant hänseende betrakta allenast den omständigheten, att hvarken fastighetens egare, på sätt i fråga om nämnda skuldförbindelser torde varit fallet, eller vittnena äro för domstolen kända. Härtill gifver 1875 års förordning ej anledning. Och då eljest icke synes hafva förekommit något af beskaffenhet att rådstufvurätten i förevarande fall varit pligtig att anlita den i 5 inteckningsförordningen stadgade utväg att höra fastighetens egare, har rådstufvurätten enligt mitt förmenande icke förfarit olagligt vid beviljandet af nämnda inteckningar. Jag har således ansett mig ej kunna mot de rådstufvurättens ledamöter, hvilka deltagit i omförmälda beslut af den 23 juli 1888, anställa någon talan. Men hvad i saken förelupit har gifvit mig anledning att öfverväga, huruvida något kan och bör göras för att hindra ett återupprepande däraf. Om å de falska skuldebrefven jämväl rådstufvurättens inteckningsbevis befunnits falska, och de företedda utdragen af rättens inteckningsprotokoll samt gravationsbeviset likaledes varit falska, skulle man tilläfventyrs kunnat anse, att den penningeinstitution, som i god tro beviljat lån på inteckningarna, haft sig själf att skylla, då den ej bättre sett sig före. I det fall, hvarom nu är fråga, voro dock alla de handlingar, hvilka skulle från offentlig myndighet utgå, verkligen af sådan myndighet utfärdade. Det oaktadt befunnos desamma vara utan betydelse. Den offentliga myndigheten korn sålunda omedvetet att genom sina åtgärder gifva falska handlingar sken af att vara äkta. Och långifvaren, som förlitade sig på riktigheten af myndighetens åtgärder, blef lidande. Eu nästan fullkomlig trygghet mot förfalskningsbrott af ifrågavarande slag skulle vinnas, om det stadgades, att hvarje fastighetsegare, som ville inteckna sin egendom, vore pligtig att personligen inställa sig vid rätten, då inteckning sökes. Rätten komme då i tillfälle att för hvarje skuldebref, som skulle intecknas, förvissa sig om, att detsamma verkligen vore utfärdadt af gäldenären. Ett sådant stadgande blefve dock för egare af fastighet så ytterst betungande, att dess införande ej torde kunna ifrågasättas. En fastighetsegare, som af sjukdom vore hin- 117

118 dräll att inställa sig hos rätten, skulle då icke hafva någon möjlighet att få inteckning i sin egendom. Den största svårighet härutinnan skulle möta för bolag och andra föreningar samt äfven i fråga om fastigheter, tillhöriga ett flertal personer, boende i olika trakter af landet. Följdriktigt borde ett dylikt stadgande äfven leda därhän, att en fastighetsegare, som ej vore hos domstolen känd, måste, för att styrka sin identitet, medhafva vittnen. Om icke ens dessa voro för domstolen kända, skulle kanske erfordras att andra personer tillkallades för att bekräfta vittnenas identitet. Flera andra exempel på de svårigheter ett dylikt stadgande skulle för det praktiska lifvet medföra, kunde angifvas. Utan att dock gå så långt som nu antydts, torde det emellertid vara af behofvet att, till förebyggande så vidt möjligt för framtiden af uppkomsten af falska inteckningshandlingar, vidtaga någon ändring i nu gällande bestämmelser i fråga om intecknings beviljande. Denna förändring synes mig lämpligast och med minsta rubbning af hittills varande bestämmelser kunna ske genom skärpning af föreskriften, att medgifvandet af inteckning skall vara med vittnen styrkt, därhän att åtminstone ett af vittnena bör vara en person, hvilken sannolikt är för domstolen känd. De personer, som med hänsyn härtill lämpa sig såsom vittnen, äro kronofogdar, länsmän, stadsfiskaler, stadsfogdar, notarii publici, nämndemän och stämningsmän. Dessa äro för allmänheten lätt tillgängliga. Men då, förutom de nämnda, åtskilliga personer förekomma vid domstolarne såsom sakförare, rättegångsbiträden eller ombud i andra ärenden än rättegångar, synas äfven dessa personer kunna anförtros att i likhet med de uppräknade tjenstemännen bevittna inteckningshandlingar. Att ovillkorligen fordra, att medgifvande om inteckning måste vara på nämnda sätt bestyrkt för att inteckning skall kunna meddelas, synes dock icke erforderligt. År medgifvandet bevittnadt af två personer, af hvilka ej någondera är för domstolen känd, torde emellertid försigtigheten kräfva att fastigbetsegaren höres. Denna utväg bör ock fortfarande såsom hittills stå för domstolen öppen, i händelse att, oaktadt alla formaliteter uppfyllts, tvifvel uppstår om giltigheten af den handling, på grund hvaraf inteckning sökes. Hvad nu yttrats afser blott inteckning för fordran. Någon ändring i fråga om inteckningar af andra slag synes icke vara af nöden. Faran för förfalskning i afseende å dem är mycket ringa. Föga sannolikt är, att någon med falsk underskrift och falskt vittnesintyg förser en afhandling angående nyttjanderätt eller rätt till afkomst eller annan förmån af fast egendom eller angående servitut och af handlingen gör sådant bruk, att han söker inteckning för densamma. Skulle verkligen sådant inträffa,

och inteckningen blifva beviljad, torde saken dock upptäckas innan någon egentlig skada åstadkommits. Förfalskaren lärer sällan kunna med hopp om vinst öfverlåta en sådan intecknad rättighet på annan person än den, som bor å den ort, där fastigheten ligger, och bjuder han ut inteckningen på den orten, blir saken nog snart kunnig. Genom den ofvan föreslagna ändringen i fråga om vittnen å skriftligt medgifvande af inteckning för fordran, hvilken ändring torde kunna ske medelst nya bestämmelser i 5 uti inteckningsförordningen, skulle stadgandena angående vittnen i dylikt fall blifva något olika mot föreskrifterna om vittnena å andra inteckningshandlingar. Sådant synes dock vara utan betydelse. Olikheter i afseende å skilda slag af inteckningar förefinnas redan nu. Såsom bekant måste nämligen inteckning för fordran förnyas inom hvart tionde år, under det att andra inteckningar ej behöfva förnyas; och för beviljande af inteckning för fordran kräfves i allmänhet fastighetsegarens medgifvande, då däremot sådant medgifvande icke är af nöden beträffande andra inteckningar. Redan nu finnes i den svenska lagstiftningen föreskrift om fordringsbevis, som är på särskildt sätt bestyrkt. I 24 utsökningslagen stadgas nämligen, att därest den, som hos öfverexekutor lagsökes, nekar sin hand och förskrifning, och han ej förut vid domstol eller inför öfverexekutor erkänt fordringshandlingen eller ock, enligt å handlingen tecknadt behörigt bevis, i tillkalladt vittnes närvaro inför kronofogde, länsman, stadsfogde eller notarius publicus erkänt handlingen, skall målet såom tvistig!, förvisas till domstol. Och kongl. förordningen om kronofogdes och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål samt angående hvad vid utsökningslagens tillämpning i vissa andra fall skall iakttagas den 12 juli 1878 innehåller i 7 vissa närmare föreskrifter, såsom att i fråga om erkännande af nämnda slag protokoll skall föras, i hvilket fordringshandlingen ordagrant intages, m. m. Någon sådan protokollsföring synes dock i nu föreliggande fall ej vara af behofvet påkallad. Det må jämväl omnämnas, att den af Kongl. Maj:t tillsatta kommitté, som den 10 juli 1867 afgaf underdåniga förslag till förändrade stadganden för betryggande af egande-, pant- och nyttjanderätt till fastighet, upptog i 11 af sitt förslag till lag om inskrifning i fastighetsbok bestämmelser, hvilka till någon del likna hvad jag nu ifrågasatt. En af kommitténs ledamöter var dock härutinnan af skiljaktig mening. Under åberopande af hvad jag ofvan anfört hemställer jag, att Riksdagen måtte antaga följande förslag till: 119

120 Lag om ändrad lydelse af 1 i förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 juni 1875. Härigenom förordnas, att 5 i förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 juni 1875 skall erhålla följande ändrade lydelse: Medgifvande, hvarom i 1 sägs, bör vara bevittnadt af kronofogde eller länsman, stadsfogde, stadsfiskal, notarius publicus, nämndeman eller stämningsmål! eller ock af annan person, hvilken för den rätt, där inteckning sökes, känd är; och bör i hvarje fall medgifvandet vara jämväl af ytterligare vittne bestyrkt. År inteckning sökt på grund af fastighetsegarens medgifvande, och finnes detsamma bevittnadt såsom i nästföregående moment stadgas, ege rätten bevilja inteckning, utan att egaren varder hörd. År medgifvandet af vittnen styrkt, men ej såsom i 1 mom. stadgas, eller uppstår tvifvel om giltigheten af den handling, på grund hvaraf inteckning sökes, eller är inteckning sökt enligt 2 ; då skall egaren öfver ansökningen höras. Förslag till I skrifvelse den 2 maj 1888 anhöll Riksdagen, att Kongl. Majrt ÄS;: täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan förordningen ändring i förordningen om kommunalstyrelse på landet, att den, som för stockhoim.-mom en koramun eofle eller brukade fast egendom, finge, sedan han tillträdt egendomen, efter skedd anmälan införas i kommunens röstlängd och utöfva rösträtt för det egendomen påförda fyrktal. Med anledning häraf och då ändring i det ifrågasatta syftet jämväl borde ega rum beträffande stadskommuner, aflat Kongl. Maj:t till 1889 års Riksdag proposition med förslag till ändrad lydelse af åtskilliga paragrafer i kongl. förordningarna af den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet och i stad samt kongl. förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862. Propositionen blef af Riksdagen bifallen, och Kongl. Maj:t utfärdade den 8 mars 1889 författningar i ämnet. Genom den förändrade lydelse, 4 i förordningen om kommunalstyrelse å landet den 21 mars 1862 erhållit enligt förordningen den 8 mars 1889, är medlem af eu kommun å landet icke blott en hvar, som där är mantalsskrifven, utan jämväl hvar och en, hvilken, utan att vara i kommunen mantalsskrifven, därstädes eger eller brukar fast egendom eller är för inkomst af kapital eller arbete till allmän bevillning uppförd. Likaledes är numera genom 3 i förordningen om kommunalstyrelse i stad den 21 mars 1862, sådan denna paragraf lyder enligt

förordningen den 8 mars 1889, äfven den person medlem af stac?skommun, hvilken, utan att vara i kommunen mantalsskrifven, därstädes eger fast egendom eller är för inkomst af kapital eller arbete till allmän bevillning uppförd. Såsom bekant sammanhänger den på medlemskapet i kommun och skattskyldigheten till densamma grundade kommunala rösträttigheten på det närmaste med rösträtten å kyrkostämma. Enligt 4 i kongl. förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 tillkommer nämligen rättighet att deltaga i kyrkostämmas öfverläggningar och beslut, på landet, den som på kommunalstämma och, i stad, den som vid allmän rådstuga rösträtt eger, med undantag allenast för främmande trosbekännare och den, som anmält sig till utträde ur svenska kyrkan. År således en person röstberättigad å kommunalstämma eller vid allmän rådstuga, är han följaktligen, därest han ej tillhör nyssnämnda undantag, röstberättigad jämväl å kyrkostämma. Denna allmänna regel eger dock ännu icke tillämplighet i Stockholm. Enligt 2 i förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862, sådan denna paragraf lyder jämlikt förordningen den 8 mars 1889, är medlem af kommunen en hvar, som där är mantalsskrifven, äfvensom hvar och en, hvilken, utan att vara i kommunen mantalsskrifven, därstädes eger fast egendom eller är för inkomst af kapital eller arbete till allmän bevillning uppförd. Den fastighetsegare härigenom beredda förmån att genast betraktas såsom medlem af Stockholms kommun, oberoende däraf huruvida han kunnat blifva för fastigheten uppförd till allmän bevillning eller icke, förefinnes ej i fråga om rösträtt å kyrkostämma. Kongl. förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863, i hvilken någon förändring motsvarande den ofvan nämnda hittills icke skett, stadgar nämligen i första stycket af 4 följande:»rättighet att deltaga i kyrkostämmas öfverläggningar och beslut tillkommer hvarje medlem af svenska kyrkan, som vid val af stadsfullmäktige rösträtt eger och inom församlingen är mantalsskrifven eller ändock därstädes är för fast egendom eller inkomst af arbete eller kapital till allmän bevillning uppförd, samt för oguldna utskylder till kyrka eller skola icke häftar». För åvägabringande af enhet i den kommunala lagstiftningen torde nämnda stadgande böra förändras därhän, att egare af fast egendom i Stockholm tillerkännes rösträtt å k)u kostämma utan hinder däraf, att Justitie-ombudsmannens embetsberättelse till 1891 års riksdag. 16 121

122 lian icke blifvit för fastigheten uppförd till allmän bevillning. Ändras första stycket af 4 i detta syfte, betingas däraf för undvikande af smärre oegentligheter äfven åtskilliga jämkningar i 5 och 37 mom. 1 i nämnda förordning, för hvilka jämkningar någon särskild motivering ej torde erfordras. Vidare har på Riksdagens förslag Kongl. Maj:t den 2 maj 1890 utfärdat förordning angående tillägg till 23 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862. Nämnda tillägg afser, att församling eger välja suppleanter för ledamöter i kyrkoråd och skolråd. Det torde vara lämpligt att motsvarande tillägg göres till förut omförmälda, för Stockholm gällande förordning af den 20 november 1863, hvars 25 innehåller bestämmelser i öfrig! motsvarande dem, som finnas i 23 af nämnda förordning af den 21 mars 1862. Ett författningsförslag rörande dessa ändringar och tillägg i kyrkostämmoförordningen för Stockholm har blifvit af mig uppgjordt; och jag hemställer, att Riksdagen måtte antaga samma förslag, så lydande: Förordning angående ändringar i och tillägg till förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863. Härigenom förordnas, att första stycket af 4 samt 5 och 37 mom. 1 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863 skola erhålla följande ändrade lydelse: 4, första stycket. Rättighet att deltaga i kyrkostämmas öfverläggningar och beslut tillkommer hvarje medlem af svenska kyrkan, som vid val af stadsfullmäktige har rösträtt och inom församlingen är mantalsskrifven eller ändock därstädes eger fast egendom eller är för inkomst af arbete eller kapital till allmän bevillning uppförd, samt för oguldna utskylder till kyrka eller skola icke häftar. 5. Mom. 1. Rösträttigheten å kyrkostämma beräknas efter den bevillning till staten, som enligt näst förut upprättade, vederbörligen fastställda bevillningstaxeringslängd skall erläggas för den röstberättigade tillhörig fast egendom eller blifvit honom påförd för inkomst af kapital eller arbete. Beräkningen sker sålunda, att bevillningsbelopp, icke öfverstigande åtta riksdaler riksmynt, gifver åt röstberättigad person eu

* röst; bevillning öfver åtta riksdaler till och med sexton riksdaler två röster, däröfver till och med tjugufyra riksdaler tre röster, däröfver till och med trettiotvå riksdaler fyra röster, däröfver till och med fyratio riksdaler fem röster och på lika sätt vidare, så att hvart nytt åttatal af riksdaler i bevillning berättigar till en röst, i följd hvaraf den, som i bevillning skattar öfver etthundrafemtiotvå riksdaler till och med etthundrasextio riksdaler, eger tjugu röster; dock vare detta det högsta röstetal, som någon inom en församling må tillkomma, huru mycket än bevillningssumman öfverstiger sistnämnda belopp. Mom. 2. Det röstetal, som på nämnda grund af bevillning tillkommer hvar och en röstegande vid kyrkostämma inom församlingen, utföres i behörig röstlängd, som öfverståthållareembetet för hvarje år från upphördsverket infordrar och låter tillställa församlingens kyrkoherde senast inom den 15 april, för att vid kyrkostämma före maj månads utgång justeras. Röstlängden skall upptaga alla dem, som i kyrkostämma inom församlingen ega rösträtt. De skola i röstlängden intagas i den ordning, hvars och ens bostad eller, då röstberättigad icke bor inom församlingen, läge af fastighet, eller rörelse, för hvilken rösträtt utöfvas, föranleder, med uppgift, i särskild kolumn, å det bevillningsbelopp, som för sistförflutna året skall erläggas för fastighet, tillhörig röstberättigad, eller blifvit honom påfördt för inkomst af kapital eller arbete; och skall den röstegandes hela röstetal inom församlingen vara å ett ställe utfördt. För anmärkningar vare i längden nödigt rum lemnadt. Mom. 3. Röstlängd, som vid kyrkostämma justerad är, gäller sedan tilldess ny längd uppgjord och justerad blifvit. Röstberättigad, som ej är i röstlängden antecknad, vare ej därför sin rösträtt förlustig, så framt han vid den kyrkostämma, då röstlängden justeras, med uppvisande af nästföregående årets debetsedel eller eljest sin behörighet styrker. Yrkar någon att med ändrad rösträtt i kyrkostämma deltaga, då skall han sin rätt styrka. Godkännes den af församlingen, skall anteckning därom af kyrkostämmas ordförande i röstlängden göras. Förvärfvar någon efter den tid, då röstlängden justerades, rösträtt inom församlingen, och styrker sådant å kj^rkostämina, varde äfven han i röstlängden införd. $ 37, mom. 1. En hvar, som inom församlingen är mantalsskrifven, eller ändock därstädes eger fast egendom eller är för inkomst af kapital eller arbete till allmän bevillning uppförd, är skyldig att i förhållande till beloppet 123

124» af den bevillning, som enligt näst förut upprättade vederbörligen fastställda bevillningstaxeringslängd skall erläggas för honom tillhörig fast egendom eller blifvit honom påförd för inkomst af kapital eller arbete, i de afgift^, om hvilka kyrkostämma besluter, deltaga, utom i de fall, för hvilka annorlunda är i lag eller författning stadgadt; och må förty personliga eller matlagsafgifter icke, utöfver hvad lag uttryckligen medgifver, af kyrkostämma beslutas. År nu redan beslut fattadt om annan grund för afgifts utgående, må ett sådant beslut ej anses genom denna förordning upphäfdt, därest det ej afser annan personlig afgift än särskilt medgifven är. Enahanda skyldighet att deltaga i ofvan nämnda afgifter åligger bolag. Vidare förordnas att 25 skall erhålla följande tillägg: Då val af ledamöter i kyrkoråd eger rum, må, där församlingen så beslutar, jämväl utses hälften så många suppleanter som ledamöterna i kyrkorådet, eller, då antalet af dessa icke är jämnt, det antal, som är närmast öfver hälften. I afseende å valbarhet gälle hvad om ledamot är stadgadt. Tjenstgöringstid för suppleant är två år. Hvad här ofvan är stadgadt om suppleanter för kyrkorådets ledamöter gälle ock angående suppleanter för ledamöterna i skolrådet. Ersättning för Genom en hit inkommen framställning har min uppmärksamhet ekonomiska*y blifvit fäst därå, att de nuvarande bestämmelserna i fråga om ersättning ecklesiastika åt kronobetjent för ekonomiska besigtningar å ecklesiastika boställen boställen. äro mindre tydliga. De förhållanden, hvilka föranledde framställningen voro följande: En t. f. kronofogde i Upsala läns södra fögderi förrättade, på grund af särskilt förordnande, den 19 och 20 september 1887 ekonomiska besigtningar å kyrkoherde-, komministers- och klockareboställen i Villberga församling. Vid fråga om liqvid af förrättningsmannens räkningar för besigtningarna vägrade kyrkoherden i Villberga församling att till honom utgifva i räkningarna upptagna tillhopa 12 kronor, utgörande traktamente för två dagar, hvilket traktamente beräknats enligt resereglementet den 11 februari 1881 med 6 kronor för hvardera dagen. Såsom stöd för sin vägran åberopade kyrkoherden, att enligt 1 och 2 i kongl. kungörelsen angående kostnadsersättning till militäre, landsstats- och ecklesiastike tjensteman för en del resor inom tjenstgöringsdistrikten den 11 februari 1881 förrättningsman blott egde åtnjuta ersättning för

resorna till och från nämnda boställen men icke vore berättigad till dagtraktamente. På begäran af förrättningsmannen utanordnade Konungens befallningshafvande i Upsala län den äskade traktamentsersättningen, 12 kronor, att af statsmedel utbetalas såsom förskott, till ersättning af Villberga kyrkokassas medel eller af Villberga församling. I sammanhang därmed anmodade Konungens befallningshafvande kronofogden i orten att hos vederbörande uttaga den statsverket tillkommande ersättning för berörda förskott. Omförrnälda belopp, 12 kronor, blef till följd häraf utbetaldt af Villberga kyrkokassa och inflöt i behörig ordning till statsverket. Men prosten i det kontrakt, hvartill Villberga församling hör, ansåg sig på grund af sin skyldighet att bevaka kyrkornas bästa böra hänskjuta ärendet till justitieombudsmannens ompröfning. Den fråga, som här närmast föreligger, är således den, huruvida kronofogde, som på grund af förordnande hållit ekonomisk besigtning å ecklesiastikt boställe, eger rätt till dagtraktamente under förrättningen eller icke. I nära sammanhang härmed står frågan om den grund, efter hvilken kronobetjent eger att för sådan förrättning åtnjuta reseersättning. Då de ecklesiastika boställenas antal är mycket stort samt dessa besigtningar periodiskt återkomma, skulle man hafva anledning antaga, att lagstiftningen tydligen besvarat nämnda frågor. Att så likväl ej är förhållandet torde framgå af den redogörelse som här följer. Genom kongl. kungörelsen angående ekonomiska besigtningar å kyrkoherdeboställen, kapellans- och klockarebord samt preste-stomhemman den 28 maj 1830 är i 8 stadgadt sålunda:»kostnadsersättning för skjuts och traktamente samt lösen för expeditionen af besigtningsinstrumentet böra af kyrkornas medel utgå och, i öfverensstämmelse med expeditionstaxan af den 15 maj 1821, utgöras till den kronobetjent, som besigtningen förrättar, med 32 skilling i dagtraktamente och skjuts för en häst, samt till nämndeman med 24 skilling om dagen och äfven skjuts för en häst». I fråga om skjutsersättning och dagtraktamente åt kronobetjent förekommer i åberopade expeditionstaxan af den 15 maj 1821 allenast följande:»dagtraktamente på utmätningsförrättningar i private mål å landet: För kronofogde eller länsman... 32 sk. jämte skjuts å en häst». Det bör noga bemärkas att 1830 års kungörelse bestämmer resekostnadsersättningen och dagtraktamente för ekonomiska besigtningar till lika belopp som för utmätningar, oaktadt under tiden mellan ut- 125

126 färdandet af 1821 års expeditionstaxa och 1830 års kungörelse Kong!. Maj:t den 5 juli 1827 utfärdat förnyadt allmänt reglemente, efter hvilken enligt ordalagen uti ingressen,»de, som extra förrättningar i kronans tjenst hädanefter uppdragas, böra skjuts och traktamente till det belopp åtnjuta, som för hvar och en af nedanstående tolf klasser nu stadgadt varder». De, som tillhörde åttonde klassen i nämnda resereglemente, bland dem häradsfogdar, berättigades till skjuts för två hästar och traktamente af 1 riksdaler 16 skilling om dagen. Och länsman, som räknades till nionde klassen, tillerkändes enligt berörda resereglemente skjuts äfvenledes för två hästar och traktamente af 1 riksdaler om dagen. Kungörelsen den 28 maj 1830 tilläde således för ekonomiska besigtningar kronobetjent både skjutsersättning och dagtraktamente efter en annan och lägre grund än då gällande resereglemente. Den 31 oktober 1851 utfärdade Kongl. Maj:t nytt resereglemente. I dess 2 föreskrefs att reglementet skulle gälla vid alla extra förrättningar i statens ärenden utom: a) när trupp fortskaffas efter tågordningen eller sjöledes; b) för arfvoden vid landtmäteriförrättningar; samt c) i de öfriga fall, när, i anseende till uppdragets beskaffenhet, genom utfärdade instruktioner eller särskilda föreskrifter annorlunda vore i afseende på skjutsersättning eller traktamente stadgadt. Samma stadgande upprepades sedermera i 2 af resereglemente! den 10 november 1865, och likartad föreskrift med den under c) här ofvan återfinnes i 1 i det nu gällande reglementet af den 11 februari 1881. På grund af sistberörda föreskrift och då Kong!. Maj:t genom beslut den 24 september 1867 i särskildt mål, för hvilket jag här nedan skall närmare redogöra, ogillat förrättningsinans anspråk att för ekonomisk besigtning å ecklesiastikt boställe erhålla dagtraktamente till det belopp, resereglementet den 10 november 1865 bestämde, torde förrättningsman vid besigtning af nämnda slag för närvarande icke ega rätt till skjutsersättning och dagtraktamente enligt resereglementets bestämmelser. Ofvan är erinradt, att genom kungörelsen den 28 maj 1830 bestämdes förrättningsmannens skjutsersättning och dagtraktamente efter lika grund som då var genom expeditionstaxan af den 15 maj 1821 stadgad i fråga om utmätningsförrättningar i privata mål, till hvilken taxa 8 i 1830 års kungörelse jämväl uttryckligen hänvisar. 1821 års expeditionstaxa gällde till den 1 januari 1856, då kongl. förordningen af den 30 november 1855 angående expeditionslösen bör-

jade tillämpas. I olikhet med 1821 års expeditionstaxa innehöll nämnda förordning icke någon bestämmelse rörande godtgörelse åt kronofogde eller länsman för utmätningsförrättningar i privata mål. Anledningen härtill är att söka däri, att kommitterade, som utarbetade förslaget till nämnda förordning, ansågo, att expeditionstaxan ej borde omfatta andra föremål än afgifter för utgående handlingar. Kommitterade uppgjorde fördenskull ett särskilt förslag till författning angående, bland annat, godtgörelse till förrättningsmän för besigtnings-, värderings- och utmätningsförrättningar i enskilda mål, hvilket förslag omfattade sådana ämnen, som förekommo i 1821 års expeditionstaxa, men enligt kommitterades åsigt ej lämpligen hade sin plats i expeditionstaxan. Samma dag, den 30 november 1855, då Kong]. Maj:t utfärdade nämnda förordning angående expeditionslösen, utfärdade Kongl. Maj:t äfven förordning angående arfvode för auktion å utmätt fastighet på landet samt godtgörelse till förrättningsmän för besigtnings-, värderingsoch utmätningsförrättningar i enskilda mål m. m. Genom punkten 2 i sistnämnda förordning bestämdes att kronobetjent skulle ega att för värdering, utmätning, qvarstad eller annan dylik förrättning i enskilda mål erhålla 1 riksdaler 50 öre i dagtraktamente jämte skjuts för en häst. Denna ersättning var icke obetydligt mindre än den ersättning, då gällande resereglemente af den 31 oktober 1851 tillförsäkrade kronofogde eller länsman, enär båda enligt reglementet egde rätt till skjuts för två hästar, hvarjämte dagtraktamentet utgjorde för kronofogde 2 kronor och för länsman 1 krona 50 öre. Nämnda punkt i förordningen af den 30 november 1855 är numera upphäfd genom kongl. förordningen angående ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål samt till stäinningsmän in. m. den 12 juli 1878. Genom 1, 2 och 5 i denna förordning stadgas att för utmätning, besigtning m. in. tillgodonjuter den, som förrättningen verkställer, 2 kronor samt ersättning för skjuts efter eu häst. Äfven denna ersättning är mindre än om ersättningen skulle utgå enligt nu gällande resereglemente af den 11 februari 1881. Samma dag, den 11 februari 1881, utfärdade Kongl. Maj:t äfven kungörelse angående kostnadsersättning till militäre-, landsstats- och ecklesiastike tjensteman för eu del resor inom tjenstgöringsdistriktet. Jämlikt denna kungörelse eger i vissa fall tjensteman att åtnjuta ersättning för resor till och ifrån extra förrättningar, men får icke beräkna dagtraktamente. Under åberopande af denna kungörelse vägrade, såsom förut nämnts, kyrkoherden i Villberga församling att i ofvan omförmälda fall utbetala annat än reseersättning. Men häremot invände, såsom mig synes med fullt 127

128 skal, t. f. kronofogden i sin förklaring, att kungörelsen ej vore tillämplig på här föreliggande fall, enär 1 i kungörelsen föreskrefve, att ersättning enligt bestämmelserna i densamma skulle utgå för resor till och ifrån extra förrättningar, så framt icke sådan förmån vore genom andra författningar redan bestämd. Detta var nämligen förhållandet i fråga om ekonomiska besigtningar å ecklesiastika boställen, hvarom bestämmelser meddelats genom kungörelsen den 28 maj 1830. Här ofvan omförmäldes, att Kongl. Maj:t den 24 september 1867 i särskild! mål meddelat ett beslut, som vore af vigt i föreliggande fall. Nämnda mål afsåg följande förhållande: En kronofogde hade förrättat ekonomisk besigtning å Fliseryds församlings kyrkoherdeboställe samt i afgifven arfvodesräkning tillgodofört sig traktamente för tre dagar enligt resereglemente! den 10 november 1865 med fyra kronor för hvarje dag eller tillhopa tolf kronor. Häröfver klagade Fliseryds församling hos Konungens befallningshafvande i Kalmar län och förmenade, att kronofogden, likmätigt kungörelsen angående kostnadsersättning till tjensteman för en del resor inom tjenstgöringsdistrikten den 30 december 1863, icke vore berättigad till annan godtgörelse än för skjutskostnaden. I utslag den 5 april 1867 yttrade Konungens befallningshafvande, att Konungens befallningshafvande funnit den öfverklagade traktamentsersättningen, i afseende hvarå resereglementet den 10 november 1865 och kungörelsen den 30 december 1863, enligt däri förekommande stadganden, icke lände till efterrättelse, rätteligen hafva bort beräknas i öfverensstämmelse med föreskrifterna i 8 af kungörelsen den 28 maj 1830 och förordningen angående godtgörelse till förrättningsmän för besigtningsförrättningar m. m. den 30 november 1855, i följd hvaraf kronofogdens arfvodesräkning blefve i öfverklagade delen sålunda rättad, att däri upptagna traktamente nedsattes till 1 krona 50 öre för hvarje dag eller för tre dagar till 4 kronor 50 öre. Mot utslaget anförde kronofogden underdåniga besvär. Statskontoret, hvars yttrande infordrades med anledning af besvären, anförde i sitt den 6 augusti 1867 afgifna underdåniga utlåtande följande:»jämte det föreskrift meddelades uti kongl. kungörelsen den 28 maj 1830 angående ekonomiska besigtningars hållande å kyrkoherde- m. fl. ecklesiastika boställen, stadgades tillika uti den af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande åberopade 8 af samma nådiga kungörelse att kostnadsersättning för skjuts och traktamente samt lösen för expeditionen af besigtningsinstrumentet skulle af kyrkornas medel utgå i öfverensstämmelse med expeditionstaxan af den 15 maj 1821 och således utgöras

till den kronobetjent, som besigtningen förrättade, med, bland annat, 32 skillingar i dagtraktamente. Sedermera blef väl, på sätt klagandena förmält, nyssnämnda expeditionstaxa, jämväl i de de delar den innefattade föreskrift om godtgörelse till kronofogde eller länsman för dylika förrättningar, upphäfd genom Kongl. Maj:ts förnyade nådiga förordning angående expeditionslösen af den 30 november 1855, men i sammanhang med denna författning utfärdades under samma dag särskild nådig förordning angående, bland annat, godtgörelse till förrättningsmän för besigtningsförrättningar i enskilda mål, och, i likhet med hvad i afseende å expeditionslösen egde rum, blef traktamentet för förrättning å landet, likasom i staden, förhöjdt till 1 riksdaler 50 öre riksmynt för förrättningsmannen. Då den ersättning, som på grund af 1830 års nådiga kungörelse skulle till förrättningsmannen vid ekonomiska besigtningar utgå, var bestämd till fullkomligt enahanda belopp, som uti 1821 års expeditionstaxa upptages för utmätningsförrättningar i privata mål å landet, med hvilka dessa således ansågos jämförliga, synes däraf följa, att traktamentet för de ekonomiska besigtningarna, som icke vidare kunde utgå efter 1821 års expeditionstaxa, därefter borde beräknas till samma belopp, som för besigtningsförrättningar uti enskilda mål blifvit genom 1855 års nådiga kungörelse bestämdt, eller till 1 riksdaler 50 öre; och enär någon förändring härutinnan sedermera ej blifvit föreskrifven, helst stadgandena så väl uti nådiga kungörelsen den 30 december 1863, angående kostnadsersättning till tjensteman för en del resor inom tjenstgöringsdistrikten, som uti det förnyade resereglementet af den 10 november 1865 uttryckligen icke afse sådana förrättningar som de ifrågavarande, för hvilka traktamentsersättning enligt förut meddeladt särskild! stadgande bör utgå, hemställer statskontoret i underdånighet att besvären må utan nådigt afseende lernnas.» Därefter förklarade Kongl. Maj:t genom beslut den 24 september 1867, att de underdåniga besvären icke kunde vinna afseende. Såvidt jag kunnat inhemta, har fråga af förevarande beskaffenhet sedermera icke blifvit dragen under Kongl. Maj:ts pröfning. Det otillfredsställande skick, hvari lagstiftningen rörande detta ämne befinner sig, har äfven förut varit beaktadt. Redan i ett af Kongl. Maj:ts och rikets kammarkollegium den 29 april 1867 afgifvet underdånigt utlåtande angående ecklesiastik boställsordning framhålles, att i afseende på ersättning för skjuts och dagtraktamente åt kronobetjent vid ekonomisk besigtning osäkerhet vid tillämpning af författningarna blifvit förspord, i det dels kungörelsen den 28 maj 1830, dels resereglementet och dels kungörelsen den 30 december Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1891 års riksdag. 17 129

130 1863 följts. De kommitterade, hvilka den 28 mars 1879 afgåfvo förslag till förordning angående presterskapets boställen, yttrade sig härom sålunda:»enligt hvad af en del Konungens befallningshafvande och prester uppgifvits, lärer ersättningen åt kronobetjent för ekonomiska besigtningar inom olika orter beräknas efter än den ena och än den andra af de flera rörande kronobetjents ersättning för extra förrättningar meddelade stadganden, såsom kongl. kungörelsen den 28 maj 1830, angående ekonomiska besigtningar å prestboställen, 8, kongl. förordningen den 30 november 1855, angående godtgörelse till förrättningsmän för besigtnings-, värderings- och utmätningsförrättningar i enskilda mål m. m.*), kongl. kungörelsen den 30 december 1863, angående kostnadsersättning till militäre, civile och ecklesiastike tjensteman för en del resor inom tjenstgöringsdistrikten, samt kongl. resereglemente! den 10 november 1865 med däri sedermera gjorda förändringar. Kommitterade, som ej tilltro sig att afgöra, hvilket af dessa stadgande:! rätteligen bör uti förevarande fall tillämpas, hafva föreslagit, att kronobetjents godtgörelse skall utgå med reseersättning och dagtraktamente enligt gällande resereglemente.» Det af Kongl. Maj:t år 1889 för Riksdagen framlagda förslag till ecklesiastik boställsordning innehöll äfven i 44, att kronobetjent skulle undfå reseersättning och dagtraktamente enligt gällande resereglemente. Men såsom bekant har nämnda författningsförslag icke blifvit antaget, hvadan de äldre bestämmelserna i ämnet ännu måste tillämpas. Vid öfvervägande af innehållet af de bestämmelser, för hvilka här ofvan redogjorts, samt statskontorets i nämnda mål afgifna utlåtande äfvensom Kongl. Maj:ts beslut den 24 september 1867 synes det mig, att kronobetjent, som förordnats att verkställa ekonomisk besigtning å ecklesiastikt boställe, eger att för förrättningen bekomma godtgörelse enligt de grunder, som numera äro bestämda genom kongl. förordningen angående ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän in. m. den 12 juli 1878. Med tillämpning häraf på ifrågavarande ekonomiska besigtningar å de tre ecklesiastika boställena i Villberga församling, borde t. f. kronofogden i Upsala läns södra fögderi bekommit, förutom ersättning för skjuts efter eu häst, 2 kronor för hvarje besigtning eller tillhopa 6 kronor i stället för traktamente under två dagar med 12 kronor. Det *) Ändrad genom kongl. förordningen den 12 juli 1878.

belopp, Villberga församlings kyrkokassa måst i traktamente utgifva för mycket, synes sålunda vara 6 kronor. I betraktande af de otydliga stadgandena i ämnet ansåg jag mig ej böra i fråga om Konungens befallningshafvande i Upsala län, som förskottsvis till t. f. kronofogden utbetalt berörda 12 kronor och låtit hos Villberga församlings kyrkokassa utkräfva de förskotterade medlen, vidtaga någon annan åtgärd, än att jag i skrifvelse till Konungens befallninghafvande meddelade det hufvudsakliga af hvad jag här ofvan anfört. Tilläfventyrs kan det anses hafva ålegat mig att, då stadgandena rörande ersättning åt kronobetjent för ekonomisk besigtning å ecklesiastika boställen befunnits mindre tydliga, göra underdånig framställning till Kongl. Maj:t med anhållan om deras förtydligande. Men vid behandling af en inom Riksdagens Andra kammare år 1890 väckt motion rörande ändring i bestämmelserna om kostnadsersättningar vid syner och ekonomiska besigtningar å ecklesiastika boställen, hvilken motion remitterats till Kammarens tillfälliga utskott n:r 1, hemställde utskottet, under anförande att med då föreliggande, enligt utskottets uppfattning mindre betydande, fråga utan olägenhet kunde anstå, till dess frågan om ny ecklesiastik boställsordning komme till slutligt afgörande, att motionen icke måtte till någon åtgärd föranleda, och blef denna utskottets hemställan af Kammaren bifallen. Då frågan om ecklesiastik boställsordning sannolikt kommer att inom en icke aflägsen framtid blifva slutligen afgjord, har jag ej heller ansett mig böra hos Kongl. Maj:t göra någon framställning i föreliggande ämne. 131 Vid den granskning, som i justitieombudsmansexpeditionen egnas straffånge, införteckningar öfver de i rikets fängelser förvarade fångar, har jag kom-te?e" " C O cd i t) cd vnrd.tnn tfnlf. mit att bemärka följande förhållande. utom fän- Sedan arbetaren Carl Johan Johansson, hvilken af Göta hofrätt genom utslag den 22 juni 1888 för stöld dömts till åtta månaders straffarbete, börjat undergå detta straff i länscellfängelset i Jönköping den 25 i samma månad, men den 1 påföljande augusti för sinnessjukdom afförts till Vadstena hospital, återfördes Johansson den 12 december 1889 till fängelset, hvarefter Konungens befallningshafvande i Jönköpings län genom beslut den 13 december 1889 förordnade att, som tiden för det Johansson ådömda straffarbete dåmera tilländagå^., skulle han ur fängelset lösgifvas. Enär Johansson syntes icke hafva blifvit hållen till det ådömda straffets undergående längre än en månad och sju dagar, infordrade

132 jag från Konungens befallningshafvande yttrande angående anledningen härtill samt huru det vid verkställighet af straffarbete föreskrifna afdraget i detta fall blifvit beräknadt. Till följd häraf meddelade Konungens befallningshafvande, att då frågan om beräkning af tiden för det Johansson ådömda straffarbete den 13 december 1889 anmäldes, hade Konungens befallningshafvande att genast ingå i pröfning däraf, hvilken pröfning utföll så, att tiden för straffarbetet ansågs redan tilländalupen. Konungens befallningshafvande hade nämligen att ställa sig till efterrättelse föreskrifterna i kongl. cirkuläret den 7 mars 1855. Sedan bestämmelse meddelats om den tid, från hvilken fängelsestraff borde beräknas, stadgades i cirkuläret vidare, att, därest den dömde genom rymning eller eljest själf vållade hinder i hans afsändande till straffängelset eller att straffets verkställighet afbrötes, den tid, hvarunder ett sådant hinder eller afbrott egde rum, ej finge strafftiden afräknas. Häraf syntes, enligt Konungens befallningshafvandes uppfattning, följa, att, då hinder för den dömdes afsändande till straffinrättning eller afbrott i straffets verkställighet icke vållats af honom själf, strafftiden fortfarande skulle anses löpa utan afseende å hindret eller afbrottet; och själfva det ord»rymning», hvilket lagstiftaren såsom exempel anfört, syntes angifva, att lagstiftaren icke tänkt sig vistelsen inom själfva fängelsets murar såsom en oundgängligen nödvändig förutsättning för en fortsatt beräkning af strafftiden. För denna uppfattning talade äfven, att om straffånge, som fördes till sjukvårdsinrättning, icke finge anses såsom straffånge, han, som väl icke kunde anses såsom ransaknings- eller transportfånge, tilläfventyrs skulle anses såsom varande på fri fot. Att Johansson skulle själf vållat den sinnessjukdom, hvari han råkat, syntes icke kunna antagas, helst den tanken närmast låg till hands, att sjukdomen var en följd af den nära fyra månader långa vistelsen i enrum under ransaknings- och strafftiden. Då han således icke kunde anses hafva själf vållat det afbrott i straffarbetet, som egt rum, och strafftiden sålunda beräknades från den 25 juni 1888 utan afbrott, hade Konungens befallningshafvande ansett sig icke ega fog att hålla Johansson till vidare straffarbete. Enär Johansson icke hållits i enrum öfver tre månader, kunde han väl icke vara berättigad till afdrag enligt kongl. förordningen den 21 december 1857, men då strafftiden äfven utan beräkning af sådant afdrag ansågs hafva tilländagå^, fanns något särskildt yttrande därom icke af nöden. Slutligen tillädes att Konungens befallningshafvande efter den 13 december 1889 funnit i»nytt juridiskt arkiv», årgången 1888, sid. 297, en redogörelse för ett rättsfall i eu med nu ifrågavarande så godt som

likartad fråga, däri högsta domstolens fleste ledamöter ansett den tid, under hvilken straffånge vårdats å sjukhus utom fängelset, ej kunna å straffarbetstiden afräknas; och hade detta rättsfall varit för Konungens befallningshafvande bekant vid pröfningen af frågan om beräkning af det för Johansson återstående straffarbete, hade antagligen ett beslut, öfverensstämmande med den åsigt, som hos Kongl. Maj:t gjort sig gällande, blifvit fattadt. Det af Konungens befallningshafvande åberopade kongl. cirkuläret af den 7 mars 1855 synes mig ej innehålla något till stöd för Konungens befallningshafvandes omförmälda den 13 december 1889 fattade beslut. Uttryckligt lagbud i frågan saknas hitintills hos oss. Men, såvidt jag kunnat inhemta, följa de verkställande myndigheterna vanligen den grundsats, hvilken i nämnda rättsfall gjort sig gällande hos Kongl. Maj:t. Den grundsatsen är att, därest en insjuknad straffånge vårdas å sjukhus inom fängelset, den tid han å sjukhuset tillbringar bör räknas honom till godo såsom aftjent strafftid, men att, om han vårdas å sjukhus utom fängelset, någon rätt till afdrag icke tillkommer honom, utan att sådant afdrag endast kan af Kongl. Maj:t i nådeväg beviljas. Kongl. Maj:t har ock genom utslag den 10 juli 1886, i enlighet med hvad fångvårdsstyrelsen hemställt, afslagit en underdånig ansökning därom, att den tid, en straffånge varit å hospital utom fängelset intagen, finge å strafftiden afräknas. Däremot har Kongl. Maj:t genom utslag den 1 december 1882, den 31 augusti 1883, den 22 oktober 1886 och'den 28 februari 1890, jämväl i enlighet med fångvårdsstyrelsens hemställan, med afseende å förekomna omständigheter af nåd förskonat fyra strafffångar, hvilka under strafftiden drabbats af sinnessjukdom och blifvit å hospital utom fängelset intagne, från fortsättning af de ådömda straffen. Nämnda grundsats synes mig vara riktig, ty svårligen finnes någon giltig rättsgrund därför, att tiden för den sjukes vistande å sjukhus eller hospital utom fängelset, det vill säga utan att han i ringaste mån själf erfar någon straff- eller fångbehandling, och utan att någon sådan ens är afsedd, skall räknas honom till godo å strafftiden. En sådan fånge kan ju icke ens förnimma det tvång på sinnet, som känslan att befinna sig inom fängelsemurarne medför. Men å andra sidan lärer väl ingen bestrida, att starka humanitära skäl för en strafflindring i nådeväg ofta kunna förefinnas i fråga om sådana fångar, hvilkas vistelse inom fängelset måst för sjukdom afbrytas. Synnerligen ofta torde emellertid icke fall af ifrågavarande beskaffenhet uppstå. Ty samtliga straffängelser äro försedda med sjukrum, där fånge kan erhålla nödig skötsel. Till följd häraf lärer det, på 133

134 sätt fångvårdsstyrelsen anfört i ett underdånigt utlåtande den 24 april 1889 angående utsträckning af tiden för straffarbetes fullgörande i enrum m. m., icke böra ifrågakomma, att kroppsligt sjuk fånge flyttas till allmänt sjukhus, därest icke läkaren intygar, att sådan vård, som för fångens återställande till helsan erfordras, icke kan inom fängelset beredas. I två af våra grannländer, Danmark och Finland, har en annan åsigt än den nyssnämnda i fråga om sinnessjuk fånges rätt att åtnjuta afdrag för sjukhustiden gjort sig gällande. I Danmark, hvarest liksom hos oss verkliga sjukafdelningar synas finnas inom fängelserna, föreskrifves genom en konglig anordning af den 13 februari 1873, 6, att när en fånge såsom sinnessjuk förflyttas till en sinnesvårdsanstalt, skall hans vistelse därstädes inräknas i strafftiden. I fråga om Finland heter det i 2 kapitlet 3 af den förordning om verkställighet af straff, som Finlands ständer vid 1888 års landtdag antogo:»ej må fånge, för det han under strafftiden varit sjuk, ändå att han vårdats utom straffanstalten, qvarhållas där längre, än i domen föreskrifvits.» I Norge åter finnes, såvidt till min kunskap kommit, icke någon lagstadgad rätt för en straffånge, som från fängelse måst förflyttas till sjukvårdsanstalt utom fängelset, att njuta afdrag å strafftiden för den å nämnda anstalt tillbragta tiden. Men i nådeväg lärer sådant afdrag vanligen beredas honom. Ehuru af det förut anförda framgår att, enligt mitt förmenande, Konungens befallningshafvande i det här ofvan särskilt, omförmälda fall förfarit mindre riktigt, har jag likväl ej ansett mig böra såsom embetsfel betrakta Konungens befallningshafvandes åtgärd. Saknaden af ett tydligt lagbud kunde däremot hafva föranledt mig att i ämnet göra en framställning till Kongl. Maj:t. Men det är sannolikt att, ^ såväl i följd af Riksdagens skrifvelse till Kongl. Maj:t den 9 majm880 om utsträckning af tiden för straffarbetes verkställande i enrum, som ock med föranledande af en under år 1880 af dåvarande justitieombudsmannen hos Kongl. Maj:t gjord framställning i fråga om föreskrifterna angående straffs verkställande, en revision af nu gällande, i flera författningar och cirkulär spridda, dels otydliga, dels ofullständiga bestämmelser angående verkställighet af straff inom kort förestår, och då vid en sådan revision äfven nu framlagda fråga icke lärer leinnas obeaktad, har jag för närvarande ansett tillräckligt att här i min embetsberättelse fästa uppmärksamheten å densamma.

Genom lagen angående handelsregister, firma och prokura den 13 Felande uppjuli 1887 är bland annat föreskrifvet, att handelsregister för inskrifning5'^,6 'tillhan' åt anmälanden enligt nämnda lag skola töras, tör otockholm hos öfverståthållareembetet, för annan stad hos magistraten eller, där sådan ej finnes, hos vederbörande stadsstyrelse och för landsbygden hos Konungens befallningshafvande, samt att en hvar, som vill idka handel eller annan näring, med hvars utöfvande följer skyldighet att föra handelsböcker, skall göra anmälan till handelsregistret; och vidare stadgas i 5 mom. af 21 nämnda lag följande:»inträffar konkurs, skall underrättelse om den offentliga stämningen samtidigt med kungörelsen därom genom rättens eller domarens försorg afsändas till registreringsmyndigheten för att inskrifvas i handelsregistret.» Vid besök hos länsstyrelser och magistrater under mina embetsresor har jag äfven egnat tillsyn, huru handelsregistren hos dessa myndigheter föras, och vanligen funnit dem i tillfredsställande skick. En omständighet i afseende å dessa register har likväl väckt min uppmärksamhet, nämligen att nästan aldrig någon anteckning om konkurs förekommit i desamma. Vid efterfrågan hos länsstyrelser har meddelats mig, att underrättelser af nämnda slag ytterst sällan eller aldrig insändas från häradshöfdingar. Då jag vid besök hos häradshöfdingar funnit af konkursförteckningarna, att ett ej ringa antal handlande och andra näringsidkare gjort konkurs, samt jag med anledning häraf framställt förfrågan, huruvida föreskrifven underrättelse därom afsändts till länsstyrelsen, har jag i de flesta fall fått till svar, att nämnda stadgande blifvit förbisedt, hvadan någon underrättelse ej afgått. Mina anmärkningar om enahanda ofullständighet i de hos magistrater förda register och de i anledning däraf lemnade svar hafva gifvit vid handen, att äfven rådstufvurätterna vanligen förbisett nämnda stadgande och följaktligen uraktlåtit att i sin egenskap af magistrater göra anteckning om konkurser i handelsregistren. Eu och annan häradshöfding har föreburit, att han icke egde kännedom, huruvida konkursgäldenär gjort anmälan till handelsregistret, och således ej haft anledning att sända underrättelse till registreringsmyndigheten. Härvid har jag emellertid erinrat, att upplysning om, huruvida konkursgäldenär gjort sådan anmälan, lätt kunde vinnas medelst att härom tillfråga honom, då hans lefnadsyrke gåfve anledning därtill att han vore anmälningspligtig. I de fall, då gäldenären personligen aflemnade sin konkursansökning eller vid häradsrätt svarade å borgenärs ansökning om hans försättande i konkurs, hade domaren tillfälle att härom spörja gäldenär redan före den offentliga stämningens utfärdande. I andra fall återstode alltid för domaren den utvägen att taga reda på 185

136 förhållandet vid det tillfälle, då gäldenären ginge bouppteckningsed, hvarefter underrättelsen borde ofördröjligen afsändas. Då, såsom jag nämnt, berörda stadgande synes i allmänhet hafva blifvit förbisedt, och det är af vigt att hvarje påbud efterföljes, har jag trott mig böra här omnämna saken. Ett sådant omförmälande torde i sin mån bidraga därtill, att större uppmärksamhet blir fäst å stadgandet. Ofullständigheter i saköreslängder. Beträffande indrifning och redovisning af ådömda böter och viten äro ganska fullständiga föreskrifter meddelade. Kontroll finnes sålunda redan nu däröfver, att hvarje bötes- eller vitesbelopp, som i saköreslängd uppföres, blir, såvida den dömde kan anträffas, indrifvet eller ock han, därest han ej kan gälda beloppet, hållen till motsvarande förvandlingsstraff. Huruvida åter hvarje ådöindt bötes- eller vitesbelopp verkligen blir upptaget i saköreslängd, däröfver saknas i allmänhet vid underdomstolarne kontroll. Särskild! är detta förhållandet vid häradsrätter samt vid rådstufvurätter i mindre städer. Ansvaret för protokollsföringen och för expedierandet af rättens beslut ligger där uteslutande på en enda person. Om denne uraktlåter att i domstolens saköreslängd upptaga ett ådömdt bötes- eller vitesbelopp, är det föga sannolikt att felet upptäckes. Åtminstone är sådant icke troligt, utom i den händelse att en del af beloppet skall tillfalla åklagare eller angifvare, och denne, vid efterfrågan om beloppet uttagits hos den dömde, får upplysning, att någon anteckning om böterna eller vitet ej finnes i saköreslängden. För att åtminstone i någon mån söka tillse, huruvida de böter och viten, som af underdomstolar blifvit ådömda, verkligen uppförts i saköreslängderna, har jag under mina embetsresor plägat hos hvarje domstol anställa jämförelse mellan någon dombok och den därtill hörande saköreslängden. Icke så sällan har jag därvid iakttagit, att ett eller annat bötes- eller vitesbelopp icke igenfunnits i saköreslängden. Vanligen har jag då förständigat expcditionshafvanden att genast upprätta och till exekutor afsända ett tillägg till saköreslängden, hvilket tillägg skulle innehålla uppgift å det bortglömda beloppet. Sedermera har jag förvissat mig om, att sådant tillägg blifvit expedieradt. I något enda fall, då bötes- eller vitesbeloppet varit särdeles ringa, och utslaget, hvarigenom det ådömts, blifvit meddeladt för flera år sedan, har jag ansett mig ej böra vidtaga annan åtgärd än att erinra expeditionshafvanden om noggrannhet för framtiden. Något åtal för försummelse af detta slag har jag hitintills ej funnit lämpligt att väcka.

En mera fullständig kontroll i detta hänseende kan justitieombudsmannen under sina embetsresor icke åstadkomma utan att åsidosätta annat granskningsarbete, som för det allmänna är vida angelägnare. De af mig omnämnda felen hafva ej varit af den betydenhet, att någon särskild uppsigt å saköreslängderna synes behöfva anordnas, helst kostnaderna för eu sådan för visso skulle för staten uppgå till mycket högre summa än de bötesbelopp, som nu tilläfventyrs förglömmas. Men jag har ansett mig böra på detta sätt fästa uppmärksamheten därå, att jag vid flera tillfällen funnit saköreslängd er vara ofullständiga, och jag bär gjort detta särskild t i det syfte att, då ämnet nu blifvit berördt, vederbörande skola än mera bemöda sig om sorgfällighet vid saköreslängdernas upprättande. 137 Mina embetsresor under år 1890 hafva omfattat Kalmar och Ble- Embetsresar binge län samt delar af Stockholms, Jönköpings och Kristianstads län. <to mo' Redan här ofvan, sid. 98, är omförmäldt, att jag nämnda år besökt Svea och Göta hofrätter samt hofrätten öfver Skåne och Blekinge. Vidare har jag under mina resor gjort besök hos länsstyrelser, ett domkapitel, rådstufvurätter och häradshöfdingar samt å tingsställen, där arkiv förvaras. Jag har jämväl åhört förhandlingar vid domstolar, när sådant kunnat ske utan att mina resor däraf väsentligen uppehållits. Äfvenledes har jag under år 1890 besökt centralfängelserna å Långholmen och i Karlskrona, Stockholms stads ransakningsfängelse, kronoarbetsstationen å Tjurkö samt länscellfängelser, kronohäkten och andra häkten. Jag har redan förut särskildt omförmält vissa af mig under resorna gjorda anmärkningar. Jämväl åtskilliga andra anmärkningar hafva förekommit, dock i allmänhet af mindre betydelse. Enligt inkomna meddelanden äro de flesta af de anmärkta oegentligheterna numera afhjälpta eller åtminstone åtgärder vidtagna för deras undanrödjande. Mot fångarnes skötsel och underhåll i de af mig besökta häkten har ej något varit att anmärka. Fullständig redogörelse för de under resorna gjorda iakttagelser finnes i de förda resediarierna, hvilka tillika med expeditionens diarium och registratur komma att öfverleinnas till Riksdagens lagutskott för granskning. Justitie ombudsmannens embetsberättelse till 1891 års riksdag. 18

Insomna klagomål och anställda åtal. 138 Rörande handläggning, de klagomål, som under år 1890 varit föremål för min meddelas följande öfversigt. Vid 1890 års början voro af förut inkomna klagomål fortfarande under handläggning... 20. Under året inkommo klagoskrifter till ett antal af... 289. *) Summa 309. Af dessa hafva: återkallats...... ej föranledt åtgärd... hänskjuta till justitiekansleren... efter vederbörandes hörande eller erinrande fått förfalla... hänvisats till åtal...:... vid årets slut varit utställda till förklaring eller påminnelser 222 *) 1, 58, 10, 15. Summa 309. Under år 1890 har jag förordnat om anställande af åtal mot domare och embetsman, på grund af härstädes förd klagan... 10, till följd af granskning af fångförteckningar... 4, af annan anledning... 1, Summa 15. utdrag af I den hos högsta domstolen förda minnesbok hafva följande under högsta domsto-?dv 1390 meddelade domslut blifvit antecknade: Lens minnesbok för år mo. i. Sedan vid exekutiv auktion å hemmanen Bold eller Bilsholmen, Bäck och Lanna, hvilka voro dels hvar för sig och dels gemensamt intecknade, först utropats hvarje hemman för sig, därvid för Bohl bjudits 56,500 kronor och för Lanna 14,100 kronor, hvaremot å Bäck icke något anbud afgifvits, samt hemmanen därefter gemensamt utropats, hvarvid de försålts för 71,000 kronor, så har, vid pröfning af underdåniga besvär utaf A. G. Adelsköld, såsom innehafvare af inteckning i Bohl, öfver den efter auktionen förrättade köpeskillingsliqvid, därvid nyssnämnda köpeskilling fördelats å samtliga tre hemman i förhållande till deras taxeringsvärden, högsta domstolen, enär 104 utsökningslagen stadgade, *) Af dessa äro 172 ingifna af samma person.

att, om vid flera egendomars utrop till försäljning, först hvar för sig och sedan gemensamt, den för egendomarne gemensamt erbjudna köpeskillingen öfverstege sammanlagda beloppet af hvad som bjudits vid de särskilda utropen, sista försäljningen skulle gälla och öfverskottet efter stadgad grund fördelas på de särskilda egendomarne, samt häraf följde, att, då högsta köpeskillingen bjudits vid det gemensamma utropet, icke någon af de särskilda egendomarne finge till förfång för egare eller inteckningshafvare antagas hafva vid denna försäljning betingat mindre köpeskilling än som vid de särskilda utropen därför bjudits, stadgat, att, med tillämpning af dessa grunder, vid fördelning af den för nämnda hemman gemensamt erhållna köpeskillingen 71,000 kronor, som med 400 kronor öfverstigit sammanlagda beloppet af hvad som bjudits vid de särskilda utropen, Bohl bort tillgodoföras först den vid första utropet därför erbjudna köpeskilling 56,500 kronor, och vidare den på Bohl enligt nämnda lagrum belöpande andel af omförmälda öfverskott 400 kronor. (Utslag den 6 februari 1890 i mål mellan A. G. Adelsköld i Bohl, å ena, och hypoteksföreningen mellan jordegare i Elfsborgs län med Dalsland samt Göteborgs och Bohus län, å andra sidan, angående klander af köpeskillingsliqvid.) 2. Kommissionslandtmätaren A. P. Liedberg verkställde efter förordnande och med gode mäns biträde rågångsutstakning inom hemmanet Långelycke, däri Gabriel Lilja är delegare, men denna förrättning blef på talan af annan delegare af domstol i vissa delar ändrad. Lilja instämde därefter Liedberg till häradsrätt med yrkande, att han måtte ej mindre dömas till ansvar, för det han vid berörda förrättning gjort sig skyldig till vårdslöst och felaktigt förfarande i embetet, än äfven förpligtas återgälda Lilja åtskilliga kostnader, som genom samma förfarande tillskyndats denne. Sedan domstolarne ogillat denna talan, Göta hofrätt enligt utslag den 25 januari 1889, och Lilja däröfver anfört underdåniga besvär, har fråga uppstått, huruvida Lilja egt behörighet att, på sätt som skett, emot Liedberg vid domstol föra talan om ansvar och skadestånd för förment försummelse i embetet; och har högsta domstolen därvid ansett laga hinder icke hafva mött för domstolarne att till bedömande upptaga Liljas omförmälda talan; hvarefter vid hufvudsaklig pröfning af målet högsta domstolen ej funnit skäl att i hofrättens utslag göra ändring. (Utslag den 6 februari 1890 i mål mellan Gabriel Lilja i Långelycke, å ena, och kommissionslandtmätaren A. P. Liedberg, å andra 139

140 sidan, angående vårdslöst och felaktigt förfarande i embetet samt ersättning för kostnader.) Ang. lagför- Från herr statsrådet och chefen för kongl. justitiedepartementet har, klanng enligt 0 r ^ o r o, 0,,. i ^ 0 lr,,. n j9 rege- pa framställd förfrågan, erhållits det svar, att någon förklaring öfver ringsformen, fägen, i den ordning 19 regeringsformen föreskrifver, icke blifvit meddelad under den tid, som förflutit från det min förra embetsberättelse afgafs. Ang. de i bi- För fullgörande af den i 14 af instruktionen för iustitieombudsuppgifter/nymannen lernnade föreskrift om afgifvande af redogörelse för behand- St<>mentenU ^n en Riksdagens hos Kongl. Maj:t anmälda beslut och gjorda framställningar, har jag från kongl. statsdepartementen förskaffat mig uppgifter, dels om de af Riksdagen år 1890 aflåtna skrivelser samt om de åtgärder, hvilka i anledning af dem blifvit vidtagna; varande, i enlighet med dessa uppgifter, förteckning upprättad öfver de genom nämnda skrivelser anhängiggjorda ärenden, hvilka icke hos Kongl. Maj:t förevarit till slutligt afgörande; dels ock rörande sådana genom föregående Riksdagars till Kongl. Maj:t aflåtna skrivelser anhängiggjorda ärenden, hvilka i min förra embetsberättelse upptogos såsom i sin helhet eller till någon del oafgjorda; och hafva beträffande dessa ärenden meddelats uppgifter om de åtgärder, hvilka blifvit med dem vidtagna under den tid, som förflutit efter det nämnda embetsberättelse afgafs. Omförmälda uppgifter, tillika med en tabell öfver de skrivelser, Riksdagen år 1890 till Kongl. Maj:t aflåtit, finnas i bilagan till denna berättelse. Stockholm i januari 1891. NILS CLAÉSON. C. von Schulzenheim.

N BILAGA till Riksdagens justitieombudsmans embetsberättelse till 1891 års Riksdag.

Uppgifter frän de särskilda kongl. statsdepartementen på de af Riksdagen under är 1890 a flatna, i justitieombudsmannens senaste embetsberättelse icke upptagna, underdåniga skrivelser, jemte anteckningar om de åtgärder, som i anledning deraf blifvit vidtagna*). l:o. Kongl. justitiedepartementet. l:o Riksdagens skrifvelse af den 18 februari 1890, med förslag till lag angående upphäfvande af 8 kap. 2 5 mom. rättegångsbalken. (2.) Sedan högsta domstolen blifvit hörd, har Kong]. Maj:t den 16 maj 1890 utfärdat lag i ämnet. 2:o af den 21 februari, angående val af justitieombudsman och suppleant för honom. (3.) 1890 den 28 februari i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna. 3:o af den 18 februari, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse af 15 kap. 3 rättegångsbalken. (6.) Lag i ämnet utfärdad den 18 april 1890. 4:o af samma dag, med förslag till lag angående upphäfvande af 5, 6 och 8 samt ändrad lydelse af 7 i 12 kap. ärfdabalken. (7.) Sedan högsta domstolen blifvit hörd, har Kongl. Maj:t den 16 maj 1890 utfärdat lag i ämnet. 5:o af samma dag, med förslag till lag om tillsyn å god mans förvaltning af frånvarandes lott i dödsbo. (8.) Den 16 maj 1890 har Kongl. Maj:t, efter det högsta domstolen blifvit hörd, utfärdat lag i ämnet. *) De vid slutet åt hvarje fabrik utsatta siffertal visa skrifvelsens nummer i tionde samlingen af bihanget till Riksdagens protokoll.

144 6:o af den 25 februari, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse af 11 och 13 i lagen angående lösdrifvares behandling den 12 juni 1885. (12.) Lag i ämnet utfärdad den 24 oktober 1890. 7:o af den 28 februari, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse af 67 konkurslagen deri 18 september 1862 och till lag angående ändrad lydelse af 3 i lagen angående enskild sedelutgifvande banks, bankaktiebolags och sparbanks konkurs den 7 juni 1889. (13.) Lagar i dessa ämnen utfärdade den 18 april 1890. 8:o af den 1 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad lydelse af 74 regeringsformen. (29.) 1890 den 18 april i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna. 9:o af den 11 april, angående utredning, huruvida och under hvilka villkor statsmakten må kunna ikläda sig ansvar för förluster, som af embetsman genom felaktig embetsförvaltning vållas. (30.) 1890 den 6 juni i statsrådet anmäld, därvid Kongl. Maj:t förordnat, att öfverståthållareembetet och Kongl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande skulle hvar för sig anbefallas att inkomma med utlåtande öfver Riksdagens förevarande framställning, så vidt angår frågan huruvida och under hvilka villkor statsmakten må kunna ikläda sig ansvar för skada och förluster, som kunna varda enskilde samhällsmedlemmar tillskyndade genom felaktig embetsförvaltning af de myndigheter, hvilka jämlikt 1 kap. utsökningslagen den 10 augusti 1877 med utsökningsmål hafva befattning. 10:o af den 16 april, med förslag till lag angående ändrad lydelse af förstastycket af 135 i Kongl. Majrts förnyade nådiga stadga om skiftesverket i riket den 9 november 1866. (32.) Efter det högsta domstolen blifvit hörd, har Kongl. Maj:t den 12 december 1890 utfärdat lag? i ämnet. ll:o af den 7 maj, med förslag till lag angående ändrad lydelse af 15 kap. 1 rättegångsbalken. (48.) Efter högsta domstolens hörande har Kongl. Maj:t den 12 december 1890 utfärdat lag i ämnet. 12:o af den 9 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till ändringar i 50, 70, 72, 98 och 109 regeringsformen samt 32, 65, 68, 71 och 73 riksdagsordningen. (49.) 1890 den 23 maj i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna. 13:o af den 14 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra hufvudtitel. (51.) 1890 den 30 maj i statsrådet anmäld; och föreskrifter i ämnet vederbörande meddelade. 14:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag

angående ändring i vissa delar af strafflagen och till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen för krigsmakten den 7 oktober 1881. (67.) Efter det högsta domstolen blifvit hörd, har Kongl. Maj:t den 20 juni 1890 utfärdat lagar i dessa ämnen. 15:o af samma dag, angående ändring i gällande stadganden om fängelsestraffs verkställande. (68.) Fångvårdsstyrelsen har häröfver afgifvit utlåtande; och beror ärendet på Rond. Makts pröfning. 16:o af samma dag, angående förmånsrätt för arbetares fordran å ogulden arbetslön. (69.) Kongl. Maj:t har häröfver infordrat högsta domstolens utlåtande. 17:o af samma dag, med förslag till förklaring af 17 kap. 6 handelsbalk^! angående företrädesrätt till betalning för tionde. (70.) Sedan högsta domstolen blifvit öfver förslaget hörd, har Kongl. Maj:t denna dag å detsamma vägrat sanktion. Stockholm den 31 december 1890. Karl Lindbäck. i4s 2:o. Kongl. utrikesdepartementet. 18:o Riksdagens skrifvelse af den 11 mars 1890, angående uppsägning af gällande handelstraktater med Frankrike och Spanien. (15.) 1890 den 24 april i underdånighet föredragen, hvarvid beslöts att skrifvelsen skulle öfverlemnas till kongl. finansdepartementet, hvarjämte åt herr ministern för utrikes ärendena uppdrogs att till kongl. norska regeringens departement för det inre meddela underrättelse om den fråga om uppsägning af nämnda traktater, som sålunda uppkommit. 19:o af den 14 maj, angående reglering af utgifterna under riksstatens tred je hufvudtitel. (52.) 1890 den 20 juni i underdånighet föredragen; och statskontoret genom nådigt bref, för skeende anordningar, underrättadt om Riksdagens berörda skrifvelse. Stockholm den 31 december 1890. Aug. Gyldenstolpe kabinettssekreterare. Just. ombudsmannens embetsberättelse till 18.91 års riksdag. 19

146 3:0. Kongl. landtförsvarsdepartementet. 20:o Riksdagens skrifvelse af den 3 maj 1890, angående statens öfvertagande af ett utaf Hans Maj:t Konungen, med användande af ett utaf svenska qvinnoföreningen lemnadt bidrag, afslutadt köp rörande säteriet Mossebo 1 mantal, säteriet Nygård 1 mantal och frälsehemmanet Tomten f'/72 mantal i Mölltorps socken af Vadsbo härad och Skaraborgs län. (47.) Anmäldes den 16 maj 1890 inför Kongl. Maj:t; och uppdrogs åt arméförvaltningen att vidtaga åtgärder för berörda köps öfvertagande af staten på de af Riksdagen bestämda villkor. 21:o af den 3 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om ändrad lydelse af 1, 6 och 9 i lagen angående lindring i rustnings- och roteringsbesvären den 5 juni 1885. (41.) Föredrogs den 16 maj 1890, och fann Kongl. Maj:t skrifvelsen ej böra till någon Dess åtgärd föranleda. 22:o af den 17 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående uppförande af ett kasernetablissement i Jämtland för en artilleridivision. (82.) Föredrogs den 23 maj 1890, och fann Kongl. Maj:t ärendet icke erfordra någon Dess åtgärd. 23:o af den 3 maj, i anledning af Kongl. Majrts proposition angående försäljning af den s. k. Kommendantsängen vid skansen Kronan i Göteborg. (45.) Anmäldes inför Kongl. Maj:t den 23 maj 1890 och meddelades vederbörande myndigheter till kännedom, hvarjämte arméförvaltningen anbefalldes att inkomma med utredning beträffande åtskilliga i sammanhang med försäljningen stående frågor. Sedan utlåtande i fråga om stadsplan för det till försäljning bestämda området till Kongl. Maj:t afgifvits samt öfverintendentsembetet däröfver afgifvit yttrande, är ärendet i denna del nu beroende på Kongl. Maj:ts nådiga pröfning. 24:o af den 19 maj, angående inskränkning af skyldigheten att förrätta syner å indelta arméns torp. (85.) Föredrogs den 30 maj 1890, och anbefalldes arméförvaltningen att efter vederbörandes hörande underdånigt utlåtande häröfver afgifva. Sedan detta utlåtande till Kongl. Maj:t inkommit, anmäldes ärendet ånyo den 31 december 1890, och fann Kongl. Maj:t skäligt i nåder förordna, att de i tjenstgöringsreglementet föreskrifna besigtningar å arméns soldat- och ryttaretorp hädanefter skola, där särskilda förhållanden ej annat föranleda, hvart 5:te år förrättas. 25:o af den 16 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjärde hufvudtitel. (53.) Föredrogs den 6 juni 1890 och meddelades arméförvaltningen samt statskontoret till

kännedom och efterrättelse, i hvad hvardera embetsverket rörde, äfvensom andra vederbörande myndigheter i dem angående delar, hvarvid tillika föreskrefs om vidtagande af åtgärder, som af de uti skrifvelsen anmälda beslut föranledas. I anledning af Riksdagens beslut under punkterna 3, 6 och 8 beslöts utfärdande af nya stater för indelta arméns samtliga regementen och corpser med undantag af Jämtlands hästjägarecorps samt för Vermlands fältjägarecorps och Gotlands nationalbeväring. Med anledning af Riksdagens under punkten 7 anmälda beslut om uppsättande å Karlsborg af eu andra trängbataljon anbefalldes vederbörande myndigheter att inkomma dels med utlåtande angående bataljonens inqvartering med mera dylikt och dels med förslag till erforderliga åtgärder för uppsättning af bataljonens personal år 1891. Med anledning af Riksdagens under punkten 12 gjorda framställning anbefalldes arméförvaltningen att inkomma med utredning i fråga om beredande af ersättning för inqvartering af tågande trupper åt de däraf betungade äfvensom med det förslag i ämnet, som häraf kunde föranledas. Detta utlåtande har ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit. Med anledning af Riksdagens beslut under punkten 16 föreskrefs, att gällande bestämmelser om användande af det för år 1890 beviljade extra anslag för tillämpning af nya värnpligtslagens föreskrifter om de värnpligtiges inskrifning och redovisning skulle ega tillämping jämväl hvad angår anslaget för år 1891. 26:o af den 19 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel, omfattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (58.) Anmäld genom finansdepartementet den 6 juni 1890 och transsumt af skrifvelsen, i hvad den tillhörde landtförsvarsdepartementets handläggning, detta departement meddeladt. Föredrogs genom landtförsvarsdepartementet den 20 i samma månad och meddelades vederbörande till kännedom. 27:o af den 7 mars, i anledning af Kong]. Maj:ts proposition angående förändrad lydelse i vissa delar af värnpligtslagen den 5 juni 1885. (14.) Föredrogs den 31 december 1890, och lades till handlingarna, såsom icke föranledande någon Kongl. Maj:ts åtgärd. Stockholm den 31 december 1890. E. von der Lancken. 147 4:o. Kong!, sjöförsvarsdepartementet. 28:o Riksdagens skrifvelse den 20 maj 1890, angående regleringen af utgifterna under riksstatens femte hufvudtitel. (54.)

148 1890 den 6 juni föredragen inför Kongl. Maj:t, hvarvid innehållet af den underdåniga skrifvelsen delgifvits vederbörande till kännedom och efterrättelse samt föreskrifter meddelats om verkställighet af i ämnet fattade beslut. Stockholm den 31 december 1890. R. E. Eckerström. 5:o. Kongl. civildepartementet. 29:o Riksdagens skrifvelse af den 24 mars 1890, angående beviljande af vissa förmåner för enskilda järnvägsanläggningar. (24.) Anmäldes den 10 april, och beslöts att Riksdagens skrifvelse skulle delgifvas väg- och v ätten byggn adssty relsen. 30:o af den 27 mars, med förslag till förordning angående ändrad lydelse af 16 samt tillägg till 63 i förordningen om landsting den 21 mars 1862. (26.) Anmäldes den 18 april, därvid Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen anbefalldes att, efter vederbörande landstings hörande, afgifva underdåniga utlåtanden i anledning af skrifvelsen; och sedan dessa utlåtanden inkommit, anmäldes ärendet ånyo den 28 november, då förordning i ämnet beslöts. 31:o af den 2 april, angående inrättande af industrilotterier. (28.) Anmäldes den 18 april, och anbefalldes kommerskollegium att i ärendet afgifva underdånigt utlåtande. Detta utlåtande har ännu icke inkommit. 32:o af den 11 april, angående föreskrift för kronofogdar och länsmän att i vissa fall skriftligen underrätta kommunalstämmas ordförande om allmänna sammanträden. (31.) Anmäldes den 24 april, därvid Kongl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga länen anbefalldes att afgifva underdåniga utlåtanden i ämnet. Sedan dessa utlåtanden inkommit, anmäldes skrifvelsen ånyo den 12 december, därvid Kongl. Maj:t beslöt kungörelse i ämnet. 33:o af den 16 april, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående tillstånd för Borås järnvägsaktiebolag att af bolagets skuld till riksgäldskontoret afbetala 300,000 kronor m. m. (33.) Anmäldes den 24 april, hvarvid Kongl. Maj:t förordnade, att innehållet af skrifvelsen skulle delgifvas Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Elfsborgs län för Borås järnvägsaktiebolags underrättande. 34:o af den 16 april, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående statsbidrag för utrotande af ollonborrarna inom Hallands och Kristianstads län. (34.) Anmäldes den 24 april, då beslut i ärendet meddelades.

35:o af den 3 maj, i anledning af Riksdagens år 1889 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1888. (42.) Anmäldes den 6 juni, och beslöt Kong!. Maj:t infordra kammarrättens och statskontorets underdåniga utlåtande. Detta utlåtande har ännu icke inkommit. 36:o af den 19 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel. (55.) Anmäldes den 6 juni, därvid erforderliga föreskrifter meddelades, utom i afseende å 7:de punkten samt en del af 27:de punkten. Beträffande 7:de punkten anbefallde Kongl. Maj:t, då denna punkt den 29 augusti anmäldes, landtbruksstyrelsen äfvensom Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands samt Göteborgs och Bohus län att efter erforderlig utredning inkomma med underdåniga yttranden och förslag beträffande de åtgärder, som till fiskerinäringens befrämjande, särskild! i de af Riksdagen angifna syften, borde vidtagas, Kong]. Maj:ts befallningshafvande i förstnämnda län i hvad anginge kustfisket utefter nämnda län, Kongl. Maj:ts befallningshafvande i det senare länet beträffande kustfisket utefter samma län samt landtbruksstyrelsen hvad hafsfisket utefter rikets öfriga kuster beträffade. Sedan dessa yttranden och förslag numera inkommit, är frågan beroende på Kongl. Maj:ts pröfning. I den dittills oafgjorda delen af 27:de punkten har Kongl. Maj:t denna dag fattat beslut. 37:o af den 19 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel. (58.) Anmäldes den 11 juli i de delar, som tillhörde civildepartementets handläggning, därvid erforderliga åtgärder beslötos. 38:o af den 14 maj, angående statsbidrag till föreslagna vägars anläggning och förbättring, bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer och torrläggning af vattensjuka marker samt angående villkoren för sådana statsbidrags åtnjutande. (61.) Anmäldes den 23 maj, därvid erforderliga åtgärder beslötos. 39:o af den 14 maj, angående fortsättning af statens järnvägsbyggnader. (63.) Anmäldes den 6 juni, då beslut i anledning af skrifvelsen fattades. 40:o af den 14 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen och till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen för krigsmakten den 7 oktober 1881. (67.) Anmäldes den 18 juli, i hvad den afsåg dels upphäfvande af stadgandet i kongl. förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864 om god frejd såsom villkor för idkande af handel, handtverk eller annat yrke, dels borttagande af samma villkor, där det förekommer i andra författningar rörande näringsfrihet; och anbefalldes kommers 149

150 kollegium att, efter vedevbörandes hörande, afgifva underdånigt utlåtande i anledning af denna framställning. Detta utlåtande har ännu icke inkommit. 41:o af den 15 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående försäkring för olycksfall i arbetet. (73.) Anmäldes den 23 maj och lades till handlingarna. 42:o af den 15 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anslag till en riksförsäkringsaustalt. (74.) Anmäldes den 23 maj och lades till handlingarna. 43:o af den 16 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående byte af mark mellan kronan och Örebro stad. (75.) Anmäldes den 23 maj, då erforderligt beslut i ärendet fattades. 44:o af den 16 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition, angående anvisande af medel för inköp af järnvägen mellan Luleå och norska gränsen. (77.) Anmäldes den 23 maj. Ärendet beror på vidare handläggning. 45:o af den It) maj, angående inskränkning i den rätt till försäljning af maltdrycker, som tillkommer tillverkare af sådana drycker. (83.) Anmäldes den 6 juni, därvid öfverståthållareembetet och Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen anbefalldes att afgifva underdåniga utlåtanden. Sedan dessa utlåtanden inkommit, är ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning. 46:o af den 20 maj, angående ändring i grufvestadgan i fråga om dispositionsrätten öfver mineralfyndiglieter å viss kronojord. (90.) Anmäldes den 20 juni, och anbefalldes kommerskollegium att inkomma med underdånigt utlåtande, sedan vederbörande föredragande af bergsärenden, i samråd med af Kongl. Maj:t utsedde kommitterade, utarbetat förslag till lagbestämmelser i det af Riksdagen angifna syfte och i sammanhang därmed jämväl tagit i öfvervägande, huruvida därutöfver och särskilt med afseende å hvad den af Kongl. Maj:t den 14 juni 1889 tillsatta kommission för undersökning af apatittillgångar i Norrbotten anfört erfarenheten kunde anses hafva gifvit vid handen att grufvestadgan äfven i andra afseenden kunde tarfva förändring och i sådant fall därtill afgifvit förslag, samt brukssocietetens fullmäktige i järnkontoret lemnats tillfälle afgifva yttrande öfver de upprättade förslagen. Utlåtande i ärendet har ännu icke inkommit. 47:o af den 20 maj, angående statsreglering^ för år 1891 och sättet för anvisande af vissa anslagsbelopp. (93.) Anmäldes den 13 juni i de delar, som rörde civildepartementet, därvid beslut i anledning af skrifvelsen fattades. Stockholm den 31 december 1890. Hugo Martin.

151 6:o. Kongl. finansdepartementet, 48:o Riksdagens skrifvelse af den 12 februari 1890, angående jämkning af den på hemman å landet hyllande inqvarteringsbörda. (1.) Den 21 februari har Kong]. Maj:t låtit utfärda lag i förevarande ämne. 49:o af den 11 mars, angående uppsägande af gällande handelstraktater med Frankrike och Spanien. (15.) Denna skrifvelse, hvilken jämlikt Kongl. Maj:ts på utrikesdepartementets föredragning den 24 april fattade beslut blifvit till finansdepartementet öfverlemnad, är fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning beroende. 50:o af den 21 mars, angående val af fullmäktige i riksbanken. (17.) 51 :o af samma dag, angående val af fullmäktige i riksgäldskontoret. (18.) Den 3 april äro dessa två skrifvelse)- för Kong]. Maj:t i underdånighet anmälda och, såsom icke påkallande någon åtgärd, lagda till handlingarna. 52:o af den 29 mars, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förnyad förordning angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden. (27.) Vid föredragning den 30 maj af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t låtit utfärda förnyad nådig förordning angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsför- hållanden. 53:o af den 30 april, angående ändring i villkoren för öfverlåtelse till Göteborgs stad af eganderätten till kronans andel i förra ostindiska kompaniets fastighet i nämnda stad. (35.) Den 2 maj har Kongl. Maj:t förordnat, att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i detta ärende besluta skulle meddelas vederbörande till kännedom, äfvensom att Kong!, Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län skulle anbefallas ej mindre att å kronans vägnar om omförmälda egendoms öfverlåtande på Göteborgs stad under de af Kongl. Maj:t och Riksdagen bestämda villkor med stadsfullmäktige upprätta skriftligt aftal, däri, på sätt kammarkollegium och statskontoret hemställt, skulle intagas, att fastighetsandelen öfverlätes med den rätt kronan densamma innehade, än äfven föranstalta därom, att. sedan på grund af berörda aftal fastigheten under n:r 35 i 2:dra roten i Göteborgs stad blifvit till kronan afträdd, fri från alla gravationer, kronans eganderätt till denna fastighet genom lagfart befästades och nyssnämnda aftal jämte öfriga eganderättshandlingar till fastigheten insändes till kammarkollegium. 54:o af den 3 maj, angående afstående till Umeå stad af ett område utaf länsresidenstomten och den s. k. Döbelns park i nämnda stad. (36.) Hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i förevarande ärende beslutit, har den 16 maj meddelats vederbörande till kännedom och underdånig efterrättelse.

152 55:o af samma dag, angående upphörande af den inom Kalmar stift utgående s. k. allhelgonahjälpen. (37.) Den 16 maj har nådig kungörelse angående upphörande af den inom Kalmar stift utgående s. k. alhellgonahjälpen blifvit utfärdad. 56:o af samma dag, angående befrielse för sterbhusdelegarne efter aflidne justitieombudsmannen S. L. Theorells enka, Sofia Wilhelmina Theorell, född von Schwerin, från erläggande af stämpelafgift vid lagfart å fideikommissegendomen Borkhult med Gobo och underlydande hemman. (38.) Den 16 maj har Kongl. Maj:t, med anledning af hvad Riksdagen i förevarande skrifvelse anmält, förklarat den af f. d. kaptenen Carl Fredrik Theorell och Fjva Magdalena Margaretha Theorell gjorda ansökning icke till vidare åtgärd föranleda. 57:o af samma dag, angående befrielse från utgifvande till kronan af vissa s. k. skillnadsarrenden. (39.) Hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i detta ärende beslut.it har den 16 maj meddelats vederbörande, hvarjämte Kongl. Maj:ts befallningshafvande i rikets län genom cirkulär förständigats att meddela de föreskrifter, som kunde däraf påkallas. 58:o af samma dag, angående nedsättning af de på viss jord hvilande grundskatter m. in. (40.) Den 16 maj är denna skrifvelse för Kongl. Maj:t anmäld och, såsom icke påkallande någon åtgärd, lagd till handlingarna. 59:o af samma dag, i anledning af Riksdagens år 1889 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1888. (42.) Vid föredragning den 16 maj af denna skrifvelse har densamma jämte protokollsutdrag öfverlemnats till civildepartementet. 60:o af samma dag, angående försäljning af en del utaf den s. k. lasarettstomten i Falun. (43.) Den 16 maj har Kongl. Maj:t, med godkännande af Riksdagens beslut, i hvad det skilde sig från Kongl. Majrts framställning i förevarande ämne, förklarat, att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen sålunda beslutit skulle meddelas vederbörande till kännedom äfvensom att, för den händelse försäljning af tomtdelen på de af Kongl. Maj:t och Riksdagen bestämda villkor komme till stånd, Kongl. Majrts Befallningshafvande skulle ega att, sedan köpeskillingen blifvit erlagd, å tomtdelen utfärda köpebref. 61 ro af samma dag, angående försäljning till Hvetlanda bysamhälle af viss del af förra lmradshöfdingebostället 1 mtl Hvetlanda Thomas- och Kullagården n:is 4 och 6. (46.) Vid underdånig anmälan den 16 maj af förevarande skrifvelse har Kongl. Majrt förordnat, att hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen beslutit i detta ärende skulle meddelas vederbörande till kännedom och efterrättelse, samt att domänstyrelsen skulle anbefallas att, sedan det rf

ifrågavarande området blifvit i författningsenlig ordning åsatt mantal och köpeskillingen blifvit erlagd, å samma område utfärda köpebref. 62:o af den 14 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens första hufvudtitel. (50.) Den 6 juni har innehållet af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse meddelats riksmarskalksembetet och statskontoret till kännedom och efterrättelse. 63:o af den 20 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde hufvudtitel. (56.) Den 6 juni har Kongl. Maj:t med godkännande af Riksdagens beslut rörande anslagen under sjunde hufvudtiteln, i hvad besluten skilde sig från Kongl. Majrts nådiga framställningar i ämnet, förordnat, att förestående skrifvelse skulle delgifvas statskontoret till kännedom och efterrättelse, i livad på detta embetsverk ankomme, äfvensom att innehållet af samma skrifvelse i de delar, som rörde andra embetsverk och myndigheter, skulle dessa meddelas. Därjemte har Kongl. Maj:t, med föranledande af hvad Riksdagen i 4:de punkten rörande skogsväsendet anmält, låtit utfärda nådig kungörelse angående uppförande i lönestaten för skogsstaten af ett tredje ålderstillägg för jägmästare. 64:o af den 19 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel. (58.) Vid underdånig anmälan den 6 juni af förevarande skrifvelse liar Kongl. Maj:t förordnat, att densamma skulle i de delar, som tillhörde handläggning af annat departement än finansdepartementet, för sådant ändamål till vederbörande departement öfverlemnas samt att innehållet af skrifvelsen i öfrigt skulle meddelas vederbörande embetsverk till kännedom och efterrättelse; hvarjämte pensionsresolutioner utfärdats för rektorn Per Velins dotter Anna Velin och generaldirektören M. Duss enka Christina Maria Charlotta Huss, född Bergenstråhle. 65:o af den 11 maj, angående stämpelafgiften. (59.) Sedan på grund af nådig befallning statskontoret och kammarrätten afgifvit gemensamt underdånigt utlåtande beträffande den af Riksdagen beslutade ändringen i gällande bestämmelser i fråga om stämpel till gravationsbevis, har Kongl. Maj:t den 5 september låtit utfärda ny förordning angående stämpelafgiften. Därjämte har Kongl. Maj:t samma dag uppdragit åt chefen för finansdepartementet att låta inom nämnda departement utarbeta förslag till sådana bestämmelser, som kunde finnas erforderliga för att bereda brukare af staten tillhörig jord rättighet att i mål och ärenden, som anginge förhållandet mellan honom såsom jordens brukare och kronan såsom densammas egare, erhålla vederbörande förvaltningsmyndigheters expeditioner utan stämpelafgift; och har sådant förslag numera blifvit upprättadt och denna dag anmäldt för Kongl. Maj:t, därvid detsamma remitterats till statskontoret och kammarrätten för gemensamt underdånigt utlåtandes afgifvande. 6G:o af samma dag, angående villkoren för försäljning af brännvin, (60.) Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 18,91 års riksdag. 20 158

154 Sedan öfverståthållareembetet och Kong!. Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län i anledning af förevarande skrifvelse afgifvit infordrade underdåniga utlåtanden, bar Kong!. Maj:t den 28 november, i sammanhang med anmälan af Riksdagens underdåniga skrifvelse den 19 sistlidne maj i anledning af Kong!. Maj:ts nådiga proposition angående förändrade bestämmelser i fråga om denaturering af brännvin, i hvad denna skrifvelse innefattade anmälan, att Kong!. Maj:ts i omförmälda proposition framställda förslag till förändrad lydelse af 18 och 36 i nådiga förordningen angående villkoren för försäljning af brännvin och andra brända eller destillerade spirituösa drycker den 29 maj 1885 blifvit af Riksdagen bifallet, låtit sig föredragas ofvanstående skrifvelse, i hvad densamma innefattade anmälan, att Riksdagen för sin del besluta viss ändring af 34 mom. 2 i förenämnda nådiga förordning; och har Kongl. Maj:t därvid bifallit Riksdagens i fråga om ändrad lydelse af 34 mom. 2 i omförmälda nådiga förordning fattade beslut samt förordnat, att rörande de nu förevarande ändringarna i förordningen angående försäljning af brännvin skulle utfärdas nådig kungörelse, att lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1891. Ofvanstående skrifvelse i hvad den innefattar anhållan, att Kongl. Maj:t måtte, efter verkställd utredning, för nästa Riksdag framlägga förslag i syfte att inskränka möjligheten för spritvaruliandlande att å annat ställe än det, där lian utöfvar sin försäljningsrätt, drifva handel med brännvin, är fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning beroende. 67:o af den 14 maj, angående de i 63 regeringsformen föreskrifna kreditivsum- mor. (62.) Den 23 maj har Riksdagens i förevarande skrifvelse anmälda beslut meddelats statskontoret till kännedom. 68:o af den 13 maj, angående tullbevillningen. (64.) Vid föredragning den 13 juni af denna skrifvelse bar Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig kungörelse angående fortsatt tillämpning af tulltaxan den 19 augusti 1889 med vissa ändringar. 69:o af den 14 maj, i anledning af Kong]. Maj:ts proposition med förslag till lag, innefattande tillägg till förordningen angående sparbanker den 1 oktober 1875. (65.) Sedan högsta domstolen afgifvit infordradt utlåtande öfver det af Riksdagen för dess del antagna förslag till lag i förevarande ämne, har Kong]. Maj:fc den 5 september godkänt Riksdagens ifrågavarande förslag samt, i öfverensstämmelse därmed, låtit utfärda lag, innefattande tillägg till ofvannämnda förordning. 70:o af samma dag, angående ändrade bestämmelser rörande ekonomisk besigtning å kronojord. (66.) Den 23 maj har Kongl. Maj:t anbefallt kammarkollegium att i anledning af denna skrifvelse afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit. 71:o af den 15 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förnyade förordningar angående Sveriges allmänna hypoteksbank och angående de

allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända. (71.) Vid föredragning den 16 maj af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t, med godkännande af Riksdagens i skrifvelsen anmälda beslut, i hvad det afveke från Kongl. Maj:ts nådiga proposition i ämnet, låtit utfärda förnyade nådiga förordningar angående Sveriges allmänna hypoteksbank och angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända. 72:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag, innefattande tillägg till förordningen angående en postsparbank för riket den 22 juni 1883. (72.) Vid föredragning den 24 oktober af ifrågavarande skrifvelse hav Kongl. Maj:t låtit utfärda lag, innefattande tillägg till ofvannämnda förordning. 73:o af den 17 maj, angående ändring af 4 i lagen för Rikets Ständers bank. (78.) Sedan högsta domstolen afgifvit infordradt utlåtande öfver det af Riksdagen för dess del antagna förslag till ändrad lydelse af 4 i lagen för Rikets Ständers bank den 1 mars 1830, sådan denna lydde enligt nådiga förordningen den 3 juli 1885, har Kongl. Maj:t den 5 september godkänt Riksdagens berörda förslag samt i öfverensstämmelse därmed utfärdat författning i ämnet. 74:o af samma dag, angående ändringar uti instruktionen för Riksdagens revisorer vid riksbankens afdelningskontor i orterna. (79.) Den 23 maj har Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig kungörelse om hvad Riksdagen, enligt anmälan i förestående skrifvelse, beslutit. 75:o af samma dag, med reglemente för riksbankens styrelse och förvaltning. (80.) Den 5 september har Kongl. Magt, i enlighet med Riksdagens därom gjorda anhållan, låtit utfärda nådig kungörelse i anledning af Riksdagens beslut angående riksbankens styrelse och förvaltning. 76:o af den 19 maj, angående utsträckning till samtliga lappområden i riket af gällande förbud mot införsel af spirituösa i lappmarkerna. (84.) Sedan Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs och Jemtlauds län, livar för sig, inkommit med infordradt underdånigt utlåtande i anledning af Riksdagens i förevarande skrifvelse gjorda framställning, har Kongl. Maj:t den 12 innevarande månad anbefallt kommerskollegium och generaltullstyrelsen att öfver samma framställning afgifva gemensamt underdånigt utlåtande, hvilket ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit. 77:o af samma dag, angående förändrade bestämmelser i fråga om denaturering af brännvin. (89.) Vid föredragning den 10 oktober af denna skrifvelse, i hvad den innefattade anmälan, att Kongl. Maj:ts i proposition den 7 nästförutgångne mars framställda förslag till förändrad lydelse af 10 och 12 i nådiga förordningen angående villkoren för tillverkning af brännvin den 13 juli 1887, sådana nämnda lydde enligt nådiga kungörelsen den 28 mars 155

156 1888, blifvit af Riksdagen bifallet, bär Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig kungörelse angående ändrad lydelse af 10 och 12 i berörda nådiga förordning. Den 28 november bar Kongl. Maj:t, i sammanhang med anmälan af Riksdagens underdåniga skrifvelse den 11 sistlidne maj, angående vilkoren för försäljning af bränvin, i hvad densamma innefattade anmälan, att Riksdagen för sin del besluta viss ändring af 34 mom. 5 i nådiga förordningen angående villkoren för försäljning af brännvin och andra brända eller degtillerade spirituösa drycker den 29 maj 1885, låtit för sig ånyo föredragas ofvan först omförmälda skrifvelse, i hvad den innefattade anmälan, att Kongl. Maj:ts i förenämnda proposition den 7 mars innevarande år framställda förslag till förändrad lydelse af 18 och 3 6 i berörda nådiga förordning blifvit af Riksdagen bifallet; och har Kongl. Maj:t därvid, med bifall till Riksdagens i fråga om ändrad lydelse af 34 mom. 2 i sistnämnda nådiga förordning fattade beslut, låtit utfärda nådig kungörelse rörande de nu förevarande ändringarna i samma förordning. Riksdagens i skrifvelsen angående förändrade bestämmelser i fråga om denaturering af brännvin gjorda anhållan, det täcktes Kongl. Maj:t, så snart erfarenhet vunnits om den omfattning, i hvilken denaturering af brännvin förekomme, för Riksdagen framlägga förslag till bestämmelser om den afgift, som skall för dylik denaturering erläggas, är på Kongl. Maj:ts pröfning beroende. 78:o af den 20 maj, angående bevillning af fast egendom samt af inkomst. (91.) Den 30 maj har Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig kungörelse angående den vid innevarande års riksdag åtagna bevillning af fast egendom samt af inkomst. 79:o af samma dag, angående beräkningen af statsverkets inkomster. (92.) Innehållet af Riksdagens förestående skrifvelse har den 6 juni meddelats statskontoret till kännedom och efterrättelse. 80:o af samma dag, angående statsregleringen för år 1891 och sättet för anvisande af vissa anslagsbelopp. (93.) Vid föredragning den 30 maj af ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att Riksdagens däruti anmälda beslut skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse, samt att statskontoret skulle dels bemyndigas att af det till inlösen af skattefrälseräntör m. m. afsätta belopp, så långt detsamma lemnade tillgång, godtgöra sig för de belopp, som för ändamålet blifvit förskjutna, och i öfrigt bestrida de med räntornas inlösen förenade utbetalningar, dels erhålla föreskrift att före utgången af år 1891 till riksgäldskontoret öfverlemna det belopp, Riksdagen för samma år anvisat att till byggnadsfonden för riksdags- och riksbankshus afsättas. Därjämte har Kongl. Maj:t befallt, att transsumt af ifrågavarande skrifvelse, i hvad den rörde sättet för anskaffande och bestridande af vissa anslag för järnvägsmateriel och järnvägsbyggnader, skulle jämte protokollsutdrag öfverlemnas till civildepartementet; och kommer denna skrifvelse icke vidare att på finansdepartementets föredragning för Kongl. Maj:t anmälas.

/ 81:0 af den 21 maj, angående upprättadt. nytt, reglemente för riksgäldskontor. (94.) Den 30 maj är denna skrifvelse i underdånighet anmäld och, såsom icke påkallande någon åtgärd, lagd till handlingarna. 82:o af samma dag, med ny riksstat. (95.) Vid underdånig anmälan den 6 juni af förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att, jämte meddelande af Riksdagens uti skrifvelsen anmälda beslut angående disposition vid statsregleringen för nästkommande år af besparingarna å hufvudtitlarne, berörda riksstat skulle tillställas statskontoret till kännedom och efterrättelse. Stockholm den 31 december 1890. Hans Wachtmeister. 157 7:o. Kongl. ecklesiastikdepartementet. 83:o Riksdagens skrifvelse af den 19 mars 1890, med förslag till förordning angående tillägg till 23 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862. (16.) Kongl. Maj:t har den 2 maj utfärdat nådig förordning i ämnet. 84:o af den 27 mars, angående sådan ändring i gällande kommunal- och folkskolelagstiftning, att, där kyrkoförsamling består af flera kommuner, hvarje kommun må ega rätt att förvalta sitt skolväsende och inom sig utse skolråd. (25.) Kongl. Maj:t har den 9 maj låtit anbefalla samtliga Kongl. Maj:ts befallningshafvande och domkapitlen äfvensom Stockholms stads konsistorium att i ärendet afgifva utlåtanden, Indika utlåtanden ännu icke fullständigt inkommit. 85:o af den 3 maj, i anledning af Kongl. Majrts proposition angående afsöndring af jord från indragna militiebostället Vissefjerda Storegård n:r 1 i Kalmar län. (44.) Kongl. Maj:t har den 30 maj meddelat beslut i detta ärende. 86:o af den 20 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel. (57.) Kongl. Maj:t har den 6 juni in eddela Ver Ibrd erliga föreskrifter i ämnet. 87:o af den 16 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående afsöndring af jord från indragna militiebostället Bjuf n:r 3 i Malmöhus län. (76.) Kongl. Maj:t har den 30 maj meddelat beslut i detta ärende. 88:o af den 20 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ordnande af den allmänna och enskilda helso- och sjukvården i riket. (86.) Kongl. Maj:t har den 31 oktober låtit utfärda dels instruktion för läkare, som äro för helso- och sjukvården inom visst område anställde, äfvensom för andre, som utöfva läkare-

158 konsten; dels taxa för arfvode åt visse i civil tjenst anställde läkare för enskild sjukvård och för intyg, meddelade på enskild begäran, äfvensom för tjenstförrättningar, verkställda enligt gällande instruktion eller myndighets uppdrag; dels kungörelse om ändrad lydelse af 1, 11, 26, 27 och 33 i Kongl. Maj:ts nådiga helsovårdsstadga för riket den 25 september 1874; dels kungörelse angående ny reglering af provinsialläkarestaten; dels oek kungörelse angående statsbidrag till aflönande af extra provinsialläkare; hvarjämte Kongl. Maj:t i öfrigt meddelat erforderliga beslut i anledning af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse. 89:o af den 20 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående skyldighet att anskaffa och underhålla bostad eller lemna hyresersättning åt provinsialläkare. (87.) Kongl. Maj:t har den 31 oktober meddelat beslut häröfver i sammanhang med nästföregående ärende. 9:o af den 19 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ändrade bestämmelser med afseende på de allmänna läroverken och pedagogierna. (88.) Kongl. Maj:t har dels den 6 juni uppdragit åt eu kommitté att utarbeta förslag till vissa ändringar i gällande stadga för rikets allmänna läroverk m. in., dels och den 12 september och den 31 december meddelat beslut rörande vissa punkter af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse; hvaremot öfriga punkter i samma skrifvelse ännu äro beroende på Kongl. Maj:ts pröfning. Stockholm den 31 december 1890. K. S. Husberg.

159 Förteckning öfver de i förestående uppgifter upptagna genom Riksdagens underdåniga skrivelser anliänggiggjorda ärenden, hvilka vid utgången af år 1890 i sin helhet eller till någon del icke hos Kongl. Maj:t förevarit till slutligt afgörande. Kongl. justitiedepartementet. 9:o Riksdagens skrifvelse af den 11 april, angående utredning, huruvida och under hvilka villkor statsmakten må kunna ikläda sig ansvar för förluster, som af embetsman genom felaktig embetsförvaltning vållas. (30.) 15:o af den 14 maj, angående ändring i gällande stadgande!! om fängelsestraffs verkställande. (68.) 16:o af samma dag, angående förmånsrätt för arbetares fordran å ogulden arbetslön. (69.) Kongl. landtförsvarsdepartementet. 23:o af den 3 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående försäljning af den s. k. Kommendantsängen vid skansen Kronan i Göteborg. (45.) 25:o af den 16 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjerde hufvudtitel. (53.) Kongl. civildepartementet. 31:o af den 2 april, angående inrättande af industrilotterier. (28.) 35:o af den 3 maj, i anledning af Riksdagens år 1889 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1888. (42.)

160 36:o af den 19 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstadens sjette hufvudtitel. (55.) 40:o af den 14 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen och till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen för krigsmakten den 7 oktober 1881. (67.) 44:o af den 16 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående anvisande af medel för inköp af järnvägen mellan Luleå och norska gränsen. (77.) 45:o åt den 19 maj, angående inskränkning i den rätt till försäljning af maltdrycker, som tillkommer tillverkare af sådana drycker. (83.) 48:o af den 20 maj, angående ändring i grufvestadgan i fråga om dispositionsrätten öfver mineralfyndigheter å viss kronojord. (90.) Kongl. finansdepartementet. 49:o af den 11 mars, angående uppsägande af gällande handelstraktater med Frankrike och Spanien. (l5.) 65:o af den 11 maj, angående stämpelafgiften. (59.) 66:o af samma dag, angående villkoren för försäljning af brännvin. (60.) 70:o af den 14 maj, angående ändrade bestämmelser rörande ekonomisk besigtning å kronojord. (66.) 76:o af den 19 maj, angående utsträckning till samtliga lappområden i riket af gällande förbud mot införsel af spirituösa i lappmarkerna. (84.) 77:o af samma dag, angående förändrade bestämmelser i fråga om denaturering af brännvin. (89.) Kongl. ecklesiastikdepartementet. 84:o af den 27 mars, angående sådan ändring i gällande kommunal- och folkskolelagstiftning, att, där kyrkoförsamling består af flera kommuner, hvarje kommun må ega rätt att förvalta sitt skolväsende och inom sig utse skolråd. (25.) 90:o af den 19 maj, i anledning af Kong]. Maj:ts proposition angående ändrade bestämmelser med afseende på de allmänna läroverken och pedagogierna. (88.)

II. Förteckning å de vid riksdagarne före år 1890 till Kongl. Majd aflåta underdåniga skrivelser, hvilka i justitieombudsmannens till 1890 års Riksdag afgifna embetsberättelse finnas upptagna såsom i sin helhet eller till någon del hos Kongl. Majd oafgjord a, jämte uppgift d de åtgärder, som sedermera blifvit med dem vidtagna. l:o. Kongl. justitiedepartementet. 1: Riksdagens skrifvelse af den 17 maj 1879, angående förändrad lagstiftning om skillnad i trolofning och äktenskap. (54.) Kongl. Maj:t har den 21 nästlidne november uppdragit åt en särskild kommitté att utarbeta lagförslag i detta med flera därmed sammanhängande ämnen. 2:o af den 9 maj 1880, angående utsträckning af tiden för straffarbetes fullgörande i enrum, samt om utbyte i vissa fall af nämnda straffart mot annan sådan. (40.) Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning. 3:o af den 26 april 1882, om lagbestämmelser angående de rättsförhållanden, som uppstå genom samegendom i stadsfastighet, samt beträffande delning af sådan fastighet. (31.) Det kommittén för lagstiftning angående stadsplaners genomförande gifua uppdrag i anledning af förevarande skrifvelse anstår tills vidare, enligt Kongl. Majts därom fattade beslut. 4:o af den 7 maj 1884, om framläggande af förslag till vissa ändringar och tilllägg i gällande lagstiftning angående äkta makars inbördes egendomsförhållanden. (39.) Ärendet har sedan sista förteckning afgafs ej undergått vidare behandling. Justitieombudsmannens embetsberättelse till 18 Hl års riksdag. 21

162 5:o af den 9 maj 1884, angående lagbestämmelser för ordnande af de rättsförhållanden, som uppstå mellan kommunerna och enskilde i följd af fastställande af planer för, eller vid utförande af beslut om reglering af gator, torg eller allmänna platser i stad eller köping eller å annan ort, för hvars bebyggande stadganden lika med de för stad gällande anses böra på grund af befolkningens täthet tillämpas. (42.) Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning. 6:o af den 12 maj 1885, angående utredning af hvad som bör vara att till fast, eller lös egendom hänföra. (50.) Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning. 7:o af den 20 maj 1885, om framläggande af förslag till ny lag om aktiebolag. (71.) Den i ärendet tillsatta kommitté liar den 30 juni 1890 afgifvit lagförslag i detta med flera därmed sammanhängande ämnen; och beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning. 8:o af den 16 mars 1886, om ändring i förordningen angående särskilda sammankomster för andaktsöfning den 11 december 1868. (20.) Öfverlemnad till behandling af den här ofvan under u:r 1 omförmälda kommitté. 9:o af den 2 maj 1888, angående ändringar i skiftesstadgan den 9 november 1886. (41.) Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning. 10:o af samma dag, angående ändrade föreskrifter i fråga om arfvode för konkursbos förvaltning. (43.) Lag i ämnet utfärdad den 18 april 1890. 11 :o af den 26 februari 1889, angående ändrade bestämmelser rörande fastställelse af ackord i konkurs. (5.) Högsta domstolens utlåtande är häröfver infordradt. 12:o af den 9 mars 1889, angående prestedens utbytande mot ett löfte. (12.) Sedan öfver Riksdagens ifrågavarande framställning utlåtanden afgifvits af samtliga domkapitlen i riket äfvensom Stockholms stads konsistorium och hofkonsistorium, liar ärendet blifvit öfverlemnadt till behandling af den här ofvan under n:r 1 omförmälda kommitté. 13:o af den 12 mars 1889, med förslag till lag angående ändrad lydelse af 1 kapitlet 1 kyrkolagen. (15.) Sedan öfver Riksdagens ifrågavarande framställning utlåtanden afgifvits af samtliga domkapitlen i riket äfvensom Stockholms stads konsistorium och hofkonsistorium, har ärendet öfverlemnats till behandling af den här ofvan under n:r 1 omförmälda kommitté. 14:o af den 29 mars 1889, om tillägg till gällande bestämmelser angående saköreslängd. (25.) Öfver denna framställning hafva rikets hofrätter afgifvit utlåtanden efter hörande af häradshöfdingarne i de domsagor, der ting hållas enligt förordningen den 17 maj 1872; och beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning.

15:o af den 1 maj 1889, angående återställandet af till landtdomstol i hufvudskrift ingifven handling. (40.) Sedan öfver denna framställning rikets hofrätter, efter vederbörande häradshöfdingars hörande, afgifvit utlåtanden, har ärendet den 10 oktober 1890 i statsrådet anmälts; och förklarade Kongl. Maj:t, att Riksdagens ifrågavarande framställning icke skulle till vidare åtgärd föranleda. 16:o af samma dag, angående ersättning till nämndemän för inställelse vid urtima ting för ransakning i brottmål. (41.) Statskontorets i ärendet infordrade utlåtande har ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit. 17:o af den 8 maj 1889, angående skyldighet för staten att i vissa fall bekosta hemförskaffning af svenskt fartygs befälhafvare och manskap. (46.) Ärendet har sedan tiden för sist afgifna förteckning ej undergått vidare behandling. 18:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående skyldighet för enskilde att fullgöra reqvisition för krigsbehof samt att till krigsbruk afstå hästar och fordon. (47.) Proposition i ämnet aflåten till 1890 års riksdag med förslag till ändrad lydelse af 74 regeringsformen. 19:o af samma dag, angående behörighet för svensk domstol att upptaga vissa mål mot utländsk man. (49.) Sedan nya lagberedningen afgifvit förslag till lag i ämnet, hvaröfver högsta domstolen inkommit med infordradt utlåtande, afvaktas Kongl. Maj:ts vidare beslut i frågan. Stockholm den 31 december 1890. Karl Lindbäck. 163 2:o. Kong!, landtförsvarsdepartementet. 20:o Riksdagens skrifvelse af den 20 april 1886, i anledning af Riksdagens år 1885 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning år 1883. (30.) Vid anmälan inför Kongl. Maj:t den 21 maj 1886 af denna underdåniga skrifvelse hafva i anledning af den utaf Riksdagen i fråga om arméförvaltningens räkenskaper gjorda hemställan arméförvaltningen och statskontoret blifvit anbefallda att med gemensamt utlåtande i detta ämne inkomma. Detta utlåtande har ännu icke blifvit till Kongl. Maj:t afgifvet.

164 21:o af den 14 maj 1889, i fråga om sammanförandet i en författning af gällande bestämmelser angående vissa rust- och rotehållare åliggande skyldigheter. (76.) Vid föredragning den 24 maj 1889 af förbemälda skrifvelse uppdrog Kongl. Maj:t åt ombudsmannen i arméförvaltningen, vice häradshöfdingen C. H. Weidenhielm, att utarbeta och till Kongl. Maj:t inkomma med förslag till den af Riksdagen begärda sammanfattning af ifrågavarande föreskrifter. Detta förslag har ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit. Stockholm den 31 december 1890. E. von der Lancken. 3:o. Kongl. civildepartementet. 22:o Riksdagens skrifvelse af den 21 maj 1882, i anledning af Riksdagens år 1881 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1879. (75.) Den 20 oktober 1882 blef denna skrifvelse, i livad den rörde Ultuna och Alnarps landtbruksinstitut, föredragen, och anbefalldes kommittén för afgifvande af förslag till den lämpligaste organisationen af rikets landtbruksläroverk att, i sammanhang med fullgörande af sitt uppdrag, jämväl yttra sig om Riksdagens framställning i fråga om bokföringssättet vid instituten. Kommitténs förslag i ämnet anmäldes den 19 september 1884 och remitterades till Kongl. Maj:ts samtlige befallningshafvande att, efter vederbörande hushållningssällskaps hörande, afgifva underdåniga utlåtanden. Sedan desse sig yttrat och jämväl öfrige vederbörande myndigheter blifvit i ärendet hörde, beslöt Kongl. Maj:t den 12 januari 1889 proposition till Riksdagen angående förändrad organisation af Ultuna landtbruksinstitut. Beträffande Alnarps landtbruksinstitut är ärendet ännu beroende på Kongl. Maj:ts pröfning. 23:o af den 10 maj 1884, angående förbindelse medelst ångfärja mellan Helsingborg och Helsingör, eller Malmö och Köpenhamn. (28.) Anmäldes den 23 maj 1884, hvarvid chefen för civildepartementet bemyndigades att utse kommitterade för afgifvande af betänkande i frågan. Sedan från desse kommitterade yttrande inkommit, remitterades ärendet den 3 oktober 1884 till styrelsen för statens järnvägstrafik samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för afgifvande af gemensamt utlåtande. Sedan detta utlåtande nu inkommit, är ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning. 24:o af den 11 maj 1884, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel. (49.)

1 anledning af livad denna, den 30 maj 1884 anmälda skrifvelse, bland annat, innehöll, tillsattes den 3 oktober 1884 en kommitté med uppdrag ej mindre att utreda, om och i hvad mån åtgärder kunde finnas lämpliga för ordnandet af förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare beträffande olycksfall i arbetet äfvensom för beredande af ålderdomsförsäkring åt arbetare och med dem jämförliga personer, än äfven att därefter afgifva de förslag, hvartill utredningen gåfve anledning., Den 18 september 1888 inkom kommittén med betänkande, innefattande, bland annat, förslag till a) ändringar i byggnadsstadgan för rikets städer den 8 maj 1874. Sedan öfver detta förslag infordrade underdåniga utlåtanden inkommit, har Kongl. Maj:t den 20 juni 1890 utfärdat kungörelse angående tillägg till 42 af nämnda stadga. b) lag om försäkring för olycksfall i arbetet; c) förordning angående riksförsäkringsanstalten. Sedan vederbörande blifvit öfver dessa förslag hörde, beslöt Kongl. Maj:t den 12 mars 1890 särskilda propositioner till Riksdagen i de uti förslagen omhandlade ämnen. d) lag om sjöfolks försäkring för olycksfall i tjensten. Öfver detta sista förslag har kommerskollegium afgifvit underdånigt utlåtande; och är ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning. Under år 1889 inkom kommittén med e) utlåtande och förslag till ändringar i reglementena för sjömanshusen och handelsflottans pensionsantalt, hvilket utlåtande anmäldes den 25 januari 1889, då kommerskollegium anbefalldes att, efter inhemtande af yttranden öfver ifrågavarande förslag från direktionerna för sjömanshusen i riket äfvensom från direktionen öfver förenämnda pensionsanstalt, inkomma med dessa yttranden och eget underdånigt utlåtande. Detta utlåtande har ännu icke inkommit. f) utlåtande och förslag till lag om ålderdomsförsäkring jämte alternativt förslag därtill. Anmäldes inför Kongl. Maj:t den 7 juni 1889, då Kongl. Maj:t dels beslöt anbefalla öfversfcåthållareembetet och Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen att öfver omförmälda förslag afgifva underdåniga utlåtanden, dels ock förordnade, att handlingarna i ärendet skulle öfverlemnas till chefen för finansdepartementet för att tagas i öfvervägande vid verkställande af den genom nådigt beslut den 29 oktober 1888 anbefallda utredning angående åtskilliga med skattelagstiftningen i samband stående frågor. Sedan myndigheternas utlåtanden inkommit samt ett af chefen för finansdepartementet infordradt yttrande öfver omförmälda förslag afgifvits af generaldirektören F. A. Anderson, generaltulldirektören G. W. L. Lönegren, kammarherren grefve N. G. A. Sparre och ledamoten af Riksdagens andra kammare Diss Olof Larsson, hvilka personer departementschefen, med stöd af ofvanberörda nådiga beslut den 29 oktober 1888, tillkallat för att deltaga i den uti samma beslut omförmälda utredning, har Kongl. Maj:t, uppå bemälde departementschefs föredragning, den 19 december 1890 förordnat att sistberörda 165

166 yttrande skulle till civildepartementet öfverlemnas för den vidare behandling, som kunde på detta departement ankomma. Ärendet är beroende på vidare handläggning, g) utlåtande och förslag till lag om sjukkassor. Sedan i anledning af detta, den 31 december 1889 anmälda förslag ej mindre kommerskollegium än äfven högsta domstolen afgifvit utlåtande, är frågan nu beroende på Kong]. Maj:ts pröfning. 25:o af den 17 mars 1885, om ändrade stadganden angående den så kallade allmänna strömrensningen. (20.) Anmäldes den 27 mars 1885 och remitterades till kammarkollegii utlåtande efter länsstyrelsernas hörande. Detta utlåtande har ännu icke inkommit. 26:o af den 7 juli 1887, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel. (29.) Sedan kammarkollegium och statskontoret afgifvit den 13 juli 1887 infordradt underdånigt utlåtande i anledning af hvad Riksdagen under åttonde punkten anfört, beslöt Kong]. Maj:t den 10 oktober 1890 kungörelse angående ändrade bestämmelser rörande arfvode för auktion å utmätt fastighet på landet. 27:o af den 5 maj 1888, angående omarbetning af förordningen den 12 februari 1864 om hvad i afseende å passagerareångfartygs byggnad, utrustning och begagnande iakttagas bör. (46.) Anmäldes den 25 maj 1888 och öfverlemnades, så vidt den afsåg ompröfning af de i passagerarefartyg befintliga ångpannor, till de personer, hvilka erhållit nådigt uppdrag att inom civildepartementet biträda med utredning af frågan, om hvilka kontrollföreskrifter lämpligen borde meddelas till förekommande af ångpannors exploderande; hvarjämte Kongl. Maj:t förklarade sig framdeles vilja besluta om de åtgärder, hvartill skrifvelsen i öfrigt borde föranleda. Sedan bemälde personer numera fullgjort sitt uppdrag, är den i Riksdagens skrifvelse behandlade frågan beroende på vidare handläggning. 28:o af den 3 april 1889, med förslag till förordning angående ändrad lydelse af 47 mom. 2 och 48 i förordningen om landsting den 21 mars 1862. (26.) Anmäld den 25 april 1889 och, sedan infordrade underdåniga utlåtanden inkommit, ytterligare den 28 november 1890, därvid Kongl. Maj:t fann Riksdagens beslut icke till någon åtgärd föranleda. 29:o af den 26 april 1889, i fråga om ändring i förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864. (38.) Anmäldes den 10 maj 1889, och anbefalldes därvid kommerskollegium att, efter öfverståthållareembetets och Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i länen hörande, afgifva underdånigt utlåtande i ämnet. Detta utlåtande har ännu icke inkommit.

30:o af den 1 maj 1889, om ändring i kongl. kungörelsen angående uppbörd af afgifter till vissa på ömsesidighet grundade försäkringsan stal ter den 22 oktober 1886. (39.) Anmäldes den 24 maj 1889, hvarvid Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen anbefalldes att afgifva underdåniga utlåtanden i ämnet; och sedan dessa inkommit, remitterades ärendet den 19 juni 1890 till statskontorets utlåtande. Detta utlåtande har ännu icke inkommit. 31 :o af den 14 maj 1889, i fråga om ändring af 22 i kongl. förordningen angående patent den 16 maj 1884. (77.) Anmäldes den 24 maj 1889 och, sedan från kommerskollegium då infordradt underdånigt utlåtande inkommit, ytterligare denna dag, hvarvid Kongl. Maj:t beslöt inhemta högsta domstolens utlåtande i ämnet. 32:o af den 15 maj 1889, angående rätt för kronan att å viss kronojord tillgodonjuta den i 3 kapitlet grufvestadgan omförmälda jordegareandel. (78.) Anmäldes den 24 maj 1889, och anbefalldes därvid kommerskollegium att afgifva underdånigt utlåtande i ärendet. Detta utlåtande har ännu icke inkommit. Stockholm den 31 december 1890, Hugo Martin. 167 4:0. Eongl. finansdepartementet. 33:o Riksdagens skrifvelse af den 25 juli 1863, i anledning af väckt fråga om närmare bestämmelser i afseende på erhållande af skatterätt till krononybyggen. (109.) Sedan ett af landshöfdingen E. Poignant enligt nådigt uppdrag utarbetadt förslag till förordning om åboombyte å kronohemman och lägenheter blifvit, jämte däröfver af länsstyrelserna afgifna yttranden, remitteradt till kammarkollegium, och kollegium inkommit med utlåtande i ämnet, är detta ärende på Kongl. Maj:ts pröfning beroende. 34:o af den 24 mars 1871, angående omarbetande af kongl. förordningen om mantalsoch skattskrifningarnas förrättande. (6.) Sedan Riksdagen, under åberopande af förevarande skrifvelse, i underdånig skrifvelse den 12 mars 1889 anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta samt om möjligt till nästa Riksdag framlägga förslag till ny författning uti ifrågavarande ämne, hafva två alternativa förslag till förordning rörande mantalsskrifning blifvit inom finansdepartementet med biträde af särskildt tillkallade sakkunnige personer upprättade. Vid föredragning den 31 januari innevarande år af dessa förslag har Kong]. Maj:t anbefallt statskontoret och kammarrätten att efter öfverståthållareembetets och Kongl.

168 Maj:ts befallningshafvandes i rikets samtliga län hörande afgifva gemensamt underdånigt utlåtande ej mindre i anledning af det i kommitterades förslag n:r 2 innefattade förslag om mantalsskrifningstidens framflyttande till början af mantalsåret och hvad med detta förslag egde sammanhang än äfven öfver de af kommitterade utarbetade formulär. Vidare har den under den 7 december 1888 för afgifvande af förslag beträffande ordnandet af kyrkoskrifningen i riket tillsatta kommitté afgifvit infordradt underdånigt yttrande öfver ifrågavarande förslag till mantalsskrifning, hvilket yttrande blifvit remitteradt till statskontoret och kammarrätten för att tagas i öfvervägande vid afgifvande af ofvanberörda genom nådig remiss den 31 januari innevarande år från bemälda embetsverk infordrade utlåtande; och har detta utlåtande ännu icke till Kong]. Maj:t inkommit. 35:o af den 6 juli 1887, angående ändring af hypoteksföreningarnes verksamhet. (65.) Den 12 mars innevarande år har Kong!. Maj:t aflåtit nådig proposition till Riksdagen med förslag till förnyade förordningar angående Sveriges allmänna liypoteksbank och angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända. 36:o af den 7 maj 1888, angående upplåtelse af odlingslägenlieter å kronoparkerna i Norrland. (49.) Vid föredragning den 18 maj 1888 af förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t anbefallt domänstyrelsen att, efter inhemtande af vederbörande länsstyrelsers och skogsförvaltnings yttranden, verkställa utredning i berörda ämne samt därefter till Kongl. Maj:t inkomma med det underdåniga yttrande och förslag, hvartill den verkställda utredningen kunde föranleda; och har sådant yttrande och förslag ännu ej af domänstyrelsen afgifvits. 87:o af den 11 maj 1888, angående tiondefrihet för Höganäs stenkolsverk. (78.) Sedan i anledning af denna Riksdagens skrifvelse kammar- och kommerskollegierna, efter förnyad utredning med särskild hänsyn till utfärdade stadganden rörande stenkolsfyndigheters eftersökande och bearbetande, gemensamt afgifvit infordradt underdånigt utlåtande beträffande frågan, huruvida Höganäs stenkolsverk vore i åtnjutande af några sådana privilegier eller förmåner, hvilkas upphörande borde göras till villkor för eftergift af den stenkolsverket åliggande tiondeskyldighet, har Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län på grund af nådig remiss till Kongl. Maj:t inkommit med från Höganäs stenkolsaktiebolag inhemtadt yttrande. Detta ärende är fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning beroende. 38:o af samma dag, med anhållan om inledande af underhandlingar med norska regeringen om nya bestämmelser i kongl. förordningen den 29 maj 1874, angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden m. m. (80.) Den 21 februari innevarande år har Kongl. Maj:t aflåtit nådig proposition till Riksdagen med förslag till förnyad förordning angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden.

39:o af den 12 maj 1888, angående sammanslagning af post- och telegrafverken. (81.) Denna skrifvelse är den 13 december 1889 anmäld för Kongl. Maj:t, som därvid tillsatt eu kommitté med uppdrag att verkställa utredning i det af Riksdagen begärda hänseende. 40:o af den 2 maj 1888, angående förbud för ledamöter af sparbanks styrelse och styrelsen biträdande tjensteman att ikläda sig borgensansvar för lån af sparbankens medel. (45.) Den 7 mars innevarande år har Kongl. Maj:t aflåtit nådig proposition till Riksdagen med förslag till lag, innefattande tillägg till förordningen angående sparbanker den 1 oktober 1875. 41 :o af den 12 mars 1889, om ny författning angående mantals-och skattskrifningarnas förrättande. (14.) I fråga om de med anledning af förevarande skrifvelse vidtagna åtgärder hänvisas till hvad ofvan under 34:o blifvit omförmäldt. 42:o af den 20 april 1889, angående bevillningsafgiften för särskilda-förmåner ocli rättigheter. (35.) Sedan, i anledning af Riksdagens i förevarande skrifvelse gjorda anhållan om utarbetande af förslag till förändrade bestämmelser rörande bevillningsafgifter af utländingar för konserter eller dramatiska och andra föreställningar, inom finansdepartementet upprättats förslag i det af Riksdagen angifna syfte, har detta förslag den 24 januari innevarande år remitterats till statskontoret och kammarrätten, med befallning till dessa embetsverk att efter öfverståthållareembetets och Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i rikets samtliga län hörande afgifva gemensamt underdånigt utlåtande öfver samma förslag; och har sådant utlåtande ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit. 43:o af den 8 maj 1889, angående böter för svarandeparts uteblifvande från underrätt i vissa brottmål. (48.) Sedan Kongl. Maj:t den 8 november 1889 godkänt och utfärdat den af Riksdagen för dess del antagna lag i förevarande ämne, har Kongl. Maj:t den 5 september innevarande år utfärdat nådig kungörelse, huru i vissa fall skall förfaras med böter, som ådömts svarandepart för uteblifvande från underrätt i brottmål; och kommer ifrågavarande skrifvelse icke vidare att för Kongl. Maj:t anmälas. 44:o af den 13 maj 1889, i fråga om beredande af tryggad besittningsrätt åt vissa lägenhetsinnehafvare å de kronoegendomar, som komma att försäljas. (54.) Sedan domänstyrelsen afgifvit underdånigt utlåtande i anledning af Riksdagens förevarande skrifvelse, har chefen för finansdepartementet i embetsskrifvelse den 24 sistlidne oktober anmodat bemälda styrelse att till Kongl. Maj:t inkomma med underdånigt yttrande, huruvida och under hvilka villkor särskild föryttring af lägenheter å till försäljning afsedda kronoegendomar lämpligen kunde böra ega rum; och är sådant yttrande ännu ej af domänstyrelsen afgifvet. 45:o af samma dag, i anledning af Riksdagens år 1888 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets samt andra af all- Justitieombudsmannens embetsberättelse till 1891 års riksdag. 22

170 manna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1887. (57.) Sedan styrelsen för postsparbanken afgifvit två särskilda underdåniga utlåtanden i anledning af Riksdagens i förevarande skrifvelse gjorda hemställan, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke utan menlig inverkan på postsparbankens verksamhet åtgärd kunde vidtagas för åstadkommande, såvidt sådant redan då vore möjligt, af jämvigt mellan postsparbankens inkomster och dess utgifter, har Kongl. Maj:t den 12 oktober 1889 förklarat, att ordföranden i styrelsen för postsparbanken därefter skulle ega att tillsvidare uppbära arfvode till belopp af 2,000 kronor för år att utgå i den ordning, som i 19 af nådiga förordningen angående en postsparbank för riket den 22 juni 1883 funnes stadgadt; hvarjämte Kongl. Maj:t den 6 juni innevarande år, med afseende å hvad styrelsen för postsparbanken anfört, funnit Riksdagens nu ifrågavarande framställning icke böra till någon vidare åtgärd föranleda. Denna skrifvelse kommer icke vidare att på finansdepartementets föredragning för Kongl. Maj:t anmälas. 46:o af den 16 maj 1889, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde hufvudtitel. (68.) Vid föredragning den 7 juni 1889 af ifrågavarande skrifvelse, i hvad den innefattade tillkännagifvande af Riksdagens beslut i fråga om anvisande af medel för verkställande af strömrensningar i gränselfvarne mellan Sverige och Finland, har Kongl. Maj:t uppdragit åt herr ministern för utrikes ärendena att hos Kejserl. ryska regeringen göra framställning, huruvida densamma vore sinnad att godkänna en sådan anordning för utförandet af berörda strömrensningar, att, på sätt den för frågans utredning tillsatta svensk-finska kommitté föreslagit, arbetet ställdes under omedelbar ledning af två sakkunnige män, utsedde en af hvartdera landets regering, hvilka skulle ega att sinsemellan öfverenskomma om lämpligaste sättet för arbetets utförande. Sedan vid förnyad anmälan den 19 augusti innevarande år af detta ärende meddelats, att, enligt hvad herr ministern för utrikes ärendena i skrifvelse till chefen för finansdepartementet tillkännagifvit, Kejserl. ryska regeringen ingått på ofvanberörda anordning för strömrensningarnas utförande samt utsett sakkunnig person att för Finlands räkning leda samma arbeten, har Kongl. Maj:t förordnat sakkunnig person att jämte det för Finlands räkning utsedda ombud gå i författning om utförande i hufvudsaklig enlighet med upprättade ritningar och kostnadsförslag samt inom den beräknade kostnadssumman, 55,000 kronor, af de ifrågavarande strömrensningsarbetena, hvarjämte Kongl. Maj:t meddelat erforderliga föreskrifter i förevarande ärende; Och har protokollsutdrag om hvad sålunda förekommit expedierats till utrikesdepartementet. 47:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel. (70.) Vid underdånig föredragning den 19 augusti 1889 af förevarande skrifvelse, i hvad den

innefattade framställning rörande civilstatens pensionsinrättning, har Kongl. Maj:t tillsatt en kommitté med uppdrag att verkställa utredning af nämnda pensionsinrättnings ställning och behof samt i sammanhang därmed taga under öfvervägande, huruvida genom förändrade bestämmelser angående peusionsinrättningen, äfvensom ifråga onl det inbördes förhållandet mellan densamma och allmänna indragningsstaten minskning i statens utgifter för pensionering af civile embets- och tjensteman måtte kunna beredas; och har kommittén ännu ej afslutat sina arbeten. 48:o af den 14 maj 1889, angående uppförande af eu ny teaterbyggnad å operahusets tomt in. m. (74.) Vid föredragning den 31 maj 1889 af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t funnit godt tilllåta teaterbyggnadskonsortiet att i och för fullgörande af de åtaganden i fråga om uppförande af en ny teaterbyggnad m. m., konsortiet sig iklädt, under vissa villkor utgifva och försälja ett premieobligationslån till nominelt belopp af 10,000,000 kronor; hvarjämte Kongl. Maj:t, med uttalande af den förutsättning, att förslag till kontrakt mellan Kongl. Maj:t och kronan samt konsortiet med närmare bestämmelser och föreskrifter angående teaterbyggnadsarbetet samt konsortiets öfriga åtaganden snarast möjligt blefve af konsortiet till Kong]. Maj-t ingifvet, under föreskrifna villkor medgifvit, att det ifrågavarande lånet finge, redan innan dylikt kontrakt afslutats, emitteras. Förslag till sådant kontrakt har ännu ej till Kongl. Maj:t inkommit; och är denna skrifvelse fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning beroende. 49:o af den 17 maj 1889, angående undersökning beträffande de å kronojord inom Norrbotten befintliga apatitlager m. m. (98.) Sedan Kongl. Maj:t uppdragit åt tre personer att verkställa den af Riksdagen i förevarande skrifvelse begärda undersökning samt undersökningsförrättarne till Kongl. Maj:t inkommit med särskilda betänkande!! rörande de af en hvar af dem under nästlidet år verkställda delar af undersökningen, har Kongl. Maj:t den 30 maj innevarande år förordnat, att berörda undersökning skulle under detta år fullföljas; hvarjämte Kongl. Maj:t meddelat erforderliga föreskrifter i afseende å sättet för undersökningens utförande m. m. Detta ärende är fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning beroende. Stockholm den 31 december 1890. Hans Wachtmeister. 171 5:o. Kongl. ecklesiastikdepartementet. 50:o Riksdagens skrifvelse af den 10 maj 1870, angående afskaffande af åtskilliga från kyrkorna i de provinser, som fordom tillhört danska monarkien, utgående afgifter. (53.) Ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

172 51 :o af den 22 inaj 1873, angående omsättning i penningar af den andel af kyrkotionden, som af församlingarna utgöres dels till kyrkorna och dels till akademier eller andra stiftelser. (71.) Sedan de i förteckningen för år 1888 omförmälda uppgifter numera fullständigt inkommit, beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning. 52:o af den 16 maj 1876, angående beredande af ökad kontroll å arbetare, som utom deras hemort taga anställning i arbete. (74.) Den af Kongl. Maj:t den 7 december 1888 tillsatta kommitté för ordnande af kyrkoskrifningen i riket, till hvilken denna skrifvelse och de i anledning af densamma afgifna yttranden blifvit öfverlemnade, har ännu icke afgifvit betänkande i ämnet. 53:o af den 12 maj 1885, i anledning af Riksdagens år 1884 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1882. (33.) Sedan Kongl. Maj:t anbefallt vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien att inkomma med förslag till nya stadgar för akademien, därvid innehållet af Riksdagens berörda skrifvelse borde tagas i öfvervägande, samt förslag i ämnet till Kongl. Maj:t inkommit, har Kongl. Maj:t den 17 oktober 1890 utfärdat förnyade nådiga stadgar för akademien; och är ifrågavarande ärende härigenom slutligen afgjordt. 54:o af den 12 maj 1885, rörande de enskilda högre skolorna för qvinlig ungdom. (47.) Ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning. 55:o af den 18 juni 1887, angående rätt för annexförsamling att för kyrkobyggnad taga virke å prestbolets skog. (20.) Sedan kammarkollegium, efter domkapitlens hörande, äfvensom domänstyrelsen afgifvit utlåtanden i detta ärende, beror detsamma på Kongl. Maj:ts pröfning. 56:o af den 7 juli 1887, angående undervisnings-, examens- och studieväsendet vid universiteten och karolinska mediko-kirurgiska institutet. (75.) Sedan de i nästföregående års förteckning omförmälda utlåtanden numera fullständigt inkommit och blifvit till trycket befordrade, beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning. 57:o af deu 5 maj 1888, angående åstadkommande af eu allmän pensionsiurättning för barnmorskor. (47.) Ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning. 58:o af den 14 maj 1888, angående åtgärder för ett bättre handhafvande af offentliga arkiv. (84.) Kongl. Maj:t har den 19 december 1890 anbefallt Sine befallningshafvande i Upsala, Östergötlands och Kalmar län att inkomma med utlåtande och uppgift, om och till hvilken kostnad lokaler för landsarkiv skulle kunna beredas i Upsala, Vadstena och Kalmar slott.

59:o af den 14 maj 1889, angående uppgörande af förslag till grunder för beredande af ålderdomsförsörjning åt de lärare och lärarinnor, hvilka tjenstgöra vid småskolan eller biträda med undervisningen i folkskolan. (75.) Kongl. Maj:t har den 17 oktober 1890 uppdragit åt eu kommitté att i ämnet afgifva förslag, som ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit. Stockholm den 31 december 1890. Ii. S. Husberg. 173

174 Tabell, utvisande under hvilka nummer åtgärderna i anledning af de vid Riksdagen år 1890 aflåtna, i tionde samlingen af bihanget till Riksdagens protokoll för samma år införda skrifvelse!- finnas upptagna i de från statsdepartementen afgifna förteckningar. (Första siffertalet utvisar skrifvelsens nummer i ofvanberörda samling och det senare talet numret i förenämnda förteckningar.) 1 48 26 30 51 13 76 87 2 1 27 52 52 19 77 44 3 2 28 31 53 25 78 73 4 *) 29 8 54 28 79 74 5 *) 30 9 55 36 80 75 6 3 31 32 56 63 81 7 4 32 10 57 86 82 22 8 5 33 33 58 26, 37, 64 83 45 9 34 34 59 65 84 76 10 35 53 60 66 85 24 11 ***\ 36 54 61 38 86 88 12 6 37 55 62 67 87 89 13 7 38 56 63 39 88 90 14 27 39 57 64 68 89 77 15 18, 49 40 58 65 69 90 46 16 83 41 21 66 70 91 78 17 50 42 35, 59 67 14, 40 92 79 18 51 43 60 68 15 93 47, 80 19 *) 44 85 69 16 94 81 20 *) 45 23 70 17 95 82 21 *) 46 61 71 71 22 *) 47 20 72 72 23 **) 48 11 73 41 24 29 49 12 74 42 25 84 50 62 75 43 *) Utfärdade förordnanden. **) Skrifvelse till herrar fullmäktige i riksgäldskontoret. ***) Skrifvelse till herrar fullmäktige i riksbanken.

175 Till Riksdagen. Berättelse af S<ommitterade för tryckfrihetens vård afgifven år 1891. Tyll der den tid, som förflutit efter det kommitterades senaste berättelse afgafs, har något ärende af beskaffenhet att påkalla kommitterades åtgärd icke förekommit; kvilket kommitterade skolat för Riksdagen härmed anmäla. Stockholm i januari 1891. NILS CLAÉSON. JOH. AUG. SÖDERGREN. CARL GUSTAF MALMSTRÖM. A. E. NORDENSKIÖLD. OSCAR MONTELIUS. J. SJÖBERG. C. G. STYFFE. C. von Schulzenlieim. -k-:+ I