Regeringens proposition 2016/17:221

Regeringens proposition 2016/17:221 Lagändringar till följd av en samlad förordning om EU-varumärken Prop. 2016/17:221 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Gävle den 7 september 2017 Stefan Löfven Heléne Fritzon (Justitiedepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll Regeringen föreslår de lagändringar som behövs för att anpassa svensk rätt till den nya EU-förordningen med samlade regler om EUvarumärken. Förordningen är en sammanslagning (s.k. kodifiering) av två tidigare EU-förordningar. Ändringarna innebär att hänvisningarna till EU:s varumärkesförordning i varumärkeslagen, firmalagen och lagen om rättegången i arbetstvister ska avse den nya EU-förordningen. Förslagen innebär inga ändringar i sak. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2018. 1

Prop. 2016/17:221 Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut... 3 2 Lagtext... 4 2.1 Förslag till lag om ändring i firmalagen (1974:156)... 4 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister... 6 2.3 Förslag till lag om ändring i varumärkeslagen (2010:1877)... 7 3 Ärendet och dess beredning... 9 4 Lagändringar till följd av en samlad förordning om EUvarumärken... 10 5 Ikraftträdande... 10 6 Konsekvenser... 11 7 Författningskommentar... 11 7.1 Förslaget till lag om ändring i firmalagen (1974:156)... 11 7.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister... 13 7.3 Förslaget till lag om ändring i varumärkeslagen (2010:1877)... 13 Bilaga 1 Bilaga 2 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken... 16 Sammanfattning av promemorian Författningsändringar till följd av en samlad förordning om EU-varumärken... 115 Bilaga 3 Promemorians lagförslag... 116 Bilaga 4 Förteckning över remissinstanserna... 121 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 september 2017... 122 Rättsdatablad... 123 2

1 Förslag till riksdagsbeslut Prop. 2016/17:221 Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till 1. lag om ändring i firmalagen (1974:156), 2. lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister, 3. lag om ändring i varumärkeslagen (2010:1877). 3

Prop. 2016/17:221 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Förslag till lag om ändring i firmalagen (1974:156) Härigenom föreskrivs att 10 firmalagen (1974:156) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 10 1 En firma får inte registreras om den 1. strider mot lag eller annan författning eller mot goda seder eller allmän ordning, 2. utan tillstånd innehåller en sådan statlig eller internationell beteckning som enligt lag eller annan författning inte får användas obehörigen som firma, eller något som lätt kan förväxlas med en sådan beteckning, 3. utan tillstånd innehåller ett sådant kännetecken som enligt lagen (2014:812) om skydd för kännetecken i den internationella humanitära rätten inte får användas obehörigen som firma, eller något som kan förväxlas med ett sådant kännetecken, 4. i annat fall är ägnad att vilseleda allmänheten, 5. är identisk med ett äldre näringskännetecken för verksamhet av samma slag, 6. är identisk med eller liknar ett äldre näringskännetecken för verksamhet av samma eller liknande slag, om det finns en risk för förväxling, inbegripet risken för att användningen av firman leder till uppfattningen att det finns ett samband mellan den som använder firman och innehavaren av näringskännetecknet, 7. är identisk med eller liknar ett äldre näringskännetecken som är känt inom en betydande del av omsättningskretsen, om användningen av firman skulle dra otillbörlig fördel av eller utan skälig anledning vara till skada för näringskännetecknets särskiljningsförmåga eller anseende, 8. kan förväxlas med ett kännetecken som användes här i landet eller i utlandet av någon annan vid tidpunkten för ansökan och som fortfarande används, om sökanden var i ond tro vid tidpunkten för ansökan, 9. innehåller eller består av något som är ägnat att uppfattas som någon annans efternamn som har särskilt skydd eller någon annans allmänt kända konstnärsnamn eller ett likartat namn, om användningen av firman skulle medföra en nackdel för bäraren av namnet och om namnet uppenbarligen inte syftar på någon sedan länge avliden, 4 1 Senaste lydelse 2016:1015.

10. innehåller något som kränker annans upphovsrätt till ett litterärt eller konstnärligt verk, eller 11. innehåller något som är ägnat att uppfattas som benämning på en stiftelse, ideell förening eller liknande sammanslutning. De hinder för registrering som anges i första stycket 5 7 gäller på motsvarande sätt för 1. ett varumärke som är registrerat enligt 2 kap. varumärkeslagen (2010:1877) eller en internationell varumärkesregistrering som gäller i Sverige, 2. ett varumärke som är registrerat enligt rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om EUvarumärken eller en internationell varumärkesregistrering som gäller i Europeiska unionen, samt 2. ett varumärke som är registrerat enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken eller en internationell varumärkesregistrering som gäller i Europeiska unionen, samt 3. ett inarbetat varukännetecken. Om den firma som ansökan om registrering avser ska gälla i hela landet och den äldre rättigheten utgörs av ett inarbetat näringskännetecken eller av ett sådant namn eller inarbetat varukännetecken som är skyddat enligt 2 a, finns det hinder mot registrering endast om skyddet för den äldre rättigheten gäller inom en väsentlig del av landet. Trots första stycket 5 11 och andra stycket får registrering ske, om den vars rätt är i fråga medger det och hinder inte finns enligt första stycket 1 4. Prop. 2016/17:221 Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018. 5

Prop. 2016/17:221 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister 1 ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 2 2 Denna lag tillämpas inte på 1. mål som enligt lag får upptas endast av en viss tingsrätt eller som ska handläggas av en tingsrätt i en annan sammansättning än som anges i rättegångsbalken, 2. mål som ska handläggas av tingsrätt med tillämpning av konkurslagen (1987:672) eller lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion, 3. mål om skadestånd i anledning av brott, om talan förs i samband med åtal för brottet, 4. mål om ersättning för yrkesskada, när tvisten inte rör kollektivavtals rätta innebörd, 5. mål som avses i 1 kap. 4 1 och 3 lagen (2016:188) om patent- och marknadsdomstolar, och 6. mål som avses i artikel 81 i rådets förordning (EG) nr 6/2002 om gemenskapsformgivning och artikel 96 i rådets förordning (EG) nr 207/2009 om gemenskapsvarumärken. 6. mål som avses i artikel 81 i rådets förordning (EG) nr 6/2002 om gemenskapsformgivning och artikel 124 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 om EU-varumärken. Lagen ska inte tillämpas på mål som rör arbetstagare som avses i 1 lagen (1994:260) om offentlig anställning, när tvisten gäller 1. fråga som rör anställning av arbetstagare utan att enbart avse tvist om kollektivavtal, 2. tjänstgöringsskyldighet för ordinarie domare enligt lagen (1994:261) om fullmaktsanställning. Lagen ska inte heller tillämpas på andra mål som rör arbetstagare hos arbetsgivare med offentlig ställning, när tvisten gäller en fråga som är reglerad i lag eller annan författning och det i samma författning föreskrivs att beslut i frågan får överklagas till regeringen, en förvaltningsdomstol eller en förvaltningsmyndighet. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018. 6 1 Lagen omtryckt 1977:530. 2 Senaste lydelse 2016:199.

2.3 Förslag till lag om ändring i varumärkeslagen (2010:1877) Prop. 2016/17:221 Härigenom föreskrivs att 1 kap. 3 och 10 kap. 4 6 varumärkeslagen (2010:1877) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 3 1 Lagen innehåller även vissa bestämmelser om EU-varumärken. Med EU-varumärken avses varumärken enligt rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om EUvarumärken. Med EU-varumärken avses varumärken enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken. 10 kap. 4 2 Föreskriven avgift ska betalas av den som 1. begär omvandling av en registrering av ett EU-varumärke eller en ansökan om registrering av ett EU-varumärke till en ansökan om nationell registrering av ett varumärke, eller 2. begär ett intyg enligt artikel 93 i rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om EU-varumärken, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/2424. Vid intrång i ett EU-varumärke tillämpas bestämmelserna i 8 kap. 1 om ansvar för varumärkesintrång. I övrigt gäller 3, 8 kap. 2 8 och 9 kap. i den utsträckning inte något annat följer av rådets förordning (EG) nr 207/2009, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/2424. I dessa fall ska det som sägs om varumärkesintrång gälla intrång i ett EU-varumärke. 5 3 2. begär ett intyg enligt artikel 120.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EUvarumärken, i den ursprungliga lydelsen. Vid intrång i ett EU-varumärke tillämpas bestämmelserna i 8 kap. 1 om ansvar för varumärkesintrång. I övrigt gäller 3, 8 kap. 2 8 och 9 kap. i den utsträckning inte något annat följer av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001, i den ursprungliga lydelsen. I dessa fall ska det som sägs om varumärkesintrång gälla intrång i ett EUvarumärke. 1 Senaste lydelse 2016:374. 2 Senaste lydelse 2016:374. 3 Senaste lydelse 2016:374. 7

Prop. 2016/17:221 Bestämmelserna i 8 kap. 1 och 2 gäller dock inte vid intrång i ett EU-varumärke i en sådan transitsituation som avses i artikel 9.4 i rådets förordning (EG) nr 207/2009, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/2424. Bestämmelserna i 8 kap. 1 och 2 gäller dock inte vid intrång i ett EU-varumärke i en sådan transitsituation som avses i artikel 9.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001, i den ursprungliga lydelsen. 6 4 Patent- och marknadsdomstolen är rätt domstol i 1. mål och ärenden enligt denna lag om de inte ska handläggas enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister, och 2. mål som avses i artikel 96 i rådets förordning (EG) nr 207/2009. 2. mål som avses i artikel 124 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001. Det som sägs i rättegångsbalken om inskränkning av domstols behörighet i fråga om tvist som ska tas upp i annan ordning än inför domstol ska inte tillämpas i fråga om ett yrkande om informationsföreläggande eller intrångsundersökning. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018. 8 4 Senaste lydelse 2016:375.

3 Ärendet och dess beredning Prop. 2016/17:221 Rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om EUvarumärken (EU:s varumärkesförordning) gör det möjligt att genom en enda ansökan få en registrering av ett varumärke som gäller i hela unionen (s.k. EU-varumärke). Registreringen görs hos EU:s immaterialrättsmyndighet (EUIPO). Den 16 december 2015 antogs ändringar i EU:s varumärkesförordning. Ändringarna regleras i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/2424 av den 16 december 2015 om ändring av rådets förordning (EG) nr 207/2009 om gemenskapsvarumärken och av kommissionens förordning (EG) nr 2868/95 om genomförande av rådets förordning (EG) nr 40/94 om gemenskapsvarumärke samt om upphävande av kommissionens förordning (EG) nr 2869/95 om de avgifter som skall betalas till Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller). Anpassningar i svensk rätt med anledning av ändringarna i EU:s varumärkesförordning trädde i kraft den 1 juni 2016 (se prop. 2015/16:123). I syfte att göra reglerna om EU-varumärken mer lättillgängliga och överskådliga har samtliga bestämmelser om EU-varumärken nu samlats i en ny förordning, Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken (bilaga 1). Den nya förordningen innebär inga ändringar i sak utan är enbart en sammanslagning (s.k. kodifiering) av förordningarna (EG) nr 207/2009 och (EU) 2015/2424. Inom Justitiedepartementet utarbetades en promemoria med förslag på de författningsändringar som behövs för att anpassa svensk rätt till den nya EU-förordningen. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 2. Promemorians lagförslag finns i bilaga 3. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. Remissyttrandena finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (Ju2017/00781/L3). Lagrådet Lagförslagen i propositionen gäller ämnen som faller inom Lagrådets granskningsområde. De föreslagna ändringarna är dock endast redaktionella och beror uteslutande på kodifieringen av de båda EUförordningarna. Författningstekniskt och även i övrigt är förslagen av sådan beskaffenhet att Lagrådets granskning skulle sakna betydelse. Regeringen har därför inte inhämtat Lagrådets yttrande. 9

Prop. 2016/17:221 4 Lagändringar till följd av en samlad förordning om EU-varumärken Regeringens förslag: Hänvisningarna till EU:s varumärkesförordning i varumärkeslagen, firmalagen och lagen om rättegången i arbetstvister ändras till att avse den nya EU-förordningen. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslagen eller lämnar dem utan invändning. Skälen för regeringens förslag: EU:s varumärkesförordning är, som andra EU-förordningar, tillämplig i medlemsstaterna utan att omarbetas till nationell författning. Viss kompletterande lagstiftning finns dock i svensk rätt, bl.a. i varumärkeslagen (2010:1877) och firmalagen (1974:156). Eftersom EU:s varumärkesförordning ersätts av en ny samlad förordning med ny artikelnumrering, behöver vissa anpassningar göras i svensk rätt. Hänvisningarna till förordningen i varumärkeslagen, firmalagen och lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister bör ändras till att avse den nya EU-förordningen och den nya artikelnumreringen. En hänvisning till en EU-förordning kan utformas så att den antingen avser den vid varje tidpunkt gällande lydelsen av förordningen (s.k. dynamisk hänvisning) eller så att den avser förordningen eller en artikel i en viss angiven lydelse (s.k. statisk hänvisning). När det gäller valet av hänvisningsteknik i varumärkeslagen och firmalagen bör inga ändringar göras i förhållande till vad som gäller i dag (jfr prop. 2015/16:123 s. 21 och 22). Hänvisningen i 1 kap. 2 första stycket 6 lagen om rättegången i arbetstvister är i dag dynamisk. Enligt bestämmelsen undantas vissa mål om EU-varumärken från lagens tillämpningsområde. Det rör mål som omfattas av Patent- och marknadsdomstolens exklusiva behörighet. Att Patent- och marknadsdomstolen är exklusivt forum i dessa mål framgår av 10 kap. 6 första stycket 2 varumärkeslagen. Hänvisningen i lagen om rättegången i arbetstvister bör lämpligen utformas på samma sätt som hänvisningen i varumärkeslagen. Den bör alltså även fortsättningsvis vara dynamisk. 5 Ikraftträdande Regeringens förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den 1 januari 2018. 10 Promemorians förslag: I promemorian föreslås att lagändringarna ska träda i kraft den 1 oktober 2017.

Remissinstanserna: Stockholms tingsrätt (Patent- och marknadsdomstolen) anser att man bör överväga en övergångsbestämmelse till varumärkeslagen om att äldre bestämmelser ska tillämpas på åtgärder som har vidtagits eller rättigheter som har förvärvats före ikraftträdandet. Skälet är enligt domstolen att det inte kan uteslutas att det annars uppstår oklarheter när det gäller tillämpligheten av övergångsbestämmelser till äldre lydelser av bestämmelsen om sanktioner vid intrång i ett EU-varumärke (10 kap. 5 varumärkeslagen). I övrigt har remissinstanserna inte några särskilda synpunkter på promemorians förslag. Skälen för regeringens förslag: Den nya EU-förordningen börjar tillämpas den 1 oktober 2017. Lagändringarna bör träda i kraft så snart som möjligt därefter. Regeringen föreslår därför att ändringarna träder i kraft den 1 januari 2018. Förslagen är en direkt följd av kodifieringen av bestämmelserna om EU-varumärken och innebär inga ändringar i sak. Regeringen delar därför bedömningen i promemorian att det inte behövs några övergångsbestämmelser i detta fall. Att det inte införs några sådana bestämmelser påverkar inte giltigheten av övergångsbestämmelserna till de ändringar i varumärkeslagen (bl.a. 10 kap. 5 ) som gjordes 2016 på grund av ändringar i EU:s varumärkesförordning. Av de övergångsbestämmelserna följer att äldre bestämmelser fortfarande ska gälla i fråga om åtgärder som har vidtagits eller rättigheter som har förvärvats före den 1 juni 2016. Prop. 2016/17:221 6 Konsekvenser Regeringens bedömning: Förslagen medför inte några ökade kostnader för det allmänna eller för enskilda. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inte några särskilda synpunkter. Skälen för regeringens bedömning: Förslagen innebär inte några ändringar i sak. De bedöms därför inte leda till några ökade kostnader vare sig för det allmänna eller för enskilda. 7 Författningskommentar 7.1 Förslaget till lag om ändring i firmalagen (1974:156) Registrering av firma 10 En firma får inte registreras om den 11

Prop. 2016/17:221 12 1. strider mot lag eller annan författning eller mot goda seder eller allmän ordning, 2. utan tillstånd innehåller en sådan statlig eller internationell beteckning som enligt lag eller annan författning inte får användas obehörigen som firma, eller något som lätt kan förväxlas med en sådan beteckning, 3. utan tillstånd innehåller ett sådant kännetecken som enligt lagen (2014:812) om skydd för kännetecken i den internationella humanitära rätten inte får användas obehörigen som firma, eller något som kan förväxlas med ett sådant kännetecken, 4. i annat fall är ägnad att vilseleda allmänheten, 5. är identisk med ett äldre näringskännetecken för verksamhet av samma slag, 6. är identisk med eller liknar ett äldre näringskännetecken för verksamhet av samma eller liknande slag, om det finns en risk för förväxling, inbegripet risken för att användningen av firman leder till uppfattningen att det finns ett samband mellan den som använder firman och innehavaren av näringskännetecknet, 7. är identisk med eller liknar ett äldre näringskännetecken som är känt inom en betydande del av omsättningskretsen, om användningen av firman skulle dra otillbörlig fördel av eller utan skälig anledning vara till skada för näringskännetecknets särskiljningsförmåga eller anseende, 8. kan förväxlas med ett kännetecken som användes här i landet eller i utlandet av någon annan vid tidpunkten för ansökan och som fortfarande används, om sökanden var i ond tro vid tidpunkten för ansökan, 9. innehåller eller består av något som är ägnat att uppfattas som någon annans efternamn som har särskilt skydd eller någon annans allmänt kända konstnärsnamn eller ett likartat namn, om användningen av firman skulle medföra en nackdel för bäraren av namnet och om namnet uppenbarligen inte syftar på någon sedan länge avliden, 10. innehåller något som kränker annans upphovsrätt till ett litterärt eller konstnärligt verk, eller 11. innehåller något som är ägnat att uppfattas som benämning på en stiftelse, ideell förening eller liknande sammanslutning. De hinder för registrering som anges i första stycket 5 7 gäller på motsvarande sätt för 1. ett varumärke som är registrerat enligt 2 kap. varumärkeslagen (2010:1877) eller en internationell varumärkesregistrering som gäller i Sverige, 2. ett varumärke som är registrerat enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken eller en internationell varumärkesregistrering som gäller i Europeiska unionen, samt 3. ett inarbetat varukännetecken. Om den firma som ansökan om registrering avser ska gälla i hela landet och den äldre rättigheten utgörs av ett inarbetat näringskännetecken eller av ett sådant namn eller inarbetat varukännetecken som är skyddat enligt 2 a, finns det hinder mot registrering endast om skyddet för den äldre rättigheten gäller inom en väsentlig del av landet. Trots första stycket 5 11 och andra stycket får registrering ske, om den vars rätt är i fråga medger det och hinder inte finns enligt första stycket 1 4. Paragrafen innehåller bestämmelser om hinder mot registrering av firma. Den omfattar både absoluta registreringshinder (första stycket 1 4) och relativa registreringshinder (första stycket 5 11 och andra stycket). I andra stycket 2 ändras hänvisningen till EU:s varumärkesförordning till att avse den samlade förordningen om EU-varumärken. Ändringen är endast redaktionell. Hänvisningen är dynamisk, dvs. den avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen (jfr prop. 2015/16:123 s. 21 och 22).

7.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister Prop. 2016/17:221 1 kap. Lagens tillämpningsområde 2 Denna lag tillämpas inte på 1. mål som enligt lag får upptas endast av en viss tingsrätt eller som ska handläggas av en tingsrätt i en annan sammansättning än som anges i rättegångsbalken, 2. mål som ska handläggas av tingsrätt med tillämpning av konkurslagen (1987:672) eller lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion, 3. mål om skadestånd i anledning av brott, om talan förs i samband med åtal för brottet, 4. mål om ersättning för yrkesskada, när tvisten inte rör kollektivavtals rätta innebörd, 5. mål som avses i 1 kap. 4 1 och 3 lagen (2016:188) om patent- och marknadsdomstolar, och 6. mål som avses i artikel 81 i rådets förordning (EG) nr 6/2002 om gemenskapsformgivning och artikel 124 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 om EU-varumärken. Lagen ska inte tillämpas på mål som rör arbetstagare som avses i 1 lagen (1994:260) om offentlig anställning, när tvisten gäller 1. fråga som rör anställning av arbetstagare utan att enbart avse tvist om kollektivavtal, 2. tjänstgöringsskyldighet för ordinarie domare enligt lagen (1994:261) om fullmaktsanställning. Lagen ska inte heller tillämpas på andra mål som rör arbetstagare hos arbetsgivare med offentlig ställning, när tvisten gäller en fråga som är reglerad i lag eller annan författning och det i samma författning föreskrivs att beslut i frågan får överklagas till regeringen, en förvaltningsdomstol eller en förvaltningsmyndighet. Paragrafen anger vissa undantag från lagens tillämpningsområde. I första stycket 6 ändras hänvisningen till EU:s varumärkesförordning till att avse artikel 124 i den samlade förordningen om EU-varumärken. Ändringen är endast redaktionell. Hänvisningen är dynamisk, dvs. den avser artikeln i förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Bestämmelsen rör mål där Patent- och marknadsdomstolen är exklusivt forum. Hänvisningen är utformad på samma sätt som hänvisningen i 10 kap. 6 första stycket 2 varumärkeslagen (2010:1877), se kommentaren till den paragrafen. 7.3 Förslaget till lag om ändring i varumärkeslagen (2010:1877) 1 kap. Grundläggande bestämmelser Lagens tillämpningsområde EU-varumärken 3 Lagen innehåller även vissa bestämmelser om EU-varumärken. Med EU-varumärken avses varumärken enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken. 13

Prop. 2016/17:221 Paragrafen innehåller en upplysning om att lagen innehåller vissa bestämmelser om EU-varumärken och en definition av detta begrepp. I andra stycket ändras hänvisningen till att avse den samlade förordningen om EU-varumärken. Ändringen är endast redaktionell. Hänvisningen är dynamisk, dvs. den avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen (jfr prop. 2015/16:123 s. 21 och 22). 10 kap. Övriga bestämmelser Särskilda bestämmelser om EU-varumärken Avgifter för vissa åtgärder som rör EU-varumärken 4 Föreskriven avgift ska betalas av den som 1. begär omvandling av en registrering av ett EU-varumärke eller en ansökan om registrering av ett EU-varumärke till en ansökan om nationell registrering av ett varumärke, eller 2. begär ett intyg enligt artikel 120.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken, i den ursprungliga lydelsen. Paragrafen innehåller bestämmelser om avgifter som ska betalas för vissa åtgärder som rör EU-varumärken. I punkt 2 ändras hänvisningen till att avse artikel 120.3 i den samlade förordningen om EU-varumärken. Ändringen är endast redaktionell. Hänvisningen är statisk, dvs. den avser en viss angiven lydelse av artikeln i förordningen (jfr prop. 2015/16:123 s. 21 och 22). Bestämmelser som tillämpas för EU-varumärken 5 Vid intrång i ett EU-varumärke tillämpas bestämmelserna i 8 kap. 1 om ansvar för varumärkesintrång. I övrigt gäller 3, 8 kap. 2 8 och 9 kap. i den utsträckning inte något annat följer av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001, i den ursprungliga lydelsen. I dessa fall ska det som sägs om varumärkesintrång gälla intrång i ett EU-varumärke. Bestämmelserna i 8 kap. 1 och 2 gäller dock inte vid intrång i ett EUvarumärke i en sådan transitsituation som avses i artikel 9.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001, i den ursprungliga lydelsen. I paragrafen regleras frågan om straffansvar vid intrång i ett EUvarumärke. Vidare framgår att lagens bestämmelser om förbud, skadestånd, säkerhetsåtgärd eller annan åtgärd enligt 3, 8 kap. 2 8 och 9 kap. också tillämpas vid intrång i ett EU-varumärke. Om något annat följer av EU:s varumärkesförordning, ska dock det tillämpas. I paragrafen ändras hänvisningarna till EU:s varumärkesförordning till att avse den samlade förordningen om EU-varumärken. Ändringarna är endast redaktionella. Hänvisningarna är statiska, dvs. de avser en viss angiven lydelse av förordningen respektive artikeln i förordningen (jfr prop. 2015/16:123 s. 21 och 22). 14

Behörig domstol 6 Patent- och marknadsdomstolen är rätt domstol i 1. mål och ärenden enligt denna lag om de inte ska handläggas enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister, och 2. mål som avses i artikel 124 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001. Det som sägs i rättegångsbalken om inskränkning av domstols behörighet i fråga om tvist som ska tas upp i annan ordning än inför domstol ska inte tillämpas i fråga om ett yrkande om informationsföreläggande eller intrångsundersökning. Prop. 2016/17:221 Paragrafen innehåller bestämmelser om behörig domstol. I första stycket 2 ändras hänvisningen till att avse artikel 124 i den samlade förordningen om EU-varumärken. Ändringen är endast redaktionell. Hänvisningen är dynamisk, dvs. den avser artikeln i förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen (jfr prop. 2015/16:123 s. 21 och 22). 15

16.6.2017 L 154/1 I (Lagstiftningsakter) FÖRORDNINGAR EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken (kodifiering) (Text av betydelse för EES) EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 118 första stycket, med beaktande av Europeiska kommissionens förslag, efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten, i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet ( 1 ), och av följande skäl: (1) Rådets förordning (EG) nr 207/2009 ( 2 ) har ändrats väsentligt flera gånger ( 3 ). För att skapa klarhet och överskådlighet bör den förordningen kodifieras. (2) Genom rådets förordning (EG) nr 40/94 ( 4 ), kodifierad 2009 som förordning (EG) nr 207/2009, skapades ett system med varumärkesskydd särskilt för unionen som gav skydd för varumärken på unionsnivå parallellt med det skydd för varumärken som finns på medlemsstatsnivå i enlighet med de nationella varumärkessystem som harmoniseras genom rådets direktiv 89/104/EEG ( 5 ), kodifierat som Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/95/EG ( 6 ). (3) En harmonisk utveckling av de ekonomiska aktiviteterna bör främjas i hela unionen, liksom en fortsatt och balanserad tillväxt genom förverkligandet av en väl fungerande inre marknad med villkor som motsvarar dem på en nationell marknad. För att kunna förverkliga en sådan marknad och stärka dess enhetlighet, bör inte endast hindren för den fria rörligheten för varor och tjänster avskaffas och en ordning införas som säkerställer att konkurrensen inte snedvrids, utan de rättsliga förhållandena bör dessutom vara sådana att företagen utan dröjsmål kan anpassa tillverkningen och distributionen av varor eller tillhandahållandet av tjänster till unionens ( 1 ) Europaparlamentets ståndpunkt av den 27 april 2017 (ännu ej offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 22 maj 2017. ( 2 ) Rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om EU-varumärken (EUT L 78, 24.3.2009, s. 1). ( 3 ) Se bilaga II. ( 4 ) Rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken (EGT L 11, 14.1.1994, s. 1). ( 5 ) Rådets första direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (EGT L 40, 11.2.1989, s. 1). ( 6 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/95/EG av den 22 oktober 2008 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (EUT L 299, 8.11.2008, s. 25).

L 154/2 16.6.2017 förhållanden. Bland de medel som företagen bör ha tillgång till för att kunna genomföra detta, återfinns varumärken som gör det möjligt att särskilja företags varor och tjänster på samma sätt inom hela unionen, oavsett gränser. (4) För att fullfölja unionens ovan nämnda mål förefaller det nödvändigt att tillhandahålla en unionsordning för varumärken som innebär att företag genom ett enda förfarande kan förvärva EU-varumärken som åtnjuter samma skydd och får rättsverkan i hela unionen. Principen om EU-varumärkens enhetliga karaktär bör gälla om inget annat sägs i denna förordning. (5) Tillnärmning av nationell lagstiftning är inte tillräckligt för att avskaffa det hinder i form av territoriell begränsning av de rättigheter som medlemsstaternas respektive lagstiftning ger varumärkesinnehavare. För att företagen ska ha möjlighet att bedriva sin verksamhet utan begränsningar på hela den inre marknaden bör det finnas varumärken som regleras med hjälp av enhetliga unionsbestämmelser vilka är direkt tillämpliga i alla medlemsstater. (6) Den erfarenhet som vunnits sedan systemet för gemenskapsvarumärken inrättades visar att företag både inom och utanför unionen har accepterat systemet, som har blivit ett framgångsrikt och hållbart komplement och alternativ till varumärkesskyddet på medlemsstatsnivå. (7) Unionsbestämmelser om varumärken kan dock inte ersätta medlemsstaternas varumärkeslagar. Det förefaller i själva verket inte vara rimligt att företagen ska vara skyldiga att ansöka om att deras varumärken registreras som EU-varumärken. (8) Nationella varumärken behövs fortfarande för företag som inte vill skydda sina varumärken på unionsnivå eller som inte kan få ett unionsomspännande skydd samtidigt som det inte finns några hinder för ett nationellt skydd. Det bör överlåtas till varje person som söker varumärkesskydd att välja om detta ska sökas i form av ett nationellt varumärke i en eller flera medlemsstater, endast som EU-varumärke eller båda delarna. (9) Rätten till ett EU-varumärke kan endast förvärvas genom registrering, och sådan ska vägras särskilt om varumärket saknar särskiljningsförmåga, om det är olagligt eller om äldre rättigheter hindrar registrering. (10) Ett tecken bör få återges i valfri lämplig form med användning av allmänt tillgänglig teknik, och således inte nödvändigtvis grafiskt, så länge som återgivningen är klar, precis, fullständig i sig själv, lättillgänglig, tydlig, beständig och objektiv. (11) Det skydd som följer av EU-varumärket, vars funktion framför allt är att garantera att varumärket anger ursprunget, bör vara absolut om det råder identitet mellan varumärket och tecknet och mellan varorna eller tjänsterna. Skyddet bör också gälla vid likhet mellan varumärket och tecknet och mellan varorna eller tjänsterna. Begreppet likhet bör tolkas i förhållande till risken för förväxling. En särskild förutsättning för skydd bör vara att det finns en risk för förväxling. Denna risk bör bedömas mot bakgrund av en lång rad faktorer, särskilt i hur hög grad varumärket är känt på marknaden, den association som det använda eller registrerade tecknet framkallar, graden av likhet mellan varumärket och tecknet samt mellan de ifrågavarande varorna eller tjänsterna. (12) För att säkerställa rättssäkerhet och full överensstämmelse med prioritetsprincipen, enligt vilken ett tidigare registrerat varumärke ges företräde framför senare registrerade varumärken, är det nödvändigt att fastställa att säkerställandet av rättigheter som är knutna till ett EU-varumärke inte bör påverka innehavares rättigheter som förvärvats före ansöknings- eller prioritetsdagen för EU-varumärket. Ett sådant synsätt är förenligt med artikel 16.1 i avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter av den 15 april 1994. (13) Oklarhet om vilken den kommersiella källan är för varor och tjänster kan föreligga om ett företag använder samma eller ett liknande tecken som firmanamn på ett sätt som ger en koppling mellan företaget som bär namnet och de varor eller tjänster som kommer från det företaget. Intrång i ett EU-varumärke bör därför även innefatta användning av tecknet som ett firmanamn eller liknande beteckning så länge användningens syfte är att särskilja varor eller tjänster.

16.6.2017 L 154/3 (14) För att säkerställa rättssäkerhet och full överensstämmelse med specifik unionslagstiftning bör det föreskrivas att innehavaren av ett EU-varumärke bör ha rätt att förbjuda tredje man att använda ett tecken i jämförande reklam om sådan jämförande reklam strider mot Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/114/EG ( 1 ). (15) I syfte att säkerställa varumärkesskyddet och bekämpa varumärkesförfalskning effektivt och i linje med unionens internationella skyldigheter inom ramen för Världshandelsorganisationen (WTO), särskilt artikel V i allmänna tulloch handelsavtalet (Gatt) om transiteringsfrihet och, vad gäller generiska läkemedel, den förklaring om Tripsavtalet och folkhälsa som antogs av WTO:s ministerkonferens i Doha den 14 november 2001, bör innehavaren av ett EU-varumärke ha rätt att hindra tredje man från att i näringsverksamhet föra in varor i unionen utan att dessa övergått till fri omsättning där, om dessa varor kommer från tredjeländer och utan tillstånd har försetts med ett varumärke som är identiskt eller väsentligen identiskt med det EU-varumärke som registrerats för sådana varor. (16) Därför bör det vara tillåtet för innehavare av EU-varumärken att förhindra införsel av intrångsgörande varor och hänförande av sådana till samtliga tullförfaranden, inklusive transitering, omlastning, lagring, frizoner, tillfällig lagring, aktiv förädling eller tillfällig införsel, även då sådana varor inte är avsedda att släppas ut på marknaden i unionen. Tullmyndigheterna bör när de utför tullkontroller tillämpa de befogenheter och förfaranden som fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 608/2013 ( 2 ), inklusive när det sker på begäran av rättighetsinnehavare. I synnerhet bör tullmyndigheterna utföra de relevanta kontrollerna på grundval av riskanalyskriterier. (17) För att förena behovet av ett effektivt säkerställande av varumärkesrättigheter med behovet av att undvika hinder för det fria handelsflödet av legitima varor bör EU-varumärkesinnehavarens rätt upphöra om deklaranten eller innehavaren av varorna, under efterföljande förfaranden som inletts vid den domstol för EU-varumärken som har behörighet att i sak avgöra huruvida intrång har gjorts i EU-varumärket, kan bevisa att innehavaren av EU-varumärket inte har rätt att förbjuda att varorna släpps ut på marknaden i det land som är slutdestination för varorna. (18) Artikel 28 i förordning (EU) nr 608/2013 föreskriver att en rättighetsinnehavare ska vara ansvarsskyldig för skador gentemot varuinnehavaren, bl.a. om det senare konstateras att varorna i fråga inte gör intrång i en immateriell rättighet. (19) Det bör vidtas lämpliga åtgärder i syfte att sörja för en smidig transitering av generiska läkemedel. När det gäller internationella generiska namn (INN) som är globalt erkända generiska namn på verksamma ämnen i farmaceutiska preparat, är det mycket viktigt att beakta de befintliga begränsningarna av EU-varumärkets rättsverkningar. Därför bör innehavaren av ett EU-varumärke inte ha rätt att hindra tredje man från att föra in varor till unionen utan att de övergår till fri omsättning där, på grundval av likheter mellan det internationella generiska namnet på det verksamma ämnet i ett läkemedel och varumärket. (20) För att göra det möjligt för innehavare av EU-varumärken att bekämpa varumärkesförfalskning effektivt bör de ha rätt att förbjuda anbringande på varor av ett intrångsgörande märke och förberedande åtgärder som utförs före anbringandet. (21) Den ensamrätt som ett EU-varumärke ger bör inte ge innehavaren rätt att förbjuda tredje mans användning av tecken eller upplysningar som används korrekt och således i enlighet med god affärssed. För att säkerställa lika villkor för firmanamn och EU-varumärken vid tvister mot bakgrund av att firmanamn regelmässigt ges obegränsat skydd mot yngre varumärken bör sådan användning endast anses inbegripa användningen av tredje mans personnamn. Även användning i allmänhet av tecken eller upplysningar som är beskrivande eller som saknar särskiljningsförmåga bör tillåtas. Vidare bör innehavaren inte ha rätt att hindra en korrekt och ärlig användning av EU-varumärket för att identifiera eller hänvisa till varorna och tjänsterna som innehavarens varor och tjänster. Tredje mans användning av ett varumärke i syfte att uppmärksamma konsumenterna på ( 1 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/114/EG av den 12 december 2006 om vilseledande och jämförande reklam (EUT L 376, 27.12.2006, s. 21). ( 2 ) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 608/2013 av den 12 juni 2013 om tullens säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter och upphävande av rådets förordning (EG) nr 1383/2003 (EUT L 181, 29.6.2013, s. 15).

L 154/4 16.6.2017 återförsäljning av äkta varor som ursprungligen sålts av eller med tillstånd från innehavaren av EU-varumärket i unionen bör anses vara korrekt så länge den samtidigt överensstämmer med god affärssed. Tredje mans användning av ett varumärke för konstnärliga ändamål bör anses vara korrekt så länge den samtidigt överensstämmer med god affärssed. Dessutom bör denna förordning tillämpas på ett sätt som säkerställer full respekt för grundläggande fri- och rättigheter, särskilt yttrandefriheten. (22) Det följer av principen om fri rörlighet för varor att det är absolut nödvändigt att innehavaren av ett EU-varumärke inte har rätt att förbjuda att tredje man använder det när det gäller varor som har satts i omlopp inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet med detta varumärke, antingen av innehavaren själv eller med dennes medgivande, om det inte finns skälig grund för innehavaren att motsätta sig fortsatt marknadsföring av varorna. (23) För att säkerställa rättssäkerhet och skydda lagligen förvärvade varumärkesrättigheter är det lämpligt och nödvändigt att, utan att det påverkar principen att det yngre varumärket inte kan göras gällande mot det äldre varumärket, fastställa att innehavare av EU-varumärken inte bör ha rätt att invända mot användning av ett yngre varumärke när detta förvärvades vid en tidpunkt när det äldre varumärket inte kunde göras gällande mot det yngre varumärket. (24) Det är endast berättigat att skydda EU-varumärken och att skydda äldre registrerade varumärken mot EU-varumärken i den utsträckning som dessa varumärken faktiskt används. (25) Av rättviseskäl och för rättssäkerhetens skull bör användning av ett EU-varumärke i en form som skiljer sig i detaljer vilka inte förändrar märkets särskiljningsförmåga så som det registrerats räcka för att upprätthålla de rättigheter som är knutna till varumärket, oavsett om varumärket även är registrerat i den form som används eller inte. (26) Ett EU-varumärke bör kunna anses som ett särskilt förmögenhetsobjekt utan samband med det företag vars varor och tjänster det betecknar. Varumärket bör därför kunna överlåtas, ställas som säkerhet till förmån för tredje man eller bli föremål för licenser. (27) Det behövs en administrativ ordning på unionsnivå för att de varumärkesbestämmelser som införs genom denna förordning ska kunna tillämpas på alla varumärken. Det är därför nödvändigt att det, inom ramen för unionens nuvarande institutionella struktur och fördelning av befogenheter, tillhandahålls en Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (nedan kallad immaterialrättsmyndigheten) som tekniskt sett är självständig och som är oberoende i rättsligt, administrativt och ekonomiskt hänseende. Av denna anledning är det nödvändigt och lämpligt att immaterialrättsmyndigheten får ställning som ett unionsorgan som är juridisk person och har de befogenheter som anges i denna förordning, inom ramen för unionsrätten och utan att det påverkar de befogenheter som unionens institutioner har. (28) Skyddet av EU-varumärken beviljas i förhållande till specifika varor eller tjänster vars art och antal avgör omfattningen av det skydd varumärkesinnehavaren beviljas. Därför är det nödvändigt att i denna förordning fastställa bestämmelser för beteckning och klassificering av varor och tjänster och att säkerställa rättssäkerhet och en sund förvaltning genom att kräva att varor och tjänster för vilka varumärkesskydd söks anges tillräckligt tydligt och exakt av sökanden för att behöriga myndigheter och ekonomiska aktörer utifrån blotta ansökan ska kunna avgöra omfånget på det skydd som ansökan avser. Användning av allmänna uttryck bör tolkas som att de endast innefattar alla varor och tjänster som uppenbart omfattas av uttrycket enligt en strikt bokstavstolkning. Innehavare av EU-varumärken vilka på grund av immaterialrättsmyndighetens praxis före den 22 juni 2012 registrerats med avseende på hela rubriken för en klass i det system som fastställts genom Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid registrering av varumärken av den 15 juni 1957 bör ges möjlighet att anpassa sina förteckningar över varor och tjänster för att se till att innehållet i registret uppfyller kraven på klarhet och precision enligt Europeiska unionens domstols rättspraxis. (29) För att undvika onödiga fördröjningar i registreringen av EU-varumärken är det lämpligt att införa ett system för frivillig granskning av EU-varumärken och nationella varumärken som bör vara flexibelt vad gäller användarnas behov och preferenser. De frivilliga granskningarna av EU-varumärken och nationella varumärken bör kompletteras genom att heltäckande, snabba och kraftfulla sökmotorer för kostnadsfri och allmän användning görs tillgängliga inom ramen för samarbetet mellan immaterialrättsmyndigheten och medlemsstaternas centrala myndigheter för industriell äganderätt, inklusive Benelux byrå för immateriell äganderätt.

16.6.2017 L 154/5 (30) Det är nödvändigt att säkerställa att de parter som berörs av de beslut som fattas av immaterialrättsmyndigheten åtnjuter ett rättsligt skydd som är anpassat till varumärkesrättens särskilda karaktär. För detta ändamål bör immaterialrättsmyndighetens olika beslutsfattande instansers beslut kunna överklagas. En överklagandenämnd vid immaterialrättmyndigheten bör avgöra överklagandet. Beslut fattade av överklagandenämnden bör i sin tur kunna överklagas till tribunalen, som ska ha behörighet att ogiltigförklara eller ändra det överklagade beslutet. (31) För att säkerställa skyddet för EU-varumärken bör medlemsstaterna med beaktande av sina egna nationella system utse så få nationella domstolar i första och andra instans som möjligt, vilka ska ha behörighet att ta upp frågor om intrång i och giltighet av EU-varumärken. (32) Det är absolut nödvändigt att de beslut som avser giltighet av och intrång i EU-varumärken får rättsverkan i och omfattar hela unionen, eftersom det är det enda sättet att förhindra motstridiga beslut från domstolarna och immaterialrättsmyndigheten och för att säkerställa den enhetliga karaktären hos EU-varumärkena. Bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 ( 1 ) bör tillämpas i alla mål rörande EU-varumärken, om inte annat anges i den här förordningen. (33) I mål mellan samma parter avseende samma sak rörande ett EU-varumärke och parallella nationella varumärken bör motstridiga avgöranden undvikas. När talan väcks i flera fall i en och samma medlemsstat bör därför medlen för att uppnå detta syfte sökas i de nationella rättegångsreglerna, vilka inte påverkas av denna förordning, men om talan väcks i flera fall i olika medlemsstater, synes de bestämmelser som bygger på bestämmelserna i förordning (EU) nr 1215/2012 om litispendens och konnexitet vara lämpliga. (34) I syfte att främja konvergens av praxis och utveckling av gemensamma verktyg är det nödvändigt att inrätta en lämplig ram för samarbetet mellan immaterialrättsmyndigheten och medlemsstaternas myndigheter för industriell äganderätt, inklusive Benelux byrå för immateriell äganderätt, som definierar viktiga samarbetsområden och ger immaterialrättsmyndigheten möjlighet att samordna relevanta gemensamma projekt av intresse för unionen och medlemsstaterna samt att upp till ett högsta belopp finansiera dessa gemensamma projekt. Dessa samarbetsaktiviteter bör gynna företag som använder varumärkessystem i Europa. För användare av det unionssystem som fastställs i denna förordning bör projekten, särskilt databaserna för registersökningar och konsultationer, tillhandahålla fler heltäckande, effektiva och kostnadsfria verktyg för att uppfylla de särskilda krav som följer av EU-varumärkets enhetliga karaktär. (35) Det är önskvärt att snabb och effektiv tvistlösning i godo underlättas genom att immaterialrättsmyndigheten ges i uppdrag att inrätta ett medlingscentrum vars tjänster kan utnyttjas av varje person som eftersträvar uppgörelse i godo av tvister rörande EU-varumärken och gemenskapsformgivningar och genom ömsesidig överenskommelse. (36) Upprättandet av EU-varumärkessystemet har ökat den finansiella bördan för medlemsstaternas centrala myndigheter för industriell äganderätt och andra myndigheter i medlemsstaterna. De ytterligare kostnaderna har att göra med behandlingen av ett ökat antal invändnings- och ogiltighetsförfaranden som rör EU-varumärken eller som inleds av innehavare av sådana märken, med verksamheten för att öka kunskapen om EU-varumärkessystemet och med verksamheten för att säkerställa skyddet för EU-varumärken. Det är därför lämpligt att se till att immaterialrättsmyndigheten ersätter en del av medlemsstaternas kostnader för de uppgifter som de utför för att säkerställa att EU-varumärkessystemet fungerar smidigt. Betalningen av denna ersättning bör förenas med villkoret att medlemsstaterna lämnar in relevanta statistiska uppgifter. Ersättningen av kostnaderna får inte vara så omfattande att den leder till ett budgetunderskott för immaterialrättsmyndigheten. (37) För att säkerställa att immaterialrättsmyndigheten är fullständigt oberoende och självständig får det anses nödvändigt att den ges en egen budget vars intäkter huvudsakligen härrör från avgifter att betalas av dem som använder systemet. Unionens budgetförfarande bör emellertid tillämpas när det gäller anslag från unionens allmänna budget. Vidare bör räkenskaperna granskas av revisionsrätten. ( 1 ) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 20.12.2012, s. 1).

L 154/6 16.6.2017 (38) För att uppnå en sund ekonomisk förvaltning bör det undvikas att immaterialrättsmyndigheten ackumulerar betydande budgetöverskott. Detta bör inte hindra att immaterialrättsmyndigheten har en ekonomisk reserv som täcker ett år av dess driftskostnader i syfte att säkerställa kontinuerlig verksamhet och utförandet av dess uppgifter. Denna reserv bör endast utnyttjas för att säkerställa kontinuitet i immaterialrättsmyndighetens uppgifter enligt vad som anges i denna förordning. (39) Med tanke på den avgörande betydelsen av de avgiftsbelopp som ska betalas till immaterialrättsmyndigheten för EU-varumärkessystemets funktion och dess komplementära förhållande till de nationella varumärkessystemen är det nödvändigt att fastställa dessa belopp direkt i denna förordning i form av en bilaga. Avgiftsbeloppen bör fastställas till en nivå som säkerställer, för det första, att inkomsterna från avgifterna i princip är tillräckliga för att balansera immaterialrättsmyndighetens budget, för det andra, att EU-varumärkessystemet och de nationella varumärkessystemen kan existera parallellt och komplettera varandra, bl.a. med beaktande av storleken på den marknad som täcks av EU-varumärket och behoven hos de små och medelstora företagen samt, för det tredje, att EU-varumärkesinnehavarnas rättigheter säkerställs effektivt i medlemsstaterna. (40) För att säkerställa en effektiv, ändamålsenlig och snabb behandling och registrering av ansökningar om EU-varumärken hos immaterialrättsmyndigheten med hjälp av öppna, noggranna, rättvisa och skäliga förfaranden, bör befogenheten att anta delegerade akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) delegeras till kommissionen när det gäller att i detalj fastställa förfarandena för att inge och granska en invändning och förfarandena för ändring av ansökan. (41) För att säkerställa att ett EU-varumärke kan upphävas eller ogiltigförklaras på ett effektivt och ändamålsenligt sätt med hjälp av öppna, noggranna, rättvisa och skäliga förfaranden, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen när det gäller att fastställa förfarandena för upphävande och ogiltighetsförklaring. (42) För att göra det möjligt för överklagandenämnderna att genomföra en effektiv, ändamålsenlig och fullständig granskning av immaterialrättsmyndighetens beslut med användning av ett öppet, noggrant, rättvist och skäligt förfarande som beaktar principerna i denna förordning, bör befogenheten att anta akter enligt artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen när det gäller att fastställa överklagandets formella innehåll, förfarandet för att inge och granska ett överklagande, det formella innehållet i och formen för överklagandenämndens beslut och återbetalningen av överklagandeavgifterna. (43) För att säkerställa att EU-varumärkessystemet fungerar smidigt, effektivt och ändamålsenligt bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen när det gäller att fastställa kraven för närmare uppgifter om muntliga förfaranden och närmare bestämmelser för bevisupptagning, närmare bestämmelser för anmälan, de kommunikationsmetoder och blanketter som ska användas av parterna i förfaranden, bestämmelser för beräkning av tidsfrister och tidsfristernas längd, förfaranden för att återkalla ett beslut eller för att avföra en uppgift från registret, närmare bestämmelser för att återuppta förfarandet och närmare uppgifter om företrädande inför immaterialrättsmyndigheten. (44) För att säkerställa en effektiv och ändamålsenlig organisation av överklagandenämnderna bör befogenheten att anta akter enligt artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen när det gäller att fastställa närmare uppgifter för överklagandenämndernas organisation. (45) För att säkerställa en effektiv och ändamålsenlig registrering av internationella varumärken i full överensstämmelse med bestämmelserna i protokollet om Madridöverenskommelsen om den internationella registreringen av varumärken, antaget i Madrid den 27 juni 1989 (nedan kallat Madridprotokollet) bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen när det gäller att fastställa närmare uppgifter för förfarandena för inlämning och granskning av en invändning, inbegripet de nödvändiga skrivelser som ska ställas till Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (Wipo), och närmare uppgifter för förfarandet för internationella registreringar på grundval av en ursprunglig ansökan eller en ursprunglig registrering som rör ett kollektivmärke, kontrollmärke eller garantimärke. (46) Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under det förberedande arbetet, inbegripet på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning ( 1 ). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade ( 1 ) EUT L 123, 12.5.2016, s. 1.