Nyhetsbrev om EU-rätt nummer 7 2014

1 Nyhetsbrev om EU-rätt nummer 7 2014 Innehåll AVGÖRANDEN I SVENSKA DOMSTOLAR, M.M.... 1 Allmänna principer... 1 Skatterätt... 2 Straffrätt... 2 Civilrätt... 2 EU-DOMSTOLEN... 2 Avgöranden rörande Sverige... 2 Förslag till avgöranden rörande Sverige... 3 Institutionell rätt och allmänna principer... 3 Processrätt... 4 Skatterätt... 5 Konkurrensrätt och statligt stöd... 6 Inre marknaden... 7 Övriga rättsområden... 7 NYA MÅL... 12 DET HÄNDER I EU-DOMSTOLEN... 12 ÖVRIGT... 12 INLEDNING Välkomna till ett nytt Nyhetsbrev, det tredje för hösten. Ur detta kompakta novembermörker rapporterar vi bl.a. om ett avgörande i kölvattnet på EU-domstolens ogiltigförklaring av datalagringsdirektivet, om begränsningar i möjligheterna för en medlemsstats skattemyndigheter att kvitta återbetalningar och indrivning av skattefordringar mot varandra, om ett avgörande angående rätten för tredjelandsmedborgare att yttra sig inför verkställighet av ett avvisningsbeslut och om mycket annat. AVGÖRANDEN I SVENSKA DOMSTOLAR, M.M. Allmänna principer Förvaltningsrätten i Stockholm har i dom 2014-10-13 i mål 14891-14 avslagit Tele2:s överklagande av Post- och Telestyrelsens (PTS) föreläggande för Tele2 att, trots att EU-domstolen upphävt det s.k. datalagringsdirektivet, lagra uppgifter i enlighet med de svenska datalagringsbestämmelserna. Tele2 hade gjort gällande att de svenska datalagringsbestämmelserna, på samma sätt som det upphävda datalagringsdirektivet, är så långtgående och förenade med sådana brister i integritetsskyddet att de står i strid med artiklarna 7, 8 och 52.1 i Europakonventionen och därmed också i princip med regeringsformen, varför PTS inte kunde tillämpa och genomdriva de svenska datalagringsbestämmelserna genom att förelägga Tele2 att återuppta datalagringen enligt desamma. Förvaltningsrätten, som även beaktade EU-stadgan om grundläggande rättigheter vid sin bedömning, kom fram till att det totala intrånget i rättigheterna utgör godtagbara inskränkningar i dessa rättigheter, eftersom bestämmelserna syftar till att ge brottsbekämpande myndigheter effektiva verktyg vid utredning av brott. Förvaltningsrättens dom har överklagats till kammarrätten.

2 Skatterätt Högsta förvaltningsdomstolen har i dom 2014-11-05 i mål 5169-13 fastställt Skatterättsnämndens förhandsbesked angående beräkning av skattefri kapitalvinst på näringsbetingade andelar som ägts indirekt genom en i utlandet delägarbeskattad juridisk person. Förhandsbeskeden har tidigare refererats i Nyhetsbrev nr 6 för 2014. Straffrätt Högsta domstolen har i dom 2014-0-24 i mål B 5749-13 ogillat ett åtal för förseelse mot förordningen om kör- och vilotider samt färdskrivare. Högsta domstolen fastslog att den tid då vägunderhållstransport utförs inte ska ingå vid beräkningen av sådan körperiod som enligt regleringen om kör- och vilotider medför krav på rast. Den uttalade att det straffbara området beträffande förseelser mot kravet på rast och vila enligt artikel 7 i förordningen 561/2006 bör, med hänsyn till de krav på begriplighet och precision som ska ställas på strafföreskrifter, inte omfatta tid för transporter som är undantagna i eller med stöd av kör- och vilotidsförordningen. En sådan slags transport är vägunderhållstransporter. Hovrätten för Västra Sverige har i dom 2014-10-01 i mål B 4146-14 beslutat utvisa en polsk kvinna som lagförts i Sverige vid sammanlagt sju tillfällen. Sammantaget avsåg dessa lagföringar tillgreppsbrott i butik vid åtta tillfällen (värden mellan 529 kr och 21 051 kr) och fyra brott mot utlänningslagen (kvinnan hade utvisats i en dom år 2011). Hovrätten ansåg, till skillnad från tingsrätten, att kvinnans personliga beteende ett verkligt och tillvarligt allvarligt hot som påverkar samhällets grundläggande intressen och går utöver den störning av ordningen i samhället som varje lagöverträdelse innebär. Mot bakgrund av den låga grad av anknytning till Sverige som kvinnan hade var det proportionerligt att utvisa henne. Civilrätt Svea hovrätt har i dom 2014-10-23 i mål FT 873-14 fatställt tingsrättens ogillande dom i ett mål där en flygpassagerare yrkat ersättning av Icelandair för försening enligt artikel 7 i förordning (EG) nr 261/2004. Flygningen från Stockholm till Reykjavik var mer än sex timmar försenad. Anledningen till förseningen var att det blåste kraftigt på Keflavik, varifrån det plan som skulle flyga den aktuella sträckan kom. Flygpassageraren yrkade bl.a. ersättning med 400 euro enligt artikel 7 i förorordningen. Icelandair invände att den extremt starka blåsten på Keflavik som orsakade förseningen var en sådan extraordinär omständighet som enligt artikel 5.3 i förordningen medför att rätten till ersättning bortfaller. Såväl tingsrätt som hovrätt delade denna bedömning. Tingsrätten uttalade i sina domskäl att [d]et framstår inte som rimligt att Icelandair exempelvis borde ha haft ett extra flygplan i beredskap på Arlanda eller hyrt in ett sådant för att flyga [passageraren] till Keflavik så snart trafiken vid den flygplatsen återupptogs. EU-DOMSTOLEN Avgöranden rörande Sverige Mål C-565/13 gällde tolkning av avtalet om fiskepartnerskap mellan Europeiska gemenskapen och Marocko, godkänt genom förordning (EG) nr 764/2006. Hovrätten för Västra Sverige önskade med av EU-domstolen preciserade tolkningsfrågor svar på om avtalet innebär att gemenskapsfartyg helt saknar

3 möjlighet att bedriva fiske i marockanska fiskezoner med stöd av licenser som utfärdats av marockanska myndigheter utan medverkan av unionens behöriga myndigheter. EU-domstolen gav i dom 2014-10-09 sammanfattningsvis följande svar: Avtalet om fiskepartnerskap mellan Europeiska gemenskapen och Marocko, i synnerhet artikel 6 i detta, ska tolkas så, att avtalet innebär att gemenskapsfartyg helt saknar möjlighet att bedriva fiske i marockanska fiskezoner med stöd av licenser som utfärdats av marockanska myndigheter utan medverkan av Europeiska unionens behöriga myndigheter. Förslag till avgöranden rörande Sverige --- Institutionell rätt och allmänna principer Kommissionen ingav den 2013-06-21 begäran om EU-domstolens yttrande med följande lydelse: Omfattas godtagande av ett tredjelands anslutning till konventionen om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn som ingicks i Haag den 25 oktober 1980 ( 1980 års Haagkonvention ) av Europeiska unionens exklusiva befogenhet? I yttrande 2014-10-14 (1/13) svarade EUdomstolen: Ett godtagande av ett tredjelands anslutning till konventionen om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn som ingicks i Haag den 25 oktober 1980 omfattas av Europeiska unionens exklusiva befogenhet. / Yttrandet har redan kommenterats, se: http://europeanlawblog.eu/?p=2574#more-2574 / Mål C-437/13 gällde tolkning av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ( stadgan ). Holländsk domstol ville veta om artikel 47 i stadgan utgör hinder för att tullmyndigheternas bevisvärdering avseende importerade varors ursprung grundas på resultatet av analyser som utförts av en tredje man som inte har lämnat närmare upplysningar om undersökningen varken till tullmyndigheterna eller till tulldeklaranten. EU-domstolen gav i dom 2014-10-23 sammanfattningsvis följande svar: Artikel 47 i stadgan utgör inte hinder för att tullmyndigheterna, med stöd av nationell processrätt, grundar sin bevisvärdering avseende importerade varors ursprung på resultaten av analyser som utförts av tredje man, och denne vägrar att lämna närmare upplysningar om dessa analyser, varken till tullmyndigheterna eller till tulldeklaranten, vilket gör det svårare eller omöjligt att kontrollera tillförlitligheten av de slutsatser som dragits eller att vederlägga dem. Detta förutsatt att principerna om effektivitet och likvärdighet har iakttagits. I en situation då tullmyndigheterna inte kan lämna närmare upplysningar om analyserna, gäller följande: Det är enligt nationell processrätt som den nationella domstolen ska bedöma om tullmyndigheterna ska bifalla en begäran från den berörda personen att, på egen bekostnad, låta utföra analyser av varan i det land som deklarerats som ursprungsland samt om det har betydelse att underprover från varuproven har bevarats under en viss tid och att den berörda personen hade kunnat få tillgång till dessa för att låta ett annat laboratorium undersöka dem och om svaret på dessa frågor är jakande om tullmyndigheterna är skyldiga att upplysa den berörda personen om detta och om att denne kan begära ut dessa för att utföra en sådan undersökning. Mål C-302/13 gällde tolkning av förordning (EG) nr 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. Lettländsk

4 domstol ville ha svar bl.a. på frågor rörande begreppet privaträttens område. EU-domstolen gav sammanfattningsvis följande svar i dom 2014-10-23: 1) Artikel 1.1 i förordning (EG) nr 44/2001 ska tolkas så, att en talan som avser ersättning för skada som påstås ha uppkommit till följd av att unionens konkurrensrätt har åsidosatts omfattas av begreppet privaträttens område i den mening som avses i denna bestämmelse och således faller inom tillämpningsområdet för förordningen. 2) Artikel 22.2 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att en talan som avser ersättning för skada som påstås ha uppkommit till följd av att unionens konkurrensrätt har åsidosatts, inte utgör ett förfarande som avser giltigheten av bolagsorgans beslut i den mening som avses i denna bestämmelse. 3) Artikel 34.1 i förordning nr 44/2001 ska tolkas på följande sätt. När det är möjligt att följa det resonemang som har lett till fastställandet av belopp som omfattas av interimistiska åtgärder och säkerhetsåtgärder vilka förordnats genom ett avgörande vars erkännande och verkställighet begärs, och det fanns möjlighet att överklaga detta avgörande, och svarandena har gjort bruk av denna möjlighet, för att ifrågasätta metoden för att beräkna ifrågavarande belopp, innebär varken denna beräkningsmetod eller åberopandet av allvarliga ekonomiska konsekvenser i sig att grunderna för rättsordningen (ordre public) i den medlemsstat där avgörandet görs gällande har överträtts, vilket annars skulle medföra att erkännande och verkställighet kunde vägras i denna medlemsstat av ett sådant avgörande som meddelats i en annan medlemsstat. Mål C-331/13 gällde tolkning av artiklar i FEUF och i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ( stadgan ) samt av rättssäkerhetsprincipen och principen om förbud mot reformatio in pejus. Rumänsk domstol önskade svar på fråga om unionsrätten utgör hinder för ett särskilt system för återbetalning av en skatt eller en avgift som uppburits i strid med unionsrätten. Här hade nämligen rumänska myndigheter beslutat att inte bevilja N.N:s ansökan om återbetalning av den miljöskatt för motorfordon som uppburits i strid med unionsrätten. Myndigheterna hade gjort gällande bl.a. att N.N. inte hade rätt till återbetalning av miljöskatten eftersom motsvarande belopp kvarhållits av myndigheterna som betalning för en s.k. miljödekal. Detta på grund av att beloppet för dekalen var högre än den miljöskatt som N.N. skulle betala. EU-domstolen gav sammanfattningsvis följande svar i dom 2014-10-15: Unionsrätten utgör hinder för ett sådant system för återbetalning av en skatt eller en avgift som uppburits i strid med unionsrätten som det system som är aktuellt i det nationella målet. Processrätt Mål C-222/13 gällde tolkning av direktiv 2002/22/EG om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster. Här hade det danska Teleklagenævnet ställt frågor om direktivet utgör hinder för att en medlemsstat antar bestämmelser om att ett företag under viss förutsättning inte har rätt till särskild täckning från medlemsstaten för nettokostnaderna för tillhandahållande av en ytterligare obligatorisk tjänst som inte omfattas av direktivet. EU-domstolen konstaterade emellertid att den saknade behörighet att besvara Teleklagenævnets frågor. Detta eftersom Teleklagenævnet inte är att anse som utomstående i förhållande till berörda intressen och därför inte besitter den opartiskhet som krävs. Ordningen för överklagande av Teleklagenævnets beslut talar för att dess beslut inte är av rättskipningskaraktär.

5 Teleklagenævnet var alltså inte att anse som en domstol i den mening som avses i artikel 267 FEUF. Mål C-305/13 gällde tolkning av konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser ( Romkonventionen ). Fransk domstol ville ha svar på om artikel 4.4 sista meningen i Romkonventionen är tillämplig på ett speditionsavtal och - om så är fallet - under vilka förutsättningar ett speditionsavtal kan anses utgöra ett avtal för godstransport. EU-domstolen gav i dom 2014-10-23 sammanfattningsvis följande svar: 1) Artikel 4.4 sista meningen i Romkonventionen är tillämplig på ett speditionsavtal uteslutande när huvudsyftet med avtalet är transport i egentlig mening av det aktuella godset, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera. --- Mål C-166/13 gällde tolkning av direktiv 2008/115/EG om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna och av rätten att yttra sig i alla förfaranden. Fransk domstol önskade svar på om rätten att yttra sig i alla förfaranden utgör hinder för att en nationell myndighet när den har för avsikt att anta ett beslut om återvändande gentemot en tredjelandsmedborgare efter att, i ett förfarande där tredjelandsmedborgaren har hörts, ha slagit fast att han eller hon vistas olagligt i medlemsstaten inte låter tredjelandsmedborgaren yttra sig specifikt över beslutet om återvändande, oavsett om detta beslut har föregåtts av ett beslut om avslag på en ansökan om uppehållstillstånd. EU-domstolen gav i dom 2014-11-05 sammanfattningsvis följande svar: Rätten att yttra sig i alla förfaranden, såsom denna ska tillämpas inom ramen för direktivet 2008/115/EG, särskilt artikel 6 i detta direktiv, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att en nationell myndighet när den har för avsikt att anta ett beslut om återvändande gentemot en tredjelandsmedborgare efter att, i ett förfarande där tredjelandsmedborgarens rätt att yttra sig till fullo har iakttagits, ha slagit fast att han eller hon vistas olagligt i medlemsstaten inte låter tredjelandsmedborgaren yttra sig specifikt över beslutet om återvändande, oavsett om detta beslut har föregåtts av ett beslut om avslag på en ansökan om uppehållstillstånd. Skatterätt Mål C-492/13 gällde tolkning av direktiv 2006/112/EG om ett gemensamt system för mervärdesskatt. Bulgarisk domstol ville veta om direktivet utgör hinder för att en medlemsstats skattemyndigheter nekar rätt till undantag från mervärdesskatteplikt för en gemenskapsintern leverans samt om artikel 138.1 i direktivet har direkt effekt. EU-domstolen gav sammanfattningsvis följande svar i dom 2014-10-09: 1) Artiklarna 138.1 och 139.1 andra stycket i direktiv 2006/112/EG utgör hinder för att en medlemsstats skattemyndigheter nekar rätt till undantag från mervärdesskatteplikt för en gemenskapsintern leverans med följande motivering: Förvärvaren är inte registrerad till mervärdesskatt i en annan medlemsstat och leverantören har inte styrkt vare sig att den namnteckning som finns i de handlingar som lämnats in till stöd för leverantörens mervärdesskattedeklaration av den leverans som uppges vara undantagen från skatteplikt är äkta, eller att den person som undertecknat dessa handlingar i förvärvarens namn var behörig att göra detta. Detta samtidigt som de handlingar som leverantören i samband med sin mervärdesskattedeklaration företett som bevisning för rätten till undantag från skatteplikt var i överensstämmelse med

6 den i nationell lagstiftning fastställda förteckningen över handlingar som ska uppvisas för skattemyndigheterna och dessa i ett inledande skede godtagit handlingarna som tillräcklig bevisning. 2) Artikel 138.1 i direktiv 2006/112 har direkt effekt, vilket innebär att beskattningsbara personer kan åberopa denna bestämmelse gentemot staten vid nationella domstolar för att erhålla undantag från mervärdesskatt vid gemenskapsinterna leveranser. Mål C-428/13 gällde tolkning av direktiv 2011/64/EU om strukturen och skattesatserna för punktskatten på tobaksvaror. Italiensk domstol önskade svar på fråga om artiklarna 7.2 och 8.6 i direktivet utgör hinder för nationell bestämmelse som inte föreskriver en och samma minimipunktskatt för samtliga cigaretter, utan som föreskriver en minimipunktskatt som endast tillämpas på cigaretter med ett detaljhandelspris som understiger detaljhandelspriset på cigaretter i den mest efterfrågade priskategorin. EU-domstolen gav i dom 2014-10-09 sammanfattningsvis följande svar: Artiklarna utgör hinder för nationell bestämmelse, som inte föreskriver en och samma minimipunktskatt för samtliga cigaretter, utan som föreskriver en minimipunktskatt som endast tillämpas på cigaretter med ett detaljhandelspris som understiger detaljhandelspriset på cigaretter i den mest efterfrågade priskategorin. Mål C-605/12 gällde tolkning av direktiv 2006/112/EG om ett gemensamt system för mervärdesskatt. Polsk domstol önskade veta under vilka omständigheter en första beskattningsbar person, som etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet i en medlemsstat och som tar emot tjänster som tillhandahålls av en andra beskattningsbar person som är etablerad i en annan medlemsstat, med avseende på fastställandet av platsen för beskattning av tjänsterna, ska anses ha ett fast etableringsställe i denna andra medlemsstat. EU-domstolen gav i dom 2014-10-16 sammanfattningsvis följande svar: En första beskattningsbar person som etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet i en medlemsstat och som tar emot tjänster som tillhandahålls av en andra beskattningsbar person som är etablerad i en annan medlemsstat, ska, med avseende på fastställandet av platsen för beskattning av dessa tjänster, anses ha ett fast etableringsställe i denna andra medlemsstat, i den mening som avses i artikel 44 i direktiv 2006/112/EG, om etableringen kännetecknas av en tillräcklig varaktighet och en struktur, vilken ur personell och teknisk synvinkel, är lämpad för att den beskattningsbara personen ska kunna ta emot tillhandahållna tjänster och använda dem i sin ekonomiska verksamhet. Konkurrensrätt och statligt stöd Mål C-522/13 gällde tolkning av artikel 107.1 FEUF. Spansk domstol ville veta om artikeln ska tolkas så, att ett undantag från skyldighet att erlägga fastighetsskatt för mark som tillhör staten och som upplåtits till ett av staten helägt företag, vilket på denna mark tillverkar varor och tillhandahåller tjänster som kan omsättas i handeln mellan medlemsstaterna på konkurrensutsatta marknader, utgör statligt stöd som är förbjudet. EU-domstolen gav i dom 2014-10-09 sammanfattningsvis följande svar: Artikeln ska tolkas så, att ett undantag från fastighetsskatt för mark som tillhör staten och som upplåtits till ett av staten helägt företag, vilket på denna mark tillverkar varor och tillhandahåller tjänster som kan omsättas i handeln mellan medlemsstaterna på konkurrensutsatta marknader, kan utgöra statligt stöd som är förbjudet enligt denna bestämmelse.

7 Inre marknaden Mål C-326/12 gällde tolkning av artiklarna 63 FEUF och 65 FEUF. Tysk domstol ville veta om artikel 63 FEUF hinder för nationell lagstiftning enligt vilken en skattskyldig persons avkastning från en utländsk investeringsfond ska schablonbeskattas när den utländska investeringsfonden inte har iakttagit den skyldighet att delge och offentliggöra vissa upplysningar som föreskrivs i denna lagstiftning, vilken tillämpas utan åtskillnad på inhemska och utländska fonder. EU-domstolen gav i dom 2014-10-09 sammanfattningsvis följande svar: Artikel 63 FEUF utgör hinder för nationell lagstiftning, enligt vilken en skattskyldig persons avkastning från en utländsk investeringsfond ska schablonbeskattas när den utländska investeringsfonden inte har iakttagit den skyldighet att delge och offentliggöra vissa upplysningar som föreskrivs i denna lagstiftning, vilken tillämpas utan åtskillnad på inhemska och utländska fonder, i den mån som lagstiftningen inte ger den skattskyldige möjlighet att redogöra för omständigheter eller tillhandahålla upplysningar av vilka vederbörandes faktiska avkastning framgår. De förenade målen C-344/13 och C-367/13 gällde tolkning av artiklarna 46 EG och 49 EG. Italiensk domstol ville ha svar på fråga om artiklarna (numera artiklarna 52 FEUF och 56 FEUF) utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning, enligt vilken vinster från hasardspel som har erhållits i nationella spelinrättningar inte är inkomstskattepliktiga medan vinster som har erhållits i andra medlemsstater är inkomstskattepliktiga och om en sådan skillnad i behandling kan vara motiverad med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa. EU-domstolen gav i dom 2014-10-22 sammanfattningsvis följande svar: Artiklarna 52 FEUF och 56 FEUF utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning, enligt vilken vinster från hasardspel som har erhållits i spelinrättningar i andra medlemsstater inkomstbeskattas medan motsvarande vinster från spelinrättningar inom landet undantas från inkomstbeskattning. Övriga rättsområden Mål C-47/13 gällde tolkning av begreppet permanent betesmark, såsom den avses i artikel 2 c i förordning nr 1120/2009, som innehåller tillämpningsföreskrifter för systemet med samlat gårdsstöd. EU-domstolen uttalade i dom 2014-10-02 sammanfattningsvis följande: Definitionen av permanent betesmark i artikeln 2 c i omfattar jordbruksmark vilken för närvarande och sedan minst fem år utnyttjas till att odla gräs och annat örtartat foder, trots att marken under denna period plöjts och det örtartade fodret ersatts med ett annat örtartat foder. Mål C-268/13 gällde tolkning av förordning (EEG) nr 1408/71 som gäller tillämpningen av systemen för social trygghet. Rumänsk domstol önskade svar på fråga om artikel 22.2 andra stycket i förordningen ska tolkas så, att sådant tillstånd som krävs enligt samma artikel måste ges när det är på grund av brist på läkemedel och grundläggande sjukvårdsmaterial som aktuell sjukhusvård inte kan ges i tid i den medlemsstat inom vars territorium den sjukförsäkrade personen är bosatt. EU-domstolen gav i dom 2014-10-09 sammanfattningsvis följande svar: Bestämmelsen ska tolkas så, att det tillstånd som krävs enligt punkt 1 c i i samma artikel måste ges när det är på grund av brist på läkemedel och grundläggande sjukvårdsmaterial som aktuell sjukhusvård inte kan ges i tid i den sjukförsäkrade personens bosättningsmedlemsstat. Denna omöjlighet ska bedömas

8 med hänsyn till samtliga sjukhus i medlemsstaten som är lämpade att tillhandahålla vården och med hänsyn till den tidsrymd inom vilken vården kan erhållas i tid. Mål C-221/13 gällde tolkning av ramavtalet om deltidsarbete, som återfinns i bilagan till direktiv 1997/81/EG. Italiensk domstol ville veta om ramavtalet utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken arbetsgivare ges rätt att besluta om omvandling av en deltidsanställning till en heltidsanställning utan den berörda arbetstagarens samtycke. EU-domstolen gav i dom 2014-10-15 sammanfattningsvis följande svar: Ramavtalet om deltidsarbete, och närmare bestämt klausul 5.2 i det avtalet, ska tolkas på så sätt att det inte utgör hinder för nationell lagstiftning som ger arbetsgivaren rätt att besluta om omvandling av en deltidsanställning till en heltidsanställning utan den berörda arbetstagarens samtycke. Mål C-104/13 gällde tolkning av direktiv 2001/83/EG om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel. Lettländsk domstol ville veta om begreppet referensläkemedel i den mening som avses i artikel 10.2 a i direktivet omfattar ett läkemedel för vilket ett godkännande för försäljning har utfärdats med stöd av artikel 10a i direktivet. EU-domstolen gav i dom 2014-10-23 sammanfattningsvis följande svar: 1) Begreppet referensläkemedel i den mening som avses i artikel 10.2 a i direktiv 2001/83/EG omfattar ett läkemedel för vilket ett godkännande för försäljning har utfärdats med stöd av artikel 10a i direktivet. 2) Artikel 10 i direktiv 2001/83, jämförd med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ska tolkas på följande sätt. Innehavaren av ett godkännande för försäljning av ett läkemedel som en annan tillverkare, i samband med en ansökan om godkännande för försäljning av ett generiskt läkemedel med stöd av artikel 10 i direktivet, använder som referensläkemedel, har rätt att överklaga den behöriga myndighetens beslut att utfärda ett godkännande för försäljning av sistnämnda läkemedel. Detta i den mån det handlar om att erhålla rättsligt skydd för en rättighet som innehavaren har enligt artikel 10. En sådan prövningsrätt föreligger bland annat när innehavaren motsätter sig att dess läkemedel används i syfte att, med stöd av artikel 10, erhålla ett godkännande för försäljning av ett läkemedel i förhållande till vilket dess eget läkemedel inte kan betraktas som referensläkemedel i den mening som avses i artikel 10.2 a. I mål C-252/13 hade kommissionen yrkat att EU-domstolen skulle fastställa att Nederländerna underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt direktiv 2006/54/EG om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet. Detta genom att låta bestämmelser i den nederländska lagstiftningen som strider mot direktivet fortsätta att gälla. EU-domstolen avvisade i dom 2014-10-22 kommissionens talan. Domstolen konstaterade bl.a. att kommissionen hade lämnat en relativt detaljerad redogörelse för gällande bestämmelser i den nederländska lagstiftningen. Detta hade gjorts till stöd för att de vidtagna åtgärderna inte skulle räcka för ett fullständigt införlivande av bestämmelserna i direktivet 2006/54. Däremot hade kommissionen inte pekat ut någon regel i nederländsk rätt vars innehåll eller tillämpning den ansåg strida mot direktivsbestämmelsernas lydelse eller syfte. Kommissionen hade alltså underlåtit att lämna en uppgift som var oumbärlig för att domstolen skulle kunna pröva yrkandena

9 med full kännedom om omständigheterna. Ansökan kunde därför inte anses uppfylla de krav på klarhet, precision och konsekvens som uppställts i domstolens praxis. I de förenade målen C-12/13 P och C-13/13 P hade nio franska fiskare respektive Syndicat des thoniers méditerranéens och åtta franska fiskare yrkat att EUdomstolen skulle upphäva den av tribunalen meddelade domen i mål T-574/08. Genom den överklagade domen hade tribunalen ogillat klagandenas talan om ersättning för den skada som de påstått sig ha åsamkats genom antagandet av förordning (EG) nr 530/2008 om fastställande av nödåtgärder med hänsyn till snörpvadsfartyg som fiskar efter blåfenad tonfisk i Atlanten och i Medelhavet. EUdomstolen ogillade i dom 2014-10-14 överklagandena av tribunalens dom. Domstolen konstaterade bl.a. följande i motiveringen: Det utgjorde felaktig rättstillämpning när tribunalen fann att EU-domstolens dom i målet C-221/09, AJD Tuna, utgjorde en ny rättslig omständighet som medgav att en ny grund framställdes under förfarandet. Om en dom från tribunalen innehåller domskäl som strider mot unionsrätten, men domslutet visar sig vara riktigt enligt andra rättsliga grunder, ska domen emellertid inte upphävas. Även om det i detta fall var felaktig rättstillämpning när tribunalen förklarade att den kunde pröva grunden om unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar till följd av en rättsstridig rättsakt i sak en grund som sökandena i första instans, klagande i mål C-12/13 P, hade åberopat kan detta fel inte medföra att den överklagade domen upphävs, eftersom tribunalen i alla händelser fann att talan inte kunde bifallas på den grunden. Av detta följer att överklagandet inte kan vinna bifall på den andra grund som åberopats av klagandena i mål C- 13/13 P, eftersom den saknar verkan, trots att den i sak är riktig. Likartad problematik behandlades av EU-domstolen i mål C-611/12 P. Här hade en fransk fiskare yrkat att EU-domstolen skulle upphäva den av tribunalen meddelade domen i mål T 114/11. Genom den överklagade domen hade tribunalen ogillat hans talan om ersättning för den skada som han ansåg sig ha åsamkats genom antagandet av kommissionens förordning (EG) nr 530/2008 om fastställande av nödåtgärder med hänsyn till snörpvadsfartyg som fiskar efter blåfenad tonfisk i Atlanten och i Medelhavet. EU-domstolen upphävde i dom 2014-10-14 tribunalens dom men ogillade samtidigt fiskarens skadeståndstalan eftersom denne inte hade styrkt en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter. Mål C-103/13 gällde tolkning av FEUF och av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen. Bulgarisk domstol ville veta om artiklarna 48 FEUF och 49 FEUF utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken ålderspension endast kan beviljas om inbetalningarna till socialförsäkringen för en verksamhet som bedrivs i en annan medlemsstat dessförinnan har upphört. EU-domstolen gav sammanfattningsvis följande svar i dom 2014-11-05: Artikel 49 FEUF utgör hinder för lagstiftning i en medlemsstat enligt vilken ålderspension endast kan beviljas om inbetalningarna till socialförsäkringen för en verksamhet som bedrivs i en annan medlemsstat dessförinnan har upphört. Artiklarna 45, 46.2 och 94.2 i förordningen (EEG) nr 1408/71 ska tolkas så, att de socialförsäkrade, vid fastställandet av deras rättigheter i en medlemsstat, inte kan

10 välja att försäkringsperioder som fullgjorts i en annan medlemsstat före ikraftträdandet av förordningen i den förstnämnda medlemsstaten inte ska beaktas. Mål C-311/13 gällde tolkning av direktiv 80/987/EEG om skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens. Nederländsk domstol önskade svar på om direktivet utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken en tredjelandsmedborgare, som inte vistas lagligen i en medlemsstat, inte anses vara en arbetstagare som kan göra anspråk på lönegarantiersättning, trots att tredjelandsmedborgaren anses vara en arbetstagare. EU-domstolen gav sammanfattningsvis följande svar i dom 2014-11- 05: Bestämmelserna i direktivet utgör hinder för nationell lagstiftning om skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens, enligt vilken en tredjelandsmedborgare som inte vistas lagligen i berörd medlemsstat inte anses vara en arbetstagare som kan göra anspråk på lönegarantiersättning avseende obetalda lönefordringar vid arbetsgivarens insolvens, trots att tredjelandsmedborgaren, enligt bestämmelserna i medlemsstatens civilrätt, anses vara en arbetstagare som har rätt till ersättning som kan bli föremål för talan mot arbetsgivaren vid nationell domstol. Mål C-476/12 gällde tolkning av ramavtalet om deltidsarbete och av Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Österrikisk domstol ville ha svar på om ramavtalet ska tolkas på så sätt att principen om tidsproportionalitet ska tillämpas vid beräkning av storleken på ett barntillägg som arbetsgivaren betalar ut till en deltidsanställd på grundval av ett sådant kollektivavtal som det som gäller för anställda hos österrikiska banker och bankirer. EU-domstolen gav sammanfattningsvis följande svar i dom 2014-11-05: Klausul 4 punkt 2 i ramavtalet om deltidsarbete som finns som bilaga till direktiv 97/81/EG ska tolkas på så sätt att principen om tidsproportionalitet ska tillämpas vid beräkningen av storleken på ett barntillägg som arbetsgivaren betalar ut till en deltidsanställd på grundval av ett sådant kollektivavtal som det som gäller för anställda hos österrikiska banker och bankirer. Mål C-4/13 gällde tolkning av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen. Tysk domstol önskade svar på om artikel 76.2 i förordningen ska tolkas så, att behörig institution i den medlemsstat där en migrerande arbetstagare är anställd har utrymme för skönsmässig bedömning vid tillämpning av bestämmelsen om förbud mot sammanträffande av förmåner, när ingen ansökan getts in om familjeförmåner i den medlemsstat där arbetstagarens familjemedlemmar är bosatta. EU-domstolen gav i dom 2014-11-06 sammanfattningsvis följande svar: Artikeln i ändrad och uppdaterad lydelse medger att anställningsmedlemsstaten i sin lagstiftning föreskriver att behörig institution ska innehålla rätten till familjeförmåner om ingen ansökan om förmånerna har gjorts i bosättningsmedlemsstaten. Under sådana omständigheter är institutionen enligt artikeln skyldig att innehålla förmånerna om så föreskrivs i anställningsmedlemsstatens lagstiftning och om villkoren för tillämpning enligt den lagstiftningen är uppfyllda. Den har då inget utrymme för skönsmässig bedömning. Mål C-42/13 gällde tolkning av direktiv 2004/18/EG om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster. Italiensk domstol ville veta om artikel 45 i direktivet utgör hinder för upphandlande myndighet att utesluta en ekonomisk aktör från ett upphandlingsförfarande med anledning

11 av att aktören har åsidosatt den skyldighet som framgår av kontraktshandlingarna att i sitt anbud, med risk för att annars uteslutas, lämna försäkran om att den person som i anbudet angetts som aktörens tekniska chef inte står åtalad eller är föremål för någon fällande dom, när en sådan försäkran vid en tidpunkt efter utgången av den angivna fristen för att inge anbud har delgetts den upphandlande myndigheten eller det visas att personen av misstag har angetts vara teknisk chef. EU-domstolen gav i dom 2014-11-06 sammanfattningsvis följande svar: Artikeln i dess ändrade lydelse jämförd med artikel 2 i samma direktiv, samt likabehandlingsprincipen och kravet på öppenhet utgör inte hinder för att en ekonomisk aktör utesluts från ett upphandlingsförfarande till följd av att aktören har åsidosatt sin skyldighet enligt kontraktshandlingarna att i sitt anbud, med risk för att annars uteslutas, lämna försäkran om att den person som i anbudet angetts vara aktörens tekniska chef inte står åtalad eller är föremål för någon fällande dom, när en sådan försäkran vid en tidpunkt efter utgången av den angivna fristen för att inge anbud har delgetts den upphandlande myndigheten eller det visas att personen av misstag har angetts vara teknisk chef. Mål C-333/13 gällde tolkning av artiklar i FEUF, Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ( stadgan ), förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen och direktiv 2004/38/EG om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier. Tysk domstol sökte ville huvudsakligen ha svar på om artiklarna utgör hinder för nationella bestämmelser som innebär att icke-förvärvsarbetande personer som är medborgare i andra medlemsstater saknar rätt till vissa särskilda icke-avgiftsfinansierade förmåner trots att dessa förmåner beviljas medborgare i den berörda medlemsstaten vilka befinner sig i samma situation. EU-domstolen gav i dom 2014-11-11 sammanfattningsvis följande svar: 1) Förordningen ska tolkas så, att de särskilda icke-avgiftsfinansierade förmåner som avses i artiklarna 3.3 och 70 i förordningen omfattas av tillämpningsområdet för artikel 4 i förordningen. 2) Artikel 24.1 i direktivet, jämförd med artikel 7.1 b i direktivet och artikel 4 i förordning nr 883/2004, utgör inte hinder för nationella bestämmelser som innebär att personer som är medborgare i andra medlemsstater inte har rätt till vissa särskilda icke-avgiftsfinansierade förmåner i den mening som avses i artikel 70.2 i förordning nr 883/2004, trots att dessa förmåner beviljas personer som är medborgare i den berörda medlemsstaten vilka befinner sig i samma situation, i den mån som de personer som är medborgare i andra medlemsstater saknar uppehållsrätt enligt direktiv 2004/38 i den mottagande medlemsstaten. 3) EU-domstolen är inte behörig att besvara den fjärde frågan (I den hade den tyska domstolen önskat svar på om artiklarna 1, 20 och 51 i stadgan ska tolkas så, att medlemsstaterna är skyldiga att bevilja unionsmedborgare förmåner enligt grundgarantin, i form av icke-avgiftsfinansierade kontantförmåner, vilka möjliggör en permanent vistelse eller om artiklarna ska tolkas så, att medlemsstaterna kan begränsa sig till att tillhandahålla medel som krävs för att återvända till hemlandet ). / Domen har redan kommenterats, se: http://openeurope.blogactiv.eu/2014/11/11/what-are-the-implications-of-todays-ecjruling-on-eu-migrants-access-to-benefits/ /

12 NYA MÅL Högsta domstolen har 2014-10-08 i mål B 2708-13, som rör försvårande av miljökontroll m.m., begärt förhandsavgörande från EU-domstolen, där målet fått nummer C-472/14, angående följande tolkningsfrågor: 1. Strider det mot Reachförordningen att den som till Sverige yrkesmässigt för in en kemisk produkt för vilken registreringsskyldighet föreligger enligt Reach enligt svenska bestämmelser ska anmäla det till Kemikalieinspektionen för registrering i det svenska produktregistret? 2. Om svaret på fråga 1 är nej, strider den svenska anmälningsskyldigheten mot artikel 34 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt med beaktande av undantagen i artikel 36? Domstolen, femte avdelningen, meddelar den 4 december kl. 09.30 dom i mål C-243/13, kommissionen mot Sverige, angående en talan om fördragsbrott. Kommissionen har yrkat att Domstolen ska förklara att Sverige inte uppfyllt sina skyldigheter enligt artikel 260.1 FEUF, eftersom Sverige inte vidtagit de nödvändiga åtgärderna för att följa domstolens dom i mål C-607/10, samt att Sverige ska förpliktas att betala vite och standardbelopp. I den domen fastslogs att Sverige har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 5.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/1/EG av den 15 januari 2008 om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar. ÖVRIGT 2014-10-10 godkände EU:s justitieministrar ratificeringen av Haagkonventionen av den 30 juni 2005 om avtal om val av domstol. Se härom: http://europa.eu/rapid/press-release_ip-14-1110_en.htm Se också: DET HÄNDER I EU-DOMSTOLEN Domstolen, tredje avdelningen, håller den 3 december kl. 09.30 muntlig förhandling i mål C-569/13, Bricmate AB, angående en begäran från Förvaltningsrätten i Malmö. Målet rör följande tolkningsfråga: Är rådets genomförandeförordning (EU) nr 917/2011 av den 12 september 2011 om införande av en slutgiltig antidumpningstull och slutgiltigt uttag av den preliminära tull som införts på import av vissa keramiska plattor med ursprung i Folkrepubliken Kina ogiltig på någon av följande grunder: 1) Att EU-institutionernas utredning innehåller uppenbara sakfel, 2) Att EU-institutionernas utredning innehåller uppenbart felaktiga bedömningar, 3) Att kommissionen åsidosatt omsorgsplikten och artiklarna 3.2 och 3.6 i rådets förordning (EG) nr 1225/2009 av den 30 november 2009 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen, 4) Att kommissionen åsidosatt sina skyldigheter enligt artikel 20.1 i förordning nr 1225/2009 och åsidosatt Bolagets rätt till försvar, 5) Att kommissionen i strid med artikel 17 i förordning nr 1225/2009 underlåtit att beakta den information som Bolaget tillhandahållit, och/eller 6) Att kommissionen brustit i motiveringsskyldigheten (enligt artikel 296 EUFfördraget)? http://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/eu/fakta-pm-om-eu-forslag/eusgodkannande-av-haagkonven_h106fpm62/ och:

13 http://www.hcch.net/index_en.php?act=conventions.text&cid=98 EU:s fiskeministrar beslutade den 2014-10-13 om kvoter för fisket i Östersjön för år 2015. Se härom: http://www.regeringen.se/sb/d/6716/a/247963/m/mail Kommissionen fattade 2014-10-16 två beslut om att dra Sverige inför EUdomstolen vad gäller den svenska lagstiftningen för speltjänster. Se härom: http://europa.eu/rapid/press-release_ip-14-1150_sv.htm Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer ( gränskodexen ) är direkt tillämplig i Sverige. I lagrådsremiss 2014-11-06 lämnades förslag till ändringar i utlänningslagen som motiveras av gränskodexen. Se härom: http://www.regeringen.se/sb/d/18312/a/249521 2014-11-06 bordlades prop. 2014/15:14 om Svenskt deltagande i Europeiska unionens marina operation (Atalanta). Se härom: http://www.regeringen.se/sb/d/18440/a/249578