Farsta 12 januari 2015 Vår referens: Wenche Willumsen Yttrande avseende Förslag till föreskrifter om ändring i Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om parkeringstillstånd för rörelsehindrade TSF 2013-161 DHR är en idéburen demokratisk organisation för och av personer med nedsatt rörelseförmåga. Genom att skapa opinion och påverka de politiska besluten arbetar vi för ett öppet Sverige, där personer med nedsatt rörelseförmåga inte blir utestängda. En av utgångspunkterna i vårt arbete är FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD). Det är utifrån detta perspektiv vi framför våra synpunkter på den här förslaget om ändring i föreskrift och allmänt råd rörande parkeringstillstånd för rörelsehindrade. Inledande kommentar Eftersom Sverige har ratifcerat konventionen, CRPD, så är det alla myndigheters skyldighet att fullfölja de åtaganden som det medför. Vi saknar en sådan analys i de allmänna råden. Detta är viktigt eftersom dessa vänder sig till kommunerna som också ytterst ansvar för att Sverige uppfyller meningen med konventionen gentemot medborgarna. När Transportstyrelsen nu begär in förnyat yttrande över förslag till ändringar i föreskrifter och allmänt råd hade vi större förväntningar än det vi fått. Texterna är bitvis fortfarande så byråkratiskt formulerade att vi från funktionshinderrörelsens sida svårligen lyckas tränga igenom dem och tolka och förutse vad som blir de praktiska, konkreta följderna av förslagen. Då orsaken till den förnyade remissen var just svårigheter och oklarheter för remissinstanserna att tolka och förutse Transportstyrelsens råd fnner vi det anmärkningsvärt att även denna remiss i vissa stycken också är svårforcerad. Syftet med rådet är att främja en enhetlig rättstillämpning, det vill säga det ska vara till stöd för kommunerna så att bedömningarna blir så likvärdiga som möjligt. Det syftet menar vi inte är uppfyllt i och med det här rådet varför det ännu en gång bör återremitteras.
DHRs tidigare synpunkter och ageranden Som vi beskrev i vårt förra yttrande i juni har DHR kämpat i stark motvind med frågan om parkeringstillstånden och vem som ska tillhöra personkretsen för rätt till desamma ända sedan förfyttningssvårigheter knöts till begreppet till fots och formuleringen om att behöva annans hjälp utanför fordonet. Detta skedde i det förslag till ny föreskrift som var ute på remiss år 2008 och vi uttryckte i vårt remissvar till dåvarande Vägverket i juni samma år farhågor kring dessa formuleringar. Vi varnade i vårt yttrande för vissa scenarier som vi såg skulle kunna komma att uppstå utifrån de skrivningarna - och precis så har sedan utvecklingen varit. Det vi befarade var att uttrycket behöva annans hjälp utanför fordonet skulle tolkas alltför snävt så att många som inte körde själv skulle mista sina tillstånd. Även benämningen till fots befarade vi skulle slå mot en annan grupp tillståndsinnehavare, nämligen de med omfattande nedsättningar i armfunktionerna och som vanligtvis kör anpassad bil med fotstyrning. Våra värsta farhågor har besannats under åren som gått sedan denna nya föreskrift infördes. Båda ovanstående grupper har drabbats svårt av de begränsningar de här formuleringarna resulterade i. Att statistik visar att många sökande beviljas tillstånd, att avslagen är få, betyder inte att följderna för de enskilda personer som mist sina tillstånd är försumbara. Tvärt om menar vi grupperna är inte stora och om regelverket tillämpades i enlighet med hur vi skulle vilja se blir ökningen av antalet tillstånd marginella. 2Yttrande Förslag till ändring i trafkförordningen (1998:1276) och i vissa andra frågor rörande parkeringstillstånd för personer med funktionshinder
Utöver ovan nämnda yttrande från år 2008 har vi tillskrivit tre olika näringsministrar under åren som gått. Antalet medlemmar och andra som fått sina tillstånd indragna har efterhand som giltighetstiden gått ut blivit fer. DHR var också representerat i den arbetsgrupp på näringsdepartementet vars promemoria ligger som bilaga till aktuellt förslag. Tillsammans med en representant från RBU var dessa båda personer representanter för åtta funktionshinderförbund. Våra kommentarer och synpunkter på förslagen i den nya remissen I denna förnyade remiss har Transportstyrelsen valt att presentera två förslag till fortsatt hantering. Den första som vi inte ser som något egentligt alternativ handlar om att upphäva de allmänna råden helt. Det alternativet innebär att kommunerna helt på egen hand ska tolka förordningens formulering i 13 kap. 8 skrivningar av varaktigt funktionshinder och väsentliga svårigheter att förfytta sig på egen hand. Så, även om överklagningsprocesser på sikt kommer leda fram till praxis så är den vägen är alltför lång och alltför många personer som söker tillstånd kommer under tiden att drabbas av kommunalt godtycke på gott och på ont - varför vi inte ser det alternativet som ett reellt alternativ. Remissens alternativ två gör ingen ändring i formuleringen för den som söker tillstånd utan att själv kunna köra bilen. Vi hyser därför fortsatt samma farhågor gällande den alltför hårda bedömning som utvecklats under senare år. Alternativ två har vidare strukit till fots efter att vi nu kritiserat denna beteckning under lång tid och istället lagt till att bedömningen ska grunda sig på samtliga funktionshinders påverkan på att förfytta sig med eventuella hjälpmedel. Vi hoppas att 100-metersgränsen därmed för alltid ska vara förpassad till soptippen. En välvillig tolkning av Transportstyrelsens tillägg samtliga funktionshinders påverkan är att även personer med omfattande nedsättning av armfunktionerna ska kunna bedömas ingå i personkretsen för rätt till parkeringstillstånd. Men tillägget med eventuella hjälpmedel riskerar omkullkasta den möjligheten då personer med enbart nedsatta armfunktioner sällan använder hjälpmedel för förfyttning utöver bilen. Det bör observeras att det inget står om att förfytta sig med hjälpmedel per defnition i förordningstexten. Den är öppen för att förfyttningen sker med väsentliga svårigheter, oavsett hur dessa svårigheter yttrar sig. Vi har i många sammanhang beskrivit vad dessa svårigheter består i utan att uppleva att vårt budskap går fram varför vi upprepar dem igen. 3 Yttrande avseende andra remissen på Förslag till föreskrifter om ändring i Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om parkeringstillstånd för rörelsehindrade TSF 2013-161, december 2015
Att förfytta sig på egen hand betyder just det som förordningen säger, att kunna förfytta sig utan assistans av någon annan i situationer där avsaknad av parkeringstillstånd omöjliggör förfyttning på egen hand därför att situationen kräver till exempel. att lösa parkeringsavgift oavsett teknisk lösning, att ta på sig ett ytterplagg för att kunna förfytta sig vidare vid kyla och regn, att få med sig nödvändig utrustning för resans syfte och mål, t ex dator och/eller annan utrustning eller material. Genom att inneha parkeringstillstånd och därmed inte behöva erlägga avgift, kunna parkera på gatumark eller parkera på särskilt markerade parkeringsplatser och på så vis komma tillräckligt nära målet kan en person förfytta sig på egen hand. Utöver detta har nu en ny grupp användare av tillstånden uttryckt oro för att förfyttning med rullstol, till exempel elektrisk sådan, ska tolkas att inte innebära väsentliga svårigheter. Rullstolsanvändare har, oavsett hur långt det är möjligt att rulla, alltid behov av de särskilt breda parkeringsplatserna avsedda för personer med parkeringstillstånd för rörelsehindrade. Oron för att ändrade tolkningar ska skapa nya svårigheter har eskalerat sedan Transportstyrelsen besvarat förfrågningar från privatpersoner kring hur behovet av särskilt bred parkeringsplats påverkar rätten till tillstånd och besvarat det med att det inte är något som ingår i Transportsstyrelsens bedömningspreferenser eftersom den frågan hör till Boverkets område. Även om det inte ligger inom Transportstyrelsens område efterfrågar vi mer tillmötesgående förhållningssätt från en myndighet till enskilda för att inte skapa onödig oro bland människor. Dessutom saknas en skrivning om förmågan att kunna ta sig i och ur bilen. Det kan tyckas självklart att man ska kunna ta sig ur ett fordon men så är det inte i dag. Om man inte kan ta sig ur fordonet kan man ju inte förfytta sig överhuvudtaget. Tvärtom har Transportstyrelsen uttryckt att detta inte är ett skäl för att beviljas parkeringstillstånd. Det menar vi är helt ologiskt eftersom den extra bredd som parkeringsplatser för personer berättigade till parkeringstillstånd har är anpassade just utifrån behovet av extra bredd för att kunna ta sig i och ur sitt fordon. Från DHRs sida utgår vi från den självklara principen att en person med nedsatt rörelseförmåga som använder rullstol för förfyttning oavsett typ ingår i personkretsen för rätt till parkeringstillstånd. Sammanfattningsvis Alltså måste vi igen fråga oss om Transportstyrelsen verkligen VILL förenkla processen kring ansökningsförfarandet av parkeringstillstånd för personer med nedsatt rörelseförmåga och öppna upp för ändrade 4Yttrande Förslag till ändring i trafkförordningen (1998:1276) och i vissa andra frågor rörande parkeringstillstånd för personer med funktionshinder
bedömningsgrunder för ovan nämnda grupper? Vi kan inte med bästa vilja i världen se att de här föreslagna ändringarna kommer ge kommunerna stöd att i ökad utsträckning bevilja de vi menar missgynnats av de senaste årens utveckling av praxis. Nämligen den alltför långt gångna hårda bedömningen av rätten till tillstånd för den som inte kör själv, den som drabbats av den olyckliga 100-metersregeln och den som har omfattande nedsättningar i båda armarnas funktioner. Samtliga har fått försämrade möjligheter till fri rörlighet och istället har det lett till ett ökat beroende som Transportstyrelsen verkar ha mycket svårt att se och erkänna som adekvata grunder för behov av rätt till parkeringstillstånd. Som sista synpunkt på remissen vill vi ännu en gång lyfta det orimliga i att Transportstyrelsen både tolkar förordningen och därmed sätter reglerna och sedan som högsta överklagningsinstans avgör överklagandena. Vi har lyft detta faktum i många sammanhang eftersom vi menar att det inte kan vara förenligt med grundtankarna i vårt svenska rättssystem att i princip samma instans sitter på hela makten. Det gör hela överklagningsrätten fullständigt tandlös. Från DHRs sida anser vi fortfarande att den här långdragna förhalningen är skandalös för en rättsstat som dessutom undertecknat och ratifcerat FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar, CRPD. Vi hade hoppats att den kamp vi under lång tid fått driva i den här frågan både som enskilda medborgare och organisation - snart skulle vara över. Tyvärr stärker inte det här förslaget till allmänt råd oss i den förvissningen. Istället befarar vi att den här segdragna processen kommer fortgå under överskådlig tid. Vi menar att detta är helt oacceptabelt och obegripligt och ställer oss mycket undrande till detta uppenbara motstånd mot att ge vissa medborgare möjligheter och förutsättningar som förenklar tillvaron? Därför upprepar vi vår mening att detta förslag till allmänt råd bör återremitteras. DHR Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder Rasmus Isaksson förbundsordförande 5 Yttrande avseende andra remissen på Förslag till föreskrifter om ändring i Transportstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om parkeringstillstånd för rörelsehindrade TSF 2013-161, december 2015