Nyhetsbrev om EU-rätt nummer 5 för 2011

Nyhetsbrev om EU-rätt nummer 5 för 2011 INLEDNING AVGÖRANDEN I SVENSKA DOMSTOLAR, M.M. Skatterätt Straffrätt Processrätt EU-DOMSTOLEN OCH TRIBUNALEN Avgöranden rörande Sverige Förslag till avgöranden rörande Sverige Institutionell rätt och allmänna principer Processrätt Skatterätt Offentlig upphandling Konkurrensrätt och statligt stöd Inre marknaden Övriga rättsområden NYA MÅL DET HÄNDER I EU-DOMSTOLEN ÖVRIGT INLEDNING Efter en lång och skön sommar hälsar vi välkomna till höstens första Nyhetsbrev. Bland godbitarna i detta nummer finns flera intressanta avgöranden från svenska domstolar, bl.a. Svea hovrätts avgörande angående främjandeförbudet i lotterilagen och Högsta domstolens beslut att inte meddela prövningstillstånd eller begära förhandsavgörande angående ne bis in idem vid skattebrott och skattetillägg utifrån EU-stadgan. Reglering av hasardspel har även prövats i EU-domstolen, se under Övriga rättsområden. Under samma rubrik rapporteras ett intressant avgörande angående i vilken omfattning de företag som anordnar marknadsplatser på Internet ansvarar för överträdelser som begås av användarna. Under nya mål rapporterar vi att Sverige veterligen för första gången är svarande i ett mål om fördragsbrott för att underlåta att efterleva en dom i vilken ett fördragsbrott konstaterats. Detta och mycket annat serverar vi i denna utgåva. AVGÖRANDEN I SVENSKA DOMSTOLAR, M.M. Skatterätt Kammarrätten i Göteborg har i dom 2011-06-27 i mål 834-835-09 fastslagit att avdragsrätt för ingående mervärdesskatt för ett bolag förelegat. Bolaget hade förvärvat vissa varor från andra bolag, Helsingborgsföretagen. Enligt Skatteverket skulle bolaget ha varit eller i vart fall borde ha varit i ond tro beträffande det förhållandet att hela transaktionskedjan rört samma parti silver och att vinsten i vissa led - däribland bolagets - uppkommit genom att Helsingsborgsföretagen agerat s.k. missing traders och sålunda aldrig haft för avsikt att redovisa den debiterade utgående mervärdesskatt för vilken bolaget yrkat avdrag för såsom ingående mervärdesskatt. Bolaget skulle därför enligt Skatteverkets uppfattning vägras avdrag för den mervärdesskatt som debiterats av Helsingborgsföretagen. Kammarrätten

anförde att det visserligen följde av EU-rätten (domarna i målen C-439/04 Kittel och C-286/09, R) att medlemsstaterna både har rätt och är skyldiga att vägra avdrag i fall av deltagande i eller ond tro beträffande mervärdesskattebedrägeri. Det finns dock ingen bestämmelse i svensk lag enligt vilken ett sådant avdrag kan ske, när det rör sig om transaktioner som faktiskt genomförts. Därför och då skatt enligt RF 2:10 endast får tas ut utan stöd i föreskrift kunde enligt kammarrätten avdrag inte vägras, oavsett om bolaget varit i ond eller god tro. Straffrätt Högsta domstolen har i beslut den 31 augusti 2011 i mål Ö 1897-11 beviljat resning i ett mål där hovrätten i sitt avgörande underlåtit att enligt 33 kap. 7 brottsbalken i domen förordna om avräkning av den tid som den tilltalade varit frihetsberövad utomlands, innan utlämning till Sverige skedde. Hovrätten hade istället i det till domen fogade avräkningsunderlaget angett att frihetsberövandet inleddes den dag som den tilltalade frihetsberövades utomlands. Högsta domstolen fastslog att hovrättens rättstillämpning uppenbart stred mot lag, eftersom det är den domstol som dömer i målet som har att besluta om avräkning av frihetsberövanden som har skett utomlands. Målet rör visserligen ett utlämningsärende från en stat utanför EU, men Högsta domstolens uttalande torde göra sig gällande även när överlämning sker med stöd av en Europeisk arresteringsorder. Högsta domstolen har den 29 juni 2011 i det i förra numret av Nyhetsbrevet omnämnda målet B 5302-10 dels avslagit med röstsiffrorna 3-2 den tilltalades begäran om att inhämta förhandsavgörande från EU-domstolen angående artikel 50 i EU-stadgan (ne bis in idem) utgör hinder mot tillämpning av svenska regler om dubbla sanktioner för oriktiga uppgifter i beskattningsförfarandet, dels beslutat att inte meddela prövningstillstånd. Målet rörde alltså frågan huruvida det är förenligt med principen ne bis in idem i bl.a. artikel 50 i EU-stadgan att pröva ett åtal för skattebrott efter att den tilltalade påförts skattetillägg. Högsta domstolen hänvisar i frågan huruvida förhandsavgörande skulle inhämtas till artikel 6.1 FEU och artikel 51 i EU-stadgan samt till två beslut från EU-domstolen att avvisa begäran om förhandsavgörande rörande tillämpningen av EU-stadgan, dess mål C-339/10, Krasimir Asparuhov Estov m.fl. och C-457/09, Claude Chartry. Eftersom det enligt Högsta domstolens majoritet inte uppkommer någon fråga om tillämpning av unionsrätt i målet förelåg det inte förutsättningar att begära förhandsavgörande. Svea hovrätt har i dom den 22 juni i mål B1016-08 och mål B 1103-08 ogillat åtal mot två chefredaktörer för brott mot lotterilagen, närmare bestämt dess s.k. främjandeförbud rörande deltagande i ett utomlands anordnat lotteri. Hovrätten hade inhämtat förhandsavgörande från EU-domstolen, som bl.a. uttalade att EUrätten utgör hinder för lagstiftning i en medlemsstat, som tillämpar ett system med ensamrätt för hasardspel, enligt vilken den som främjar hasardspel som anordnas i en annan medlemsstat kan bli föremål för strängare påföljder än den som främjar sådana spel som, utan tillstånd, anordnas i landet. Hovrätten konstaterade att deltagande i ett olagligt lotteri anordnat i Sverige inte var straffbart, och därmed heller inte främjande av sådant deltagande. Därmed är främjandeförbudet i lotterilagen enligt hovrätten oförenligt med EU-rättens diskrimineringsförbud.

Processrätt Kammarrätten i Sundsvall har i beslut den 22 juli 2011 i mål 1853-11 (detta beslut är överklagat till Högsta förvaltningsdomstolen, som meddelade prövningstillstånd den 30 augusti 2011 i dess mål 5074-11) fastslagit att ett beslut att enligt EU:s lufttrafikförordning nr (EG) 1008/2008 tilldela ett företag tjänstekoncession kan överklagas, trots avsaknad av uttryckliga bestämmelser därom. Kammarrätten hänvisade till att det i artikel 18 i förordningen, som gäller som svensk lag, ställs krav på medlemsstaterna att vidta nödvändiga åtgärder för att sådana beslut ska kunna omprövas effektivt. Den uttalade därefter att vid sådant förhållande gäller allmänna förvaltningsrättsliga principer, såsom de kommit till uttryck i bl.a. 22 och 22a förvaltningslagen. Talan mot tilldelningsbeslutet kunde därför sakprövas. Kammarrätten uttalade även att det var nödvändigt att interimistitskt förordna att avtal tills vidare inte får tecknas. EU-DOMSTOLEN OCH TRIBUNALEN Avgöranden rörande Sverige Målet C-506/08 P gällde fråga om tillgång till rapport hos kommissionen och till vissa arbetsdokument. Här hade Sverige överklagat förstainstansrättens dom den 9 september 2008 i mål T-403/05, MyTravel mot kommissionen. Sverige hade yrkat att EU-domstolen skulle upphäva punkt 2 i domslutet i förstainstansrättens dom, ogiltigförklara kommissionens beslut den 5 september 2005 i enlighet med vad MyTravel Group plc yrkat i förstainstansrätten, i den del det avsåg nekad tillgång till kommissionens rapport och övriga arbetsdokument, ogiltigförklara kommissionens beslut den 12 oktober 2005 i enlighet med vad MyTravel Group plc yrkat i förstainstansrätten vad gällde nekad tillgång till kommissionens andra interna handlingar, samt förplikta kommissionen att ersätta Sveriges rättegångskostnader vid EU-domstolen. EU-domstolens dom 2011-07-21 innebar i huvudsak följande: Kommissionens beslut den 5 september 2005 om avslag på ansökan från MyTravel Group plc om att få tillgång till vissa av kommissionens förberedande handlingar avseende kontroll av företagskoncentrationer ogiltigförklarades i den del som det grundat sig på förordning (EG) nr 1049/2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar. Kommissionens beslut den 12 oktober 2005 om delvis avslag på ansökan från MyTravel Group plc om att få tillgång till vissa av kommissionens förberedande handlingar avseende kontroll av företagskoncentrationer ogiltigförklarades i den del som det grundat sig på förordning nr 1049/2001. Målet återförvisades till tribunalen för prövning av de grunder som MyTravel anfört i förstainstansrätten och som rätten inte hade prövat. Beslut i fråga om rättegångskostnader skulle anstå. Förslag till avgöranden rörande Sverige EU-domstolen har efter begäran om förhandsavgörande av Regeringsrätten/Högsta förvaltningsdomstolen att tolka artiklarna 3.1 och 72 i förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen samt avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Schweiziska edsförbundet, å andra sidan, om fri rörlighet för personer (mål nr C- 257/10). Begäran har framställts i ett mål mellan Försäkringskassan och N.N. avseende rätt till familjeförmåner för en förälder som har arbetat i Schweiz och

sedermera flyttat till Sverige. De av regeringsrätten framställda tolkningsfrågorna har följande lydelser: 1. Innebär unionsrätten, särskilt avtalet med Schweiz om fri rörlighet för personer och artikel 72 i förordning nr 1408/71, att en kvalifikationstid för att erhålla familjeförmån i form av inkomstrelaterad ersättning för vård av barn i sin helhet kan fullgöras genom arbete och försäkring i Schweiz? 2. Innebär unionsrätten, särskilt avtalet med Schweiz om fri rörlighet för personer samt artiklarna 3.1 och 72 i förordning nr 1408/71, att inkomster som intjänats i Schweiz ska jämställas med inhemska inkomster vid bedömning av rätt till familjeförmån i form av inkomstrelaterad ersättning för vård av barn? Generaladvokaten har 2011-06-21 lämnat följande förslag till avgörande: 1) Om lagstiftningen i en medlemsstat för rätt till förmåner ställer krav på fullgjorda försäkrings- eller anställningsperioder eller perioder av verksamhet som egenföretagare, ska den behöriga institutionen i den medlemsstaten, enligt artiklarna 1 och 8 i avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Schweiziska edsförbundet, å andra sidan, om fri rörlighet för personer, undertecknat i Luxemburg den 21 juni 1999 (nedan kallat avtalet) och enligt artikel 72 i förordning nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, för detta ändamål beakta försäkrings- och anställningsperioder samt perioder av verksamhet som egenföretagare som i sin helhet har fullgjorts i Schweiz. 2) Avtalet och artiklarna 3.1 och 72 i förordning nr 1408/71 fordrar inte att inkomster som intjänats i Schweiz ska jämställas med inhemska inkomster vid bedömning av rätt till familjeförmån i form av inkomstrelaterad ersättning för vård av barn, utan inkomstnivån i den medlemsstat där den behöriga institutionen är belägen ska ligga till grund för en jämförelse eller användas som utgångspunkt. Vid beräkningen av storleken på familjeförmånen på sjukpenningnivå ska den nationella domstolen utgå från den inkomst som uppbärs av en arbetstagare i den medlemsstaten med liknande arbete, yrkeserfarenhet och kvalifikationer. Institutionell rätt och allmänna principer --- Processrätt EU-domstolen avvisade genom dom 2011-07-07 i mål C-310/10 begäran om förhandsavgörande från Curtea de Apel Bacau, Rumänien, rörande frågor om lönediskriminering av domare och åklagare. EU-domstolen uttalade avslutningsvis i motiveringen: De tolkningsfrågor som ställts av Curtea de Apel vilkas syfte inte är att få klarhet i om en sådan situation som den i Curtea de Apel aktuella omfattas av tillämpningsområdet för artikel 15 i direktiv 2000/43 och artikel 17 i direktiv 2000/78, utan som snarare utgår från att så är fallet för att begära en tolkning av EU-domstolen, även om det är uppenbart att dessa bestämmelser i unionsrätten inte är tillämpliga, vare sig direkt eller indirekt, på de aktuella omständigheterna kan inte tas upp till sakprövning.

Mål C-69/10 gällde frågor om artikel 39 i direktiv 2005/85, om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus, och principen om ett effektivt rättsmedel utgör hinder för lagstiftning enligt vilken ingen självständig talan kan föras mot ett beslut från myndighet att handlägga en asylansökan enligt ett påskyndat förfarande. EU-domstolen slog fast följande i dom 2011-07-28: Artikel 39 i direktiv 2005/85/EG och principen om rätt till ett effektivt domstolsskydd ska tolkas så, att de inte utgör hinder för sådan nationell lagstiftning enligt vilken ingen självständig talan kan föras mot behöriga myndigheters beslut att pröva en asylansökan genom ett påskyndat förfarande, när de skäl som har föranlett myndigheterna att pröva om ansökan är välgrundad genom ett sådant förfarande kan bli föremål för en effektiv domstolsprövning inom ramen för ett överklagande av det slutliga avslagsbeslutet. Det ankommer på nationell domstol att avgöra om så är fallet. Skatterätt I mål C-464/10 diskuterade EU-domstolen fråga om sjätte direktivet utgör hinder för att från mervärdesskatteplikt undanta tjänster som tillhandahålls av en kommissionär som förmedlar dem i sitt eget namn men för en kommittents räkning, då kommittenten organiserar sådan verksamhet som avses i artikel 13 B f i direktivet. EU-domstolen kom fram till följande bedömning i sin dom 2011-07-14: Artiklarna 6.4 och 13 B f i rådets sjätte direktiv 77/388/EEG ska tolkas så, att när en näringsidkare i sitt eget namn men för ett vadslagningsföretags räkning deltar i mottagandet av vad, vilka omfattas av undantaget från mervärdesskatteplikt i artikel 13 B f, ska vadslagningsföretaget, enligt artikel 6.4, anses tillhandahålla näringsidkaren en vadslagningstjänst som omfattas av nämnda undantag från mervärdesskatteplikt. Mål C-350/10 gällde fråga om vissa undantag från mervärdesskatteplikt, som anges i rådets sjätte direktiv 77/388/EEG och som gäller transaktioner och förhandlingar rörande bl.a. konton, betalningar och förvaltning, omfattar s.k. SWIFTtjänster, dvs. elektroniska kommunikationstjänster för finansiella institut. EUdomstolen klargjorde följande i dom 2011-07-28: Artikel 13 B d leden 3 och 5 i rådets sjätte direktiv 77/388/EEG ska tolkas så, att undantaget från mervärdesskatteplikt i denna bestämmelse inte omfattar sådana elektroniska kommunikationstjänster för finansiella institut som dem som är i fråga i målet vid den nationella domstolen. Mål C-397/09 gällde fråga om direktiv 2003/49/EG om ett gemensamt system för beskattning av räntor och royalties som betalas mellan närstående bolag i olika medlemsstater utgör hinder för bestämmelse i nationell skatterätt enligt vilken räntor på ett lån som ett bolag med hemvist i en medlemsstat betalar till ett närstående bolag med hemvist i en annan medlemsstat, tas med i underlaget för den företagsskatt som förstnämnda bolag är skattskyldigt till. EU-domstolen uttalade följande i dom 2011-07-21: Artikel 1.1 i direktiv 2003/49/EG ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en bestämmelse i nationell skatterätt enligt vilken räntor på ett lån som ett bolag med hemvist i en medlemsstat betalar till ett närstående bolag med hemvist i en annan medlemsstat, tas med i underlaget för den företagsskatt som förstnämnda bolag är skattskyldigt till. (I anslutning härtill kan nämnas att Högsta förvaltningsdomstolen i avvaktan på denna dom vilandeförklarat flera från Skatterättsnämnden överklagade förhandsbesked som just gäller reglerna om begränsningar i avdragsrätten.)

Offentlig upphandling --- Konkurrensrätt och statligt stöd I de förenade målen T-38/07, T-39/07, T-42/07, T-44/07, T-45/07, T-53/07 och T- 59/07 prövades frågor om upphävande av kommissionens beslut vad gällde kartell rörande syntetiskt gummi och om nedsättning av böter. Tribunalen ogiltigförklarade i sin dom 2011-07-13 kommissionens beslut angående en kartell på marknaden för syntetiskt gummi såvitt gällde Unipetrol, dess dotterbolag Kaucuk och Trade-Stomil. Det bötesbelopp om 272,25 miljoner euro som solidariskt ålagts Eni och dess dotterbolag Polimeri Europa sänktes till 181,50 miljoner euro. Shells koncernbolag i Nederländerna fick däremot inte bifall av Tribunalen, varför bötesbeloppet om160.88 miljoner euro står fast. Inre marknaden EU-domstolen fällde genom dom 2011-06-16 i mål C-10/10 Österrike för fördragsbrott. Österrike hade enligt domstolen underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 56 EG och artikel 40 i EES-avtalet, genom att endast medge skattemässig avdragsrätt för gåvor till inrättningar som har till uppgift att bedriva forskning och utbildning, när dessa inrättningar har hemvist i Österrike. Målet C-262/09 gällde fri rörlighet för kapital och skatterätt. Här diskuterade EUdomstolen frågor om intyg avseende den inkomstskatt för juridiska personer som faktiskt erlagts på utdelning från utlandet, om undvikande av dubbelbeskattning av utdelning, om skattetillgodohavande för utdelning från bolag med hemvist i landet samt om beviskrav beträffande avräkningsbar utländsk skatt. EU-domstolen uttalade följande i dom 2011-06-30: 1) Artiklarna 56 EG och 58 EG utgör hinder för att beräkningen av det skattetillgodohavande som tillkommer en aktieägare med obegränsad skattskyldighet i en medlemsstat för utdelning från ett kapitalbolag med hemvist i en annan medlemsstat, när den bevisning som krävs enligt lagstiftningen i förstnämnda medlemsstat inte har förebringats, sker med tillämpning av en sådan bestämmelse som 36 i lagen om inkomstskatt enligt vilken den inkomstskatt för juridiska personer som belöper på utdelning från utlandet avräknas från aktieägarens inkomstskatt upp till den del av den inkomstskatt för juridiska personer som påförts bruttoutdelningen från bolagen i förstnämnda medlemsstat. Beräkningen av skattetillgodohavandet ska ske på grundval av den skattesats som enligt gällande rätt i det utdelande bolagets hemvistmedlemsstat har tillämpats vid inkomstbeskattningen av det bolaget för dess utdelade vinst, dock utan att det avräkningsbara beloppet får överskrida det belopp som avser inkomstskatt att betala på utdelning som den mottagande aktieägaren erhållit i den medlemsstat där vederbörande är obegränsat skattskyldig. 2) När det gäller graden av precisering som ska uppfyllas beträffande den bevisning som krävs för erhållande av ett skattetillgodohavande för utdelning som utbetalats av ett kapitalbolag med hemvist i en annan medlemsstat än den i vilken utdelningsmottagaren är obegränsat skattskyldig, utgör artiklarna 56 EG och 58 EG hinder för tillämpningen av en sådan bestämmelse som 36 i lagen om inkomstskatt, enligt vilken graden av detaljering samt utformningen av den bevisning som en sådan utdelningsmottagare ska förebringa ska vara desamma som när det utdelande bolaget har hemvist i den stat som beskattar utdelningsmottagaren.

Skattemyndigheterna i sistnämnda stat har rätt att av nämnda utdelningsmottagare kräva att vederbörande inkommer med bestyrkande handlingar som ger dem möjlighet att på ett klart och precist sätt kontrollera om villkoren för att erhålla ett skattetillgodohavande enligt den inhemska lagstiftningen är uppfyllda, utan att de därvid får göra en uppskattning av nämnda skattetillgodohavande. 3) Effektivitetsprincipen utgör hinder för tillämpning av en sådan nationell lagstiftning som den som följer av 175 i lag om skatter och avgifter, i dess ändrade lydelse enligt lag om införlivande av Europeiska unionens direktiv med den nationella skatterätten samt om ändring av andra bestämmelser jämförd med 97 i lag om införande av lagen om skatter och avgifter, vilken, retroaktivt och utan bestämmelser om någon övergångsperiod, innebär att rätt till avräkning för den utländska inkomstskatt för juridiska personer som påförts utdelning från ett kapitalbolag med hemvist i en annan medlemsstat inte uppkommer vare sig genom företeende av ett intyg avseende denna skatt i enlighet med kraven i lagstiftningen i den medlemsstat där mottagaren av denna utdelning är obegränsat skattskyldig, eller genom förebringande av bestyrkande handlingar som ger skattemyndigheterna i denna medlemsstat möjlighet att på ett klart och precist sätt undersöka om villkoren för att erhålla denna skattefördel är uppfyllda. Det ankommer på den nationella domstolen att avgöra vad som är en skälig tidsfrist för att förete nämnda intyg eller nämnda bestyrkande handlingar. Övriga rättsområden I målet C-212/08 prövade EU-domstolen frågor om monopol inom hasardspelssektorn. EU-domstolen konstaterade följande i dom 2011-06-30: 1) Artikel 49 EG ska tolkas på följande sätt: a) En medlemsstat som strävar efter att säkerställa en särskilt hög skyddsnivå för konsumenterna inom hasardspelssektorn kan ha fog för bedömningen att det bara är om ensamrättigheter ges till ett enda organ, vilket är föremål för sträng kontroll av myndigheterna, som det är möjligt att kontrollera de risker som är förenade med nämnda sektor och fullfölja målet att motverka att allmänheten lockas till överdrivna spelutgifter och att bekämpa spelberoende på ett tillräckligt effektivt sätt. b) Det ankommer på den nationella domstolen att kontrollera att de statliga kontrollerna, som verksamheterna hos det organ som har ensamrättigheter i princip är föremål för, faktiskt genomförs på ett sammanhängande och systematiskt sätt i strävan efter de mål som angetts för detta organ. c) För att det ska kunna anses att nationella bestämmelser om införande av en ensamrätt på hasardspel står i överensstämmelse med målen att bekämpa brottslighet och minska möjligheterna till spel krävs det att bestämmelserna grundas på konstaterandet att de brottsliga och bedrägliga verksamheter som har samband med spel och spelberoende utgör ett problem i den berörda medlemsstaten, ett problem som skulle kunna avhjälpas genom att de tillåtna och reglerade verksamheterna utökades, och endast gör det möjligt att använda reklam som är väl avvägd och inte går utöver vad som är nödvändigt för att styra konsumenterna till kontrollerade spelarrangemang. 2) Vid bedömningen av den inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster som uppkommer genom ett system med ensamrätt att anordna vadhållning på hästar, ankommer det på de nationella domstolarna att beakta samtliga utbytbara distributionskanaler för denna vadhållning, såvida inte användningen av internet får till följd att riskerna med de aktuella hasardspelen ökar jämfört med de befintliga riskerna med spel som saluförs via traditionella distributionskanaler. Vad beträffar

sådana nationella bestämmelser som tillämpas på samma sätt på vadhållning på hästar som erbjuds via internet som på vadhållning som genomförs via traditionella distributionskanaler, ska inskränkningen i friheten att tillhandahålla tjänster bedömas med utgångspunkt i de begränsningar som har gjorts avseende hela den berörda sektorn. I mål C-324/09, som gällde immaterialrätt, diskuterades frågor om ansvaret för företag, som bedriver marknadsplatser på internet, för överträdelser som begåtts av användare. EU-domstolen slog fast följande i dom 2011-07-12: 1) När varor i ett tredjeland som är försedda med ett varumärke som registrerats i en av unionens medlemsstater eller med ett gemenskapsvarumärke och som inte tidigare saluförts inom EES-området, eller, när det gäller ett gemenskapsvarumärke, inte tidigare saluförts inom unionen, säljs på en elektronisk marknadsplats av en näringsidkare utan varumärkesinnehavarens medgivande till en konsument på det territorium för vilket varumärket registrerats, eller är föremål för ett försäljningserbjudande eller reklam på en sådan marknadsplats som riktas till konsumenter på detta territorium, kan varumärkesinnehavaren motsätta sig försäljningen, försäljningserbjudandet eller reklamen enligt bestämmelserna i artikel 5 i rådets första direktiv 89/104/EEG. Det ankommer på de nationella domstolarna att bedöma om det föreligger tecken på att försäljningserbjudanden eller reklam som görs på en elektronisk marknadsplats som är tillgänglig på nämnda territorium är riktade till konsumenterna på detta territorium. 2) Det förhållandet att en varumärkesinnehavare till sina auktoriserade återförsäljare tillhandahåller föremål, försedda med detta varumärke och avsedda att demonstreras för konsumenterna hos auktoriserade försäljare, samt flaskor som också är försedda med varumärket och från vilka en mindre mängd kan tas och ges till konsumenten i form av ett gratis varuprov, innebär i avsaknad av bevis för motsatsen inte att de har förts ut på marknaden i den mening som avses i direktiv 89/104 och förordning nr 40/94. 3) Artikel 5 i direktiv 89/104 och artikel 9 i förordning nr 40/94 ska tolkas så, att en varumärkesinnehavare med stöd av den ensamrätt varumärket ger kan motsätta sig återförsäljning av varor av den typ som är aktuella i det nationella målet med motiveringen att återförsäljaren har avlägsnat varornas förpackning, om avlägsnandet innebär att grundläggande uppgifter, som till exempel uppgifter om tillverkaren eller den person som ansvarar för saluföringen av en kosmetisk produkt, saknas. Om avlägsnandet av förpackningen inte lett till att uppgifter saknas, kan varumärkesinnehavaren ändå motsätta sig att en parfym eller en kosmetisk produkt som är försedd med det varumärke som vederbörande är innehavare till återförsäljs utan sin förpackning. Varumärkesinnehavaren måste i sådant fall styrka att avlägsnandet av förpackningen skadat varans image och därmed varumärkets renommé. 4) Artikel 5.1 a i direktiv 89/104 och artikel 9.1 a i förordning nr 40/94 ska tolkas så, att en varumärkesinnehavare har rätt att förbjuda en näringsidkare som driver en elektronisk marknadsplats att, med hjälp av ett sökord som är identiskt med varumärket och som näringsidkaren valt ut i en söktjänst på internet, göra reklam för de varor som är försedda med nämnda varumärke och som erbjuds på nämnda marknadsplats, när reklamen inte möjliggör eller endast med svårighet möjliggör för en normalt informerad och skäligen uppmärksam internetanvändare att få reda på om de varor som avses i annonsen härrör från varumärkesinnehavaren eller från ett

företag med ekonomiska band till varumärkesinnehavaren eller, tvärtom, från tredje man. 5) Den näringsidkare som driver en elektronisk marknadsplats ska inte, i den mening som avses i artikel 5 i direktiv 89/104 och artikel 9 i förordning nr 40/94, anses använda kännetecken som är identiska med eller liknar varumärken som förekommer i försäljningserbjudanden på dennes webbplats. 6) Artikel 14.1 direktiv 2000/31/EG om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden ska tolkas så, att den är tillämplig på en näringsidkare som driver en elektronisk marknadsplats när denne inte utövat en aktiv roll som kan ge honom kännedom om eller kontroll över lagrade uppgifter. Näringsidkaren utövar en sådan aktiv roll när han lämnar hjälp som bland annat består i att optimera presentationen av de aktuella försäljningserbjudandena eller att göra reklam för dessa. När näringsidkaren som driver en elektronisk marknadsplats inte utövat någon aktiv roll på så sätt som avses i föregående stycke och hans tjänstetillhandahållande följaktligen omfattas av tillämpningsområdet för artikel 14.1 i direktiv 2000/31, kan vederbörande emellertid inte, i ett mål där skadestånd kan komma att utdömas, åberopa undantaget från ansvar i denna bestämmelse om han hade kännedom om sådana fakta eller omständigheter som borde ha föranlett en försiktig näringsidkare att inse att de aktuella försäljningserbjudandena var olagliga och, för det fall han hade kännedom härom, inte handlat i enlighet med artikel 14.1 b utan dröjsmål. 7) Artikel 11 i direktiv 2004/48/EG om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter ska tolkas så, att medlemsstaterna enligt nämnda bestämmelse är skyldiga att säkerställa att nationella domstolar som är behöriga i mål som gäller skydd för immateriella rättigheter kan förelägga en näringsidkare som driver en elektronisk marknadsplats att vidta åtgärder som inte bara bidrar till att få intrång som gjorts i dessa rättigheter av personer som använder marknadsplatsen att upphöra, utan även att förebygga nya intrång av samma art. Föreläggandena ska vara effektiva, proportionerliga och avskräckande och får inte ge upphov till hinder för lagenlig handel. I mål C-445/09 diskuterades fråga om bestämmelse i direktiv 2003/6/EG ska tolkas så att det inte krävs att priset på ett eller flera finansiella instrument ska ligga kvar på en onormal eller konstlad nivå under en viss tid för att det ska anses att detta pris har låsts fast vid en onormal eller konstlad nivå. EUdomstolen uttalade följande i dom 2011-07-07: Artikel 1 i direktiv 2003/6/EG om insiderhandel och otillbörlig marknadspåverkan (marknadsmissbruk) ska tolkas så, att det inte krävs att priset på ett eller flera finansiella instrument ska ligga kvar på en onormal eller konstlad nivå under en viss tid för att det ska anses att detta pris har låsts fast vid en onormal eller konstlad nivå. I dom C-46/10 2001-07-14 prövades fråga om innehavare av en ensamlicens för återanvändbara kompositgasflaskor kan motsätta sig att flaskorna, efter att en konsument har köpt dem och därefter förbrukat den gas de är fyllda med, av en tredje person mot betalning byts ut mot kompositflaskor som fyllts med gas som inte kommer från licenshavaren. EU-domstolen slog fast följande i dom 2011-07-14: Artiklarna 5 och 7 i rådets första direktiv 89/104/EEG ska tolkas så, att en innehavare av en ensamlicens för återanvändbara kompositgasflaskor, vars utformning är skyddad som ett tredimensionellt varumärke och vilka licenshavaren har märkt med sitt namn och sin logotyp, som har registrerats som ord- och

figurmärken, inte kan motsätta sig att dessa flaskor, efter att en konsument har köpt dem och därefter förbrukat den gas de är fyllda med, av en tredje person mot betalning byts ut mot kompositflaskor som fyllts med gas som inte kommer från licenshavaren, om innehavaren inte kan göra gällande en skälig grund, i den mening som avses i artikel 7.2 i direktiv 89/104. I de förenade målen C-159/10 och C-160/10 diskuterades frågor om automatisk pensionering vid 65 års ålder utgör åldersdiskriminering. EU-domstolen gav följande svar på frågorna i dom 2011-07-21: 1) Direktiv 2000/78/EG om inrättande av en allmän ram för likabehandling utgör inte hinder för en nationell lag, enligt vilken tjänstemän med livslång anställning, i förevarande fall åklagare, automatiskt pensioneras när de uppnår 65 års ålder med möjlighet att fortsätta arbeta, om tjänstens intresse så kräver, till maximalt 68 års ålder. Detta gäller under förutsättning att lagen har som mål att inrätta en väl avvägd åldersstruktur i syfte att främja anställning och sysselsättning av ungdomar, optimera personaladministrationen och härigenom förebygga eventuella tvister om den anställde är arbetsförmögen efter en viss ålder och att sätten för att genomföra detta mål är lämpliga och nödvändiga. 2) För att åtgärden ska kunna betraktas som lämplig och nödvändig får den inte framstå som orimlig i förhållande till det eftersträvade målet. Vidare ska åtgärden grundas på omständigheter som det ankommer på den nationella domstolen att bedöma bevisvärdet av. 3) En nationell lag, vari obligatorisk pensionering föreskrivs för åklagare då de uppnår 65 års ålder, är inte inkonsekvent enbart på grund av att åklagarna i vissa fall har möjlighet att arbeta fram till 68 års ålder, att lagen härutöver innehåller bestämmelser som syftar till att begränsa pensionsavgångar före 65 års ålder och att det i annan lagstiftning i medlemsstaten föreskrivs att vissa tjänstemän ska kvarstå i tjänst, bland annat vissa förtroendevalda, efter nämnda ålder samt att pensionsåldern gradvis ska höjas från 65 till 67 år. NYA MÅL Förvaltningsrätten i Falun har den 27 juni 2011 i EU-domstolens mål C-318/11, Daimler AG mot Skatteverket, ställt följande tolkningsfrågor: Hur ska begreppet fast etableringsställe från vilket affärstransaktioner genomförts tolkas vid en prövning mot nu aktuella unionsrättsliga bestämmelser (vissa mervärdesskattedirektiv)? Ska en beskattningsbar person som har sätet för sin ekonomiska verksamhet i en annan medlemsstat och vars verksamhet i huvudsak består av tillverkning och försäljning av bilar, som har utfört vintertester på bilmodeller vid anläggningar i Sverige, anses ha haft ett fast etableringsställe här från vilket affärstransaktioner genomförts när personen förvärvat varor och tjänster som tagits emot och använts vid testanläggningar här utan att ha egen personal som är permanent stationerad i Sverige och då testverksamheten är nödvändig för fullgörandet av personens ekonomiska verksamhet i en annan medlemsstat? Påverkas svaret på fråga 2 om den beskattningsbara personen har ett helägt svenskt dotterbolag vars syfte nästan uteslutande är att tillhandahålla personen olika tjänster för den aktuella testverksamheten?

Förvaltningsrätten i Falun har ställt liknande frågor samma dag i EU-domstolens mål C-319/11, Wides A/S mot Skatteverket. Kommissionen har den 31 maj 2011 väckt talan om fördragsbrott mot Sverige i EUdomstolens mål C-270/11 för att Sverige har underlåtit att vidta nödvändiga åtgärder för att följa EU-domstolens dom i mål C-185/09, där Sverige fälldes för fördragsbrott för att inte ha införlivat datalagringsdirektivet, 2002/58/EG. Kommissionen yrkar i nu aktuellt mål att Sverige ska förpliktas utge vite. DET HÄNDER I EU-DOMSTOLEN Ingen planerad förhandling, dom eller förslag till avgörande i mål med svenska som rättegångsspråk under perioden. ÖVRIGT På ett extrainsatt möte i Luxemburg den 27 juni kom EU:s ministerråd för konkurrenskraft överens om hur man vill att det enhetliga europeiska patentskyddet ska se ut. Genom en enda ansökan ska man kunna få ett enhetligt patentskydd i samtliga 25 medlemsländer som deltar i samarbetet. Förslagen går nu vidare till Europaparlamentet. Se härom: Pressmeddelande: EU:s ministerråd klubbade patentskydd och http://www.regeringen.se/sb/d/14919/a/171664 Europaparlamentet gav den 6 juli grönt ljus till ett lagförslag om ökad trafiksäkerhet i EU. Gränsöverskridande polissamarbete ska få stopp på att EUmedborgare ostraffat ska kunna begå trafikbrott i ett annat EU-land. Förseelser kommer, när lagen träder i kraft, att vara straffbara även om de inte begåtts i det egna landet. Läs mer på Europaparlamentets webbplats Regeringen beslöt lagrådsremiss den 16 juni 2011 rörande Rätt att bära namn som förvärvats i en annan stat inom EES. Se härom: http://www.regeringen.se/sb/d/14154/a/171038 Den 17 juni 2011 publicerades Ds 2011:15 Utbyte av uppgifter ur kriminalregister mellan EU:s medlemsstater. Se härom: http://www.regeringen.se/sb/d/14153/a/171083 och http://www.regeringen.se/sb/d/14918/a/171012 EU-kommissionen har enligt pressmeddelande den 23 juni 2011 presenterat en rapport om genomförandet av EU-strategin för Östersjöregionen. Se härom: http://www.regeringen.se/sb/d/14144/a/171655 Den 23 juni 2011 bordlades prop. 2010/11:159 Liechtensteins associering till Schengenregelverket. Se härom: http://www.regeringen.se/sb/d/13654/a/171676 Den 27 juni 2011 publicerades kommittédirektiv Dir. 2011:53 Utlänningslagen och EES-medborgare. Se härom: http://www.regeringen.se/sb/d/14155/a/171768 Den 7 juli 2011 publicerades Ds 2011:22 Anmälningsskyldighet vid utstationering samt förtydligande avseende missbruk av visstidsanställning

enligt anställningsskyddslagen. Se härom: http://www.regeringen.se/sb/d/14226/a/172344 Den 21 juli 2011 publicerades Ds 2011:25 Godkännande av Europeiska rådets beslut om ändring av artikel 136 i EUF-fördraget - stabilitetsmekanism för euroländer. Se härom: http://www.regeringen.se/sb/d/14165/a/172820 Enligt pressmeddelande den 1 augusti 2011 ska de brottsbekämpande myndigheterna få tillgång till uppgifter i EU:s gemensamma viseringsdatabas. Det föreslås i departementspromemorian Ds 2011:27 Brottsbekämpande myndigheter ges tillgång till EU:s viseringsdatabas (VIS), som sänts ut på remiss. Se härom: http://www.regeringen.se/sb/d/15049/a/173002 och http://www.regeringen.se/sb/d/14153/a/172999