Matilda Larsson SA14c Samhällskunskap/Svenska VT15 Matilda Larsson Atlingbo Resarve 122, 622 40 Romakloster matilda222@live.se, tel. 0720062382 Wisbygymnasiet Söder 621 82 VISBY Rektorsassistent Karin Norrby, 0498-26 99 59 Lärare: Åsa Gunnarsson, Jonas Åberg Pest eller kolera Vi går ut genom dörren till våra hem, vi går till skolan, vi går till våra arbeten, vi går till affären, vi går ut och äter, vi går på bio. Vi går överallt på gatorna, gatorna som har blivit ett tusental människors hem. Vi går där, dag som natt, och betraktar människorna på trottoaren inlindade i filtar, sittandes på en tunn madrass med en pappersmugg placerad framför dem. Vi ser ner på dem som om de har valt sitt eget öde, som att de själva har valt att sitta där. Men valet att sitta där har ingen utav dem velat göra, det har varit deras sista utväg till att kunna få leva ett bättre liv framöver. Att tvingas välja mellan att stanna i sitt hemland under usla levnadsförhållanden, eller att leva sitt liv på gatorna i ett främmande land är för mig som att tvingas välja mellan pest eller kolera. Vi har fått höra mycket gott om Sverige, att man har lätt att få jobb och tjäna mycket pengar, och framför allt att folket är trevligt säger en utav de romska tiggarna, bosatt på Sergels torg i Stockholm, till SVT. Att tvingas lämna sitt hemland, landet där man är född och hör hemma, för att man anses vara mindre värd på grund av att man tillhör en speciell folkgrupp, är för mig något brutalt. Att behöva lämna sina familjer och fly till ett land ca 200 mil bort, i hopp om att kunna återvända och försörja sina familjemedlemmar igen, för att sedan bli spottad på, på gatorna och bestulen på de få pengar man fått ihop, det är något ännu mer brutalt. Att få höra om hur dåligt befolkningen i Sverige behandlar dessa människor, om hur de sparkar på dem, slår dem och hotar dem, det är något som skär i hjärtat. Vi som svenskar borde åtminstone kunna visa respekt och vara ett föredöme för hur man behandlar varandra när man inte lyckas med det i det land där de kommer ifrån. Ska man någonsin kunna ändra på en dömande människosyn så måste man föregå med gott exempel. För vissa är det en självklarhet att man behandlar alla lika, svart som vit, romsk som judisk, men för andra är det inte det. Det är därför problem som dessa uppstår. Den större delen av tiggarna på gatorna är romer som härstammar från Rumänien. Men i Rumänien bedrivs ingen bra minoritetspolitik, vilket betyder att minoritetsgrupperna, som romerna i detta fall, anses ha ett lägre värde. Man tycker helt enkelt att de är sämre och inte till lika stor nytta som den övriga befolkningen. Detta bidrar till att romerna har svårare att få arbeten, och att de arbeten de får tillgång till i de flesta fall är lågavlönade och tillfälliga. Om man sätter detta i relation till att de faktiskt väljer att komma till Sverige och leva på gatorna under förhållanden som är odrägliga och försöka tigga ihop pengar så att de klarar sig, så måste deras levnadsförhållanden i hemlandet vara helt omänskliga. Att de väljer att leva på
Matilda Larsson SA14c Samhällskunskap/Svenska VT15 gatan i ett land där både språk och levnadsvanor är främmande, istället för att vara kvar i sitt hemland måste innebära att det är deras enda utväg. Enligt de mänskliga rättigheterna har var och en rätten att ha fria åsikter samt yttra sig om dem, men man har ej rätten att agera utifrån dem. Detta innebär att Rumäniens styre, och även befolkningen har rätt att tycka att romerna har ett mindre värde, men de har inte rätten att diskriminera eller behandla romerna på annat sätt än den övriga befolkningen i samhället. Jag går där på gatan, på väg hem ifrån affären efter den stora veckohandeln. Jag går förbi människorna på trottoaren, lämnar några mynt som låg och skramlade i fickan i deras pappersmuggar. Jag tänker hoppas de har råd att köpa sig en cheeseburgare ikväll, medan jag själv går där med min fullproppade matkasse och klagar över hur tungt det är att bära. Jag tillbringar några sekunder till att tänka på, och känna medlidande med dessa människor utan hem, mat och familjer. Sedan går jag själv hem till min familj och äter maten jag precis handlat, inne i värmen, men personerna i fråga sitter fortfarande kvar på gatan, precis som de gjort föregående dygn och många dygn dessförinnan. De sitter kvar på gatorna, väljer bort att äta i förhoppning att fortare kunna ta sig hem igen och kunna försörja sina familjer. Jag inser då att de få kronor jag lämnat i människornas muggar inte kommer till någon större nytta. Självklart bidrar jag till personernas hemresor, jag bidrar till en måltid som någon gång i framtiden kommer stå på dessa personernas bord och ätas utav dess familjemedlemmar, men de kommer att återvända hem till samma helvete som de för ett tag har lämnat bakom sig. Rumänien kommer se likadant ut när alla dessa människor kommer tillbaka, de kommer återvända till att återigen bli kränkta, nertryckta och ansedda som mindre värda. Och det är inte det jag vill bidra till. Jag vill bidra till att vidga landets människosyn, till att romerna ska bli behandlade som vilka rumäner som helst. Jag vill bidra till att romerna ska kunna arbeta som jämställda, ha tillgång till samma arbeten och samma lön som övriga invånare i landet. Jag vill bidra till att romerna ska ha samma mänskliga rättigheter som alla andra. Det är inte något jag kan förändra genom att skänka en krona eller två, det finns egentligen inte så mycket jag som individ kan göra. Det huvudsakliga problemet har uppstått i Rumänien, det är i Rumänien människorna blir drabbade och det är i Rumänien problemet måste lösas. Men den stora frågan återstår, hur? För 65 år sedan var romerna inte välkomna i Sverige, vi ville hålla dem på avstånd, för att vi i Sverige såg på dessa människor, precis som de i Rumänien ser på dem idag. Vi ansåg att de var mindre värda och inte till lika stor nytta, precis som de i Rumänien anser idag. Romerna hade svårt att få arbeten här i Sverige och hade en mycket låg lön, precis som de i Rumänien har idag. Människorna som tillhörde den romska folkgruppen var inte accepterade i ett svenskt samhälle, precis som de som tillhör den romska folkgruppen i Rumänien inte accepteras idag. Men vi i Sverige lyckades övervinna denna människoindelning. År 1950 upphävdes lagen som sa att romerna skulle hållas utanför vårt land. Romerna fick nu vistas på svensk mark med samma rättigheter som de infödda i landet. Det kommer alltid finnas de som anser att detta är fel, att romerna inte hör hemma här, att de inte hör hemma någonstans, men sedan år 1950 har de tillåtelsen att bosätta sig här och vi i Sverige har ett ansvar att behandla dem som en jämlike och detta tack vare de mänskliga rättigheterna som 1948 publicerades av de Förenta Nationerna.
Matilda Larsson SA14c Samhällskunskap/Svenska VT15 Vi i Sverige lyckades få ett slut på hatet emot romerna, vi lyckades sudda ut de kraftiga linjerna som skilde oss åt. Så att förhindra samma problem i Rumänien är högst möjligt. Och att detta problem en dag kommer vara löst det tror jag definitivt, men inget gör sig självt. För att kunna göra någon skillnad gäller det att någon sätter ner foten, visar hur samhället bör se ut och visar hur mycket bättre det kan bli. Vi i Sverige klarade detta med hjälp av de mänskliga rättigheterna, som visar just det, hur bra det egentligen kan bli. Så om människorna och styret i Rumänien skulle ta lika stor del utav dessa rättigheter, skulle diskrimineringen mot romerna kunna upphöra på nolltid. Men det är inte lika enkelt att göra det, som det är att säga det. I slutändan strävar vi ändå efter rättvisa och jämställdhet, vilket förhoppningsvis är något som Rumänien, och andra icke jämställda länder kommer kunna uppnå en dag. Kanske inte idag eller imorgon, men en dag i framtiden. För som den första artikeln i den allmänna förklaringen av de mänskliga rättigheterna lyder: Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.