PRODUKTRESUMÉ 1 LÄKEMEDLETS NAMN Fenantoin Meda 100 mg tabletter 2 KVALITATIV OCH KVANTITATIV SAMMANSÄTTNING Fenytoin 100 mg För fullständig förteckning över hjälpämnen se avsnitt 6.1. 3 LÄKEMEDELSFORM Tablett Vit, plan tablett, ca 8 mm i diameter, med skåra, märkta FT inom bågar. 4 KLINISKA UPPGIFTER 4.1 Terapeutiska indikationer Generaliserade toniska kloniska epileptiska anfall (grand mal) och partiella epileptiska anfall. Fenytoin är ej verksamt vid absensepilepsi (petit mal). 4.2 Dosering och administreringssätt Individuell. Vuxna: Terapeutiskt område är för flertalet patienter 40-80 mikromol/liter (10-20 mikrog/ml). Den erforderliga dosen är vanligen 4-5 mg/kg kroppsvikt/dygn motsvarande 200-500 mg dagligen. Barn: Beroende på en snabbare elimination av fenytoin hos barn kan dessa erfordra en något högre dos, 5-8 mg/kg kroppsvikt/dygn. Dygnsdosen fördelas lämpligen på två doseringstillfällen. Behandling med antiepileptika bör fortsätta under lång tid efter det att tillfredsställande anfallskontroll uppnåtts. Om man beslutar att avbryta den medikamentella epilepsibehandlingen bör antiepileptika sättas ut långsamt under loppet av 3-12 månader. Illamående och kräkningar kan reduceras genom samtidigt födointag. Behandlingskontroll Behandlingen bör styras och kontrolleras med ledning av det kliniska svaret och plasmakoncentrationsbestämningar. Blodprov för sådan bestämning skall tagas först sedan jämviktskoncentration i plasma uppnåtts efter 2-4 veckor varefter eventuell nödvändig dosändring genomförs. Vid varje höjning av fenytoindosen bör substansens dosberoende kinetik beaktas och dosändring ske med små steg. Nytt plasmaprov bör tas först 10-14 dagar efter dosändring. Jämviktskoncentrationen måste beläggas med två prover tagna med omkring en månads mellanrum. Detta gäller särskilt vid högre koncentrationer. Den optimala plasmakoncentrationen varierar mellan olika individer och troligen även hos samma individ vid olika tidpunkter.
Klinisk bedömning avgör alltså vilken plasmakoncentration som är optimal för den enskilde patienten (anfallstyp, anfallsfrekvens, medicinska, psykologiska, sociala följder av anfallen, biverkningar). Inställningen av optimal plasmakoncentration sker lättast om preparatet används i monoterapi. 4.3 Kontraindikationer Överkänslighet mot fenytoin eller mot något hjälpämne som anges i avsnitt 6.1. Akut intermittent porfyri. 4.4 Varningar och försiktighet Försiktighet vid leverinsufficiens eller njurinsufficiens. Överkänslighetssyndrom som vanligen inträffar inom de 2 första månaderna av behandlingen (se 4.8 Biverkningar). Kombinationen fenytoin, kraniell strålningsterapi och gradvis utsättande av kortikosteroider har rapporterats kunna utlösa livshotande dermatologiska komplikationer, främst Stevens- Johnsons syndrom och toxisk epidermal nekrolys. Patienter ska informeras om tecken och symtom på hudreaktioner och övervakas noga med avseende på dessa hudreaktioner. Det är störst risk att SJS och TEN utvecklas under behandlingens första veckor. Om symtom eller tecken på SJS eller TEN (t.ex. progressiva hudutslag, ofta med blåsor eller skadade slemhinnor) uppstår, ska behandlingen med Fenantoin avbrytas. Tidig diagnos och omedelbart utsättande av läkemedlet som misstänks orsaka symtomen ger bäst resultat för att förhindra progress av SJS och TEN. Ett tidigt utsättande innebär som regel bättre prognos. Om en patient har utvecklat SJS eller TEN vid användning av Fenantoin, får patienten aldrig behandlas med Fenantoin igen. Fenytoin kan utlösa eller förvärra absensanfall och myokloniska anfall. Snabb utsättning av antiepileptika kan medföra risk för ökat anfall eller t o m status epileptikus. För att minska risken för gingival hyperplasi bör tänderna borstas med fluortandkräm 2 gånger dagligen. Fenytoin har stor interaktionspotential som resulterar i både höjning och sänkning av fenytoins plasmakoncentration. Fenytoin kan också inducera eller inhibera andra läkemedels metabolism (se avsnitt 4.5). Kontroll av plasmakoncentrationer, vid insättning samt utsättning, för involverade läkemedel kan vara nödvändigt. Naturläkemedel som innehåller johannesört (Hypericum perforatum) bör inte användas under medicinering med Fenantoin Meda på grund av risk för minskade plasmakoncentrationer och minskad klinisk effekt av Fenantoin Meda (se under Interaktioner). Suicidtankar och självmordsbeteende har rapporterats hos patienter som behandlas med antiepileptika för flera indikationer. En metaanalys av randomiserade placebokontrollerade studier med antiepileptika har också visat en liten ökad risk för suicidtankar och självmordsbeteende. Mekanismen för denna risk är inte känd och tillgängliga data utesluter inte en eventuell ökad risk för fenytoin. Därför ska patienter övervakas för tecken på suicidtankar och självmordsbeteende och lämplig behandling bör övervägas. Patienter (och deras vårdgivare) bör rådas till att uppsöka medicinsk rådgivning om tecken på suicidtankar och självmordsbeteende uppstår.
HLA-B*1502 kan hos individer av thailändskt eller hankinesiskt ursprung ha ett samband med en ökad risk för att utveckla Stevens-Johnson syndrom (SJS) vid behandling med fenytoin. Om dessa patienter har allelen HLA-B*1502, ska fenytoin endast användas om nyttan bedöms överväga riskerna. I den kaukasiska och japanska populationen är förekomsten av allelen HLA-B*1502 mycket sällsynt, vilket gör det omöjligt att avgöra om det finns ett risksamband. Det finns för närvarande inte tillräcklig information om risksambandet hos andra etniska grupper. 4.5 Interaktioner med andra läkemedel och övriga interaktioner Fenytoin är ett läkemedel med snävt terapeutiskt intervall och fenytoin kan påverka samt påverkas av ett flertal andra läkemedel. Generellt bör försiktighet iakttas vid kombination av fenytoin med andra läkemedel. Fenytoin binds uteslutande till serumplasmaproteiner och är känsligt för kompetitiv bortträngning. Fenytoin metaboliseras av cytokrom (CYP) P450-enzymer CYP2C9 och CYP2C19 i levern och är särskilt känsligt för hämmande läkemedelsinteraktioner eftersom det är föremål för mättnadsbar metabolism. Hämmande av metabolismen kan ge upphov till betydande högre cirkulerande fenytoinkoncentrationer och ökar risken för läkemedelstoxicitet. Fenytoin är en stark inducerare av hepatiska läkemedelsmetaboliserande enzymer och kan minska nivåerna av läkemedel som metaboliseras av dessa enzymer. Det finns många läkemedel som kan öka eller minska serumnivåerna av fenytoin eller som fenytoin kan påverka. Monitorering av serumnivåerna av fenytoin är särskilt användbart vid misstanke om läkemedelsinteraktioner. Följande kombinationer bör undvikas. Cimetidin: Cimetidin ökar plasmahalterna av fenytoin genom att hämma dess metabolism. Kombinationen bör undvikas såvida ej kontroll av fenytoinkoncentrationen i plasma kan genomföras. Midazolam: Patienter med epilepsi behandlade med fenytoin eller karbamazepin fick en drygt 90%-ig sänkning av plasmakoncentrationen efter en oral engångsdos av midazolam jämfört med en kontrollgrupp. Mekanismen är sannolikt induktion av CYP3A. Samtidigt sågs en kraftigt reducerad effekt av midazolam. Ticagrelor: Ticagrelor metaboliseras huvudsakligen av CYP3A4. Eftersom fenytoin inducerar CYP3A4 kan samtidig användning av fenytoin och ticagrelor minska plasmakoncentrationen och därmed effekten av ticagrelor. Antikonceptionella medel: Graviditeter har inträffat trots antikonceptionella medel (p-piller) hos ett drygt 40-tal engelska kvinnor behandlade med fenytoin, fenobarbital, karbamazepin eller primidon. Dessa antiepileptika, inducerar såväl den oxidativa nedbrytningen av p-piller som deras konjugering. Johannesört: Serumnivåerna av fenytoin kan minska vid samtidig användning av naturläkemedel som innehåller johannesört (Hypericum perforatum). Detta beror på att
johannesört inducerar läkemedelsmetaboliserande enzym. Naturläkemedel som innehåller johannesört bör därför inte kombineras med Fenantoin Meda. Den inducerande effekten kan kvarstå i åtminstone 2 veckor efter avslutad behandling med johannesört. Om en patient redan tar johannesört, skall fenytoinnivåerna kontrolleras, innan behandling med johannesört avslutas. Fenytoinnivåerna kan öka efter avslutad behandling med johannesört. Fenytoindosen kan därför behöva justeras. Följande läkemedel kan också påverka eller påverkas av fenytoin och dosjustering samt kontroll av koncentrationer i plasma kan vara nödvändig: Amiodaron: Vid insättning av amiodaron kan plasmakoncentrationen av fenytoin dubbleras, sannolikt på grund av hämmad metabolism. Amidaron har en extremt lång halveringstid (cirka 50 dagar), vilket innebär att interaktioner kan inträffa lång tid efter utsättning av preparatet. Atrakurium: Minskad effekt av atrakurium kan ses vid tidigare kronisk administrering av fenytoin eller karbamazepin. Bleomycin: Vid insättning av bleomycin har beskrivits ett fall där en patient behandlad med fenytoin utvecklade subterapeutiska plasmakoncentrationer av fenytoin. Capecitabine och fluorouracil: Ökade plasmakoncentrationer av fenytoin som i enstaka fall resulterat i symtom på fenytoinintoxikation har rapporterats vid samtidig användning av capecitabin med fenytoin. Fluorouracil kan på motsvarande sätt också öka plasmakoncentrationerna av fenytoin. Detta sker sannolikt genom att hämma CYP2C9 metabolismen av fenytoin. Ciklosporin: Vid samtidig behandling med fenytoin kan ciklosporinhalterna i plasma sjunka. Inducerad metabolism eller minskad absorption av ciklosporin kan förklara observationerna. Cisatrakurium: Minskad effekt av cisatrakurium kan ses vid tidigare kronisk administrering av fenytoin eller karbamazepin. Cisplatin: Sänkta plasmahalter av fenytoin har observerats vid kombinationsbehandling med cisplatin/karmustin, cisplatin/adriamycin respektive cisplatin/bleomycin. Dexametason: Fenytoin inducerar metabolismen av dexametason och gör därigenom bl a dexametason-testen otillförlitlig. Samtidigt induceras metabolismen av fenytoin av dexametason med sänkta plasmahalter som följd. Disulfiram: Disulfiram hämmar metabolismen av fenytoin med stigande plasmahalter som följd. Vid samtidig behandling med de två medlen måste fenytoinkoncentrationen i plasma följas. Doxycyklin: Långtidsbehandling med fenytoin förkortar doxycyklins halveringstid i plasma, vilket kan medföra att terapeutisk koncentration av doxycyklin inte upprätthålls under 24 timmar. Doxycyklin bör därför ges 2 gånger per dag i dessa fall. Felbamat: Fenytoin inducerar metabolismen av felbamat. Felbamat å sin sida ökar på ett dosberoende sätt koncentrationen av fenytoin i plasma.
Felodipin: Fenytoin inducerar metabolismen av felodipin med minskade plasmakoncentrationer som följd. Flukonazol: Fallrapporter och experimentella studier visar att flukonazol kan hämma metabolismen av fenytoin med stigande plasmahalter som följd. Vid kombinationsbehandling rekommenderas därför kontroll av fenytoinkoncentrationen i plasma och eventuell reduktion av fenytoindosen. Fluvoxamin: En solid fallrapport talar för att fluvoxamin skulle kunna hämma metabolismen av fenytoin med intoxikation som följd. Folsyra: Ett välundersökt fall talar för att folsyra kan stimulera metabolismen av fenytoin med sjunkande plasmakoncentrationer som följd. Hydrokortison: Fenytoin inducerar metabolismen av hydrokortison och minskar därigenom dess effekt. Isoniazid: Hos patienter med långsam acetylering av isoniazid kan metabolismen av fenytoin hämmas. Itrakonazol: Behandling med fenytoin inducerar metabolismen av itrakonazol med kraftigt sänkta plasmakoncentrationer och risk för utebliven effekt som följd. Karbamazepin: Karbamazepin och fenytoin kan inducera varandras metabolism. Klaritromycin: Att döma av en studie på AIDS-patienter hämmar klaritromycin metabolismen av fenytoin med ökande plasmakoncentrationer som följd. Kloramfenikol: förstärker effekten av fenytoin genom att hämma dess metabolism. Omvänt tycks fenytoin kunna förlänga halveringstiden av kloramfenikol med risk för att toxiska koncentrationer uppnås. Metadon: Vid underhållsbehandling med metadon kan samtidig behandling med fenytoin inducera metabolismen av metadon vilket leder till sänkta plasmahalter av metadon och eventuellt abstinenssymtom. Vid samtidig behandling med de två medlen rekommenderas koncentrationsbestämning av metadon i plasma före eventuell dosökning. Metylprednisolon: Fenobarbital (som även är metabolit till primidon) fenytoin och karbamazepin var för sig och i kombination inducerar metabolismen av metylprednisolon (visat på barn med astma) med ökat dosbehov som följd. Mianserin: Vid samtidig behandling med mianserin och fenobarbital, fenytoin eller karbamazepin blir plasmakoncentrationen av mianserin väsentligt lägre än hos kontroller, sannolikt p.g.a. inducerad metabolism. Mivakurium: Minskad effekt av mivakurium kan se efter kronisk administrering av fenytoin.
Nimodipin: Hos patienter behandlade med antiepileptika (fenobarbital, fenytoin eller karbamazepin) är ytan under plasmakoncentrationskurvan efter 60 mg nimodipin oralt sänkt upp till 7-faldigt, sannolikt pga. inducerad metabolism. Dosökning kan vara nödvändig för klinisk effekt. Ondansetron: Hos patienter behandlade med fenytoin är oralt clearance av ondansetron ökad 4-5 gånger, vilket innebär starkt ökat dosbehov. Oxkarbazepin: Oxkarbazepin ökar plasmakoncentrationen av fenytoin med upp till 40%, sannolikt genom att hämma CYP 2C19. Fenytoin å sin sida inducerar metabolismen av oxkarbazepin, vars plasmakoncentration (gäller den aktiva metaboliten) minskar med ca 30%. Vid samtidig behandling med de två läkemedlen bör deras plasmakoncentrationer följas. Pankuron: Kronisk behandling med fenytoin orsakar minskade effekter av vissa ickedepolariserade muskelrelaxantia, bl a pankuron och vekuron. Mekanismen är oklar. Prednisolon: Fenobarbital (som även är metabolit till primidon), fenytoin och karbamazepin var för sig och i kombination inducerar metabolismen av prednisolon (visat på barn med astma) med ökat dosbehov som följd. Rifampicin: Rifampicin inducerar metabolismen av fenytoin med minskade plasmakoncentration som följd. Vid samtidig behandling med de två läkemedlen rekommenderas koncentrationsbestämning av fenytoin i plasma. Sulfadizin + trimetoprim: Såväl sulfadizin som trimetoprim hämmar metabolismen av fenytoin och kombinationen förstärker därigenom dess effekt. Sulfametoxazol + trimetoprim: Trimetoprim hämmar metabolismen av fenytoin och förstärker därigenom dess effekt. Vid kombinationsbehandling bör plasmakoncentrationen av fenytoin kontrolleras. Teofyllin: Fenytoin ökar teofyllins metabola clearance med sänkta plasmahalter som följd. Omvänt tycks teofyllin kunna öka fenytoins metabola clearance. Vid kombinationsbehandling bör således nivåerna av teofyllin och fenytoin i plasma följas. Tiklopidin: Fallrapporter talar för att insättning av tiklopidin på patienter som behandlas med fenytoin kan leda till att fenytoinkoncentrationen i plasma stiger med biverkningar som följd. Vid samtidig behandling bör plasmakoncentrationen av fenytoin följas och dosen anpassas därefter. Topiramat: Vid samtidig behandling med fenytoin eller karbamazepin minskar plasmakoncentrationen av topiramat, sannolikt på grund av inducerad metabolism. Denna metaboliska interaktion torde motverkas av den antiepileptiska effekten av medlen är additiv, men dosjustering av topiramat kan bli aktuell. Trimetoprim: hämmar metabolismen av fenytoin och förstärker därigenom dess effekt. Vid kombinationsbehandling bör plasmakoncentrationen av fenytoin kontrolleras Valproinsyra: Natriumvalproat minskar bindningen av fenytoin till plasmaalbumin. Härvid sjunker den totala halten fenytoin i plasma, men den fria koncentrationen ändras ej såvida ej
metabolismen av fenytoin samtidigt hämmas av valproat. Vid analys av fenytoin i plasma mäts i allmänhet den totala halten, varför denna interaktion har betydelse vid bedömningen av koncentrations-värdet. Det är en fördel att vid denna kombinationsterapi ha tillgång till bestämningar av fritt fenytoin i plasma. I allmänhet behöver ej doseringen av fenytoin ändras när valproat insätts. Vekuron: Kronisk behandling med fenytoin orsakar minskade effekter av vissa ickedepolariserande muskelrelaxantia, bl a pankuron och vekuron. Mekanismen är oklar. Warfarin: Fenytoin synes kunna förstärka effekterna av warfarin, möjligen genom att hämma dess metabolism. Följande läkemedel interagerar, men den kliniska betydelsen är ännu ej fastställd. Acetazolamid: Acetazolamid kan hämma metabolismen av fenytoin med förhöjda plasmakoncentrationer som resultat. Aciklovir: Hos ett barn behandlat med fenytoin och valproinsyra sjönk plasmakoncentrationerna av båda medlen till subterapeutiska värden efter en sexdagarskur med aciklovir, möjligen pga. försämrad absorption. Busulfan: Vid anfallsprofylax med fenytoin ökar clearance av busulfan med minskande plasmakoncentrationer som följd, vilken kan innebära minskad myelosuppressiv effekt. Diazoxid: Två fallrapporter talar för att diazoxid kan sänka plasmahalterna av fenytoin, möjligen via inducerad metabolism. Digoxin: Fenytoin synes öka metabola clearance av digoxin med marginellt sänkta plasmahalter som följd. Diltiazem: Felrapporter talar för att diltiazem kan hämma metabolismen av fenytoin hos vissa patienter med ökande plasmakoncentration som följd. Disopyramid: Fenytoin inducerar metabolismen av disopyramid. Detta leder till minskande halter i plasma av moderföreningen samt till ökande halter av den desalkylerade metaboliten. Esomeprazol: Samtidig administrering av 40 mg esomeprazol resulterade i en 13%-ig ökning av tröskelplasmanivåerna för fenytoin hos patienter med epilepsi. Etoposid: Samtidig behandling med fenobarbital eller fenytoin ökar clearance av etoposid. Etosuximid: Hos patienter med epilepsi som behandlats kroniskt med fenytoin, fenobarbital och/eller karbamazepin är clearance av etosuximid ökad med 50% jämfört med kontroller. Detta innebär att dessa patienter kan behöva en högre dos etosuximid. Fluoxetin: I ett par fallrapporter och i verkningsrappporter till FDA misstänkes att en interaktion kan finnas mellan fluoxetin och fenytoin som resulterar i förhöjda plasmakoncentrationer av fenytoin. Mekanismen är oklar.
Karboplatin: Sänkta halter av fenytoin har observerats efter insättning av karboplatin (hittills en enda kasuistik). Kinidin: Fenytoin kan inducera metabolismen av kinidin med sänkta plasmahalter som följd. Klozapin: Två fallrappporter talar för att fenytoin kan inducera metabolismen av klozapin med sänkta koncentrationer i plasma som följd. Lamotrigin: I ett stort patientmaterial var plasmakoncentrationen av lamotrigin signifikant lägre (50-70%) hos dem som behandlats kroniskt med fenytoin, fenobarbital eller karbamazepin jämfört med kontroller. Mexiletin: Fenytoin inducerar metabolismen av mexiletin. Detta leder till lägre plasmahalter än normalt och möjligen sämre effekter. Nelfinavir: Enligt tillverkaren kan fenobarbital, fenytoin och karbamazepin inducera metabolismen av nelfinavir med minskade plasmakoncentrationer som följd. Omeprazol: Omeprazol (40 mg/dag) minskar clearance av fenytoin med stigande plasmakoncentrationer som följd. Vid doseringen 20 mg/dag sågs dock ingen effekt på jämviktskoncentrationen av fenytoin hos patienter med epilepsi. Paroxetin: Fenytoin kan inducerad metabolismen av paroxetin med sjunkande plasmakoncentration som följd. Oklar klinisk betydelse. Ranitidin: Några kasuistiker talar för att ranitidin kan öka halten av fenytoin i plasma. Det har föreslagits att ranitidin kan hämma metabolismen hos individer, vars cytokrom P-450 har inducerats av till exempel antiepileptika. Vid kombinationsbehandling bör därför fenytoinkoncentrationen i plasma följas. Hos friska försökspersoner har man ej sett denna interaktion. Salicylsyraderivat: Salicylat minskar bindningen av fenytoin till plasmaalbumin. Därvid sjunker den totala halten fenytoin i plasma (25% vid salicylatdoser på 4 g/dag) men den fria koncentrationen ändras ej och således ej heller effekten av fenytoin. Doseringen av fenytoin skall alltså ej ändras. Sertralin: Tre fallrapporter rörande sertralin talar för att metabolismen av fenytoin i ovanliga fall kan hämmas med ökande plasmakoncentration som följd. Sukralfat: Vid samtidig administrering reducerar sukralfat absorptionen av en engångsdos av fenytoin med ca 20%. Denna interaktion är ej verifierad vid underhållsbehandling. Tamoxifen: En fallrapport talar för att tamoxifen (vid behandling av astrocytom) kan hämma metabolismen av fenytoin. Kontroll av plasmakoncentrationen av fenytoin rekommenderas vid samtidig användning av tamoxifen. Tenposid: Samtidig behandling med fenobarbital eller fenytoin ökar clearance av tenposid.
Valaciklovir: Valaciklovir omvandlas efter peroral absorption till aciklovir. Hos ett barn behandlat med fenytoin och valproinsyra sjönk plasmakoncentrationen av båda medlen till subterapeutiska värden efter en sex-dagarskur med aciklovir, möjligen på grund av försämrad absorption. Interaktionens kliniska betydelse är ännu ej fastställd. Verapamil: En fallrapport talar för att fenytoin, likt rifampicin, kan minska den biologiska tillgängligheten och effekten av verapamil givet peroralt, sannolikt genom en enzyminducerande effekt. Vigabatrin: Vid insättning av vigabatrin hos patienter redan behandlade med fenytoin ses en långsam minskning av fenytoinhalten i plasma; upp till ca 23% minskning efter fem veckor. Mekanismen är oklar. 4.6 Graviditet och amning Graviditet: En stegrad missbildningsfrekvens (distala extremitets- och kranio-faciala missbildningar, hjärtfel) har observerats efter användning av vissa substanser använda som antiepileptika under graviditetens första trimester. Kombinationsbehandling synes öka risken för missbildning. Om kramp-profylaxen försämras eller upphör kan detta dock medföra betydande risk för såväl moder som foster vilken sannolikt är allvarligare än risk för missbildning. Under graviditet skall därför antiepileptika förskrivas med beaktande av ovanstående. K-vitamin kan behöva ges under sista graviditetsmånaden. Amning: Fenytoin passerar över i modersmjölk men risk för påverkan på barnet synes osannolik med terapeutiska doser. 4.7 Effekter på förmågan att framföra fordon och använda maskiner Vid behandling med Fenantoin Meda kan reaktionsförmågan nedsättas. Detta bör beaktas då skärpt uppmärksamhet krävs, t ex vid bilkörning. 4.8 Biverkningar Praktiskt taget alla patienter får biverkningar av antiepileptika. Det är oftast frågan om en nedsättning av vakenhet och koncentrationsförmåga. Biverkningarna är oftast mindre framträdande och uppfattas vanligen inte som störande, men hänsyn måste tas till biverkningsrisken vid terapivalet. Biverkningsfrekvenserna har angivits enligt följande: Mycket vanliga (>1/10); Vanliga (>1/100, <1/10; Mindre vanliga (>1/1 000, <1/100); Sällsynta (>1/10 000, <1/1 000); Mycket sällsynta (<1/10 000). Undersökningar Vanliga Hjärtat Sällsynta Låga serumfolat, transaminasstegringar. AV-block. Blodet och lymfsystemet Mindre vanliga Lymfadenopati (feber, exantem och lymfkörtelförstoring).
Sällsynta Agranulocytos, aplastisk anemi, leukopeni, megaloblastisk anemi, trombocytopeni. Centrala och perifera nervsystemet Vanliga Ataxi, nystagmus, tremor. Dåsighet, yrsel. Ögon Vanliga Synrubbningar Mag-tarmkanalen Vanliga Gingival hyperplasi. Mindre vanliga Dyspepsi, illamående och kräkningar. Hud och subkutan vävnad Vanliga Exantem, urticaria, hirsutism. Mycket sällsynta Allvarliga hudreaktioner (severe cutaneous adverse reactions, SCARs); Stevens-Johnson syndrome (SJS) och toxisk epidermal nekrolys (TEN) har rapporterats (se 4.4) Muskuloskeletala systemet och bindväv Sällsynta SLE Metabolism och nutrition Sällsynta Hyperglykemi, osteomalaci Immunsystemet Sällsynta Överkänslighetssyndrom. Lever och gallvägar Sällsynta Hepatit. Psykiska störningar Sällsynta Förvirring. De neurologiska biverkningarna samt nedsatt vakenhet och koncentrationsförmåga är relaterade till plasmakoncentrationen. Allvarliga biverkningar är dock sällsynta vid fenytoinkoncentrationer under 100 mikromol/l. Gingival hyperplasi uppträder oftast hos yngre patienter och kan delvis reduceras genom noggrann mun- och tandhygien. Lymfadenopati uppträder vanligen inom 4 veckor efter påbörjad behandling och försvinner snabbt vid preparatets utsättande. Osteomalaci kan uppstå efter långvarig behandling, troligen beroende på ökad nedbrytning av vitamin D genom enzyminduktion. Överkänslighetssyndrom kännetecknas av symtom i form av feber, hudutslag, lymfadenopati, artralgi, eosinofili, lymfocytos och leverpåverkan, och inträffar vanligen under de 2 första månaderna av behandlingen. Akuta leverskador såsom akut leversvikt, gulsot, leverförstoring och förhöjda transaminasnivåer har i sällsynta fall rapporterats i samband med överkänslighetssyndrom. Leverpåverkan kan vara övergående men fall med fatal utgång har rapporterats. Vid tecken på akut leverskada ska behandling med Fenantoin Meda omedelbart avbrytas och inte återupptas.
Det har kommit rapporter om sänkning av benmineraldensitet, osteopeni, osteoporos och frakturer hos patienter som står på långtidsbehandling med Fenantoin Meda. Mekanismen, genom vilken Fenantoin Meda påverkar benmetabolismen, har inte identifierats. Paediatrisk population Biverkningsprofilen för fenytoin är generellt lika mellan barn och vuxna. Gingival hyperplasia uppträder mer frekvent hos barn och hos patienter med dålig mynhygien. Rapportering av misstänkta biverkningar Det är viktigt att rapportera misstänkta biverkningar efter att läkemedlet godkänts. Det gör det möjligt att kontinuerligt övervaka läkemedlets nytta-riskförhållande. Hälso- och sjukvårdspersonal uppmanas att rapportera varje misstänkt biverkning via det nationella rapporteringssystemet. Läkemedelsverket Box 26 751 03 Uppsala www.lakemedelsverket.se 4.9 Överdosering Symptom vid överdosering: Nystagmus, ataxi, tremor, hyperreflexi, dubbelseende, yrsel, talsvårigheter, agitation, excitation, förvirring, hallucinationer, ansiktsrodnad, ibland illamående, kräkningar. Symtomen försvinner efter 4-5 dagar, nystagmus senare vid seponering eller sänkning av terapeutisk dos. Vid massiv intoxikation dessutom somnolens, koma, eventuellt kramper, atetotiska rörelser, andningsdepression, ögonmuskelförlamning. Hyperglykemi. Behandling av överdosering: Om befogat, kol (upprepade doser), eventuellt laxantia. Hypoalbuminemi ökar toxiciteten, eftersträva därför normalt albuminvärde och tillför eventuellt albumin. Vid kramper diazepam 10-20 mg i.v. till vuxna (0,1-0,2 mg/kg till barn). Respiratorbehandling på vid indikation. Vid eventuell hyperglykemi ges smådoser insulin. Vid blodtrycksfall vätska i.v., eventuellt infusion av dopamin eller noradrenalin. Vid bradykardi och AV-block atropin alternativt adrenalin, eventuellt pacemaker. Symtomatisk terapi. Toxicitet: Toxisk dos ca 20 mg/kg. 2 g till 4½-åring respektive 7-åring gav letal intoxikation. 300 mg till 2½-åring gav måttlig. 600 mg till 4½-åring gav allvarlig intoxikation. 1,2 g till vuxen gav lindrig till måttlig, 10 g till vuxen gav allvarlig intoxikation medan 7 g till vuxen gav cerebellär atrofi. Effekten förstärks av flera läkemedel, se punkt 4.5 Interaktioner. Koncentrationer: 40-80 mikromol/l terapeutisk nivå (för barn 60-100 mikromol/l), > 80 mikromol/l nystagmus, > 120 mikromol/l ataxi, > 160 mikromol/l letargi, 250 mikromol/l uttalade förgiftningssymtom. 5 FARMAKOLOGISKA EGENSKAPER 5.1 Farmakodynamiska egenskaper Farmakoterapevtisk grupp: Antiepileptikum ATC-kod: N03AB02
Fenytoin är ett hydantoinderivat med antikonvulsiv och svag hypnotisk effekt. Fenytoin har en membranstabiliserande effekt, vilket begränsar spridningen av elektriska urladdningar i ett fokus. 5.2 Farmakokinetiska uppgifter I Fenantoin Meda föreligger fenytoin som syra i mycket finfördelad form vilket ger en jämn och hög absorption. Den biologiska tillgängligheten är 80-95% vid peroral administrering. Samtidigt intag av föda kan öka absorptionen och därmed tillgängligheten av fenytoin. Halveringstiden, som är dosberoende, är vid låga serumkoncentrationer omkring 13 timmar men ökar till ca 46 timmar vid steady-state koncentrationer på 80 mikromol/l (20 mikrog/ml). Jämviktskoncentration hos vuxna uppnås efter ca 2 veckor eller längre tid. Barn har före puberteten snabbare elimination och behöver därför högre fenytoin-doser i relation till kroppsvikten för att uppnå terapeutisk plasmakoncentration. Plasmaproteinbindningen är ca 90% hos vuxna och något lägre hos spädbarn. Eliminationen följer dosberoende kinetik vid plasmakoncentrationer som ligger inom det terapeutiska området. Fenytoin metaboliseras till 70-80% av leverenzymer till overksamma metaboliter. Den renala utsöndringen av oförändrat fenytoin är mindre än 5%. Tillfredsställande effekt uppnås oftast inom koncentrationsområdet 40-80 mikromol/l (10-20 mikrog/ml), men hänsyn måste tas till patientens totala kliniska situation (anfallskontroll och biverkningar). Se vidare under punkt 4.2 Dosering samt 4.9 Överdosering. Vid sänkt njurfunktion kan ökad mängd obundet fenytoin föreligga vilket kan leda till biverkningar. 5.3 Prekliniska säkerhetsuppgifter Det finns inga prekliniska data av relevans för säkerhetsbedömningen utöver vad som redan beaktats i produktresumén. 6 FARMACEUTISKA UPPGIFTER 6.1 Förteckning över hjälpämnen Laktosmonohydrat, majsstärkelse, mikrokristallin cellulosa, povidon, kolloidal kiseldioxid, magnesiumstearat. 6.2 Inkompatibiliteter Ej relevant 6.3 Hållbarhet 3 år. 6.4 Särskilda förvaringsanvisningar Inga särskilda föreskrifter.
6.5 Förpackningstyp och innehåll Plastburkar 100 och 250 tabletter. 6.6 Anvisningar för användning och hantering samt destruktion Inga särskilda anvisningar. 7 INNEHAVARE AV GODKÄNNANDE FÖR FÖRSÄLJNING Meda AB Box 906 170 09 Solna 8 NUMMER PÅ GODKÄNNANDE FÖR FÖRSÄLJNING 8796 9 DATUM FÖR FÖRSTA GODKÄNNANDE/FÖRNYAT GODKÄNNANDE Datum för det första godkännande: 15 juni 1973 Datum för den senaste förnyelsen: 1 januari 2007 10 DATUM FÖR ÖVERSYN AV PRODUKTRESUMÉN 2017-05-02