Hur blev boxern så bra och vad kan vi lära av historien? Skribent: Anna Persson Lennart Swenson är forskare med specialisering på hundars reproduktion, funktion och hälsa på institutionen för husdjursgenetik vid SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet). Han är även rådgivare till och genetisk expert vid Svenska kennelklubben. Boxer Illustrated hälsade på hos Lennart för att kunna bjuda våra läsare på hans synpunkter beträffande genetik och avel i allmänhet och boxern i synnerhet. Som den forskare han är, är Lennart en kreativ idéspruta med många spännande tankar om nuläget och framtiden men ändå är det i det förflutna han först ber oss att söka efter kunskap. Som uppfödare tittar vi gärna framåt. Planerar för nästa kull och drömmer om framtida stjärnor. Men hur ofta ser vi tillbaka och funderar över hur boxern kom till och vad som krävs för att bibehålla rasens goda egenskaper? Om nu boxer är världens trevligaste hund så är frågan hur den blev så bra. Människan är ansvarig för utvecklingen av alla hundraser och det är vårt urval som skapar dem. När boxern skapades, exteriört och mentalt, så skedde det genom ett urval och det är viktigt att veta hur detta urval gick till. Inte förrän vi vet det kan vi svara på de angelägna frågorna: Hur skiljer sig det urval vi gör idag från det urval som skapade boxern? Och hur lång tid tar det med dagens urval innan boxern kanske inte är en boxer längre? Lennart påpekar att detta är viktiga frågor att ställa: Om det urval som skapade rasen inte längre finns kvar så finns inte heller några garantier för att boxern inte kommer att förändras och bli något helt annat än vad den har varit. Utvecklingen av en ras kan lätt förvandlas till något slumpmässigt. Jag tror att en av de största farorna för alla raser är att vi inte längre bryr oss om hur de skapades och därmed missar viktiga ledtrådar till hur vi ska kunna behålla rasens önskvärda egenskaper. Om exteriören förändras så är det ett mindre bekymmer eftersom den är relativt enkelt att återskapa genom ett målmedvetet avelsarbete. Det går också se att boxern faktiskt har kvar sin exteriör, några revolutionerande förändringar har inte skett på det området. Då är det mer bekymmersamt med den mentala delen eftersom den är betydligt svårare att både mäta och påverka. Man kan fråga sig vad som har hänt med boxerns mentalitet. Har den förändrats, och i så fall till det bättre eller till det sämre? Boxerns goda mentalitet kommer knappast att kvarstå om vi inte gör ett likadant urval som tidigare skett. Problemet är att det saknas metoder att mäta mentalitet. De tester vi har idag är bra för att se till att vi inte får fram icke-önskvärda hundar, men de bidrar inte till att skapa eller vidmakthålla en boxer. Men om det nu är så svårt att mäta mentaliteten, hur ska vi då veta att vi är på rätt väg? Lennart menar att vi ska fortsätta med dagens mentaltester för att skapa en profil över rasen samtidigt som vi bestämmer oss för vilken profil som är den önskvärda. Till detta ändamål fungerar dagens mentaltester bra. Men samtidigt måste man fundera över om det finns andra lösningar. Kan det vara så att vi har missat något kunskapsfält, bör vi lära oss mer om boxerns historia för att förstå vilken karaktär rasen egentligen besitter? Sök kunskap i historien Delar av boxerns historia är kanske inte att betrakta som helt politiskt korrekt i dagens samhälle. Släktskapet med 1800-talets doggar är inget man gärna lyfter fram i tider då samhället ropar efter restriktioner för hundägare. En del av det som skapade vår ras finns inte längre kvar och är inte heller önskvärt att föra vidare. Lennart tycker dock inte att detta är ett problem eller en anledning att undvika historien: Även om det finns bitar i historien som man inte är stolt över så är det ändå viktigt att känna till dem. Har urvalet skett enligt något kriterium som inte är önskvärt idag så får vi försöka ersätta det med något annat. Men även den mindre smickrande historien måste tas fram i ljuset. Tyvärr är det ofta så att historien är dold, men vi måste söka information så gott det går.
En grundläggande egenskap hos boxern är dess uppriktiga kärlek till människor. Hur denna har uppstått kan man spekulera i, en teori är att de hundar ur boxerns stamträd som användes till kamp med andra djur under inga förhållanden fick vända sig mot människan. De var tvungna att vara oerhört människovänliga eftersom de annars blev omöjliga att hantera och av den anledningen skedde ett urval som gynnade hundar med sann kärlek till människan. Även andra hundar med liknande ursprung visar upp denna egenskap. Det är svårt att säga om det har skett en riktad selektion för människokära individer, men det är rimligt att anta att det kan ha varit så. Det är en mycket intressant fråga att söka svaret på. Idag sker knappast någon selektion mot människokärlek och då kan den egenskapen inte försvinna annat än slumpvis, vilket tar längre tid. Men vi ska vara medvetna om att ifall vi inte förstärker en egenskap så tonar den långsamt ut. Sker ingen riktad selektion för att bibehålla den människokära boxern så tror jag att den långsamt kommer att försvinna. Naturligtvis kan vi inte förvänta oss att hundarna ska förbli som förr och det är heller inte alltid önskvärt. Men det Lennart vill få fram är att rasklubbar och uppfödare inte får förneka att en utveckling sker utan istället bör arbeta aktivt för att ta kontroll över dess riktning. Hans råd är att formulera mål och få uppfödarkollegiet att arbeta gemensamt för dessa. Det är bättre att inse att det sker en ständig utveckling än att tro att vi kan bevara allt som det en gång var och sedan faktiskt ändå inte veta om det verkligen bevaras eftersom vi saknar mätbar kontroll. Genetisk variation I avelsarbetet ligger en ständig risk för att vissa ärftliga egenskaper går förlorade. I vilken takt rasen förlorar ärftliga egenskaper, den s.k. genetiska variationen, har inget att göra med antalet djur som finns eller hur många som används i avel, utan det handlar om släktskapet mellan de djur som används i aveln. För att räkna ut förlusten av genetisk variation använder man sig av måttet stegring av inavelsgrad per generation. Med hjälp av detta mått kan man se hur stor del av den kvarvarande genetiska variationen som gått förlorad på en generation. Idag vet man att det finns: - svaga samband mellan populationsstorlek och förlust av genetisk variation - starka samband mellan beräknad inavelsgrad och förlust av genetisk variation - tydliga samband mellan låg genetisk variation och förhöjd frekvens av kända genetiska störningar. Lennart pekar med all tydlighet på problemet med förlorad genetisk variation: Vi vet att en population som saknar genetisk variation inte går att utveckla, vilket innebär att om man har fått in en ärftlig hälsostörning så finns det ingen möjlighet att bli av med den. Boxern har, liksom många andra raser, gått igenom flera trånga flaskhalsar och därmed redan förlorat i genetisk variation. För att öka den genetiska variationen måste avel med obesläktade individer ske och det är inte så enkelt som det låter. Det är lätt att lura sig själv och tro att något är nytt, men man måste gå mycket långt bak i stamtavlorna för att se att det verkligen inte är samma material. Populära importer Den största orsaken till förlust av genetisk variation har varit överutnyttjande av enskilda hanhundar, s.k. matadoravel. Ofta handlar det om importerade avelsdjur som, ofta felaktigt, räknas som friskt blod och sedan tillåts få alldeles för många avkommor. De öppnade gränserna mot omvärlden har för många raser inneburit en starkt ökad import och det är inte alltid som de importerade hundarna bidrar positivt till det nationella avelsarbetet. Ibland får man intrycket att det är en merit i sig att vara importerad och att de övriga kraven på dessa hundar är lägre än för vår svenska avelsbas. Och är det inte märkligt att de importerade djurens söner sällan tycks duga i aveln? Om ett bra avelsdjur tas in i landet och avkomman inte används i avel - vad var det då för kvalitet på avelsdjuret? Som jag ser det måste det enklaste kriteriet för ett bra avelsdjur vara att det lämnar avkomma som lämpar sig för avel. Det är förståeligt att uppfödare som haft dyra utlägg för en import vill ha igen pengarna de lagt ut och att det är lätt att falla för frestelsen att använda en populär hund lite för många gånger. Vi är trots allt människor. Men - och detta
är viktigt - man kan aldrig hävda att det är för rasens bästa att låta en viss hund få för många avkommor. Oavsett vilken hund det handlar om så är det aldrig bra att en och samma hund får uppföröka just sina gener. Vi vet att varje hund bär på 5-6 allvarliga defekta anlag (s.k. genetic load) och det kan innebära katastrof för en ras om en viss hund överanvänds i aveln. Det finns så många bra hundar att använda i avel, se till att fördela gracerna mellan dem. En hund behöver inte ha 20 titlar för att vara en utmärkt avelshund och en importerad hund är inte en bättre hund enbart för att den kommer från ett annat land. Inavel och linjeavel Ett annat hot mot raserna och mot den genetiska mångfalden är linjeavel och inavel. Det var inte så länge sedan som dessa två metoder användes även av seriösa uppfödare, men idag vet vi bättre och då kan dessa avarter inte längre tolereras. Vid linjeavel vill man få så många gemensamma gener som möjligt från en bra hund i stamtavlan. Här varieras den nedärvda uppsättningen så att avkomman ändå inte är så nära släkt vad gäller specifika egenskaper. Linjeavel kan liknas vid en sorts lottospel där man hoppas att ett visst resultat ska slå in, men chansen för detta är väldigt liten. Vid inavel söker man skapa en kopia av en hund genom att dubblera vissa gener som man hoppas att båda modern och fadern ska lämna ifrån sig. Problemet är att även gener med negativ verkan dubbleras och man erhåller därmed en ökad andel defekter. Exteriört kan inavel ge en önskad homogenicitet, men hunden är ändå att betrakta som en sekunda produkt enligt Lennart. Det största problemet med in- och linjeavel är att det ger en genförlust. För varje gen som fördubblas så måste en annan gen gå förlorad. Vid genförlust minskar beredskapen för såväl immunförsvar och mentalitet och dessa kan försämras snabbt! En hund kan exvis komma att sakna en gen som kodar för ett visst protein. Det behövs inga dubletter av denna gen, men en förlust kan vara fatal. Såväl inavel och linjeavel är mycket kortsiktiga metoder. Även om man skulle ha tur och avkomman verkligen lyckas få en dubblering av den önskade genen så kan hunden inte nedärva dubbleringen vidare. Vill man fortsätta med denna imaginära avelsframgång så måste man fortsätta att försöka dubblera de önskade generna, med resultatet att ytterligare gener går förlorade. Öka stoltheten över våra skandinaviska hundar Vad är det egna hundmaterialets största merit? frågar Lennart och ger själv svaret. Jo, den gedigna kunskapen om materialet, att vi vet så mycket om dessa hundar. Det betyder att man faktiskt kan förbättra en ras genom att utöka uppfödarnas kunskap om andras avelsmaterial. När vi nu inte har möjlighet att hålla oss själva med alla avelsdjur och behålla alla avkommor tills de är värderade så måste vi använda oss av andras material och se till att sprida ärlig kunskap om våra egna hundar. Lennart har en vision om hur detta skulle kunna gå till: Vi måste byta kunskap med varandra och ha ett informationsflöde så att alla kennlar kan fungera som om de vore en. Det bästa vore om en hel ras kunde jobba som en gammaldags engelsk kennel. Vi har idag inte råd och möjlighet att hålla oss med så mycket hundmaterial som man kunde göra på godsen förr i tiden när hundaveln en gång började, och därför är vi beroende av varandra och av ärlighet, öppenhet. Med glimten i ögat fortsätter han: Det är dock bra att folk är oense ibland, för då kommer de inte att använda samma hanhundar till sina tikar. Detta lämnar kvar en potential av genetisk variation. Men precis som aktier har man ingen glädje av den förrän den realiseras, en outnyttjad genetisk variation gör ingen nytta. Nyttan kommer först när man blandar linjerna.
Lennart anser att skandinaviska uppfödare inte är tillräckligt stolta över sina egna hundar. Trots att den största meriten, d.v.s. kunskapen/informationen, finns hos den inhemska uppfödningen så är statusen större för utländska och importerade djur. Gräset är kanske grönare på andra sidan, men nervärderar man inte sitt eget avelsarbete när hundarna inte duger? Skandinaviska hundar är minst lika bra! Vi har mer information och större öppenhet. I många länder är hundvärlden sluten och man delar inte med sig av sin kunskap, särskilt inte vad det gäller fel och brister i det egna materialet. I vissa länder är t.o.m. stamtavlan konfidentiell, den ägs av hundägaren. I Skandinavien finns förmodligen de allra bästa förutsättningarna för avelsarbete. Men gräset är så grönt på andra sidan... Tänk om en hund har vunnit på Cruft s, det räknas som en betydligt större merit än att en hund är helt frisk och har en väldigt bra mentalitet. Lennart lovordar de boxerklubbar som har öppen redovisning av handhundsanvändning, höft- och knäledsröntgen, mentaltester, etc. Kraven för avelsdjur ska vara hårdare än gränsen för kliniska problem. Om vi återgår till exemplet HD så ger det förhållandevis få problem och endast vid de allvarligare fallen, men gränsen för avel måste sättas betydligt hårdare än så. Erfarenhet måste delas för att komma till nytta Lennart återkommer ofta till att man måste känna historien för att kunna göra bra bedömningar i nuet och fatta rätt beslut inför framtiden och det gäller även den del av historien som inte ligger längre tillbaka än 30-40 år. På något sätt måste vi få information från denna tid som grundar sig på ärlig självrannsakan, för kanske är det så att de gamla sanningarna inte alltid håller? Tidigare åsikter och metoder behöver inte nödvändigtvis vara gångbara i idag, och självklart är det lika viktigt att även det positiva lyfts fram. Det är de nyare uppfödarna som representerar var samhället står idag och åt vilket håll vi går, men de behöver hjälp av mer erfarna uppfödare. Det vore enormt värdefullt om veteranerna i rasklubbarna kunde tala öppet om den avel som bedrevs på exvis 60- och 70-talen. De som varit med länge besitter en stor kunskap och bör vara med och ta tag i de förändringar som är nödvändiga. De äldre får inte bromsa upp och envist hävda att de hade rätt, då kommer de nyare uppfödarna inte att våga göra några förändringar. De nyare behöver få ta del av vad andra har lärt sig tidigare, både positiva och negativa erfarenheter. Det går inte heller att undvika svåra frågor och infekterade diskussioner. Ett exempel är boxerns vita valpar, där man tidigare sett det som självklart att ta bort dessa valpar. Idag säger många av de nyare uppfödarna (och faktiskt även allt fler av de mer erfarna) att det inte kan vara rätt att döda friska individer. Det är viktigt att de får stöd av de som varit med länge för att kunna hitta en lösning för rasens bästa. För Lennart är dock detta exempel inget svårt problem: Moderna människor inser att det finns två lösningar på problemet. Antingen tar man hand om de vita valparna eller så slutar man att producera dem. Svårare än så är det faktiskt inte. Vi har idag kunskapen för att kunna välja om det ska födas vita valpar eller ej, då är det också vår skyldighet att använda oss av den. Ökad kunskap ger ökat ansvar! Lennart varnar för att vi ibland är alltför snabba att döma varandra om något går fel. Ibland ses uppfödare som övermänniskor som man kan tycka sig ha rätten att anklaga hårt om de råkar få fram en sjuk hund eller om något annat går snett. Men uppfödare är vanliga människor som fattar vanliga människors beslut och alla har vi våra fel och brister. Vi måste komma ihåg att uppfödare från början är helt vanliga hundägare som kommit på att de ska ta valpar efter sin hund. Fortfarande är den vanligaste meriten för en avelstik att Jag äger henne.. De som just har börjat med uppfödning har så mycket att lära sig och alla som varit med i rasen länge måste hjälpas åt att utbilda dem. Vi måste komma ihåg att ansvaret för en ras är ett gemensamt ansvar. Urval som gynnar hälsa
När vi talar om rasens utveckling kommer man givetvis in på hälsoaspekterna som ett av de allra viktigaste områdena. Om vi kan konstatera att dagens boxer har vissa hälsoproblem så är det ett resultat av det avelsarbete som bedrivits. Då måste man ställa frågan vad är det i avelsarbetet som gett dessa bieffekter? Eller är det slumpen? Det är mycket illa om vi inte funderar över och analyserar vad vårt avelsurval ger för bieffekter. Detta måste vara en av de allra viktigaste frågorna för varje uppfödare. Är det så att vårt urval ger negativa hälsoeffekter så måste vi ändra urvalet till något bättre. Lennart berömmer de rasspecifika avelsstrategier som används i Svenska Boxerklubben och som bl a syftar till att minska mängden lidande. Det är dock viktigt att kontrollera graden av lidande som kan anses komma från olika fel och hälsostörningar. Vi måste lära oss att se till helheten, se vad som skapar lidande och angripa detta. Ett sätt att se på det är så här: Om vi har 10 % HD i en ras, så är det kanske bara 0,1 % som lider. Men om vi har 2 % epilepsi, så lider 2 %. Alltså är 2 % epilepsi mer än 10 % HD i lidande. Det kan vara svårt att ta till sig, men vi måste sätta lidandet i relation och se till hela hunden. Självklart ska HD bekämpas, men vi får inte göra det så lätt för oss att vi enbart ser till HD och andra lätt mätbara defekter. Det finns andra problem som är svåra att både mäta och behandla, exvis hudproblem och klåda och som tycks vara ett ökande problem som orsakar stort lidande hos både hund och ägare. Dessutom bör även mentalt lidande bedömas. Ingen vet hur många hundar som årligen avlivas pga sin mentalitet. Varför avlivas de, är det för att ägarna inte orkar med dem eller inte klarar av dem? Hur besvärliga är dessa hundar? För att kunna angripa problemet måste kunskapen om utslagsorsaker öka. För nästan alla problemställningar gäller att genom att sänka förekomsten så blir de icke-sjuka friskare och antalet sjuka blir färre. I genetiken är det medelvärdet som styr och detsamma gäller produktionen av hundar. Det räcker inte med ett par seriösa och kunniga uppfödare för att hjälpa en ras framåt, och på samma sätt utgör någon enstaka oseriös uppfödare inget större hot mot rasen. Det är istället medelvärdet - det urval som styrt när medelvalpen producerades - som är det väsentliga. Även i en valpkull är det medelvärdet som är intressant och Lennart vill betona vikten av att ha rätt förväntningar på en valp. Sannolikheten att en hund ska få allt bra eller allt dåligt från en förälder är försvinnande liten. Istället blir det en kombination av bra och dåligt från båda. Hans råd är enkelt: En hund blir lika bra som medelvärdet av dess syskon. Ta hellre en vettig hund ur en bra kull än en avvikare i en ojämn kull. Hälsa - försvagat material I naturen är det det normala som överlever, men i hundvärlden är det människorna som styr och vi tycks ha en förmåga att sätta oss över naturen. Självklart ska vi göra vad som står i vår makt för att hjälpa och rädda sjuka hundar, men det är viktigt att tänka på vad det kan få för konsekvenser. En valp som räddas till livet genom att den hela tiden måste hjälpas fram för att kunna dia, är en förmodat svag individ som inte bör gå i avel även om den utvecklas väl i övrigt. Om hunden ändå används får uppfödaren vara ärlig och erkänna att det var för egen vinning och inte för rasens bästa. Ett annat exempel är foder som påstås stärka immunförsvaret. Om det är sant att fodret har denna effekt så kommer det att dölja immunbrister hos hundar. De hundar som inte ska gå i avel ska givetvis ha allt stöd, men avelsdjuren måste prövas så att vi vet att de verkligen är friska. I annat fall kan vi hamna i ett läge där vi måste tillsätta syntetiskt immunförsvar i alla generationer framåt. Genom missriktad omtanke försämrar vi avelsmaterialet. Vi får inte dölja de kommande avelsdjurens ev. brister. Försvagat immunförsvar
Det kommer idag många rapporter om boxrar med klåda och andra symptom som kan misstänkas vara kopplade till ett försvagat immunförsvar. Dessa hälsoproblem är ofta förknippade med ett stort och varaktigt lidande för hunden. Vi vet dock alldeles för lite om vad som skapar dessa problem och det är ofta svårt att hitta adekvata behandlingar. Det här med immunrelaterade sjukdomar är mycket intressant och det finns många frågor att ställa. Ökar det i takt med förlorad genetisk variation? Ökar det för att vi inte gör det medvetna urvalet och avlar på hundar med gott immunförsvar? Döljer vi svaga immunsystem på syntetisk väg? Avlar vi på för unga hundar som inte hunnit visa alla sjukdomar och brister? Är det vår ökade kunskap som gör att vi tror att de immunrelaterade sjukdomarna ökar? I vilket fall så tycks boxern vara utsatt och problemet måste tas på allvar. Mycket glädjande är därför att det pågår ett forskningsprojekt på Lennarts institution, med boxer och engelsk bullterrier som studieobjekt. Det primära syftet är att studera atopisk dermatit (hudproblem) och sekundärt kommer infektionskänslighet. Dessutom kommer nedärvningen av vit färg och kopplingen till dövhet att studeras. En utvärdering av befintlig genetisk variation kommer också att ske. Det här är mycket intressanta projekt som vi boxervänner får höra mer om under kommande år. Vi gläds åt Lennart Swensons forskningsintresse för vår ras och hoppas att detta ska kunna ge svaren på många intressanta frågor i framtiden. Råd Slutligen, vad har då Lennart för råd till de skandinaviska boxeruppfödarna? 1. Se till att inte uppföröka HD-statistiken genom importer som överutnyttjas i avel. Här kan man slå två flugor i en smäll - få bort överutnyttjande av enstaka hundar samt få ner HD-siffrorna. 2. Förbättra immunförsvaret. 3. Satsa inte allt på HD-bekämpning. Givetvis ska HD tas på stort allvar och bekämpningen fortsätta, men fundera även över vad det är som kommer att kunna göra rasen sjuk eller impopulär i framtiden och angrip detta. Det är vi människor som skapar de olika idealen, men nu är det hög tid att titta på vilka effekter våra ideal ger och se vad vi kan göra för att slippa oönskade bieffekter. Vi väljer ett ideal och det är inget fel med det, men vad får vi på köpet? Det här är viktiga frågor som måste tas på största allvar. Vi får inte fortsätta att avla fram sjuka djur utan måste ta ansvar och skaffa den kunskap som krävs. Väl valda ord som förtjänar stor eftertanke. Vi tackar Lennart för vänligheten att ställa upp på intervjun och låter honom avsluta artikeln med en positiv slutkläm: Boxern idag är en mycket bra hund mentalt sett. När rasklubbarna för brukshundar i Sverige skisserade på de ideala mentala egenskaperna för deras raser så visade det sig att deras önskningar mycket väl motsvarade dagens boxer. Ni har något riktigt bra hos boxern, se till att förvalta det och lycka till! Artikeln har tidigare publicerats i Boxer Illustrated (2003).