Den svenska straffrätten på hal is

Den svenska straffrätten på hal is En studie av det straffrättsliga ansvarsområdet under lagidrottsutövning Björn Eriksson Juridiska institutionen Juris kandidatprogrammet Examensarbete, 30 högskolepoäng Ht 2008 Handledare: Anderz Andersson

1 INTRODUKTION... 3 1.1 Inledning... 3 1.1.1 Ett (återigen) högaktuellt ämne... 3 1.1.2 Den svenska idrottsrörelsen... 4 1.2 Syfte... 4 1.3 Frågeställningar... 5 1.4 Avgränsningar... 5 1.5 Metod... 7 1.6 Material och källkritik... 7 2 NÅGRA VIKTIGA BEGREPP... 8 2.1 Begreppet idrottsvåld... 9 2.2 Begreppet spelregler... 9 3 EN BAKGRUNDSTECKNING ÖVER 24:7 BRB SAMT DET IDROTTSINTERNA REGELVERKET... 9 3.1 En samtyckesbestämmelse införs i 24:7 BrB... 10 3.2 Idrottsområdet särbehandlas i lagstiftningsarbetet... 11 3.3 Det idrottsinterna regelverket och dess bestraffningsregler... 12 4 STRAFFRÄTTEN OCH BROTTSBALKEN... 15 4.1 Legalitetsprincipen, rättskälleläran och straffrätten... 15 4.2 Brottsbalksbestämmelser som kan medföra att våldshandlingar straffbeläggs... 17 4.2.1 De subjektiva brottsrekvisiten uppsåt och oaktsamhet... 17 4.2.2 Misshandel... 20 4.2.3 Vållande till kroppsskada... 21 4.2.4 Konkurrensfrågor... 22 4.2.5 En åtalsbestämmelse avseende brottet vållande till kroppsskada... 23 5 DEN IDROTTSINTERNA BESTRAFFNINGEN OCH DET STRAFFRÄTTSLIGA ANSVARSOMRÅDET... 24 5.1 Den allmänna rättsordningens relation till idrottens rättsordning... 24 5.2 Det straffrättsliga ansvarsområdet i ljuset av det idrottsinterna straffet... 25 6 ANSVARSFRIHETSGRUNDER SOM BEGRÄNSAR DET STRAFFRÄTTSLIGA ANSVARSOMRÅDET... 26 6.1 Inledande anmärkningar avseende ansvarsfrihetsgrunderna... 27 6.1.1 Inledande anmärkningar avseende ansvarsfrihetsgrundernas rättsverkan... 27 6.1.2 Inledande anmärkningar avseende ansvarsfrihetsgrunderna på idrottsområdet... 27 1

6.2 Ansvarsfrihetsgrunden samtycke... 28 6.2.1 Förutsättningar för att ett giltigt samtycke skall anses föreligga... 29 6.2.2 Ett hypotetiskt samtycke- ett ogiltigt samtycke... 30 6.2.3 Försvarlighetsbedömningen i 24:7 BrB... 31 6.2.4 Samtyckesbestämmelsens generella räckvidd... 31 6.2.5 Samtyckesbestämmelsens utsträckta räckvidd på idrottsområdet... 33 6.3 Den oskrivna ansvarsfrihetsgrunden social adekvans... 36 6.3.1 Den sociala adekvansens rättsverkan... 36 6.3.2 Den sociala adekvansen erkänns av Högsta domstolen... 37 6.3.3 Det tillåtna och otillåtna risktagandet... 38 6.3.4 Den sociala adekvansens räckvidd på idrottsområdet... 39 6.4 En kort jämförelse av de båda ansvarsfrihetsgrunderna... 41 7 RÄTTSPRAXIS... 42 7.1 Inledande anmärkningar avseende rättspraxis på området... 43 7.2 Domar där idrottsutövaren har friats... 45 7.3 Domar där idrottsutövaren har fällts... 48 7.4 En utblick mot det skadeståndsrättsliga området och dess prejudikat... 55 7.5 Sammanfattande kommentarer avseende rättspraxis... 56 8 SLUTSATS... 61 9 KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING... 67 2

1 Introduktion 1.1 Inledning 1.1.1 Ett (återigen) högaktuellt ämne Jag sitter på läktarens tredje bänkrad och bevittnar en tät och intensiv ishockeymatch. Matchen är jämn och det kommer att krävas förlängning för att skilja de båda ishockeylagen åt och avgöra vilket av dessa båda som skall avancera från SM-slutspelets sjunde och avgörande semifinal. I mitten av den första förlängningsperioden hämtar hemmalagets högerforward pucken bakom den egna målburen. Högerforwarden tar ordentlig fart utmed högerkanten och åker in i motståndarlagets anfallszon. Väl i anfallszonen tacklas högerforwarden brutalt av motståndarlagets hårdföre vänsterback, även känd som seriens buse, upp mot sargens plexiglas. Högerforwarden vacklar till och är på väg att falla till isen. Vänsterbacken utdelar då två snabba och välriktade slag med ishockeyklubban i ansiktet på högerforwarden, allt i ett desperat försök att stoppa högerforwardens framfart mot mål. Slagen tar illa och högerforwarden blir liggande på isen. Följden av denna behandling blir att två tänder slås ut samt en befarad näsbensfraktur. Från hemmalagets högljudda åskådare hörs vilda burop och från någon av åskådarna som sitter jämte mig hör jag högljudda krav på att den där busen borde buras in. En intensiv vårsäsong är här i ishockeyns högsta serie och årets Elitseriesäsong är en av de mest täta någonsin. 1 Detta bidrar säkerligen till att en situation som den ovan skisserade kan uppstå i kampen om att erövra den åtråvärda SM-pokalen. Denna studie behandlar ytterst det krav som i exemplet ovan uttalats från åskådarplats samt i och med detta den intresseavvägning som straffrätten har att göra, nämligen; vart går det straffrättsliga ansvarsområdets yttersta gräns för våldshandlingar begångna under lagidrottsutövning? Detta är säkerligen inte en fråga som den enskilde idrottsutövaren reflekterar närmare över under pågående idrottsutövning. Frågan blir dock höggradigt aktuell i det fall en polisanmälan är ett faktum och fråga uppkommer huruvida gärningen skall bestraffas straffrättsligt. Studien har primärt koncentrerats till lagidrottsdisciplinen ishockey eftersom det i denna idrottsdisciplin, enligt ishockeyns interna spelregler, är tillåtet att i viss grad begå 1 Bränholm, Jämnaste elitserien någonsin, 21/1 2009. 3

våldshandlingar gentemot andra idrottsutövare. Detta medför att det vid domstolarnas straffrättsliga bedömning av våldshandlingens straffbarhet sker en intresseavvägning som utmynnar i en uppdelning mellan sådana våldshandlingar som skall åläggas ett straffansvar och sådana våldshandlingar som inte skall åläggas något straffansvar. Här kan alltså skönjas en samhällelig intresseavvägning, vilken kan uppdelas i två kategorier. Den första kategorin rymmer de idrottsliga våldshandlingar som domstolarna ansett vara försvarbara med stöd av idrottens samhällspositiva effekter (sådana idrottsliga våldshandlingar som inte skall åläggas något straffansvar). Den andra kategorin rymmer följaktligen de idrottsliga våldshandlingar som domstolarna inte ansett vara försvarbara i ljuset av idrottens samhällspositiva effekter (sådana idrottsliga våldshandlingar som skall åläggas ett straffansvar). 1.1.2 Den svenska idrottsrörelsen Den svenska idrottsrörelsen engagerar ett stort antal människor i vårt land vilket kan beskrivas med ett antal siffror; idrottsrörelsen har mer än 3 miljoner medlemmar, det finns över 20 000 idrottsföreningar och idrotten engagerar över 600 000 ideellt verksamma ledare. Detta innebär att idrottsrörelsen är den största folkrörelsen i Sverige. 2 Idrotten anses av hävd vara självreglerande, vilket har sitt stöd i den långtgående självbestämmanderätt som idrottsrörelsen tillerkänts med stöd av den föreningsfrihet som regleras i 2:1 regeringsformen (1974:152). Denna självbestämmanderätt är något som starkt värnas av idrottsrörelsen inom vilken det betonas att idrottsrörelsen självständigt, genom en demokratisk process, skall bestämma över mål, inriktning och verksamhetsformer. Med denna självständighet följer också att idrottsrörelsen har byggt upp ett eget självständigt rättssystem. 3 Detta hindrar dock inte på något vis att idrottsrörelsens självständiga rättssystem har att ta hänsyn och anpassa sig till den rättsordning som gäller i Sverige i övrigt. Under senare år har idrottsrörelsen, trots att denna av hävd anses vara självbestämmande, fått se att allt fler idrottsrelaterade tvister kommit att avgöras i de allmänna domstolarna mycket beroende på att idrotten fått del av allt större summor pengar från bland annat tv-avtal och spelaraffärer. 4 1.2 Syfte Det huvudsakliga syftet med denna studie är att undersöka det straffrättsliga ansvarsområdets yttersta gräns på lagidrottsområdet och i och med detta undersöka vilka våldshandlingar 2 Riksidrottsförbundet, Idrotten vill s. 8. 3 Malmsten, Idrottsnorm som juridisk standard s. 241-242 och Riksidrottsförbundet, Idrotten vill s. 8-9. 4 Backman, Idrottsjuridisk rättsfallssamling med kommentarer och lästips s. 7 och Backman, Idrottsjuridik- en introduktion s. 23 och 35-36. 4

begångna under lagidrottsutövning som kan åläggas ett straffansvar samt vilka våldshandlingar begångna under lagidrottsutövning som inte kan åläggas ett sådant straffansvar. Denna studie har därtill två stycken delsyften. Det första delsyftet är att undersöka huruvida det straffrättsliga ansvarsområdet påverkas i någon grad i och med att en lagidrottsutövare tidigare ålagts en idrottsintern bestraffning och det andra delsyftet är att undersöka vilken straffrättslig ansvarsfrihetsgrund som ansvarsfriheten bör grundas på vad gäller de våldshandlingar som inte kan åläggas något straffansvar. Studien koncentreras till lagidrotten ishockey men därutöver behandlas även till viss del lagidrotten fotboll. 1.3 Frågeställningar Genom att presentera ett antal frågeställningar avser jag här att något mer precisera de spörsmål som studien avser att besvara; 1. Medför en idrottsintern bestraffning att det straffrättsliga ansvarsområdet begränsas eller till och med att ett straffansvar utesluts? 2. Vart går det straffrättsliga ansvarsområdets yttersta gräns för våldshandlingar begångna under lagidrottsutövning? 3. Utesluts straffansvaret för samtliga de våldshandlingar som inte kan åläggas ett straffansvar med stöd av ansvarsfrihetsgrunden samtycke, vilken lagregleras i 24:7 brottsbalken (BrB)? 4. Finns det, utöver ansvarsfrihetsgrunden samtycke, andra ansvarsfrihetsgrunder som utesluter straffansvaret? 1.4 Avgränsningar Denna studie undersöker det straffrättsliga ansvarsområdets yttersta gräns endast i förhållande till misshandelsbrottet och brottet vållande till kroppsskada i 3 kap. BrB. Detta eftersom dessa två brott förmodligen är de enda våldsbrott som en lagidrottsutövare under lagidrottsutövning kan ställas till straffrättsligt ansvar för. Vidare behandlar studien endast det straffansvar som kan åläggas en lagidrottsutövare för gärningar som begås mot andra lagidrottsutövare under pågående lagidrottsutövning. Studien behandlar således inte det straffansvar som kan åläggas lagidrottsutövare för de våldshandlingar som dessa kan begå gentemot matchdomare, funktionärer eller åskådare. Detta skulle till viss del kräva andra överväganden, vilket inte ansetts falla inom ramen för denna studie. 5

Denna studie har vidare begränsats till att undersöka det straffrättsliga ansvarsområdet endast inom lagidrotterna ishockey och fotboll. Detta är ett medvetet val och jag har begränsat mig till två av de publikmässigt största svenska lagidrotterna, nämligen ishockey och fotboll. Dessa lagidrotter är utvalda med hänsyn till att den begränsade rättspraxis som finns ofta berör dessa lagidrotter samt att den doktrin som finns skriven ofta berör någon av dessa två lagidrotter. Studiens tyngdpunkt ligger dock primärt på lagidrotten ishockey, vilket framförallt märks i den rättsfallssammanställning som presenteras i avsnitten 7.2 och 7.3. Anledningen till denna ytterliggare avgränsning är att jag funnit det vara av ett visst värde att ordentligt undersöka en lagidrott med en större mängd rättsfall istället för att sprida rättsfallspresentationen över flera olika lagidrotter. Detta för att det på ett mer tillförlitligt sätt skall gå att bestämma vart det straffrättsliga ansvarsområdets yttersta gräns för våldshandlingar begångna under lagidrottsutövning går någonstans. Studien i övrigt samt de sammanfattande kommentarerna avseende rättspraxis som presenteras i avsnitt 7.5 är dock att anse som relevanta för ishockey, fotboll samt till viss del övriga lagidrotter i och med att lagidrotten i övrigt behandlas ur ett brett perspektiv samt att likheter finns mellan de flesta lagidrotter. Detta genom att kampmomentet på ett eller annat sätt är ett tillåtet och frekvent förekommande inslag inom många av våra svenska lagidrottsdiscipliner. Studien behandlar vidare inte några individuella idrottsdiscipliner. Detta med hänsyn till att det i många av de individuella idrottsdisciplinerna inte är tillåtet med någon form av våldsinslag. Därutöver kan det vanligtvis inte presumeras att individuella idrottsutövare, exempelvis en distanslöpare eller en höjdhoppare, endast genom sitt deltagande i idrottsutövningen lämnat sitt medgivande till att bli utsatt för någon form av våldshandling. Inom de individuella kampsportsliknande idrottsdisciplinerna tillåts förvisso våldshandlingar. Våldshandlingarna är till och med ett centralt inslag i dessa idrottsdiscipliner. Dessa idrottsdiscipliner har dock kommit att få en särställning i svensk rätt i och med att dessa till viss del reglerats i särskild lagstiftning; lagen (2006:1006) om tillståndsplikt för vissa kampsportmatcher. Detta har resulterat i övervägandet att även dessa kampsportsliknande idrottsdiscipliner faller utanför denna studie i och med att lagstiftaren gjort särskilda överväganden rörande tillåtligheten av våldsanvändning inom dessa idrottsdiscipliner. Den straffrättsliga ansvarsbedömningen kräver därmed också andra överväganden än vad som är fallet i denna studie. 6

1.5 Metod Denna studie bygger på den traditionellt rättsdogmatiska metoden. Jag har således undersökt vad som är att betrakta som gällande rätt på området, vilket innebär att jag studerat lagtext, förarbeten, rättspraxis och doktrin. Jag har därutöver studerat idrottens interna regelverk. Den metod som jag då använt mig av får närmast vara att likställa vid den traditionellt rättsdogmatiska metoden, eftersom jag undersökt vad som är att uppfatta som gällande rätt internt inom idrotten. Studien är författad ur ett domstolsperspektiv eftersom jag önskat bestämma vilka gärningar som är att betrakta som straffbara vid lagidrottsutövning. Studien kan vidare anses vara författad ur en åklagares perspektiv eftersom studien lika mycket behandlar i vilka situationer som en åklagare skall åtala för en gärning begången under lagidrottsutövning. 1.6 Material och källkritik Det källmaterial som finns att tillgå på straffrättens område är omfattande. Jag har med hänsyn till detta valt att studera ett brett och relativt omfattande material för att kunna ge läsaren en bred överblick. De rättskällor som jag använt mig av är först och främst relevant lagtext och relevanta förarbeten på området. Den praxis som finns att tillgå på området är behäftad med ett antal komplikationer. Det som här är särskilt värt att notera är att det saknas vägledande prejudikat på det nu aktuella straffrättsliga området. I avsaknad av vägledande prejudikat har underrättspraxis från tingsrätt och hovrätt använts i denna studie. Denna underrättspraxis har förvisso inte något egentligt värde som rättskälla och kan egentligen inte anses vara ett tillförlitligt material eftersom dessa underrättsavgöranden inte på något vis kan likställas med ett vägledande prejudikat från Högsta domstolen (HD). Jag har trots detta valt att använda mig av denna underrättspraxis eftersom detta är de domstolsavgöranden som finns att tillgå på området samt att dessa avgöranden kan tjäna som en vägledning över hur gällande rätt bör anses vara på området, om HD har att avgöra ett liknande fall. För att ytterliggare kompensera att dessa underrättsavgöranden saknar egentligt rättskällevärde har jag valt att studera ett större antal underrättsavgöranden för att på så vis få en bredd på materialet, vilket har berett möjligheten att studera huruvida enhetlighet råder i dessa underrättsavgöranden. Åtkomsten till denna underrättspraxis är dock problematisk eftersom det inte finns någon 7

samlad databas där dessa avgöranden kan sökas. Krister Malmsten 5 har förvisso i en av sina publikationer 6 sammanställt en större mängd underrättavgöranden under tidsperioden 1954-1994, vilket underlättat åtkomsten till underrättsavgöranden under denna tidsperiod. För att finna underrättsavgöranden från tidsperioden 1994 fram till dags dato har jag fått söka i olika sökdatabaser på Internet för att finna tidningsartiklar som nämner att någon domstol avgjort ett rättsfall som behandlar idrottsutövares straffrättsliga ansvar vid idrottsutövning. Därefter har jag begärt att få dessa avgöranden från respektive domstol. Detta förfarande kan givetvis synas vara begränsat eftersom urvalet av underrättspraxis därmed till viss del blir slumpmässigt. I brist på andra alternativa vägar att gå har detta dock blivit den enda möjligheten att finna dessa underrättsavgöranden. Vad gäller doktrinen på området kan här nämnas att det finns ett rikligt utbud av litteratur som behandlar hela det straffrättsliga området. Denna litteratur behandlar dock inte idrottsutövarens straffrättsliga ansvar vid idrottsutövning mer ingående utan nämner endast hur det torde kunna vara på detta område i summariska ordalag. Området har dock behandlats något mer ingående av Krister Malmsten och Nils Jareborg. Krister Malmsten har skrivit ett flertal juridiska artiklar i ämnet, vilka har publicerats i erkända juridiska tidsskrifter såsom till exempel Svensk Juristtidning. Malmsten får därför anses vara något av en auktoritet på området och det material som han publicerat får anses vara tillförlitligt. Nils Jareborg är välkänd och erkänd på det straffrättsliga området och det kan också här nämnas att Jareborgs syn på området delvis anammats i förarbetsuttalanden, varför tillförlitligheten till Jareborgs material får anses vara hög. Vad gäller den doktrin som behandlar de idrottsinterna bestraffningarna kan här nämnas att Malmsten publicerat och återgivit idrottens interna bestraffningsregler och detta regelverks uppbyggnad i en av sina publikationer 7. Detta är att se som en lagkommentar till RF-stadgan, vilken är en del av detta idrottsinterna regelverk. Denna publikation får anses vara tillförlitlig då Malmsten är ordförande i idrottens högsta domstol, Riksidrottsnämnden, vilken tillämpar detta idrottsinterna regelverk. 2 Några viktiga begrepp Det finns ett antal begrepp som redan så här inledningsvis behöver definieras för att det skall bli tydligt för läsaren vad som avses när dessa begrepp används i denna studie. Utöver de 5 Krister Malmsten är chefsjurist hos Svenska Fotbollförbundet och ordförande i Riksidrottsnämnden (idrottens högsta domstol). 6 Malmsten, Idrottsvåld och idrottstvister. 7 Malmsten, Idrottens bestraffningsregler. 8

begrepp som definieras i detta avsnitt kommer fler begrepp att presenteras längre fram i denna studie i de avsnitt där dessa bedömts bäst hör hemma. 2.1 Begreppet idrottsvåld Med begreppet idrottsvåld avses; straffbelagda gärningar i form av våld riktat mot person, enligt brottsbalkens stadganden om brott mot liv och hälsa (3 kap), utom barnadråp (3:3), samt olaga tvång (4:4) och ofredande (4:7), där gärningsmannen och/eller målsäganden är idrottsman (-kvinna) samt gärningen begåtts under eller i omedelbar anslutning till organiserad idrottsutövning. 8 Definitionen av begreppet idrottsvåld täcker således bland annat de våldshandlingar som en idrottsutövare begår gentemot en annan idrottsutövare under lagidrottsutövning. 2.2 Begreppet spelregler Varje specialidrottsförbund, exempelvis Svenska Ishockeyförbundet, har ett eget regelverk för sin tävlingsverksamhet vilket i dess helhet benämns tävlingsregler. Dessa tävlingsregler består av bland annat tävlingsbestämmelser och spelregler. Tävlingsbestämmelserna består av övergripande regleringar för hela idrottsdisciplinen i vilka det bland annat regleras administrativa frågor, tillståndsfrågor och arrangemangsfrågor. Idrottens spelregler, ibland även benämnda som utövanderegler, reglerar i detalj hur idrottsdisciplinen skall utövas och i dessa spelregler regleras bland annat vilka idrottsliga regelöverträdelser som renderar i en åtgärd från exempelvis matchdomaren. 9 Spelreglerna reglerar således hur respektive idrott skall utövas och hur mycket varje idrottsutövare tillåts att förgripa sig på andra idrottsutövare under pågående idrottsutövning. Denna studie kommer att använda sig av begreppet spelregler då det åsyftas på vilka våldshandlingar som är tillåtna och otillåtna enligt respektive idrottsdisciplins interna regelverk. 3 En bakgrundsteckning över 24:7 BrB samt det idrottsinterna regelverket I avsnitt 3.1 nedan ges en övergripande beskrivning över hur ansvarsfrihetsgrunden samtycke har gått ifrån att under lång tid vara en oskriven ansvarsfrihetsgrund till att 1994 bli 8 Malmsten, Idrottsvåld- regelkonformitet och rättsenlighet s. 192-193 och Malmsten, Konfliktlösning inom idrottsrörelsen s. 501. 9 Malmsten, Idrottens föreningsrätt s. 161-162, Malmsten, Idrottsnorm som juridisk standard s. 240. För tävlingsbestämmelser och spelregler se; Svenska Fotbollförbundet, Tävlingsbestämmelser år 2009, Svenska Fotbollförbundet, Spelregler för fotboll 2007, Svenska Ishockeyförbundet, Tävlingsbestämmelser 2008/09 och Svenska Ishockeyförbundet, Officiell regelbok 2006-2010. 9

lagreglerad i 24:7 BrB. I avsnitt 3.2 bereds läsaren tillfälle att se hur lagstiftaren särbehandlat idrottsområdet i samband med 1994 års lagstiftningsarbete. Därutöver ges i avsnitt 3.3 en bakgrundsbeskrivning över idrottens interna regelverk och framförallt de idrottsinterna bestraffningsregler som kan bli aktuella för sådana inom idrotten inte accepterade våldshandlingar. 3.1 En samtyckesbestämmelse införs i 24:7 BrB Ansvarsfrihetsgrunden samtycke lagfästes 1994. Detta har dock inte hindrat att tidigare gällande rätt har tillämpat samtycket såsom en oskriven ansvarsfrihetsgrund, även om någon samtyckesbestämmelse inte tidigare funnits intagen i brottsbalken. Ett antal utredningar och förslag rörande lagreglering av en samtyckesbestämmelse har dock varit uppe för behandling vid ett flertal tillfällen under 1900-talet. 1953 års Straffrättskommitté föreslog att en samtyckesbestämmelse borde införas i 1962 års brottsbalk i det kapitel som reglerade mord, dråp och misshandel. Denna samtyckesbestämmelse skulle uteslutande gälla för de brott som reglerades i detta kapitel eftersom samtyckesfrågan framförallt ansågs röra misshandelsbrottet. Huruvida samtyckesbestämmelsen därutöver skulle bli aktuell för andra brottstyper överlämnades åt domstolarna att bedöma i det enskilda fallet. Förslaget mötte kritik från flera håll vilket medförde att 1962 års brottsbalk kom att sakna en samtyckesbestämmelse. 10 En lagreglering av den oskrivna ansvarsfrihetsgrunden samtycke aktualiserades återigen 1983. Detta genom att Fängelsestraffkommittén fick ett tilläggsdirektiv från den dåvarande justitieministern Ove Rainer där denne särskilt poängterade att rättsläget gällande ansvarsfrihet i hög grad var oklart, bland annat i fråga om ansvarsfrihetsgrunden samtycke. Justitieministern konstaterade att de svenska domstolarna visat en betydande försiktighet när de tillämpade principer som inte hade direkt lagstöd samt att det var av vikt att ansvarsfrihetsgrunderna fick ett uttryckligt lagstöd så att rättssäkerhetsaspekten bättre kunde tillgodoses i det enskilda fallet. Detta ledde till att Fängelsestraffkommittén i sitt slutbetänkande föreslog en lagreglering av ansvarsfrihetsgrunden samtycke. Fängelsestraffkommittén ville genom en lagreglering säkerställa de intressen som är grundläggande i det straffrättsliga systemet nämligen legalitet, konsekvens, likformighet och förutsebarhet. Kommittén poängterade särskilt att det är av stor vikt att varje omständighet 10 SOU 1988:7 s. 99 och 111-115. 10

som kan verka ansvarsfriande finns reglerad i lagtext. Därutöver anfördes att det var önskvärt att samla ansvarsfrihetsgrunderna i ett enda kapitel i brottsbalken. 11 En generellt gällande samtyckesbestämmelse infördes 1994 i 24:7 BrB. Den proposition som ligger till grund för införandet av bestämmelsen bygger i allt väsentligt på de bedömningar som Fängelsestraffkommittén presenterat i sitt slutbetänkande. Endast några mindre ändringar vidtogs i propositionen vilket framförallt innebar att man tog avstånd från att samtyckebestämmelsen skulle verka ansvarsfriande vid uppsåtligt dödande i vissa exceptionella fall, vilket Fängelsestraffkommittén hade föreslagit. 12 Justitieutskottet anförde vid utskottsbehandlingen av propositionen att det till fullo instämmer i de bedömningar som regeringen gjort i propositionen och därmed hade utskottet inte något att erinra mot en lagreglering av samtycke som en ansvarsfrihetsgrund. 13 Den lagreglering av samtyckesbestämmelsen som antogs 1994 gäller ännu idag. 3.2 Idrottsområdet särbehandlas i lagstiftningsarbetet I Fängelsestraffkommitténs slutbetänkande gjordes klart att ett eventuellt samtycke har betydelse för straffbarheten av de gärningar som begås på idrottsområdet. Vidare konstaterades att även andra ansvarsfrihetsgrunder har betydelse för straffbarheten av de gärningar som begås på idrottsområdet. Vilka dessa andra ansvarsfrihetsgrunder var angavs dock inte specifikt. Fängelsestraffkommittén poängterade därutöver att området är besvärligt med hänsyn till att det är svårt att fastställa någon egentlig gränsdragning för vad som är en tillåten och en otillåten våldshandling. Kommittén valde dock att inte behandla dessa frågor mer ingående inom ramen för det slutbetänkande som lämnades till regeringen. Motivet till att man inte ytterliggare valde att utreda detta område i slutbetänkandet var att man ansåg att omfattande specialstudier skulle krävas om man önskade uppnå en seriös behandling av brottsligheten hos de gärningar som begås på idrottsområdet. Kommittén framhöll att denna inte haft möjlighet att genomföra den omfattande specialstudie som det då skulle krävas men påpekade samtidigt att det måste anses vara önskvärt att en närmare reglering på området kommer till stånd. Kommittén menade därför att lagstiftaren borde ta initiativ för att ytterliggare belysa gällande rättsläge på området samt att det är nödvändigt att ett klargörande kommer till stånd rörande den tillåtna respektive otillåtna våldsanvändningen under 11 SOU 1988:7 s. 12, 14, 31-37 och 117-118. 12 Prop 1993/94:130 s. 12-13, 37 och 41-43. 13 JuU 1993/94:JuU27 s. 2-4. 11

idrottsutövning. Kommittén förväntade sig att tillämpningsproblemen då det gäller ansvarsfrihet vid idrottsutövning skulle eskalera med tiden och därför förutsatte kommittén att lagstiftaren även framgent nogsamt skulle följa utvecklingen på området. 14 I regeringens proposition konstateras att det inte endast genom att samtyckesbestämmelsen lagfästs kommer att kunna anges exakt i vilka situationer som samtyckesbestämmelsen kan verka ansvarsfriande. Följaktligen kommer det även efter att samtyckesbestämmelsen intagits i brottsbalken att finnas utrymme för domstolarnas tolkning i det enskilda fallet. Propositionens behandling av idrottsområdet är dock summarisk och ges i anslutning till den allmänna beskrivningen av samtyckets ansvarsfriande verkan från brott. Regeringen poängterade förvisso att den allmänna samtyckesbestämmelsen som 1994 infördes i brottsbalken även skulle gälla på idrottens område. 15 Regeringen valde i och med detta konstaterande att inte genomföra den specialstudie som Fängelsestraffkommittén tidigare anfört skulle vara önskvärd på idrottsområdet. Regeringen konstaterade endast att eventuell ansvarsfrihet, då det gäller de våldshandlingar som begås på idrottsområdet, får prövas utifrån den samtyckesbestämmelse som gäller i samhället i övrigt. 3.3 Det idrottsinterna regelverket och dess bestraffningsregler Den idrott som organiseras genom Sveriges Riksidrottsförbund (RF) har inte ansetts kunna bedrivas på ett tillfredsställande sätt om inte idrotten internt har ett regelverk som styr hur respektive idrott skall utövas. Detta är en fråga om att inom idrotten tävla på lika villkor. Den grundläggande tanken inom idrottsrörelsen är fair play vilket innebär att idrotten skall utövas utan inblandning av fusk och andra oegentligheter. Detta kan bland annat gestaltas genom att idrottsrörelsen internt försöker komma till rätta med de olika former av otillåtet idrottsvåld som förekommer inom idrotten. Till stöd för detta finns idrottens interna regelverk där idrottens egna bestraffningsregler ingår som en del för att sanktionera sådant som inom idrottsrörelsen inte uppfattas som fair play. 16 Idrottens interna regelverk har sin grund i att idrotten självständigt utövar sin självbestämmanderätt och idrottens interna regelverk vilar därför på de grundläggande demokratiska rättsprinciper som idrottsrörelsen följer. RF leder idrottsrörelsen centralt med 14 SOU 1988:7 s. 14, 36, 102, 116-117 och 138. 15 Prop 1993/94:130 s. 12-13, 40-44 och 73. 16 Malmsten, Idrottens bestraffningsregler s. 13 och 17-18 och Malmsten, Idrottsnorm som juridisk standard s. 240. 12

stöd av RF-stadgan, idrottens grundlag, vilken är det grundläggande styrdokumentet inom idrottsrörelsen som är bindande för varje RF-medlemsorganisation. Därutöver har respektive medlemsorganisation inom RF vilka kallas specialidrottsförbund (SF), såsom exempelvis Svenska Fotbollförbundet, egna stadgar och tävlingsregler vilka bland annat reglerar respektive idrottsdisciplins mer specifika utövning. RF:s stadgar och SF:s stadgar och tävlingsregler kan därmed sägas motsvara de lagar och förordningar som gäller i samhället i övrigt och utgör således bindande bestämmelser för varje idrottsförening som är medlem i ett SF. Detta medför att också idrottsföreningens medlemmar, bland annat dess idrottsutövare, är bundna av dessa bestämmelser. 17 I RF-stadgans 14 kapitel finns bestraffningsreglerna vilka bland annat den enskilde idrottsutövaren omfattas av under förutsättning att idrottsutövaren var medlem i en idrottsförening som var ansluten till RF via ett SF när förseelsen begicks. Vidare måste den aktuella förseelsen i princip ha ägt rum i samband med någon verksamhet som är organiserad inom RF-organisationen för att denna skall kunna bestraffas enligt 14 kapitlet RF-stadgan. Bestraffningsreglerna är universellt tillämpliga och är därutöver inte knutna till att idrottsutövaren behöver ha ett svenskt medborgarskap. Därmed kan även en utländsk medborgare som tävlar för en svensk RF-anknuten idrottsförening i exempelvis en klubbturnering utomlands bestraffas enligt RF:s bestraffningsregler. Värt att notera i detta sammanhang är att någon straffmyndighetsålder inte finns enligt RF-stadgan, även om en viss lindring av straffet vanligtvis medges för de idrottsutövare som är under 18 år. Detta medför att den som ännu inte uppnått straffmyndighetsåldern (15 år) enligt det allmänna straffrättsliga systemet, 1:6 BrB, fortfarande kan bestraffas enligt idrottens egna bestraffningsregler. 18 Möjligheten att idrottsinternt bestraffa minderåriga, det vill säga idrottsutövare under 15 år, har inom idrottsrörelsen ansetts vara värdefull för att tidigt kunna korrigera sådana beteenden som inte är moraliskt försvarbara. Detta motiverar således att idrotten inte känner någon nedre straffmyndighetsålder. 19 Rättegångsbalkens straffprocessuella bestämmelser tillämpas analogt, i det fall det saknas egna idrottsinterna processuella bestämmelser, på den handläggning som ifrågakommer vid bestraffningsärenden. Idrottsrörelsens bestraffningsorgan följer den inom straffrätten 17 Malmsten, Idrottens bestraffningsregler s. 17 och Malmsten, Konfliktlösning inom idrottsrörelsen s. 498. 18 Malmsten, Idrottens bestraffningsregler s. 25-29 och 74 och 14 kapitlet 1 RF-stadgan. 19 Malmsten, Idrottsnorm som juridisk standard s. 244. 13

vedertagna domarregeln att alltid hellre fria än fälla i tveksamma fall eftersom en bestraffning som utdöms av idrottens bestraffningsorgan kan få stora sociala och ekonomiska återverkningar för den enskilde idrottsutövaren. De idrottsliga förseelser som kan leda till straff enligt idrottens interna regelverk finns reglerade i 14 kapitlet 2 RF-stadgan, vilket är en uttömmande brottskatalog som reglerar samtliga de förseelser som kan leda till ett straff enligt RF-stadgan. Noterbart är att en idrottsutövare kan dömas för flera av de i 14 kapitlet 2 RF-stadgan uppräknade punkterna samtidigt. Till vissa av denna paragrafs punkter har fogats kommentarer, vilka är utfärdade av Riksidrottsstyrelsen. Dessa kommentarer är inte bindande för det bestraffningsorgan som har att avgöra ett bestraffningsärende men de skall ses som vägledande och goda skäl krävs för att avvika från dessa kommentarer. 20 Då det gäller 14 kapitlet 2 RF-stadgan och de där i 16 punkter uppräknade förseelserna är huvudregeln att idrottsutövaren skall ha uppsåt till den handling som denne företagit. För vissa av de uppräknade punkterna i detta stadgande räcker dock oaktsamhet. 21 Den punkt i 14 kapitlet 2 RF-stadgan som röner störst intresse för ifrågavarande studie är punkten 8 vilken lyder; bestraffning kan ådömas den som i anslutning till idrottsverksamhet gjort sig skyldig till skadegörelse, utövat våld eller försökt utöva våld mot en annan person eller som hotat någon. Att någon utövat våld innebär att denna, exempelvis idrottsutövaren, genom slag, spark, hård knuff, skallning eller liknande misshandelsgärning tillfogat en annan person, exempelvis en annan idrottsutövare, skada eller smärta som inte är alldeles obetydlig avseende dess varaktighet och intensitet. Våldet måste ha utövats i en situation där angreppet mot den andre idrottsutövarens kropp var otillåtet eller påtagligt överskridit den gräns som anges i de specifika spelreglerna för idrottsdisciplinen ifråga. Detta innebär dock inte att samtliga gärningar som innebär exempelvis ett gult eller rött kort under en fotbollsmatch eller exempelvis två eller fem minuters utvisning i en ishockeymatch också med automatik blir ett bestraffningsärende och bestraffas enligt denna punkt i RF-stadgan. I många av de tävlingsmoment som förekommer inom lagidrotten är det tillräckligt att enbart matchdomaren beivrar idrottsutövarens otillåtna gärning under pågående tävlingsmatch, genom exempelvis varning eller utvisning, i enlighet med idrottsdisciplinens egna spelregler. Därmed bestraffas inte sådana gärningar, som kan betraktas som lindriga till sin karaktär, utöver den direkta tävlingsbestraffning som matchdomaren vidtagit under pågående tävlingsmatch och gärningen blir följaktligen aldrig något bestraffningsärende enligt 14 kap RF-stadgan. I vissa situationer 20 Malmsten, Idrottens bestraffningsregler s. 18-19 och 31. 21 Malmsten, Idrottens bestraffningsregler s. 31. 14

har dock bestraffningsreglerna i 14 kap RF-stadgan företräde framför respektive SF:s egna tävlingsregler. Dessa situationer avser sådana otillåtna våldshandlingar som kräver något mer, utöver tävlingsbestraffningen, i bestraffningshänseende. Detta kan vara sådana gärningar där det är uppenbart att syftet varit att skada en annan idrottsutövare. Sådana gärningar bör alltid bli att betrakta som straffbara gärningar enligt 14 kapitlet 2 8 punkten RF-stadgan. Att märka är att dessa gärningar anses vara lika straffvärda oberoende om gärningen begåtts under pågående spel, vid ett spelavbrott eller före eller efter tävlingsmatchen. Det kan noteras att den punkt i RF-stadgan som nu är ifråga inte enbart gäller vid tävlingsmatcher utan denna gäller även vid bland annat träningsmatcher och träning. 22 Denna studie skall inte inveckla sig i de olika idrottsinterna påföljder som kan följa på sådana otillåtna våldshandlingar som nu beskrivits. Viktigast är att känna till vad som krävs för att en idrottsutövare skall bli bestraffad enligt 14 kapitlet RF-stadgan för en otillåten våldshandling under idrottsutövning. Noteras kan dock att de påföljder som kan bli aktuella är, enligt 14 kapitlet 3 RF-stadgan, tillrättavisning, böter och diskvalifikation. Vad gäller våldsförseelser anses diskvalifikation vara den lämpligaste påföljden. 23 4 Straffrätten och brottsbalken 4.1 Legalitetsprincipen, rättskälleläran och straffrätten Straffrätten är ett rättsområde som reglerar en från staten gentemot medborgarna direkt tvångsmakt. Detta sker inom ett strikt avgränsat regelverk. Ett samhälle med en straffrättsordning som är fritt från godtycklighet och som medborgarna på förhand finner förutsebar är med hänsyn till detta av största vikt. Att samtliga aktörer inom rättsväsendet, från brottsutredande polismyndighet till rättsskipande domstol, beaktar legalitetsprincipen eller såsom den också kallas legalitetsgrundsatsen är av grundläggande betydelse för att ett rättssäkert samhälle skall kunna upprätthållas. Legalitetsprincipen innebär i korthet; inget brott utan stöd av lag (nullum crimen sine lege) och inget straff utan stöd av lag (nulla poena sine lege). Legalitetsprincipen finns lagfäst i den svenska grundlagen 2:10 1 st. regeringsformen, i artikel 7 moment 1 av Europarådets konvention den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna vilken genom lag (1994:1219) gäller som lag i Sverige samt i 1:1 BrB. Legalitetsprincipen innehåller två olika förbudsstadganden; 1. förbudet mot analog tillämpning av strafflagstiftning och 22 Malmsten, Idrottens bestraffningsregler s. 40-41 och 45-48. 23 Malmsten, Idrottens bestraffningsregler s. 41, 61-62 och 71-72. 15

2. förbudet mot att tillämpa strafflagstiftning retroaktivt. Vid en läsning av lagtextens ordalydelse i det stadgande som intagits i 1:1 BrB är det inte utan vidare självklart att tolka in att det är legalitetsprincipen och därigenom bland annat förbudet mot analog tillämpning av strafflagstiftning som åsyftas. Trots detta är det just förbudet mot analog tillämpning av strafflagstiftning som här åsyftats. 24 En analog tillämpning av strafflagstiftning innebär i huvudsak att straffstadgandets ordalydelse analogivis tolkas på ett sätt som inte en egentlig tolkning av straffstadgandet medger. En egentlig tolkning av ett straffstadgande innebär således att tolkningen ryms inom ordalydelsen för straffstadgandet medan en analogisk tolkning av straffstadgandet innebär en tolkning som faller utanför ordalydelsen för straffstadgandet. En analogisk tolkning kan förekomma inom civilrätten där lagtexten inte täcker in det aktuella fallet som är för handen. Detta är inte något som tillåts inom straffrätten i och med att det straffrättsliga systemet innebär en tvångsmakt i relationen stat- medborgare och därmed måste rättssäkerhets- och förutsebarhetsaspekten beaktas inom straffrättssystemet. Detta innebär att domstolarna har en skyldighet att meddela frikännande dom om den åtalade gärningen, enligt en egentlig tolkning av ordalydelsen för det ifrågavarande straffstadgandet, inte ryms inom något straffstadgande. 25 Domstolarna får därmed inte fylla ut ett tomrum som lagtexten eventuellt uppvisar på sätt som rättskälleläran annars medger. Den straffrättsliga rättskälleläran blir således mer hierarkisk jämfört med civilrättens dito. Inom straffrättens rättskällelära blir lagtexten vägledande och förarbetena skall endast fungera som ett verktyg för att tolka straffstadgandets egentliga ordalydelse och följden blir att förarbetena inte får ligga till grund för en analogisk tolkning som sträcker sig utanför lagtextens egentliga ordalydelse. Domstolarna kan inte på eget initiativ kriminalisera gärningar som i för sig uppfattas som samhälleligt och moraliskt förkastliga. Domstolarnas prejudikatbildande verksamhet blir istället framförallt aktuell då strafflagstiftningen inte lämnar svar på frågor som måste besvaras, vilket domstolen då kan lösa genom en analogi som sluter sig till gällande rätt i övrigt på området. HD:s avgöranden är därmed fortfarande relevanta på det straffrättsliga området och då framförallt till ledning för hur ett visst straffstadgande skall tolkas samt till ledning för att utesluta straffbarhet i form av en oskriven ansvarsfrihetsgrund. Det är följaktligen på dessa områden som utrymme finns för 24 Leijonhufvud, Straffansvar s. 13, 22 och 29 och Holmqvist, Brottsbalken: en kommentar Del I s. 1:4 och 1:8. 25 Leijonhufvud, Straffansvar s. 22-23. 16

domstolarnas rättsskapande verksamhet. Den straffrättsliga doktrinens uppgift består av att fylla de begrepp som inte närmare definierats i lagtext eller förarbeten, exempelvis oaktsamhetsbegreppet. 26 4.2 Brottsbalksbestämmelser som kan medföra att våldshandlingar straffbeläggs Inledningsvis kan konstateras att det inte finns någon specialbestämmelse, varken inom den allmänna straffrätten eller inom specialstraffrätten, som specifikt behandlar våldshandlingar begångna på idrottsområdet. Detta medför att man får vända sig till den generellt rådande straffrättsordningen och söka svar på vilka straffstadganden som kan komma ifråga för sådana våldshandlingar. I detta avsnitt presenteras de straffstadganden i brottsbalken som i huvudsak kan komma ifråga för de våldshandlingar som begås under idrottsutövning. Avsnittet inleds med en beskrivning av brottets subjektiva sida, de straffrättsliga brottrekvisiten uppsåt och oaktsamhet, vilka presenteras i avsnitt 4.2.1. I avsnitt 4.2.2 och 4.2.3 presenteras de för denna studie relevanta straffstadgandena misshandel och vållande till kroppsskada. Avsnitt 4.2.4 berör några konkurrensfrågor och avslutningsvis innehåller avsnitt 4.2.5 den åtalsbestämmelse som har betydelse för brottet vållande till kroppsskada. I anslutning till denna inledning kan det vara värt att notera att studien längre fram, i avsnitt 6, presenterar den i 24:7 BrB lagfästa ansvarsfrihetsgrunden samtycke samt därutöver en oskriven ansvarsfrihetsgrund. Dessa ansvarsfrihetsgrunder begränsar det ansvarsområde som här uppställs. Detta medför att det sker en straffrättslig intresseavvägning mellan det straffansvar som generellt uppställs enligt de aktuella straffstadgandena i brottsbalken samt de ansvarsfrihetsgrunder som kan utesluta straffansvar. Detta är en intresseavvägning som i praktiken medför att straffansvaret på idrottsområdet begränsas i avsevärd mån, vilket många gånger medför att något brott inte kan anses föreligga trots att de subjektiva och objektiva brottsrekvisiten som föreskrivs för det aktuella brottet är uppfyllda. Denna intresseavvägning presenteras i avsnitt 6. 4.2.1 De subjektiva brottsrekvisiten uppsåt och oaktsamhet Uppsåt och oaktsamhet är de subjektiva brottsrekvisit som finns inom den svenska straffrätten. Uppsåtsbestämmelsen finns i 1:2 BrB och vad denna studie anbelangar så är endast den bestämmelse som finns i dess 1 st. av relevans. I detta första stycke stadgas att för att en gärning skall vara att anse som brottslig krävs att denna begåtts uppsåtligen om inte annat är särskilt föreskrivet. Detta medför att i varje brottsbeskrivning skall ett krav på uppsåt 26 Leijonhufvud, Straffansvar s. 22-25 och Dahlström, Brott & påföljder s. 11. 17

hos gärningsmannen underförstått läsas in, om inte annat är föreskrivet i den aktuella brottsbeskrivningen. Detta lämnar således en möjlighet för oaktsamhetsbrotten att särskilt regleras vilket då behöver vara särskilt föreskrivet i brottsbeskrivningen såsom det till exempel är föreskrivet i 3:8 BrB, vållande till kroppsskada, där det föreskrivs att för detta brott erfordras att det föreligger oaktsamhet. 27 Uppsåt (på latin dolus) har inte fått någon bestämd definition genom lagstiftning utan uppsåtsbegreppet har istället definierats i rättspraxis och doktrin. Gärningsmannen skall ha uppsåt till handlingen då denna begås vilket gestaltas genom två olika uppsåt; insiktsuppsåtet och likgiltighetsuppsåtet. Uppsåt till handlingen kan exemplifieras på så vis att gärningsmannen har uppsåt till den armrörelse som utförs i ett knytnävsslag som gärningsmannen tillfogar annan. Därutöver skall gärningsmannen ha uppsåt i förhållande till effekten om det aktuella brottet är ett effektbrott, vilket till exempel misshandelsbrottet är. De tre olika former av uppsåt i förhållande till effekten som man idag har att hålla sig till är det direkta uppsåtet, det indirekta uppsåtet och likgiltighetsuppsåtet. Likgiltighetsuppsåtet har numera ersatt det tidigare eventuella uppsåtet. Likgiltighetsuppsåtet utgör således numera uppsåtets nedre gräns, vilket uttalades i NJA 2004 s. 176. 28 Det direkta uppsåtet innebär att gärningsmannen med sin gärning är helt säker på att effekten av denna kommer att äga rum och att han har direkt uppsåt till detta. Det indirekta uppsåtet innebär, likt det direkta uppsåtet, att gärningsmannen med sin gärning är helt säker på att effekten av denna kommer att äga rum och att han har direkt uppsåt till detta. Till detta kommer dock att effekten av gärningsmannens gärning inte är målsättningen med gärningen vilket innebär att gärningsmannen antingen fullständigt kan sakna syfte med den företagna gärningen eller att effekten av gärningen endast utgör en bieffekt till den egentligt åsyftade effekten. Likgiltighetsuppsåtet innebär, såsom HD förklarade i NJA 2004 s. 176, att gärningsmannen insett risken för effekten och varit likgiltig inför denna och att han också därutöver varit likgiltig inför effektens förverkligande. Det kan slutligen vara av ett visst värde att kort beskriva det numera ersatta eventuella uppsåtet i och med att ett flertal av de rättsfall som presenteras i denna studie är från tid innan likgiltighetsuppsåtet etablerades. Det eventuella 27 Holmqvist, Brottsbalken: en kommentar Del I s. 1:12. 28 Holmqvist, Brottsbalken: en kommentar Del I s. 1:14, 1:16 och 1:18, Dahlström, Brott & påföljder s. 15 och Straffansvar, Leijonhufvud s. 56 och 58-60. 18

uppsåtet innebär att gärningsmannen misstänker men inte är helt säker på att effekten kommer att inträffa genom hans gärning. 29 Oaktsamhet (på latin culpa) har inte heller det fått någon lagfäst definition som är allmängiltig. Det har dock vid vissa brottsbeskrivningar särskilt preciserats vad som avses med oaktsamhet. Gemensamt för samtliga former av oaktsamhet är dock att någon form av avvikelse från önskvärd aktsamhet föreligger. Oaktsamheten får inte vara helt obetydlig i förhållande till det önskvärt aktsamma för att kunna läggas till grund för ett straffrättsligt ansvar enligt BrB. Domstolens oaktsamhetsbedömning inleds med att man söker bestämma vilken aktsamhetsgrad som området ifråga kräver. 30 Vid idrottsutövning torde denna bedömning ofta göras i relation till de spelregler som är gällande för den aktuella idrottsdisciplinen och som genom dessa spelreglers existens ger någon form av aktsamhetsnorm på idrottsområdet. Domstolen fortsätter härefter med att motivera att det av gärningsmannen i det aktuella fallet på det aktuella området kunnat begäras att denne iakttog erforderlig aktsamhet. I detta led bedöms gärningsmannens person och dennes kunskap och egenskaper. Oaktsamhet delas in i en medveten och en omedveten oaktsamhet. Den medvetna oaktsamheten innebär att gärningsmannen vad avser effekten av gärningen insett att denna kunnat inträffa och gärningsmannen har med den vetskapen förfarit i hopp om att allt ska gå bra, utan hinder av sin misstanke om att effekten kunnat inträffa. Detta då gärningsmannen räknat med att risken för att effekten skulle inträffa inte skulle bli verklighet. Gärningsmannen har då det gäller den omedvetna oaktsamheten inte på något vis misstänkt att effekten kunnat inträffa vilket gärningsmannen dock borde ha gjort. 31 Ovan har brottets subjektiva sida presenterats och nedan kommer den objektiva sidan av de brott, som har relevans för denna studie, att presenteras. För att ett straffansvar skall inträda krävs, enligt den så kallade täckningsprincipen, att samtliga objektiva rekvisit som föreskrivs i det aktuella straffstadgandet är täckta av det subjektiva rekvisit som brottet ifråga kräver. 29 Holmqvist, Brottsbalken: en kommentar Del I s. 1:14-16 och Dahlström, Brott & påföljder s. 15-17. 30 Leijonhufvud, Straffansvar s. 61-63 och Dahlström, Brott & påföljder s. 22. 31 Leijonhufvud, Straffansvar s. 61-63. 19

Undantag från denna princip finns men då det gäller brotten i denna studie skall fullständig täckning finnas. 32 4.2.2 Misshandel Misshandelsbrottet är ett uppsåtsbrott, vilket förutsätter att uppsåt finns till samtliga de objektiva rekvisit som föreskrivs i straffstadgandet. Misshandelsbrottet är uppdelat på två paragrafer, 3:5 och 3:6 BrB, och förekommer i tre olika svårighetsgrader; ringa, normalgraden och grov. Ringa misshandel är dock inte en egen brottsbenämning utan går under samma brottsbenämning som misshandel av normalgraden. 33 Nedan presenteras de rekvisit i misshandelsparagraferna som har relevans för denna studie. I rekvisitet kroppsskada ryms ett stort antal olika åkommor såsom till exempel; sår, svullnad, tandskada, benbrott, ledskada, förlamning, synskada och hörselskada. Detta är inte på något vis en exklusiv uppräkning utan i begreppet kroppsskada kan även annat rymmas. Smärta innebär ett fysiskt lidande som inte är alltför obetydligt vilket medför att en kroppslig störning som är hastigt övergående eller lindrig till sin karaktär och saknar inslag av kroppsskada eller sjukdom inte kan anses vara misshandel. Värt att notera är att det inte uppställs något krav på att smärta tillfogats brottsoffret för att en kroppsskada eller en sjukdom skall kunna anses vara misshandel. Ett orsakssamband måste finnas mellan den brottsliga handlingen och effekten av denna brottsliga handling. Orsakssamband måste alltså finnas mellan tillfogandet och kroppsskadan. 34 För att en misshandelsgärning skall graderas som grov enligt 3:6 BrB skall särskilt beaktas om någon av de i 3:6 2 st. BrB uppräknade omständigheterna föreligger. En samlad bedömning av de omständigheter som vid gärningen är aktuella, tillsammans med de i 3:6 2 st. BrB särskilt uppräknade omständigheterna, ligger således till grund för domstolens bedömning huruvida misshandeln kommer anses vara av normalgraden eller grov. För att en misshandelsgärning skall anses som livsfarlig krävs att misshandelsgärningen för gärningsmannen i handlingsögonblicket måste ha tett sig som livsfarlig. Om brottsoffret tillfogats svår kroppsskada kan gärningen också vara att anse som grov misshandel. Svår kroppsskada kan bland annat innebära att brottsoffret förlorat talförmågan, synen eller hörseln 32 Leijonhufvud, Straffansvar s. 32 och 66-67. 33 Holmqvist, Brottsbalken: en kommentar Del I s. 3:27, 3:34-3:35 och 3:38. 34 Holmqvist, Brottsbalken: en kommentar Del I s. 3:28 och Dahlström, Brott & påföljder s. 94 och 96. 20

eller att ett svårt lyte eller annat kroppsfel uppstått på grund av gärningen. Domstolen kan härvidlag beakta vilken betydelse som kroppsskadan har för brottsoffret. 35 Samtliga de omständigheter som är för handen vid gärningstillfället ligger således till grund för hur misshandelsbrottet objektivt sett kommer att graderas, vilket innebär att inte endast skadans omfattning styr hur misshandelsbrottet skall graderas. När det gäller det grova misshandelsbrottet skall de omständigheter som uppräknats ovan särskilt beaktas. Misshandelsbrott som till sin karaktär ter sig som relativt bagatellartade anses innebära att misshandelsgärningen skall bedömas såsom ett ringa misshandelsbrott. Till vilken grad gärningsmannen befinns ha uppsåt för det ifrågavarande brottet är dock bestämmande i vilken mån misshandelsbrottet kommer att klassificeras som exempelvis grov misshandel eller endast misshandel av normalgraden. Befinns gärningsmannens uppsåt täcka endast misshandel av normalgraden kommer denne också att endast dömas för misshandel av normalgraden, i och med att uppsåtet endast sträcker sig så långt. Detta utesluter därmed inte, vid följden att brottsoffret också avlidit som en effekt av misshandeln, att gärningsmannen för den omständigheten därutöver döms för ett oaktsamhetsbrott, vållande till annans död 3:7 BrB. 36 4.2.3 Vållande till kroppsskada I 3:8 BrB finns oaktsamhetsbrottet vållande till kroppsskada eller sjukdom lagfäst. Det som för denna studie framförallt är intressant torde huvudsakligen vara vållande till kroppsskada, varför detta brott beskrivs något mer i detta avsnitt. För att en handling skall vara att betrakta som ett brott enligt 3:8 BrB krävs att gärningsmannen oaktsamt, medvetet eller omedvetet, orsakar en annan person en kroppsskada vilken inte får vara ringa till sin karaktär. Gärningsmannen måste vara oaktsam i förhållande till effekten av sitt handlande, det vill säga i förhållande till kroppsskadan. Det krävs således ett direkt orsakssamband mellan oaktsamheten och effekten av denna oaktsamhet. Gränsen för vad som är att betrakta som en kroppsskada som inte är av ringa karaktär har behandlats i rättsfallet RH 1995:94 där hovrätten i domskälen förklarade att det med 3:8 BrB inte varit avsikten att straffbelägga fall som framstår som bagatellartade. Vidare förklarade hovrätten att någon närmare ledning till vad som åsyftats med detta inte kan finnas i vare sig förarbeten eller rättspraxis på området. I doktrinen har det emellertid tolkats som att bedömningen huruvida en kroppsskada är ringa 35 Holmqvist, Brottsbalken: en kommentar Del I s. 3:38-3:40a och Dahlström, Brott & påföljder s. 100. 36 Holmqvist, Brottsbalken: en kommentar Del I s. 3:27 och 3:34 och Jareborg, Brotten s. 191. 21