Skatteavdrag skall beräknas enligt 8 kap. 14-17 skattebetalningslagen (1997:483), SBL.

1 1999-12-16 Dnr 9123-99/140 Riksskatteverkets meddelanden ISSN 0282-3837 Serie S Taxering - Uppbörd - Mervärdesskatt Riksskatteverkets rekommendationer m.m. RSV S 1999:40 om vissa förmåner att tillämpas vid beräkning av skatteavdrag och arbetsgivaravgifter för beskattningsåret 2000 och vid 2001 års taxering 1 Riksskatteverket (RSV) meddelar med stöd av 2 kap. 2 förordningen (1990:1293) med instruktion för skatteförvaltningen följande rekommendationer m.m. om vissa förmåner att tillämpas vid beräkning av skatteavdrag och arbetsgivaravgifter för beskattningssåret 2000 och vid 2001 års taxering. 1 Allmänt om lagstiftningen m.m. Bestämmelserna om skattepliktiga och skattefria förmåner är intagna i 19, 32 1 och 3 a - 3 h mom. kommunalskattelagen (1928:370), KL, samt punkterna 2, 3, 3 a, 3 b, 6, 10 och 14 sjätte stycket av anvisningarna till nämnda lagrum. Värdet av skattepliktiga förmåner skall bestämmas enligt punkten 10 av anvisningarna till 32 KL samt 42 KL och punkterna 1, 2, 3, 4 och 6 av anvisningarna till detta lagrum. I punkten 2 av anvisningarna till 42 KL regleras värderingen av bilförmån. För denna värdering har utfärdats särskilda föreskrifter (RSFS 1999:20) och rekommendationer m.m. (RSV S 1999:39). Skatteavdrag skall beräknas enligt 8 kap. 14-17 skattebetalningslagen (1997:483), SBL. 1 Beträffande närmast föregående år, se RSV S 1998:40. Nytillkomna och ändrade partier har markerats med kantstreck. Vissa redaktionella ändringar har också gjorts utan att detta har markerats.

2 Vid beräkning av skatteavdrag skall hänsyn inte tas till förmån av fri resa inom Europeiska unionens medlemsländer 2 eller EES-länderna i samband med tillträdande eller frånträdande av anställning eller uppdrag (8 kap. 24 SBL). Vidare har skattemyndigheten enligt 8 kap. 23 SBL rätt att efter ansökan från arbetsgivare besluta att hänsyn inte skall tas till förmån av fri hemresa vid beräkningen av skatteavdrag till den del förmånen inte överstiger avdragsgillt belopp enligt punkt 3 b av anvisningarna till 33 KL. Underlag för beräkning av skatteavdrag är enligt 8 kap. 14 SBL inkomstförmånernas sammanlagda värde enligt följande bestämmelser. Värdet av reseförmåner som avses i punkt 6 av anvisningarna till 42 KL skall beräknas till det värde som följer av tredje-femte styckena samma anvisningspunkt. Värdet av förmån av räntefritt lån eller lån där räntan understiger marknadsräntan skall beräknas enligt punkt 10 tredje - femte styckena av anvisningarna till 32 KL. Värdet av förmån av bostad, som ligger i Sverige och som inte är semesterbostad, skall beräknas enligt särskilda grunder (8 kap. 15 SBL). Värdet av annan förmån än bilförmån, vissa reseförmåner och bostadsförmån, som inte avser förmån av semesterbostad, beräknas enligt 42 andra stycket KL, punkt 1 andra och tredje styckena samt punkt 3 av anvisningarna till nämnda paragraf. Om skattemyndigheten bestämt värdet av förmånen enligt bestämmelserna i 9 kap. 2 andra stycket SBL skall detta värde användas även vid beräkning av skatteavdrag (8 kap. 16 SBL). Har mottagaren lämnat ersättning för en förmån, skall förmånsvärdet sättas ned med ersättningens belopp (8 kap. 14 SBL och punkten 4 första stycket av anvisningarna till 42 KL). Underlaget för beräkning av socialavgifter skall bestämmas enligt 2 kap. 3 lagen (1981:691) om socialavgifter, SAL. Skattepliktiga förmåner skall enligt 9 kap. 2 SBL tas upp till ett värde som bestäms i enlighet med 8 kap. 14, 15 och 17 SBL. Om det föreligger fall som avses i punkt 4 andra och tredje styckena av anvisningarna till 42 KL (jämkning av värdet av bilförmån och förmån av fri kost om det finns synnerliga skäl) får skattemyndigheten på framställning av arbetsgivaren bestämma värdet av förmånen med hänsyn härtill (9 kap. 2 SBL). Detsamma gäller värde av bostadsförmån som 2 EU-/EES-länder: Sverige, Danmark, Finland, Belgien, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Storbritannien, Tyskland, Österrike. Enbart EES-länder: Island, Liechtenstein, Norge.

3 bestäms enligt 8 kap. 15 SBL och som avviker med mer än 10 % från det värde som följer av 42 första stycket KL samt vad som sägs om representationsbostad m.m. i punkten 1 andra stycket av anvisningarna till 42 KL. RSV har meddelat föreskrifter om värdet av förmån av fri kost (RSFS 1999:19) och om värdet av förmån av bostad som ligger i Sverige och som inte är semesterbostad (RSFS 1999:18). Dessa skall tillämpas vid beräkning av skatteavdrag och arbetsgivaravgifter för beskattningsåret 2000. Föreskriften om värdet av förmån av fri kost skall också tillämpas vid 2001 års taxering. 2 Allmänna principer De förmåner som behandlas i detta meddelande är förmåner som utgår i annan form än kontanta medel. Alla förmåner som utgått för tjänsten är i princip skattepliktig inkomst för mottagaren. Från denna huvudprincip finns det undantag, varav några avser vissa särskilt i KL uppräknade förmåner. Den andra typen av undantag avser renodlade personalvårdsförmåner. De från beskattning undantagna förmånerna anges i 19, 32 3 a - 3 h mom. KL samt punkt 3, 3 a, 3 b och 7 av anvisningarna till 32 KL. Med förmån som utgått för tjänsten avses förmåner i anställningsförhållande och uppdragsförhållande, förmåner som lämnas som ersättning för tillfälligt arbete eller skattepliktiga förmåner som av annan anledning skall beskattas som inkomst av tjänst. Skattepliktiga förmåner skall i regel värderas till marknadsvärdet, vilket är det pris man regelmässigt betalat på orten för varan eller tjänsten. För värdering av vissa förmåner används schabloner. De i dessa rekommendationer m.m. använda begreppen arbetsgivare och anställd avser normalt även uppdragsgivare eller annan utgivare av förmån samt uppdragstagare eller annan mottagare av förmån. Det finns emellertid situationer där likhetstecken inte kan sättas mellan de olika begreppen. Frågan måste därför särskilt beaktas när det i det enskilda fallet gäller en uppdragsgivare etc. Det är inte möjligt att uttömmande ange i vilka situationer som likhetstecken inte kan sättas. Om arbetsgivaren lämnar en förmån till annan än den anställde och detta skett på grund av den anställdes tjänst är förmånen skattepliktig hos den anställde (indirekt förmån). Om den anställde betalar för en skattepliktig förmån skall förmånsvärdet sättas ned med det belopp som erlagts. För att

4 den anställde skall anses ha betalat för en skattepliktig förmån krävs att betalningen skett av nettolönen, antingen genom kontant betalning till arbetsgivaren eller genom att arbetsgivaren gör ett avdrag från den anställdes nettolön. En sänkning av den kontanta bruttolönen innebär inte att den anställde kan anses ha utgett ersättning för en förmån. 2.1 Arbetsgivaravgifter och skatteavdrag Värdet av alla skattepliktiga förmåner som utgått för tjänsten utgör underlag för uttag av socialavgifter. Avgiften skall normalt betalas i form av arbetsgivaravgifter. Har mottagaren av förmånen fyllt 65 år vid årets ingång skall i stället utbetalaren erlägga särskild löneskatt. I vissa fall skall avgiften/den särskilda löneskatten tas ut i form av egenavgifter. I regel är det den som utger en skattepliktig förmån som skall betala arbetsgivaravgifter. En grundläggande förutsättning är dock att förmånen är att anse som ersättning för arbete eller av annat skäl har utgått för tjänsten. När det gäller skattepliktig rabatt, bonus eller annan förmån, som ges ut på grund av kundtrohet eller liknande, skall dock arbetsgivaravgifter betalas av den som slutligt har stått för de kostnader som ligger till grund för förmånen om denne är någon annan än den som är skattskyldig för förmånen. Med att någon slutligt har stått för kostnaderna avses i detta sammanhang t.ex. det fallet att en arbetsgivare betalar en tjänsteresa eller ett hotellrum men det är resenären eller gästen som får någon form av rabatt eller bonus. I sådant fall är det arbetsgivaren som skall betala arbetsgivaravgifter. Sådan rabatt m.m. skall anses utgiven den månad som arbetsgivaren har fått kännedom om att förmånen åtnjutits. Den som är skattskyldig för förmånen är skyldig att senast månaden efter det att förmånen åtnjutits lämna upplysningar (ej muntliga) till den som stått för de kostnader som ligger till grund för förmånen. Upplysningarna skall avse förmånens art och omfattning och när den åtnjutits. Arbetsgivarens redovisningsskyldighet i skattedeklarationen inträder - vad gäller trohetsrabatter - först månaden efter det att arbetsgivaren fått kännedom om att förmånen åtnjutits. Om en förmån eller ersättning getts ut eller anses utgiven av en fysisk person som är bosatt utomlands eller en utländsk juridisk person och det inte finns något anställningsförhållande mellan utbetalaren och den som får ersättningen eller förmånen, skall arbetsgivaravgifter betalas av den svenska arbetsgivaren om förmånen eller ersättningen har getts ut på grund av tjänsten hos denne. På motsvarande sätt som gäller i fråga om rabatter m.m. som ges ut på grund av kundtrohet eller liknande skall den som är skattskyldig för en förmån eller ersättning som getts ut eller anses utgiven av

5 en fysisk person bosatt utomlands eller en utländsk juridisk person utan att det finns ett anställningsförhållande - på annat sätt än muntligen - lämna uppgifter om förmånens eller ersättningens omfattning till den kontrolluppgiftsskyldige. Den anställde skall även lämna uppgift om vilken månad förmånen åtnjutits eller anses åtnjuten respektive ersättningen erhållits. Uppgifterna skall lämnas senast månaden efter det att förmånen åtnjutits eller anses åtnjuten respektive ersättningen erhållits (jmf. prop. 1997/98:133 s. 43). Bestämmelsen omfattar även uppdragsförhållanden (prop. 1997/98:133 s. 50). Vid beräkningen av arbetsgivaravgifter kan arbetsgivaren efter ansökan hos skattemyndigheten få det schablonberäknade förmånsvärdet av fri kost justerat om det finns synnerliga skäl för jämkning vid inkomsttaxeringen enligt punkt 4 andra stycket av anvisningarna till 42 KL. Möjlighet till justering av förmånsvärdet vid beräkning av arbetsgivaravgifter till det värde som följer av 42 första stycket KL (ortens pris) finns också när det schablonberäknade värdet av förmån av bostad, som ligger i Sverige och som inte är semesterbostad, avviker med mer än 10 % från i orten gällande hyrespris samt när grund för jämkning av förmånsvärdet föreligger p.g.a. representation m.m. Arbetsgivaren kan ansöka om justering av värdet av kostförmån och bostadsförmån hos den skattemyndighet där denne är registrerad för inbetalning och redovisning av arbetstagarens skatt. Erhålls beslut om justerat förmånsvärde vid beräkning av arbetsgivaravgifter skall arbetsgivaren underrätta den anställde om beslutet. Skyldigheten att göra skatteavdrag gäller för den som betalar kontant ersättning för arbete oavsett om utgivaren är s.k. huvudarbetsgivare eller inte, 5 kap. 1 och 2 SBL. Förutsättningen är, enligt 3 och 5 samma lag, att den kontanta ersättningen från en och samme utbetalare uppgår till minst 1 000 kr under inkomståret samt att mottagaren inte åberopat F-skattsedel. Huvudarbetsgivaren skall göra skatteavdrag på värdet av kontant ersättning och förmåner enligt skattetabell, 8 kap. 1 och 11 SBL. För den som inte är huvudarbetsgivare skall skatteavdrag göras med 30 % av värdet på kontant ersättning och förmåner, 5 kap. samt 8 kap. 6, 8 och 14 SBL. I fråga om skattepliktig rabatt, bonus eller annan förmån, som ges ut på grund av kundtrohet eller liknande skall som utbetalare anses den som har stått för de kostnader som ligger till grund för förmånen. När denne har fått kännedom om att

6 den skattskyldige har åtnjutit förmånen skall den medräknas i underlaget för beräkning av skatteavdrag (prop. 1996/67:19 s. 92). Om en förmån eller ersättning getts ut eller anses utgiven av en fysisk person som är bosatt utomlands eller en utländsk juridisk person och det inte finns något anställningsförhållande mellan utbetalaren och den som får ersättningen eller förmånen, skall den svenske arbetsgivaren - när denne av arbetstagaren fått sådan uppgift som framgår av 3 kap 4 a lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter, LSK - göra skatteavdrag på grundval av förmånens värde. En förutsättning är att förmånen har getts ut på grund av tjänsten hos denne (prop. 1997/98:133 s. 43 och 51). Bestämmelsen omfattar även uppdragsförhållanden. Har arbetsgivaren fått beslut om justering av förmånsvärdet vad avser schablonvärderad kostförmån eller bostadsförmån vid beräkning av arbetsgivaravgifter skall det justerade värdet även användas vid beräkning av skatteavdrag, 8 kap. 16 SBL. Detta beslut påverkar inte arbetstagarens möjlighet att få ändrad beräkning av sin preliminära skatt. I en ansökan från arbetstagaren bör dock anges att arbetsgivaren har erhållit ett sådant beslut. Arbetstagaren är inte heller förhindrad att hos arbetsgivaren begära att högre skatteavdrag görs. Efter ansökan från arbetsgivaren, får skattemyndigheten också besluta att denne vid beräkning av skatteavdrag inte skall ta hänsyn till förmån av fri hemresa till den del värdet av förmånen inte överstiger det belopp som enligt bestämmelserna i punkt 3 b av anvisningarna till 33 KL är avdragsgillt vid taxeringen. Den omständigheten att arbetsgivaren inte skall göra skatteavdrag på värdet av förmånen av fri hemresa påverkar inte skyldigheten att betala socialavgifter. 3 Skattefria förmåner Enligt 19, 32 3 a - 3 f och 3 h mom. KL samt punkterna 3, 3 a, 3 b och 6 av anvisningarna till samma paragraf skall nedan uppräknade förmåner, under vissa förutsättningar, inte tas upp som skattepliktig intäkt. Dessa förmåner m.m. behandlas närmare under avsnitt 3.1-3.10 och 4.4.9. - Fri grupplivförsäkring och fri gruppsjukförsäkring - Fri försäkring som avser reseskydd under tjänsteresa - Fri hälso- och sjukvård eller tandvård som inte är offentligt finansierad - Fri hälso- och sjukvård eller tandvård utomlands och läkemedel vid vård utomlands

7 - Fri vaccination - Fri företagshälsovård - Rehabilitering - Fri tandvård i vissa andra fall - Arbetsredskap - förmåner av begränsat värde - Datorutrustning - Fria arbetskläder och fri uniform - Gåvor - Personalrabatter - Personalvårdsförmåner - Fri resa i vissa fall - Fri utbildning m.m. vid personalavveckling - Fri kost i vissa fall 3.1 Fri grupplivförsäkring och fri gruppsjukförsäkring (32 3 a mom. KL) Förmån av fri grupplivförsäkring är skattefri för den anställde. Har sådan förmån erhållits i enskild tjänst och utgått efter väsentligt förmånligare grunder än vad som gäller för statligt anställda, uppkommer dock en skattepliktig förmån. Det skattepliktiga förmånsvärdet utgörs därvid av den del av förmånens värde som överstiger vad en statsanställd skulle ha fått i motsvarande situation. Förmån av fri gruppsjukförsäkring är skattefri om den utformats efter grunder som fastställts i kollektivavtal mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer. Belopp som utfaller p.g.a. sådan försäkring är skattepliktig intäkt om ersättningen avser inkomstbortfall eller pension. Ersättningen beskattas dock inte om försäkringsfallet inträffat före 1 januari 1991. 3.2 Fri försäkring som avser reseskydd under tjänsteresa (punkt 3 av anvisningarna till 32 KL) Förmån av fri försäkring som avser reseskydd under tjänsteresa är inte skattepliktig.

8 Med reseskydd avses skydd mot skador på person eller egendom som uppkommer vid resa. Reseskyddet kan omfatta bl.a. stöld av och skador på resgods, ansvarsskada, rättsskydd, överfallsskydd, kostnader vid olycksfall eller akut sjukdom, invaliditets- och dödsfallsersättning p.g.a. olycksfallsskada, hemresa vid t.ex. sjukdom eller dödsfall hemma, strejk och andra förseningar. 3.3 Förmåner av fri hälso- och sjukvård, tandvård, läkemedel, företagshälsovård och rehabilitering, 32 3 b mom. KL (se även avsnitt 4.7). 3.3.1 Fri hälso- och sjukvård, fri tandvård och fria läkemedel Förmån av fri offentligt finansierad hälso- och sjukvård samt tandvård är enligt huvudregeln skattepliktig. Förmån av fria läkemedel är, oavsett hur den finansieras, enligt huvudregeln en skattepliktig förmån. Se även avsnitt 4.7. I lagstiftningen ges ingen formell definition av begreppet offentligt finansierad vård. I förarbetena (prop. 1994/95:182 s. 20) sägs emellertid att den offentligt finansierade vården bekostas av det allmänna genom bl.a. den allmänna försäkringen och andra offentliga finansieringssystem. Den icke offentligt finansierade vården ligger alltså utanför det offentliga finansieringssystemet och bekostas ofta genom privata sjukvårdsförsäkringar. Vad som menas med hälso- och sjukvård framgår av hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), HSL. Med hälso- och sjukvård avses i HSL åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador. Av tandvårdslagen (1985:125) framgår vad som avses med begreppet tandvård. Reglerna innebär alltså att anställda i allmänhet skall beskattas för ersättningar från arbetsgivaren för patientavgifter som tagits ut inom den offentligt finansierade hälso- och sjukvården och tandvården och för läkemedel. Arbetsgivaren skall följaktligen göra preliminärskatteavdrag och betala arbetsgivaravgifter för sådana ersättningar. Som intäkt tas inte upp en anställds förmån av fri - hälso- och sjukvård eller tandvård som inte är offentligt finansierad, - hälso- och sjukvård eller tandvård utomlands och läkemedel vid vård utomlands (oberoende av om vården kan anses offentligt finansierad eller inte) eller - tandbehandling som har bedömts som nödvändig med hänsyn till tjänstens krav för Försvarsmaktens submarina och flygande personal och för andra med i huvudsak likartade arbetsförhållanden.

9 Vad som ovan sagts gäller även i de fall ersättning för sjukvårds- eller läkarkostnader betalas från en sjuk- eller olycksfallsförsäkring tagen i samband med tjänst. Ersättning för kostnader vid olycksfall och akut sjukdom som vid tjänsteresa utbetalas från reseförsäkring är undantagen från beskattning. Se avsnitt 3.2. Med läkemedel avses läkemedel enligt läkemedelslagen (1992:859). 3.3.1.1 Arbetsgivarens avdragsrätt för kostnader för fri hälso- och sjukvård, fri tandvård och fria läkemedel (punkt 34 av anvisningarna till 23 KL) Arbetsgivaren har i regel rätt till avdrag för sina personalkostnader (punkt 1 av anvisningarna till 23 KL). Avdragsrätten för vårdkostnader omfattar kostnader för anställdas offentligt finansierade hälso- och sjukvård samt offentligt finansierade tandvård. Avdragsrätten omfattar också kostnader för anställdas läkemedel. Vad som avses med läkemedel framgår av avsnitt 3.3.1. Se dock nedan beträffande kostnader som uppkommit utomlands. För icke offentligt finansierad hälso- och sjukvård eller tandvård får i normalfallet avdrag inte göras. Avdragsrätt föreligger dock om kostnaderna avser en anställd som inte omfattas av den offentligt finansierade vården enligt lagen om allmän försäkring (1962:381), AFL eller annan författning. Det gäller personer som inte är bosatta i Sverige och andra som inte har rätt till vårdförmåner i Sverige vid sjukdom och moderskap enligt vad som följer av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpning av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen. Jfr prop. 1994/95:182 s. 24. Vidare gäller att avdragsreglerna är desamma oavsett om arbetsgivaren direkt betalar vårdkostnaden eller betalar premier för en privat sjukvårdsförsäkring som finansierar vården. I fråga om kostnader för hälso- och sjukvård, tandvård och läkemedel utomlands får avdrag göras endast när kostnaderna uppkommit vid insjuknande i samband med tjänstgöring utomlands. Avdrag får också göras för försäkringar som enbart tar sikte på sjukdomsfall i utlandet. Om arbetsgivaren ersätter den anställde för vård under den anställdes utlandssemester föreligger däremot inte någon avdragsrätt (nämnd prop. s. 25).

10 3.3.2 Fri vaccination Förmån av fri vaccination som betingas av tjänsten är skattefri (32 3 b mom. KL). Det gäller t.ex. influensavaccinationer eller vaccinationer inför en tjänsteresa (prop. 1994/95:182 s. 44). Enligt punkt 34 av anvisningarna till 23 KL får arbetsgivaren göra avdrag för kostnader för vaccinationer som betingas av verksamheten. 3.3.3 Fri företagshälsovård Förmån av fri företagshälsovård beskattas inte (32 3 b mom. KL). Enligt prop. 1994/95:182 s. 28 är företagshälsovården organisations- och gruppinriktad. Inslaget av individuellt inriktad vård är begränsat och ingår endast som ett led i arbetet med att kartlägga och förbättra arbetsmiljön. För den anställde kan därför förmånen av fri företagshälsovård knappast innebära några inbesparade levnadskostnader eller på annat sätt utgöra grund för förmånsbeskattning. Definitionen på företagshälsovård bör enligt propositionen styras av arbetsmiljö- och rehabiliteringslagstiftningen. Med ledning av arbetsmiljölagen (1977:1160), AML, AFL och dess förarbeten kan företagshälsovård beskrivas på följande sätt, allt enligt nämnd prop. s. 28. * Företagshälsovården är en professionell och oberoende rådgivare för såväl arbetsgivare som arbetstagare. * Företagshälsovården har till uppgift att arbeta på ett sådant sätt att ändamålet med arbetsmiljölagen uppfylls. * Företagshälsovården arbetar med det förebyggande arbetsmiljöarbetet (jfr Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse om Internkontroll av arbetsmiljön, AFS 1992:6) och arbetslivsinriktad rehabilitering (jfr Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse om Arbetsanpassning och rehabilitering, AFS 1994:1). *Företagshälsovårdens verksamhet är baserad på en bred kompetens inom ämnesområden som medicin, teknik, beteendevetenskap, arbetsorganisation och rehabiliteringsmetodik. * Företagshälsovården identifierar och beskriver sambanden mellan arbetsmiljö, organisation, produktivitet och hälsa samt lämnar förslag till åtgärder och verkar aktivt för att dessa genomförs. I arbetsmiljölagen (1997:1160) har i 3 kap. 2 b genom SFS 1999:841 införts följande definition av begreppet företagshälsovård. Med företagshälsovård avses enligt nämnda bestämmelse en oberoende expertresurs inom områdena arbetsmiljö och rehabilitering. Företagshälsovården skall särskilt arbeta för att förebygga och undanröja hälsorisker på arbetsplatser samt ha kompetens att identifiera och beskriva

11 sambanden mellan arbetsmiljö, organisation, produktivitet och hälsa. Det bör observeras att offentligt finansierade hälso- och sjukvårdstjänster, som tillhandahålls inom företagshälsovårdsorganisationerna, skall hanteras enligt de regler som gäller för sådan vård. Se avsnitten 3.3.1 och 4.7. Arbetsgivaren får göra avdrag för kostnader för företagshälsovård (punkt 34 av anvisningarna till 23 KL). 3.3.4 Rehabilitering Förmån av förebyggande behandling eller rehabilitering beskattas inte (32 3 b mom. KL). Dessa åtgärder förekommer i många former. Enligt 22 kap. 3 AFL skall arbetsgivaren i samråd med den anställde svara för att dennes behov av rehabilitering snarast klarläggs och att de åtgärder vidtas som behövs för en effektiv rehabilitering. Arbetsgivaren skall göra en rehabiliteringsutredning och försäkringskassan samordnar och utövar tillsyn över rehabiliteringsinsatserna. Även AML innehåller bestämmelser om rehabilitering (3 kap. 2 a ). Med stöd av bl.a. tidigare huvudavtal på arbetsmarknaden har olika branscher utvecklat egna rutiner för rehabilitering. Därutöver har enskilda företag rehabiliteringsprogram. Förebyggande medicinsk behandling enligt 3 kap. 7 b AFL och arbetslivsinriktad rehabilitering enligt 22 kap. AFL sker under försäkringskassans överinseende. Därutöver förekommer rehabilitering utanför försäkringskassans kontroll (prop. 1994/95:182 s. 30). Skattefriheten är inte beroende av att arbetsgivaren kan visa att förutsättningarna för avdragsrätt är uppfyllda (se avsnitt 3.3.4.1). 3.3.4.1 Arbetsgivarens avdragsrätt för kostnader för förebyggande behandling och rehabilitering (punkt 34 av anvisningarna till 23 KL) Arbetsgivaren får göra avdrag för kostnader för arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder, om han skall svara för dem enligt 22 kap. AFL eller om han kan visa att rehabiliteringen syftar till att den anställde skall kunna fortsätta att förvärvsarbeta. Avdrag får även göras för kostnader för förebyggande behandling, om arbetsgivaren kan visa att behandlingen har ett sådant syfte. I förarbetena (prop. 1994/95:182 s. 31) ges följande exempel på åtgärder som kan syfta till att den anställde skall kunna fortsätta att förvärvsarbeta.

12 Vad som här avses är anställda som har en förhöjd sjukdomsrisk. Den sjukdom som kan befaras uppkomma skall vara av sådan art att den kan förväntas leda till nedsättning av arbetsförmågan. Som exempel kan nämnas sjuklig övervikt. Det kan också gälla funktionsträning, t.ex. hörselträning, talträning och rörelseträning i bassäng. I dessa fall har en sjukdom orsakat en bestående funktionsnedsättning. Behandlingen avser inte att bota sjukdomen utan att förbättra eller motverka en försämring av sjukdomen i syfte att förhindra att arbetsoförmåga uppstår eller ökar. Några exempel på vanliga rehabiliteringsåtgärder som bör vara avdragsgilla är behandling hos sjukgymnast, vård av missbrukare på behandlingshem och ryggträning på rygginstitut. För att bestämmelserna inte skall missbrukas bör vissa krav ställas för att avdrag skall medges. Några formella beviskrav med läkarintyg bör emellertid inte finnas. Flertalet fall torde vara tämligen klara och inte kräva någon närmare utredning. Det bör räcka med att hänvisa till t.ex. försäkringskassans behandlingsplan. I andra fall kan intyg krävas av behandlande personal (nämnd prop. s. 31). På grund av arbetsgivarens rehabiliteringsansvar förekommer försäkringar som bl.a. täcker kostnaderna för arbetsgivarnas rehabiliteringsutredningar. En annan försäkring inom rehabiliteringsområdet är krisförsäkring som bekostar bl.a. psykologstöd när personalen blivit utsatt för rån e.d. Sådana försäkringar som bekostar åtgärder inom ramen för 22 kap. AFL eller som syftar till att den anställde skall kunna fortsätta att förvärvsarbeta bör också vara avdragsgilla (nämnd prop. s. 31). 3.3.5 Enskilda näringsidkare och delägare i handelsbolag (punkt 34 av anvisningarna till 23 KL) Någon avdragsregel som tar sikte på offentligt finansierad hälso- och sjukvård, offentligt finansierad tandvård eller läkemedelskostnader är inte erforderlig. För en näringsidkare blir ett sådant avdrag meningslöst eftersom avdraget skall minskas med belopp motsvarande förmånen för en anställd, dvs. med samma belopp som avdraget (patientavgifter e.d.). Se prop. 1994/95:182 s. 32. I fråga om kostnader för icke offentligt finansierad hälsooch sjukvård samt tandvård får avdrag göras endast om kostnaderna avser en näringsidkare eller delägare i handelsbolag som inte omfattas av den offentligt finansierade vården. När det gäller kostnader för hälso- och sjukvård, tandvård och läkemedel utomlands får avdrag göras endast när kostnaderna uppkommer vid insjuknande i samband med tjänstgöring utomlands.

13 Avdrag får göras för kostnader för vaccination som betingas av verksamheten. Avdrag får vidare göras för företagshälsovård. Avdrag får göras för rehabilitering om den skattskyldige kan visa att åtgärderna syftar till att han eller hon skall kunna fortsätta sitt arbete. 3.4 Arbetsredskap och arbetskläder (32 3 c mom. KL) 3.4.1 Arbetsredskap - förmåner av begränsat värde Om en vara eller en tjänst, som en anställd erhåller av arbetsgivaren, är av väsentlig betydelse för utförandet av hans arbetsuppgifter, skall förmånen av varan eller tjänsten inte tas upp som intäkt, om förmånen är av begränsat värde för den anställde och inte utan svårighet kan särskiljas från nyttan i anställningen (32 3 c mom. första stycket KL). Regeln är begränsad till att avse det fall arbetsgivaren direkt betalar den aktuella utrustningen eller tjänsten. Regeln kan alltså inte tillämpas om arbetsgivaren utger en kostnadsersättning till den anställde (prop. 1994/95:182 s. 40). Det sagda torde vidare innebära att regeln inte är tillämplig om arbetsgivaren låter äganderätten till den aktuella utrustningen övergå till den anställde. För att varan eller tjänsten skall anses vara av väsentlig betydelse för utförandet av den anställdes arbetsuppgifter bör enligt förarbetena (nämnd prop. s. 44) krävas att betydelsen är påtaglig utan att varan eller tjänsten behöver vara direkt nödvändig för arbetets utförande. För skattefrihet krävs vidare att den förmån som den skattskyldige får av varan eller tjänsten är av begränsat värde. Däri ligger att förmånsvärdet inte får uppgå till större belopp. Någon absolut beloppsgräns för vad som är begränsat värde kan inte anges. Flera olika faktorer bör vägas in vid bedömningen, som t.ex. förmånens faktiska värde och om den innebär en faktisk inbesparing i en anställds normala privata levnadskostnader (nämnd prop. s. 44). En ytterligare förutsättning är att förmånen inte utan svårighet kan särskiljas från nyttan i anställningen. Härmed avses att det är själva förmånen som sådan eller värdet därav som inte kan särskiljas. Som exempel kan nämnas att arbetsgivaren betalar en tidningsprenumeration och tidningen är av väsentlig betydelse för tjänsteutövningen. Om tidningen också är av visst privat värde är förmånen emellertid svår att skilja ut. Som ett annat exempel där värdet av en förmån är svår att särskilja från varans eller tjänstens nytta i anställningen kan nämnas användandet av en persondator för privat bruk när datorn har betalats av arbetsgivaren och det inte är fråga om sådan förmån av fri dator som anges i 32 3

14 c mom. andra stycket KL, se nedan. Det skall alltså vara fråga om en närmast ofrånkomlig biförmån (nämnd prop. s. 40 och 44). Betr. datorutrustning för privat bruk, se avsnitt 3.4.1.1. Däremot kan t.ex. privata telefonsamtal från ett telefonabonnemang som arbetsgivaren står för särskiljas från tjänstesamtalen genom t.ex. en specificerad telefonräkning. I sistnämnda fall skall alltså beskattning ske på vanligt sätt för förmånen av privatsamtal (nämnd prop. s. 44). Bestämmelsen har en generell utformning som gäller alla typer av varor och tjänster som arbetsgivaren tillhandahåller den anställde och som helt eller delvis har karaktär av arbetsredskap. Frågan om skattefrihet skall bedömas med hänsyn till de särskilda förhållanden som föreligger i det enskilda fallet (SkU 1994/95:25 s. 18). Jfr avsnitt 4.12 Förmån av fri telefon, TV-licens, tidning/tidskrift. Även om förutsättningarna för skattefrihet i övrigt är uppfyllda bör en av arbetsgivaren betald prenumeration på en dagstidning av nyhetsoch allmänpolitisk karaktär och som delas ut i bostaden inte anses ha ett sådant begränsat värde att skattefrihet föreligger om inte den anställde själv eller någon i hans hushåll betalar prenumerationen på eller förmånsbeskattas för minst en tidning av liknande slag. 3.4.1.1 Datorutrustning för privat bruk Förmånen av att använda en datorutrustning som arbetsgivaren tillhandahåller för privat bruk skall inte tas upp som intäkt om förmånen väsentligen riktar sig till hela den stadigvarande personalen på arbetsplatsen (32 3 c mom. KL). Skattefriheten förutsätter att arbetsgivaren direkt betalar kostnaden för datorutrustningen, antingen genom att köpa eller hyra den. Skattefriheten bör också gälla om den anställde betalar ersättning för datorn, så länge detta inte görs på ett sådant sätt att det kommer att bedömas som ett köp. Förfaranden som innebär att äganderätten till utrustningen övergår till den anställde till ett av arbetsgivaren subventionerat pris omfattas inte av skattefriheten. I dessa fall får frågan om en skattepliktig förmån uppkommer bedömas utifrån gällande regler (prop. 1996/97:173 s. 53 f och 60). Väsentlighetskriteriet innebär att erbjudandet bör rikta sig till i princip alla kategorier anställda på en och samma arbetsplats. Inom denna grupp behöver erbjudandet bara t.ex. rikta sig till dem som inte redan disponerar en lånedator (nämnd prop. s. 54).

15 Vid återkommande erbjudande om datorutrustning till anställda bör detta rikta sig till alla tillsvidareanställda som tidigare inte accepterat ett sådant erbjudande. Med kravet att erbjudandet skall väsentligen gälla hela den stadigvarande personalen på arbetsplatsen bör i första hand förstås att erbjudandet skall komma alla tillsvidareanställda till del. För skattefrihet bör inte krävas att erbjudandet också skall gälla vid olika tidsbegränsade anställningar, t.ex. vikariat, praktikarbete eller feriearbete. Däremot omfattas dessa av skattefriheten om arbetsgivaren erbjuder dem lånedatorer. Om en person som tillhör den stadigvarande personalen blir uppsagd bör han eller hon också under uppsägningstiden anses tillhöra den stadigvarande personalen. Uppdragstagare omfattas inte av bestämmelsen (nämnd prop. s. 60). För skattefrihet bör inte krävas att erbjudandet också skall rikta sig till uppdragstagare. Däremot bör de omfattas av skattefriheten om arbetsgivaren erbjuder dem lånedatorer. Däremot får anställd i fåmansföretag anses omfattas om förutsättningarna för skattefrihet enligt bestämmelsen är uppfyllda (jfr nämnd prop. s. 54). Detta gäller även om den anställde är delägare eller företagsledare i företaget. Om arbetsgivaren däremot begränsar erbjudandet att låna hem datorer till enstaka anställda eller till en viss personalkategori, bör frågan om skattepliktig förmån uppkommer bedömas utifrån om datorutrustning är av väsentlig betydelse för utförandet av den anställdes arbetsuppgifter etc. En annan sak är att antalet datorer som företaget har ekonomisk möjlighet att tillhandahålla kan vara begränsat. Även i dessa fall bör dock i princip hela personalen utan åtskillnad ha samma möjlighet att ta del av erbjudandet genom t.ex. ett lottningsförfarande (nämnd prop. s. 54). En grundläggande förutsättning för skattefrihet bör vara att de villkor som är förenade med erbjudandet om datorutrustning är lika för hela den stadigvarande personalen på arbetsplatsen.

16 Arbetsgivaren bör dock inte - med bibehållen skattefrihet för de anställda - kunna ställa som villkor att den anställde skall genomgå viss datautbildning och uppvisa godkänt testresultat för att få fortsätta att låna datorutrustningen. Ett vanligt villkor som förenas med erbjudandet är att den anställde skall vidkännas ett s.k. bruttolöneavdrag. Den omständigheten att lika stort bruttolöneavdrag kan leda till att skatteuttaget kan bli olika för olika individer bör inte anses medföra att olika villkor skall anses föreligga. Med datorutrustning i detta sammanhang avses i första hand själva datorn inklusive bildskärm, tangentbord o.d. och nödvändiga program. I utrustningen bör även kunna ingå t.ex. skrivare och modem. Däremot skall inte abonnemang på uppkopplingar mot t.ex. Internet hänföras till skattefri datorutrustning. Det förekommer att datautbildning sker genom självstudier på fritiden med hjälp av bl.a. interaktiva utbildningsprogram på Internet. Om utbildningen är att jämställa med fullgörande av tjänst bör även förmånen av fritt Internetabonnemang vara undantagen från beskattning så länge utbildningen pågår. Skattefriheten avser endast en datorutrustning per anställd (nämnd prop. s. 60). Bestämmelsen om skattefrihet för förmånen att få låna eller hyra datorutrustning av arbetsgivaren riktar sig till personal på arbetsplatsen. Med arbetsplats avses i detta sammanhang en naturligt avgränsad arbetsplatsenhet, geografiskt eller verksamhetsmässigt. För de som arbetar i en och samma byggnad är det normalt fråga om en och samma arbetsplats och så bör även anses vara fallet när arbetet visserligen bedrivs i flera byggnader men dessa ligger samlade inom ett väl avgränsat område (nämnd prop. s. 60). Vid anställningens upphörande bör utgångspunkten vara att datorutrustningen återlämnas till arbetsgivaren. Ingenting bör dock hindra att den anställde då förvärvar utrustningen. Om detta sker till marknadspriset uppkommer inte någon skattepliktig förmån (nämnd prop. s. 54). 3.4.2 Fria arbetskläder och fri uniform

17 Förmån av fria arbetskläder och fri uniform är skattefri för mottagaren. Med arbetskläder avses, förutom skydds- och överdragskläder, kläder som är särskilt avpassade för arbetet och inte lämpligen kan användas privat. 3.4.2.1 Arbetskläder I förarbetena till bestämmelsen (prop. 1987/88:52 s. 58-59) anförs bl.a. följande. Arbetskläder som på grund av arbetets beskaffenhet utsätts för starkt slitage, kraftig nedsmutsning eller annars förbrukas osedvanligt snabbt bör undantas från beskattning. Exempel på yrkesgrupper som kan anses ha sådana arbetskläder är betongarbetare, murare, smidesarbetare och svetsare. Även kläder som är särskilt avpassade för arbetet och som inte lämpligen kan användas privat bör undantas från beskattning. Så kan vara fallet på grund av klädernas utformning, t.ex. snitt och färgsättning eller på grund av att de är särskilt utpräglade för det slags yrkesutövning det är fråga om, t.ex. kläder som skall användas av anställda i ett företag inom livsmedels-, restaurang- och hotellnäringen eller i sjukvården. Skattefrihet bör dock inte generellt gälla för kläder av enhetlig typ som av tradition bärs av anställda i vissa verksamheter. I de fallen rör det sig många gånger om kläder som med fördel också kan användas privat. 3.4.2.2 Uniform 3.5 Gåvor Förmån av fria arbetskläder, som utgörs av sådan typ av klädsel som i och för sig lämpar sig för privat bruk, t.ex. kostym och dräkt, bör anses vara skattefri om arbetsgivarens namn, symbol eller logotyp är varaktigt applicerat på klädseln på ett sätt som gör att den märkbart avviker från vanliga kläder och därför inte kan antas komma att användas för privat bruk. För skattefrihet för förmån av fri uniform bör gälla att uniformen avser sådan klädedräkt för tjänstebruk som fastställts och utformats i detalj av myndighet eller arbetsgivare. En uniforms primära syfte bör vara att utmärka en viss befattning eller vissa befogenheter. Karaktäristiskt för en uniform är att den har en från vanliga kläder tydligt avvikande utformning.

18 Julgåva, jubileumsgåva och minnesgåva från arbetsgivare är under vissa förutsättningar skattefria. Skattefriheten gäller alla slag av gåvor med undantag för pengar och andra kontanta medel. Med kontanta medel jämställs presentkort, värdepapper (t.ex. aktie, konvertibelt skuldebrev, obligation eller köpoption) eller liknande värdehandling. 3.5.1 Julgåva (32 3 d mom. punkt 1 KL) Julgåva av mindre värde till anställda är skattefri. Julgåva bör anses vara av mindre värde om värdet inte överstiger 350 kr inklusive mervärdesskatt. Detta belopp är ett s.k. gränsbelopp, vilket innebär att gåvan bör beskattas från första kronan, om värdet överstiger angivet belopp. 3.5.2 Sedvanlig jubileumsgåva (32 3 d mom. punkt 2 KL) Sedvanlig jubileumsgåva till anställd är skattefri. Med jubileumsgåva avses gåva till anställda när företaget firar 25-, 50-, 75- eller 100- årsjubileum etc. En jubileumsgåva bör anses som skattefri om värdet av gåvan inte överstiger 1 050 kr inklusive mervärdesskatt. Detta belopp är ett s.k. gränsbelopp, vilket innebär att gåvan bör beskattas från första kronan, om värdet överstiger angivet belopp. Vid bedömningen av gåvans värde bör man inte ta hänsyn till om den är försedd med inskription eller ej (prop. 1987/88:52 s. 52). 3.5.3 Minnesgåva (32 3 d mom. punkt 3 KL) Med minnesgåva avses gåva av minneskaraktär som lämnas till anställd vid särskild högtidsdag (t.ex. den anställdes 50-årsdag), efter längre tids anställning (25 år eller mer) eller vid anställningens upphörande. Sådan gåva är skattefri under

19 förutsättning att gåvans värde inte överstiger 6 000 kr inklusive mervärdesskatt och inte ges vid mer än ett tillfälle utöver vid anställningens upphörande. Beloppet 6 000 kr är ett gränsbelopp, vilket innebär att gåvan blir beskattad från första kronan, om värdet överstiger angivet belopp. Gåva av minneskaraktär, som lämnas när anställningen upphör, bör anses föreligga endast om anställningen varit av varaktigt slag. Detta får vanligen anses vara fallet om den sammanhängande anställningstiden uppgått till minst sex år. Ett bidrag till en semesterresa kan betraktas som en skattefri minnesgåva. Kontanter som betalas ut direkt till den anställde godtas dock inte, utan arbetsgivaren måste betala till resebyrån eller till den som tillhandahåller biljetterna för att gåvan skall vara skattefri (prop. 1987/88:52 s. 51). 3.5.4 Övriga gåvor Annan gåva från arbetsgivaren än julgåva av mindre värde, sedvanlig jubileumsgåva och skattefri minnesgåva skall i princip jämställas med ersättning för utfört arbete (remuneratorisk gåva). Sådan gåva utgör alltid skattepliktig intäkt för mottagaren. Beträffande värderingen av skattepliktig gåva, se avsnitt 4.2. 3.6 Personalrabatter (32 3 f mom. KL) Personalrabatt är skattefri om den avser inköp av en vara eller en tjänst från arbetsgivaren eller något annat företag i samma koncern om varan eller tjänsten ingår i säljarens ordinarie utbud. Skattefriheten gäller däremot inte om rabatten är en direkt ersättning för utfört arbete, om den överstiger den största rabatt som en konsument kan erhålla på affärsmässiga grunder eller om den uppenbart överstiger personalrabatt som är sedvanlig i branschen. I fråga om skattepliktiga rabatter, se avsnitt 4.11. Det tidigare kravet på att rabatten skulle vara sedvanlig i den meningen att rabatt beträffande varan eller tjänsten tidigare förekommit i företaget eller branschen har slopats liksom de särskilda reglerna om korsvisa rabatter, se prop. 1994/95:182 s. 35 och 37. Med koncern i detta sammanhang avses sådana i lag definierade koncernbegrepp som finns i bl.a. 1 kap. 5 aktiebolagslagen (1975:1385), 1 kap. 4 lagen (1987:667) om ekonomiska

20 föreningar och 1 kap. 1 lagen (1980:1103) om årsredovisning m.m. i vissa företag (nämnd prop. s. 45). I dessa lagrum anges att moderföretag och dotterföretag tillsammans utgör en koncern. Begreppet ordinarie utbud anger att det skall vara varor eller tjänster som i första hand utbjuds på marknaden till andra än personalen. Uttrycket ordinarie markerar också att skattefri personalrabatt endast kan ges på varor ur ett sortiment som arbetsgivaren normalt har till försäljning. Om arbetsgivaren köper in varor som inte ingår i det ordinarie utbudet och säljer dem vidare till de anställda skall de beskattas för skillnaden mellan marknadspriset på orten och vad de har betalat till arbetsgivaren (nämnd prop. s. 36). Med säljarens ordinarie utbud avses inte heller sådana anskaffningar som görs för verksamheten, som exempelvis förbrukningsartiklar, inventarier, maskiner o.d. För att precisera reglerna har de skattefria rabatterna i lagtexten knutits till vad som vid affärsmässiga grunder för en konsument är möjligt att uppnå på marknaden. Enbart sådana rabatter som en arbetsgivare på affärsmässig grund uthålligt kan ge sina största kunder bör omfattas av skatteförmånen. Tillfälligt starkt nedsatta priser kan i vissa fall vara ett uttryck för marknadspriset. Om ett starkt nedsatt pris erbjuds de anställda måste arbetsgivaren - för att prisnedsättningen inte skall komma att betraktas som en skattepliktig förmån - kunna dokumentera att han även generellt tillämpat detta pris i utbudet mot sina kunder. Vid en kraftig prissänkning i förhållande till vad som är ordinarie marknadspris torde det i regel inte finnas utrymme att lämna ytterligare kundrabatter till de största kunderna. Därmed skulle det inte heller finnas något utrymme för att ge ytterligare rabatt som skattefri personalrabatt (nämnd prop. s. 35). Vid bedömningen av rabattens storlek bör, enligt prop. 1994/95:182 s. 35, en jämförelse göras med varans eller tjänstens marknadspris i konsumentledet. Marknadspriset på varan eller tjänsten skall således vara detsamma oberoende av om den anställde arbetar i ett tillverkningsföretag eller i detaljistledet. Genom prisinformationslagen (1991:601) underlättas informationen om marknadspriset (nämnd prop. s. 45). För att tydliggöra att jämförelse skall göras med det pris en vara eller tjänst betingar när en konsument inhandlar den på marknaden har i lagtexten förts in begreppet konsument. Med konsument i detta sammanhang avses i princip samma sak som i lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, dvs. fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet. Om arbetsgivaren inte alls tar betalt eller säljer till ett pris som understiger vad som annars kan godtas som skattefri personalrabatt skall beskattning ske som för lön för ett

21 belopp motsvarande hela skillnaden mellan marknadspriset och vad den anställde betalat. Personalrabatt är även skattepliktig om - den går att byta ut mot kontant ersättning, - förmånen inte riktar sig till hela personalen samt - förmånen får åtnjutas utanför arbetsgivarens arbetsplatser mot betalning med kupong eller annat motsvarande betalningssystem. Dessutom bör gälla att den anställde inte kan få belopp motsvarande rabatten direkt utbetald till sig, exempelvis genom att rabatten räknas fram efter årets slut på basis av gjorda inköp och betalas ut i kontanter. I sådant fall bör rabatten vara skattepliktig. Även om en arbetsgivare i normalfallet skall kunna tillämpa samma rabatt vid försäljning till sina anställda som han i rabatt ger sina största kunder bör den i branschen sedvanliga rabattnivån utgöra en begränsning för vad som är rimligt och möjligt. Ett ytterligare skäl härför är att jämförelsen med största rabatt till konsument inte innefattar ett krav på att arbetsgivarna faktiskt lämnar rabatter också till andra än sina anställda. Vid bedömningen av vad som är en godtagbar rabattnivå bör bl.a. de rabatter som de största arbetsgivarna tillämpar i fråga om rabatter till anställda kunna vara särskilt vägledande (nämnd prop. s. 36). 3.7 Personalvårdsförmåner (32 3 e mom. KL) Personalvårdsförmåner är skattefria. Med personalvårdsförmån avses förmån av mindre värde som inte är en direkt ersättning för utfört arbete utan avser enklare åtgärder, vilka syftar till att skapa trivsel i arbetet eller liknande eller som annars utgår på grund av sedvänja inom det yrke eller den verksamhet som det är fråga om. Grundprincipen vid förmånsbeskattningen är att förmåner som avser inbesparade levnadskostnader är skattepliktig intäkt. Genom lagändring har uttrycket av mindre värde kopplats till begreppet förmåner. Härmed avses att tydligare markera att kravet på mindre värde gäller alla slags personalvårdsförmåner och inte bara sådana enklare åtgärder som syftar till att skapa trivsel i arbetet eller liknande (prop. 1993/94:90 s. 101). Som personalvårdsförmån räknas inte - rabatter,

22 - förmåner som den anställde får byta ut mot kontant ersättning, - förmåner som inte riktar sig till hela personalen samt - andra förmåner som den anställde får åtnjuta utanför arbetsgivarens arbetsplatser mot betalning med kupong eller annat motsvarande betalningssystem. Ett kännetecken på en personalvårdsförmån är att den tillhandahålls på arbetsplatsen. Med arbetsgivarens arbetsplatser avses varje plats där arbete utförs för arbetsgivarens räkning mer än helt tillfälligt. Undantag görs dock om en förmån av sedvänja tillhandahålls utanför arbetsplatsen som t.ex. vid en personalutflykt. En sådan förmån är då skattefri (prop. 1987/88:52 s. 71). Även motionsförmån kan med bibehållen skattefrihet tillhandahållas utanför arbetsplatsen under vissa förutsättningar (se avsnitt 3.7.1). Skulle personalvårdsförmånen gå att byta ut mot kontanter inträder skatteplikt, inte bara för den som faktiskt tar emot pengarna utan även för dem som väljer att utnyttja förmånen i sig. Själva möjligheten att byta förmånen mot kontanter utlöser skatteplikt. Detta gäller för alla slag av personalvårdsförmåner. Beträffande förmåner som tillhandahålls mot betalning med kupong, se avsnitt 5. I punkt 3 b av anvisningarna till 32 KL lämnas följande exempel på personalvårdsförmåner. - Förfriskningar och annan enklare förtäring i samband med arbetet och som inte kan anses som måltid. - Möjlighet till enklare slag av motion och annan friskvård om - den utövas inom en anläggning som regelbundet disponeras av arbetsgivaren eller en till arbetsgivaren anknuten personalstiftelse, - den utövas enligt abonnemang som tecknats av arbetsgivaren och betalas direkt av denne till anläggningens innehavare, - den är av kollektiv natur eller - den i andra fall i ringa omfattning utövas av den anställde. 3.7.1 Motion och annan friskvård Skattefrihet för motionsförmån gäller, enligt prop. 1987/88:52 s. 53-54 och SkU 1987/88:8 s. 42, oavsett om motionen utövas i

23 arbetsgivarens egna lokaler eller i förhyrda lokaler eller del av lokaler om sådana förhyrningar sker regelbundet och med en viss återkommande stadga. Vidare förutsätts att utnyttjandet av den hyrda anläggningen eller den hyrda tiden är en kollektiv förmån för de anställda. Förmånen skall rikta sig till och i princip vara tillgänglig för företagets hela personal. Det innebär att förmånen blir skattepliktig, om den utformas på ett sådant sätt att den i praktiken begränsar sig till en liten grupp anställda. Vidare skall utnyttjandet av lokaler grunda sig på avtal mellan arbetsgivaren och anläggningens innehavare och betalning skall ske direkt mellan dessa. I undantagsfall kan dock arbetsgivaren - med bibehållen skattefrihet för den anställde - svara för avgift för de anställdas utnyttjande av motionsanläggning för enklare motion mot kvitto. Beträffande motionsförmån som tillhandahålls mot betalning med kupong e.d., se avsnitt 5. Med anläggning avses såväl inomhus- som utomhusanläggning. Skattefriheten omfattar endast motion eller annan friskvård av mindre värde och enklare slag. Det kan gälla t.ex. gymnastik, styrketräning, bowling, racketsporter som bordtennis, tennis eller squash. Till det skattefria området bör också räknas vanliga lagidrotter som t.ex. volleyboll, fotboll, handboll och bandy. Subvention av exklusiva sporter eller sporter som inte innebär motion i betydelsen fysisk träning omfattas inte av skattefriheten. Undantaget från beskattning gäller inte heller sporter som kräver dyrbarare anläggningar, redskap och kringutrustning och som oftast utövas skilt från arbetet i både tid och rum, som t.ex. golf, segling, ridning och utförsåkning på skidor. Förmån av utrustning (idrottsredskap) av mindre värde och enklare slag är skattefri för den anställde. Klädutrustning av mindre värde och enklare slag, som t.ex. T-shirts och träningsoveraller för den anställdes personliga bruk, och som är försett med arbetsgivarens reklamtryck bör anses som en skattefri förmån. Tillhandahåller arbetsgivaren däremot dyrbarare utrustning avseende idrottsredskap är förmånen skattepliktig. Kontanta utlägg i form av entréavgifter till idrottsevenemang, personliga startavgifter i tävlingar och medlemsavgifter i