Opinionsgruppen för säker slutförvaring (Oss) www.oss-osthammar.nu E-post: oss@oss-osthammar.nu Östhammar - Kärnavfallet För temadagen på Bruksgymnasiet, Gimo, 3 april 2001. Framtiden INNEHÅLL Sammanfattning. 2 Historik.. 3 Problemet... 3 Vilka är SKB AB?.... 4 Metoden.... 4 Platsvalet.... 5 Utländskt kärnavfall. 6 Regeringens och myndigheternas roll. 6 Kommunernas roll. 7 En förtroendefull och demokratisk process 7 Vad är att ta ansvar?.. 8 I Norduppland dras snaran åt mer och mer. SKB har valt ut platser för provborrningar utan hänsyn till en demokratisk process innan ens förstudierna är avslutade. På vilka grunder har SKB valt platser? Bergets förträfflighet (knappast). På sin egen bakgård (verkar så när man säger att Forsmark och Oskarshamn är pärlor ). Acceptans (javisst. Vad är annat att vänta med informationskontor, charterresor till Oskarshamn och en årlig informationsbudget på 20 milj kr.) Det känns som Davids kamp mot Goliat. Hur ska vi få myndigheterna att agera och folk att reagera? Sommaren och hösten 2001 kan bli avgörande. Det finns tydliga brister i processen. SKB fortsätter att uttala sig tvärsäkert om KBS 3-metodens förträfflighet i jämförelse med exv djupa borrhål. Trots att man i samma andetag säger att man saknar kunskap (30 års forskning) och resurser (4 miljarder kr). Är det den tvärsäkra tonen som döljer den djupa okunnigheten?
SAMMANFATTNING Kärnkraftsfrågan skapade under 1970-talet flera politiska kriser. Den så kallade Villkorslagen krävde en helt säker plats och en helt säker metod för att förvara det använda kärnbränslet innan kärnkraftsindustrin fick tillstånd att starta ytterligare kärnkraftsaggregat. I ett läge där aggregaten stod klara att startas gick Statens Kärnkraftsinspektion emot sina egna geologer och rekommenderade 1979 Ola Ullstens regering att godkänna den så kallade KBS-metoden, och avfallsproblemet ansågs därmed vara löst. Politiska och ekonomiska hänsyn fick avgöra. Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB AB) ägs av kärnkraftsindustrin och deras arbete styrs därför självklart av företagsekonomiskt tänkande. Detta har resulterat i ensidig forskning på en enda metod - KBS - vilken innebär att avfallet skall placeras i berggrund med cirkulerande (rörligt) grundvatten. SKB AB vill av lönsamhetsskäl att slutförvaret skall ligga i anslutning till deras anläggningar i Forsmark eller Oskarshamn. Förutsättningen för att nå detta mål är att SKB AB får driva sin process utan styrning utifrån. SKB AB har därför undvikit att delta i program som haft som mål att förbättra systematiken, höja förtroendet och trygga demokratin i processen. Genom att göra kärnavfallsfrågan till en lokal kommunal fråga har SKB AB lyckats undgå den nödvändiga politiska debatten och den mediala granskningen på nationell nivå. Nu har SKB AB valt platser för provborrningar, trots att metoden inte är godkänd och trots att flera förstudiekommuner inte givits möjlighet att fullfölja sina demokratiska beslutsprocesser. SKB AB:s affärsmässiga tänkande sätter demokratin ur spel och leder inte till den säkraste metoden eller till valet av den säkraste platsen. Att detta tillåtits ske beror på att regeringen inte tagit sitt fulla ansvar, och på att tillsynsmyndigheterna inte styrt processen i enlighet med deras ansvar gentemot medborgarna. Detta sätter de utvalda kommunerna i en svår situation, då de troligtvis saknar nödvändigt underlag för att fatta det avgörande beslutet om kommunens medverkan. Kommunpolitikerna blir brickor i ett spel där utgången tycks vara given. De tre utvalda provborrningskommunerna måste snarast säga nej till SKB AB och på så sätt återföra frågan till regeringen. Då finns möjligheten att kärnavfallsprocessen ges nödvändig systematik och kontrollmyndigheterna kan få en tydligare och mer avgörande roll. Först då kan kommunerna lita på att de säger ja till en metod där den långsiktiga säkerheten har högsta prioritet. 2
HISTORIK Kärnavfallsfrågan blev ett civilt problem i slutet av 1960-talet. Den tidens lösning på miljöproblem var utspädning - höga skorstenar och dumpning i mark och vattendrag där grundvatten, sjöar och hav stod för utspädningen. Därför var det helt logiskt att den tidiga forskningen kring kärnavfallet föreslog berggrunden som förvaringsplats för en av världens farligaste avfall - KBS-metoden. Fälldins regering drev 1977 igenom den så kallade Villkorslagen (1977:170). Lagen krävde en helt säker plats och helt säker metod för att förvara det använda kärnbränslet, innan kärnkraftsindustrin fick tillstånd att starta ytterligare kärnkraftsaggregat. I ett läge där aggregaten stod klara att startas dammades KBS-metoden av. SKI gick emot sina egna geologer och rekommenderade 1979 Ola Ullstens regering att godkänna metoden, och avfallsproblemet ansågs vara löst. Politisk och ekonomisk hänsyn fick avgöra. Kärnkraftsindustrin har genom SKB AB sedan dess ensidigt arbetat på denna metod. Efter smygborrningar och folkuppror på 1980-talet söker SKB AB nu lokal politisk acceptans. Befolkningen i Storuman och Malå genomskådade taktiken och sade nej i folkomröstningar, där omtanken om miljön och kommunernas framtid blev de vinnande argumenten. För att vinna politikers och kommuninvånares förtroende talar SKB AB nu inte längre om ett slutförvar utan om ett djupförvar med återtagbarhet. Detta trots att KBSmetoden är en slutförvarsmetod och att återtagbarhet inte är förenligt med talet om långsiktig säkerhet. Nu driver SKB AB upp tempot och kör över den kommunala beslutsprocessen i flera kommuner för att snabbt komma igång med provborrningar, väl medvetna om att processen blir svårare att stoppa när väl en etablering har skett. PROBLEMET Världens alla kärnkraftverk har sedan 1950-talet producerat stora mängder högaktivt avfall (använt kärnbränsle) som ligger och väntar på ett slutligt omhändertagande. Inte någonstans i världen finns ännu en lösning på detta gigantiska miljöproblem. I Sverige finns långt framskridna planer på att bygga ett KBS-3-förvar. Svensk Kärnbränslehantering Aktiebolag (SKB AB) driver på för att få sin metod godkänd av regeringen. Det innebär att vi kan bli en av de första länderna i världen med ett förvar för atomsopor. Östhammars kommun har av SKB AB valts ut som en av tre kommuner i Sverige där ett slutförvar av högaktivt kärnavfall kan byggas. De andra två är Tierp och Oskarshamn. Om Östhammars kommun skulle ha de bästa förutsättningarna i landet för ett säkert slutförvar så är det ett starkt argument för att placera det här, och man kan då tala om ett ansvar 3
gentemot resten av Sverige att ta hand om vårt eget svenska högriskavfall på absolut bästa möjliga sätt. Detta kan många instämma i, oavsett vad de annars anser om kärnkraften. Den avgörande frågan är om SKB AB valt en säker metod och om Östhammars kommun och Forsmark verkligen är den säkraste platsen. I denna skrift vill vi i föreningen Oss Opinionsgruppen för Säker Slutförvaring ge våra synpunkter på ett slutförvar i Forsmark och visa på de stora bristerna i metodvalet och lokaliseringsprocessen. Vi menar att detta inte är en ansvarsfull och demokratisk process, eftersom SKB AB, med regeringens goda minne, valt att göra kärnavfallslokaliseringen till en lokal fråga. De enskilda kommunerna har fått en avgörande roll och ett mycket stort ansvar, och därför är det extra viktigt att vi som kommuninvånare engagerar oss och ledsagar våra politiker till det absolut bästa beslutet för vår kommun. VILKA ÄR SKB AB? Svensk Kärnbränslehantering AB är ett företag som ägs av kärnkraftsindustrin gemensamt. De har enligt lag ett uppdrag att utarbeta en metod och ombesörja att kärnavfall producerat i Sverige omhändertas på ett säkert sätt. Genom lagen om producentansvar tvingas kärnkraftsindustrin själv forska och ta hand om avfallet. Detta finansieras med ett påslag med ca 1 öre/kwh på kärnkraftsproducerad el vilket i sig är ett problem på dagens avreglerade elmarknad där kärnkraften redan är olönsam. Av dessa medel använder SKB AB ca 20 miljoner om året till information för att övertyga politiker och invånare i de aktuella förstudiekommunerna. Då SKB AB precis som alla andra affärsföretag styrs av företagsekonomiskt tänkande, kan det inte förväntas att SKB AB tar mer ansvar än vad som svarar mot lagars och kontrollmyndigheters minimikrav. SKB AB är ett rent teknikföretag och saknar kompetens att bedöma kärnavfallsprocessens effekter på samhället i stort. SKB AB måste med hänsyn till ägarna presentera en så kostnadseffektiv kärnavfallshantering som möjligt. Det är mot den bakgrunden vi måste analysera SKB AB:s säkerhetstänkande, deras metodval, deras platsvalsprocess och regeringens, kommunernas och vårt ansvar som medborgare. METODEN Kärnavfallsfrågans 30-åriga historia har tillsammans med SKB AB:s bindning till kärnkraftsindustrin skapat en olycklig låsning till KBSmetoden. Metoden är sprungen ur föråldrat och förkastligt miljötänkande, där vårt grundvatten kommer att förorenas vid eventuella radioaktiva utsläpp. KBS-metoden bygger på principen isolering-fördröjning-utspädning. Högaktivt och mycket varmt kärnavfall placeras i behållare av 4
koppar och järn, vilka isoleras med bentonitlera på 500 meters djup i berggrund med cirkulerande (rörligt) grundvatten. Metoden förutsätter ett visst grundvattenflöde och närheten till en så kallad recipient, dvs. Östersjön. Detta motsäger därmed SKB AB:s marknadsföring till allmänheten där de säger sig söka det bästa urberget. SKB AB bedriver sitt utvecklingsarbete av KBS-metoden i strid med vetenskapliga forskningsprinciper. En metodteori måste, i likhet med t ex läkemedel, utsättas för en prövning så att inga oönskade effekter kan påvisas. Först därefter kan metoden godkännas. SKB AB gör precis tvärt om. Låsningen till KBS-metoden och de företagsekonomiska kraven tvingar SKB AB att istället anpassa platsvalsprocessen och säkerhetskriterierna till KBS-metoden, så att utfallet blir det önskade dvs. ett slutförvar i Oskarshamn eller Forsmark. Om den långsiktiga säkerheten i stället hade varit avgörande skulle kärnkraftsindustrin tvingats att förutsättningslöst pröva olika metoder för att sedan presentera en säker metod. Därefter hade det varit dags att precisera vilka krav den valda metoden ställer på en säker plats, för att sedan söka den platsen. Den nuvarande processens brist på systematik, förtroende och demokrati har tidigt uppmärksammats av bland andra Statens Kärnkraftsinspektion, SKI, vilka i början av 1990-talet initierade det så kallade Dialog-projektet. SKB AB valde att inte delta och SKI har sedan avstått från att styra processen. Metodvalsprocessen leder alltså inte till säkraste metoden. PLATSVALET SKB AB har ett formellt krav på sig att presentera 5-10 förstudier, och för att uppfylla detta krav svarade SKB AB på bland andra Storumans och Malås inviter. Befolkningarna i dessa kommuner sade dock nej i folkomröstningar, och efter det har SKB AB koncentrerat sin marknadsföring på kommuner i direkt eller indirekt anslutning till deras egna kärntekniska anläggningar, där invånarna kan förväntas vara mer positivt inställda. Av de sex återstående förstudiekommunerna visade sig Älvkarleby redan på förstudiestadiet inte uppfylla de geologiska kraven (vilket motsäger SKB AB:s påstående att deras inkapslingsmetod är så säker att slutförvaret kan ligga var som helst). Tre av förstudiekommunerna Hultsfred, Tierp och Älvkarleby har inte tillåtits fullfölja sina demokratiska beslutsprocesser genom att i kommunfullmäktige behandla förstudierapporterna. SKB underlåter dessutom att sammanväga resultaten ur färdiga slutrapporter från alla förstudiekommuner. Detta innebär att underlaget för val av platsundersökningskommuner inskränker sig till tre förstudier 5
Oskarshamn, Östhammar och Nyköping. Därmed har SKB AB inte uppfyllt kravet på 5-10 förstudiekommuner och underlaget kan därför inte utgöra grunden för en selektion utifrån ett säkerhetsperspektiv. Platsvalsprocessen leder alltså inte till den säkraste platsen. UTLÄNDSKT KÄRNAVFALL Det finns idag ingen lag som tillåter Sverige att ta emot kärnavfall från andra länder. Men lagar kan ändras, inte minst efter inträdet i EU. Det pågår i Europa samarbete och diskussioner om multinationella förvar, diskussioner som SKB AB försökt tysta ned därför att de skadar deras opinionsbildning i Sverige. SKB AB bygger hela sin metodutveckling på så kallade scenarier, där de försöker förutse framtida risker. Sådana scenarier påverkar hela projektets omfattning tidplan, slutförvarets storlek, mängden avfall, grundvattensänkning, transporter, ansvar och effekter på kommunens framtid. Detta scenario måste ligga till grund för kommunens ställningstagande. Med tanke på ägarbilden och de företagsekonomiska kraven på SKB AB, och på att kärnkraften idag är olönsam och kommer att avvecklas, är det inte osannolikt att import av kärnavfall kan bli en lysande affär med enorm utvecklingspotential. Därför måste vi också föreställa oss ett scenario som innefattar lagändringar som gör det möjligt att ta emot avfall från andra länder. REGERINGENS OCH MYNDIGHETERNAS ROLL Regeringen har genom Villkorslagen och Kärntekniklagen lagt över ansvaret för kärnavfallsfrågan på kärnkraftsindustrin och kontrollmyndigheterna Statens Kärnkraftsinspektion (SKI) och Statens Strålskyddsinstitut (SSI). Vid en analys av kärnavfallsprocessen framträder en tydlig koppling mellan SKB AB och myndigheterna. Då nästan all svensk forskning i kärnavfallsfrågan är knuten till SKB AB, är den lilla myndigheten SKI helt beroende av SKB AB för att upprätthålla sin kompetens. Detta beroende undergräver SKI:s förtroende som självständig kontrollmyndighet, vilket bekräftas av en revision utförd av Riksrevisionsverket (RRV 1995:22). Rapporten säger att inte heller den eventuella passiva påverkan från tillsynsmyndigheterna har satt tydliga spår i kärnavfallsprogrammet och RRV ställer frågan Varför styr inte tillsynsmyndigheten? SKI har intagit en anmärkningsvärt passiv hållning i förstudiearbetet ute i kommunerna. Trots att de i många rapporter pekat på brister i processen har de vid sina framträdanden ute i kommunerna stöttat SKB AB i deras marknadsföring, och därmed svikit sin roll som oberoende myndighet och som stöd 6
för kommunerna i deras önskan om allsidig information. SKI har försvarat sig med att deras roll är att bedöma en helt färdig metod först när den slutligen presenteras för regeringen. Alltså först efter provborrningar och detaljundersökningar. Här sviker regeringen och kontrollmyndigheterna sitt ansvar. Regeringen riskerar då att, precis som 1979, tvingas böja sig för ekonomiska och politiska hänsyn. KOMMUNERNAS ROLL Genom att SKB AB gjort kärnavfallsfrågan till en lokal kommunal fråga befinner sig våra politiker i en mycket svår roll. I realiteten är våra kommunpolitiker den enda part som genom det kommunala vetot har möjlighet att stoppa en osäker process. SKB AB:s förstudierapporter är partsinlagor som ser på kommunerna enbart ur SKB AB:s synvinkel. De saknar därför nödvändiga analyser om till exempel psykosociala och andra effekter ett slutförvar kan ha på kommunens framtid. Det ankommer på kommunerna själva att ta fram det materialet. SKB AB hävdar att vi ska ta emot landets kärnavfall därför att vi har ett gemensamt ansvar inför kommande generationer. Lockbetet till kommunerna är investeringar på cirka 20 miljarder och cirka 220 årsarbeten i 45 år, något som många kärnkraftsvänlig arbetsmarknadsinriktade politiker har svårt att tacka nej till. Kommunerna har under förstudiefasen fått mycket lite tid och resurser för att skaffa sig det nödvändiga beslutsunderlaget. De har därför i praktiken varit hänvisade till SKB AB:s och myndigheternas material, vilka behandlar frågan om ett slutförvar enbart som ett tekniskt problem. Därför har inte kommunen heller kunnat inhämta och ge en allsidig information till kommuninvånarna. Detta ställer kommunerna i den svåra situationen att på ett bristfälligt beslutsunderlag ta ställning till en företagsetablering som kan komma att få förödande konsekvenser för kommunens framtid. SKB AB skymmer bakomliggande syften genom att hävda kommunens och befolkningens ansvar för vårt kärnavfall. På så sätt påtvingas vi en dålig och osäker process som vi inte behöver eller ska ta ansvar för. EN FÖRTROENDEFULL OCH DEMOKRATISK PROCESS I alla tänkbara sammanhang är det de inblandades värderingar som styr en process åt något håll. För att en fråga ska få största möjliga genomlysning, krävs att alla åsikter får komma till tals. Det är grunden för all vetenskaplig forskning och det är själva grunden för demokratin. Ansvaret för den svenska kärnavfallsprogrammet har lagts på ett företag vars mål styrs av affärsmässiga värderingar. Därför saknar processen nödvändig systematik vad gäller metodforskning och platsval. Oberoende forskare har 7
inte givits möjlighet att delta i kärnavfallsprocessen och den nödvändiga miljökonsekvensgranskningen av metoden har inte genomförts. Regeringen har brustit i sitt ansvar genom att inte ge tillsynsmyndigheterna en styrande roll och därmed går det förtroende, som är grunden för en demokratisk process, förlorat. Genom att göra kärnavfallsfrågan till en lokal kommunal fråga har ett orimligt stort ansvar lagts på kommunerna. Frågan måste därför snarast underställas en folkomröstning. Östhammars kommun har sagt att en folkomröstning kommer att hållas, men först efter provborrningarna då vi har något att ta ställning till. Denna hållning är helt oacceptabel, då vi då endast skulle få ta ställning till en teknisk fråga - dvs om de geologiska förutsättningarna kan anses som tillfredställande. HYPERLINKOm det skall vara en demokratisk process, måste befolkningen få ta ställning till hela processen. Det vill säga om det kan anses att processen har lett fram till den bästa metoden och till valet av den bästa platsen i landet och att det inte finns andra platser som kan tänkas ha bättre förutsättningar ur säkerhetssynpunkt. Då först kan man begära att befolkningen ska ta ställning till om de är beredda att ta det ansvaret. En sådan folkomröstning förutsätter att kärnavfallsprocessen förändras och att omröstningen sker före det att provborrningar inleds. VAD ÄR ATT TA ANSVAR? SKB AB söker lokal acceptans med argumentet att vår generation måste ta ansvar för vårt kärnavfall. Detta kan tyckas rimligt. Men om vi tar ansvar genom att säga ja till en bristfällig metodvalsprocess och till en bristfällig platsvalsprocess innebär det bara att vi tar ansvar för att SKB AB snabbt kan bygga världens första förvar. Om vi vill ta verkligt ansvar för avfallet, för miljön och framtida generationers säkerhet, måste vi se till att processen verkligen sätter den långsiktiga säkerheten främst. Att ta vårt ansvar innebär därför i denna situation att säga nej till SKB AB och på så sätt återföra frågan till regeringen. Först då kan har vi en chans att få en systematisk metod- och platsvalsprocess som sätter kravet på säkerhet först. Allt annat är oansvarigt. Opinionsgruppen för säker slutförvaring (Oss) www.oss-osthammar.nu E-post: oss@oss-osthammar.nu Vill Du ha ytterligare upplysningar kontakta gärna någon av oss: Bertil och Inga Alm. Tel. 0174-109 16. Cina Madison.Tel. 0295-430 34. Miles Goldstick. Tel. 0173-702 71. Inger Nord. Tel. 0173-304 31. Kenneth Gunnarsson. Tel 0295-204 74. Helen Scott. Tel. 0173-334 94. Bo-Lennart Janervärn. Tel. 0174-133 04. Per-Erik Sundgren. Tel. 0174-109 89 Ylva Lundh. Tel. 0173-304 82. Mats Törnqvist. Tel. 0173-350 02. 8