En resa ute på vattnet Paulus Missionsresor. Apg.13 Av: Johannes Djerf Jag tror att de flesta utav oss tycker att det är gott att få resa iväg ibland, att upptäcka nya platser och att ställas inför nya och annorlunda situationer, som man vanligtvis inte gör hemma kanske. Men jag tror att det är fler än jag som ändå har svårt att vara på en och samma plats en längre tid. Min familj har aldrig varit några som är ute och reser mycket. Vi har alltid haft vår stuga 2 mil utanför Kisa, och förutom någon dagsresa oftast inom östergötlands gränser, så var det där man var på sommaren, och är fortfarande, då många andra brukar ta tillfället att resa till andra länder. Min pappa brukar tala om den dagen han var över den norska gränsen i sin ungdom, men det är den utlandserfarenhet som mina föräldrar har, och de tycker att det räcker gott. Och då man är ganska så lik sina föräldrar, så har inte jag heller någon större erfarenhet av att just resa, och kan inte riktigt uttala mig om detta uttala, men det känns ändå som att många blir ganska så trötta efter en vecka på en tropisk sandstrand någonstans utan att göra något annat, ungefär som det är efter en vecka i stugan. Det är härligt att ligga i hängmattan och läsa, för att sedan gå ner till sjön och bada, äta, och sedan bada igen, men efter några dagar så behöver man bryta av med något annat. Är man på resa ifrån sitt hem, så behövs uppbrotten, resan behöver gå vidare, för att det skall vara en resa, ge någonting och möta den längtan ifrån det vanliga som man har. Och jag tror att det är på samma sätt med en kristens resa. Jesus säger ni är inte av världen, utan jag har utvalt er och tagit er ut ur världen. Som hans barn tillhör vi ett annorlunda rike, som inte är som den här världen och därför så säger Paulus i romarbrevet anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja. Vi tror att livet som världen visar på är det enda sättet att leva men det finns ett himmelskt och annorlunda sätt att leva efter, och Petrus uppmanar oss att just därför vara som gäster och främlingar och hålla oss borta ifrån de köttsliga begären som för krig mot själen. Alltså, vi är var och en på en livslång resa ifrån vårt ursprung och vårt hem, som också är vårt livs mål, och vi uppmuntras till att inte vara som alla andra utan fortsätta vara annorlunda, och peka i rikting mot ett annat rike och låta vårt liv ständigt vara just en resa med dess förnyelse och uppbrott. För dig som känner igen berättelsen om när Jesus möter Petrus gående ute på vattnet och ber honom att lämna båten och gå ut till honom på vågorna, så är det en otroligt bra bild på just detta. För att vara efterföljare till Jesus, det är att befinna sig emellan båten och Jesus, mitt i blåsten och att ständigt vara på väg med Jesus framför sig. Var gång du ställs inför Guds ord och det liv som Jesus visar på i evangelierna, och tycker att detta är obekvämt, detta känns inte som jag, utan jag håller mig till det som jag vet om. Jag kommer inte att förändras mer utan jag klarar mig precis lika bra här i båten som ute på vattnet, så står Jesus ändå inte vid båten utan fortfarande ute på vatttnet och säger kom!
Var gång vi som församling säger detta är Törestorps Missionsförsamling och vi är så här, och inte så här, så säger Jesus Kom ut till mig. Jesus utmanar oss att som resenärer på den här jorden lämna båten och komma ut på vattenytan, för ett liv där vi alla riskerar att gå under i vågorna. Det är ett äventyr att leva och det finns inga enkla liv! Livet är inte en stillsam, fridfull seglats där du själv bestämmer knopen. Det är motvind, det är kamp. Det är livsfarligt att vara medmänniska, så också att vara efterföljare till Jesus. När du valde att följa Jesus, så valde inte du den trygga båten, för att skyddas ifrån motvinden, det obekväma och jobbiga, utan du valde att gå på vatten, i förtröstan på Guds ord. Jag är en av dem som inte tycker om havet. Det kan stundtals vara vackert att se på men det är för mäktigt på något sätt. Visst, jag är inte glad i en massa sand och salt över kroppen heller, men havet gör mig rädd helt enkelt och jag söker mig hellre nära en lugn och stilla insjö. Havet beskrivs även i Bibeln som farligt. Tänk bara på berättelsen om Noa eller berättelsen om Mose och egyptens soldater som dränks i röda havet. Även en stilla insjö kan faktiskt vara en fara och ett hot mot livet, det vet jag, och det ser vi ute på den galiliska sjön där lärjungarna befinner sig. Vi är små och maktlösa inför vatten och jag vet att vi på samma sätt kan känna denna rädsla inför att fortsätta ett steg vidare på resan som lärjunge närmare i Jesus. Det övernaturliga livet skrämmer oss ibland och det är lätt att säga så som Petrus troligen sa till sig själv detta är inte jag, vad håller jag på med, och vilja gå tillbaka till sin trygga båt. Men att Jesus går på vatten är inte bara en övernaturlig liten promenad för oss att diskutera om det är rimligt eller inte, utan han vill visa som han säger till Petrus, det är jag, Lugna dig, var inte rädd. Vilket är ett mydigförklarande av honom själv, att han är, jag är, Gud själv och att det bara är han som kan göra att en människa inte behöver vara rädd. Och han kallar hans efterföljare att också gå på vatten. Paulus skriver i romarbrevet att dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild, och i slutet av den versen står det att de som älskar honom, dem har han skänkt sin härlighet. Som efterföljare är det bestämt att vi skall formas att bli mer lik Jesus. Vi skall gå på vatten, allt det som står utanför vårt förstånd och vår mänskliga begränsning att klara av. Han har skänkt oss det. Och om du av någon anledning inte får med dig mer ifrån predikan idag, så ber jag dig att ta med detta. Jesus säger kom. Han ber dig att gå på vatten och att lita på hans ord och ta nya steg för varje dag i att bli mer lik honom. Och när du misslyckas, så kommer Jesus greppa din arm och resa dig upp igen och säga fortsätt. Han kommer inte säga gå tillbaka till båten igen och var den du var innan, det är nog bäst så. Utan genom hans helige ande kommer han säga var inte rädd, fortsätt, gör som jag gör. En av de största utmaningarna att bära evangelium till människor där vi bor tycker jag är att människor omkring oss har bestämt sig vem Gud är och vilka dem i kyrkan är. Jag har fortfarande tro på att dessa murar en dag kommer rasa.
Men för att skapa de möjligheterna så tror jag att du och jag behöver bestämma oss för att förnya våra sinnen och inte bestämma oss helt för vem Gud är och vilka vi är. Utan Fortsätta gå på vatten, fortsätta låta tron på Jesus vara en resa, med ett öppet hjärta för Gud att bli större i våra liv och att ändra vår bild av honom. Att se att jag behöver ta mig ut på obekväma och blåsiga områden och låta Gud visa sin makt. Att fortsätta det kristna livet vara ett äventyr, där det som Jesus gjorde och lärde får växa i mig och bli mer och mer den jag är, genom den heliga andes kraft. När Lukas i början på 60-talet i uppdrag av Teofilus skrev ned det som vi kallar apostlagärnagarna så tror jag att detta är hans mål i det han berättar om. I hans förra skrift, det som vi kallar lukasevangeliumet så har han berättat om Jesus, det han gjorde och lärde, och här så vill Lukas visa på att det Jesus gjorde också är vårt. I de första verserna så talar han om löftet ifrån Jesus att vi skall få kraft att bli hans vittnen där vi bor och ända till jordens yttersta gräns, om hur löftet uppfylls, och hur Jesu liv och uppdrag också blir Petrus, Paulus och de första kristnas vardag. Vi tänker oss apostlagärningarna oftast som något slags drömscenario för församlingen och uppdraget att nå människor med evanglium, men jag tror att det lukas vill berätta om är det liv som vi alla kan få leva. Lukas var själv en del av resesällskapet när Paulus gör sina missionsresor. Lukas talar om oss och vi. Det är livet ute på vattnet som han gör dagboksanteckningar ifrån, för att dela med sig av ett liv som tillhör dem som tror, alltså du och jag. Han gör en historieskildning av starten bara för att visa att vi fortfarande är på resa och håller på med detta. Och därför så tänkte jag att vi under den här hösten skulle följa med Lukas och Paulus på deras resor med dess uppbrott och nya platser, för att upptäcka mer vad din och min resa med Jesus handlar om, och jag hoppas du tycker det låter spännande... Och vi börjar läsa i apostlagärningarna 13 (vers 1-3). En kort bakgrund. Pågrund av förföljelse i Jerusalem så skingrade sig församlingen, då flera av dem kom till Antiokia, där de på ett konkret sätt fick se hur Herren fortfarande var med dem, då ett stort antal olika människor kom till tro i staden och en församling bildas. En man vid namn Barnabas ifrån församlingen i Jerusalem hörde om detta, begav sig till Antiokia och blev så glad och uppmuntrad över det som han såg Guds nåd göra att han reste till Tarsos för att Paulus också skulle få se och uppleva det han hade upplevt. Paulus var född i Tarsos, och hade kommit hem igen efter att rört om lite väl mycket i Jerusalem och blivit mordhotad. Men Barnabas som tagit hand om Paulus ifrån början såg det som viktigt att föra tillbaka Paulus till rätt atmosfär där han visste att han hörde hemma. Det har gått nästan 10 år sedan Paulus började följa och predika Jesus och nu i antiokia efter många år av egen gemenskap med Gud och mognad som lärjunge så får Paulus och barnabas undervisa dem, då många ytterliggare kom till tro och då alla dessa lärjungar också för första gången börjas kallas för kristna. Detta visar att vi behöver tid för att personligen växa i tro, komma nära Jesus och hans ord.
Det är oftast inte så att vi ska börja predika direkt när vi kommit till tro, utan Gud behöver sin tid personligen med oss var och en innan vi är redo att dela med andra i både i ord och handling, som jag tycker ryms i en lärjunges predikan. Men det som finns i oss, det som Gud lagt ner i oss behöver efter en tid få komma till en plats, där det kan få börja poppa och blomma ut, som popcorn behöver rätt temperatur för att börja poppa och bli popcorn. Därför så behöver du och jag också se oss runtomkring oss och se vad för sorts atmosfär mina vänner runt omkring mig komma till för att det de har inom sig ska hållas varmt. Ser man en gåva hos den andre av att leda och ett hjärta för tonåringar, bjud med till nästa samling på tonår. Ser du en längtan och en gåva i att uttrycka och dela med sig av sin tro genom att diskutera och samtala med andra, ta med dem till en alpakurs. Ser du en längtan efter att få be för för sjuka, ta med dem nästa gång du kanske ber för någon eller till ett möte någonstans där man lyfter helande och praktiserar det. När jag som ungdomsledare visade att jag tyckte det var roligt att predika, så tog min pastor mig upp till predikostolen och gav mig tillfälle så ofta det bara gick. Det gick sådär i början, men genom att vara i rätt atmosfär så växte jag i rollen och gör det fortfarande ju mer jag får predika. Vi är olika som personer och ibland så behöver vi komma in i rätt atmosfär för att vi skall ta ett steg ut på vattet, och se vår del i kristi kropp, i den kristna gemenskap som vi tillhör. I texten vi läste så stod det om olika gåvor och om olika människor. Här i Antiokia fanns Barnabas, Simeon Niger, som betyder just simon den svarte och kan betyda att han kom ifrån Afrika. Vi har Manaen som kanske växte upp som lekkamrat till självaste Herodes. Han är i allafall vän med Herodes och äger en hovtitel och så har vi Lukas, som många tror är just författaren till evangeliumet och apostlagärningarna och som troligen har blivit kristen i just denna församling och här fanns nu också Paulus. I Guds församling så ryms olikheterna. Här fanns greker, här fanns judar, de låga och de höga och tillsammans så tjänar de Herren, då den helige ande sade till dem att avskilja Barnabas och Paulus för den uppgift som han har kallat dem till. Och om vi tänker mission som när en församling sänder iväg personer för att vara i tjänst i ett annat land så får vi här vara med om den första missionärssändingen då de fastar, ber och lägger händerna på dem och sänder ut dem. Så som Jesus sagt Be skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd. Vi fortsätter och läser vers v.4-12. Det kan tyckas märkligt, men när Paulus nu efter många år tagit detta steg ut på vatten, så är den förste han möter en person som direkt påminner honom om honom själv. Barjesus är jude, och har som barn växt upp med att lära känna Guds bud. Hans namn berättar att han är son till Jesus, som hans pappa troligen hette, ett släktnamn vars innebörd var att vara frälsningens son. Men han hade riktat sitt liv i helt fel riktning då han hade blandat sanning med lögn. Tro med astrologi och insikt i den ockulta världen. Paulus hade inte någon erfarenhet av detta, men han hade på samma sätt som jude, som en del av Guds folk förkunnat ett budskap som inte var sant och hindrat andra att komma till Gud. Då han hade gått in i hus efter hus och dragit ut män och kvinnor för att sätta dem i fängelse. Så som Barjesus nu vill hindra landshövdningen och sökaren Sergius att komma till tro på Jesus.
Sår som är läkta, men som som svider rejält hos Paulus tror jag och det är därför som han skriver i korinterbreven att han behöver dö varje dag ifrån sig själv och överlåta sig till Jesus. Då det i Jesu uppståndelse finns en kraft som inte är av oss. Vi är på allt sätt trängda men inte utan utväg, rådvilla men inte rådlösa, förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna. Alltid bär vi Jesu död i vår kropp, för att också Jesu liv skall bli synligt i vår kropp, skriver paulus till korintierna. Vilket Paulus låter möta honom själv ännu en gång. En kärlek full av nåd som du också behöver låta dig mötas av, när du står ute på vattnet och möter såren och din egen litenhet. Ett av de hebreiska orden för nåd är Råge. Så som det är att få en portion med råge på en resturang, så har Gud gett dig en stor och mättande portion av hans kärlek, Läkedom och kraft. Du saknar inget i honom, och du kan med all frimofighet fortsätta. I mötet av Guds nåd så får Paulus kraft att fortsätta visa den hungrige romerska landshövningen var denna rågade kärlek finns, och uppfylld av Guds ande så tar Paulus ifrån varje spår av den ära som trollkarlen roffat åt sig när han spänner ögonen i honom. Och med Paulus egen erfarenhet i ryggen så finns det inte någon skonsamhet i Paulus budskap till denna trollkarl. Trollkarlen har gått emot allt vad han är och Paulus kallar honom till och med djävulens son, då djävulen lett denna frälsningens son, som hans namn sade, på förvrängda vägar. Och då Paulus själv blev blind i hans möte med Guds ande, så kan han med auktoritet be att samma hand kommer över honom och göra honom blind för en tid. Vilket också sker. En makt som får lanshövningen att häpna över Herrens lära och komma till tro. Efter denna händelse så kommer till Pisidien och en stad som också hette Antiokia. Men det är inte samma stad som de började ifrån, utan det fanns flera städer som uppkallades efter den som regerade i riket. Johannes Markus har rest hem igen, av någon anledning som vi inte riktigt vet. Och Barnabas och Paulus söker andlig gemenskap omkring ordet, genom att besöka synagogan. Här märker man att Paulus är en kunnig judisk lärare och ber honom att tala. Paulus ser tillfället, lyfter handen för att berätta det glada budkskapet om syndernas förlåtelse i Jesus Kristus och att var och en som tror på honom förklaras rättfärdig i honom och fri från allt som de inte kan bli fri ifrån genom lagen. Vi ska inte läsa detta nu, men läs gärna resten av Paulus undervisning hemma. Många hedningar komm till tro genom Paulus och Barnabas vittnesbörd, och det sprid sig över hela området står det. Men judarna satte igång en förföljelse mot dem och drev bort Paulus och Barnabas ifrån området. Men det står det i sista verserna i kaptlet att då skakade de dammet av sina fötter mot dem och begav sig vidare, så som Jesus en gång hade sagt till lärjungarna om man inte tar emot er eller lyssnar till era ord, så lämna det huset eller den staden och skaka av dammet från era fötter. Jesus säger Låt inte nederlagen ta makten över dig, utan fortsätt genom min ande. Och vi ser att den helige ande är ständigt verksam under deras resa. De var utsända av församlingen i Antiokia, men det är ändå anden som först talade till dessa och som också sänder dem.
Denna resas framgång och de andra resorna som Paulus kommer att göra ligger bara i att verket ifrån början till slut var ett andens verk. Vi ser inte människor som arbetar och tar dessa steg i mänsklig kraft utan vi ser människor som låter sig brukas av den helige ande. Och i denna kraft så vill Guds ande ta dig vidare på resan den här dagen. Jesus säger kom, och vi får i vår egna litenhet be, led mina steg, med allt jag är och har, Och Guds Ande kommer leda oss framåt.