0 ) + a O S JCS > 1-98 Kyrkor

o B 0 ) + a O S JCS > 1-98 Kyrkor

I N N E H Å L L Från Cactus till Kalvträsk 2 Per-Inge Planefors Kyrkor i Västerbotten 8 Anders Björkm an Kyrkobyggnaden - e n symbol för världsalltet 16 Anders Björkm an Medeltida träskulptur 18 L ennart Karlsson Kyrkorivningar i ett historiskt perspektiv 24 Anna Elmén Berg Två restaureringar av Bygdeå kyrka - de viktigaste förändringarna under två sekel 30 M a ttia s B urm an Kyrkorna i Hörnefors 36 Greta Burm an Ammarnäs kyrka - "en synnerligen vacker och tilltalande helgedom" 42 M arta Järnfeldt-Carlsson Viktoriakyrkan 48 Anders Björkm an De nya kyrkorna 52 Anders Björkm an Mer att läsa 58 Nära notiser 59 I detta Kyrkorna i V ä ste rb o tte n ä r te m a t för å re ts första n u m m e r. D et ä r e n fo rtsä ttn in g på p ro je k te t T idernas kyrka, som i v årt län b lan d a n n a t re su lte ra d e i en nummer u p p m ä rk sa m m a d u tstä lln in g i V ä ste rb o tte n s m u se u m, en utställning som så sm åningom skall vandra runt bland länets försam lingar. T e m a n u m re t in led s m ed en perso nlig b e tra k te lse av Per-Inge Planefors, k o m m in iste r i T egs försam ling och m usikkritiker på V ästerb o ttens-k u riren. Planefors frågar sig om kyrkans fram tid inrym m er hot eller m öjligheter. Anders Björkman, verksam vid In stitu tio n e n för k o n stv e te n sk a p, U m eå u n iv ersitet, ta r vid m ed en exp osé ö ver lä n e ts kyrkliga h istoria. D ärefter följer en artikel som h a n d la r om vad k yrko by gg naden i sig h ar sy m b o lise ra t g en o m å rh u n d ra d e n a. B jörkm an å te rk o m m e r längre fram i h ä fte t m ed b e rä tte lse n om V iktoriakyrkan i Sorsele s a m t i en a v slu ta n d e artikel, so m h a n d la r om d e t intensiva kyrkobyggandet från 1950 -talet och fram åt. D ocent Lennart Karlsson, tid ig a re vid S ta te n s h istorisk a m u se u m och e n av Sveriges frä m sta e x p e rte r på m ed e ltid a kyrkokonst, red ovisar på n åg ra rika bildsidor länets bevarade skatt av m edeltida träskulptur. Anna Elmén Berg, 1 :e antik varie vid N o rrb o ttens m u se u m i Luleå, g e r i sin artikel e tt lite lä n g re p ersp ektiv på h o te t m o t d a g e n s kyrkor g en o m a tt d iskutera fen om enet kyrkorivningar, en inte alltför ovanlig företeelse i historisk tid. Mattias Burman, d o k to ra n d vid In stitu tio n e n för k o n stv e te n sk a p, U m eå u n iv ersitet, b e rä tta r i s itt bidrag om d e o m fa tta n d e re s ta u re rin g a r som d en se n m e d e ltid a kyrkan i B ygdeå g e n o m g å tt. D et g ö r h an u tifrån tid ig a re fram lagda C- och D -uppsatser. D ärefter följer Greta Burman, även hon d o k to ra n d vid In stitu tio n e n för k o n stv e te n sk a p, U m eå u n iv ersitet. B urm an h ar s tu d e ra t d e b åd a kyrkorna i Hörnefors och redogör h är för deras tillkom sthistoria utifrån sin C -uppsats. U niversitetslektor Marta Järnfeldt-Carlsson, lärare vid In stitu tio n e n för k o n stv e te n sk a p, U m eå u n iv ersitet, b e rä tta r i sin artikel om d en m ärk liga kyrkan i A m m arnäs, Sorsele. V ä ste rb o tte n s läns h em b y g d sfö rb u n d vill fram fö ra e tt v arm t ta c k till Luleå stift som inom p ro je k te t T idernas kyrka b id ra g it till färg try cket. T I D E R N A S K Y R K A Ett v arm t tack riktas också till In stitu tio n e n för k o n stv e te n sk a p, U m eå u n iv ersitet, som g e n o m sin a m e d a rb e ta re sv arar för stö rre d ele n av in n e h å lle t i d e tta n u m m e r. (0 Fotografierna är hämtade ur Västerbottens museums bildarkiv om inget annat anges.

T bildtexten I I I III ITT 1111111»iiniuinnn i. i... O r te r o c h s tä lle n D e n lo k a la s a n n i n g e n D e n lo k a la s k ö n h e t e n In te d e n a l lm ä n n a g r å s u g g a n u ta n d e lo k a la s v a r ta o c h v ita g r is a r n a. D e n lo k a la r e g n s k u r e n. D e n tillf ä llig a r e v a n m e lla n m o ln e n. K v ä lls d im m a n, in t e ö v e r h e la r ik e t u t a n ö v e r s u m p m a r k e n h ä r d ä r v ip o r n a v a k t a r s in a b o n. N a tt f ly g e t ö s t e r u t t o n a r f r a m o c h t o n a r b o r t. F ö r a t t k o m m a till e n f r ä m m a n d e o r t m å s t e vi h e la t i d e n p a s s e r a h e m tr a k t e r, a n n a r s k o m m e r vi in g e n s t a n s u ta n b lir h ä n g a n d e i i n g e n m a n s la n d i a lls k ö n s v ä rld. Werner Aspenström 1976 Britta M. Lundgren kan sedan årsskiftet sälla sig till det fåhövdade och privilegierade sällskap som varit redaktörer för hembygdsförbundets tidskrift Västerbotten. När hon nu går vidare till nya arbetsuppgifter kan hon med tillfredsställelse se tillbaka på sin tid som redaktör. Hon har gjort ett gott arbete och det är en stor utmaning för mig att axla denna förpliktigande syssla - Västerbotten är en på många sätt unik tidskrift. En dag när fotograf Bertil Ekholtz kom förbi och som vanligt hade med sig en bunt gamla fotografier föll mina ögon på detta från sommaren 1951. Mannen på flaket och de små bamen fångade mitt intresse. Det är något rofyllt i bilden, där finns en vag doft av sommar och bara fötter och spänningen med att få åka med en stund på flaket. Wemer Aspenströms dikt finns textad på väggen i museets entré sedan många år. De poetiska radema står sig fortfarande bra, tycker jag. Inte bara som en devis för museet, utan i högsta grad också för tidskriften Västerbotten. Med allt tal om regioner och lokal identitet kan man också vända på Aspenströms ord och säga: För att komma till sin egen hemtrakt måste man passera främmande orter. Det finns alltid andra verkligheter, i närheten och långt borta. Genom att se dem, bokstavligt eller genom utställningar och böcker, lär vi oss något om oss själva. De små och förväntansfulla bamen på flaket får i det här sammanhanget symbolisera nya generationer läsare, spända på att få ta del av fler - kanske också oväntade - sidor av Västerbotten. OLA KELLGREN 1

Från Cactus till Kalvträsk PER-INGE PLANEFORS Våra kyrkor - konserverande kitt eller revolutionära härdar? Prästen Per-Inge Planefors inleder m ed e tt personligt perspektiv på kulturarvet och kyrkornas roll i fram tiden. Under en cykeltur upp till Kalvträsk reflekterar han över fram tida risker och m öjligheter. Planefors ställer flera inträngande och kritiska frågor, m en hyser sam tidigt en stark tilltro till människors sökande e fter äkthet. Han m enar a tt andligt och konstnärligt är sam m antvinnat i människans längtan och önskar a tt fler m änniskor bejakar sin kreativitet. Får jag ta er m ed upp på höjderna? Solen skiner, vi kan ta cyklarna. N u bär det av den slingriga vägen upp till Kalvträsk. Låt mig redan vid vår första kafferast berätta om mina tankar om kyrkor och kulturer. Några gånger tidigare har jag blivit dröjande i Kalvträsks kyrka och verkligen suttit ned m ed blicken växelvis m ot altaret och ut över höjderna. Jag har också spelat på den utsökta orgeln. En distinkt känsla av orördhet har burit mina upplevelser, upplevelser som närs av ett slags äkthet. I Kalvträsk sjunger en ursprunglig orgelklang. Pehr Z. Strand byggde den förnämliga orgeln. Tem plet är uppfört av levande material och ordnat i en spännande tolvkantig form som är unik bland svenska kyrkor. Arkitekten var Gustaf Oscar Tundal och byggmästaren Gustaf Nilsson-Lundqvist. Kyrkplatsen öppnar m ot vida horisonter. Vi som andades däruppe i Kalvträsk kunde dricka liv i djupa drag. Tänk vilken rik församling de är i Kalvträsk. De får fira de stora Kristusdagarna, himmelsfärd och förklaring, på berget med de vida horisonternas utsikter. Deras öron får bada i rena klanger. Deras ögon ser långt, och kanske rentav ande, själ och kropp dricker ur livets källa. Djup äkthet Kyrkans mångskiftande heliga rum kan förmedla en äkthet som går på djupet. De heliga rum m en har möjligheter att leva, att stå 2

ANDERS BJÖRKMAN 1997 K alv träsk kyrk a ä r d e n e n d a i S v e rig e so m h a r e n to lv k a n tig g ru n d p la n. K yrkan b y g g d e s 1 8 8 6-8 9, u rs p ru n g lig e n s o m b ö n h u s. länge, och rentav öka i betydelse för människor. O m detta faktum vittnar många kyrkorestaureringar. Ett rikt kulturarv talar. Alla dessa tem pel vill svara på människors längtan efter äkthet. Vi behöver inte höja blicken särskilt mycket eller gå långt bakåt i tiden för att ana detta. Kyrkorna har ofta spelat en nyckelroll. Sedan är det naturligtvis också så att ett enskilt kyrkosamfund kan gå ned betänkligt. Likaså kan församlingslivet förtvina på enskilda platser. Församlingens lokala gudstjänstrum kan också stängas och kanske säljas, eller på annat sätt avvecklas när det inte längre används för sitt syfte. Kallställning" är hotet för dagen i Västerbotten. Några församlingar, som utan att blinka byggt församlingshem för både två och tre milj. kr, anser sig inte mäkta med kyrkans årliga uppvärmningskostnad för kanske 30 000 kr. Logiken i detta är lika bräcklig som när föräldrarna med nyköpt dyr bil säger att det inte finns pengar till cyklar åt barnen. Avställd kyrka Redan som ung präst celebrerade jag en oförglömlig mässa som avskedsgudstjänst till ett enkelt förortskapell. I lokalen flyttade sedan ett privat företag in och det som under några år varit vårt kapell Mikaelssalen blev solariet Cactus. Vår avställda kyrka blev som det sades tantgrill. Helhetens kyrka, eller den världsvida Kristi Kyrka, äger dock ett oförstörbart liv. Hon lever trots Cactus och västerbottniska kallställningar av kyrkor. Kristus sade till Petrus:... du är Petrus, Klippan, och på den klippan 3

ska jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar ska aldrig få makt över den. Jag ska ge dig nycklarna till himmelriket. (M att 16:18, 19a). I alla dessa märkligt levande och heliga rum - tem pel, hyddor, tält, im posanta katedraler, bönhus, Tegs islada m ed EFS-konferensens gudstjänst, kloster och källarkapell - aktualiseras något större än människan. Där vibrerar en villkorslös gudomlig närvaro. Den märkliga elden bränner genom tid och rum och rör hela mänskligheten. Människor söker äktheten. Arkitekter och konstnärer, byggmästare och arbetare har gripits, tänts och skapat dessa obyggbara rum. För vilka är de som kan ge sig i kast med det omöjliga, att bygga ett hus åt den Osynlige? Kulturarvet vittnar om den Osynlige Vårt gemensamma kulturarv bär på så många omistliga avtryck, inte m inst alla kyrkor. Avdelningsdirektör Robert Bennett vid Riksantikvarieämbetet säger: Kyrkorna är det allra största nationella kulturvärde vi har, de är kärnan i vårt nationella arv. D etta värdefulla nationella arv vittnar om den gudomliga närvaron och människors sökande och tro här i vårt land. D et gemensamma kulturarvet förblir större än vi förstår. För hur skulle vi någonsin kunna bli fullt ut klara över det och oss själva? Kanske är det också så att ett samvetsgrant och pietetsfullt restaureringsarbete, där de konstnärliga och antikvariska kompetenserna tas till vara och sätts före den lokala smaken, som kan blomma ut i rena godtycket, räddar viktiga delar av den gemensamma bilden. En bild som ger oss glimten av det oförstörbara livet och den Osynlige. Ibland sker miraklet. Den visionära restaureringen, rentav både envis och trotsig, kan bli till ett härligt äventyr, ja, en sant revolutionär handling. Det hängivna nybygget, större och m er mångfacetterat än man tänkt i förstone, kan skapa ett härligt skred. Visst finns det många påtagliga hot mot kyrkokulturerna. N u vill jag antyda några av hoten. Jag gör det i funderingens form. De breda fårornas kyrkokulturer, folkreligion, mänskligt, andligt och konstnärligt hotas. Och visst vill vi identifiera hoten. Ska vi ställa oss några inträngande frågor? Skattepump och verksamhetsmaskineri Inte så få församlingar har expanderat sina verksamheter jäm fört med gudstjänstlivets utveckling. Kanske har också församlingens profil trivialiserats på bekostnad av kult och mystik. Syftet har ofta varit både gott och vällovligt, m en kanske inte alltid så genom tänkt. D et kan vara frestande att göra istället för att vara. Kyrkoskatten har pum pat in stora pengar i maskineriet Svenska Kyrkan, och statens bidrag till de frikyrkliga församlingarna uppgår till avsevärda belopp. Skattepum pen håller liv i de numera enbart till nam net frikyrkliga samfunden. Inre och yttre liv har inte alltid gått hand i hand. I Advent 1992 kom Lilla boken om kristen tro. De större samfälligheterna tog in över 700 kr per kyrkomedlem i skatt, men de politiskt tillsatta beslutsfattarna ansåg sig ändå inte att ha råd att dela ut boken till en kostnad av 12 kr. 4

Vardagsarbete m ed grupper och anställd personal kan göra församlingens heliga brännpunkt i gudstjänsten diffus. En körmedlem eller konfirm and kan vara nära den revolutionerande elden, men ändå långt borta från förvandlingen. D et kan bli många steg inom församlingens lokaler. En osynlig gräns kanske byggs upp mellan verksamheternas olika rum respektive det heliga rummet. Hur många gånger har det inte sagts att vi genom arbetet med barn- och ungdomsverksamhet har en stor kontaktyta? Kyrkan når föräldrarna, säger man, och lutar sig tryggt tillbaka. Någon borde också fråga: Vart når församlingarna m ed dem? Och framförallt, vilka är vi respektive dem i den verksamhetsinriktade församlingen? H ur kunde det gå så snett att församlingens liv professionaliserades och blev verksamheter? Mästaren från Nasaret tycks ha saknat både arbetstidsavtal och verksamhetsplanering. Jesus byggde inga kyrkor och han skrev ingen bok. Men han tänder en eld i vårt inre. Byråkratisering, demokratism och "kallställda" människor D et andra hotet sönderfaller i två delar; en övertung förtroendemannaorganisation och bastanta kyrkokanslier. Eftersom valdeltagandet sjunkit drastiskt i kyrkorna frågar sig alltfler om förtroendemannaorganisationen formar sig till demokratiska organ med bred förankring. Jag menar att de inte är i verklig m ening demokratiska. Jag vill också på denna punkt dra mina lansar för en mer inklusiv medlemssyn. Med V ilken fra m tid g å r alla v å ra k y rk o r till m ö te s? lemmarna har sagt sitt. Inte minst genom att låta bli att rösta. Hur ska det tolkas? Jo, de är kanske på väg ut ur rum m et Svenska Kyrkan och de frikyrkliga föreningarna. Innan de stänger dörren för gott m åste kyrkans församlingar, organisationer och kanslier fråga sig hur människors kreativitet, engagemang och tänkande ska kunna spira och utvecklas. Det är den sanna inklusiva kyrkokulturen med sikte på människor som resurser. D etta är nödvändigt om man vill behålla medlemmarna. Kanske har hårda ord som D et går aldrig häri, Vi måste ta det försiktigt och Ingen här är intresserad av sånt tillåtits släcka glöden alltför många gånger. Kallställda människor är kanske Kyrkans verkligt stora svarta hål. Luleå stift utvecklar nu ett samarbete i Nordkalotten. Ett delegation från Murmansk var nyligen på besök i Umeå. När en förtroendevald beskrev Svenska Kyrkans byråkratiska organisation fällde den ryske biskopen orden: ANDERS BJÖRKMAN 1997 5

D etta liknar vårt gamla system som vi trö ttnade på och skrotade. Nog ligger Svenska Kyrkan väl till i organisationsmässig skaparkraft. Vi äger organ som förtroendevaldas grupperingar, ibland efter partilinjer, olika utskott, kom m ittéer, näm n der, råd, kyrkokanslier vid kyrkliga samfälligheter, stiftens ledningsorgan, rikskyrkas centralstyrelse m ed nämnder, och olika organisationer. Om det var långt mellan rum m en i församlingshemmet och kyrkorummet, så skulle det behövas sparkcyklar i de bastanta kyrkokanslierna och de övertunga förtroendemannaorganisationernas politiska korridorer. En fråga som väckte stort engagemang hos ledamöter i det extra kyrkomötet i Sigtuna 22 novem ber 1997 var den om de förtroendevaldas privilegium att, till skillnad från de frikyrkliga syskonen, få ersättning för förlorad arbetsinkomst när sammanträden inträffar. I beslutet likställde man snabbt hela kyrkan, men ville behålla ett privilegium för egen del. Motionerna 1997:46, 54, 55, 59, 69 och 72 samt utskottets skrivning: anser dock att det ska finnas en lagstadgad rätt till ledighet för förtroendeuppdrag vittnar om detta. Medlemskortets innanför eller utanför Ett av de allvarligare hoten är djupt idémässigt. Jag tror att riskerna ligger i en form av föreningstänkande som är den breda folkreligionen främmande. Föreningar har naturligtvis gjort mycket gott. Tänk på folkrörelserna och den demokratiska fostran som skett i föreningarna. Men här finns två mönster. En förening driver syften som föreningen själv formulerar, tar ansvar för och har all rätt i världen att förändra. En förening kan lägga ned sin verksamhet, den är sig själv nog. En förening skapar sig själv och bildar en exklusiv grupp, kanske en elit, och får en del av sin identitet utifrån ett referensgrupptryck. Det kan kännas som ett slags vi här innanför till skillnad från de där utanför. D etta insnävande föreningstänkande är något i grunden annat än helhetens Kyrka. Hon har inte kommit till av ett mänskligt beslut. Hennes barn, människorna, kan inte förändra sin moders natur. Men vi kan forma hennes uttryck. Vi väljer stelnande kitt eller pyrande kreativitet. Herren Kristus Jesus sade: N i har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er... (Joh 15:16a). Ville vi riktigt spetsa till medlemsskapsfrågorna, så kunde vi utifrån ett folkreligiöst perspektiv undra över om det ens är möjligt att begära utträde ur mänskligheten. Går det att utträda ur Posten för att slippa vissa brev, räkningar och annat förargligt? Den radikalt inklusiva kyrkosynen är i grunden en fråga om skapelseteologi och att kompromisslöst bejaka människor för att de är till. Den gör inte halt vid medlem skortets innanför eller utanför. Visionen kliver långt vidare. Kyrkans liv är alltid större. Lika lite som vi blir färdiga med det nationella kulturarvet och oss själva, blir vi klara med Kyrkan. Att förlösa En präst på Gotland svarade på en fråga från biskopen om hur det stod till i hans två församlingar: "Jo då, i den ena är det botten och i den andra har den gått ur! 6

Vågar vi ställa obekväma frågor, orkar vi söka äkthet och vill vi förlösa människors kreativitet? Ja, då kan kyrkokulturen börja glöda. Mer av revolutionära härdar och mindre av det konserverande kittet. Vi tror starkt på den revolutionerande härdens eld. Tänk om det är så, ibland tror jag det, att Kyrkan ännu inte trots snart 2 000 år har lyckats leva ut Kristuslivet? Herren lever, men hur är det med oss? D et kristna livet finns hemlighetsfullt förborgat bakom sekler av tapetlager och färgskikt. D et påminner om restaureringar av ett gammalt ärevördigt hus. Vi vet att det konserverande kittet stelnar och blir sprött. Tro inte dem som menar att Kyrkan ska vara ett kitt i samhället. Varför skulle kristendom en ställa upp på det? Prästen Ma Oftedal har sagt: "Kvinnor har aldrig fått utöva eller experimentera med sin andlighet. Därför skulle det vara väldigt kul och spännande att bilda en kvinnokyrka. I Italien fick den helige Fransiscus i uppdrag att restaurera den förfallna kyrkan. Det blev en världsomspännande ordensrörelse som bär inspiration i Kyrkan genom århundraden. I Polen, hos Mariaviterna, är det fullkom ligt naturligt att fira mässan och gudstjänsterna i kyrkan. D et görs utan att de diskuterar vare sig temperaturförhållanden eller uppvärmningskostnader. Där lever en alldeles påtaglig hängivenhet i gudstjänstens möte m ed en levande Gud. Till kyrkans skrud, bland prästernas heliga kläder, hör superpelli'cium ( över pälsen, liturgisk underklädnad av vitt linne som används antingen under korkåpan eller utan överplagg), så inte behöver vi frysa. Också hos oss i Sverige finns möjligheterna att varmställa kyrkorna. Ande, tänd oss alla Många människor anar på ett fördolt sätt, och inte utan en smärtsam längtan, att de andligt konstnärliga odlingarna djupast sett rör oss alla tillsammans. Jag är mycket hoppfull angående dessa i framtiden. D et är därför jag menar att kyrkans djupaste klangbotten är brinnande revolutionär. Hon vill envisas med att betrakta alla människor och hela mänskligheten som en enda familj. Hennes Herre ser oss människor så. Och då kan Hon inte göra annorlunda. Ungefär så tänker jag, tror och hoppas, om kyrkokulturer, de heliga tem plen i Västerbotten, våra liv, och varmställer mig nu på cykelpedalerna. En kär cykel som en gång tillhörde m in konfirmationspräst Bo Björkman och som bar honom mellan grekiska kloster. I kärlek till Kyrkan, vår Moder, får vi tillsammans trampa på upp till Kristi berg i Kalvträsk. Vi får fundera vidare. Hur tänker D u och vad vill D u i Din av Gud nedlagda strävan efter äkthet? Låt mig få höra Dina tankar sedan när vi tar matpaus. Visst orkar vi tram pa en sträcka till? Vi är alla på olika sätt m ed och formar våra kyrkor - antingen genom att kallställa till konserverande kitt eller varmställa till revolutionära härdar. 7

Kyrkor i Västerbotten ANDERS BJÖRKMAN Kyrkans historia är kortare i Västerbotten än på andra håll i landet men den är ändå längre än m ånga andra historier. Genom århundradena har kyrkan spelat en fram trädande roll för utvecklingen, och nuförtiden är kyrkorna bland våra allra viktigaste kulturbärare. För de flesta av oss är kyrkorum m et e tt v iktig t rum i livets olika stadier. Trots att det ibland sägs att vi inte är särskilt religiösa av oss i Sverige nuförtiden tillhör kyrkobyggnaderna fortfarande våra allra viktigaste kulturbärare. I kyrkorna kan vi finna den kontinuitet som är så viktig i en värld där perspektiven blir allt kortare. Även om statistiken visar att gudstjänstbesökarnas antal minskar, så är kyrkorum m et förfarande platsen för flera viktiga stationer på livets stig. Där döps och konfirmeras vi, där gifter vi oss, och på kyrkogården får vi vår sista viloplats. Kyrkorummet fyller ett stort behov som rum för enskild andakt och meditation, och det kan också fungera som en slags tillflyktsort när tillvarons villkor blivit alltför hårda. Kyrkan sträcker sig långt bakåt i vår historia och har - på gott och ont - spelat en fram trädande roll för utvecklingen på många plan genom århundradena. Vi kan bland annat avläsa dess betydelse i storleken på de resurser som satsats på kyrklig konst och arkitektur. Även om kyrkans historia är kortare i Norrland än på andra håll, är den längre än många andra historier. Den löper från tjockt murad medeltid till dagens mångfunktionella församlingsanläggningar. Från lappmarkskatedral till skärgårdskapell, från kyrkan som ligger m itt i stan till den som byggdes långt ute i väglöst land. De kan - ställda på rad eller samlade som färgglada prickar på en karta - tyckas vara ganska många, kyrkorna i Västerbottens län. Men länet är stort och färdas m an längs vägarna dröjer det ibland länge mellan kyrkobyggnaderna. 8

Senmedeltid och 1500-tal Backen, Umeå Ifs (1508) Bygdeå Lövånger Nordmaling 1700-tal Hörnefors (1797) Jillesnåle (1798) Lycksele (1799) Margaretakyrkan, Lycksele (1736, rekonstruerad 1973) Nysätra, Ånäset (1707) S:t Mikael, Vindeln (1770, rekonstruerad 1962) Snöan (sannolikt 1700-tal) Tärna (Gautajaure) (1763, rekonstruerad 1991) 1800-tal Bjuröklubb (1864) Byske(1872) Dikanäs (1834) Fatmomakke(1884) Fredrika (1810) Helena Elisabeth, Umeå (1802, rekonstruerad 1958) B ac k en s kyrka s o m d e n såg u t in n a n d e n f ö r ö d a n d e b r a n d e n i n o v e m b e r 1986. Holmsund (1863) Övre Norrland koloniseras och kyrkobyggandet tar fart D et var under senare delen av medeltiden som kyrkobyggandet tog fart i Övre N orrland. De första kyrkorna hade stora mått, något som man kan se i exempelvis Backens kyrka i Umeå landsförsamling. Kyrkorna speglar hur Norrland koloniserades, till en början från söder, m ed de senmedeltida byggena längs kusten av vilka Nordmaling, Backen, Bygdeå och Lövånger förfarande finns kvar. Från 1600-talet finns belägg för sju kyrkor i det som i dag är Västerbottens län, men ingen av dem finns kvar. Av dessa sju låg flera i de inre delarna av landet, exempelvis Åsele, Lycksele och Sorsele. Ett skäl till att dessa kyrkor försvann är att de var byggda i trä - Holmön (1891) Jörn (Österjörn) (1857) Kalvträsk (1889) Malå (1852) Norrbyskär (1894) Risbäck (1859) Skellefteå Ifs (1800) Sorsele (1859) Stensele (1886) Umeå stad (1894) Vilhelmina (1846) Vännäs(Vännäsby)(1825) Åmsele (1874) Örträsk (1849)

i In te riö r frå n d e n s e n m e d e ltid a k y rk an i N o rd m a lin g. K yrkan fick sin a tr e trä s tjä rn v a lv p å 1 7 3 0 -ta le t e fte r a n v is n in g a r a v d e n ö s te r b o ttn is k e b y g g m ä s ta re n H ans Biskop. o o Sorsele O Stensele O V ilhelm ina o O Efter Ö vre N orrlands kyrkor sent 1400- och tidigt 1500-tal 1700-tal O 1800-tal O 1900-50 O efter 1950 O o B e b y g g e ls e h is to ris k tid s k rift n r 22 (1991). Lycksele o o o O O CD o O o o m 1 o o *b Qq. Skellefteå Q* Umeå m ed reformationen hade stenbyggandet i stort sett upphört - och därigenom tacksamma offer för rivningslystnad och eldsvådor. I åtminstone en västerbottnisk kyrka, Lyckseles första som invigdes 1607, har placeringen att göra med Karl IX:s kolonisationsprojekt av Skandinaviens nordligaste områden under början av 1600-talet; ett projekt där kungen lät upprätta ett antal kyrkplatser i Övre Norrland. I liknande ärenden reste också i början av 1780-talet två höga herrar, landshövding Leijonstedt från Umeå och lektor Nordin från Härnösand, genom dåvarande Västerbotten för att på det kungliga majestätets uppdrag planera för nya kapell i landskapet. Ett skäl för överheten att öka kyrkotätheten var att de långa kyrkresorna skulle upphöra till gagn för en ökad arbetsintensitet. De för Norrland så typiska kyrkstäderna med sitt, som det sades, oordentliga leverne skulle inte längre få ha samma betydelse. Från nyklassicism till nationalromantik Den epok som inleddes under andra hälften av 1700-talet, och som fortgick under ett sekel, brukar inom byggnadskonsten benämnas nyklassicismen. Epokens kyrkor som ibland kallas tegnérlador efter biskop Esaias, gavs ett formspråk som andades mer av upplyst svalka än av religiös mystik. Helst skulle man bygga i sten vilket väl inte föll sig helt naturligt i våra skogrika trakter. I stället försökte man få träet att se ut som om det vore sten. D et kan man kan se exempel på i Örträsk, Sorsele och Holmsund. Under den här tiden nyttjades också kyrkorumm en i lika stor utsträckning 10

1 9 0 0-5 0 Ammarnäs(1912) B ju rh o lm (1 9 3 5 ) Björksele(1930) Botsmark (1940) Bureå(1920) Burträsk (1949) Bygdsiljum (1924) Dorotea (1934) Finnträsk (1915) Fiarken (1920) Fällfors (1913) Gargnäs(1911) Högland (1939) Flörnefors (1908) Kamsjö (1943) Kåge (Storkåge)(1926) Kågedalen (Kusmark) (1932) Latikberg (1934) Norrfors (1923) Norsjö (1917) Nyåker(1921) Ormsjö (1944) Petiknäs (1920) Rundvik (1931) S:t Olov, Skellefteå (1927) S:t Örjan, Skelleftehamn (1935) Skivsjö (1943) Strömsund (1937) Sävar(1934) Tärna(1908) Umrräs (1926) Ursviken (1912) Viktoriakyrkan (1938) Vindeln (1903) Vojtjajaure (1933) T rä k y rk a n i N y sä tra ä r b y g g d s o m e n k o rsk y rk a. D en u p p f ö r d e s 1 7 0 7-1 0 e fte r ritn in g a r a v O lo f J o n s s o n V ogel. K lo c k sta p e ln till v ä n s te r ä r a v b o ttn is k ty p. Vänjaurbäck(1946) Åsele (1936) Åskilje (1928) Östra Vallen (1940) Överklinten (1904, kraftigt ombyggd 1940)

S o rse le kyrka frå n 1859, e t t e x e m p e l p å e n s.k. te g n é rla d a. F o to g ra fie t ä r ta g e t s o m m a re n 1871 av L o tte n v o n D u b e n d å h o n tills a m m a n s m e d sin m a k e b e fa n n sig p å e n a n tro p o lo g is k e x p e d itio n b la n d s a m e rn a. Ur U p p sa la u n iv e rsite ts b ib lio te k s arkiv. för kungörelseläsande som för det bibliska budskapet. Man fortsatte att bygga i trä men lät m ot sekelskiftet 1900 formerna i större utsträckning bli ett resultat av materialet. D et kan vi se i exempelvis "lappmarkskatedralen i Stensele eller en bit in på 1900-talet i Norsjö kyrka. Där råder det knappast någon tvekan om att det är en byggnadskonst som grundar sig på materialet. Fler nya kyrkor än någonsin Norrland som kulturlandskap är ungt och följaktligen är dess kyrkor också unga. Den allra största delen av kyrkorna är byggda under 1900-talet. Efter den högt skattade nationalromantiken m ed bidrag som Bureå, Ammarnäs och den ovan nämnda Norsjö kyrka, följde en tid som av vetenskapen ofta beskrivs som en kyrkoarkitekturens nedgångsperiod. Men ser vi oss omkring bland de många kyrkorna från 1930-, 40- och 50-talen, kan vi där, precis som bland tegnérladorna, finna en lågmäld arkitektonisk kvalitet utan alltför stora åthävor. I sinom tid kommer också denna kyrkoarkitekturs värden att förstås och uppskattas. Visst kan vi fascineras över tilltron till orten och framtiden, som de storslagna 1930- talskyrkorna i exempelvis Kågedalen och Åsele uttrycker. Epoken hyser också ett av de m ärkligaste kyrkobyggnadsprojekten överhuvudtaget i länet, nämligen Viktoriakyrkan. Många mil från närmaste väg byggdes kyrkan vid sj ön Overstjuktan. Bidrag kom bland annat från Axel M unthe som också gav kyrkan dess namn efter drottning Viktoria, hos vilken han tjänstgjorde som kunglig livmedikus. 12

Efter 1950 Adak (1963) Avasjö (1950) Bastuträsk (1955) Bergsbyns kyrka, Skellefteå (1983) Boliden (1960) Böleängskyrkan, Umeå (1979) Carlskyrkan, Umeå (1984) Ersbodakyrkan, Umeå (1982) Forsdala kyrkan, Lycksele (1977) Granö (1954) Hemavan (1971) Hfc Johanneskyrkan, Vännäs (1960) Kristineberg (1959) Mariakyrkan, Umeå (1982) Mobackens kyrka, Skellefteå (1973) Mord Backe, Skellefteå (1978) Norrängskyrkan, Lycksele (1986) Obbola (1969) Robertsfors (1957) S:t Mikael, Jörn (1960) S:t Staffans kyrka, Umeå (1977) Saxnäs(1959) Strömbäck (1966) Sörböle kyrka, Skellefteå (1969) Tavelsjö (1965) Teg (1969) Vinliden (1959) Vila (1983) Ålidhem, Umeå (1973) B yske k y rk a b y g g d e s i s lu te t a v 18 6 0 - ta le t o c h ä r rita d av a rk ite k t A n d e rs G e o rg B o strö m, U m eå. D et ä r e n o k to g o n (å ttk a n tig ) c e n tra lk y rk a i v itp u ts a d g rå s te n.

SUNE JONSSON 1987 14

Ännu långt in på 1950-talet byggdes kyrkor i det som snart skulle bli avfolkningsbygd. Från 60-talet är det dock främst i de större samhällena och städerna m ed deras nybyggda bostadsområden som kyrkor uppförts; Teg och Ålidhem i Umeå samt Morö Backe i Skellefteå är tre bland många exempel. Egentligen är det först här som den modernism som varit dom inerande inom profan arkitektur em ellanåt också kommer till uttryck inom kyrkobyggandet. Samtidigt ser vi i kyrkobyggandets långa perspektiv de av närmast medeltida former inspirerade kyrkorna i Boliden, Tavelsjö, Bastuträsk och Obbola. Förmodligen har vi lika lite nu som tidigare nått vägs ände vad gäller byggandet av helgedomar, men var de ska byggas och hur de kommer att se ut, det vet nog ingen. Inte heller är det alltid helt klart vad vi ska göra med dem vi redan har, efter en skilsmässa mellan stat och kyrka. K yrkan i N o rsjö p rä g la s a v n a tio n a lro m a n tik o c h ju g e n d i f ö re n in g. D en s to d fä rd ig 1917 o c h ä r rita d av Fredrik F alkenberg. Via S acra, d e n h e lig a v ä g e n, fra m m o t a lta r e t i K å g e d a le n s kyrka i K usm ark. K yrkan, s o m r ita d e s a v Kjell W e stin, inv ig des 1932. ANDERS BJÖRKMAN 1997 ANDERS BJÖRKMAN 1997 M o rö B acke kyrk a i S k e lle fte å, e t t e x e m p e l p å e n n y b y g g d s ta d s d e ls k y rk a m e d en a n s p rå k s lö s o c h rä tt så p ro fa n fra m to n in g. D en ä r frå n 1978 o c h r ita d e s av Bo T jä rn s trö m. 15

Kyrkobyggnaden - en symbol för världsalltet ANDERS BJÖRKMAN Huset som konung Salomo byggde å t HERREN var sextio aln ar långt, tjugu alnar brett och trettio alnar h ö g t... (1 Kon 6:2). Skiss av A n d e rs B jö rkm a n och Rolf Sixtensson. Kung Salomos tem pel är den bibliska förebilden för kyrkobyggandet genom kristenhetens historia. Med de handfasta måtten sända från ovan blev varje kyrka en del av himlen. I Nya Testamentet fick tempelsymboliken också en annan mening. Här utvecklas synen på kyrkan som en symbol för Kristi kropp. För att markera sambandet med Kristus på korset började man under 400-talet bygga kyrkorna i korsform. I flera medeltida kyrkor kan man också se hur korpartiet viker av från längdlinjen, oftast m ot norr. Denna avvikelse från symmetrin är en bild av hur Kristi huvud i dödsögonblicket faller åt sidan. Väderstrecken har genom hela den kristna kyrkans historia haft stor betydelse. Oftast är kyrkobyggnaderna orienterade med ingången i väster, och med koret och altaret i öster. Redan när förföljelserna av kristna upphörde på 300- talet och det egentliga kyrkobyggandet tog sin början, orienterades kyrkorna på detta vis i östv västlig riktning. Enligt gamla föreställningar var öster det särskilt gudomliga väderstrecket och i Bibeln finns många hänvisningar i östlig riktning; Edens lustgård låg mot öster, Betlehemsstjärnan gick upp i öster, ängeln med Guds sigill stiger fram från öster. Kristi himmelsfärd skedde från Olivberget öster om Jerusalem och man väntade sig hans återkomst från öster. 1 öster går också solen upp, en symbol för återfödelsen. I väster däremot finns solnedgången, döendet och döden, och i väster har ondskan sin hemvist. Så blir kyrkans västfasad en första gräns mellan denna världen och Guds rike, till vilket kyrkan är ett slags förrum. I Uppenbarelseboken kan vi läsa hur Jesus talade och sade: Jag är dörren; den som går in genom mig han skall bliva frälst... Från porten 16

i väster går en via Sacra, en helig väg, österut genom kyrkan fram m ot altaret, m ot mötet mellan tiden och evigheten. Också från söder till norr finns i kyrkorummet en riktning med religiös innebörd. Sydväggen representerar skapelsen och ursprunget. Vägen från söder mot norr symboliserar resan genom det Gamla Testamentet in i det Nya, mot norrväggen som står för Jesu återkomst. I våra kyrkor är den riktningen inte lika framträdande som den östvästliga, men att predikstolen oftast placeras i norr beror på att det var härifrån, den nytestamentliga sidan, som evangeliet lästes. I medeltidens kyrkor fanns bänkar i koret avsedda för prästerna. Församlingen stod i långhuset. I samband m ed reformationen och den större vikt som då lades vid predikan, tillkom sittplatser också för församlingen. Bänkarna ordnades i fasta och stundom slutna kvarter. Från 1800-talet öppnades bänkkvarteren och numera förekommer dessutom lösningar med lösa stolar. Man talar ofta om kyrkobyggnaden som ett skepp, som den ark på vilken Noak räddade de rättrogna undan syndafloden. På svenska använder vi begreppen mittskepp, sidoskepp och tvärskepp när vi talar om de olika delarna i en kyrka. Koret var ursprungligen den plats i kyrkan där kyrkosångarna hade sin plats. Ordet kor kommer från medeltidslatinets chorus som just betyder platsen för kyrkosångarna. Numera, och sedan länge, är koret den del i kyrkorum m et där altaret står. Som en markering mellan det heliga och det allra heligaste, är koret ofta höjt med några steg över det övriga rummet. Förrummet i kyrkans västparti kallas vapenhus. Namnet är ursprungligen benämningen på den plats där männen skulle lämna sina vapen före inträdet i kyrkorummet. Numera bär kanske inte männen vapen, men väl annat som inte hör hem ma i kyrkan. I Norsjö kyrka finns till exempel ett skåp där besökarna kan hänga in sina mobiltelefoner under besöket. Sakristian är ett utrymme för prästens omklädning samt för förvaring av skrudar och kärl. Det är ofta placerat i anslutning till koret. I Sverige har sakristian sin traditionella plats på byggnadens norra sida, men kan också finnas bakom altaret. Ordet kommer av latinets sacrista som betyder kyrkotjänare eller klockare. K o rse ts fo rm ta s äv e n u p p i d e n litu rg isk a k lä d se ln. I Ö rträ sk kyrka frå n 1 8 4 9 fin n s d e n n a r a r ite t b e v a ra d, e n g r a n a tä p p e lm ö n s - tra d m ä s s h a k e i s a m m e t från b ö rja n av 1 5 0 0 -ta let. A p p lik a tio n e rn a och b r o d e r ie t fö re s tä lle r K ristus p å k o rs e t, h e lg o n e t S a n k ta B a rb a ra o c h J o h a n n e s d ö p a r e n. FOTO STELLAN WENGELIN 17

Medeltida träskulptur LENNART KARLSSON t e x t & f o t o Västerbotten tillhör, när det gäller medeltida bildkonst, ingalunda landets rikare landskap. Kyrkorna är av förhållandevis sent datum och har i flera fall rivits eller ersatts av större och mer ändamålsenliga byggnader. Sannolikt har då m ycket m edeltida kyrkokonst gått till spillo. D et finns dock en mycket intressant grupp av m edeltida träskulptur bevarad. D et som ur ett sydsvenskt perspektiv komm it att dominera intresset för norrländsk träskulptur är inflytandet från England, som via Norge fick betydelse för Jäm tland, Härjedalen och ett band u t m ot bottenhavskusten under 1200-talet. Måhända i än högre grad också den senm edeltida produktion som knutits till Haaken Gulleson, vars verkstad av allt att döma låg i Hälsingland. Av detta finns föga i Västerbotten. Därem ot en del annat av största vikt, som dock ännu inte i någon större utsträckning förm ått fånga forskarnas u p p märksamhet. D en rikaste samlingen m edeltida träskulptu r finns i Skellefteå landsförsamlings nyklassicistiska tem pel som vid invigningen år 1800 ersatte en senmedeltida föregångare. Ingen vet när den första kyrkan uppfördes, men det kan av flera skäl knappast ha skett före m itten av trettonhundratalet. D et är därför anmärk- N y sä tra. L a u re n tiu s u r e t t fö rlo ra t a lta rs k å p frå n o m k rin g år 1 5 0 0. L a u re n tiu s, e lle r S:t L ars, v a r e n d ia k o n s o m i m itte n a v 2 0 0 -ta le t g jo r d e s till m a rty r g e n o m a t t lä g g a s p å e t t h a ls te r ö v e r g lö d a n d e k ol. H an s a ttr ib u t ä r s å le d e s e t t h a ls te r, v ilk e t h a n h å llit i sin h ö g r a h a n d. H är fra m s tä lls h a n s o m e n ro s e n k in d a d y n g lin g m e d g rå tm ild u p p s y n - e t t a n s ik ts u ttry c k s o m p e k a r m o t k re ts e n k rin g H a a k e n G u lles o n. D e t ä r k n a p p a s t e n p r o d u k t u r m ä s ta re n s e g e n v e rk s ta d, m e n m å h ä n d a a v n å g o n s o m s k o la ts i d e n n a. 18

L ö v å n g e r. M a d o n n a frå n tid e n s tra x fö re m itte n av 13 0 0 -ta le t. M a te ria le t, v a ln ö t, in d ic e ra r a t t b ild e n ä r im p o rte ra d o c h d e t väl g e n o m a r b e ta d e d rä k tfa lle t i fö re n in g m e d s tä lln in g e n s e le g a n ta k o n tr a p o s t p e k a r i rik tn in g m o t F ran k rik e. K an sk e ä r d e fra n s k a im p u ls e rn a i d e tta fall fö rm e d la d e v ia T y sk la n d - d e n ä rm a s te p a ra lle lle rn a å te rfin n s i W e stfa le n o c h R h e n la n d e t. im & älzååf ' v " I_ N y sä tra. N å d a fa d e r, d v s. G u d F a d e r m e d sin s a r g a d e s o n i a rm a rn a, u r s a m m a a lta rs k å p s o m L a u re n tiu s p å f ö r e g å e n d e s id a. F ra m s tä lln in g a r a v d e t ta slag g å r i ä ld r e litte r a tu r fe la k tig t u n d e r b e te c k n in g e n N å d a stol, v ilk e t ä r e n tre e n ig h e ts fra m s tä lln in g. I N å d a f a d e r s g r u p p e n o ch lik n a n d e b ild e r fin n s d o c k in g e t s o m k a n r e p r e s e n te r a d e n H elig e A n d e - j f r a lta r s k å p e t i S k e lle fte å. 19

L ö v å n g e r. K rucifix frå n 14 0 0 -ta le ts a n d ra h älft. M e d e ltid e n v a r in g a lu n d a d e n s ta tis k a p e rio d m a n ib la n d f ö re s tä llt sig. D en K o rsfä ste u tv e c k la d e s frå n 1 1 0 0 -ta le ts triu m fe ra n d e G ud till 13 0 0 -ta le ts lid a n d e M ä n n is k o s o n. I la n d s k a p e n n o rr o m M äla re n le v d e d e n s ta rk a b e to n in g e n a v F rä ls a re n s kval o c h p in a o fta k v ar ä n d a fram till re fo rm a tio n e n. K rucifixet i L ö v å n g e r tillh ö r e m e lle rtid in te d e n n a ty p u ta n g e r is tä lle t u ttry c k fö r e n m e r b a la n s e r a d sy n p å K risti o ffe rd ö d. ningsvärt att församlingen bland m ycket annat äger en rent romansk Mariabild, en av landets märkligaste 1100-talsmadonnor. Bland övrig träskulptur, där allt är från slutet av medeltiden, märks ett praktfullt och välbevarat altarskåp med en treenighetsframställning i centrum. Skellefteåmadonnan är skuren i valnöt. Samma för vårt land ovanliga träslag återkommer märkligt nog i en annan Mariabild från kyrkan i Lövånger. Materialet avslöjar att de båda bilderna är im portarbeten från kontinenten. Andra framställningar bär tecken på att vara häm tade från verkstäder i m älarlandskapen, m edan åter andra har en omisskännlig norrländsk karaktär. Därem ot finns idag inget underlag för mer precisa spekulationer huruvida de tillkommit i Västerbotten eller i något sydligare landskap som Ångermanland, Medelpad eller Hälsingland - kanske en uppgift att ta i tu m ed för konstvetarna vid universitetet i Umeå. 20

S k e lle fte å. M a d o n n a frå n s lu te t a v 110 0 -ta le t. L iksom sin s y s te r i L ö v å n g e r är d e n n a M ariabild s k u re n i v a ln ö t o c h s å le d e s e t t im p o rta rb e te. D en ä r m y c k e t ä ld re ä n o r te n s fö rs ta kyrka o c h h u r d e n h a m n a t d ä r ä r e n g å ta. M ö jlig en fa n n s d e n u rs p ru n g lig e n i n å g o n a v d e t e n o rm a d å v a ra n d e U p p sa la s tifts c e n tra lb y g d e r, d ä r d e n e f te r n å g ra sek el m å s te h a t e t t sig n o g så o m o d e rn. K anske s k ä n k te s d e n till e n f ö r m o d a t m in d re tr e n d m e d - v eten försam lin g i stiftets u tm arker. S k e lle fte å. Bild av J o h a n n e s d ö p a r e n frå n s e n t 14 0 0 -ta l. D et v a r J o h a n n e s so m e n g å n g p e k a d e m o t J e s u s o c h s a d e : Se, Cuds lam m, som borttager världens synd! (Joh 1:29). D et ä r a n le d n in g e n till a t t h a n i b ild k o n s te n o fta a v b ild a s m e d e t t lite t la m m. L a m m e t ä r m e d a n d r a o rd J o h a n n e s d ö p a r e n s a ttr ib u t, s a m tid ig t s o m d e t ä r e n K ristu ssy m b o l s y fta n d e p å F rä ls a re n s o ffe rg ä rn in g. K yrkan i S k e lle fte å b y g g d e s u rs p ru n g lig e n till J o h a n n e s ära. 21

S k e lle fte å. A lta rsk å p frå n 14 0 0 -ta le ts s is ta d e c e n n ie r. D e m e d e ltid a k o n s tv e rk e n ä r m e d få u n d a n ta g o s ig n e ra d e, m e n i b e v a ra d e d o k u m e n t m ö te r e n ra d n a m n s o m m a n p å tv e k s a m m a g r u n d e r s ö k t a p p lic e ra p å d e a n o n y m a b ild e rn a. S k e lle fte å s k å p e t ä r tillsk riv e t b å d e H e rm e n R ode o c h B e rn t N o tk e frå n L iibeck. P re c is e rin g a rn a ä r h ö g s t o v issa, m e n p e k a r m å h ä n d a i r ä tt rik tn in g - s k å p e t h a r tv e k lö s t n o rd ty s k k a ra k tä r. 22

S k e lle fte å. F at frå n s e n t 14 0 0 -ta l m e d J o h a n n e s d ö p a r e n s a v h u g g n a h u v u d. D et v a r h a n so m d ö p te J e s u s v a re f te r h a n k o m i k o n flik t m e d H e ro d e s s o m lä t fä n g s la o c h a v rä tta h o n o m. D et s e n a r e s k e d d e p å in rå d a n a v S alo m e, H e ro d e s s ty v d o tte r, s o m o fta å te r g e s m e d d e t ta m a k a b ra f a t i s in a h ä n d e r. I S k e lle fte å h a r d e t d o c k u tv e c k la ts till e t t s jä lv s tä n d ig t m o tiv s o m s a n n o lik t v a rit p la c e ra t p å e t t a lta re v ig t å t k y rk an s tite lh e lg o n. S k e lle fte å. T r e e n ig h e ts fra m s tä lln in g i a lta r s k å p e ts c e n tru m. G ud F a d e r i e n å ld ra d, g rå s k ä g g ig m a n s g e s ta lt s tå r o c h h å lle r fra m sin k o rs fä s te s o n m e d a n d e n H elig e A n d e s d u v a s la g it sig n e r p å e n a korsa rm e n. D e n n a v e rs io n a v d e n k ris tn a tre e n ig h e te n g å r i T y sk la n d o c h S v e rig e u n d e r b e te c k n in g e n N å d a s to l e f te r e t t n å g o t o k la rt b e g r e p p i L u th e rs b ib e lö v e r s ä ttn in g. 23

Kyrkorivningar i ett historiskt perspektiv ANNA ELMÉN BERG PER-UNO AGREN År 2000 upplöses föreningen m ellan kyrka och stat och just nu diskuteras hur Svenska Kyrkan i sin nya samhällsroll och i en förändrad ekonom isk situation skall kunna underhålla och bevara sina kyrkobyggnader. Begreppet "övertaliga kyrkor" har etablerats som en benäm ning på kyrkor som inte används i så stor utsträckning, a tt det anses försvarbart att behålla dem. Olika lösningar diskuteras och i de mest drastiska inläggen förordas, a tt kyrkorivningar kan tolereras E tt s e n t e x e m p e l p å k y rk o riv n in g ä r b ru k s k y rk a n i R o b e rtsfo rs. K yrkan frå n 1889 rev s i o k to b e r 1956. Vid d e n n a tid p u n k t a n s å g s 18 0 0 -ta le ts kyrkob y g g a n d e so m e s te tis k t u n d e rm å lig t, o c h k y rk an h a d e h e lt e n k e lt in te v u n n it f ö rs a m lin g e n s g illa n d e. och kanske är a tt föredra fram fö r att byggnaderna profaneras genom en annan användning än den de ursprungligen var avsedda för. I detta sam m anhang kan det vara m eningsfullt a tt blicka tillbaka på ett skede som fram står som den största kyrkorivningsperioden i landets historia. 24

Under 1700- och 1800-talen revs tusentals kyrkor i Sverige. Beroende på den stora befolkningsökningen blev många medeltidskyrkor för små för de växande skarorna kyrkobesökare. Andra praktiska orsaker var att de gamla kyrkorna uppfattades som alltför m örka eller i dåligt tekniskt skick. Dessutom fanns även betydelsefulla prestigeskäl. En ny kyrka uppförd i samtidens nyklassicistiska, eller senare nygotiska former, manifesterade socknens status och m oderna tänkande. D et revs flest gamla kyrkor i förhållandevis kyrktäta områden som Västergötland och Skåne, m en även i det glesare bebyggda N orrland revs en hel del. Vid medeltidens slut hade det funnits minst 146 medeltida kyrkor i de nuvarande norrländska landskapen från Gästrikland och norrut. Vid 1900-talets början återstod bara 36 kyrkor med sin medeltida karaktär bevarad. Medeltidskyrkorna låg tätt i Ådalen i Ångermanland, i Storsjö-området i Jämtland samt i vissa delar av Hälsingland, där befolkningskoncentrationen var störst. Där m edförde också befolkningstillväxten flest nybyggda kyrkor. I Övre N orrland, nuvarande Norrbottens län och Västerbottens län, fanns åtta medeltidskyrkor. Sju var stenkyrkor och den åttonde, Särkilax, var ett träkapell i Tornedalen. Stenkyrkorna låg vid älvmynningarna i Umeå, Bygdeå, Lövånger, Skellefteå, Piteå, Luleå och Kalix. Som en följd av det ekonomiska välstånd som rådde här, hade stenkyrkorna genomgående byggts betydligt större än i landskapen söderut. De var även byggnadstekniskt sett av en högre kvalitet. Med början på 1750-talet genomfördes grundliga renoveringar av samtliga dessa kyrkor. De flesta var redan så stora att några utvidgningar inte behövdes, och därför fick de i allmänhet behålla sin m edeltida karaktär. Kyrkan i Skellefteå ersattes emellertid år 1800 av en kyrka ritad av kyrkobyggmästaren Jacob Thomasson Rijf från Österbotten. D et är en stor nyklassicistisk centralkyrka m ed fyra tem pelgavlar och en lanternin av trä över korsmitten. Medeltidsmurarna ingår i sakristian och i de östra och västra korsarmarna. Med detta kyrkobygge var utrymmesbehovet i Övre Norrlands medeltidskyrkor tillgodosett för en lång tid framöver. Lång väg till kyrkan När den stora befolkningstillväxten satte in under 1800-talet, fanns ett annat problem som överskuggade trängseln i sockenkyrkan. D et var de långa resvägarna. De medeltida socknarna i Övre Norrland var stora, u r sprungligen sträckte de sig från kusten och ända upp till norska gränsen. Under 1600- och 1700-talen skedde en viss uppdelning genom utflyttning till nya kyrkplatser och etablerande av nya församlingar. D et byggdes kyrkor på 1600-talet i Burträsk, Sorsele, Lycksele och Åsele, på 1700-talet i Degerfors, Vilhelmina och Dorotea. Storsocknarna bestod dock ännu, så när folkökningen i nedre Norrland tvingade fram större kyrkor, var detta inte en lösning för Övre Norrlands medeltidssocknar. Här löstes istället problem et genom sockendelning. Nya kyrkor uppfördes längre in i landet och därefter var 25

O' z o medeltidskyrkorna tillräckligt stora för m o derförsamlingarnas minskade invånarantal. Nya kyrkor ersätter de gamla H o lm ö n s n y a k y rk a frå n 1891 ä r e n e n k e l tr ä b y g g n a d m e d fo rn n o rd is k a d e ta lje r. D en r ita d e s a v s to c k h o lm s - a rk ite k te n F ritz E ckert e f te r fö rs a m lin g e n s ö n s k e m å l o m e n m in d re k o s tb a r o c h e fte r fo lk m ä n g d e n a n p a s s a d g u d s tjä n s tlo k a l. Därem ot ersattes flera yngre kyrkor i Övre Norrland av nybyggen. E tt exempel är H olm öns gamla träkyrka från 1802, en åttkantig timmerbyggnad med rödfärgad panel, som övergavs 1891. D et året invigdes en ny kyrka, en större långhuskyrka, ritad av stockholmsarkitekten Fritz Eckert och byggd av kyrkobyggmästaren Johan Edler d.y. från Jäm t land. De kyrkor som i likhet med Holmöns gamla kyrka övergavs, gick i allmänhet en rivning till mötes. D et finns emellertid undantag. På vissa platser, exempelvis Ytterlännäs i Ångermanland och Alnö i Medelpad, blev de gamla kyrkorna i stället ödekyrkor för en lång tid framåt. De skonades därför att det fanns personer som påtalade deras kulturhistoriska värde och som kunde väcka opinion för ett bevarande. Huruvida detta var fallet på Holmön är inte känt. Därem ot vet man att kyrkan fick stå och förfalla. Komministern J.A. Linder, Umeå, intresserade sig för den och upprättade en utförlig beskrivning 1832. År 1957 monterades kyrkan ned för att uppföras på Gammlia-området i Umeå. Helena Elisabeth är således bevarad genom flyttningen till en skyddad miljö, men fortfarande i bruk som en levande kyrka. I Vindeln, dåvarande Degerfors församling, invigdes en ny kyrka 1903. D et är en stor nygotisk kyrka m ed långhus och polygonalt kor sam t torn m ed högrest, åttkantig spira. 26

M i-y '1 f-. fi V in d e ln s s to ra n y g o tisk a kyrka ä r frå n 1903. D en ä r rita d a v a rk ite k t F.O. L in d strö m, tid ig a r e s ta d s a rk ite k t i U m eå. D et ä r e n te g e lk y rk a m e d p u ts a d e fa s a d e r o c h e t t sk iv tä c k t k o p p a rta k. 27