4. Kristider och pengabrist

4. Kristider och pengabrist 1920-talet: Några aktuella årtal 1920 startade Socialdepartementet arbetet med bland annat arbetsmarknadsåtgärder, arbetsskydd, fattigvård, barnavård, bostadsfrågor och nykterhetsvård 1920 förbjöds husagan (skolagan förbjöds 1957). 1921 upphävdes dödsstraffet i fredstid. 1921 infördes allmän och lika rösträtt för kvinnor och män. Rösträttsåldern var 23 år. Vissa begränsningar i rösträtten kvarstod personer försatta i konkurs, långvarigt omhändertagna av fattigvården, personer ådömda straffpåföljd samt de som inte fullgjort värnplikt fick inte rösta 1922 genomfördes en folkomröstning om totalförbud mot alkohol, där förbudsmotståndarna segrade. Motboken infördes år 1917 (och avskaffades 1955). 1922 skrev Birger Sjöberg dikten Släpp fångarne loss, det är vår. 1924 lades Östermalmsfängelset ner. Det hade varit i bruk sedan 1898. Nu blev Långholmen Stockholms enda kvarvarande fängelse, det största i Sverige. 1927 trädde två lagar om farliga återfallsförbrytare i kraft; lagen om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare och lagen om internering av återfallsförbrytare. 1928 höll blivande statsministern Per Albin Hansson sitt berömda tal om folkhemmet. Rösträttsreformen 1921 hade inneburit ett genombrott för demokratin. De första kvinnorna valdes in i riksdagen. En allmän pensionsförsäkring hade beslutats av riksdagen en tid innan 1920-talets inbrott. Avgifter och utbetalningar var emellertid alltför små för att försäkringen skulle få någon större betydelse, men den utgjorde ett första steg mot det som senare skulle bilda socialförsäkringssystemet. I politiken stod kungahus och konservativa mot liberaler och socialister. Stockholm hade aldrig tidigare varit så uppagiterat som under hösten 1922, hävdades det i medierna. En strålande vacker dag den 27 augusti slog Stock-

48. holms 100 röstlokaler upp sina portar för att under dagen ta emot folkets samlade röster. Frågan gällde förbud eller inte mot alkohol. Resultatet blev ett tydligt nej. Nykterhetsfrågan skulle inte lösas med förbud. 139 000 hade röstat nej och bara 22 000 ville ha ett förbud. År 1924 var Långholmen Stockholms enda kvarvarande fängelse sedan Östermalmsfängelset lagts ner samma år. Modell av Långholmen från år 1937. Sveriges fängelsemuseum, Gävle. Direkt hjälpverksamhet I Skyddsvärnets verksamhetsberättelse för år 1921 berättas att man var inriktad på den direkta hjälpverksamheten, men också på räddningsarbetet med alkoholister, arbetet på inackorderingshemmet på Norrtullsgatan för bildade arbetslösa, platsanskaffning samt personundersöknings- och övervakningsverksamhet. Platsförmedling gavs främst åt dem som tillhörde förundersöknings-, alkoholistvårds- eller skrivbyråavdelningen. Den höga arbetslösheten under denna tidsperiod försvårade dock platsanskaffningen. Skruvstolsfolket som var öknamnet på kontorister, var dåligt organiserade. Det fanns i början av 1920- talet 100 sökande på varje ledig plats. Arbetsgivarna kunde utan vidare föreslå en sänkning av lönen med 40 procent. Klienterna stod också oftast utanför möjligheten att få arbetslöshetsunderstöd och därför gav Skyddsvärnet i stor utsträckning allmänt understöd. Den direkta hjälpverksamheten i form av pengar till mat, logi, hyra, kläder, skor, resor hem och till och från arbete, sjukvård och mycket annat gavs i 6 841 fall under 1921. Arbetsintensiteten måste ha varit enorm. Fyra personer per dag fick arbete tack vare Skyddsvärnet För anskaffning av arbete hade ett livligt samarbete ägt rum med Stockholms läns arbetsförmedling.

49. Arbete och anställning anvisades under år 1921 åt 1 168 personer. Det var uppemot fyra personer per dag som fick arbete via insatser från Skyddsvärnet. Skyddsvärnet fungerade vid denna tid som en centralförening för skyddsverksamhet i hela landet. 5 120 personer var medlemmar i Skyddsvärnet. En fjärdedel av inkomsterna kom från det statsanslag Skyddsvärnet fick sedan år 1912, resten kom bland annat från Stockholms stad, Fångvårdsstyrelsen samt från medlemsavgifter och gåvor. Utgifter hade Skyddsvärnet främst för platsbyrån, skrivbyrån, personundersökningarna och upplysningsarbetet. Östermalmsfängelset i Stockholm lades ner 1924. Sveriges fängelsemuseum, Gävle.

50. En dag på Skyddsvärnets centralbyrå Det dagliga besöksantalet på lokalen på Lästmakargatan 6 i Stockholm uppgick ibland till ett hundratal hjälpsökande. Skyddsvärnet förde register och anteckningar över samtliga. Här var trafiken i sanning livlig. Redan på morgonen bildades det kö utanför dörren. Folk kom och gick under hela dagen, här stötte vänner och ovänner ihop med varandra. Somliga möten blev glada, andra gav upphov till nya problem. August Wirén utgav år 1926 den åttasidiga skriften En arbetsdag på Skyddsvärnets centralbyrå några bilder ur verkligheten. Så här skrev han: Centralbyrån öppnas kl. 9 f. m. och in i väntrummet strömmar en skara av arbets- och hjälpsökande. De fylla väntrummet. I deras ansikten läser man frågan: Skulle möjligen ett arbete kunna beredas mig i dag? Vaktmästaren släpper in en ung, kraftigt byggd man i mottagningsrummet. Hans kläder äro dåliga. Rocken är det enda drägliga plagget. Den får också tjäna till att dölja de övriga bristerna. Värst är det med skorna. De trotsa varje skomakares försök till lagning. Varför har Ni kommit i denna svåra belägenhet? tillfrågas han. Jag blev fri i somras från X fängelse efter 6 månaders straffarbete och har sedan ej kunnat få något ordentligt arbete, lyder svaret. Wirén fortsatte med en beskrivning av hur den hjälpsökande hänvisades till den manliga platsavdelningen där en assistent ringde upp en arbetsgivare och berättade om den sökande. Efter en stunds förhandlande lyckades assistenten få den eländigt klädde mannen placerad på ett arbete. Mannen fick ett mål mat innan vaktmästaren meddelade honom till vilken beklädnadsaffär han kunde gå för att få de nödvändigaste plaggen. Han fick också reda på vid vilken tid tåget avgick till arbetsplatsen. Skyddsvärnet stod också för resekostnaden. Wirén berättade vidare om besöket av en 16-årig yngling som var ganska väl klädd, men föreföll vara moraliskt undergrävd. Skyddsvärnet hjälpte honom till en anställning på landet. Vidare berättades om hur en assistent gjorde ett hembesök hos en gift man som behövde hjälp till hyran. Mannen hade suttit i fängelse och vid hembesöket såg assistenten den misär familjen levde i. De bodde i ett mellanting av kök och källare där det var lika kallt som utomhus och varken fanns ved, kol eller mat. Skyddsvärnet gav familjen ekonomisk hjälp.

51. En klient som erbjudits arbete utanför staden fick arbetsskor, yxa och såg innan man följde honom till stationen, löste biljett och såg till att han verkligen åkte med tåget. En drängplats på landet erbjöds till de sökande som satt i väntrummet och en av dem ville komma bort från det dåliga kamratlivet i staden och nappade på erbjudandet. Ett antal unga kvinnor kom in i väntrummet med förhoppningar om att Skyddsvärnet skulle kunna bereda dem något arbete. Telefonen på expeditionen ringde flitigt. En journalist, som läst om Skyddsvärnets verksamhet i Fångarnas vän, ville veta mer. En affärsman undrade om byrån kunde ta hand om en ung gosse, som måste räddas undan förfall och brott, vilket ledde till att man tog kontakt med bland annat pastor, hem och barnavårdsnämnd. En bildad ung man ringde och sökte arbete. Assistenten ringde olika affärsmän och arbetsgivare utan resultat och mannen placerades på skrivbyrån i väntan på att annan plats skulle kunna ordnas. En arbetsgivare, som var beredd att ta emot byråns arbetslösa klienter, kom på besök och fick ingående information om föreningens verksamhet. Innan arbetsgivaren gick skrev han in sig som medlem och Wirén skrev: Det besöket var en ljusglimt i arbetets ofta dystra och gråa stämning. Det gav styrka att fortsätta med att höra på de mer eller mindre mörka skildringarna av nöd och last, av fattigdom, alkoholism och brott. En man som var alkoholist och blivit undersökt av Skyddsvärnets läkare besökte byrån och bad att få komma på vårdhem. Kontakt togs med nykterhetsnämnden och till slut kunde plats på alkoholisthem ordnas. En ung man som fått villkorligt straff gjorde ett besök. Byråpersonal hade utrett frågan och nu ordnade föreningen ett arbete på landet åt honom. Den skyddsvärnstjänsteman, som utsetts till hans övervakare, lämnade ett kort med råd och instruktioner och berättade att han ville vara den unges vän, till vilken han kunde gå med sina bekymmer och önskemål. Efter mottagningstidens slut besvarades post, färdigställdes skrivelser till juridiska ombud, medlemmar, klienter och arbetsgivare och ringdes telefonsamtal till pastorer, arbetsgivare, myndigheter, institutioner, anstalter och flera andra.

52. Logotype för Skyddsvärnet från omkring år 1925. Skyddsvärnets arkiv. Hjälp till självhjälp Under Skyddsvärnets första decennier blev dess klienter något av en provkarta på dåtidens alla sociala problem, dock inte så olika dagens. Hit kom inte enbart frigivna, utan också ostraffade ungdomar som hamnat i dåligt sällskap, alkoholister och deras familjer, arbetssökande män och kvinnor och över huvud taget människor som ingen annan organisation eller förening kunnat hjälpa. Grundtanken var att Skyddsvärnet skulle vara ett komplement till statlig, kommunal och annan ideell hjälpverksamhet. De som på grund av dåliga anlag, vanvårdad uppfostran, alkoholism eller dåliga sällskaper hamnat på villovägar kunde inte bara lämnas åt sig själva, utan måste hjälpas. Arbetet skulle ske systematiskt och rikta sig till dem som ville och kunde räddas. August Wirén skrev: Detta arbete får ej taga sådan form, att det slappar de hjälpbehövandes energi eller ansvarskänsla. Hjälpen borde alltså utformas så att den gav den behövande hjälp att finna en egen försörjning, hjälp till självhjälp. Kontant understöd skulle endast ges i samband med hjälpåtgärder som ledde vidare till självförsörjning. Oskar Olsson en exemplarisk skyddsling I en bok om övervakning från början av 1920-talet berättades om en Oskar Gotthard Olsson som fått fyra månaders straffarbete förvandlat till villkorlig dom (brottsrubriceringen var: första resan å särskilda tider förövad stöld ). Prövotiden var tre år. Övervakaren, exekutionsbetjänten Otto Andersson, upplyste den övervakade om syftet med den villkorliga domen och därmed förknippade skyldigheter samt om vad som hände om man inte uppfyllde dessa. Han bistod också med stöd och hjälp i strävandena att bliva en oförvitlig samhällsmedlem. Den övervakades skyldigheter var bland annat formulerade på detta vis: Ni skall under prövotiden föra ett ordentligt och ostraffligt leverne, undvika dåligt sällskap och bemöda eder om utväg till försörjning på lovligt sätt. Har ni förpliktats ersätta genom brottet uppkommen skada, skall ni göra vad i eder förmåga står att fullgöra eder skyldighet därutinnan. Oskar Gotthard Olsson skötte sig tydligen utmärkt övervakningen upphörde redan efter ett år.

53. Ny organisation av skyddsarbetet År 1925 fanns 34 föreningar som arbetade med skyddsarbete i 24 städer. I Stockholm fanns, förutom Skyddsvärnet, Stockholms skyddsförening för frigivna och Centralföreningen till stöd för frigivna, de två sistnämnda från 1879. I Uppsala fanns Fångvårdsföreningen, Hjälp genom arbete och Samhjälpen. I Göteborg fanns Skyddsvärnet och ett fångvårdssällskap. I Malmö Skyddsvärnet och Malmöhus läns förening till stöd för värnlösa och fallna. Att det inte alltid var så lätt att få medel till verksamheterna visar följande brev som skickades från en Olof Wingren i Oskarshamn till Skyddsvärnet i Stockholm: Med anledning av Edert cirkulärbrev av den 9 ds., vari Ni talar om årsavgift, ber jag meddela att jag icke iklätt mig någon årsavgift därför att jag ifjol gav Eder 20:- kronor och jag kommer icke ikläda mig någon årsavgift, ty jag är så efterhållen från alla håll att jag tröttnat på detta evärdliga tiggeri. Därjämte ber jag meddela att jag har så många fattiga anhöriga och fattiga omkring mig här, som jag måste tillgodose och jag kan icke ikläda mig huru mycket som helst. Naturligtvis vill jag gärna bidraga med en skärv också för Eder verksamhet, och har därföre i Eder sända postgiroblankett inbetalat kronor 10:-. Högaktningsfullt O.W. Skyddsvärnet fungerade inte längre som den centrala riksorganisation den var tänkt att vara när den bildades år 1910, antagligen beroende på bristande resurser. Upprop i tidskriften Fångarnas vän 1925. Skyddsvärnets arkiv.

54. Meningen hade varit att Skyddsvärnet skulle främja samarbetet mellan de olika föreningarna, skapa enhetlighet i arbetsformerna och öka överblicken över den geografiskt rörliga delen av klientelet samt verka för en rationellare arbetsfördelning mellan de olika föreningarna. Men Skyddsföreningen mäktade inte med den uppgiften. Den nationella samordningen genom Skyddsvärnet upphörde därför ganska snabbt. De enskilda filialerna förblev självständiga med egna styrelser. Många av dem behöll dock namnet Skyddsvärnet och år 1927 fanns skyddsvärnsföreningar på åtta platser i landet: I Stockholm, Göteborg och Örebro, i Skånekretsen (Malmö) samt i Gävleborgs, Kopparbergs, Älvsborgs och Västerbottens län. Hundra år efter att den första skyddsvärnsföreningen bildades finns år 2010 tre skyddsvärnsföreningar i landet; i Stockholm, Göteborg och i Älvsborgs län. Skyddsvärnet i Stockholm är den största med cirka 25 anställda, föreningen i Göteborg är något mindre medan föreningen i Älvsborg är minst. Svenska Skyddsförbundet tar över Behovet av samordning och enhetlighet mellan de olika skyddsföreningarna kvarstod. För att fullgöra den uppgiften bildades år 1925 en överstyrelse som kom att omfatta samtliga fångvårds-, skyddsvårds- och skyddsvärnsföreningar i landet; Svenska Skyddsförbundet. Detta förbund kom i fortsättningen att ta hand om fördelningen av statsanslaget till landets hela frivilliga skyddsverksamhet. Skyddsvärnet i Stockholm fick inskränka sin verksamhet till enbart Stockholms stad och län. (Förbundet lades ner år 2000.) Inspirationen till förbundet kunde sökas ända tillbaka till 1840 när kronprins Oscar skrivit den smått sensationella boken Om straff och straffanstalter (se kap. 2) som kom ut på Norstedts förlag och kom att kallas Gula Boken. De första föreningarna som dök upp mot slutet av 1840-talet hade hög status det var ofta landshövdingarna som ledde föreningarna. År 1879 bildades i Stockholm centralföreningen till stöd för frigivna. Följande sex Stockholmsföreningar anslöt sig till Svenska Skyddsförbundet: Centralföreningen till stöd för frigivna, Stockholms skyddsförening för frigivne, Stockholms stadsmission, Stockholms kyrkliga socialråd, Föreningen Självhjälp och Skyddsvärnet i Stockholm. Den främste initiativtagaren till bildandet av Skyddsförbundet och dess förste ordförande (och Skyddsvärnets ordförande åren 1927 1929) var fångvårdsstyrelsechefen Viktor Almquist. Han var ordförande ända fram till 1940-talet.

55. Det finns släktingar till både Skyddsvärnet och Skyddsförbundet ganska långt tillbaka i historien. Redan mot slutet av 1700-talet fanns sammanslutningar till stöd för före detta fångar. I början av 1800-talet fanns en Skyddsförening för frigivna fångar. I deras verksamhet fanns en radikal ton som lätt kan kännas igen i debatten i dag, nästan två hundra år senare. Så här sa skräddargesällen Sven Trädgårdh vid ett möte i Skyddsföreningen år 1847: Lagarna tjäna till att skydda den del av folket som har egendom, samt i det närmaste utestänga och hindra samt göra det omöjligt för den som intet äger, att förvärva något. Religionen däremot, såsom den allmännast tydes och tillämpas, är till för att trösta arbetaren däröver, att han intet har och intet kan få. Skyddsvärnet får nya och större lokaler I Skyddsvärnets verksamhetsberättelse för år 1927 uppges att man i februari flyttade från lokalerna på Lästmakargatan 6 till Mäster Samuelsgatan 21. Nu fick man lägre hyra och större lokaler. Vid årsmötet den 20 maj avgick Johan Widén som ordförande och styrelseledamot och efterträddes av Viktor Almquist. Vid årets slut lämnade även byråföreståndaren August Wirén sin post och John Lönnberg tog över. Både Widén och Wirén var gamla trotjänare som arbetat nästan 20 år för föreningen. Svenska Skyddsförbundet beslutade år 1928 att upprätta ett centralregister, med uppgifter om stödåtgärder till klienter inom skyddsverksamhetens område. De anslutna föreningarna uppmanades att en gång i veckan sända in uppgifter om vidtagna hjälpåtgärder. Anledningen var att man kommit på folk med att vandra från den ena skyddsföreningen till den andra för att söka stöd. Registret skulle i första hand innehålla uppgifter om personer utan fast adress. Centralregistret skulle varje månad informera de olika föreningarna om vilka personer som förekom i det. Registret sköttes av Skyddsvärnet i Stockholm och förlades till centralbyrån, som den kallades, på Mäster Samuelsgatan 21.