Tillsammans Paulus Missionsresor. Apg.20:1-16 Av:Johannes Djerf Utifrån Paulus bön för församlingen i Efesos så läste vi förra söndagen i Kap.3 både som inledning och i predikan att de tillsammans med de heliga skulle förstå bredden, längden, djupet och höjden och lära känna kristi kärlek. Fantastiska ord, men om man sedan läser de enkäter som vi har gjort omkring gudstjänstlivet, så kan man helt klart fråga sig, hur i hela världen det skall gå till? Hur skall vi där olikheterna och önskemålen är lika många som det finns människor, tillsammans lära känna Gud!? Nu handlar ju vår gemenskap om betydligt mycket mer än bara Gudstjänst. Men man kan ändå fråga sig hur en gemenskap där någon önskar kortare gudstjänster, mer psalmsång, kyrkoår, liturgi och former och där någon annan längtar efter befrielse ifrån tid och skrivna former, mer undervisning, lovsång, delgivning, spontantitet och personlig förbön, tillsammans kan vara en gemenskap där alla och allt kan få plats? Någon står i starten av livet med drömmar och stora framtidsplaner, någon är mitt i allt och tycker sig inte hinna reflektera djupare över någonting egentligen och någon har ett långt liv att se tillbaka till och tycker se sig färdig med det mesta. Olika Intressen, erfarenheter, attityder och perspektiv på livet. Och jag tror det inte bara är jag utan många med mig som många gånger står frågande och undrar hur skall denna brokiga skara kunna vara en gemenskap vars kärlek till varandra skall dra andra människor nära Jesus, så som Jesus själv faktiskt säger om oss. I många församlingar så har man löst detta tycker man genom att dela upp gemenskapen så att så många likasinnande som möjligt är på ett och samma ställe. Olika slags gudstjänster tex.för alla olika generationer. Och i vissa församlingar finns det även olika gudstjänster under en och samma söndag för dig beroende av vilken musik du gillar, och vilka former du är trygg med. Ett försök till att möta olikheterna och tillgodose allas önskningar, som jag tror att vi helt klart kan förstå med tanke på dennna stora nöt att knäcka. Men Guds ord visar ändå efter alla våra försök att församlingen är en gemenskap som är tillsammans. En symbios, en harmoni med andra men som inte behöver vara lika varandra. Församlingen beskrivs som en unik gemenskap då vi inte träffas för att vi har ett gemensamt intresse. Till en fotbollsförening, dansförening eller jaktklubb söker vi för att vi är intresserade av fotboll, dans eller jakt. Men i den kristna församlingen så handlar det inte om ett gemensamt intresse, som scouting, att fika och inte ens att läsa Bibeln. Vi träffas inte för att vi håller en gemensam sanning högt, en paragrap eller några värderingar. Utan för att Gud som är trofast har kallat oss till gemenskap med sin son, Jesus Kristus, vår Herre 1.kor.1:9. Gud har kallat oss att leva tillsammans. Något som vi ser väldigt tydligt i den text som vi skall läsa idag. Vi är på vår sista resa med Paulus för den här gången och vi läser apg.20:1-6. Paulus har efter en hel del oroligheter lämnat Efesus där vi var förra veckan och rest vidare tillbaka till Makedonien, till Fillipi, Tessalonika och Berea.
För att ge dem fortsatt uppmuntran. Under den här tiden så skrev han samtidigt det andra brevet till Korint. Paulus lämnade aldrig ett arbete som bärit frukt, utan han ville ständigt kolla upp så att det gick vidare. En god ledaregenskap. Efter det så kom han till Grekland vilket här innebär den romerska privinsen Akaja med målet att en dag komma till Jerusalem. Det var vinter och därför så fick Paulus stanna här en tid till dess att vintern var över och sjöfarten på nytt var öppen. Men just som han skulle segla iväg så fick han ändra sina resplaner då judarna verkade förbereda ett attentat i mot honom. Paulus hade gjort stora insamlingar till de fattiga kristna och kanske var detta ett rånförsök men det är nog mer troligt att det var hans blod som de var ute efter, med det rykte som han hade om att röra upp ibland judarna. En utsatt tillvaro då jag tror att det är oundvikligt att känna sig väldigt ensam. Och en resa på ungefär två månander väntade honom via landsvägen tillbaka till Makedonien. Men vi läste att han var allt annat än ensam. 7 st andra slog följe med honom. Här finns Sopater ifrån Berea som också finns omnämn som Paulus landsman i romarbrevet. Gajus ifrån Derbe och Timotheus som representerade församlingarna i Galatien. Trofimus som var en omvänd hedning ifrån Efesus och en fortsatt medarbetare till Paulus, liksom Tykikus som nämns som en fortsatt trogen medarbetare och tjänare. Och så fanns Aristarkus och Sekendus med ifrån Tessalonika. Lite spännande är att Aristarkus var ett adelsnamn och betyder ungefär den bästa härkaren, och att Sekundus var ett namn på en slav. Romarna gav ofta sina slavar nummer efter hur viktig man var och sekendus var den andre, såsom Tertius var den tredje och Quartus var den fjärde. Och det känns inte helt omöjligt då dessa nämns tillsammans att de var Herre och slav innan de blev kristna, men att de nu reser tillsammans som om de vore bröder. Här är inte längre någon Jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, alla är ni ett i Kristus Jesus. Tänk vilket skydd det måste varit för Puaus att ha med alla dessa under hans resa men inte minst till uppmuntran och upplysning om hur evangeliet sprids och segrar i den grekiska världen. Och när de kommer till Fillipi så möter Paulus Lukas. Det står nu om oss, och då Lukas står som författare till dessa ord, så förstår vi att han nu är med. Lukas har varit här i Fillipi i flera års tid och får nu tillsammans med Paulus och de andra dela herrens måltid. En kärleksmåltid där man åt tillsmammans samtidigt som man även lyfte fram brödet och vinet, så som Jesus bett dem att fortsätta göra. Tron var gemensam. Uppdraget var gemensamt. Resan gjorde de tillsammans. Då de hade alla del i det som Jesus vill göra igenom sitt folk. När Gud kallar Abraham till sig så säger Gud att hans välsignelse, det liv och beskydd som finns i gemenskap med honom, är en välsignelse för ett stort folk. Visst, det är ett möte som är personligt. När vi läser om nattvarden i 1.kor.10 så säger Paulus att välsignelsens bägare som vi välsignar är den inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, är det inte gemenskap med Kristi kropp? Att dricka ur bägaren och få del av brödet, det är ett personligt mottagande och en personlig erfarenhet av Guds närvaro, av Guds välsignelse och gemenskap som är mitt ursprung och mitt mål för livet. Jag är en ny skapelse i kristus, i hans död och uppståndelse.
Du har personligen fått del av gemenskap med Gud då du låtit dig betjänas av honom. Petrus stod väldigt kluven inför detta personliga mottagande när Jesus ville tvätta hans fötter. Men Jesus svarade om jag inte tvättar dig, så har du ingen del i mig. Den renhet som fanns i det som Jesus skulle göra på korset, var för honom personligen. Och har jag inte låtit han betjäna mig personligen med allt det jag är, så finns det heller ingen gemenskap med honom. Det kvittar helt hur trogen mötesbesökare du är, Det finns ingen gemenskap om du inte mött honom personligen. Men eftersom det är ett bröd, är vi som många en kropp, ty alla får vi del av detta enda bröd fortsätter vers 11 i 1.kor:10. Något som Paulus är väldigt tydligt med i allt. Hans fokus och engagemang gäller alltd folket som helhet. Även om frälsningen tas emot individuellt så beskrivs sällan gemenskapen med Gud som den enskildes relation. Vi har alla en del av brödet, som är hans kropp. Att vara frälst innebär först och främst att vara en del av Guds folk. När Israels folk blev befriade ifrån slaveriet så handlade det om ett folk som blivit utvalt för hans syften. Ett upphöjt och heligt folk, uppkallat efter hans namn som det står i 5 mosebok 28. Och så läste vi ju att Paulus också kallar oss. Tillsammans med de heliga, vilket han hämtat ifrån sitt judiska arv. I Daniel 7:18 står det Den högstes Heliga skall ta emot riket och behålla det för evig tid ja, i evigheters evighet. Denna rikets närvaro hade tagit sin plats i centrum av Israles folk, geonom tabernaklet och senare templet, och i Johannes evangelium läser vi om hur Gud tagit sin boning, tabernaklat sin närvaro ibland oss och blivit kött. Och det är av denna kropp, Jesus Kristus som vi alla återlösts och församlats på nytt som ett heligt folk åt hans namn. I frågan om hedningarnas behov av omskärelse som vi läste om för några veckor sedan i apostlagärningarna 15, så säger Jakob att Simeon har berättat om hur Gud först såg till att han vann ett folk åt sitt namn bland hedningarna. Gud har inte frälst, han har inte kallat en grupp spridda individer utan sammanhang utan en gemenskap som tillsammans redan nu lever det liv som en dag väntar dem. Guds Helige Ande vittnar med vår ande att vi är Guds barn skriver Paulus i rom.8. Det är vårt sigill. Vi har det ingraverat i oss att vi är Guds barn och har del av arvet, att vara hans utvalda folk som tagit emot hans rike. I Jesus, vars Guds rike manifesterats för oss, så har Gud gjort oss till sina egna. Den Ande som Jesus var fylld utav och som nu i tron på honom tagit sin boning i oss är en handpenning på vårt arv, att hans eget folk skall förlossas, för hans härlighet skall prisas, Ef.1:13. Alltså, Vi har inte träffats idag för att vi tillsammans är intresserade av att sjunga och inte ens för att vi tycker om att lyssna till en predikan, utan för att vi är födda till ett liv med Jesus. I tron på hans namn, så har Anden fört oss samman för att vara hans boning, hans kropp i den här världen. Och så som ingen del i en kropp kan leva ett eget liv, så kan heller inte vi leva som troende utan varandra! Hur gärna jag än vissa dagar vill tro att jag klarar mig utan församlingen, eller att jag kan dela upp oss efter våra olikheter så är det så, att jag är beroende av dig. Trots att våra åsikter, erfarenheter och önskningar kanske skiljer oss åt. Den allra vanligaste benämningen för församlingen i Nya testamentet är Ekklesia som Paulus lånar ifrån den grekiska översättningen av Gamla testamentet.
Som är en översättning av det hebreiska Gahal som oftast var en referens till Israels församling som Gud kallat samman. Vi är helt enkelt efterträdare till detta folk, vars syfte är att bära Guds namn och tjäna Guds syften. Vi har ett gemensamt tillträde till Guds närhet. Och detta folks gemenskap beskrivs i Nya testamentet med det grekiska koinonia, som betyder att ha gemensamt eller dela. Samma ord som används för den äktenskapliga gemenskapen, som är den mest intima relation som kan finnas mellan människor. Och då församlingen beskrivs som bruden till brudgummen, så är äktenskapet en väldigt bra bild på hur vi också kan vara en gemenskap som håller genom hela livet. För att jag och Lisa skall få vårt äktenskap att hålla, så kan man kanske tro att vi behöver jobba på att alla olikheter skall brytas ner så att vi blir så lika som möjligt. Efter nåra års äktenskap så är det mycket som smälter ihop och jag tänker och handlar mycket efter så som Lisa skulle gjort, då jag umgåtts med henne varje dag i flera års tid. Och i äktenskapets förbund då vi har blivit ett, så delar vi tankar, känslor, motgångar, medgångar önskningar, drömmar och ansvar som man inte gör med någon annan. Men vi är ändå två olika individer. Två olika personligheter med olika gåvor. Gud har skapat oss olika, tittat på oss var och en och njutit av det unika hos oss. Och var gång jag vill försöka sudda ut det unika hos Lisa för att hon istället skall bli som mig, så gnager det mer på bandet vi har, än stärker det. Och jag tror det är preics samma sak i en församling. Ju mer vi håller på vårt för att vi vill att andra skall bli som mig, så bryter det ner mer än bygger upp församlingen. Vi skall tillsammans lära känna kristi kärlek, om nu jag, er Herre och mästare har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Det var ingen av de 7 bröderna som valde att resa tillsammans med Paulus som först och främst ville bejaka sina egna önskningar. De var inte ute efter nöje, de var inte ute efter att mätta sina begär och de var inte rädda för att gå misste om något, om de valde att se till vad Paulus behövde. Den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det säger Jesus. Och jag tror att det handlar såväl som i ett äktenskap, som att bygga en församling som varar, att utge sig själv och att tjäna den andre så som Jesus har älskat sin församling. Att inte bejaka mitt och mina önskningar som allt och norm för det rätta och riktiga. Utan tjäna med det som jag har fått för att andra skall få dras nära Jesus. Att ha en attityd av att vara en tjänare. Att formas utav den längtan som ett exempel finns i Franciskus bön ifrån 1200-talet då han ber Herre gör oss till redskap för din frid. Där tvivel finns, låt oss komma med tro. Där förtvivlan finns, låt oss komma med hopp. Där sorg finns, låt oss komma med glädje.mästare låt oss få sträva inte så mycket efter att bli tröstade som att trösta, inte så mycket att bli älskade som att älska. Ty det är genom att ge som man får, det är genom att glömma sig själv som man finner sig själv. Det är genom att förlåta, som man får förlåtelse, Och det är genom att dö som man kan uppstå till evigt liv. Jesus sa: Jag har kommit för att de skall ha liv och liv i överflöd. Och du upptäcker det livet då du lever för Jesus och andra. Och svaret på vår fråga idag är helt enkelt något provoceerande, jag vet. Men Låt din personlighet, ditt engagemang, dina intressen, din begåvning, din smak inte vara ett hinder för Gud att låta hans liv flöda igenom dig till andra.
Det finns en uppgift till dig, och det är inte att vänta att någon annan skall uppfylla dina önslkningar. Utan han vil leda dig när det gäller att tjäna andra. Se till de behov som finns i vår församling och i vårt samhälle och lägg tjänarhandduken över armen och sätt igång. Som en Epliog så kan vi till sist också läsa vers. 7-12 i apg.20. Efter någon veckas väntetid så möts de kristna vännerna på nytt, på den första dagen i veckan som för dem är söndagen, uppståndeledagen, och delar brödet och vinet. Att tilllsammans vara en del av det Jesus gjort, det var centrum. Och att samtala runt ordet var inte heller bara en programpunkt som ska betas av. Och Paulus han tog tillfället att samtala med alla samlade då han snart skulle resa vidare och om du någon gång tycker att jag predikar länge så visar han här att det bara är bibliskt. Sedan om det är bra eller inte i alla situationer, det kan ju diskuteras kanske men tänk dig in i situationen. Det är trångt och svettigt och ni är många som samlats. Eftersom du kommer sent så får du leta efter en plats. Med hjälp av ljusen ser du att det är ledigt i fönstret och känner dig nöjd över att du hittade dit före någon annan. Paulus börjar tala och du lyssnar uppmärksamt, i säkert fem minuter, sedan börjar ögonlocken bli tunga och värmen i rummet ökar, trots de glaslösa fönstren. Ljusen som först var en välsignelse för att se, bidrar med lika mycket värme. Paulus predikan verkar aldrig ta slut och du testar andaktsfullt stänga ögonen för att slippa kämpa med dem, och istället fokusera på att lyssna. Men snart har dina tankar glidit iväg och du somnar. Sen händer det. Alla står omkring dig, där du ligger nere på gatan. Paulus håller om dig och du undrar vad som hänt! När de ser att dina ögon är öppna jublar de och tackar Gud! Du förstår ingenting men så får du veta. Du ramlade ut genom fönstret och dog. Och nu är du återuppväckt genom Guds Andes kraft! (David Silverkors, Bibeln Idag nr.2.2012). Denna första kyrkosovare, Eutykus som mannen hette betyder lyckosam eller lyckans son. Och i detta fall så var han det inte för att fick möjlighet att somna in, som du kanske tror utan hur han blev förd tillbaka ifrån död till liv. Och vi kan ana att Paulus predikan kom av sig lite när detta sker. Men vi kan också ana att brödet som de bryter efter händelsen på ett förstärkt sätt fick visa att vara kristen det är att just att dö och att återuppstå med Jesus. Och idag är kanske en dag att reflektera över vad Jesus redan har gjort i ditt liv? Har andra sett förändring hos dig som du inte upptäckt än? Varje människa har ett uppdrag och en uppgift ibland Guds folk. Vad är ditt uppdrag? Vi står omkring, vi vill bära dina bördor, och ständigt uppmuntra dig till det liv som finns i Jesus. Tillsammans med oss, alla heliga.