Kommunikationsväsendet 2013/14:JO1 Kritik mot en kommunal nämnd för bristfällig motivering av ett beslut om begränsning av antal resor med färdtjänst (Dnr 6344-2011) Anmälan S.J. framförde i en anmälan klagomål mot Färdtjänstnämnden i Göteborgs stad med anledning av handläggningen av hennes ansökningar om tillstånd för färdtjänst och extra resor. Hon uppgav bl.a. att färdtjänstnämndens beslut den 8 september 2011, genom vilket hennes ansökan om visst antal resor delvis avslogs, var bristfälligt motiverat. Till anmälan fogades en kopia av det aktuella beslutet, som i huvudsak har följande lydelse. Du har beviljats utökat antal resor med totalt 50 resor. Din ansökan motsvarar 120 enkelresor per år. Du har således fått avslag på 70 resor med hänvisning till 9 lag (1997:736) om färdtjänst. Beslutet innebär att du har rätt att resa sammanlagt 362 resor fram till årets slut. Du har hittills rest 263 resor innevarande kalenderår. Enligt 9 lag (1997:736) om färdtjänst får tillståndet förenas med föreskrifter om 1. vilket färdsätt som får användas 2. inom vilket område resor får göras, och 3. hur många resor tillståndet omfattar. Resor som anses väsentliga får begränsas till antalet endast om det finns synnerliga skäl. Med väsentliga resor menas t.ex. arbetsresor och studieresor. Utredning Handlingar i det aktuella ärendet begärdes in och granskades. Härav framgick bl.a. att S.J. per telefon samma dag som det ovan angivna beslutet meddelades hade informerats av en handläggare om att hon har maxantal fritidsresor beviljat och att hon kan beviljas max 50 extra resor p.g.a extra pengar i budgeten för 2011. Ärendet remitterades till färdtjänstnämnden för upplysningar och yttrande om vilka överväganden som mot bakgrund av bestämmelserna i 20 förvaltningslagen (1986:223), FL gjorts i fråga om avfattningen av motiveringen i beslutet den 8 september 2011 så vitt detta innebar avslag av ansökan. Nämnden gav in ett remissvar, beslutat den 2 april 2012, och yttrade bl.a. följande. 557
Bakgrund S.J. har 312 fritidsresor i sitt grundtillstånd. Hon har tillstånd att resa med färdtjänstens specialfordon. 2011-08-17 inkommer S.J. med en ansökan om ytterligare 120 enkelresor för innevarande år. 2011-09-08 beviljas S.J. ytterligare 50 fritidsresor enkel väg och får därmed avslag på 70 ansökta resor enkel väg. Tillämpligt regelverk Enligt 9 lag (1997:736) om färdtjänst får tillståndet i skälig omfattning förenas med föreskrifter om 1) vilket färdsätt som får användas, 2) inom vilket område resor får göras och 3) hur många resor tillståndet omfattar. Sådana resor som kan anses vara väsentliga för tillståndsinnehavaren får begränsas till antalet endast om det finns synnerliga skäl. Med väsentliga resor menas t.ex. arbetsresor och studieresor. En utförligare beskrivning av vad som kan anses vara väsentliga resor finns i Prop. 2005/06:160. Denna beskrivning har tillkommit då man ansett att många kommuner gjort alltför snäva bedömningar av vilka resor som kan anses vara väsentliga. Överväganden vid motiveringen Vid senaste omprövning, 2010-09-17, av S.J.s färdtjänst bedömdes hon årligen, under tillståndsperioden, vara berättigad till 312 enkelresor gällande fritidsresor. Hon har den högre grundtilldelningen eftersom hon är rullstolsburen och inte bedöms kunna resa självständigt med andra fordon än färdtjänstfordon. 2011-08-17 inkom S.J. med en ansökan om ytterligare 120 enkelresor för innevarande år. S.J. ansökte om resor för att simma och träna på Dalheimers Hus. Hon beskrev i sin ansökan att hon också är aktiv i unga rörelsehindrade och behöver resor för att handla, träffa vänner etc. Alla dessa syften med resor bedömdes av handläggaren, mot bakgrund av tidigare rättsliga prövningar vara fritidsresor (jmf domar från Kammarrätten Göteborg: mål nr 4465-08; 4034-09; 991-10 samt 865-11). Hon beviljades efter denna bedömning de ytterligare 50 extra resor (som möjliggjordes genom beslut i kommunfullmäktige om utökad budget). Därmed avslogs 70 av de ansökta resorna då de dels inte bedömdes vara väsentliga i lagens mening och det heller inte framkom några andra skäl att bevilja ytterligare resor. 2011-09-08 beslutades således om delavslag. Av beslutsbrevet framgår enligt vilken paragraf delavslaget gjorts och även en beskrivning av vad paragrafen innehåller. Som framgår av journalanteckning 2011-09-08 informeras S.J. vid telefonsamtal dessutom om att skälet till att hon nu kunnat tilldelas ytterligare resor var tillskott i budget. Förvaltningen gör som beskrivits ovan alltid en individuell prövning av antalet resor men ingen beviljas obegränsat antal resor. Prövning av om antalet resor vi beviljat är skäligt har gjorts i ett antal tidigare ärenden av förvaltningsrätt och kammarrätt. Sökanden får alltid skriftlig information om hur överklagan kan göras. Detta är en text som automatiskt följer med beslutsbrevet om handläggaren väljer mallen för avslag eller delavslag. Bedömningen var således att ansökan gällde fritidsresor och dessa kan, som beskrivits ovan, begränsas till antalet. Enligt nämndens praxis beviljas max 312 enkelresor. Vid en senare prövning framkom nya fakta som gjorde att vi kunde bedöma vissa av de sökta resorna som väsentliga. Dessa resor beviljades. 558
Sammanfattande bedömning Nämndens sammantagna bedömning är härmed att ärendet har handlagts enligt tillämpligt regelverk. Vad gäller avslagsmotivering enligt 20 förvaltningslag (1986:223) gör färdtjänstnämnden bedömningen att denna kan bli tydligare. I S.J.s fall borde nämnden ha förtydligat att det antal resor som inte har kunnat beviljas hänförs till att det rör sig om fritidsresor som enligt lagstiftning i skälig omfattning kan begränsas till antalet. Nämnden menar dock inte att det är nödvändigt att i beslutsmotiveringen beskriva att S.J. är bedömd vara berättigad till högsta antalet resor som nämndens budget i dagsläget tillåter då hon redan tidigare har fått information om detta. Nämnden anser inte heller att det är nödvändigt att i avslagsmotiveringen hänvisa till att skälighetsbedömning av begränsning gällande fritidsresor har prövats rättsligt i ett stort antal ärenden. Inte heller bedömer färdtjänstnämnden att det är tillämpligt att i avslagsmotiveringen ange de domar som har gått vidare till högre instans så som domarna i Kammarrätten i Göteborgs mål nr 4465-08; 4034-09; 991-10 samt 865-11. S.J. yttrade sig över remissvaret. I ett beslut den 16 november 2012 anförde JO Lindström följande. Bedömning Enligt 20 första stycket FL ska ett beslut genom vilket en myndighet avgör ett ärende innehålla de skäl som har bestämt utgången, om ärendet avser myndighetsutövning mot någon enskild. Skälen får dock utelämnas helt eller delvis bl.a. om beslutet inte går någon part emot eller om det av någon annan anledning är uppenbart obehövligt att upplysa om skälen. Vidare anges i 7 tredje meningen FL att myndigheterna ska sträva efter att uttrycka sig lättbegripligt. Nu nämnda bestämmelser innebär att myndigheterna ska utforma sina beslut på ett sådant sätt att den enskilde kan förstå vilka motiv som ligger till grund för myndighetens ställningstagande. Häri ligger att beslutsmotiveringen ska vara tydlig. Ett grundläggande krav är att myndigheterna i sina beslut anger vilka föreskrifter som de har tillämpat. Oftast är det av värde för parten att få en upplysning om föreskriftens innehåll, så att parten kan jämföra detta med sitt eget fall. Att motiveringen enbart består av en redovisning av tillämpliga föreskrifter är emellertid sällan tillräckligt. Av beslutet ska det gå att läsa ut vad som i det enskilda fallet varit avgörande för utgången (se Hellners och Malmqvist, Förvaltningslagen med kommentarer, 31 maj 2010, Zeteo, kommentaren till 20 FL). Särskilt med hänsyn till den enskildes rättssäkerhet är det viktigt att myndigheterna utformar sina beslut på ett sådant sätt att den enskilde kan förstå hur myndigheten har resonerat. Först om den enskilde förstår beslutet kan ju han eller hon ta ställning till om detta bör överklagas. Det förtjänar dock att påpekas att det finns ett nära samband mellan beslutsmotivering och tidigare 559
kommunikation såtillvida att vad som behöver sägas i en myndighets beslut till stor del beror på vad som redan är känt för parten (a.a.). I det nu aktuella beslutet tillämpade färdtjänstnämnden 9 lagen om färdtjänst. Bestämmelsen ger nämnden möjlighet att i skälig omfattning begränsa antalet resor för den som beviljats tillstånd till färdtjänst. Ett undantag finns. Resor som kan anses vara väsentliga för tillståndshavaren får begränsas till antalet endast om det finns synnerliga skäl. I sitt beslut avslog nämnden S.J:s ansökan såvitt avsåg 70 av de resor som hon ansökte om. Motiveringen utgörs av en förkortad version av lagtexten med tillägget att med väsentliga resor menas t.ex. arbetsresor och studieresor. Motiveringen ger intryck av att vara en standardmotivering, konstruerad för att kunna användas i flertalet av de ärenden där nämnden begränsar antalet resor. Men den uppfyller inte de krav som bör ställas på en beslutsmotivering. Enligt min mening borde nämnden i sitt beslut ha redovisat såväl varför resorna inte var att bedöma som väsentliga för S.J. som varför det var skäligt att begränsa antalet resor. En sådan motivering hade underlättat för S.J. att förstå varför hon inte beviljades alla resor som hon hade ansökt om och att ta ställning till om hon ville överklaga beslutet. De nu påpekade bristerna avhjälps enligt min uppfattning inte i tillräcklig mån av den muntliga information som nämnden samma dag lämnade till S.J. Jag är alltså kritisk mot nämnden för den bristfälliga motiveringen av beslutet. Vad som i övrigt framkommit i ärendet föranleder inga uttalanden av mig. Samarbete mellan kommuner Nullitet? (Dnr 6389-2011) Anmälan R.S. framförde i en anmälan, som kom in till JO den 12 december 2011, klagomål mot Tekniska nämnden i Gävle kommun med anledning av handläggningen av hans ansökan om parkeringstillstånd för rörelsehindrad och hans överklagande av nämndens beslut. Han uppgav bl.a. att han den 8 juni 2011 gav in ett överklagande till nämnden av dess beslut om avslag den 18 maj, men att han vid kontakt med Länsstyrelsen i Gävleborgs län sex månader senare fick veta att nämnden inte hade överlämnat hans överklagande dit. Då han därefter kontaktade nämnden upplystes han om att det överklagade beslutet inte var giltigt och att nytt beslut därför skulle komma att meddelas av Älvkarleby kommun. Utredning Muntliga upplysningar inhämtades den 20 december 2011 från kommunjuristen Dan Ageborn vid Gävle kommun. Han uppgav i huvudsak följande. Älvkarleby kommun och Gävle kommun har sedan år 2005 ett avtal som innebär att Gävle kommun ska bereda och utreda ansökningar om parker- 560
ingstillstånd för rörelsehindrade personer som är folkbokförda i Älvkarleby kommun. Beslut i dessa ärenden ska emellertid fattas av Älvkarleby kommun. Den sistnämnda kommunens beslut ska överklagas till Länsstyrelsen i Uppsala län, medan beslut fattade av Gävle kommun överklagas till Länsstyrelsen i Gävleborgs län. Tekniska nämnden i Gävle kommun beslutade den 18 maj 2011 att avslå R.S:s ansökan om parkeringstillstånd. Den 8 juni kom R.S. in med ett överklagande av beslutet till Gävle kommun. Dan Ageborn minns inte exakt när överklagandet överlämnades till honom för handläggning, men det kan ha varit strax innan han gick på semester veckan före midsommar. Han uppmärksammade att Gävle kommun felaktigt hade fattat beslut i ärendet. Eftersom R.S. är folkbokförd i Älvkarleby kommun borde denna kommun rätteligen ha fattat beslut avseende hans ansökan. Det av Gävle kommun fattade beslutet är därför enligt Dan Ageborns uppfattning ogiltigt. I samband med att ytterligare tre beslut i andra ärenden överklagades omkring september/oktober 2011 uppmärksammades att Gävle kommun också i dessa ärenden felaktigt hade fattat beslut i fråga om parkeringstillstånd för rörelsehindrade personer som var folkbokförda i Älvkarleby kommun. R.S:s överklagande har inte överlämnats till länsstyrelsen. Dan Ageborn har i stället gjort en anteckning på det ifrågavarande beslutet om att detta är ogiltigt. Enligt hans uppfattning är beslutet en nullitet. Han har vid ett flertal tillfällen förgäves försökt att få kontakt med personal vid Älvkarleby kommun i syfte att diskutera hur man ska gå till väga för att komma till rätta med det felaktiga beslutet i R.S:s ärende och även med besluten i de tre andra ärendena. Först den 6 december kom ett möte till stånd mellan företrädare för de båda kommunerna varvid man diskuterade den uppkomna situationen och vilka rutiner som fortsättningsvis ska gälla för Gävle kommuns handläggning av ärenden för Älvkarleby kommuns räkning. Den 16 december översände Gävle kommun till Älvkarleby kommun ett förslag till nytt beslut, som ska fattas av Älvkarleby kommun, i R.S:s ärende. Avsikten är vidare att i samband med att det nya beslutet expedieras informera R.S., liksom parterna i de tre övriga felaktigt hanterade ärendena, om att tidigare meddelat beslut är ogiltigt. Såvitt Dan Ageborn känner till har varken R.S. eller parterna i de andra ärendena kontaktats av kommunen med anledning av de felaktiga besluten. Ärendet remitterades till tekniska nämnden för upplysningar och yttrande över handläggningen av R.S:s ansökan om parkeringstillstånd och hans överklagande av nämndens beslut den 18 maj 2011. Nämnden gav in ett remissvar, beslutat den 15 februari 2012, och yttrade bl.a. följande. Bakgrund Det föreligger mellan Gävle kommun och Älvkarleby kommun ett avtal innebärande att Gävle kommun skall bereda och föreslå förslag till beslut såvitt avser parkeringstillstånd för rörelsehindrade mantalsskrivna i Älvkarleby kommun enligt gällande lagstiftning och praxis. Avtalet, som är daterat i april år 2005, bifogas, se Bilaga A till denna skrivelse (bilagan här utelämnad; JO:s anmärkning). Tekniska nämnden i Gävle kommun har delegerat till tjänstemän att besluta om parkeringstillstånd för rörelsehindrade enligt 13 kap 8 trafikförordningen. Delegeringen av nämndens beslutande rätt till tjänstemän innebär att delegaterna äger rätt att fatta beslut på nämndens vägnar. Delegaterna kan besluta om avslag på ansökan om parkeringstillstånd liksom de kan bevilja parkeringstillstånd efter ansökan. Delegeringen innebär vi- 561
dare att delegaten har rätt att yttra sig till högre instans vid överklagande av delegatens beslut liksom delegaten kan ompröva sitt beslut med stöd av 27 förvaltningslagen. Det är delegaterna som ansvarar för utredning och beslut då en ansökan om parkeringstillstånd inkommer till förvaltningen. Tekniska kontoret, efter årsskiftet 2011/2012 Samhällsbyggnad Gävle, hanterar cirka 700 personakter gällande parkeringstillstånd för rörelsehindrade, samtliga mantalsskrivna i Gävle kommun. För dessa personer föreligger alltså både beviljade parkeringstillstånd för rörelsehindrade och avslag på ansökan. Tillståndsperioderna för beviljade parkeringstillstånd är från 6 månader upp till tre år så det innebär inte att beslut fattas varje år i samtliga dessa ärenden. På samma sätt hanterar Gävle kommun cirka 60 parkeringstillstånd för rörelsehindrade, mantalsskrivna i Älvkarleby kommun. Även här föreligger beviljade tillstånd med tillståndsperioder varierande från sex månader upp till tre år i de enskilda fallen. Handläggning av ärenden gällande personer mantalsskrivna i Älvkarleby kommun Såsom framgår av ovan nämnda avtal mellan Gävle kommun och Älvkarleby kommun, skall Gävle kommun bereda och föreslå förslag till beslut. Då Gävle kommun föreslår avslag skall samtliga handlingar sändas till Älvkarleby kommun. Av avtalet mellan kommunerna framgår att vid beviljande av parkeringstillstånd meddelar Gävle kommun den sökande att kort för parkeringstillstånd kan hämtas på Bygg & Miljökontoret i Älvkarleby kommun. 562 Angående handläggning av ansökan om parkeringstillstånd för rörelsehindrad från X X är skriven i Älvkarleby kommun. Sedan X ansökt om parkeringstillstånd för rörelsehindrad har Gävle kommun beslutat att avslå ansökan. Ansökan är daterad 2011-05-02 och inkom till kommunen 2011-05-04. Kommunens avslagsbeslut är daterat 2011-05-18. Besvärshänvisning är fogad till beslutet. X överklagade sedan kommunens beslut och överklagan inkom i rätt tid 2011-06-08. Om inte kommunen beslutar att ompröva ärendet skall ärendet hänskjutas till länsstyrelsen, vilken skall pröva överklagan. Om kommunen beslutar att stå fast vid sitt tidigare ställningstagande upprättas ett yttrande, vilket undertecknas av delegat. Detta yttrande översändes till länsstyrelsen jämte samtliga handlingar i personakten för bedömning och beslut. Då undertecknad Dan Ageborn granskade ärendet gällande X framkom att ärendet gällde en person mantalsskriven i Älvkarleby kommun. Gävle kommun kan inte besluta i ärenden gällande myndighetsutövning gällande person hörande till annan kommun. Delegering till anställd i annan kommun kräver särskilt lagstöd i speciallagstiftningen och något sådant lagstöd finns inte vad gäller parkeringstillstånd för rörelsehindrade. Att överföra beslutanderätt i ärenden gällande myndighetsutövning, med stöd av fullmakt, är inte heller möjligt. Såvitt Ageborn då kunde se var Gävle kommuns beslut gällande X, en nullitet, alltså en handling utan verkan. Av detta skäl drog Ageborn ett streck över kommunens exemplar av beslutet och skrev OGILTIGT. Det kan också nämnas att det är länsstyrelsen i Uppsala län som skall pröva eventuella överklagan av beslut om parkeringstillstånd för rörelsehindrade skrivna i Älvkarleby kommun, inte länsstyrelsen i Gävleborgs län. Det framstod som en risk att flera ärenden gällande parkeringstillstånd för rörelsehindrade skrivna i Älvkarleby kommun, hanterades felaktigt.
Detta innebar att inte bara X ärende skulle rättas till utan att även rutiner måste skapas så att övriga ärenden gällande personer skrivna i Älvkarleby kommun hanteras rätt i framtiden, så länge som det föreligger ett samarbetsavtal mellan kommunerna om handläggning av dessa ärenden. Dan Ageborn hade semester 2011-06-20 2011-07-15 och 2011-08-22 2011-08-27 och fick förmodligen del av X handlingar strax före semester i juni. Det fanns då inga möjligheter att hinna arbeta med ärendet. Ageborn har under andra halvåret 2011 vid ett flertal tillfällen sökt kontakt med ansvarig tjänsteman på Älvkarleby kommun. Detta framkommer bland annat av anteckningar i almanackan. Sökandet har försvårats av att ansvariga personer har fått nya tjänster och i sin tur hänvisat till andra. Först 2011-12-06 lyckades Ageborn få till stånd ett möte med avdelningschef Mikael Elmersjö, Älvkarleby kommun, Bygg & Miljökontoret. Till mötet kallades också de två personer i Gävle kommun som arbetar med parkeringstillstånd. Det finns alltså skäl till varför handläggningen har dragit ut på tiden även om detta inte ursäktar den långa tid det har tagit. Gävle kommun har före julhelgen 2011 berett ärendet och skickat förslag på beslut till Älvkarleby kommun. Samhällsbyggnadsnämnden i Älvkarleby kommun har beslutat i ärendet vid sitt sammanträde 2012-01-18. Beslut har expedierats samma dag till X. Gävle kommun har till Älvkarleby kommun översänt förslag på rutiner för fortsatt handläggning av parkeringstillstånd för rörelsehindrade gällande personer skrivna i Älvkarleby kommun. Syftet är att finna sådana former för samarbetet mellan Gävle kommun och Älvkarleby kommun att beredning och beslut av ärenden kan ske på ett rätt sätt, i överensstämmelse med gällande lagstiftning. Följande kompletterande upplysningar inhämtades från Dan Ageborn. Det ifrågavarande avtalet mellan Gävle kommun och Älvkarleby kommun har nu sagts upp. Sedan september/oktober 2012 har således Gävle kommun inte något att göra med ansökningar om parkeringstillstånd för rörelsehindrade personer som är folkbokförda i Älvkarleby kommun. I det tidigare gällande avtalet stadgades att då Gävle kommun funnit att ansökan om parkeringstillstånd skulle bifallas så meddelade Gävle kommun den sökande genom brev att kort för parkeringstillstånd kunde hämtas på bygg- och miljökontoret i Älvkarleby kommun. Detta innebar att beslut om att bifalla ansökningar om parkeringstillstånd för rörelsehindrade personer som var folkbokförda i Älvkarleby kommun fattades av handläggare i Gävle kommun. R.S. yttrade sig över nämndens remissvar. I ett beslut den 20 december 2012 anförde stf JO Nordenfelt följande. Bedömning Frågor om parkeringstillstånd för rörelsehindrade prövas enligt 13 kap. 8 första stycket trafikförordningen (1998:1276) av den kommun där sökanden är folkbokförd eller om sökanden inte är folkbokförd i riket, där han eller hon vistas. Av utredningen i ärendet framgår i allt väsentligt följande. Mellan Gävle kommun och Älvkarleby kommun fanns fram till hösten 2012 ett avtal som innebar att den förstnämnda kommunen skulle bereda ansökningar och även upprätta förslag till beslut avseende parkeringstillstånd för personer som var 563
folkbokförda i Älvkarleby kommun. Enligt avtalet och i enlighet med den ovan angivna bestämmelsen i trafikförordningen ankom det därefter på Älvkarleby kommun att i förekommande fall meddela beslut om avslag i dessa ärenden. Den 18 maj 2011 avslog emellertid Tekniska nämnden i Gävle kommun en ansökan om parkeringstillstånd för R.S., som var bosatt i Älvkarleby kommun. R.S:s överklagande av beslutet kom in till nämnden den 8 juni 2011 och i samband därmed uppmärksammade Dag Ageborn att nämnden inte varit behörig att fatta beslutet. Dag Ageborn gjorde då en notering om ogiltigt på kommunens exemplar av beslutet. R.S:s överklagande översändes inte till länsstyrelsen. I stället skickade nämnden i december 2011 ett förslag till nytt beslut i ärendet till Samhällsbyggnadsnämnden i Älvkarleby kommun, som i januari 2012 beslutade att avslå R.S:s ansökan om parkeringstillstånd. Av det ovan sagda framgår att det var fel att R.S:s ansökan om parkeringstillstånd prövades av Tekniska nämnden i Gävle kommun. Rätteligen borde ju ansökan redan från början ha prövats av Älvkarleby kommun. Detta gäller givetvis även de ytterligare ansökningar som enligt vad som framkommit obehörigen avslogs av Gävle kommun under år 2011. Nämndens handläggning i samband med att R.S. gav in sitt överklagande till nämnden och det felaktiga beslutet då uppmärksammades, föranleder följande uttalanden från min sida. Grundläggande bestämmelser om förvaltningsmyndigheters hantering av överklaganden finns i förvaltningslagen (1986:223), FL. Enligt 24 första stycket denna lag prövar den myndighet som har meddelat det överklagade beslutet om skrivelsen med överklagande har kommit in i rätt tid. Har skrivelsen kommit in för sent, ska myndigheten som huvudregel avvisa den. Om skrivelsen inte avvisas enligt 24, ska enligt 25 den myndighet som har meddelat beslutet överlämna skrivelsen och övriga handlingar i ärendet till den myndighet som ska pröva överklagandet. Överlämnandet ska ske utan dröjsmål och handläggningstiden bör inte överstiga en vecka (se t.ex. JO 2002/03 s. 424). I 27 FL stadgas att om en myndighet finner att ett beslut, som den har meddelat som första instans, är uppenbart oriktigt på grund av nya omständigheter eller av någon annan anledning ska myndigheten ändra beslutet, om det kan ske snabbt och enkelt och utan att det blir till nackdel för någon enskild part. Skyldigheten gäller som huvudregel även om beslutet överklagas. Om myndigheten själv ändrar beslutet såsom klaganden begär, förfaller överklagandet (28 första stycket FL). I så fall tillämpas inte reglerna i 24 och 25 FL, men myndigheten bör då i det nya beslutet ta in en upplysning om att överklagandet har förfallit (prop. 1985/86:80 s. 80). Ändrar myndigheten däremot beslutet på annat sätt än klaganden begär, ska överklagandet anses omfatta det nya beslutet, om inte avvisning ska ske på grund av att skrivelsen med överklagandet har kommit in för sent (28 andra stycket FL). Nämndens nu aktuella beslut den 18 maj 2011 var, som ovan framgått, helt uppenbart oriktigt på grund av att det meddelats av fel myndighet. Nämnden har anfört att beslutet till följd av felets art uppfattades som en s.k. nullitet. Att ett beslut är en nullitet innebär att beslutet betraktas som obefintligt och 564
således frånkänns sina avsedda rättsverkningar, både verkställbarhet och rättskraft (jfr Strömberg och Lundell, Allmän förvaltningsrätt, 25:e uppl., s. 81 f.). Att vid en sådan bedömning förfara på det sätt som nämnden gjorde nämligen att utan att underrätta klaganden om det inträffade endast göra en notering på nämndens exemplar av det överklagade beslutet om dess ogiltighet och därefter dröja drygt sex månader med att översända handlingarna i ärendet till den myndighet som det rätteligen ankom på att fatta beslut är emellertid enligt min mening inte acceptabelt. Som jag ser det har nämnden haft att agera enligt något av två följande sätt. Antingen hade nämnden, sedan det konstaterats att överklagandet gjorts i rätt tid, utan dröjsmål bort skicka över överklagandet och övriga handlingar till Länsstyrelsen i Gävleborgs län, som skulle ha fått bestämma om ärendets fortsatta handläggning. Alternativt skulle nämnden omedelbart ha informerat R.S. om sin uppfattning att det meddelade beslutet inte var giltigt och för tydlighets skull ha upphävt detta. Därefter skulle handlingarna i ärendet genast ha översänts till Älvkarleby kommun. Vad nämnden anfört i sitt remisssvar om behovet av att skapa rutiner för liknande ärenden och svårigheter att komma i kontakt med ansvariga tjänstemän i Älvkarleby kommun, utgör på intet sätt godtagbara skäl för att handlingarna i R.S:s ärende översändes dit först i december 2011. Sammanfattningsvis förtjänar nämnden kritik såväl för att det felaktiga beslutet meddelades som för sitt agerande i samband med att detta upptäcktes. Min granskning har avsett handläggningen av R.S:s ansökan om parkeringstillstånd och hans överklagande av nämndens beslut om avslag. I ärendet har emellertid även upplysts att Tekniska nämnden i Gävle kommun regelmässigt fattat beslut om att bifalla ansökningar om parkeringstillstånd för rörelsehindrade personer som var folkbokförda i Älvkarleby kommun. Med hänsyn till att Gävle kommun sedan en tid tillbaka inte längre handlägger dylika ärenden, föranleder detta förfarande inte någon ytterligare åtgärd från min sida. Jag finner dock skäl att särskilt påpeka att enligt trafikförordningen är det endast den kommun, där sökanden är folkbokförd, som är behörig att meddela såväl beslut att avslå som beslut att bifalla ansökningar om parkeringstillstånd för rörelsehindrade personer. En kopia av detta beslut skickas till Samhällsbyggnadsnämnden i Älvkarleby kommun för kännedom. Vad som i övrigt framkommit föranleder inte någon ytterligare åtgärd eller något uttalande från min sida. Kritik mot Radiotjänst i Kiruna AB för handläggningen av en begäran om omprövning (Dnr 1737-2012) Anmälan Kristina M. framförde i en anmälan till JO klagomål mot Radiotjänst i Kiruna AB (RIKAB). Hon framförde i huvudsak följande. Trots att hon vid en avgiftskontroll i december 2010 uppgett att hon inte hade någon TV påfördes 565
hon radio- och TV-avgift för perioden januari mars 2011. Hon ringde RIKAB, som uppgav att hon måste betala fakturan. Handläggaren lovade dock samtidigt att dels ersätta den gamla fakturan med en ny och dels avregistrera hennes TV-innehav. Hon fick ingen ny faktura för perioden januari mars 2011. Däremot fick hon en faktura för perioden april juni 2011. Hon ringde åter till RIKAB och fick ännu ett löfte om avregistrering. Hon informerades samtidigt om att hon inte hade några innestående fakturor. I juni 2011 fick hon reda på att den första fakturan hade överlämnats till Kronofogdemyndigheten. Hon begärde omprövning, men begäran avslogs. I mars 2012 ringde hon till RIKAB för att få reda på hur hon skulle kunna överklaga beslutet. Hon fick då till svar att det hade gått för lång tid och att hon först skulle vara tvungen att begära omprövning på nytt. Detta hade hon nu gjort. Utredning 566 JO inhämtade kopia av noteringar samt eventuella beslut i Kristina M:s ärende från RIKAB. Dessa inkom till JO den 16 april 2012 och visade följande. Den 10 december 2010 gjorde en handläggare vid RIKAB en tjänsteanteckning, enligt vilken Kristina M. medgav TV-innehav. Från den 24 mars 2011 fanns en anteckning om en muntlig avanmälan från Kristina M:s sida. Ytterligare en tjänsteanteckning från den 22 juni 2011 visade texten info omp. Den 28 juni 2011 skrev Kristina M. ett e-postbrev till RIKAB där hon bl.a. framförde att hon inte hade någon TV och att hon anmält detta till RIKAB, men trots det fått ytterligare en faktura. RIKAB meddelade den 29 juni 2011 ett beslut, rubricerat Omprövning av radio- och TV-avgift. Enligt beslutet skulle Kristina M. betala radio- och TV-avgift till och med den 23 mars 2011. Den 16 mars 2012 kom Kristina M. in med ett nytt e-postbrev till RIKAB, varvid hon åter framförde klagomål på fakturan avseende januari mars 2011 samt bl.a. skrev att hon hoppades att RIKAB skulle titta på ärendet ordentligt igen. Skrivelsen var rubricerad Omprövning. Den 20 mars 2012 meddelade RIKAB ett beslut med följande lydelse. Radiotjänst i Kiruna AB kommer inte att skicka ditt överklagande till förvaltningsrätten i Luleå. Som skäl för beslutet angav RIKAB att Kristina M. tidigare hade fått ett beslut om omprövning daterat den 29 juni 2011 och att hennes överklagande kommit in för sent. I en skrivelse som inkom till RIKAB den 11 april 2012 uppgav Kristina M. att hon i sitt senaste brev begärt omprövning, inte överklagat, beslutet. Hon anförde vidare att det brev hon nu skrev var en överklagan av beslutet den 29 juni 2011. Ärendet remitterades till RIKAB, som anmodades att lämna uppplysningar om vad som anförts i anmälan, särskilt vad gällde handläggningen av Kristina M:s avanmälan den 24 mars 2011 och hennes skrivelse till RIKAB den 16 mars 2012, samt redovisa sin bedömning av det som kommit fram. RIKAB, genom den verkställande direktören Stefan Hämäläinen, avgav följande remissvar. Radiotjänst i Kiruna AB kontaktade M. via telefon 2010-12-09. Vid samtalet beslutade aktuell handläggare att påföra M. radio- och TV-avgift enligt lag (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst. Enligt tjänsteanteckning medgav M. innehav av TV-mottagare i hushållet.
M. kontaktade kundtjänst 2011-03-24. Handläggaren som besvarade samtalet heter R.R. R.R. arbetar inte längre hos Radiotjänst. Enligt tjänsteanteckning har handläggaren uppfattat samtalet som en avanmälan och att M. inte längre hade TV-mottagare. Avgiften avslutades 2011-03-24 och handläggaren informerade om att en skriftlig bekräftelse angående avanmälan skickas inom kort. Enligt tjänsteanteckningen gav även handläggaren vid samtalet fakturainformation. Radiotjänst fick 2011-06-28 ett e-brev där M. begär omprövning. Handläggaren som handlagt ärendet heter M.M. M.M. beslutar att M. ska betala radio- och TV-avgift till den dagen M. meddelat att hon inte längre hade TV-mottagaren kvar i sitt hushåll, baserat på tjänsteanteckningen från 2011-03-24. M. återkom med en ny skrivelse 2012-03-16 där hon uppger att hon vill att Radiotjänst ser över ärendet ytterligare en gång. Radiotjänst skickar beslut daterat 2012-03-20 om att det var för sent att överklaga omprövningsbeslut. Radiotjänst tog 2012-04-11 emot en ny skrivelse från M. och ändrar tidigare beslut om omprövning och påförande av avgift i nytt beslut daterat 2012-04-19 där det framgår att inbetald avgift kommer att återbetalas. Med anledning av vad som framkom av remissvaret inhämtades kompletterande handlingar från RIKAB. Dessa handlingar visade följande. Den 24 mars 2011 avslutades Kristina M:s registrerade TV-innehav i RI- KABs ärendehanteringssystem. En underrättelse skickades ut till Kristina M. dagen efter med informationen att hennes TV-innehav hade avslutats per den 24 mars 2011. Den 19 april 2012 meddelade RIKAB ett beslut rubricerat Omprövning av radio- och TV-avgift, varigenom RIKAB ändrade omprövningsbeslutet den 29 juni 2011. Kristina M. informerades om att erlagd radiooch TV-avgift skulle återbetalas och att hon nu inte hade någon skuld hos RIKAB. Kristina M. bereddes tillfälle att yttra sig över remissvaret, men avhördes inte. I ett beslut den 22 februari 2013 anförde JO Lindström följande. Bedömning Av de handlingar som kompletteringsvis inhämtats från RIKAB framgår att Kristina M:s avanmälan togs om hand av RIKAB den 24 mars 2011. Vad som sålunda framkommit föranleder inget uttalande från min sida. Av utredningen har vidare framkommit att Kristina M. i mars 2012 skickade ett brev till RIKAB, vilket var rubricerat Omprövning. I brevet hänförde hon sig till RIKABs beslut den 29 juni 2011 att inte ändra avgiftsskyldigheten för perioden januari mars 2011, samt anförde bl.a. att hon hoppades att bolaget skulle titta på ärendet igen. Enligt 15 lagen (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst ska RIKAB ompröva beslut om avgiftsskyldighet och om påförande av avgifter enligt nämnda lag, om den som beslutet rör begär det. Enligt samma paragraf ska, om begäran om omprövning kommit in till RIKAB mer än fyra veckor efter den dag då avgiften senast skulle ha betalats, bolaget ändra sitt beslut endast om det är uppenbart oriktigt. Skyldigheten att ompröva beslutet kvarstår dock alltjämt. Det har inte ställts upp någon frist inom 567
vilken en begäran om omprövning ska göras. Omprövning kan alltså begäras när som helst sedan ett beslut meddelats. Det finns inte heller något principiellt hinder mot att RIKAB på begäran av den berörde gör en förnyad omprövning av ett redan omprövat beslut (se prop. 1988/89:18 s. 86 f.). Kristina M:s skrivelse den 16 mars 2012 måste förstås så att hon önskade att bolaget ännu en gång skulle ompröva beslutet om skyldighet för henne att betala avgift. RIKAB borde därför, i stället för att avvisa skrivelsen som ett för sent inkommet överklagande, ha omprövat beslutet i sak. RIKAB kan inte undgå kritik för sin handläggning i denna del. Vad som i övrigt framkommit ger inte anledning till någon ytterligare åtgärd. 568