Trettonhundratalsdräkten en kort introduktion Av Anna Malmborg www.renika.se
Denna text riktar sig främst till medlemmar av Gutars Bågskyttar och de dräktförslag som här ges är därför koncentrerade till slutet av 1300-talet och Skandinavien. Föreningen har införskaffat en del dräktmönster som är baserade på de dräkter man har funnit i Herjolfsnes på Grönland, och de rekommenderar jag varmt att utgå ifrån när man syr en dräkt, då de är genuina i skärningen och betydligt mer avancerade än vad man ofta tror medeltidskläder om. De går enkelt att variera på olika sätt vilket också gör dem väldigt användbara. De påminner mycket om de dräkter som mannen och kvinnan på bilden på försättsbladet har. Mannen har en rock eller tunika med mycket vidd och med knäppning i nederdelen av ärmen, som smalnar av rejält mot handleden samt hosor och låga skor. Kvinnan har en enkel klänning, huvudduk och förkläde. Vill man som man ha en enklare skärning är Bockstenmannens dräkt ett bra alternativ med en enkel tunika, skuren i raka stycken och kilar, hosor och struthätta. De olika plaggen Under medeltiden bar både män och kvinnor underplagg av linne, skjorta och brokor (korta underbyxor) för männen och särk för kvinnorna. Den allmänna tron är idag att dessa har varit av blekt eller oblekt linne, inte färgat. Det finns många och långa diskussioner på detta ämne, men vill man försöka följa någon sorts norm av historisk korrekthet ska det inte vara färgat. Över underkläderna bar både män och kvinnor en kjortel i ylle, männen en kortare av tunikatyp och kvinnorna en längre klänning. Både kvinnor och män hade yllehosor, männen långa som fästes i ett bälte i brokorna och kvinnorna kortare knähosor som knytes strax under knät med band. Kvinnor har huvudduk av något slag i linne eller en liten yllehätta, män kan ha yllemössa, struthätta eller en liten linnemössa eller en kombination. Ytterplagg för kalla kvällar och vintertid kan vara antingen ytterligare en kjortel eller mantel. Mantel är dock väldigt opraktiskt att ha om man ska skjuta, vilket man gärna bör kunna göra i våra kläder. Knappar är vanligt på trettonhundratalskläder, särskilt under sent trettonhundratal. Både damer och herrar har knäppta ärmar och knäppning fram på kjorteln. Herrar har då gärna knäppning hela vägen så att kjorteln blir som en rock, lätt att ta av och på. Damer har oftast knäppning upptill men det finns exempel på helknäppta kjortlar för damer. Snörning förekommer också, men inte lika frekvent. En enklare dräkt har gärna sydda knappar i samma tyg som plagget, vill man vara lite snofsigare är det inte fel med köpeknappar i metall (brons, silver eller tenn var vanligt förekommande), ibland med infattade halvädelstenar eller glasstenar. Har du snörning kan det vara en bra idé att ha en så kallad snörnäbb, en liten konisk metallavslutning som gör det lättare att föra snöret genom snörhålen. Bältet var viktigt under trettonhundratalet, framför allt för männen som bar pengapung, kniv och annat nödvändigt i bältet. Bältesväskor blir mer vanligt under fjortonhundratalet. Ett bälte var tillverkat i läder oavsett samhällsklass och generellt sett var bältesremmen tunn, 1-2 centimeter bred. Det som avgör klass här är söljan och bältesänden. Det förekom också ofta bältesnitar i dekorativa former. Ju mer pengar du har, desto mer utsmyckning på bältet och i
ädlare metaller. Det vanliga var brons och tenn, men silver förekommer i de högre samhällsskikten. Färger och mönster När det gäller färger på yllet finns det även här mängder av föreställningar om rätt och fel. Generellt kan man säga att enkelt folk hade enkelt tyg som man vävde och växtfärgade antingen hemma eller köpte lokalt producerat på en närliggande marknad. Detta innebär att det ofta är lite grövre i väven och inte så hårt valkat (tovat) som det finare importerade klädet som ofta vävdes i Flandern. De enklaste färgerna att få fram i egen växtfärgning är olika varianter av grönt, gult och brunt samt en del rödbruna nyanser. På Grönland använde man även lavar för att färga lila toner. Blått är en svår färg att få fram och därmed även en dyrare köpesvara. Mönstrade tyger förekom också. Mönstret var då vävt, tryckta mönster fanns inte förrän senare och blev stort först under 1700-talet. De enklaste mönsterformerna är olika varianter av kypertvävar, som fiskben, gåsöga och diamant. Även rutigt och randigt förekom, men var kanske inte lika vanligt. Att planera en dräkt När man börjar fundera på en dräkt kan man gärna hämta inspiration från medeltida bilder. Man kan hitta många bra exempel på färger, form och snitt på kläderna. För att sedan få till plagget kan man lätt utgå från skärningen på Herjolfsnesdräkterna och anpassa längd och vidd efter den förlaga man har valt. Man kan även gå till moderna källor för att hitta förlagor, jag tittar själv gärna i seriealbumet Sirenens sång, där tecknaren/författaren Bouchér har använt sig av mängder med medeltida bilder, arkeologiska fynd med mera när han har tecknat. Här ser vi en mansdräkt som består av en knäppt rock med pälsfoder och en knäppt hätta samt mössa med foder i avvikande färg. Han tycks dessutom ha en pälsväst eller liknande utanpå rocken, något för riktigt kalla vintrar. Han är av en högre klass, förmodligen borgare och har därför exklusiva tyger och pälsverk i sin dräkt. Han tycks även ha metallknappar och ett litet broderi. Även färgen på kläderna, blå, visar på en högre klass, även om lyxigare tyger ofta var mörkt mörkt blå (ju mer färgämne man måste använda för tyget, desto dyrare blir det).
Kvinnan till vänster är klädd i en enkel ylleklänning ovanpå en vit underklänning och med en rejäl huvudduk. Hon har kavlat upp ärmarna på klänningen så att ärmen på särken syns och hon har även hakat upp klänningen med bältet för att lättare kunna gå utan att behöva lyfta på kjolen. Hon är praktiskt men samtidigt propert klädd för att arbeta. Kvinnan till höger har även hon har en enkel klänning i ylle, som ser ut att vara skuren som en Herjolfsnesklänning med sidokilar. Även hennes klänning är upphakad med bältet. På huvudet har hon en yllehätta med knäppning, dessa hättor har dessutom en liten strut i bak. Denna hätta är ett alternativ till huvudduken och ses ofta i franska manuskript från sent trettonhundratal och tidigt fjortonhundratal och kallas ofta för fransk hätta. Den förekommer nästan uteslutande på kvinnor som däremot sällan har den form av struthätta som går ut över axlarna.
Denna pojke har en knälång ylletunika, yllehosor och en struthätta som går ner över axlarna och som har utsmyckats med en krenelering i nederkanten, något som man ofta ser på trettonhundratalsbilder. Han har ett smalt bälte i midjan och ett bredare bälte för svärdet. Av färgerna att döma är det enklare tyger som färgats med lättillgängliga växtfärger i gult och rödbrunt.
Dessa två är klädda i enbart underkläderna, hon i särk och han i knälång skjorta. Särken är skuren så att man kan ha en rejält båtringad klänning över, vilket är vanligt förekommande på trettonhundratalsbilder. De är båda sydda i fint, tunt linne. Denna scen är förstås inte en vardagsscen, då man knappast visade sig i bara underkläderna, utan de skall föras till bålet för otukt. I bakgrunden ser vi mer påklädda människor med olika dräktvarianter och ett flertal olika huvudbonader. På följande sida ser vi enkla skisser av en del av de dräktfynd som gjorts i Herjolfsnes. Gutars Bågskyttar har mönster på klänningen med sidokilar och på herrocken med knappar. Vid en jämförelse med dessa dräktformer och de bilder som jag har tagit med ser vi att skärningen i stort sett är densamma och att man med denna grundskärning kan sy dräkter av många olika varianter.