Innehåll Fakta & innehåll sid 1 Framsida sid 2 Ordlista & förord sid 3 (2 3) E-boken sid 4 10 (4 18) OBS: Sidor med mycket färg: sid 2 + sid 5. Fakta om e-boken Titel: Skildring af Dalsland 1882 Totalt antal pdf-sidor: 10 st. Format: Liggande A4. Storlek: 3 Mb. Utgivare: E-boksbiblioteket.se & Virvelvind Förlag E-boken publicerades: 2014-03-26. Originaltext publicerad: 1882. Författare: Herman Hofberg (1823-1883) Guideböcker till historiska platser Heliga vägen guidebok till Lysekils berömda hällristningar Det är ett av världens mest hällristningstäta områden med 12 stora ristningar inom bara en kilometer. Alla ristningarna ligger längs en kilometerlång väg som kallas för den heliga vägen. I den här guideboken får du veta allt om Lysekils mest berömda hällristningar och de andra fornminnena i närheten. Sveriges 33 mest sevärda vikingaplatser Under vikingatiden var Sverige en av världens mest spännande områden. Här kan du också uppleva den här dramatiska tiden genom att besöka de vilda vikingarnas gravar, vägar, monument och befästningar. I guideboken 33 MEST SEVÄRDA VIKINGAPLATSERNA I SVERIGE får du tips på de bästa platserna att besöka. Greby gravfält Greby gravfält utanför Grebbestad i Bohuslän beskrivs ofta som det vackraste i Sverige. Den här guideboken handlar om gravfältet, dess många resta stenar och om utgrävningarna här på 1800-talet. Du får kartor, historik och spännande sägner om blodiga slag. Tanums hällristningar I trakten kring Tanum finns Sveriges största koncentration med hällristningar och har dessutom utsetts till världsarv. Det här är en praktisk guidebok till de största ristningarna. Boken innehåller massor av kartor, bilder och praktisk info för dig som vill besöka de berömda hällristningarna i Vitlycke, Litsleby, Fossum och Aspeberget. Hilmas Alaska guidebok om guldgräverskan och trädgården av cement I mer än 80 år har tusentals besökare kommit hit för att se den galna trädgården utanför Strömstad som guldgräverskan Hilma Svedal byggde med 100-tals ton cement. Det här är en praktisk guidebok som är gjord för ditt besök med massor av foton, historik och kartor. Mer info: www.virvelvind-forlag.se
DIGITAL E-BOK FRÅN WWW.E-BOKSBIBLIOTEKET.SE Skildring af Dalsland 1882
ORDLISTA Birger Magnusson. [1280 1321] Son till Magnus Ladulås och svensk kung från 1290 till 1318. Efter flera års maktkamp med sina bröder Erik och Valdemar lät han döda dessa 1318 i Nyköpings gästabud. Drottning Kristina. [1629 1689] Svensk drottning mellan 1632 och 1654. Avsade sig tronen 1654 för att kunna bli katolik och för att slippa gifta sig. Levde de sista åren i Rom. Engelbrekt. [ca 1390 1436] Svensk militären och ledare 1431 för Engelbrektsupproret mot Erik XIII. Engelbrekt intog ett stort antal borgar och slott men mördades den 4 maj 1436. Ericson, Nils. [1802 1870] Svensk ingenjör. Hans äldre bror är en av Sveriges mest kända uppfinnare, John Ericsson. Nils Ericson var delaktig i bygget av Göta kanal och Dalslands kanal. Erik Magnusson. [ca 1282 1318] Hertig av Södermanland från 1303. Kämpade om makten över Sverige med sin bror Valdemar mot storebror Birger. Dog i fångenskap i Nyköpingshus år 1318. Fryxell, Anders. [1795 1881] Svensk präst och historiker. Är mest känd för sitt 23 band stora verk Berättelser ur svenska historien (1823 1872) och Ack Värmeland, du sköna. Ligger begravd i Sunne. Lillie, Knut Knutsson. [död 1596] Svensk adelsman och riksråd under Erik XIV. Är kanske mest känd för att ha överlämnat kungens frierier till Renata av Lothringen och Kristina av Hessen. Oxenstierna, Gabriel. [1508 1585] Var svenskt riksråd, amiral för flottan och ståthållare i Estland mellan 1568 1570. Utsågs till friherre 1561. Hans namn stavas ibland Cristersson och oftast används också båda efternamnen Kristiernsson Oxenstierna. Ulfsson, Peder. [1375 1442] Svenskt riksråd och riddare. Deltog i Engelbrekts befrielsekrig som ledare för en värmländsk bondehär. Belägrade och förstörde borgarna Agneholm och Dalaborg. Valdemar Magnusson. [ca 1283 1318] Svensk prins och hertig av Finland. Var tillsammans med sin bror Erik inblandad i en maktkamp med äldre brodern Birger. Dog i fångenskap i Nyköpingshus år 1318. 4 FÖRORD Dalsland är ett av Sveriges mest okända landskap. I den här e-boken får du läsa hur man såg på Dal för mer än 130 år sedan. Då hade precis Dalslands kanal för första gången gjort det möjligt för vanliga människor att besöka landskapet. Den här e-boken är en beskrivning av landskapet Dalsland och du får veta allt om dess geologi, historia och sevärdheter. Du får till och med en liten beskrivning av den typiske invånarens utseende, lynne och klädsel. Det är spännande att läsa berättelsen eftersom synen på 1880-talet var en helt annan än i dag. Då var man inte lika imponerade av natur och vildmark utan det var människans påverkan i form av åkrar, byggnader och fabriker som gällde. Texten är skriven av den svenske läkaren och fornforskaren Herman Hofberg. Han arbetade på Nationalmuseum och är mest känd för boken Genom Sveriges bygder där den här texten ursprungligen publicerades. Trevlig läsning Mikael Jägerbrand Redaktör mikael@e-boksbiblioteket.se Akvedukten i Håverud är flitigt använd än i dag. Copyright 2014 Mikael Jägerbrand/Virvelvind Förlag, Lysekil Den här e-boken SKILDRING AF DALSLAND 1882 publicerades digitalt första gången på www.e-bokbiblioteket.se den 26 mars 2014. Berättelsen är hämtad ur tidskriften Genom Sverige bygder från 1882. Originalets titel: Dal. Författare: Herman Hofberg [1823-1883]. Foto: E-boksbiblioteket
SKILDRING AF DALSLAND Av Herman Hofberg Publicerad 1882 al bildas till sin norra del af en från Norge och Vermland nedstigande bergstrakt, genomskuren af en stor mängd smala, ofta flera mil långa sjöar, kring hvilkas stränder resa sig höga, branta, stundom skogomkransade, stundom kala bergmassor, förlänande åt dessa trakter det storartade och vilda, men genom de grönskande dalarne mildrade utseende, som föranledt deras liknande vid en alptrakt i smått. Denna pittoreska fjällnatur sänker sig i täta afsatser öster ut till Venern, vid hvars strand de låga bergen temligen tvärt bryta sig och blott någon gång låta dalsänkningarna utjämna sig till verkliga slätter. Söderut utplattas bergen småningom till vidsträckta kärr- och motrakter, de så kallade Ödsköldsmoar; men höja sig åter söder om dem till icke obetydliga höjdsträckningar, som i sydvestlig riktning genomskära Dals sydliga del ända bort till Qvistrumstrakten vid Bohuslänsgränsen och äro kända under namnen Kroppefjäll, Säters- och Stigsfjällen. Vester om dessa»fjällsträckningar» för att begagna den i orten vanliga benämningen sänker sig landet mot Bohuslänska gränsen, med en högst ojämn och bruten yta, öfversållad med ofruktbara ljung-, kärr- och motrakter, omvexlande med kala berg och skogbevuxna höjder. Öster om den utbreder sig ända till Venern Dals bördiga och tätt bebygda slättland. Dal erbjuder i geologiskt hänseende åtskilligt af stort intresse. Längst i norr och vid norska gränsen är gneis den rådande bergarten, som fortsätter på ömse sidor om sjön Stora Le söderut öfver gränsen inåt Bohuslän; en likartad gneis utbreder sig, som ett smalare bälte från Holms och Gunnarsnäs kyrkor utefter stranden af Dalbosjön ned mot trakten af Venersborg. Inom den första af dessa gneisregioner förekomma, uti Ärtemarks och Torrskogs socknar, några lager af tälgsten, som ännu på ett och annat ställe utgör föremål för brytning och förarbetas till ugnsbottnar, spishällar, kokkärl m. fl. andra hushållsartiklar. Granit uppträder flerestädes i trakten vester om Åmål och utgör äfven hufvudmassan af det ansenliga Kroppefjäll, som 6 7
Aqvedukten vid Håfverud. (Konstruerad af friherre Nils Ericson.) 8 9
från Bäcke kyrka sträcker sig söderut förbi Öresjön och Rådandefors till Hästefjorden. På flera ställen, såsom i Fröskogs, Tydje, Holms m. fl. socknar, förekommer hälleflinta i mer och mindre mäktiga lager, äfvensom urlerskiffer, icke sällan af sådan rätklufven beskaffenhet, att den brytes och förarbetas till takskiffer. Några få malmfyndigheter finnas, såsom en starkt manganhaltig järnmalm inom Fröskogs socken samt kopparmalm och silfver haltig blyglans i Ånimskogs och Tydje socknar, hvilka malmanledningar i synnerhet i medlet och slutet af förra århundradet voro föremål för ordentlig grufdrift och äfven i våra dagar blifvit upptagna på ett par ställen. Till landets geologiska märkvärdheter höra slutligen skal bäddarne i Tisselskog vid sjön Rogvarpen, i hvilka man anträffat ända till tio olika snäckarter, tillhörande Vesterhafvet, hvilka, sönderkrossade och sammanbakade, i större och mindre körtlar ligga inbäddade i den här förekommande sandjorden. Jordmånen är så till art som bördighet mycket olika i olika delar av landet. Bördigast är den på slättlandet, der man nästan öfver allt träffar en lättbrukad ler- och svartmylla. I Tössbo och en del af Vallbo härader består jorden till största delen af sandblandad lerjord, oftast på ler botten. Sämst lottad, hvad åkerjorden vidkommer, är nordvestra delen af Dal, der de små åkerlapparne mestadels utgörs af en mager stenbunden mojord, som endast med mycket arbete och stor kostnad kan tvingas att på något så när återgälda den möda och utsäde, som derpå nedläggas. Hvad invånarne beträffar, så finnas hos dem inga framstående egenheter, hvilka kunna sägas skilja dem från befolkningen i angränsande orter. Ansigtsbildningen är den genuint svenska ovalen, med blå ögon, rödletta kinder och ljust hår. Vedbofolket synes dock vara af en något resligare växt, än i de öfriga häraderna, och i Högsätersbygden af Valbo träffar man flera med svart hår och bruna ögon än på något annat ställe i detta landskap. Folklynnet är på det hela stillsamt, mildt och vänligt. Afskild från större städer och de stora handelsvägarne, har Dalbon i det längsta bibehållit forntida enkelhet i sina ärfda seder. I vestra Dal kläder sig folket allmänt i sina hemmaväfda tyger, grått, brunt och blått valmar för karlarne och halfylle och bomullstyger för qvinnokönet. Likaså gör man på östra Dal, hvad hvardagsbehofvet angår; men högtidsdrägten är der nu nästan alltid af fabrikstillverkning. Hos de yngre karlarne synas den långa rocken, de korta skinnbyxorna, skorna med strumpor, som om vintern betäcktes med snösockor af valmar, samt den stadiga filthatten för alltid fått vika för en modernare och mer stadsmannalik klädsel. Äfven boningarne hafva under det sista århundradet undergått stora förändringar, så till det inre som yttre, och förekomma nu vanligast med flera rum och öfvervåning. 10 11
Någon enda ryggåsstuga står väl ännu qvar för att vitna om sin höga ålder och om huru bygnadssättet var för två hundra år sedan; men der de finnas äro de dock för längesedan utrymda af jordegaren och upplåtna till bostad åt de fattigaste. En sådan ryggåsstuga är oföränderligen inredd på samma sätt, nämligen i ett större rum den egentliga stugan en liten kammare och en ännu mindre förstuga. Förstugudörren är mycket låg och vid ingåendet gäller det att böja ryggen. De inre väggarne utgöras af de oskrädda väggstockarne; likaså är allt till taket hörande trävirke synligt. I stugans ena hörn står den stora rundspiseln, hvars häll föga höjer sig öfver golfvet. Spjället är af den mest enkla beskaffenhet och utgöres antingen af en tunn stenhäll eller några hopspikade brädlappar, som fästas i ena ändan af en stång, hvilken likt en vågbalans hvilar på en på taket stående träbock och i smaländan är försedd med ett rep eller en björkvidja, som går ned i stugan eller ock utefter yttre långväggen, der detta spjällsnöre fästes vid en träpinne. Med tillhjelp af detta rep kan spjället upplyftas eller nedfällas öfver skorstenspipan efter behof och önskan.»i mina första tjenstår som prest» säger prosten Lignell, som lemnat en förtjenstfull beskrifning öfver Dal»voro ryggåsstugor ännu flerestädes till finnandes och deras möbler ing mer än enkel. Då jag var ute på husförhörsresor, hvilade jag öfver natten i en och annan sådan. Bädden tillreddes då åt mig på stugans långa bord, emedan annan plats saknades. Man sof der godt, utom vid tillfällen, då det föll husets råttor in att anställa envigeskamp på stängerna i taket och man låg med fruktan, att den tappande parten kunde komma neddimpande i ansigtet. Sängar för fler än husfolket funnos icke i så beskaffade stugor.» Intet landskap har varit så litet besökt af främlingar som det natursköna Dal, och det af det skälet, att det ända intill våra dagar varit till sina inre delar otillgängligt för hvar och en, som ej rest med egen vagn eller velat anförtro sin person åt den svenska skjutskärran. Dessa hinder äro nu till väsendtlig del undanröjda, och en resande, som vill se hvad Sverige förmår frambringa af storartad naturskönhet eller ljuf fägring, bör icke försumma att, med begagnande af det lätta kommunikationsmedel, som järnvägarne och Dalslands kanal erbjuda, göra en tur genom detta landskaps nordligare trakter. Kanalen, som sedan hösten 1868 varit öppen för trafiken, erbjuder nu en oafbruten kommunikations linie från Köpmannebro vid Venern ända upp till Lennartsfors bruk i Vermland, vid utgång en af Lelången i sjön Stora Le, och är utomordentligt rik på vackra partier och skickligt utförda arbeten. Ett bland de vackraste af det senare slaget är utan fråga slussarne och aqvedukten vid Håfveruds bruk. Mellan tvenne väl diga skogbekrönta berg kastar sig en skummande fors från den på en betydlig höjd ofvanför Håfverud liggande 12 13
sjön Åklången genom ett trångt pass ned i Upperudshöljen*. Genom vågornas brus tränger dånet från stångjärnssmedjorna nere i djupet, till venster om fallet, och högt öfver slussportarne ser man redan på afstånd en jättelik rödbrun massa, som i all makligheter sträcker sig öfver den rytande strömmen. När man passerat de fyra slussarne får man omsider förklaringen på denna förunderliga syn. Det föremål, som så tilltvingat sig den resandes uppmärksamhet, befinnes nämligen vara en ofantlig vattenfylld järnlåda, en fartygsbro öfver sjelfva forsen; det är med ett ord den beryktade aqvedukten vid Håfverud, den enda i sitt slag i Skandinavien och ett af de många minnesmärkena af Nils Ericsons snille. Der aqvedukten slutar vidtager åter kanalen, till en del sprängd i klippan, till en del murad bredvid forsen, som förgäfves bryter sina vredgade vågor mot de fasta murarne. Från kanalen kommer man i all sköns ro in i sjön Åklången; från denna åter genom ett kanaliseradt vattendrag in i den romantiska Laxsjön och vidare ur denna in i den fyra mil långa Lelången, med slutstation i närheten af norska gränsen. Hela denna färd är utomordenligt vacker; likväl är den natur, som framträder i landskapets nordliga trakter och närmare norska gränsen, af en helt annan art än den, som utmärker dalgångarne utmed de nedra sjöarne. I stället * Med «hölj» förstås nämligen på Dal ett stillastående vatten mellan tvenne forsar. för den storartade höglandsnatur, som satt sin prägel på landet omkring öfra Lelången och Stora Le, der fjällen, skogarne och de blånande vattnen förflytta åskådarens inbillning till de trakter, der Oisians harpa klingade, utbreder sig omkring Laxsjön en dalsträckning, som i hänförande naturscener kanske fåfängt söker sin like i Norden. Hela denna dal, eller rättare denna sammanfattning af dalar, bildar en oupphörlig vexling af höjder och brådjup, strömmar och sjöar, af mörka skogar, leende ängar, grönskande lundar; och oaktadt dessa nya ständigt vexlande förändringar i naturens rika panorama, utmärker sig hvarje tafla för en oväntad mjukhet i sluttningarnes våglinier, i löfverkets massor och i böjningen af stränder och dalgångar. Också träffar man här knappast ett enda ställe, som icke utmärker sig för en romantiskt skön belägenhet. Här ligger det herrliga Billingsfors, hvars läge och omgifningar höra till de skönaste i Sverige. Herrgårdsbygningen ligger på en holme i Laxsjön och gent emot framskymtar på en udde det af naturen och konsten i förening så rikt begåfvade Baldersnäs med sina parker och trädgårdar. Här ligga Fjäll, Dingelvik, Högen, Bågen och en mängd andra egendomar, alla utmärkta, en del till och med ryktbara, för sin sällsynt sköna belägenhet och den herrliga natur, af hvilken de omgifvas. Från Köpmannebro, der kanalen utmynnar i Venern, är tre mil landväg till Åmål. Den första tredjedelen af vä- 14 15
gen går utmed östra stranden af sjön Ånimmen, i hvars midt ligger en ansenlig ö, som genom en 430 meter lång träbro är förenad med fasta landet. På denna ö ligger det vackra herresätet Henriksholm, som förr hette Öna och i början af 1600-talet ägdes af Knut Lillie. Vid Ånimskogs kyrka aflägsnar sig vägen från Ånimmen och drager genom Tösse socken allt närmare Venern, tills han slutligen uppnår denna sjö vid Åmål. Ända till drottning Kristinas tid saknade Dal en egen stad. År 1639 uppdrog förmyndare-regeringen en af sina medlemmar, riksskattmästaren Gabriel Oxenstierna, hvilken, i anseende till inkomna klagomål, skulle genomresa Vermland,»att tillse om någon lägenhet kunde vara till en stad vid Byelfven eller annorstädes mellan Vermland och Dal, och der signationen någorstädes så kunde vara skickad, låta deraf taga en karta till regeringens bättre information.» Detta blef upphofvet till Åmål som stad. Borgerskapet i staden Brätte sökte väl afböja Åmåls anläggning, emedan den nya staden skulle blifva obehöflig för orten och dessutom till stort hinder för Brätte, men regeringen var af motsatt tanke och utfärdade stadsprivilegier 1643. Staden har sedan varit plundrad och bränd af både danskar och norrmän, samt hemsökt af svåra eldsvådor, senast tvenne gånger på detta århundrade. Efter dessa är Åmål nu en temligen väl bygd stad och stoltserar till och med med ett och annat stenhus. Midt i staden ligger ett stort trädplanteradt torg, som genomskäres af den här utfallande Åmålsån, hvilken äfven delar staden i tvänne ungefär lika stora delar. Tager man vägen från Köpmannebro söder ut, kommer man, efter att ha passerat Mellerud, skärningspunkten för bergslagernas järnväg och Fredrikshald-Sunnanå-banan, in på det egentliga slättlandet, förbi Ör med det utmärkt vackra tvillingberget Borekulla, till Bolstad och Frendefors. I den förra af dessa socknar finnas ännu lemningar efter det forna slottet Dalaborg, som anlades af hertigarne Erik och Valdemar under striderna mot deras broder konung Birger. Under Engelbrekts befrielsekrig innehades Dalaborg, på samma sätt som de andra fasta platserna i riket vid den tiden, af en dansk fogde Palne Jönsson. På Engelbrekts befallning angreps fästet af Peder Ulfsson, och efter en belägring, som endast räckte i tre dagar, derunder man anlade bröstvärn samt antände slottet, måste Palne gifva sig. Han blef med möda räddad undan de belägrandes raseri af Peder Ulfsson och förlorade allt, utom lifvet och frihet att begifva sig hvart han behagade. Efter att i hundra år varit ett slags fäste för Dal, mer likväl till ortens förtryckande än till dess försvar, förstördes sålunda Dalaborg, utan att sedan ha blifvit iståndsatt. Stenen har i senare tid blifvit bortförd till andra bygnader, så att numera endast obetydliga spår synas efter grundmurarne. I landskapets södra och ännu mer i dess vestra del 16 17
ligga en mängd järnbruk och manufakturverk, såsom Rådanefors, Liljensberg, Bjuggfors, Loviseholm m. fl. Flera af våra adliga ätter leda sina anor ifrån de gamla»markmännen», såsom Dalboarne fordom nämndes, t. ex. den genom flera af sina medlemmars duglighet och riksgagneliga verksamhet berömde Stake-slägten, ätterna Lagercrantz, Granfelt, Didron, Mannerstråle, Löwenhjelm, Værn o. s. v.; äfvenså härstamma flera berömda ofrälse slägter från detta landskap, såsom Hedrén, Fryxell, m. fl. Ännu lefva på Dal bondeslägter, som berömma sig af att nedstamma från jättarne och äfven i lynnet och gestalt röja alla karakterer af jätte-afkomma. Till dessa hörer den i Vedbo ännu florerande Håbols-slägten, märklig i hela provinsen för stor rikedom, reslig växt och en ovanlig kroppssstyrka, samt i följd häraf äfven för en viss stormodighet och stolthet. 18