KLINGSMIDE I ESKILSTUNA 1773-1950

KLINGSMIDE I ESKILSTUNA 1773-1950 HISTORISK DOKUMENTATION Värja av Johan Abraham Dinger. Foto Ulf Rehnholm.

I samband med utställningen Sablar, värjor och huggareklingsmide i Eskilstuna, har en översiktlig dokumentation gjorts över några av stadens mest kända klingtillverkare och de sammanhang de levde i. Eskilstuna har en lång tradition av vapensmide och genom åren har det funnits fler tillverkare än de som tas upp här. Dokumentationen rör sig kring släkterna Dinger, Zetterberg, Svengren och Svalling. Dessutom berör den Christian och Beata Johansen som hade nära anknytning till klingtillverkningen under sent 1700-tal. I slutet av texten finns hänvisningar till litteratur och arkivmaterial, för den som vill läsa mer eller forska själv. Det finns stora möjligheter att göra en djupare forskning för den som är intresserad. Eskilstuna stadsmuseum, 2015 Text: Elin Eriksson

Modell till handtag för kavallerisabel. Teckning hos Arkiv Sörmland. 3

Bakgrund I slutet av 1500-talet växte ett stadsliknande samhälle fram vid Tunafors. Smeder beordrades dit av hertig Karl (senare Karl IX) och tillverkningen skulle framför allt vara vapen. Allmogesmeder från landet samlades, bland annat Mårten Jönsson, Erich i Nybble, Erich i Snopptorp och Anders Henriksson. Alla dessa tillverkade rör, det vill säga skjutvapen. Av 23 vapensmedmästare i Tunafors stad, även omnämnd som Eskilstuna faktori, var 1608 en klingsmed, åtta rörsmeder som gjorde musköter, sex låssmeder, fyra slipare och fyra lådmakare. En kolare fanns också. Samma år levererade de 292 musköter och karbiner och 68 Rappers svärdsklingor till rustkammaren. Rustkammaren var motsvarigheten till det senare Krigskollegiet. Fem polska krigsfångar arbetade också vid faktoriet. 1625 flyttade hela landets vapentillverkning till Stockholm, Arboga, Nyköping och Jönköping. Troligen hade en del av smederna familj. Det vore intressant att hitta fler namn och att se hur gamla personerna blev, vad de dog av, hur många barn de hade och vad de ägde. Vi har här koncentrerat oss på tiden från 1771 och inte undersökt om det finns källmaterial från 1500- och 1600-talets Tunafors. Vi har inte heller hittat någon detaljerad karta över Tunafors stad, där gårdarnas namn eller ägare finns utmärkta. Arbetskraftsinvandring för att stärka Fristaden Fristaden i Eskilstuna inrättades 1771. Beslutet grundades på tanken att självständiga smeder som var befriade från brukens och manufakturernas stelbenta system skulle arbeta mer effektivt. De skulle dessutom producera mer, eftersom det fanns större möjligheter att öka sitt eget välstånd genom hårt arbete. Arbetet skulle vara skattebefriat och råvaror och färdiga produkter fick köpas och säljas till vem man ville. Fristaden välkomnade också alla som såg sig själva som duktiga metallhantverkare, inga krav ställdes på genomförd utbildningsväg eller mästartitel. Många ungkarlar och en del familjer slog sig ner i Fristaden. De flesta kom från Eskilstuna eller från närliggande bruk och städer. Även utländska hantverkare välkomnades, men det blev inte en så stor arbetskraftsinvandring som önskat. Initiativtagarna till Fristaden var Samuel Schröder (adlad Schröderstierna) och Sven Rinman. Schröderstierna var fristadsdirektör från 1771 till 1774 och fanns sedan kvar i ledningen när Rinman tog över rollen som direktör. När texten i fortsättningen hänvisar till Fristadens ledning under 1700-talet, är det i första hand dessa två som avses. Karta från 1771, hos Eskilstuna stadsmuseum. 4

När det gällde klingsmide skedde det sedan 1635 med ensamrätt vid Wira bruk i Norduppland. Bruket lyckades dock inte tillverka det stora antal som kronan behövde. Kvaliteten blev också allt sämre och för att täcka behoven fick en del vapen köpas utomlands. Sven Rinman fick 1773 i uppdrag av Jernkontoret att etablera klingsmide i Fristaden. För att garantera en hög kvalitet redan från början skulle Rinman se till att några smeder från Solingen etablerade sig i Fristaden och lärde ut tekniken till svenska lärlingar. Just i området kring Solingen i nordvästra Tyskland hade smidet särskilt gott rykte. Där tillverkades bland annat damaskerade klingor av god kvalitet. Carl-Bernhard Wadström, som arbetade på Bergskollegium, fick ett uppdrag som värvare och gjorde 1774 en resa till Tyskland för att rekrytera Solingen-smeder. Det var inte helt enkelt att genomföra, eftersom myndigheterna inte ville mista utbildade hantverkare fick allting ske i största hemlighet. Kung Gustaf III beviljade resan och Wadström fick ett falskt pass och utgav sig för att vara en vanlig resenär vid namn Carolus Berns. Det var oroligt i Tyskland och Wadström klarade sig flera gånger med knapp nöd från att bli tvångsrekryterad till preussiska armén. En kortare tid hamnade han även i fängelse. Han fick i alla fall kontakt med tre familjer som var intresserade av att följa med till Eskilstuna. Johan Abraham Dinger och Anna Catharina Lind, Johan Dinger och Anna Christina Hullerhof, samt de två brödernas föräldrar Johan Dinger och Anna Christina Ruthoff. Smedsfamiljerna förberedde sig för att resa men det var mycket som skulle ordnas. De förhandlade flera gånger om vilka villkor som skulle gälla om de följde med. Fristadens ledning var ivrig att få in solingensmidet i landet och lovade bostad, verkstäder och startkapital, samt goda villkor i allmänhet. Carl Bernhard Wadström skulle se till att familjerna kom över gränsen till Holland utan att väcka uppseende. De flesta av flyttsakerna var redan transporterade men precis när familjerna skulle åka blev en av kvinnorna och två av barnen sjuka. När de frisknat till igen kunde resan börja. I Amsterdam blev det stopp igen. Tiden hade nämligen gått och det var dags för Anna Christina Hullerhof att föda barn. Det blev en dotter, Maria Helena. Så passerade jul och nyår och en period med vinterstormar började. Det var inte tillrådligt att ge sig ut på öppet hav. I brev efter brev till Sverige hade Wadström berättat om ständigt nya förseningar. Nu hade både Fristadens ledning och Jernkontoret tappat tålamodet och uppmanade honom att mot allt förnuft resa trots stormarna. Till slut gick de allihop ombord på skeppet, med det nyfödda barnet och flera småbarn till. Man kan undra hur var och en kände när båten lämnade hamn och styrde genom de stora vågorna mot ett okänt öde i ett okänt land. Sedan blev det tyst i två månader. I ett brev till Wadström skriver Rinman; Olyckligt äro att inget höres från de avsända klingsmeder. Gud give att de inte ligger på sjöbotten. (Stavningen i alla citat är moderniserad för att underlätta läsningen.) 15 mars kom resenärerna äntligen fram till Helsingör i Danmark. Det visade sig att skeppet fått göra nödstopp i en norsk hamn och stanna där tills det gick att segla igen. I Helsingör vilade de ett tag och reste sedan vidare till Helsingborg. Där var det äntligen tack och adjöss till gungande skepp, nu blev det häst och vagn till Eskilstuna med ett kort stopp i Wadströms hem i Norrköping. 6 april 1775 kom de troligtvis ganska så utmattade tyska familjerna fram till Fristaden. Schröderstierna rapporterade det till Jernkontoret, som skickade pengar till mat och kläder. Carl Bernhard Wadström fick snart frågan om han kunde åka tillbaka till Solingen och försöka hitta en slipare också. Det ville han inte, men fick genom kontakter tag i sliparen Moll med hustru Anna Kirkberg. För härdning av klingor anlitades en knivsmed som hette Johan Clemens Krebs och var gift med Anna Catarina Elisabet Walig. De båda familjerna, sammanlagt nio personer, kom och slog sig ner i nybyggda hus och verkstäder. Rinman hade sett till att alla de nyinflyttade utom Krebs familj fått boningshus, verkstad, bodar och källare. Sliphuset hade byggts efter tysk modell. Familjerna fick också en basutrustning med kläder, husgeråd, verktyg och en del mat. Efter att Krebs bevisat sin skicklighet fick han 3000 daler för att etablera sig. Han fick också löfte om en smedja och verktyg för två arbetare. Så länge fick han arbeta i bröderna Dingers verkstad och familjen fick bo hos familjen Moll. Överenskommelsen var att han fick utöva sitt yrke som knivsmed, bara han härdade klingor åt klingsmederna vid behov. Johan Petter Moll med familj stannade i Fristaden. Att slipa klingor till vapen var ett avancerat arbete så skickliga slipare var eftertraktade och hade hög status. Dessutom ansågs Moll vara en god arbetsgivare. Han ställde inte till något bråk utan levde ett stillsamt liv. Johan Petter Moll och Anna Kirkberg bodde kvar i Fristaden fram till sin död. 5

Johan Clemens Krebs beskrevs som nykter och skicklig men hade stora problem med sina arbetare. Han ansåg att de var lata, tjuvaktiga, tog ledigt utan tillåtelse och drack för mycket, vilket gjorde att han tog till husaga, det vill säga stryk. De i sin tur ansåg att Krebs var en slavdrivare som vägrade dem överenskommen ledighet, lät dem sova på en kall och dragig vind samt misshandlade dem. Krebs hade inte heller så smidiga relationer med fristadsledningen. Han lärde sig inte svenska så bra och hävdade själv att han hade svårt att förstå förordningar och regler. När han ville utöka sin verksamhet hamnade han av många olika anledningar i stor skuld och till slut rymde han från fordringsägarna. Efter en rad förvecklingar fram och tillbaka blev han varaktigt av med sin gård. Familjen bodde kvar en tid men följde så småningom efter, troligtvis hamnade de till slut i Danmark. Carl Bernhard Wadström reste senare till Afrika och ägnade resten av sitt liv åt att kämpa för slaveriets avskaffande. Hans livsval väckte stor uppmärksamhet i Sverige. På det hela taget ger han intryck av att ha varit okonventionell. Ellen Hagen berättar om hans liv i boken En frihetstidens son, Carl Bernhard Wadström. Familjerna Dinger 1775 kom alltså den över 80 år gamla Johan Dinger med sin något yngre hustru Anna Christina Ruthoff till Fristaden. Dessutom deras två söner med familjer: Johan Abraham Dinger och Anna Catharina Lind, samt Johan Dinger och Anna Christina Hullerhoff. Naturligt nog var Johan Dinger den äldre snart för gammal för att syssla med klingsmide och fick 1778 årlig pension. Samma år tillverkade klingsmederna 1012 pallaschklingor. Av dem kasserades 192 stycken, mestadels på grund av dåligt råmaterial. Enligt samtida källor var det svårt för de tyska familjerna att passa in. Själva var de heller inte nöjda. Gård 10 i hörnet av Kungsgatan och Drottninggatan var byggd för allihop att dela på. Då de inte ville bo tillsammans blev de ansedda som krävande och besvärliga men en ny gård byggdes i alla fall upp mitt emot och fick nummer 30. I boken får vi genom dagboksanteckningar och brev prov på åsikter som kan ha provocerat samtiden. Exempelvis reste han 1769 till Falun och fick på ett ställe en piga till skjutskarl. Han antecknade i dagboken; det tycktes mig vara artigt att pigor någon gång kunde hjälpa en karl att göra dess sysslor, som merendels är ovanligt att se, då de likväl ej med sämre förmåner än en karl av skaparen äro begåvade. En annan gång förundrade han sig över de tvingande normerna och hävdade att alla människor är lika skapade. Anledningen till denna reflektion var att folket på en gästgivaregård beklagade sig över en statlig förordning om att inga gossar över 10 eller 12 år fick gå vall i skogen med kreatur. Endast flickor skulle gå vall. Då tyckte kvinnfolket att dras rätt var borttagen att till spinnande, kardande eller strumpstickande nyttja sina flickor av samma ålder, som nu i stället måste gå vall. Jag frågade om ej gossar, därest de nu icke nyttigare kunde användes, skulle kunna göra detta samma handaslöjden som flickor, varpå svarades mig, att detta icke vore vanligt. Underligt tycks vara att människor som alla äro lika skapade icke alla kunna göra samma nytta till det allmännas tjänst då nöden eller tillfället så fordrar, endast för preventioners skull. Ritning till Fristadsgård, Eskilstuna stadarkiv. Om det var för att de var vana vid goda förhållanden hemifrån eller om de hade räknat med att bli rika i Sverige vet vi inte, men Rinman klagade över att smederna levde på stor fot och därför hamnade i skuld. Han var också missnöjd med att de inte ville lära ut tekniken till svenska lärlingar utan ville hålla kunskapen inom familjen. 6

Tydligen var inte överenskommelserna och avtalen helt tydliga, för smederna tyckte att de inte fått vad som utlovats och Fristadens ledning tyckte att de hela tiden begärde mer och aldrig blev nöjda. Förhållandet till andra fristadsbor vet vi inte så mycket om, men åtminstone etsaren Christian Johansen var missnöjd med att klingsmederna skickade sina klingor på förgyllning i Solingen i stället för att lämna dem till honom, som hade fått uppgiften att dekorera finsmidet i Fristaden. Då som nu tittade förstås företagare på den billigaste lösningen för att kunna göra en vinst, och det var helt enkelt billigare att skicka klingorna till Solingen. Meningen var alltså att det skulle finnas en klingfabrik i Fristaden. Fabrik betydde inte samma sak som efter industrialiseringen, det handlade fortfarande om självständiga hantverkare, men i alla fall en masstillverkning. Beställningarna gjordes av Krigskollegiet och alla vapen gjordes efter noggranna modeller som angav utformning, vikt, mått och kvalitet. varje gång. Uppenbarligen var det inte meningen att smederna skulle ta upp beställningar själva utan det skulle gå genom Fristadens ledning. Annars skulle inte Rinman ha anmärkt på att bröderna Dinger började åka till Stockholm och själva ta upp beställningar. De hotade också med att lämna Fristaden för att skaffa sig bättre inkomster någon annanstans, troligen i Stockholm. Johan och Johan Abraham kallade sig Gebrüder Dinger, alltså bröderna Dinger, vilket förkortades GBD. På vapnen de tillverkade finns dessa bokstäver instämplade. I Riksarkivet finns ett brev från 1780 till riksrådet Fredrik Sparre, där bröderna klagar på att Krigskollegiet beställt ett antal vapen och nu meddelat att de inte vill ha dem längre. Då bröderna skriver att klingorna ska bli färdiga så fort som möjligt om de bara får materialet, är det möjligt att en lång tillverkningstid var anledningen till återbudet. Bröderna Dingers signatur, mars 1780. Det ställdes höga krav på hållbarhet och böjlighet. Tången, den del av klingan som håller ihop den med fästet, måste vara stark och av segt järn. Klingorna fick inte flaga, bukta, bräckas eller få hack i eggen ens av den mest omilda behandling. Under kvalitetskontrollen sattes alla klingor fast i en maskin som böjde dem åt båda håll. Sedan spändes klingan fast med skruvtving mot ett bord. Besiktningsmannen lyfte upp spetsen och släppte den så att den slog i bordet. Den höggs också två gånger i en halvcylinder av plåt eller järn, fäst på en läderdyna. För att uppnå en så hög kvalitet behövdes bra råvaror, vilket var svårt att få tag i, så många färdiga klingor fick kasseras. Kanske blev det också för ont om tid när en stor beställning kom, eller kanske gesäller med bristfälliga kunskaper gjorde olika misstag. En del fel berodde säkert enbart på den mänskliga faktorn- allt kan inte bli perfekt och likadant I något fri översättning lyder brevet så här: Kungliga Krigskollegiet har beställt 150 styck pallaschklingor när vi sist var i Stockholm. Från dessa klingor är redan en del färdiga och vi tänkte även göra färdigt resterande med de första. Men nu kom ett oförväntat meddelande genom den väl ädelborne herr bergsråd Sander att Kungliga Krigskollegiet inte längre vill ta emot dessa beställda klingor utan att ha låtit dessa göras på annat ställe och befaller att vi ska skicka tillbaka modellerna som getts till oss. Det känns främmande för oss att vi utan all anledning blir hanterade på detta sätt, vilket bringar oss stor skada. Vi är ej förmögna att anstå. Hos Ers Excellens är därför vår enda tillflykt med underdånigaste anhållan att Eders Excellens vår bekanta höga [ ordet kan ej tolkas] nedlåter sig nådigast att däri vara behjälplig att denna beställning av 150 stycken pallaschklingor som vi redan har arbetat med och som mestadels redan är 7

färdiga, ej må tagas ifrån oss under försäkran att klingorna ska vara färdiga så fort som möjligt och så fort som vi kan få det till Stockholm anlända stålet. Smedssamhället Vad var det då för ställe som de inflyttade tyska familjerna kom till? I slutet av 1700-talet var Eskilstuna uppdelat i Fristaden och Gamla staden. I Fristaden invid Eskilstuna, eller rätt och slätt Eskilstuna Fristad som det kallades i många uppteckningar, bodde människor som levde av eller i anslutning till smideshantverk. De var smed, smedshustru, änka, piga, gesäll eller lärling. De flesta smederna var beroende av förläggare som i sin tur gärna bodde i Gamla staden. Dessa köpte upp färdiga produkter och sålde dem vidare. En mantalslängd från 1795 tar upp 18 smideshandlare i Gamla staden. Det berodde på L.E Halenius ökande förlagsverksamhet. Alla dessa 18 var direkt anställda av Halenius för att avsätta Fristadsprodukter. Under slutet av 1700-talet började det gamla ståndssamhället luckras upp och röra sig mer mot ett klasssamhälle. Adeln hade fortfarande en stark roll men nya identiteter växte fram och människor började ingå i sammanhang och grupper som inte riktigt passade in i den klassiska uppdelningen adel, präster, borgare och bönder. Till skillnad mot att födas in i ett visst stånd och sedan vara tvungen att stanna där, kan människor i ett klassamhälle byta position beroende på inkomst. Detta syns tydligt i flera fall när det gäller fabrikörer och förläggare. En del förläggare, som ovan nämnda Halenius och Rothoff var adliga men andra hade börjat som lärlingar, arbetat sig upp och skaffat egna anställda och sedan kunnat ingå i den välbärgade borgarklassen som alltmer började växa och särskilja sig under 1800-talet. Åtskillnaden mellan kroppsarbetarna och de i administrativ och ledande ställning var stark, både ekonomiskt sett och i normer och allmänna uppfattningar. Det patriarkala samhället med Gud och kungen överst som goda ledare för undersåtarna, var och en efter sin rang, går igen i förhållandet mellan arbetsgivare och anställda och i sin tur i hur hushållen var organiserade. I husförhörsböckerna finns kolumner för att kryssa i om personerna i de olika hushållen kan böner utantill, kan läsa i bok med mera. Där ska prästen också ange om alla kan Hustavlan. En del präster verkar inte ha gjort förhör på just detta, för kolumnen är ofta tom, men faktum är att förhållandet mellan familjemedlemmar och även mellan arbetsgivare och anställda organiserades enligt Hustavlan. Det är ett avsnitt i Luthers lilla katekes som delar upp samhället i olika delar och berättar hur dessa ska organiseras och styras. Där fastställdes alltså rangordning, rättigheter och skyldigheter inte endast för varje grupp utan även inom de olika enheterna, som hemmet. Mannen skulle vara som en god far för alla i hushållet, vilket även innebar en uppfostrande och straffande funktion. Han hade således rätt att slå hustru, barn och tjänstefolk. Han skulle sörja för det värdsliga och det moraliska, det vill säga dra in pengar och se till att alla var skötsamma och gudfruktiga och kunde bibeln. Som samhället i stort byggde smedssamhället på dessa rangordningar. I Fristaden fanns inget krav på att de som startade egna smidesföretag skulle ha genomgått utbildning och avlagt mästarprov. Ändå fortsatte systemet med lärlingar som arbetade sig upp till gesäll som sedan i bästa fall lyckades starta eget. Levnadsvillkoren i Fristaden var hårda och många var skuldsatta. Manufakturdiskonten beviljade lån för att människor skulle komma igång med sin verksamhet, lån som så småningom skulle betalas. Det hände nog att det inte blev någon förtjänst över när smidesprodukterna väl fick sin avsättning. Förläggarna gav gärna ut råvaror på kredit och äta och klä sig behövde alla, även då inget blivit sålt. I flera bouppteckningar uppges silverskedar, bolstrar, väggur och andra värdesaker vara satta i pant hos andra familjer. En del har tvingats inteckna delar av sin bostad för att låna pengar. Nyanställda lärlingar fick ofta förskott, bland annat i form av kläder. Skulden skulle betalas av under lärlingstidens gång och om skulden kvarstod förlängdes kontraktet. Under tiden uppstod ofta nya skulder. Barnadödligheten var hög i hela landet. I Eskilstuna antecknades bland annat koppor, feber, lungsot, slag eller okänd barnsjuka som dödsorsaker. För vuxna var lungsot en vanlig dödsorsak, men även komplikationer vid barnsäng och feber av olika slag, som exempelvis höstfeber. Barnen tog ofta efter föräldrarna, söner kunde bli lärling eller gesäll i sin egen familj. Döttrarna lämnade istället familjen för att ta plats som piga, men det var vanligt att smedsdöttrar gifte sig med smeder och således fortsatte, eller återkom till, ett liknande liv som i barndomshemmet. Fristaden var inte heller särskilt stor. Det är rimligt att anta att förbindelserna mellan smeder av samma slag, som till exempel klingsmederna, var nära och att alla kände alla. 8

Fristaden administrerades genom föreståndaren. En av de tidiga föreståndarna var Sven Rinman, som också var en av initiativtagarna till Fristaden. En ordningsman var tillsatt för att sköta det praktiska. År 1780 var ordningsmannens uppgifter att förhindra sabbatsbrott, slagsmål, oväsen på gator och torg, ovarsamhet med eld, spel, fylleri, olovliga dryckers försäljande. Han skulle också hålla ordning på rymmare, tjuvar, lösdrivare, lösaktiga kvinnor, passlöst och annat löst folk, beslagta fördärvad frukt och fisk med mera. I en stad med så många smedjor kan det tyckas märkligt att det inte har varit någon större stadsbrand. Ett och annat hus brann förstås upp, längre fram finns en ögonvittnesskildring om en brand som förstörde en hel gård. Kvinnosysslor och mansarbete Smedshustrur kallades ofta enbart hustru i kyrkböcker och uppteckningar. Deras arbetsuppgifter noterades inte. Däremot är det rimligt att anta att de utöver de klassiskt kvinnliga arbetsuppgifterna, ofta kallade sysslor; matlagning, barnavård, tvätt, boskapsskötsel, odling och sömnad utförde andra åtaganden när det behövdes och i vissa fall även betalda verksamheter, som bryggning, matservering och liknande. Ända in på 1900-talet ansågs det hårda materialet järn inte passande för kvinnor att arbeta med. De skulle enbart ägna sig åt mjukare material. Hur mycket hustrun till en smed egentligen var inblandad i produktion och distribution är svårt att säga, men normen var att smidet var en angelägenhet endast för män. Däremot hade kvinnor inte lättare arbetsuppgifter rent kroppsligt. Både män, kvinnor och barn behövdes i produktionsenheten för att det dagliga livet skulle gå ihop och många av kvinnosysslorna var tunga och slitsamma. Kvinnor var omyndiga utom när de blivit änkor. Först var fadern förmyndare och sedan den äkta mannen. En änka kunde själv äga egendom men endast driva verksamhet om en man stod som förman. Enligt en mantalslängd från Fristaden 1779 var där 59 manufakturister och en änka som bedrev tillverkning. Från 1858 blev ogifta kvinnor myndiga vid 25 års ålder. 1700-talets och 1800-hundratalets smed kan sägas representera en bild av maskulinitet som även finns i dagens samhälle. En kroppsarbetare som tillägnat sig sin kunskap genom lång praktisk erfarenhet och vars status ligger i den hantverkstekniska färdigheten. Dåtidens överklass beskrev dock smederna som råa och ociviliserade. De drack för mycket sprit, bodde under dåliga hygieniska förhållanden och deras karaktär sades vara svag vilket gjorde att de föll för enkla nöjen som kortspel och supande. Räddningen fanns i religionen, vilken kunde stärka karaktären. En stark karaktär kunde utvecklas under motivationen att arbeta sig till en bättre ställning. I överklassen, det vill säga adeln och borgerskapet, var mansrollen mer diversifierad. En man skulle stå för det förfinade tankearbetet och i vissa fall ägna sig åt politik och allmänna angelägenheter. Han skulle vara måttfull, karaktärsfast och auktoritär i sina beslut, men förväntades också vara bildad, kunna uttrycka sig väl i tal och skrift, ha en vacker handstil, föra spirituella konversationer och dansa. De senare är egenskaper som idag kanske ses som mindre urtypiskt manliga än de som bygger på kroppslig styrka och tekniska färdigheter. Kvinnans roll hos medel-och överklassen hade mer drag av representation, förfining och kultivering än i det kroppsarbetande smedssamhället, men många praktiska sysslor föll ändå på kvinnan som chef över hushållet. En stor del av stadens befolkning, ägnade sig fortfarande åt jordbruk och boskapsskötsel parallellt med hantverk, handel eller lönearbete. Ofta rörde det sig om någon enstaka ko eller gris och kanske några höns eller gäss. Även om pigor och drängar skötte mycket av de grövre praktiska sysslorna så var det kvinnans område att bestämma över dess organisering. Yttryckt i symboliska termer sågs kvinnliga egenskaper av 1800-talets borgerlighet som närmare det djuriska och primitiva. Kvinnor representerade naturen i motsatsparet natur-kultur. En kroppslighet och naturlighet, som också förknippades med lägre sociala klasser. Överklassen stod för det kultiverade och ansågs liksom de manliga egenskaperna representera huvudet, tankarna, det andliga och förfinade, i motsats till en primitiv kroppslighet. Redan under den här tiden märktes en viss oro hos icke-kroppsarbetarna för kroppsarbetarnas levnadssätt. En tendens som utvecklades mer under industrialiseringen när borgarklassen såg de oregerliga arbetarna som ett hot mot samhällsordningen och till synes naturgivna hierarkier. 9

Andra generationen Dinger i Eskilstuna De inflyttade Johan Dinger och Anna Christina Ruthoff kom alltså till Eskilstuna med två vuxna söner, Johan och Johan Abraham, för enkelhetens skull kallar vi dessa för andra generationen Dinger i Sverige även om de kom samtidigt som sina föräldrar. I arkivens dödböcker går det att få några grundläggande uppgifter om deras familjer. De hade sammanlagt 13 barn. Många har samma förnamn eller variationer av samma namn kombinerade på olika sätt. Johan Dinger och Anna Christina Hullerhof Johan Dinger och Anna Christina Hullerhof hade fem barn. Av dem överlevde tre döttrar till vuxen ålder. Johannes föddes 1776 och dog fyra dagar gammal, Maria Lovisa föddes 1777 och dog 1,5 år gammal av koppor. Anna Maria föddes 1768, gifte sig med klingsmedsmästaren Jonas Dahlberg och dog i barnsbörd 28 år gammal 1796. Anna Catharina född 1770 gifte sig med klingsmedsmästaren Anders Blomgren och levde till 67 års ålder. Maria Helena var det barn som föddes under resan till Sverige. Hon gifte sig med låssmedsmästaren Jonas Jansson och dog 1815 av lungsot. Johan Dinger dog 1783 och Anna Christina Hullerhoff dog efter 1811. Som änka bodde hon hos dottern Maria Helena och Jonas Jansson och var försörjd även av mågen Anders Blomgren. Bouppteckningen efter Johan Dingers död är mycket svårläst. Allra först nämns att guld, silver och kontanta penningar finns intet. Däremot hade familjen en stor uppsättning möbler. Bland annat ett stort brunmålat skåp med fyra dörrar, fällbord, tebord och ett flertal så kallade pauluner, det vill säga sängar med sängomhängen. Skåp, bord och sängar var bruna, blå och gröna och där fanns även fyra enkla karmstolar och en soffa med karmar. Till sängarna fanns dunbolstrar, kuddar och dynor. Det finns inga uppgifter om djur av något slag. Johan Abraham Dinger och Anna Catharina Lind Johan Abraham Dinger och Anna Catharina Lind fick åtta barn, varav hälften levde till vuxen ålder. Anna Maria föddes 1770 och dog 13 år gammal. Anna Catharina född 1767 gifte sig med klingoch låssmedsmästaren Johan Woungerecht. Hon dog 1815 av lungsot. Johan Isak född 1775 och Johan Abraham född 1772 blev klingsmedsmästare i Fristaden. Johan Jacob föddes 1779 och dog knappt sex veckor gammal av koppor, Johan Wilhelm föddes 1778 och dog några dagar gammal av okänd barnsjuka. Johan Gottfried föddes 1780 och dog strax efter sin fyraårsdag, Johan Wilhelm föddes 1782 och fick samma namn som sin avlidne storebror. Johan Abraham blev 45 år och Anna Catharina Lind blev 63 år, då dog hon av lungsot. Efter Johan Abrahams död gjordes en bouppteckning år 1787. Där står att när Johan Abraham med döden avgått lämnade han efter sig hustrun Anna Catharina, sonen Johan Abraham på 14:e året, Johan Isak på 12:e, Johan Wilhelm på 5:e, dottern Anna Catharina på 20:e och hustrun uppger sig vara havande. Om det stämmer blev det alltså ett nionde barn som vi inte har några uppgifter om, eller så fick hon missfall eller ett dödfött barn. Bouppteckningen visar att familjen hade många ägodelar, en hel del silver, tenn, koppar och mässing, bland annat flera kaffekannor och till och med några guldföremål vilket inte var vanligt i de enklare smedshemmen i Fristaden. Där fanns också många möbler, husgeråd, kläder och hemtextilier, samt en del böcker, många av religiös natur. I stadsmuseets föremålssamling finns en bönbok med Johan Abrahams signatur både på försättsbladet och på en lapp fastsatt med lacksigill längst bak i boken. De djur som fanns i hemmet var en gammal rödvit ko, en något yngre röd ko, en ettårig kviga, en sugga med tre grisar, två får, två lamm och fem av något oläsligt, kanske höns. Änkan innehade också 40 stycken färdiga och besiktade dragonsablar. Jämfört med andra bouppteckningar från samma släkt, var det här ett någorlunda välfyllt hem. Det kan tyckas märkligt att bröderna som arbetade tillsammans hade så olika stora tillgångar. Johan Abrahams bouppteckning är gjord fyra år efter hans bror Johans, så han borde inte ha hunnit skaffa ett så mycket större välstånd på så kort tid utan bör ha haft det medan de båda fortfarande levde. De båda familjerna ville inte bo tillsammans för att de inte kom överrens, kan bröderna ha tillverkat olika mycket och fått betalt därefter, eller var Johan Abrahams familj bättre på ekonomi och hushållning än Johans familj? Hade kanske en del av deras pengar eller värdesaker fått följa med de tre döttrarna som hemgift? Frågor som är omöjliga att svara på, faktum är i alla fall att det bör ha varit en stor skillnad i hur livet kunde levas i de två olika gårdarna. Vid ett husförhör 12 år senare, år 1799, hos änkan Anna Catharina Lind antecknar prästen att 17-åriga sonen Johan Wilhelm är lärling i familjen och att sonen Johan Isac också är anställd, fast som gesäll. Sonen Johan Abraham är klingsmed och bor hos familjen med sin hustru Anna Öberg. Fler gesäller är P Gustaf Gråsten och 10

Bönbok med Johan Abraham Dingers signatur. Erik Tellsten med hustru M.C. Wahlström. Lärlingar är också Anders Lindbom och en Liljeberg. De anställda kommer bland annat från Eskilstuna, Roslagen, Rytterne och Wedevåg. Ett av Sven Rinmans krav var ju att smidet skulle läras ut till svenska lärlingar och gesäller. Så skedde alltså här, om det nu blev så först efter upprepade tillsägelser eller om de tidigare klagomålen var ogrundade eller överdrivna. Pigorna hette Maria Österberg, Brita Sagerin och Lisa Holst. Där bodde också sex män med sina hustrur och en ogift man. En av dem benämns klingsmed. Möjligen är de alla inneboende. I gården skulle alltså 26 personer ha bott, plus eventuella barn till de inhysta. Då rör det sig om fler än ett bostadshus och ett flertal uthus för bland annat djurhållning. Av alla dessa personer är det enligt anteckningarna endast ett fåtal som inte kan böner utantill. För övrigt kan majoriteten av dem även läsa i bok. Tredje generationen Dinger i Eskilstuna Hur gick det då för barnen till de två inflyttade familjerna? Några uppgifter finns att hitta i arkiven. Klingsmeden Johan Isac, son till Johan Abraham Dinger och Anna Catharina Lind, nämns i ett rättegångsprotokoll från 14 december 1803. Han var inte närvarande i rätten utan representerades av sin bror Johan Abraham och dömdes att plikta 5 daler silvermynt för att ha gett svärdsfejaren Öberg två örfilar och ett blodsår under ett bråk. Enligt vittnen hade han hoppat omkring i förstugan och svurit, sprungit på Öberg och slagit omkull honom. Öberg höll Isac i håret. När de kom upp från golvet var Öberg blodig och Isac gav honom då två örfilar. Uppgiften är hämtad från boken Fristadsbor inför rätta. För den här översiktliga studien har vi inte studerat domstolsprotokollen i original. Det skulle krävas en omfattande forskning utan garantier på att någon från klingsmedernas släkter skulle dyka upp. Men det är möjligt och till och med troligt att det skulle gå att hitta några fler som utmärkt sig. 11

Ett problem med arkivmaterial är att de enda spår som finns av de flesta helt vanliga människors liv är när de har begått ett brott eller dött. Enkla arbetande familjer har sällan lämnat efter sig brevsamlingar eller dagboksanteckningar. Därför är det svårt att göra sig en bild av hur en person levde, tänkte och kände, i bästa fall går det att få reda på något om de yttre omständigheterna. År 1816 upprättades en bouppteckning efter Anna Woungerecht, dotter till Johan Abraham Dinger och Anna Catharina Lind. Det var ett år efter hennes död och skrevs i änkemannen Johan Erik Woungerechts hem. Familjen hade flest föremål av koppar, bleck och järn, bland annat pannkakslagg, kaffekvarn och kaffekokare, samt en tackjärnskakelugn med gryta. Av det lilla silver de ägde fanns två teskedar hemma medan en förläggarsked på 8 lod och en matsked var satta i pant hos Vogel och Fägerholm. Av tenn fanns sex tallrikar och två soppskålar utan lock. För textilt arbete fanns bland annat en spinnrock och en täckbåge. Hemtextilier var bland annat två par fönstergardiner, ett sängtäcke och två blångarnslakan. Blångarn är ett grovt garn spunnet av linblånor, det användes till grövre typer av tyg exempelvis säckar, men även till enklare lakan. Inte bara silver gick att sätta i pant. Två fjäderbolstrar var pantsatta hos Fägerholm för 4,24 riksdaler och 6,12 riksdaler. En fanns kvar hemma och var värd hela 8 riksdaler. Två elgbruddsbolstrar var tillsammans värda 3. Elgbrudd är ett gammalt dialektalt ord för ängsull. Några fjäderkuddar och dunkuddar fanns också i hemmet. Den dyraste möbeln var ett väggur med fodral värt 5 riksdaler. Sex stycken dynstolar var tillsammans värda 3 och en dragkista också 3. Därutöver fanns i verkstaden diverse verktyg värda 12 riksdaler inklusive en bälg satt i pant hos Vogel, och 30 färdiga husarklingor värda 30 riksdaler. Tydligen hade någon köpt en fjärdedel av gården nr 30, men ännu inte betalat de 200 riksdaler som antecknades som utestående fordran. En skuld på 15 och begravningskostnaden på 15 skulle också dras av från helheten. Anna Catharina Blomgren, dotter till Johan Dinger och Anna Christina Hullerhoff, var alltså gift med klingsmeden Anders Blomgren. Vid ett husförhör 1799 har prästen antecknat att fadern Erik Månson bor hos familjen. Gissningsvis Anders far. Där finns också gesällerna Johan Lundgren och Erik Blomgren, den senare kanske är en son. För övrigt nämns inga barn men lärlingen Petter Nävström och pigorna Brita Lisa Carlberg och Anna Olofsson. När Anna Catharina dog var hon redan änka sedan en tid. Hennes bouppteckning förrättades 1837 och uppteckningen gällde även hennes dotter Anna Charlotta som dött ett par månader före sin mor. De båda kvinnorna verkar ha levt ensamma eftersom inga ytterligare barn eller andra personer nämns i uppteckningen, som utfördes av knivfabrikören Olof Heljestrand på initiativ från två manufakturister. Möjligen kan de två manufakturisterna Johan Johansson och Johan Fredrik Johansen vara makar till eventuella döttrar. Anna Catharina och Anna Charlotta ägde ett par örringar av guld, som dock var satta i pant hos nålmakare Wikström, tre silverskedar varav den ena var pantsatt hos manufakturisten Mörngren och ett fåtal koppar- och mässingsföremål, bland annat några ljusstakar, två kaffepannor och två kaffekokare. Silverskedar hade stort värde, två skedar var lika mycket värda som guldörhängena vilka kanske inte var särskilt stora och tunga. Möblerna bestod av några kistor, en skänk, ett sybord och två små bord, sex stolar, två taburetter med dyna och en soffa med halmdyna och en nattkommod med toalettspegel. Den dyraste möbeln var ett väggur värt 13 riksdaler, vilket är nästan lika mycket som de andra möblerna tillsammans. Denna dyrgrip var satt i pant hos manufakturisten P. Törngren. Basutrustning för att sköta hushållet var olika pannor, baktråg, kakformar, nagg, hackknivar, en tratt, en tina för tvätt, samt vävstol och spinnrock. De kläder som fanns i huset var en brun kappa av bombasin, som var ett slags halvylletyg, en pelis (en slags pälskappa) med gråsvart bräm, åtta nattmössor och åtta par sämre bomullsstrumpor, två rockar av randigt bomullstyg, en rutig ylleklänning och två rutiga bomullsklänningar, en gammal halvsidenklänning och en vadmalskjol, fyra halsdukar varav en lång gjord av siden och två sämre hattar. Det var alltså en blygsam garderob. En tagelstoppad dyna var pantsatt och därutöver fanns några lakan, örngott, kuddar och dynor samt en dunbolster. Dunbolstrar värderades efter sin vikt, ju tyngre desto mer värdefull. I slutet av dokumentet finns en lång rad med skulder. Bland annat till en bonde för ved, till Anders Persson i Hälltorp för ett ankare brännvin, samt en hel del obetalda kontantlån från olika personer, både grannar i staden och folk på andra orter. 12

Maria Helena, dotter till Johan Dinger och Anna Christina Hullerhoff, gifte sig som tidigare nämnts med klingsmedsmästaren Jonas Jansson. De bodde i gård 10 i Fristaden. Paret hade eventuellt fyra egna barn och en fosterdotter. 1815 dog Maria Helena av lungsot. Vid bouppteckningen nämns fyra omyndiga barn; Johan, Jonas Fredrik, Carl Gustaf och Maja Lotten. Fyra år senare dog även maken av lungsot. Var kan de fyra barnen ha hamnat då? Kanske någon släkting tog hand om dem. Uppgifterna om Maria Helena Dinger och Jonas Janssons familj är inte helt säkra, det kan ha funnits äldre barn som var myndiga. Jonas och Maria Helena ägde en tredjedel av gården till ett värde av 100 riksdaler, men hade det dubbla i skuld till bergsrådet Rothoff. Troligen genom att han som förläggare lämnat ut material på kredit. Övriga skulder var till ett kommersråd och till Manufakturdiskonten som beviljade lån till företagarna i Fristaden. De hade inga guld- eller silverföremål, men en del husgeråd av koppar, mässing och järn. Bland annat de sedvanliga kaffekannorna, en pannkakslagg, ett munkjärn och diverse grytor och pannor. De enda föremålen av glas var två buteljer och en brännvinsflaska. Av möblerna kan nämnas två skåp med lådor under, ett fällbord, ett mindre bord, fyra stolar med dynor och hela tio trästolar, tre stora och tre mindre utdragssoffor och en säng, diverse kistor och ett nattskåp. Familjens väggur med fodral hade fått stanna i huset och var inte satt i pant som vi sett i flera andra fall. För vidare forskning I registren över födda och döda kan den intresserade följa tredje och fjärde generationen Dinger mer detaljerat. För att få en bild av klingsmedsfamiljernas levnadsvillkor och status i samhället skulle en större jämförande studie mellan klingsmederna, andra hantverksfamiljer och högreståndspersoner kunna göras utifrån mantalslängder, taxeringslängder och bouppteckningar. Det kanske också skulle gå att jämföra förtjänst vid tillverkning av blankvapen med förtjänst på annat smide. Christian och Beata Johansen, konsthantverk mellan två världar Dekoration av klingor Klingsmidet var igång och i nybyggda verkstäder och sliphus arbetade Moll och Krebs med slipning och härdning av klingor. Men för att en sabel eller värja skulle vara komplett behövde den sättas ihop med ett handtag, ett så kallat fäste och få ett fodral, som kallades balja. Fästet bestod av handbygel och kavel. Kavel är den del som handen sluter sig kring när man håller i vapnet. En del tillverkare gjorde baljorna själva men vi vet inte vilka som tillverkade de vanligtvis praktfullt utsmyckade fästena och kavlarna som kunde vara av mässing, klädda med hajskinn eller läder och lindade med silver- eller mässingstråd. Vissa fästen kanske kom från annan ort eller andra länder och det är inte säkert att de ens monterades i Eskilstuna. Från senare tid finns namn på två gelbgjutare, det vill säga mässingsgjutare. Vi vet inte om dessa arbetade med fästen till vapen eller om de gjorde helt andra produkter. 1842 antecknades i alla fall från ett sammanträde som Stadens äldste hållit, att gelbgjutaren Elias Kjällström hade ansökt om att bli antagen som borgare och manufakturist i Fristaden. Ansökan bifölls. 1849 nämns en annan gelbgjutare, J. Lagerqvist, av en helt annan anledning. Stadens beslutsfattande organ hette nu inte längre stadens äldste utan Magistraten. Dessa beslutade att vakter skulle anskaffas för att se till att J. Lagerqvist togs om hand och om möjligt skrevs in på länslasarettet för sinnessjukdom. Han var nämligen så våldsam att familj och grannar var i fara och han hade misshandlat sin fru och deras barn så att de flera gånger fått fly mitt i natten för att söka skydd. Själva klingorna skulle också dekoreras, vanligtvis genom att etsas och förgyllas. Sven Rinman ansåg att den kompetensen borde finnas inom Fristaden och att även andra smidesföremål skulle öka i värde om de dekorerades. Själv hade han experimenterat med olika tekniker för att förgylla och dekorera metall. Hos familjen Halenius på Tunafors bruk fanns en informator som hette Christian Johansen. Förutom att undervisa yngste sonen Halenius hade han under sina nästan tio år på bruket lärt sig att tillverka knivar och saxar. 1776 frågade Rinman om han ville komma till Fristaden och lära sig etsa och förgylla. Han tackade ja och fick en bostad i det som idag kalllas Stora Fristadshuset och ligger i kulturreservatet Rademachersmedjorna. Då låg det vid korsningen Kungsgatan/Kriebsensgatan. Christian Johansens uppdrag i Fristaden Meningen var att Rinman skulle lära ut hantverket till sin lärling, riktigt så verkar det inte ha blivit. Johansen skriver själv några år senare att lärlingstiden var mycket kort. Jag kunde väl inte begära att få lära förgyllningskonsten på hantverksvis av en Herre som har så mycket mer upphöjda företag. Men det fordrades av mig genast mästerlighet och 13

när jag inte kunde fick jag mycket skam från allmänheten. Jag måste tiga och experimentera i tysthet, och nu efter trenne år har jag lyckats ( ) bringa min förgyllning till lika godhet som utlänningens. Uttrycket På hantverksvis syftar alltså på att gå som lärling en längre tid. Ett problem var att de komplicerade metoderna gjorde att det blev väldigt dyrt. Han skriver i samma brev som ovan Arbetsmetoden är ännu så besvärlig, att den icke kan annat än bliva dyrare i priset (..) våra klingsmeder skickar sina klingor till Solingen för att därifrån återfå dem förgyllda. Han menar också att det är förståeligt att folk klagar över hur dyrt det svenska finsmidet är jämfört med det utländska, men att det fanns naturliga orsaker till det. Då en sak är i sin början, då man har största svårighet at få dugliga materialier, då flera arbetande händer och därav följande tävlan icke finnes, och då arbetsmetoden är besvärlig och vidlyftig kan omöjligen annat än varans dyrhet följa. En hel del klingor fick han i alla fall ta hand om, bland annat nämner han 45 pallaschklingor som han förgyllt till kungliga livregementet. Fortfarande enligt honom själv åstadkom han en stor förbättring av fristadssmidet genom sina råd och genom sina beställningar som gjorde att smederna konkurrerade med varandra. Hans dekorerade föremål blev även kända utomlands. Många förbiresande kom till hans hus och ville se prov på fristadssmidet. Christian Johansen tycks ha tagit på sig rollen som ambassadör för Fristaden och skaffade ett lager att visa upp för besökare. Produkter som sedan var svåra att sälja. Han kunde alltså inte ägna sig helt åt den utsmyckning han egentligen skulle göra utan fick åka på försäljningsresor till Ystad, Helsingör och Köpenhamn. Lite bittert uttrycker han att jag nödgades även förslå mig på handels-vägen. Det är uppenbart att det inte var hans första val. Han vistades även en längre tid i Stockholm för att sälja sina produkter. Efter en sådan försäljningsresa visade Fristadens ledning tecken på att vara missnöjda och Johansen blev orolig att han skulle mista sin bostad och sitt uppdrag. Då skrev han det brev till Fristadens ledning, med titeln Ödmjukt memorial, som citaten tagits från. Där berättade han också om sin oro över att inte ha någon trygghet i Fristaden. Han vågade inte bygga ut sin verkstad och ville inte heller gifta sig när han inte ägde sin egen bostad. Utan fast egendom kunde han heller inte beviljas olika krediter. Som tingens ordning nu var behövde Christian någon som skötte hushållet och lagade mat medan han själv arbetade med hantverket. Möjligen fanns några pigor i huset, men för den arbetsledande och ansvarstagande roll som en hustru skulle ha haft anlitade han sin syster Rebecka som kom och bodde hos honom under några år. Skrivelsen hade flera syften. Dels ville han förklara sin bortavaro och försäkra att han alltid gjorde sitt bästa för Fristaden, dels att försöka få äganderätt på huset han bodde i; gård nr 6 i Fristaden där han endast hade besittningsrätt. Han bad även om att få ett årligt understöd. Christian Johansens bostad, som idag kallas Stora Fristadshuset. Foto från 1961 hos Eskilstuna stadsmuseum. Eftersom inte så många i Fristaden tillverkade finare järnarbeten var det annars svårt att få någonting utöver klingor att dekorera. För att uppfylla sitt uppdrag och framför allt för att få en inkomst fick Christian därför enligt honom själv utbilda smederna och hjälpa dem att utveckla sina metoder. Han fick också investera i maskiner till dem. Om det berodde på memorialet eller om något annat spelade in, så beviljades i alla fall Johansen år 1782 hela gården nummer 6 med full äganderätt. Han fick också ett årligt understöd av regeringen och 1788 gifte han sig med Beata Eleonora Lilliehök av Fårdala, från trakten kring Skara. Huset kallas idag för Stora Fristadshuset och ingår i kulturreservatet Rademachersmedjorna. Fotot är taget 1961 strax efter att huset hade flyttats till sin nuvarande plats. 14

Christian Johansens sigill Från konstnär i Stockholm till företagare i småstaden Christian Johansen sägs ha varit en mycket behaglig och blygsam personlighet. I sina tidiga dagböcker skriver han personligt och med en skämtsam ton om sina egna brister. Bland annat hade han en tendens att förlora pengar på spel och lotterier och lovade sig själv om och om igen att sluta med det och satte upp gränser för hur mycket som fick spenderas på det. Ofta återkommande utgifter var annars kaffe på kaffehus, mat och ibland nya strumpor eller någon rock. Då var han 19 år och bodde hos sin morbror Johan Fischerström i Stockholm. Efter en kort tids studier vid Lunds universitet hade han valt att, liksom sin far Hieronymus Johansen, bli miniatyrporträttmålare eller konterfejare. Han lär ha haft stor talang för att teckna och måla och av fadern lärt sig tekniken att måla miniatyrporträtt. I Stockholm försörjde han sig på måleriet och verkar ha levt ett fritt och glatt liv tillsammans med sin morbror, som dock var dålig på att hålla i pengar och ofta ansökte om lån hos Christian. Efter ett år i huvudstaden blev han 1766 anställd som informator åt yngste sonen i familjen Halenius som ägde Tunafors bruk i Eskilstuna. Han fick ett rum i bruksherrgården och förutom att hålla lektioner för Lars Filiph Halenius fortsatte han måla. I stadsmuseets samlingar finns ett tredelat miniatyrporträtt av tre generationer Halenius som Christian målade 1768. Tavlan finns i skrivande stund, år 2015, att se i utställningen Värjor, sablar och huggare- klingsmide i Eskilstuna. Enligt dagboksanteckningarna från de nästan tio åren vid Tunafors verkar Christian ha funnit sig väl tillrätta, även om Eskilstuna kan ha känts litet och lantligt jämfört med Stockholm och dess utbud av kultur. Som intellektuell och konstnär lär han ha haft en del socialt kapital som kanske uppvägde hans blygsamma bakgrund i umgänget med olika herrgårdsmamseller som han bland annat promenerade med. Informator var dock inte ett yrke för hela livet för någon som ville skaffa sig en god ställning och erbjudandet om att komma till Fristaden kan ha passat utmärkt för någon med konstnärlig begåvning som ville bygga upp en egen verksamhet. När man läser Christian Johansens Ödmjukt memorial känns det nästan som att det är skrivet av en annan person ganska långt ifrån den levnadsglade konstnären. Till skillnad från de tidiga dagböckernas sorglösa och självironiska anteckningar är memorialet en pragmatisk redogörelse om strävanden att försöka leva på sitt företag i det minst sagt oglamorösa och för honom svårtillgängliga smedssamhället. 15

Ett litet mått bitterhet över att inte renodlat få utöva sin talang kan också skönjas. Den krassa verkligheten krävde att han förutom konsthantverkare skulle vara arbetsledare, administratör, tekniker, ambassadör och värst av allt- handelsman. Då jag satte mig ned i Eskilstuna fanns icke en enda verkstad som med de fina järnarbeten var sysslosatt. Och som mitt arbete endast bestod uti at vidare embellera andras finsmide, fann jag mig uti mycken förlägenhet och nödsakad att så långt jag förmådde uppmuntra de arbetare som ägde någon insikt uti finpoleringen att lägga sig däruppå och tillverka åt mig, vilket icke skedde utan förlust å min sida, i det jag nödgades taga varorna så dåliga de voro och ändock betala vad de ville hava därföre, som alltid var långt öfver värdet och icke annat kunde bliva då jag var i behovet och då skickeliga materialier och alla handarbetet lättande inrättningar brusto, och så fortsätter det med problem efter problem. Redan på Tunafors hade Christian upptäckt Swedenborgianismen och kanske var hans senare enorma hängivenhet i religionen en slags eskapism och ett utlopp för allt det andliga och spirituella som kanske inte kunde finna sitt dagliga uttryck i det praktiska och ekonomiskt styrda arbetet. Urhängare, etsad av Christian Johansen. Genom tron kunde han i hundratals brev diskutera högst abstrakta ämnen med lärda vänner och bekanta. Ämnen som sträckte sig högt över världens och mänsklighetens enkla behovstillfredsställelser, bråk och larm. Han skaffade sig ett stort bibliotek med dyrbara och sällsynta böcker, översatte några av Swedenborgs skrifter från latin och lät även trycka några förbjudna sådana. En del av hans brev skrevs av och till och med trycktes och han gav även ut ett par egenförfattade arbeten. Han glömde inte heller sina gamla talanger som miniatyrmålare. 1781 gjorde han ett miniatyrporträtt av Sven Rinman och hans hustru Catharina Elisabeth Odelstjerna. Porträttet finns avbildat i en av Eskilstuna museers årsböcker men ingår inte i museets samlingar. Troligen finns det hos släkten Rinman. Det enda av Johansen som finns i Stadsmuseets samlingar är tavlan med tre generationer Halenius, en dekorerad värja och ett par etsade hängare och urhängare. En av hängarna har motivet Utsikt från Eskilstunaån med Fors kyrka och klockstapeln vid Tunafors, en av urhängarna har ett motiv med Amor med sköld och fackla och en annan har den latinska texten Per Ignem et Artem Vincimus Martem I översättning ungefär Vi besegrar kriget genom eld och konst. Angående efternamnet Johansen så används idag stavningen Johanssén, men själv stavade han Johansen. Hans fru Beata kallade honom ibland för min Janson. Beata Lilliehök Beata Eleonora Lilliehök var 17 år yngre än sin man Christian. Hennes föräldrar var Elsa Ebba Hierta och överstelöjtnant L. Bleckert. Beata och Christian gifte sig 2 mars 1788 på Bölaholm, Vättlösa, i Skara och reste sedan till Eskilstuna och Christians gård. Det första bevarade brev Beata skrev i Eskilstuna var till domprostinnan Knös i Skara. Sannolikt var hon en vän till familjen och verkar ha spelat en roll av äldre släkting, välgörare och mentor, oavsett om de faktiskt var släkt eller inte. Beata berättar, Jag blev av min käre man förd uti en vacker och väl uppbyggd gård, samt glada och nätt möblerade rum och ett bo som var mera fournerat än jag kunnat förmoda. Intet förmodat buller av smeder och brukshamrar inkommoderar våra öron. Christian hade redan presenterat henne för de familjer han brukade umgås med och Beata beskriver dem som vänliga och otvungna med enkla vanor 16

som gör att stämningen inte så lätt blir obekväm. Hon har också fått intrycket att inte det ena huset ger ton åt det andra vad gäller kalaser och bjudningar, utan var och en gör som den vill. Beata verkar genast ha tagit itu med att ordna med trädgård och husdjur. Christian reste mycket och när han var i Hässleholm skriver hon, Budet kom hit lördags middag, då jag fick med det samma emottaga tvenne vita, en gråspräcklig och en svart duva. Alla rätt vackra. Lövkojan var rätt prydelig, och ett stort nejlikestånd som ej ännu börjat blomma förde jämväl pigan, du kan lätt föreställa dig hur välkommit allt detta var för din lilla gumma, som då satt i sin enslighet och väntade på den långsamma skjutsbonden för att få veta hur hennes lilla kära gubbes resa gått. Duvorna släppte jag i buren, och vår röda med fjädrarna i huvudet, började strax krusa för den gråa. Beata Johansen arbetade med vävning av tyg och med tryck på kläde- och sidentyg, på färdigsydda västar och på svarta band. Tryckningen skedde för hand med hjälp av ramar eller formar av utskuret trä. Christian blev också delaktig i tryckningen men verkar ha använt formar av koppar. En arbetsjournal från 1794 berättar om de olika moment som Christians lärling Olof Heljestrand hjälpte till med. Bland annat att rensa tryckformar från färg, trycka en sidenkjol med en stor blommig stamp, skära ut olika formar i trä och trycka på västar. Som hustru tog Beata även hand om hushållet, med hjälp av ett par pigor. Paret hade två kor, tre bikupor, 11 höns och en tupp, samt några kanariefåglar och turturduvor. I ett brev till Christian berättar hon hur det står till där hemma. Kon har vi smörjat med det du omskrev. Både hon och hennes dotter, samt vår fjäderfamilj är snälla, med ett ord både föräldrar barn och blommor befinner sig tillika med din lilla gumma, friska och raska var och en i proportion efter sin storlek. Christian var mycket aktiv inom den Swedenborgska tron redan innan giftermålet. Beata lär ha varit medveten om det eftersom flera av hennes familjs vänner hade anslutit sig till rörelsen tack vare att de kände Christian. Troligen var det genom dessa gemensamma vänner som hon först träffade sin blivande man. Hon blev i alla fall en hängiven anhängare och diskuterade ofta de andliga värdena och betydelsen av gudstron i sina brev. Paret hade genom tron många vänner och bekanta över hela landet, varav många kom på besök och även passade på att beställa sentenser ur trossatser tryckta på olika tyg. Swedenborgianismen var ifrågasatt av många och innehöll flera för samtiden tvivelaktiga ingredienser som andeskådning och animal magnetism då man frågade ut personer försjunkna i hypnos. Ändå accepterade fristadssamhället att Beata och Christian öppet och aktivt praktiserade sin tro. De båda var uppskattade och respekterade och umgicks med stadens adelsfamiljer. Med Beatas egna ord I Johansens arkiv finns endast tre brev från Beata. På Riksarkivet finns några fler. Tilltalet är familjärt på ett sätt som ibland känns helt modernt. Vem hade väntat sig att hitta uttryck som min bästa gubbe och då jag så länge vore gräsänka i brev från 1700-talet? Annat är förstås mer gammaldags, som de omständliga hälsnings- och avskedsfraserna. Ibland föreställer vi oss att människor som levde före industrisamhället var mindre stressade än nutidsmänniskan. I nästan varje brev vi läst till denna lilla studie, från både 1700-talet och 1800-talet, har brevskrivaren dock ursäktat sig för att han eller hon på grund av stor tidspress inte skrivit tidigare, eller för att brevet bara är några rader i största hast eftersom postbudet redan står och väntar och snart ska ge sig av. Ett av Beatas brev från 1788 börjar med en sådan ursäkt. Jag hinner ej att på detta blad uppräkna alla de hinder som betagit både mig och min kära Janson några minuters ledighet vid skrivbordet och får således endast bedja om graciös tillgift. 1794 skriver hon till sin kära cousine och tackar för brev och presenter. Några av husfolket verkar ha följt Beata till hennes nya hem, för en mamsell Wahlström hälsar så hjärtligt och längst ner som ett P.S. står; Min Anna tiger icke förr än jag framför hennes ödmjukaste hälsningar. Anna var tydligen uppskattad i hushållet men skulle nu lämna sin plats för att gifta sig. Hon ska nu om en 8 dagar stå brud och får en manufakturarbetare här i Fristaden. Jag mister henne nödigt men nöden har ingen lag. I flera brev nämns också sjukdomar. Exempelvis... en svår feber som hållit mig i kammaren i nästan två månader. Christian hade en hel höst haft svår huvudvärk och fångade för 14 dagar sen en feber som är gångbar här på orten. Medici kallar det en blandning av höst- och frossfeber. Ett brev till fru Knös är väldigt känslosamt. Beata uttrycker ofta en längtan efter vänner och familj men denna ortens avlägsenhet hindrar henne från att visa dem sitt nya hem. Efter ett sex veckors besök i Skara skriver hon efter hemkomsten; 17

Jag ville utbreda mitt hjärta och framlägga allt vad det känner. Men hjärtat upprörer sig och gör tankekraften oförmögen. ( ) Jag vet ej hur det kommer till att ett bullersamt hjärta är mig för närvarande så till hinders. Det häver bloden i stora vågor och skakar mig så förunderligen. Kanske kände Beata sig ensam i Eskilstuna, speciellt som Christian ofta lämnade hemmet för långvariga resor. Hon hade hoppats att hennes mor skulle flytta till henne, troligen efter faderns död. Men modern bestämde sig för att bo i Skara vilket var en smärtsam besvikelse för Beata. Det är emellertid rätt ömt att sakna henne och att i synnerhet våra hemvister skall bli så långt skilda. Nog tycker jag mig kunna hoppas att hon skulle bli så nöjd här som i Skara, men jag törs i detta fall ej mera obligera än jag gjort. Breven till Christian uttrycker ömhet, kärlek och saknad. 1789 inleder hon med; I den glada förhoppning at din resa gått lyckligt och väl för sig, skyndar jag mig nu att innerligen få omfamna dig bästa vän och bedja dig vara välkommen till det förmodeligen bullersamma Stockholm. Med tankarna har jag ej varit ur ditt sällskap allt sedan du reste och hoppet att snart personligen åter få omfamna det käraste jag i världen äger, har tranquiliserat din lilla gumma då saknad och tomhet både in- och utom huset börjat att för första gången göra timmarna för henne långa i Eskilstuna. Under Christians resa hade Beata besökt Bergsrådes, det vill troligen säga bergsrådet Rothoffs familj, och levererat ett kläde. Sedan blev det nästan svårt att ta sig därifrån. Gummans grace sträckte sig så vida att hon knappt ville tillåta mig gå hem, utan ville änteligen att jag skulle bli kvar hos dem i några dagar emedan hon fruktade att jag skulle finna huset ledsamt då jag så länge för första gången vore gräsänka. Jag tackade ödmjukast för så mycken grace men kunde omöjligen quittera mitt kära hem där jag ägde det hopp att snart återfå den jag saknade, och där min ledsnad så mycket möjligt är förjagad av den böjelsen att under hans frånvaro efter all min förmåga vårda och bestyra om hans lilla hushållning. En annan gång kunde inte ens arbetet hålla henne vid gott mod. Som svar på Christians brev skriver hon; Det var mig så mycket mera kärt att på en moment få språka med dig bästa gubbe som dagarna under din frånvaro aldrig varit mig så långa som denna gången. Mitt arbete har förr under din frånvaro alltid varit mig ett nöjsamt sällskap, men oaktat allt mitt bemödande känner jag en tomhet vid allt vad jag företar mig som gör mig trög till allt fastän jag på allt sätt bemödar mig att övervinna den. Beata förklarar sin ovanliga nedstämdhet med att hon blivit åskådare till en eldsvåda vid Vallby. Ögonvittnesskildringen återges här i sin helhet. Förlåt mig bästa gubbe som ej i söndags skrev dig till; det hände ej av försummelse men både denna tystlåtenhet och den dumma sinnesstämning jag nämnt för dig härör i det mesta därav att jag i lördags uti vindsfönsteret var åskådare av en bedrövlig eldsvåda vid Vallby som gjorde mig så bestört att jag nästan hela söndagen var hemsk och illa mående. Anna och jag voro nästan de första i staden som fingo se den samma och rustade ihop folk här i Fristaden både till klämtning och till elden. Vi fingo klockan fyra om eftermiddagen se i pigkammarsfönstret en mörk rök stiga upp bakom trädgården, vilken vi genast misstänkte och sprungo uppför trappan att si varifrån han kom, då vi genast fick si lågor slå upp mellan bägge skorstenarna på stora byggningen vid Vallby. Anna sprang ut för att skaffa folk som skulle klämta, men jag blev kvarstående dels av förskräckelse dels för att si om det snart kunde släckas. Men sådant var ej görligt, ty både prästen och mamsell voro med allt folket på logen och fingo ej se elden förr än det tagit uti hela taket som var av rör, och gjorde eldens raseri så häftigt att nästan hela byggningen inom ¼ timma var nedbrunnen och inom 1 ½ timma låg hela malmgården i aska utan att de kunde bärga mer än tvenne byråer med (oläsligt) samt något litet silver och en säng, samt något smått som i hast utkom med livsfara för dem som vågade springa in. Halleniuses spruta kom strax och Rothoffs så fort de hant samt folk av både bättre och sämre till överflöd, men dels vattenbristen dels eldens häftighet oaktat där var ganska lugnt gjorde att de nästan ingenting mera kunde uträtta än freda lagården. Pastorn tog ej så häftigt vid sig häröver som alla fruktade men mamsell var alldeles otröstelig. De mottogos strax vid Årby och äro där ännu. Lite tappert avslutar hon brevet med; Din gumma gläder sig i tankarna åt din snara hemkomst fastän du ej nämner därom. Bouppteckningen berättar Efter åtta år i Eskilstuna dog Beata av lungsot. Av bouppteckningen från 1796 syns att paret inte var särskilt rikt men ändå levde upp till en slags högreståndsnivå. Många kläder och möbler beskrivs som gamla och helt utslitna, men det fanns också fina sidenkläder, fruntimmersbyrå, teservis och andra högreståndsföremål. Beata har tidigare nämnt i brev att det är bäst att hålla i pengarna och att Christian inte måste köpa 18

Utdrag ur brev från Beata Johansen, född Lilliehök sådant som hon bett om. Bästa vän som du förmodeligen ej ännu köpt di svarta banden så stryk ut dem på listan. Jag har gjort mig av remsor sådana som göra samma gagnet och du har således visst långt nödigare behover för dina penningar. En annan gång har han skickat hem lin till hennes vävning. Det är bedrövlig at dyrheten så ansenligt ökar sig och du gör visst bäst uti att köpa så litet som möjligt är, för blir här så lyckligt att vi få fred så får vi väl ock bättre priser. Tack för linet bästa gubbe. Men det som allt annat var gruveligt dyrt. Brevet är inte daterat men bör ha skrivits under det korta krig mot Ryssland som inleddes av Gustav III och pågick 1788-1790. Trots sparsamheten tycks Beata i ändå ha velat unna sig några små nöjen. Lodrätt på kanten av ett av breven står en liten not: Min bästa gubbe, har du tillfälle så köp lite snus. Jämfört med smedsfamiljerna hade Beata och Christian ett oerhört välbärgat hem, men inte i klass med adelsfamiljernas. Gården med nödiga uthus värderades till 666 riksdaler, därutöver fanns 60 riksdaler i silvermynt och riksgäldssedlar, några guldörhängen och en halssked av guld, två smycken som benämns jouveler och består av rosensten och små äkta stenar, samt en del silverljusstakar och silverbestick däribland moderniteten 18 gafflar med tre klor. Under rubriken nipper fanns balsamdosor, luktflaskor, en sprucken snusdosa av elfenben och en med små dominobrickor i, nålbrev, strumpsticksfodral, sybågar, bandvävningsredskap och fingerborgar. Även hårspännen av silver med oäkta stenar, hattnålar, skospännen av engelsk metall, ett halsband med svarta agater och oäkta pärlor, tre solfjädrar samt ett trasigt guldur. Bland koppar, mässing och tenn fanns husgeråd, ljusstakar och ljusplåtar med tillhörande lampor, en sängvärmare med trähandtag och en trädgårdsvattenkanna. Att vattna trädgården med en särskild vattenkanna var gissningsvis en företeelse för överklassen som höll sig med prydnadsodlingar. I alla fall har inga trädgårdsvattenkannor anteckats i smedsfamiljernas bohag, trots att de helt säkert hade köksträdgårdar för grönsaker och rotfrukter. Förutom vanliga grytor och pannor vittnar Beata och Christians husgeråd om en lite mer förfinad mathållning; köttgaffel, fiskspade, våffeljärn och tunnrånsjärn fanns. Även skorpmått, bakelsesprits och bakelseformar. Vinglas, dricksglas, karotter, tallrikar och theservis av äkta porslin, samt en potpurriskål är andra föremål som inte återfanns i enklare hem. Sedan gör sig vardagen påmind igen i form av dynggrep, vedyxa och tre råttfällor av järn. Av dukar och lakan var de flesta gamla och slitna, i sängarna fanns dunbolstrar och elgbruddsbolstrar och tre Västgötatäcken. Dessa täcken, som ofta hade en bård i avvikande färg, vävdes på ett speciellt sätt av lin och ibland med inslag av ull. Namnet kommer av att knallar från Västergötland reste runt och sålde dem, men Beata var ju själv från Västergötland så möjligen hade hon fått dem hemifrån. I uppräkningen av kläder finns en del plagg som kanske är mindre kända idag. Till exempel hade Beata flera stubbar, som är en slags kort och trång vinterunderkjol, halskläden av nettelduk som är ett mycket tunt tyg vävt av fibrer från brännässlor, samt en saloppe av sidentyg. Saloppe är ett brett, ärmlöst ytterplagg med en krage och oftast en stor huva. Hon hade också ett flertal habit ronde, vilket vi inte vet riktigt vad det är. På franska betyder det rund dräkt, kanske kan det vara en klänning med stor kjol, eller så är det en underklänning, flera av de hon ägde var av randigt bomullstyg en del hemvävt och en del engelskt, men också en av flanell. 19

Pocher som knöts runt midjan och bars under kjolen. Foto Elisabeth Eriksson, Nordiska museet Ett annat underplagg var pocher, som Beata hade ett par gula. Det var som ett par vida stoppade fickor som användes som ett slags höftkuddar under kjolen för att den skulle stå ut. Även många av kläderna var gamla, urmodiga eller utslitna men långtifrån alla. Beatas morgon kanske började med en av de fransyska nattmössorna och nattröjan på. Sedan en morgonkappa av nettelduk, fast den var lite trasig. Beroende på dagens aktivitet eller vem hon skulle träffa kanske hon valde mellan kjortel och tröja av bomullslärft med hemtryckta bär eller en klänning av vitt sidentyg med röd söm. Av ytterplaggen kan nämnas en kappa av renskinn, en reskappa, en reshuva och en pälskappa. Hon ägde också några hattar, en bukett av dun och en av pappersblommor, ett par vita silkesstrumpor, två par gamla bomullsstrumpor, samt ett par lappskor, fyra par tygskor och ett par stövlar. Alla skorna var helt utslitna. I huset fanns även många möbler och det mesta som innehöll textil var hemvävt och tryckt, exempelvis dynor och sängomhängen. Boksamlingen hade ännu inte blivit en tiondel så stor som den skulle bli mot slutet av Christians liv. Ingen häst tas med i uppteckningen, ändå finns en täckvagn och en väl använd kaleschvagn, en släde med fotpåse och fårskinn, samt diverse seldon och liknande. Paret hade inga skulder men en del utestående fordringar till fabrikörer och andra i Ystad och Stockholm och flera övriga orter. En lång rad med osäkra fordringar nämns också i bouppteckningen. Här var alltså ett par som levde lite mellan två världar. Bostaden låg i smedernas kvarter och det mesta av Christians arbete hade samröre med smederna. Samtidigt hade han högre status än dem i och med att han inte var grovarbetare, men smederna var inte beroende av honom som av en förläggare utan kunde välja att gå förbi honom om han var för dyr. Det gjorde att Christian var tvungen att anpassa sig en del efter smederna, samtidigt som han försökte hålla Fristadsledningen nöjd. En ledning som knappt verkade märka vilken komplex verksamhet han bedrev i staden. Högst troligt kom det årliga understödet från staten som en välkommen trygghet; en källa till regelbunden inkomst oavsett yttre omständigheter. För Beatas del vet vi inte om hon fick beställningar på vävda eller tryckta arbeten från smedsfamiljerna, det som nämns i hennes brev är exempelvis att hon lämnat en beställd väst till Rothoff och att några tryck skulle skickas med post. I lördag eftermiddags kom fru Rothoff hit, bäst som vi stökade med våra vävtillrustningar. Hon fick med sig hem sin tryckta väv, och förklara mycket nöje därmed. Sedermera har här kommit et kammarduks kläde från en Mamsell Boetia i Floda, till tryckning, samt tvenne västar ifrån Brandenberg. 20