Att träda in i icke-muslimers skydd, och dess påverkan i Islamiska rättsläran

I Allahs namn den Nådrike den Barmhärtige Att träda in i icke-muslimers skydd, och dess påverkan i Islamiska rättsläran En föreläsning som gavs under den första årskonferensen av Islamiska forskningscentret i Sverige, under rubriken "Sådär har Muhammad lärt" under perioden 1-4 januari 2009. Sannerligen tillhör all prisan Allah. Vi prisar Honom (subhanhu) och ber Honom om förlåtelse, och vi söker skydd hos Allah ifrån vår ondska och ifrån våra onda handlingar, den som Allah vägleder kan ingen vilseleda, och den som Allah vilseleder kan ingen vägleda. Vidare: Så har de rättslärda enats om att varje muslim bör lära sig av sin religion det som rättar hans dyrkan och handlingar. För precis som man måste lära sig bön och fastans bestämmelser, så på samma sätt om man äger pengar så bör man lära sig zakats bestämmelser, och om man vill åka till hajj så bör man lära sig pilgrims- och andaktsdomar, osv. i alla rättslärekategoriseringar, tex. i äktenskap, transaktioner och annat. Därigenom så bör vi som bor i detta land lära oss de olika bestämmelser som tillkommer till följd av att muslimen träder in i icke-muslimers skydd För de rättslärda i denna era är enade om att de miljoner muslimers.أمان uppehälle inom icke-muslimers länder är en sort utav inträdan i de ickemuslimers skydd. Och detta resulterar i: att man erhåller uppehållstillstånd och medborgarskap, och rättighet till att bevara sin religion, samt att studera, jobba och erhålla sjuk-och socialförsäkringar. På detta sätt betonas av detta ämne, vars bestämmelser muslimen av yttersta nödvändighet måste lära sig. Och i vår gamla rättstradition finner vi ett stort antal av dessa bestämmelser, och här i denna snabba överblick kommer jag varken att صفحة 1 من 10

nämna dem allihopa eller de flesta, men jag kommer istället att uppmärksamma några av dessa bestämmelser, så att de kan väcka intresse hos muslimerna för detta ämne, och för att återuppliva denna rättslära bland muslimerna, också bland icke-muslimerna: så att de skall veta att dessa rättslärda har bara bekräftat i sina böcker dessa höga fantastiska moraliska uppfattningar som har lärts av Muhammad (s.a.w.) för sannerligen är de lärda profeternas arvtagare. Det som menas med "Att träda in i icke-muslimers skydd" är att muslimen träder in i icke-muslimers land på ett sätt att de sluter ett avtal om att de inte kommer skada honom i hans religion, kropp, heder eller ägodelar. Skydd أمان i arabiska språket innebär att man inte förväntar sig någon skada i närmaste framtiden, ordet "أمن" tyder på självtrygghet och avlägsnan av fruktan, och ordet "أمان" på arabiska menar antingen själva trygghetsläget hos människan eller säkerhetsfördraget, vilket är vad vi kommer att utforska här. Förr i tiden så benämnde de rättslärda de icke-muslimers land med termen: "Krigsområde" (KO), eftersom relationen mellan olika länder då var byggt på krig och försvar, för fred hade bara i några undantag skett via särskilda avtal, till skillnad för dagsläget då grunden i relationen mellan länderna är fred. Därför har de diskuterat att muslimen träder in i icke-muslimers skydd inom bestämmelserna gällande KO, vilket innebär att en muslim träder med ett särskilt skydd in i ett fientligt land, men ändå så har de dragit ur detta en mängd religiösa och moraliska bestämmelser för denna fördrag, och vi kommer att vidare nämna några: 1- Förbud mot förräderi och svek som kan begås mot dem i blod, egendom och heder Imam Al-Shafi'i (död år 820 e.kr.) har sagt i sin bok (Al-Umm) v.4 s.268: "Om en man träder in i KO med ett skyddsavtal, och då skulle finna sin kvinna eller någon annans kvinna, eller sin ägodel eller någon annan muslims ägodel, eller om den tillhör en person av någon ickemuslimsk minoritet IMM الذمة,أهل som hedningarna har berövat denne, så är det lovligt för honom att åka tillbaks med det, eftersom det inte ägs riktigt av fienderna, även om de skulle omfamna Islam så tillhör det inte dem, och denna handling (återförandet av tagen egendom) är icke ett svek, precis som om man skulle kunna ta tillbaks en sak som en muslim skulle ha berövat, så att man tar den tillbaks till sina rättmätiga ägare utan att ge sig till känna för berövaren, och då har man inte heller gjort sig skyldig för ett svek. För sannerligen "att صفحة 2 من 10

svika" är att tillskansa sig vad som utan rätt tillskansas. Däremot om han skulle förmå att knycka något av deras ägodelar så är det olovligt för honom att ta något vare sig det är litet eller mycket, för sannerligen om han har erhållit skydd från dem så erhåller de detsamma från honom. Och för att det är olovligt under ett skyddsavtal att ta något förutom det som tillhör muslimer eller IMM, för egendomen förblir oantastlig via ett av följande: a- Ägarens muslimska tro. b- Att ägaren tillhör IMM. c- Att ägaren tillhör dem som har skyddsavtal under avtalets period. De liknar IMM när det gäller att inte beröra deras ägodelar under avtalets period". Den store hanafi-lärde imamen, Al-Sarkhasi (dog år 1090 e.kr.) som kallades för "Imamers Sol" har nämnt i sin bok (Sharh Kitab Al-Siar Al- Kabir) v.5 s.1861: "Den av muslimerna som träder in i fiendernas land via ett skyddsavtal får inte svika dem, och inte heller ta över något av deras egendom utan deras tillstånd, för han ska hålla sig lojal med dem så länge de är så med honom, vilket är motsatsen för krigsfångarnas situation hos dem. Men precis som att den som har begått ett avtal inte får döda dem eller ta deras ägodelar utan deras tillstånd, så får denne inte heller ge order till en krigsfånge att göra så, därför att anstifta något liknar att själv utföra det". Abu Muhammad Muwaffaq al-din ibn Qudamah al-maqdesi al-hanbali (dog år 1223 e.kr.) har uttalat sig i sin bok (Al-Mughni v9 s237): "Den som träder in på fiendens mark genom ett skyddsavtal får inte förråda dem gällande deras egendom. Annars, att förråda dem är förbjudet, för sannerligen har de ingått i detta avtal med honom under villkor om att han skall undvika att förråda dem samt att de anförtror honom om det, även om detta skulle inte nämnas bokstavligt, så känns detta igen i meningen. Så därför den som kommer till oss från dem och sedan förråder sitt avtal, så kontramanderas avtalet. Så om detta är bektäftat: då får man inte svika dem, för detta är trolöshet, och trolöshet är ej tillåtet i vår religion, och att Profeten (s.a.w.) har sagt: 'Muslimer håller sina löften.' Så om denne person sviker dem eller stjäl från dem, eller lånar något ifrån dem, så blir det obligatoriskt att lämna tillbaks det han tog till dess ägare, så om ägarna kommer till muslimska landet genom skyddsavtal eller tro, ger han det tillbaka åt dem, annars ska han skicka föremålet till dem pga. att han tog det utan lov, så därför måste han lämna det tillbaka, precis som om han tagit en muslims ägodel". صفحة 3 من 10

Abu al-hasan al-mairghani al-hanafi (dog år 1197 e.kr.) har nämnt i sin bok (Al-Hidaya Sharh Al-Bidaya v2 s152): "Om en muslim träder in i KO som en köpman, då är det ej tillåtet för honom att skada dem varken i något av deras egendom eller blod, för han har förvisso försäkrat dem att ej skada dem genom skyddsförfrågan, så att skada dem efteråt är trolöshet, och trolöshet. " حرام är förbjudet 2- Man behandlar icke-muslimer genom grunden att de äger sina ägodelar på ett rättmätigt sätt, och en muslim får ej bemäktiga sig något av det förutom vad korrekta rättsläran tillåtit: Abu Muhammad Ibn Hazm (dog år 1064 e.kr.) i sin bok (Al-Muhalla bil- Athaar v7 s309) har yttrat följande: "Det som KO:s befolkning أهل الحرب ger åt muslimska sändebudet eller köpmannen som gåva är giltigt, förutom om det skulle vara av en muslimsk eller IMM:s egendom, för sannerligen äger de sina ägodelar så länge muslimen inte har lagt embargo på det, eftersom Allah Den Höge säger "Och Han gav er i arv deras land, deras hus och deras ägodelar" [33:27] så Allah har förklarat det som "deras" tills Han gav oss det i arv, och arv sker inte förutom genom tillskansning och äganderätt, dvs den har inte ärvts så länge vi inte kunnat få det [på giltigt sätt], så Allah har gjort deras ägodelar till den som förtjänat dem som krigsbyte, inte för den som aldrig kommit över den på denna väg". 3- Att det är tillåtet att sälja, köpa, ge gåvor, begå lån och pant med dem samt andra tillåtna transaktioner: Abu Bakr Ibn al-arabi al-maliki (dog år 1148 e.kr.) i sin bok (Ahkaam Al-Koran) har kommenterat över Allahs uttal: "Och därför att de bedrev ocker, som hade förbjudits dem, och orättmätigt tillskansade sig andras egendom " (4:161) följande: "Är det tillåtet för oss att handla med dem eller ej? Fastän de har fördärvat sin egendom enligt deras religion. Ett parti trodde att det är förbjudet, pga. fördärvet. Den rätta åsikten är att man kan handla med dem trots deras ocker och syndfulla förgripelser. För det har förekommit tveklösa bevis från Koranen och Sunnan, Allah har sagt: "och födan hos dem som fick del av uppenbarelsen [i äldre tid] är tillåten för er och er föda är tillåten för dem" [5:5] denna text vänder sig åt dem i rättsläreförgreningar, och Profeten har handlat med judarna, och dog medan hans klädesplagg var pantad hos en jude i gängeld för korn som Han fick för sin familj. Och det har rapporterats صفحة 4 من 10

att Omar ibn Al-Khattab frågades om skatt الجزية och handel för den som säljer alkohol? Han sa: Låt dem sälja den och ta tiondedel av priset. Det som förtorkar meningskiljaktigheten och tviveln i denna sak: Är att imamerna är enade om att det är tillåtet att handla med. " أهل الحرب KO:s befolkning 4- Om en muslim träder in i landet utav krigiska icke-muslimer och avsåg att begå militära operationer mot dem, men الكفار الحربيين visade åt dem förfrågan om att träda in i deras skydd, och de gav bifall för det och tillät honom att träda in i deras land, då blir det plikt över muslimen i enlighet med religion och moral att hålla skyddsavtalet, och är förbjuden att svika dem: Al-Sarkhasi (dog år 1090 e.kr.) har nämnt i sin bok (Sharh Kitab Al-Siar Al-Kabir) v.2 s.508: "Om en grupp muslimer gick fram till främre krigsfronten utav fienden, och sa: 'Vi är Khalifens sändebud.' Och de visar ett brev som ser ut som Khalifens brev, eller visar inget, och de gjorde så för att lura månggudedyrkarna. Så att det sades åt dem: 'Träd in.' Och därefter trädde de in i KO, då är det ej tillåtet för dem att döda någon av fienderna, inte heller att ta något av deras ägodelar så länge de är kvar i deras land. Därför att om det de visade för dem är sant så är de säkra från fienden, och fienden är säker från dem också, det är otillåtet att skada dem i något, även om de bara föreställer utåt vara av sådan natur. Därför att det är omöjligt att veta sanningen till vad som sker i hjärtat av dessa inträdare, bestämmelsen är bunden till det de påstår utåt, pga. att det är en plikt att säkra sig från trolöshet, för sannerligen är skydd ett svårt ämne, av vilket ringa mängd kan räcka, så vad de föreställer utåt skall motsvara skyddsförfrågan, och om de frågar det och får bifall, då är det obligatoriskt att de håller sig till denna avtal. Samma gäller om de visar ett bevis till skyddsförfrågan, eller säger att de kommer för affärer, men hade till avsikt att begå lönnmord. Eftersom om de var affärsmän på riktigt så är det otillåtet att begå lönnmord mot fienden, samma gäller om de bara utåt påstod vara det". 5- Det är tillåtet att resa med Koranen till skyddsavtalade länder: Det förekommer autentiskt i båda "Sahih" böckerna av Abdullah bin Omar: att Profeten (s.a.w.) brukade förbjuda att man reser med Koranen till fiendens land, av rädsla för att fienden skulle vanära den. Al-Nawawi al-shafi'i (dog år 1277 e.kr.) har nämnt i sin bok "Sharh Sahih Muslim" v.13 s.13 (hadith nr. 1869): "Denna hadith förbjuder att صفحة 5 من 10

man reser med Koranen till icke-muslimskt land pga. den nämnda orsaken i hadithen, dvs. rädslan att de skulle vanära den, så om orsaken upphör genom att man träder in med en segerrik muslimsk här, då är det inte förhatligt, och inget förbud finns pga. av att orsaken har upphört. Detta är den korrekta åsikten som antagits av Abu Hanifa, Bukhari och andra. Annars har Malik och en del av Shafi'iah sagt: 'Förbudet kvarstår oinskränkt'. " Al-Sarkhasi har nämnt i sin bok (Sharh Kitab Al-Siar Al-Kabir) v.1 s.206: "Om en muslim träder in hos dem genom skyddsavtal, så går det bra att ta med sig Koranen, om de våre ett folk som håller sina löften, eftersom det är förväntat att man är i säkerhet från fiendens förgripelse gentemot vad man har med sig. Men om de våre ett folk som kanske inte håller sina löften, så bör han inte ta med sig Koranen när han träder in i deras land med skyddsavtal". Muhammad bin Salih bin Othaimin rahimahullah (dog år 2001) har nämnt i sin bok "Sharh Riyad as-salihin" (hadith nr. 1794): "Det är inte tillåtet att resa med Koranen till icke-muslimskt land, pga fruktan för att den hamnar i deras händer så de förnedrar och vanärar, Koranen är värdefullara och ärorikare än att hamna i fiendens händer. Detta om man är rädd, men om inte, som tex. i vår tid: så går det bra, och är tillåtet för människan som åker för att göra affärer eller studera i icke-muslimsk land, att ta med sig Koranen utan problem". 6- Om en grupp av muslimer träder in i ett fientligt icke-muslimskt folks skydd, sedan uppstår krig mellan dem och ett annat parti av muslimer, så är det otillåtet för beskyddade muslimer att undsätta sina muslimska bröder förutom efter att nullifiera skyddsavtalet med dem, och underrätta dem om saken: Imam Al-Shafi'i (dog år 820 e.kr.) har sagt i sin bok (Al-Umm) v.4 s.275: "Om en grupp muslimer träder in i KO genom att få skydd, sedan förslavar fienden ett annat folk utav muslimer, så är det ej tillåtet för de beskyddade att strida mot fienden tills de säger upp avtalet, så om de blivit uppsagda, och de har varnat dem, och skyddet blev nullifierad mellan dem, då får de strida mot dem, men om de fortfarande är under skyddsavtalets period så får de inte strida mot dem". 7- De beskyddade muslimer i icke-muslimskt land får inte etablera repressalier mellan varandra, pga. att det finns ingen Islamisk صفحة 6 من 10

auktoritet över dem, men däremot så ska de hålla allt som,توبة resulterar av att begå påföljdbara synder, dvs. ångervändan fastan, soning, blodspeng och annat nödvändigt enligt religionen: Imam Al-Shafi'i har sagt i sin bok (Al-Umm) v.4 s.245: "När muslimska fångar i KO dödar varandra, skadar varndra, eller olovligt förfogar varndras ägodelar. Först då när de träder in i muslimskt land kan brottspåföljd etableras över dem, och själva landet hindrar inte Allahs dom. De ska betala zakat, landet i sig nullifierar aldrig någon skyldighet". Imam Ibn Qudamah al-maqdesi (dog år 1223 e.kr.) har nämnt i sin bok (Al-Mughni) följande: "Islamiska brottspåföljd (straff) skall aldrig verkställas på en muslim inne i fiendernas land. Generellt den som begår påföljdbar synd av krigarna, eller något som kräver straff inom KO, så etableras inget förrän han åker tillbaks. Detta har Al-Awza'i och Ishaak antagit som åsikt. Medan Malek, Al-Shafi'i, Abu Thaur och Ibn Al-Munzir har sagt att man etablerar brottspåföljd varsomhelst, eftersom Allah har beordrat med det utan att specifiera tid eller plats, Men Al-Shafi'i har sagt: Om inte arméns befälhavare är själva landets ledare eller en landshövding, så får han inte verkställa straffet, den skjuts upp tills ledaren är närvarande, eftersom brottspåföljd ligger under dennes auktoritet". 8- Att muslimer i ett icke-muslimskt land måste följa övriga domar av religionen precis som i ett Islamiskt land: Levantens store imam, Abd al-rahman bin Amr al-awza'i (dog år 774 e.kr.) har sagt: "Ocker är förbjudet över denne i KO och andra platser, därför att Profeten (s.a.w.) har upphävt ockern utav al-jahiliya som kvarstod efter Islam, och den första ockern som han upphävde var för Abbas bin Abd al-muttalib. Hurdan kan ett folk tillåta att ta ocker ifrån ett folk Allah har fridlyst deras blod och pengar?! Fastän muslimerna brukade begå transaktioner med icke-muslimer under Profetens (s.a.w.) tid, utan att förklara det som tillåten ". Detta har citerats av Abu Yusuf Al-Qadi (dog år 798 e.kr.) i sin bok (Al-Radd ala Siar Al-Awza'i) v.1s.97, och han skrev: "Det rätta är vad Al-Awza'i har sagt, det är förbjudet". صفحة 7 من 10

Imam Al-Shafi'i rahimahullah i sin bok (Al-Umm) v.7 s.358 har citerat Al-Awza'is tal och Abu Yusufs kommentar, och sagt: "Det som Al- Awza'i och Abu Yusuf sagt stämmer, och Al-Awza'is argument är korrekt". Imam Al-Shafi'i nämnde också i samma bok v.7 s.355: "Det som muslimer förstår och är enade om att det som är halal i dar-ul Islam är halal i dar-ul kufr, och al-haram i islamiskt land är haram i kufrland, så den som begår något förbjudet så har Allah beskrivit straffet på det sätt Han vill, och kufr-landet nullifierar inget ". Detta är de forna samt sena imamers åsikt, däremot så har en rättsläre-imam en udd åsikt i denna fråga, som vi inte kan nämna nu samt förklara och avfärda dess argumenter. 9- En muslim som bor i icke-muslimskt land bör behandla dem på gott sätt, kalla dem till Islam, väcka välvilja genom att ligga i linje och kongruera med dem inom det som Allah inte har förbjudit. Samt att han skall ej begå något som skapar förakt till den sanna religionen, inte provocera dem med något som gör att de skadar honom eller gör honom illa: Shaykh al-islam Abul Abbas Ibn Taymiyah al-numeyri (dog år 1328 e.kr.) har sagt i sin bok (Iqtidaa al-sirat al-mustaqim): "Att markera sin skillnad från dem, sker endast efter religionens seger och upphöjning, tex. jihad, tvånget av skattebetalningen och förödmjukelsen som följer det. När muslimer i början var svaga, så har skiljaktigheten mot dem inte förekommit, men när religionen blev fullbordad, upphöjd och segerrik, har detta lagstiftats. Samma sak gäller under dagsläget: om en muslim i KO, eller i ett kufr-land som inte är KO, så är denne inte beordrad att markera sin skillnad i det offentliga, eftersom detta kan medföra skada, men istället så kan det vara rekomenderat för mannen eller obligatoriskt att ibland participera med dem i deras öppna seder. Om detta uppfyller en nytta för religionen, tex att kalla dem till tron, lära känna deras dolda angelägenheter för att underrätta muslimerna, eller avvärja skada från muslimer, eller andra goda ändamål". 10- En muslim skall komma ihåg icke muslimers goda gärningar gentemot honom, visa tacksamhet för det, och besvara det med trofasthet, god omtalande och välvilja: Det står ingen tvivel om att en icke-muslims beviljan till skydd och trygghet för en muslim är av största skalan utav materiell godgärning gentemot en. صفحة 8 من 10

Allah säger: { ه ل ج ز اء ا ل ح س ان إ ا ل ا ل ح س ان } Skulle belöningen för den som gör gott vara annat än gott. (55:66) Ibn Merdaweh rapporterade enligt "Al-Durr al-manthour" av Ibn Abbas att han sagt: "Denna vers har nedsänts gällande muslimen och den otrogne". Al-Bukhari har rapporterat i "Al-Adab al-mufrad" nr 130 att Muhammad bin Ali bin Abi Taleb, som kallas för Ibn al- Hanafiyah, har sagt om denna vers: "Den gäller den rättfärdige och den gudlöse". I vår ädle Profet har vi ett gott föredöme. För när hans farbror Abu Taleb dog, förlorade han sin beskyddare i Mecka. Han reste då till Taif, men de bemötte honom med oförrätt och förnekelse. Då reste han tillbaks därifrån. Läget var nu väldigt svårt för honom, han kunde inte träda in i Mecka, för att dess befolkning nu hyste så starkt agg att de ville skada honom efter Abu Talebs död. Han sände begäran om skydd till Al-Mut'im bin 'Adiy dvs. Profeten sökte hans skydd för att tryggt träda in i Mecka - Al-Mut'im bin 'Adiy beviljade det, sedan beväpnade sig med sin familj och gick ut till moskén, och skickade till Profeten att han skall träda in, då trädde Allahs Profet och cirkulerade runt Ka'ba, och bad bredvid, sedan återvände hem helt tryggt och i säkerhet. Detta är vad Ibn Hisham har nämnt i "Al-Sira Al-Nabawiya" v.1 s.381, och berättelsen om Profetens inträdan i Al-Mut'im bin 'Adiys skydd är alla Sirahistoriker enade om. Åren har efteråt passerat fram, och Profeten emigrerade till Medina, och Al-Mut'im bin 'Adiy dog som hedning, slaget vid Badr uppstod vilket gav en ärofull seger. Då Allah har förnedrat de otrognas ledare, vissa dräptes och andra togs till fånga, och hämtades framför Profeten, han gav dem en titt och kom ihåg deras brott mot profetiska kallet, mot honom och hans följeslagare. Han mindes hur de brukade skada honom både psykiskt och fysiskt, men allt detta fick inte honom att kräva hämnd. Segerns rus fann ingen väg in i hans klingande rena hjärta. Istället så kom han ihåg nu under segern - Al-Mut'im bin 'Adiys ställning, då sade den bäste av alla angenäma erkänsamma män gällande fångarna från Badr: "Om Al-Mut'im bin 'Adiy var i liv, och talade i ord för att släppa dessa ruttna fångar så skulle jag lämna över dem åt honom". صفحة 9 من 10

Detta är av högsta rang i tacksamhet, givmildhet och erkännade av god tilltag. Var är vår status jämfört med vår Profets hög moral? Må Allah förlåta oss. Detta är vad jag tyckte mig kunna utrycka, ämnet är större och rikare än vad har nämnts. Ville bara ge en vink med dessa exempel till den stora helheten. Jag ber Allah att lära oss det som gynnar, och gynna oss med det Han lärt oss, och hålla oss vid uppriktig monotheism, och korrekt följande av Hans sändebud i både tal, handling och moral, och all prisan tillhör Allah världanas Herre. Abdulhaqq Turkmani (Översatt av Haisam Zain) Islamiska Forskningscentret i Sverige صفحة 10 من 10