1992 rd - ApUB 3 - RP 77

1992 rd - ApUB 3 - RP 77 Arbetspolitiska utskottets betänkande nr 3 om regeringens proposition med forslag tilllag om temporär ändring av sysselsättningslagen Riksdagen remitterade den 2 juni 1992 regeringens proposition nr 77 med förslag tilllag om temporär ändring av sysselsättningslagen till arbetspolitiska utskottet för beredning. Grundlagsutskottet har i enlighet med riksdagens beslut avgett utlåtande till utskottet. Utlåtandet (GrUU 10) ingår som bilaga till detta betänkande. Med anledning av propositionen har utskottet hört byråchefen Pertti Ojala och äldre regeringssekreteraren Harri Skog vid arbetsministeriet, sekreteraren för sysselsättningsärenden Torsti Kirvelä vid Finlands Stadsförbund, planeringssekreteraren Jaakko M eller vid Suomen Kunnallisliitto samtidigt som representant också för Finlands svenska kommunförbund, forskaren Jouni Marttinen vid Åbo läns arbetskraftsdistrikt, byråföreståndaren Osmo Turunen vid Joensuu arbetskraftsbyrå, ombudsmannen Pekka Castren vid Arbetsgivamas i Finland Centralförbund, vicehäradshövdingen Riitta Wäm vid Affärsarbetsgivarnas Centralförbund, ekonomen Erkki Laukkanen vid Finlands Fackförbunds Centralorganisation, biträdande avdelningsdirektören Jukka Vainio vid Tjänstemannaorganisationernas Centralförbund, forskningschefen Matti Koivisto vid Finlands Tekniska Funktionärsorganisationers Centralförbund, sekreteraren för sociala ärenden Kai Libäck vidakava och föreståndaren för kommunbranschens arbetslöshetskassa Esko Salo. Regeringens proposition I propositionen föreslås att sysselsättningslagen skall ändras så att kommunernas skyldighet att för ungdomar under 20 år ordna en arbetseller praktikplats för sex månader träder i kraft efter sex månaders arbetslöshet i stället för efter tre månaders arbetslöshet såsom tidigare. I och med att skyldigheten att sysselsätta unga träder i kraft först efter sex månaders arbetslöshet i stället för efter tre månaders arbetslöshet minskar skyldighetens omfattning 1992 från i genomsnitt 12 000 personer till 10 000. Vidare föreslår regeringen att arbetstiden inom ett arbete som ordnas med stöd av sysselsättningsskyldigheter enligt sysselsättningslagen skall utgöra minst 75 procent av den ordinarie arbetstiden på området. statsandelen enligt sysselsättningslagen föreslås samtidigt bli sänkt så att den motsvarar grunddagpenningen enligt lagen om utkomstskydd för arbetslösa i stället för som nu den maximala förhöjda grunddagpenningen. Utskottets ställningstaganden A v de orsaker som nämns i regeringens proposition och med stöd av erhållen utredning finner utskottet lagförslaget i propositionen vara behövligt med beaktande av statens ekonomiska situation och förordar lagförslaget. Utskottet menar att arbete som utförs inom ramen för sysselsättningsskyldighet, också om det ombildas till deltidsarbete fortfarande ger alla därtill berättigade en möjlighet att hålla kontakt med arbetslivet och sålunda utgör ett bättre alternativ än att allt färre erbjuds möjlighet till arbete. De ändringar som ingår i lagförslaget går också i någon mån ut på att underlätta kommunernas svåra ekonomiska situation genom en lindring av de skyldigheter sysselsättningslagen ålägger dem. Den försvårade ekonomiska situationen i kommunerna har förorsakat dem rätt problematiska situationer då de för att balansera sin ekonomi har varit tvungna att lämna tjänster obesatta och rent av permittera och säga upp ordinarie personal samtidigt som de sysselsätter arbetslösa med anledning av skyldigheterna enligt sysselsättningslagen. Lagförslaget kan emellertid också betyda att kommunernas utgifter för utkomstskydd ökar. Dessutom minskar förslaget att fastställa statsandelen enligt grunddagpenningen på 116 mark kommunernas statsan- 220278H

2 1992 rd - ApUB 3 - RP 77 del mer än förkortningen av arbetstiden och ingriper sålunda i kostnadsfördelningen mellan kommunerna och staten till skada för kommunerna. Utskottet anser att kommunerna bör få kompensation för nedgången i statsandelen. Arbetspolitiska utskottet är speciellt bekymrat över den stora arbetslösheten bland ungdomar. I april 1992 var 60 300 arbetslösa arbetssökande under 25 år och 12 700 under 20 år. I den föreliggande propositionen motiveras åtgärden att förlänga arbetslöshetstiden för personer under 20 år från tre till sex månader innan en arbets- eller praktikplats för sex månader kan erhållas inte bara med att sysselsättningsutgifter sparas in utan också med arbetskraftsmyndighetemas svårigheter att hinna anordna t.ex. utbildningsmöjligheter inom den korta tiden. Utskottet finner det angeläget att arbetskraftsmyndighetemas möjligheter att tillsammans med de unga utreda till buds stående utbildnings- och praktikmöjligheter förbättras så att de unga kan hänvisas till utbildning och praktik redan innan sex månader av arbetslöshetstiden har förflutit. Utskottet anser vidare att regeringen bör bereda ett åtgärdsprogram för att förbättra de ungas utbildnings- och praktikmöjligheter samt deras sysselsättningssituation. Utskottet föreslår vördsamt att lagförslaget skall godkännas utan ändringar. Helsingfors den 8 juni 1992 I den avgörande behandlingen deltog ordföranden Lindroos, vice ordföranden Nordman, medlemmarna Häkämies, Koistinen, Komi, Kuittinen, Laitinen, Mäkipää, Nikula, Rimmi, J. Roos, Taina, Viljamaa och Viijanen samt suppleanterna Ala-Harja, Koskinen och Vanhanen. Reservationer I Tack vare denna ändring av sysselsättningslagen har man för avsikt att i år spara in 165 miljoner mark i statsutgifter. Det är fråga om en mycket osocial sparlag. Vi menar att sparåtgärder inte får gälla sådana utgifter och förmåner som avser att lindra utkomstsvårigheterna för dem som drabbats hårdats av lågkonjunkturen. Propositionen är inte sammankopplad med något förslag om att de medel som sparas in skall anslås för utbildning eller andra aktiva arbetskraftspolitiska åtgärder. Att de arbetslösas rättigheter och förmåner försämras utgör orättvis finanspolitik i sin prydno. Genom en nyinriktning av den ekonomiska politiken och sysselsättningspolitiken, som skulle gå ut på att snabbt reducera arbetslösheten, kunde man effektivast spara in statens utgifter för sysselsättning och utkomstskydd för arbetslösa. F örslaget att förlänga arbetslöshetstiden för unga under 20 år från tre till sex månader innan de kan få en arbets- eller praktikplats för sex månader har motiverats inte bara med sparsträvanden utan också med arbetskraftsmyndigheternas svårigheter att hinna ordna t.ex. utbildningsmöjligheter inom den korta tiden. Arbetskraftsmyndigheternas svårigheter beror dock på bristande resurser eftersom servicen till följd av den enormt ökade arbetslösheten inte har kunnat byggas ut i motsvarighet till den kraftigt ökade efterfrågan. Sålunda kommer förlängningen av de ungas arbetslöshetstid bara att öka deras frustration och försämra deras situation på arbetsmarknaden. Att arbetstiden i arbete ordnat med stöd av sysselsättningsskyldigheten förkortas till 75 procent av den normala arbetstiden på området innebär att de som utför sådant arbete får lägre

Temporär ändring av sysselsättningslagen 3 förtjänster. Ändringen påverkar i synnerhet dem som enbart lyfter grunddagpenning och unga som just har kommit ut på arbetsmarknaden, eftersom deras förtjänstbundna dagpenning i fortsättningen bestäms enligt denna, 25 procent lägre förtjänstnivå. De som fått förtjänstbunden dagpenning har möjlighet att få s.k. anpassad dagpenning för förpliktelsearbete på deltid. Detta medför i sin tur en stor arbetsbörda och extra kostnader för arbetslöshetskassorna som också annars kämpar med svårigheter. Att förtjänstnivån sjunker i dylikt arbete kommer också att leda till att utgifterna för utkomststöd ökar samt att man avstår från att ta emot ett sådant arbetstillfälle och att långtidsarbetslösa blir utslagna ur arbetslivet samt ökar ytterligare skillnaden mellan dylikt arbete och normala arbetsförhållanden. Med stöd av det ovan anförda anser vi att det är fråga om ett synnerligen osocialt och såväl för de arbetslösa som hela samhället skadligt lagförslag och föreslår, att lagförslaget skall förkastas. Helsingfors den 8 juni 1992 Jukka Roos Eila Rimroi Reijo Laitinen Johannes Koskinen Marja-Leena Viljamaa Reijo Lindroos II Regeringen har avlåtit en proposition med förslag till lag om temporär ändring av sysselsättningslagen så att kommunernas skyldighet att för ungdomar under 20 år ordna en arbets- eller praktikplats för sex månader skall träda i kraft först efter sex månaders arbetslöshet i stället för efter tre månader såsom nu. De unga arbetslösas situation försämras alltså i avgörande grad. Dessutom förkortar propositionen arbetstiden till 75 procent av den normala arbetstiden på området. Arbetspolitiska utskottett har i sitt betänkande beslutat godkänna propositionen om försämringen av sysselsättningslagen. Detta trots att grundlagsutskottet inte ens var nära enhällighet i fråga om möjligheten att stifta lagen som en vanlig lag beroende på att lagförslaget till sin karaktär kränker uppnådda förmåner och medborgamas grundlagsenliga rätt till arbete. I propositionen varken föreslås eller utlovas någon form av kompensation för att sysselsättningslagen försämras. Så förfor man också föregående gång, då 18 i sysselsättningslagen försämrades. Ungdomsarbetslösheten har under den senaste tiden hela tiden ökat och av denna orsak försöker regeringen av statsekonomiska orsaker luckra upp sysselsättningsskyldigheten. Jag menar att propositionen är ytterst skadlig med tanke på ungdomarnas framtid och framtida attityder, i synnerhet som regeringen också föreslår en nedskärning av utbildningsanslagen inom vuxenutbildningen, yrkesutbildningen och även den allmänbildande utbildningen. Sparåtgärderna drabbar alltså igen en gång allra hårdast de medborgare som har det sämst ställt i ekonomiskt och socialt hänseende, denna gång arbetslösa ungdomar. Med stöd av det ovan sagda föreslår jag att lagförslaget skall förkastas. Helsingfors den 8 juni 1992 Lea Mäkipää

4 1992 rd - Ap UB 3 - RP 77 RIKSDAGENS GRUNDLAGSUTSKOTT Bilaga Helsingfors den 4 juni 1992 Utlåtande nr 10 Till Arbetspolitiska utskottet När riksdagen den 2 juni 1992 remitterade regeringens proposition nr 77 med förslag tilllag om temporär ändring av sysselsättningslagen till arbetspolitiska utskottet för beredning bestämde den samtidigt att grundlagsutskottet skall avge utlåtande i ärendet till arbetspolitiska utskottet. Utskottet har hört äldre regeringssekreteraren Harri Skog vid arbetsministeriet, professorn Antero Jyränki och professorn Ilkka Saraviita. Efter att ha behandlat ärendet från statsförfattningsrättslig synpunkt anför grundlagsutskottet vördsamt följande. Regeringens proposition I propositionen föreslås att sysselsättningslagen skall ändras så att kommunernas skyldighet att för unga personer under 20 år ordna en arbets- eller praktikplats för sex månader träder i kraft efter sex månaders arbetslöshet i stället för som nu efter tre månader. För ordnande av t.ex. utbildningsmöjligheter och andra sysselsättningsfrämjande åtgärder är tre månaders arbetslöshet en kort tid, i synnerhet som antalet arbetslösa klienter hos arbetskraftsbyråerna har ökat betydligt. Regeringen föreslår vidare att arbetstiden inom ett arbete som ordnats med stöd av sysselsättningsskyldigheter enligt sysselsättningslagen skall utgöra minst 75 procent av den normala arbetstiden på området. I samband därmed föreslås statsandelsstadgandena bli ändrade så att den normala statsandelens belopp sänks till att motsvara grunddagpenningen enligt lagen om utkomstskydd för arbetslösa i stället för den maximala förhöjda dagpenningen. Propositionen ansluter sig till den andra tillläggsbudgetpropositionen för 1992. Lagen avses träda i kraft den l augusti 1992 och gälla till utgången av 1992. Enligt propositionens motivering i fråga om lagstiftningsordningen kan förslaget utan hinder av 6 2 mom. regeringsformen behandlas i den ordning 66 riksdagsordningen föreskriver, eftersom sysselsättningslagen vad målen beträffar kommer att bibehållas oförändrad. Regeringen har dock ansett det vara önskvärt att förslaget till denna del sänds till grundlagsutskottet för utredning. I detta avsnitt av motiveringen konstateras också att lagförslaget enligt regeringens uppfattning kan behandlas som en sparlag som avses i 66 a l mom. riksdagsordningen. Utskottets ställningstaganden Regeringsformens 6 2 mom. I 6 2 mom. regeringsformen stadgas: "Medborgarnas arbetskraft står under rikets synnerliga hägn. Det ankommer på statsmakten att för finsk medborgare vid behov anordna möjlighet att arbeta, såframt i lag icke är annorlunda stadgat." Grundlagsutskottet har i koncentrerad form behandlat dessa stadgandens betydelse i ett färskt utlåtande, nämligen nr 6/1991 rd. I fråga om den då aktuella nedskärningen av den offentliga maktens sysselsättningsskyldigheter ansåg utskottet det vara en central statsförfattningsrättslig omständighet om sysselsättningslagen till sina mål fortfarande stämmer överens med målet att uppnå full sysselsättning, trots att lagen ändras så att den offentliga maktens sysselsättningsskyldigheter lindras. Behandlingsordningen för det nu föreliggande lagförslaget bestäms med tanke på 6 2 mom. regeringsformen med stöd av en liknande bedömning. Enligt utskottets uppfattning förändras inte sysselsättningslagens karaktär av den minskning av kommunernas sysselsättningsskyldighet och förkortning av arbetstiden som föreslås i propositionen. Också ändrad på föreslaget sätt överensstämmer sysselsättningslagen med det

Temporär ändring av sysselsättoinslagen 5 generella mål att uppnå full sysselsättning som 6 2 mom. regeringsformen ger uttryck för. Lagförslaget kan sålunda utan hinder av 6 2 mom. regeringsformen behandlas på det sätt 66 riksdagsordningen föreskriver. Riksdagsordningens 66 a I början av mars i år trädde en temporär 66 a i riksdagsordningen i kraft. Enligt dess l mom. kan ett förslag som gäller inbesparing av statens utgifter inte lämnas vilande, om lagen skall gälla högst ett tinansår och den inte innehåller andra stadganden än sådana som gäller minskning av eller uppskov med utgifter eller verkställighet därav. Enligt paragrafens 3 mom. gäller detta förbud mot att lämna lagförslag vilande inte förslag som försvagar det lagstadgade grundläggande utkomstskyddet Lagförslaget syftar till en minskning av statsandelsutgifterna enligt sysselsättningslagen. Lagförslaget skulle minska statens utgifter med 165 miljoner mark och är i det hänseendet alltså en lag om inbesparing av statens utgifter av den typ som riksdagsordningen generellt gäller. Om man dessutom beaktar den föreslagna lagens giltighetstid och att lagen inte innehåller stad- ganden om annat än inbesparingar, bör lagförslaget anses vara en sådan sparlag som avses i 66 a l mom. riksdagsordningen. Begreppet det lagstadgade grundläggande utkomstskyddet i 66 a 3 m om. riksdagsordningen skall förstås med utgångspunkt i den förteckning som ingår i regeringens proposition nr 321/1990 rd om denna fråga och grundlagsutskottets tillägg till förteckningen enligt betänkande nr 16/ 1990 rd. Det bör anses att under 20 år gamla ungdomars rätt till arbets- eller praktikplats och en arbetstid av en viss längd på de ställen där sysselsättningsskyldigheten verkställs inte ingår i det lagstadgade grundläggande utkomstskydd som avses i 66 a 3 mom. riksdagsordningen. Det förbud mot att lämna lagförslag vilande som det stadgas om i nämnda punkt i grundlagen gäller alltså det föreliggande lagförslaget. Med stöd av det ovan sagda anför grundlagsutskottet vördsamt att lagförslaget kan handläggas i den ordning 66 riksdagsordningen föreskriver, men att det med beaktande av stadgandena i 66 a riksdagsordningen inte kan lämnas vilande. I den avgörande behandlingen deltog ordföranden Zyskowicz, medlemmarna Jansson, Jäätteenmäki, Kaarilahti, Koskinen, Laine, M. Laukkanen, Moilanen, Nikula, Varpasuo (delvis), Vistbacka, Vähänäkki och Väistö samt suppleanten Helle. Avvikande åsikter I Grundlagsutskottets majoritet anser att förslaget till en grundlagsändring kan behandlas i vanlig lagstiftningsordning utan hinder av 6 2 mom. regeringsformen, eftersom den lindring av kommunernas sysselsättningsskyldighet och förkortning av arbetstiden som föreslås i regeringens proposition inte ändrar sysselsättningslagens karaktär och lagen även ändrad på föreslaget sätt överensstämmer med det mål att uppnå full sysselsättning som 6 2 mom. regeringsformen ger uttryck för. Såsom tidigare har anförts i avvikande åsikter till grundlagsutskottets utlåtande nr 6/1991 rd skiljer sig utskottsmajoritetens uppfattning om vilken innebörd och förpliktande karaktär 6 2 mom. regeringsformen har i avgörande grad från den tidigare

6 1992 rd - Ap UB 3 - RP 77 tolkningslinjen grundlagsutskottet och hela riksdagen. I propositionen föreslås en radikal försämring av rätten till arbete för arbetslösa ungdomar under 20 år. Den andra föreslagna åtgärden att skära ned arbetstiden och samtidigt lönen i allt arbete med stöd sysselsättningsskyldigheterna i sysselsättningslagen försämrar väsentligt de sysselsattas utkomst och gör att skillnaden mellan s.k. förpliktelsearbete och normala arbetsförhållanden blir ännu större. Den nedskärning av den offentliga maktens lagstadgade sysselsättningsskyldigheter som lagförslaget innebär föreslås inte bli ersatt med andra åtgärder för att förbättra sysselsättningen eller utkomstskyddet för arbetslösa. Enligt vår uppfattning borde grundlagsutskottet vid bedömningen av lagförslaget i regeringens proposition ha utgått från att 6 2 mom. regeringsformen ger uttryck för ett konstitutionellt föreläggande, som förpliktar statsmakten att främja åtgärderna för att uppnå och upprätthålla full sysselsättning när lagstiftningen utvecklas och inom den ekonomiskpolitiska beslutsprocessen. Detta grundlagsstadgande ger sålunda uttryck för en generell skyldighet att utveckla sysselsättningslagstiftningen så att de medborgare som behöver arbete garanteras en möjlighet att arbeta. Ä ven om en exakt fastställd miniminivå för de sysselsättande åtgärderna inte kan härledas ur stadgandet, måste det därav följande principiella förbudet mot att försämra de nuvarande skyldigheterna i lagstiftningen om att anordna arbete anses vara det ur statsförfattningsrättslig synpunkt viktiga budskapet i utvecklingsskyldigheten. Eftersom förslaget till ändring av sysselsättningslagen i väsentlig grad lindrar samhällets sysselsättningsskyldigheter utan att ersättande åtgärder för att effektivera sysselsättningen eller utbildningen i stället föreslås, överensstämmer lagförslaget inte med sysselsättningsmålet i 6 2 m om. regeringsformen och kan därför behandlas bara i grundlagsordning. Med stöd av det ovan sagda anför vi att det i regeringens proposition ingåendeförslaget tilllag om temporär ändring av sysselsättningslagen bör behandlas i den ordning 67 riksdagsordningen föreskriver. Helsingfors den 4 juni 1992 Johannes Koskinen Ensio Laine Matti Vähänäkki Esko Helle II Utskottets konklusion att regeringens proposition om temporär ändring av sysselsättningslagen utan hinder av 6 2 mom. regeringsformen kan behandlas i vanlig lagstiftningsordning på det sätt 66 riksdagsordningen föreskriver kunde ha motiverats mer ingående än vad nu har skett. I utlåtandet hänvisar utskottet till sitt utlåtande nr 6/ 1991 rd, där det var fråga om en liknande ändring som nu. I det utlåtandet konstaterade utskottet att det var meningen att använda de insparade anslagen för arbetskraftspolitisk utbildning och annan vuxenutbildning samt för sysselsättning med av prövning beroende anslag. Enligt min åsikt visade denna motivering för sin del att den år 1991 behandlade ändringen av sysselsättningslagen inte kränkte det skydd för medborgarnas arbetskraft som regleras i 6 2 mom. regeringsformen. stadgandet ger bokstavligen ett speciellt grundlagsskydd åt medborgarnas arbetskraft, men inte åt arbetstillfällena. Den i stadgandet uppställda sysselsättningsskyldigheten regleras däremot genom vanlig lagstiftning. I det föreliggande lagförslaget åberopas för de ungas vidkommande de praktiska svårigheter som en sysselsättningsskyldighet efter redan tre månader medför när det gäller att anordna utbildningsmöjligheter och andra sysselsättningsfrämjande åtgärder. Detta ändrar inte det faktum att man också efter ändringen med stöd av sysselsättningslagen måste sörja för arbetskraftsskyddet för unga arbetslösa genom att antingen få ordning på utbildningsåtgärderna och andra sysselsättande åtgärder eller också

Temporär ändring av sysselsättoinslagen 7 uppfylla sysselsättningsskyldigheten. Enligt propositionen reserveras för ändamålet sex månader i stället för tre såsom nu. Bakgrunden är det synnerligen svåra sysselsättningsläget, som ansenligt har ökat arbetskraftsmyndigheternas klienter. Möjligheten att förkorta de sysselsattas arbetstid med högst en fjärdedel räcker enligt min uppfattning inte heller till för att frita statsmakten från dess skyldighet att värna om medborgarnas arbetskraft. Också denna åtgärd bör med beaktande av att den föreslagna lagen endast skall vara i kraft en viss tid anpassas till den synnerligen svåra situationen inom den offentliga hushållningen. Det är skäl att konstatera att det ovan anförda bara gäller valet av lagstiftningsordning. Frågan om propositionens ändamålsenlighet faller utanför denna analys. Helsingfors den 4 juni 1992 Paavo Nikula III Grundlagsutskottet har efter omröstning godkänt sitt utlåtande till arbetspolitiska utskottet om regeringens proposition nr 77 med förslag till temporär ändring av sysselsättningslagen i sådan form att lagförslaget kan behandlas i vanlig lagstiftningsordning. I propositionen föreslås en sådan ändring av sysselsättningslagen att kommunernas skyldighet att ordna en arbets- eller praktikplats för sex månader för ungdomar under 20 år skall träda i kraft först efter sex månaders arbetslöshet i stället för såsom nu efter tre månaders arbetslöshet. Dessutom föreslår regeringen att arbetstiden inom ett arbete som ordnats med stöd av de sysselsättningsskyldigheter som det stadgas om i sysselsättningslagen skall utgöra minst 75 procent av den ordinarie arbetstiden på området. I samband därmed föreslås att statsandelsstadgandena ändras så att den normala statsandelens belopp sänks så att det motsvarar grunddagpenningen enligt lagen om utkomstskydd för arbetslösa i stället för som nu den maximala förhöjda dagpenningen. Lagen föreslås träda i kraft den l augusti 1992 och gälla till slutet av 1992. Den ändrade skyldigheten att sysselsätta unga kommer att minska de berördas antal från 12 000 till 10 000. Enligt propositionens motivering skulle detta minska statsandelsutgifterna 1992 med 97 miljoner mark jämfört med motsvarande utgifter för sysselsättningsskyldigheterna i budgeten för 1992. Nedgången i antalet ungdomar som skall sysselsättas skulle å andra sidan öka statens utgifter för utkomstskydd för arbetslösa med uppskattningsvis 60 miljoner mark, varför net- toinbesparingen i statsutgifterna 1992 till följd av den ändrade sysselsättningsskyldigheten vore minst 37 miljoner mark. Tillsammans med den förkortade arbetstiden samt den sänkta statsandelen till kommunerna minskar lagförslaget statens utgifter med allt som allt 165 miljoner mark. Enligt propositionen kommer regeringen inte att föreslå några ersättande åtgärder för att förbättra sysselsättningen med de inbesparade medlen, vilket regeringen däremot gjorde i motiveringen till sin proposition nr 147/1991 rd om ändring av 18 sysselsättningslagen. Lagförslaget är skadligt för arbetslösa ungdomar under 20 år, eftersom deras möjligheter att få en arbetseller praktikplats försvåras betydligt. Finland har i internationella fördrag om de mänskliga rättigheterna, såsom till exempel konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (FördrS 6/76) och Europeiska sociala stadgan (FördrS 43-44/91) förbundit sig till att alla skall ha rätt att förtjäna sitt uppehälle genom arbete som de fritt valt eller godkänt. Enligt fördragen har Finland dessutom förbundit sig att vidta åtgärder för att med hjälp av till buds stående resurser successivt genomföra rätten till arbete i hela dess omfattning. A v människorättsfördragens bestämmelser kan dessutom härledas ett förbud mot att försämra eller försvaga villkoren. Till denna del står lagförslaget i konflikt med ovan nämnda fördrag, eftersom det motiveras med den ekonomiska lågkonjunkturen, underskottet i bytesbalansen och statens skuldsättning. Grundlagsutskottet har tidigare ansett att 6 2 mom. regeringsformen förpliktar stats-

8 1992 rd - Ap UB 3 - RP 77 maktema att försöka uppnå och upprätthålla full sysselsättning när annan lagstiftning utvecklas. Om ett ändringsförslag ligger nära en grundläggande rättighet enligt regeringsformen, till exempel möjligheten att arbeta, trots att det inte helt motsvarar stadgandet i regeringsformen, kan lagen behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Den föreliggande propositionen försämrar emellertid sysselsättningsskyldigheten enligt gällande lag och den grundläggande rätt till arbete, speciellt för arbetslösa under 20 år som 6 2 mom. regeringsformen ger uttryck för. Den grundläggande rättigheten till arbete är på samma sätt som de andra grundläggande rättigheterna speciellt bestående och förpliktande. Helsingfors den 4 juni 1992 Propositionen minskar den offentliga maktens sysselsättningsskyldighet enligt gällande lag och ligger till sina mål rätt långt från nämnda grundlagsstadgande i och med att den speciellt drabbar en befolkningsgrupp som har det sämst ställt, nämligen arbetslösa under 20 år. Dessutom kommer de medel som sparas in tack vare propositionen inte heller enligt motiveringen att ens delvis användas för att skydda arbetskraften, till exempel för ökad arbetskraftspolitisk utbildning eller annan vuxenutbildning eller sysselsättning enligt prövning. Med stöd av det ovan anförda anser jag att lagförslaget bör behandlas i kvalificerad lagstiftningsordning enligt 67 riksdagsordningen. Raimo Vistbacka