Dag 3 Lördagen den 22 september Frukostbuffén väntade kl 8.00! Stämningen var hög redan från början och Gabriel satte takkronorna i gungning (foto saknas)! Avfärd i buss med ännu en ny chaufför och vi gav oss ut på slagfälten väl rustade. Johan fortsatte att delge oss krigets historiska skeende och öste rikligt ur sitt enorma kunnande. Imponerande och lärorikt! Utan att få denna bakgrund till allt vi kom att passera, hade det känts flyktigt och svårgreppat! En applåd till Johan igen! Som en fläkt från svåra tider, stod denna affisch vid vägkanten. På de tidigare blodbesudlade fälten odlades grödor som var främmande för våra svenska åkrar. Mest var det majs, där man nu förberedde årets andra skörd, men även olika kålsorter, sockerbetor och potatis. Många humleodlingar kunde man också se och faktiskt även vinodlingar.
Slutligen kom vi fram till Musee des Tranches, där vi började med en kopp kaffe på Hill 62, Sanctuary Wood Inn för den som kände för det. Vi tog oss en titt på museets samlingar av foton och diverse udda föremål från kriget.
Det mest intressanta var ändå att gå omkring ute bland de bevarade partierna av skyttegravar.
Vår ende krigshjälte Axel, skattade sig lycklig över att en gång i tiden ha undkommit skyttegravarnas helvete!
Mitt bland alla dessa groteska minnesföremål hittade Lennart en liten lekfull kattunge med stort symbolvärde! Plötsligt överröstades alla ljud från ett av Kristians intervjuoffer med sin säckpipa!
Vi hann även med att besöka den kanadensiska minnesplatsen, som låg en liten bit därifrån - Hill 62 Memorial.
Vi åkte vidare i en trakt och på en väg, kantad av kyrkogårdar! Kristian underhöll... Vi passerade Hooge Crater, namnet på den plats där en stor krater från tyskarnas bombningar finns bevarad i ursprungligt skick. Överallt nya gravfält!
Rent estetiskt var det en vacker syn, grafiskt tilltalande. Men nästa tanke var naturligtvis den grymma verkligheten bakom var och en av dessa vita rektanglar... Vi passerade Island of Irland Peace Park, med sitt höga torn, även det en minnespark. Här låg många av de irländare som stupade i kriget! Vi åkte genom olika byar i området och förflyttade oss från slättlandet upp till mer kuperade områden, varifrån man kunde blicka ut över landskapet och med Johans hjälp identifiera de platser i fjärran, där strider hade utkämpats. Det sägs att än i dag, när man sätter spaden i marken, kan man träffa på skelettrester!
Vi körde genom det lilla samhället Locker och vidare genom Westouter på vår väg mot Poperinge, där vi gjorde halt för att äta lunch på Café de la Paix! Här serverade ett mycket gott, lokalt öl - Hommel bier! Och till det en härligt mör köttbit - antagligen från den i Sverige en tid, förhatliga Belgian Blue! Vi åt, njöt och hade trevligt!
På torget pågick en matmarknad, som vi fick tid att gå runt på och provsmaka oss igenom. Här fanns allt från närproducerade ostar, korvar och mycket annat gott, till choklad i alla dess former. Det hade nästan räckt som lunch!
Vi intog sedan våra platser och bussen for vidare. En humleodling skymtade förbi med sina typiska stöttor som höll uppe ett nät, varifrån humlet kunde hänga fritt.
Varje litet samhälle hade sitt minnesmärke från kriget och över sina stupade soldater!
Nästa anhalt var det tyska gravfältet Langemark, där vi tog en kort paus.
Här låg omkring 3.000 av de frivilliga tyska studenter, som deltog i slaget vid Langemark hösten 1914, begravda. Stenarna med deras namn - om de var kända, var placerade liggande på marken. Från platsen där vi stod kunde man också skymta en bevarad bunker, som nu var införlivad med kyrkogården. Vidare! En cykeltävling spärrade plötsligt vägen för oss!
Vi passerade den ena byn efter den andra och det var tungt att tänka på att de alla blev i stort sett utplånade under de häftiga strider, som pågick här under kriget. Vi besökte därefter den stora brittiska begravningsplatsen Tyne Cot.
Vi samlades och tog ett gruppfoto! Efter en kort busstur kom vi till det kanadensiska krigsmonumentet St Julien, där vi klev av för en snabb titt!
Så kom vi då fram till Ypres, där det på programmet stod att vi fick frigång fram till 19.30, då det blev återsamling för The Last Post. Sällskapet spred sig för att inta något att äta.
Vi begav oss sedan i god tid till Menin Gate, ett mycket vackert monument, vars väggar och pelare var täckta av namnen på stupade engelska soldater. Monumentet var placerat vid stadens vallgrav och på det ställe där de brittiska trupperna gav sig ut i strid - och olidligt många återvände aldrig. Här pågick nu förberedelserna till kvällens The Last Post, som är namnet på den hyllning till alla de stupade soldaterna, som dog vid striderna i Ypres Salient. Prick kl 20.00 varje kväll sedan 1928 stoppas all trafik genom valvbågen och ett tapto ljuder. Och sen hade tyskarna mage att återkomma hit och ockupera Ypres under Andra världskriget!
Nu marscherade skotska och brittiska musikkårer och kransar lades ner, framburna av representanter från olika grupperingar i samhället. Det hela var gripande! Mörkret hade nu fallit och vi gick med dröjande steg tillbaka till vår väntande buss.
Åter tillbaka till Kortijk gick en del i sällskapet ut och åt middag på olika restauranger i stans äldre delar. Andra föredrog att sätta sig i hotellets matsal för att sedan lätt kunna snubbla upp till sina rum.