Dag 2 Fredagen den 21 september Efter en rejäl belgisk frukostbuffé begav vi oss av kl 9.00, efter att Anders räknat in sina mannar! På vägen ut ur Bryssel passerade vi den ståtliga Koekelbergbasilikan. Vi noterade också att stan var fylld av både stora och små gröna oaser. Nära hälften av Bryssels areal består av träd och grönytor.
Ute på motorvägen kunde vi också se att Madeleine hade alldeles rätt, när hon tidigare berättade att alla motorvägar - och de är många i Belgien -, kantas av lyktstolpar. Ett resultat av elöverskott, Belgien har många kärnkraftverk! Vi passerade över floden Schelde och körde ut mot Brygge. Chauffören satte av oss alldeles utanför Brygges centrum, eftersom där råder bussförbud i de trånga gränderna.
Vi fick en behaglig bensträckare in mot Markt i vackra omgivningar. Här fanns andra transportmedel att se upp för! Ett virrvarr av kanaler och vackra broar överallt!
På Markt reste sig ett jättehögt klocktorn - Belfort!
Mätta av intryck men med hungriga magar, satte vi oss ned på en restaurang vid floden Dijver, som rinner genom stan. Vi beställde in Moules frites - nationalrätten - med ett lass av musslor kokta i vitt vin i en stor kastrull, som också tjänade som tallrik. Till detta ett nära nog lika högt berg av pommes frites med en underbar majonäs att doppa dem i. Mums! Dags att återvända till bussen för att fortsätta till Ostende. Många av våra resenärer var goda historieberättare, som förvandlade transportsträckorna till ren underhållning! Göran berättade makabra tandhistorier och lärde oss hur uttrycket Waterlootänder uppkom!
Väl i Ostende begav vi oss ned till Nordsjöstranden med sitt breda promenadstråk och där utanför en vidsträckt sandstrand. Vi samlades kring Johan i den ljumma havsbrisen. Han förmedlade på sitt otroligt kunniga sätt, de krigshändelser, som en gång utspelat sig här.
Vi gled sedan sakta ut ur staden och tog en titt på hamnområdet.
Anders gav oss en liten föreläsning om det belgiska ölet med dess historia och mängd av sorter. På vägen mot Frankrike och Dunkerques stränder, stannade vi till vid Mannekensvere - ett rastställe vid vägen, där vi fick litet förfriskningar.
Under den fortsatta vägen, fick vi en fantastisk föreläsning av Johan igen. Utan hans djupa kunskaper och hans vägledning i historien, skulle inte resan getts det innehåll, den nu fick med så mycket att ta med sig hem i bagaget! I Dunkerque öppnade sig ännu en fantastisk Nordsjöstrand! Vi rusade genast som barn ut i sanden och ner mot vattnet och plockade snäckor och njöt av vinden! Kanske för att från våra näthinnor fördriva de svart/vita bilderna av det, som hade utspelat sig här våren 1940.
Kristian fick ett kort ögonblick av inspiration!
Vi dröjde oss kvar i det längsta innan det var dags att tömma sanden ur skorna! Tillbaka till Belgien! Johan, alltid lika spirituell, underhöll oss med fotbollens historia sett ur olika synvinklar!
Nästa anhalt var Ypres, dit vi anlände vid 16.30-tiden! Trånga gator, trånga torg! Lennart tog saken i egna händer! Inte utan konsekvenser... aja baja...
Men bussen kunde parkera alldeles intill museet In Flanders Fields, som var vårt nästa besöksmål! I entrén fick vi var sitt poppyarmband som inträdesbiljett! Museet hade vinnlagt sig om att inte bara beskriva händelserna från Första världskrigets slagfält, utan även lagt in interaktiva moment i utställningarna. Där fanns mycket som berörde en besökare genom att skildra soldaternas fruktansvärda villkor vid fronten. Särskilt var det de svart/vita fotografierna som gjorde intryck med bildens förmåga att fånga verkligheten utan ord.
Vi lämnade museets värld av våld, lidande och död och flydde in i den närbelägna katedralen St Martin, för att få möjlighet att påminnas om människans mer uppbyggliga krafter. Katedralen blev i september 1917 helt utbombad.
Ute på gatan hördes nu en avlägsen militärorkester och strax tågade en musikkår förbi. Det visade sig att man tränade inför morgondagens ceremoni The Last Post!
Under bussresan till Kortrijk läste Lennart vidare i Jolo:s bok Jolo i Europa. Ibland handlade det om det vemod och den sorgsna melankoli, som Jolo ibland upplevde under sina ensamma resor, om hans längtan efter familjen. Människan Jolo blev helt levande och närvarande för oss där i bussen. I Kortrijk tog vi in på Park Hotel mitt emot den överdimensionerade järnvägsstationen. Incheckning, rumsstandard, restaurang - allt betygsattes och befanns OK!
På kvällen åt vi gemensam middag på hotellet. Gott och mycket trevligt! Av någon outgrundlig anledning kom först vin/öl in och sedan gick tiden och slutligen efter så där 1-2 timmar anlände maten!? Det blev som alltid en glad och uppsluppen gemenskap hela kvällen!