Guinea. Geografi.

Guinea https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/guinea/ Guinea vid västafrikanska kusten har rika naturtillgångar och ekonomin baseras främst på mineralbrytning. Landet beräknas ha en tredjedel av världens tillgångar på bauxit, som är råvara till aluminium. Men auktoritära, militärstödda regimers ekonomiska vanskötsel under många decennier har gjort landet utfattigt. 2010 genomförde Guinea sitt första demokratiska presidentval, men vägen till en fungerande demokrati ser ut att bli lång. Geografi Guinea är till ytan något större än Norrland. Landet gränsar mot Liberia och Sierra Leone i söder, Guinea-Bissau och Senegal i norr och Elfenbenskusten och Mali i öster. Naturen är varierad. Grunda floder och fjordar med mangroveträsk genomskär kusten mot Atlanten. Många av mangroveträsken har dock försvunnit och ersatts av risodlingar. Innanför kustslätten reser sig bergsplatån Fouta Djallon, där de stora västafrikanska floderna Niger, Gambia och Senegal har sina källor. Sahelregionens savanner breder ut sig i nordöst medan tropisk regnskog täcker landets sydöstra delar. Längst i söder reser sig ett bergsmassiv, det malmrika Nimba. Bergssluttningarna har ett rikt växt- och djurliv och berget har satts upp på Unescos lista över världsarv. Där finns flera arter som inte förekommer någon annanstans, bland annat schimpanser som använder stenar som verktyg. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/guinea/skriv-ut-alla-kapitel/ 1/40

Yta 245 857 km2 (2017) Tid svensk - 1 timme Angränsande land/länder Guinea-Bissau, Senegal, Mali, Elfenbenskusten, Liberia, Sierra Leone Huvudstad med antal invånare Conakry 2 100 000 (uppskattning 2012) Övriga större städer NGuékédou (347 000 inv), Nzerékoré (280 000 inv), Kankan (241 000 inv), (uppskattning 2012) Högsta berg Nimba (1752 m ö h) Viktiga floder Senegal, Niger Klimat Klimatet är i huvudsak tropiskt med riklig nederbörd längs kusten. Där ligger huvudstaden Conakry som är känd för sin väldiga årsnederbörd på över 4 000 mm, varav mer än hälften faller i juli och augusti. I inlandet, kring högplatån Fouta Djallon är nederbörden måttligare, cirka 1800 mm om året, trots att regnperioden är längre, omkring sju månader. I savannregionen är regnperioden kortare. I regionen Guinée Forestière i sydöst är klimatet subtropiskt. Temperaturerna är betydligt högre längs kusten än i inlandet. Under den torra tiden blåser ökenvinden harmattan in över landet. FAKTA KLIMAT Medeltemperatur/dygn Conakry 28 C (april), 25 C (aug) Medelnederbörd/månad Conakry 1300 mm (juli), 3 mm (jan) https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/guinea/skriv-ut-alla-kapitel/ 2/40

Befolkning och språk Guinea har en ung befolkning. 2014 var nästan 43 procent av befolkningen under 15 år. Större delen av invånarna bor i den mellersta delen av landet. En folkräkning gjordes i mars 2014, men än så länge har bara preliminära delresultat presenterats. De siffrorna visade att Kankan, som president Alpha Condé kommer ifrån, var landets folk rikaste region. Den politiska oppositionen anklagade myndigheterna för att överdriva invånarantalen i regeringsvänliga områden för att kunna vinna fördelar i de kommande valen (se Aktuell politik). Det finns ett tjugotal folkgrupper i Guinea. De största är fulani (eller peuhl) och malinké. Fulani livnär sig främst som boskapsskötare på högplatån Fouta Djallon, men är numera också starka inom handeln. Malinké (eller mandingo) bor främst på savannerna i nordöst. De lever i ett strängt rangordnat samhälle och livnär sig på jordbruk. Det tredje största folket är susu (soussou)som återfinns i kustområdet. Susu är huvudsakligen jordbrukare, fiskare och handelsmän. I skogsområdena i sydöst bor en rad mindre folk, bland annat kissi och kpelle (guerzé). Det finns även en libanesisk minoritet samt en del fransmän och andra européer. I huvudstaden och andra större städer, som Kankan, samt i skogsregionen i sydöst, är befolkningen relativt blandad. Men människor bor vanligtvis i områden som domineras av den egna folkgruppen och äktenskap över folkgränserna är tämligen ovanliga. Det hårda förtrycket under Sékou Tourés styre (1958 1984) fick upp till en miljon guineaner att lämna landet. Även idag är det många guineaner som ger sig av mot Europa, på jakt efter ett bättre liv. Sedan gammalt råder starka spänningar mellan malinké och fulani, något som bidrog till våldsamheter i samband med presidentvalet 2010 (se Aktuell politik). Men det fanns också en rad exempel på hur människor från olika folkgrupper skyddade varandra. Fulani är en ekonomiskt stark grupp och dominerar stora delar av näringslivet. När Touré på 1970-talet förbjöd all privat handel sökte många från malinké sig till statsförvaltningen, medan människor som tillhörde fulani bosatte sig utomlands, i såväl grannländerna som i Europa och Nordamerika. När det statliga monopolet på handeln slopades på 1980-talet var fulani den folkgrupp som hade kapital nog att starta affärsverksamheter samtidigt som de kunde dra fördel av ett internationellt nätverk. 2013 skakades området Guinée Forestière av våldsamma konflikter mellan den kristna/animistiska folkgruppen guerzé och de muslimska konianke. Minst 95 människor dödas (se Kalendarium). På 1990-talet och i början av2000-talet tog Guinea emot flera hundratusen flyktingar från inbördeskrigen i Liberia, Sierra Leone, Guinea-Bissau och Elfenbenskusten. De flesta av dem har dock återvänt hem sedan fredsavtal slutits. 2015 fanns det enligt FN:s flyktingorgan UNHCR cirka 16 000 flyktingar i landet, varav en stor del kom från Elfenbenskusten. Franska är officiellt språk men det finns en rad inhemska språk, varav malinké, fulani, susu och kissi är störst. FAKTA BEFOLKNING OCH SPRÅK Antal invånare 12 395 924 (2016) https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/guinea/skriv-ut-alla-kapitel/ 3/40

Antal invånare per kvadratkilometer 49 (2014) Andel invånare i städerna 37,7 procent (2016) Nativitet/födelsetal 36,4 per 1000 invånare (2015) Mortalitet/dödstal 11,5 per 1000 invånare (2013) Befolkningstillväxt 2,5 procent (2014) Fertilitetsgrad 4,9 antal födda barn per kvinna (2013) Andel kvinnor 49,9 procent (2014) Förväntad livslängd 59 år (2015) Förväntad livslängd för kvinnor 60 år (2015) Förväntad livslängd för män 59 år (2015) Folkgrupper fulani 40%, malinké 30%, susu 20% samt mindre folk som kissi, kpelle m fl (osäkra siffror) Språk franska är officiellt språk Religion 1 1. bland de inhemska språken märks malinke och susu Guinea är en sekulär stat, där religionsfrihet garanteras i författningen, och respekteras vanligtvis. Majoriteten av invånarna är muslimer (65 85 procent enligt olika källor). I Guinea liksom på många andra håll i Västafrika präglas islam av sufismen, en fromhetsriktning präglad av mysticism. Anhängarna förväntas ägna sig åt askes och meditation. De flesta muslimer tillhör majoritetsinriktningen sunni, men antalet shiamuslimer har ökat på senare år. Traditionella inhemska religioner med förfädersdyrkan och andetro är fortfarande starka i Guinea, framför allt bland malinké samt mindre folk i sydöst. Upp till 10 procent av invånarna är kristna. De flesta av dem är katoliker, varav merparten återfinns i de större städerna, men det finns också mindre protestantiska samfund, som anglikaner och baptister. Även bland muslimer och kristna lever ofta inslag av traditionella trosföreställningar kvar. Både muslimska och kristna högtider firas. Äktenskap över religionsgränserna är vanliga. Rapporter har kommit om viss diskriminering av icke-muslimer vid tillsättning av statliga tjänster. Det kan också vara svårt för muslimer att konvertera till en annan tro. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/guinea/skriv-ut-alla-kapitel/ 4/40

Under ebolaepidemin förbjöds traditionella begravningar, där de sörjande tar på den döde, på grund av risken för smittspridning (se även Sociala förhållanden). Utbildning Utbildningsnivån är låg och majoriteten av guineanerna kan inte läsa och skriva. Analfabetismen är högre bland kvinnor än bland män och har ökat på senare år. Det råder stor brist på lärare och skolor. Ungefär fyra barn av fem barn börjar i den sexåriga grundskolan vid sju års ålder. Bara omkring var tredje elev fortsätter till högre stadier (lycée) på fyra respektive tre år. Enligt FN:s barnfond UNICEF slutar nästan var tredje elev skolan i förtid, ofta för att de måste bidra till familjens försörjning. Fler pojkar än flickor deltar i undervisningen. Flickorna är särskilt få på landsbygden. För att hindra smittspridning under ebolaepidemin (se Sociala förhållanden) hölls skolorna stängda under ett halvår 2014, och öppnades på nytt först i början av 2015. En del elever erbjöds extraundervisning i franska och matematik via radio för att de skulle kunna ta igen det de missat. Klasserna är stora, i genomsnitt 44 elever. Formellt är skolan avgiftsfri, men föräldrar måste betala för skoluniformer, material och resor till och från skolan. Undervisningen sker på åtta olika lokala språk. Lärarlönerna är låga och det är inte alltid skolpersonalen får betalt i tid. I en del fall har lärare blivit helt utan lön i mer än ett halvår. Sedan 1984 är oberoende skolor tillåtna. Muslimska skolor finns i hela landet. Koranskolorna, ingår inte i det statliga utbildningsväsendet, men de erbjuder i vissa fall utbildning motsvarande grundskola. En del nya koranskolor, så kallade madrasas, finns också, och drivs med stöd från bland annat Saudiarabien, Kuwait och andra Gulfstater. De undervisar dock bara i arabiska och islam. Många av barnen som går där deltar också i undervisningen inom det allmänna skolsystemet. Det finns också en del kristna skolor i Conakry som dock inte fick något statligt stöd för sin verksamhet. Ingen religionsundervisning ges i de statliga skolorna. Guinea har två universitet, ett i Conakry och ett i Kankan. Det finns även några högskolor. Många studenter söker sig utomlands, framför allt till Frankrike. FAKTA UTBILDNING Andel barn som börjar grundskolan 75,1 procent (2013) Antal elever per lärare i grundskolan 44,2 (2013) Läs- och skrivkunnighet 25,3 procent (2010) Kostnader för utbildning i andel av BNP 3,5 procent (2013) Kostnader för utbildning i andel av statsbudgeten 14,1 procent (2013) Kultur https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/guinea/skriv-ut-alla-kapitel/ 5/40

Dans och musik är viktiga delar av kulturlivet. På 1960- och 1970-talet "återupptäcktes" folkmusiken i länder som Mali, Senegal och Guinea. Resultatet blev en helt ny afrikansk pop som sedan 1960-talet har kommit att erövra världen med namn som Bembaya Jazz National och Mory Kanté. Unga rapartister som Phaduba Keita och Ablaye M'baye (aka Skandal) skriver texter som kritiserar makthavarna. Till de nya stjärnorna som gjort internationell karriär hör Sia Tolno och Maxi Krezy. Traditionellt är växelsång med inslag av improvisation och stämsång är typiskt för guineansk musik. Landets musikaliska traditioner har påverkats av både muslimsk och västerländsk musik genom introduktionen av muslimska sträng- och blåsinstrument samt västerländska elektroniska instrument. Guinea har en rik muntlig berättartradition som utgör grund för den moderna litteraturen. Landets mest kända författare är Camara Laye och D T Niane. Guinea var ett av de första länderna i Afrika söder om Sahara som började utveckla en filmindustri. Men utvecklingen kom av sig under Sékou Tourés hårda diktatur (se Modern historia). Till de främsta regissörerna idag hör Mohamed Camara och Cheick Doukoure som båda är verksamma i Frankrike, samt Mamady Sidibe och Cheik Fantamady Camara. Den senares film Il va pleuvoirt sur Conakry (Moln över Conakry) handlar om motsättningar mellan modernitet och tradition i samhället. Massmedier Formellt råder yttrandefrihet och en ny lag från 2010 ska göra det lättare att starta tidningar. Genom åren har mediernas frihet begränsats på olika sätt, journalister har gripits och tidningar har stängts. Läget förbättrades efter den demokratiskt valda regeringens tillträde 2011, men fortfarande sätts tydliga gränser för vad som får sägas, bland annat genom strikta förtalslagar och det är också förbjudet att publicera falska uppgifter. Samtidigt förekommer det att medier bidrar till att underblåsa spänningar i samhället. Låga löner och dåligt utbildade journalister har skapat en del etiska problem, bland annat att journalister tar emot mutor för att inte skriva om känsliga ämnen. Under valkampanjen 2010 gavs samtliga partier utrymme i de statliga medierna. Men när oroligheter bröt ut kring den andra valomgången infördes tillfälligt undantagstillstånd (se Aktuell politik) och flera journalister från privata medier greps. Efter ett mordförsök på president Alpha Condé 2011 förbjöd det statliga medierådet CNC (Conseil nationale de communication) medierna att rapportera om det som hade hänt. Förbudet hävdes först efter protester både inom landet och från andra länder. Även i samband med parlamentsvalet 2013 förekom hot och trakasserier av journalister, i en del fall från landets säkerhetsstyrkor eller anhängare av olika partier. En del radiostationer tvingades stänga, och deras anställda greps. Sedan dess har myndigheterna visat en större vilja att ingripa mot dem som hotar och trakasserar medierna, även om presidenten avfärdat kritik från internationella organisationer som verkar för pressfrihet. Medierådet CNC har också haft en tendens att vidta straffåtgärder mot medier som inte stödjer regeringen. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/guinea/skriv-ut-alla-kapitel/ 6/40

2014 dödades tre mediearbetare, tillsammans med fem vårdarbetare, när de besökte en by i sydöstra Guinea för att informera om hur människor skulle skydda sig mot ebolaviruset. Bybornas rädsla för gruppen som de trodde var där för att sprida sjukdomen tros ha lett till mordet. Militären ingrep dock senare för att hindra en grupp journalister och advokater att forska vidare i fallet. I början av 2016 sköts en reporter på nättidningen Guinee7.com ihjäl av en okänd gärningsman i när han bevakade oppositionspartiet UFDG:s partikongress där bråk uppstod (se även Politiskt system). Guinea hamnade 2015 som nummer 102 av 180 länder på Reportrar utan gränsers index över pressfriheten i världen. De största medierna är statliga, men sedan 2006 är privata radio- och TV-kanaler tillåtna. Det finns ett trettiotal tidningar i landet, som alla har små upplagor, oregelbunden utgivning och läses mest i Conakry. Enstaka fotokopierade artiklar från olika tidningar är ett billigare alternativ för dem som inte har råd. Till de statliga tidningarna hör, regeringsorganet Horoya (Frihet) som är den enda dagstidningen landet, och Journal Official de Guinée som publiceras varannan vecka. Det finns flera privata tidningar och tidskrifter: den satiriska Le Lynx, Le Jour och La Nouvell Tribune. Höga tryckkostnader skapar problem för alla tidningar. Ett tjugotal nättidningar, som ofta har sin bas utanför Guinea, har på senare år blivit allt viktigare för nyhetsrapporteringen. GuineeConakry.info tillhör dem som har störst genomslag. Eftersom läskunnigheten är låg är det radion som når flest invånare. Det statliga radio- och TV-bolaget Radiodiffusion-Télévision Guinéenne (RTG) sänder program på franska och en rad inhemska språk. Radion har också sändningar på engelska, portugisiska och arabiska. Det finns även flera privata radiostationer, bland annat Espace FM. Den privata Espace TV, som ofta undersöker korruptionsaffärer inom den offentliga sfären, har inte fått sändningstillstånd i Guinea, men går att se via satellit. Guineanerna lyssnar också på utländska radiostationer. Utländska TV-kanaler finns tillgängliga via satellit eller kabel, men få har råd att ha dem. Det finns inga restriktioner för internet, men utanför huvudstaden är det få guineaner som har tillgång till nätet. FAKTA MASSMEDIER Pressfrihetsindex 32,6 (2015) Antal mobilabonnemang per 100 invånare 72,1 (2014) Antal internetanvändare per hundra invånare 1,7 (2014) Äldre historia I Guinea finns fynd som visar att landet var bebott redan för flera tusen år sedan. Mellan 1000-talet och 1500-talet växlade makten över området mellan tre olika västafrikanska riken. På 1800-talet koloniserades Guinea av Frankrike, som dock hade mött starkt motstånd från den inhemska befolkningen. När Frankrike 1958 lät sina kolonier välja mellan självstyre eller fullt oberoende https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/guinea/skriv-ut-alla-kapitel/ 7/40

valde Guinea det senare. Den gamla kolonialmakten bröt kontakterna med landet som blev allt mer isolerat. Makten hamnade i händerna på en vänsterledare, Sékou Touré, som styrde Guinea med hård hand. Fynd av stenredskap från 4000-talet f Kr vittnar om att Guinea har varit bebott sedan dess, men landets kända historia tar inte sin början förrän på 800-talet e Kr. Då beboddes Guinea av folket baga, som efter hand fördrevs mot kusten av invandrande susu- och malinkéfolk från öster och norr. Från 1000-talet och 500 år framåt var Guinea i tur och ordning en del av de västafrikanska rikena Ghana, Mali och Songhai. Genom Maliriket nåddes området av islam, men religionen spelade inte någon större roll i Guinea förrän på 1700-talet. Militanta medlemmar av fulani-folket startade då ett heligt krig för att sprida islam från sitt fäste på bergsplatån Fouta Djallon. Fulani skapade ett vidsträckt rike som bestod in på 1800-talet. De första européerna kom till Guineakusten 1445. Det var portugiser som började byta till sig slavar och guld. I början av 1800-talet upprättade fransmän och britter handelsstationer längs kusten. Frankrike ville införliva Guinea i Franska Västafrika, men när franska trupper trängde in i landet mötte de hårt motstånd från den mäktige malinkéledaren Samory Touré. Med sin armé höll han ut mot fransmännen i ett årtionde innan Guinea 1890 blev en fransk koloni. Koloniseringen av Guinea blev en lönsam affär för Frankrike. Plantager anlades där jordnötter, kaffe och palmolja odlades för export. Dessutom bedrevs handel med diamanter och guld och från slutet av 1930-talet även med bauxit. Det skapades också en inhemsk elit med fransk utbildning. Ett västafrikanskt antikolonialt parti bildades i Mali 1946 av bland andra den unge guineanske fackföreningsledaren Sékou Touré, som hävdade att han var släkt med den legendariske malinkéledaren Samory Touré. Året därpå bildade Touré Guineas demokratiska parti (PDG). Vid valet i Guinea 1957 fick PDG 57 av 60 mandat. Guinea blir självständigt Året därpå lät Frankrike sina kolonier välja mellan att omedelbart bli självständiga eller ingå en union med Frankrike och då få inre självstyre och ekonomiskt stöd. Som enda land bland tolv franska kolonier vände Guinea Paris ryggen. I oktober 1958 utropades landets självständighet. Frankrike svarade med att avbryta sitt ekonomiska stöd till Guinea och blockera dess utrikeshandel. Den franska regeringen tog också hem sina experter och lät förstöra arkiv och teknisk utrustning. Touré förbjöd alla partier utom sitt eget, det marxistiska PDG. Makten centraliserades till partiledningen och till presidenten personligen. Stora delar av den utbildade eliten lämnade landet. Förlusten av det franska stödet och Tourés förstatligande av näringslivet ledde till en kraftig ekonomisk nedgång. I sin isolering fick landet till en https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/guinea/skriv-ut-alla-kapitel/ 8/40

början bistånd endast från Sovjetunionen. I och med att Guinea 1960 lämnade den så kallade franc-zonen blev den egna valutan värdelös utanför landets gränser. Smuggling, spekulation och svartväxling ökade i omfattning och det ekonomiska läget förvärrades. 1965 bröts alla förbindelser med Frankrike sedan Touré anklagat fransmännen för att intrigera mot honom. Han överlevde flera kuppförsök. Efter ett misslyckat invasionsförsök av exilguineaner 1970 inledde Touré en brutal terrorkampanj på hemmaplan. Misstänkta oppositionella fängslades och dödades. Lik placerades till beskådande utmed huvudstadens gator. Sedan kvinnor i Conakry 1977 demonstrerat mot partiets ekonomiska politik spred sig protesterna i landet. Touré tvingades tillåta viss privat handel och småföretagsamhet. Året innan hade kontakten med Frankrike återupptagits och Guineas utrikespolitiska isolering bröts gradvis. Modern historia När Guineas starke man Sekou Touré avled 1984 tog militären makten i en kupp. Även landets nye ledare Lansana Conté förde en strikt regim, även om han efter protester tvingades införa flerpartidemokrati. När Conté dog 2008 tog militären makten på nytt. Den nya juntan utlovade fria val, men slog till hårt mot alla som opponerade sig. Efter ett mordförsök mot juntaledaren Moussa Dadis Camara tog en övergångsregering över som förberedde demokratiska val. Presidentvalet, som vanns av Alpha Condé, utlöste dock våldsamheter med etniska förtecken. Militärkupp 1984 President Sekou Touré avled 1984 och medan ledningen för Guineas demokratiska parti (PDG) diskuterade tänkbara efterträdare tog en grupp officerare makten. Ny president blev överste Lansana Conté, medan en annan överste Diarra Traoré blev premiärminister. De nya ledarna ville uppmuntra ett privat näringsliv och vände sig till väst för att få bistånd. Många politiska fångar frigavs och mycket tydde på att Guinea var på väg mot ett mer öppet politiskt klimat. Sedan Conté avskaffat premiärministerposten försökte Traoré 1985 ta makten i en kupp. Den misslyckades och Traoré och flera andra personer avrättades. Flerpartisystem införs Landets skulder tvingade fram hårda ekonomiska åtstramningar i samarbete med Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken. Missnöjet med regimen växte och i början av 1990-talet gav Conté efter för krav på att införa ett flerpartisystem. Åtta kandidater deltog i presidentvalet 1993. Conté fick över hälften av rösterna, sedan resultatet ogiltigförklarats i ett område där oppositionen var stark. I parlamentsvalet 1995 vann hans Enhets- och framstegspartiet (PUP) 71 av de 114 platserna. Näst största parti blev Guineanska folkets samlingsparti (RPG), som leddes av Alpha Condé. 1996 revolterade delar av militären mot Conté. Upproret krävde ett femtiotal dödsoffer, innan presidenten gick med på revoltörernas krav på högre löner. Efter det vinnlade han sig om militärens stöd. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/guinea/skriv-ut-alla-kapitel/ 9/40

Massavskedanden inom den offentliga sektorn och hög arbetslöshet skapade en explosiv social situation i städerna. Trots det omvaldes Conté som president 1998. Både inför och efter valet lät regimen fängsla meningsmotståndare, bland dem Condé. PUC vann klart i det parlamentsval som hölls 2002 och som bojkottades av de största oppositionspartierna. Conté ställde upp i presidentvalet 2003. Som väntat vann han stort, men bara en annan kandidat ställde upp sedan alla andra underkänts av Högsta domstolen. Sämre ekonomi, folkliga protester Efter valen fortsatte ekonomin att försämras, vilket väckte nya folkliga protester. I december 2004 utsågs Cellou Dalein Diallo till ny premiärminister. Hans huvuduppgift var att få ordning på ekonomin, men han tog även initiativ till en dialog med oppositionen. Sommaren 2005 utlöste stora prishöjningar på mat och bränsle en rad strejker och gatuprotester. Året efter tillkännagav Conté genom ett dekret att premiärministern skulle få större befogenheter, samtidigt som han avskedade Diallo. Enligt bedömare hade premiärministerns förslag till ny ekonomisk politik utmanat den inre kretsen kring presidenten. Inflationen gjorde det allt svårare för vanliga guineaner att klara sitt uppehälle. Fackföreningarna Guineanska arbetares nationella federation (CNTG) och Guineanska arbetares union (USGT) spelade från 2006 en allt större roll i protesterna mot regeringen. Efterhand anslöt sig allt fler invånare till demonstrationerna. Polis och militär slog till hårt mot protesterna och i samband med en strejk i början av 2007 dödades ett 60-tal människor. Conté tycktes först gå oppositionen till mötes, för att sedan visa att han inte tänkte ge ifrån sig någon makt. Sedan en ny generalstrejk utlysts i februari införde regimen undantagstillstånd och beordrade armén att återupprätta ordningen. Ett stort antal människor sköts ihjäl av säkerhetsstyrkorna. Strejken avblåstes sedan presidenten i februari lovat att utse en ny premiärminister. Den före detta diplomaten Lansana Kouyaté utsågs till ny premiärminister. Varken Conté eller Kouyaté hade dock full kontroll över militären, som plundrade och trakasserade civilbefolkningen. Läget förbättrades sedan Conté avskedat arméledningen och befordrat tusen soldater. Rege ringen lyckades även förbättra kontakterna till Världsbanken och IMF, men för vanliga guineaner gjorde det liten skillnad. Conté avlider, ny militärkupp Parlamentets mandat löpte ut i juni 2007, men inget val hölls. Höga priser på mat och bränsle utlöste nya protester hösten 2008. När Conté avled i slutet av samma år genomförde en grupp officerare en kupp, ledd av kapten Moussa Dadis Camara, som utlovade fria val och kamp mot korruption. Till en början välkomnade många guineaner kuppen, men snart uppstod tvivel på om juntan var beredd att ge upp makten. Sedan Camara antytt att han tänkte kandidera i presidentvalet samlades tiotusentals människor i Conakry i september 2009 för att protestera mot det. Militär sattes in mot demonstranterna och 157 människor sköts ihjäl och över tusen skadades. Flera viktiga biståndsgivare avbröt nu sitt stöd till landet. I december 2009 sköts Camara av en nära medarbetare, men han överlevde och fördes till Marocko för att få vård. Ett skäl till dådet sades vara att attentatsmannen befarade att han ensam skulle få skulden för massakern några månader tidigare. Regeringsmakten togs tillfälligt över av överste Sékouba Konaté som banade väg för ett övergångsstyre som skulle förbereda fria val och skriva en ny författning. Demokratiska val och etniska oroligheter https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/guinea/skriv-ut-alla-kapitel/ 10/40

Presidentval utlystes till i juni 2010. 24 kandidater ställde upp, men kampen stod mellan Alpha Condé från RPG, och Cellou Dalein Diallo från Guineas demokratiska krafter (UFDG) och Sidya Touré från Republikanska krafters union (UFR). Diallo vann med 44 procent av rösterna mot 18 procent för Condé. Eftersom ingen av dem hade fått mer än hälften av rösterna måste en andra valomgång hållas. Anklagelser om fusk kom från 20 kandidater, men internationella observatörer gav valet godkänt. Den andra valomgången hölls den 7 november, efter att ha flyttats flera gånger. Under tiden bröt våldsamheter ut på flera håll i landet. Motsättningarna var starkast mellan malinké, den folkgrupp som Condé tillhör, och Diallos folk fulani. Båda kandidaterna manade till lugn, men Diallo anklagade säkerhetsstyrkorna för godtyckliga gripanden av hans anhängare och för att ha provocerat fram våldet. Inför valet hade Condé lyckats samla stöd från 16 partier som samlades under namnet Regnbågsalliansen. Han spelade också på oron hos andra folkgrupper om att fulani, som är en ekonomiskt stark grupp, skulle kontrollera både ekonomin och politiken om Diallo vann valet. Condé vann med 52,5 procent av rösterna, men Diallo vägrade att godkänna resultatet. Rapporter om oroligheter kom från flera håll och tiotals människor dödades, vilket fick myndigheterna att införa undantagstillstånd. De flesta av offren kom från fulanifolket och det var åter armén och andra säkerhetsstyrkor som anklagades för att ligga bakom det mesta av våldet. Högsta domstolen slog den 2 december fast att Condé hade vunnit valet och Diallo godtog domstolen utslag. Undantagstillståndet hävdes den 10 december och läget i landet normaliserades. Politiskt system 1984 tog överste Lansana Conté makten i en kupp och styrde sedan landet med hårda metoder, även efter att flerpartidemokrati formellt hade införts 1992. När Conté avled 2008 tog militären över på nytt, men juntan föll ett drygt år senare och en delvis civil övergångsregering kunde föra landet mot demokrati. Även om flera val har hållits sedan dess har det demokratiska systemet stora brister och det råder starka spänningar mellan regeringen och oppositionen. Författningen från 2010 godkändes genom ett dekret från övergångs regeringens ledare Sékouba Konaté (se Modern historia). Den hade utarbetats av Nationella övergångsrådet (Conseil national de transition, CNT) som fungerade som lagstiftande organ i väntan på parlamentsval (som hölls 2013). I rådet, som hade 150 medlemmar ingick representanter för bland annat fackföreningar, politiska partier, näringslivet och militären. Enligt den är presidenten statschef och väljs i allmänna val för fem år. Hen kan ställa upp för omval en gång. Presidenten utser en premiärminister som leder rege ringen och som föreslår ministrar, vilka måste godkännas av presidenten. För att kunna väljas till presidentämbetet måste en kandidat ha fyllt 35 år. Den lagstiftande makten ligger hos nationalförsamlingen som också väljs för fem år. Av nationalförsamlingens 114 ledamöter väljs 38 från särskilda listor i majoritetsval, medan övriga 76 utses från partilistor enligt proportionell metod. Den nya författningen stadgade också att det skulle finnas en valkommission (Ceni), ett människorättsorgan och en författningsdomstol som skulle vara oberoende av den politiska makten. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/guinea/skriv-ut-alla-kapitel/ 11/40

Landet är indelat i åtta administrativa enheter, varav huvudstaden Conakry utgör en, och 33 mindre enheter, prefekturer. Den politiska scenen Lansana Conté, president 1984 2008, styrde Guinea med auktoritära metoder. Han byggde upp ett system med omfattande korruption där både den ekonomiska eliten och militären gynnades av att allt fortsatte som förut. I takt med att de ekonomiska villkoren hårdnade i början av 00-talet tilltog protesterna mot Contés regim. Fram till dess hade det varit ovanligt att guineanerna öppet markerade sitt missnöje. Det hårda förtrycket både under Conté och hans företrädare Sekou Touré styre 1960 1984 hade skapat ett samhälle där rädslan för att utmana makthavarna var djupt rotad. Det finns ett trettiotal partier i Guinea, men politiska ideologier spelar liten roll. De flesta av partierna är förknippade med en folkgrupp och etniska spänningar har flera gånger lett till våldsamheter, framför allt under presidentvalet 2010 (se Modern historia). Motsättningarna har underblåsts av föreställningen om att den folkgrupp som presidenten tillhör kommer att gynnas politiskt och ekonomiskt. I presidentvalet 2010 bröt våldsamma oroligheter bröt ut kring den andra valomgången. Spänningarna spetsades till av att de största folkgrupperna stödde var sin kandidat: malinké stod bakom Alpha Condé, medan fulani samlades kring Cellou Dalein Diallo (se även Aktuell politik). Det faktum att Condés segermarginal var så pass liten tillsammans med fuskanklagelser gjorde att fulani kände sig bestulna på makten. Fulani, som är ekonomiskt starka, är den enda av de större folkgrupperna i landet som inte innehaft makten. Ett skäl till att Condé vann kan också ha varit att han kunde utnyttja andra guineaners rädsla för att bli dominerade av fulani. De etniska motsättningarna underblåstes också av föreställningen om att den folkgrupp som presidenten tillhör kommer att gynnas politiskt och ekonomiskt. Ett problem efter presidentvalet var att fulani både kände sig uteslutna från makten och motarbetade både politiskt och ekonomiskt. Till de större partierna hör president Alpha Condés Guineanska folkets samlingsparti (Rassamblement du Peuple de Guinée, RPG), grundat 1980. Condé var under lång tid den demokratiska oppositionens främsta namn och han har tidigare levt långa perioder i exil där han bland annat undervisade på Sorbonneuniversitetet i Paris. I slutet av 1990-talet satt han fängslad i 28 månader av politiska skäl. I presidentvalet 2010 kunde han vinna genom att samla stöd från 16 partier som bildade Regnbågsalliansen. Samarbetet föll dock samman och i parlamentsvalet 2013 ställde RPG, som är starkast bland malinkéfolket, upp på egen hand. Den förre premiärministern Cellou Dalein Diallo leder Guineas demokratiska krafter (Union des Forces Démocratique de Guinée, UFDG) som bildades 2002 då Unionen för framsteg och förnyelse (Union pour le Progrès et le Renouveau, UPR) splittrades. Bägge partier na har flest anhängare bland fulani. UFDG har på senare år skakats av en konflikt mellan partiledaren och UFDG:s tidigare vice partiledare Bah Oury, som kritiserat Diallos sätt att leda partiet. Oury uteslöts ur UFDG i början av 2016. Han dömdes 2011 i sin frånvaro till livstids fängelse för inblandning i ett mordförsök mot president Condé. Han benådades dock av presidenten och har kunnat återvända hem. Ett bråk vid UFDG:s kongress 2015 ledde till att en journalist sköts ihjäl. Republikanska styrkors union (Union des Forces Républicaines, UFR) leds av en annan före detta premiärminister, Sidya Touré, och är starkast bland susu och baga. Även Partiet för hopp och nationell utveckling (Parti de l Espoir pour le Développement National, PEDN), leds av en tidigare rege rinsgchef, Lansana Kouyaté, och har många anhängare bland malinké. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/guinea/skriv-ut-alla-kapitel/ 12/40

Rättsväsen Rättssystemet är utformat efter fransk modell men har också inslag av afrikansk sedvanerätt. Domstolarna ska formellt vara oberoende, men i praktiken påverkar politiska hänsyn domsluten. Grova brott prövas av en särskild domstol, Cour d Assise. Det finns också särskilda militärdomstolar. Det är vanligt att brottmål överlämnas till traditionella domstolar där en byäldste fungerar som domare. Korruption är ett stort problem inom rättsväsendet, där lönerna är låga. Rättssäkerheten är överlag dålig och människor har litet förtroende för domstolarna. Rapporter om att säkerhetsstyrkorna gjort sig skyldiga till tortyr, misshandel och andra övergrepp är vanliga, men få fall leder till åtal och ännu färre döms för dessa brott. Polisen och militären har ofta gått hårt fram mot dem som vågat opponera sig mot makthavarna. 2007 sköt presidentgardet ihjäl 140 fredliga demonstranter. Hösten 2009 dödades 157 människor i Conakry samband med protester mot att juntaledaren Camara antytt att han skulle ställa upp som presidentkandidat. De flesta av offren för massakern folkgruppen fulani. Militären rapporterades också ha gjort sig skyldig till misshandel, massvåldtäkter, hot, rån och andra övergrepp. Redan under juntans tid tillsattes en kommission för att utreda händelsen, vars efterspel bidrog till att få juntan på fall (se Aktuell politik). En FN-kommission lade skulden för massakern på Camara, Aboubacar "Toumba" Diakité och överste Moussa Tiégboro Camara. Juntans egen utredning pekade endast ut Diakité. Även Internationella brottmålsdomstolen i Haag utreder händelsen. Flera dödsoffer, det okänt hur många, krävdes också efter det misslyckade mordförsöket mot Camara i slutet av 2009. Även under oroligheterna kring valet 2010 var det militären som stod för det grövsta våldet (se Aktuell politik). Det väckte visst uppseende när de tre domare som utrett massakern I februari 2012 beslöt de tre domare som utrett massakern i Conakry 2009 att åtala överste Moussa Tiégboro Camara för dennes roll i den. Han togs dock inte i förvar utan satt kvar som minister med ansvar för att bekämpa narkotikasmuggling och organiserad brottslighet. Bland dem som också pekats ut som ansvariga för massakern hör den förre juntaledaren Moussa Dadis Camara och dennes gardeschef Aboubacar "Toumba" Chérif Diakité. Ett åtal mot Dadis skulle dock kunna vara känsligt då han fortfarande hade starkt stöd i sin hemregion i sydöst (se Modern historia). I februari 2012 väcktes åtal mot överstelöjtnant Moussa Tiégboro Camara för hans del i massakern 2009. Han fick dock behålla sin regeringspost med ansvar för att bekämpa narkotikahandel och ekonomisk brottslighet. Svåra förhållandena råder i de överfulla fängelserna, även om situationen har förbättrats något på senare år. I Conakry sitter ofta över tusen fångar i ett fängelse med plats för 300. Fångar hålls ofta inlåsta långa tider utan rättegång, det kan i vissa fall handla om 10 år. Det förekommer även att fångar blir kvar i fängelset efter avtjänat straff. De fångar som inte får mat från anhöriga är ofta undernärda. Utanför huvudstaden hålls minderåriga tillsammans med vuxna fångar. Unga kvinnliga fångar utsätts ofta för sexuella övergrepp i fängelserna. Några hundra fångar som gripits under juntatiden frigavs i början av 2010 på övergångsregeringens order. Enligt inhemska och internationella frivilligorganisationer sitter kanske så många som 85 procent av alla fångar i förvar i väntan på rättegång. Flera personer som hade gripits misstänkta för korruption 2009 släpptes året efter utan att några åtgärder vidtogs. Samma sak gäller de högt uppsatta personer som hade gripits för narkotikasmuggling i maj. Dödsstraff kan utdömas för brott som mord och högförräderi. Få avrättningar har gjorts sedan 1984, men sju dödsdomar verkställdes 2001, fem 1995. Det finns flera inhemska människorättsorganisationer varav OGHD tillhör de viktigaste. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/guinea/skriv-ut-alla-kapitel/ 13/40

FAKTA POLITIK Officiellt namn République de Guinée/ Republiken Guinea Statsskick republik, enhetsstat Statschef Alpha Condé (2010 ) Regeringschef premiärminister Mamady Youla (2015 ) Viktigaste partier med mandat i senaste val Guineanska folkets samlingsparti (RPG) 53, Guineas demokratiska krafter (UFDG) 37, Republikanska styrkors union (UFR) 10 resterande platser gick till två mindre partier (2013) Viktigaste partier med mandat i näst senaste val Enhets- och framstegspartiet (PUP) 71, Guineanska folkets samlingsparti (RPG) 19, Unionen för framsteg och förnyelse (UPR) 18 (2002) Valdeltagande 68 % i presidentvalet 2015, 64 procent i parlamentsvalet 2013 Kommande val parlamentsval 2018, presidentval 2020 Aktuell politik Den guineanska demokratin är bräcklig, men landet har sedan 2010 en folkvald president, Alpha Condé. Men det råder fortfarande starka spänningar mellan landets största folkgrupper malinké, som Condé tillhör, och fulani, som dominerar oppositionen. Condé omvaldes som president 2015, men det pågår en ständig dragkamp mellan regeringen och oppositionen om vilka spelregler som ska gälla på den politiska arenan. Omfattande korruption bidrar till den utbredda fattigdomen. Vissa framsteg har dock skett under Condés styre, bland annat har en rad kontrakt med utländska gruvbolag omförhandlats. Den svåra ebolaepidemi som bröt ut i landet i slutet av 2013 innebar ytterligare en påfrestning för ekonomin. Regeringen anklagades också för att inte i tid ha insett situationens allvar och det dröjde till i augusti 2014 innan nödvändiga åtgärder vidtogs. I december 2010 tillträdde Alpha Condé från Guineanska folkets samlingsparti (RPG) som president. Med en nästan tom statskassa måste han nu försöka uppfylla guineanernas förhoppningar om bättre levnadsvillkor. Cellou Dalein Diallo från Unionen för Guineas demokratiska krafter (UFDG) tackade nej till att delta i en nationell enhetsregering. Condés regering blev ändå stor, 40 personer, eftersom han måste ta hänsyn till de 16 partier som hade stött honom i presidentvalet. Premiärministern Mohamed Saïd Fofana hämtades dock från ett ekonomiskt forskningsinstitut och presidenten tog själv över ansvaret för försvaret. Tre generaler från den tidigare övergångsregeringen fick också ministerposter och en från den tidigare juntan, trots att denne av FN pekats ut som en av de ansvariga för en massaker 2009 (se Politiskt system och Modern historia). Som en försoningsgest tog han även med tre ministrar från folkgruppen fulani. Den nya regeringen vidtog åtgärder för att få bukt med höga matpriser och införde fri mödravård. En försvarsreform och insatser mot korruption fick beröm i omvärlden. Via Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) fick landet delar av sina skulder avskrivna (se Ekonomi). https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/guinea/skriv-ut-alla-kapitel/ 14/40

Condé hade velat se sig själv som en västafrikansk Nelson Mandela, men utvecklingen gick åt ett annat håll. Det politiska livet präglades av den djupa misstänksamhet som rådde mellan Condés regering och oppositionen, främst Diallo och hans parti. Såväl presidenten som hans politiska rivaler spädde på misstron genom att spela på etniska spänningar när de kunde vinna på det politiskt. En fraktion inom militären misstänktes ligga bakom ett mordförsök på presidenten 2011, men i övrigt höll sig militären utanför politiken (se Utrikespolitik och försvar). Parlamentsvalet, som skulle ha hållits 2011, sköts upp flera gånger. Oppositionen markerade sitt missnöje med dröjsmålen och sin oro för att valet inte skulle genomföras korrekt, bland annat genom att bojkotta arbetet i valkommissionen Ceni, tills rege ringen i början av 2013 aviserade att valet skulle hållas i maj samma år. Turerna blev många innan det till sist blev av. Gatuprotester, varav en del ledde till våldsamheter, varvades med samtal mellan regeringen och oppositionen. Åren 2012 2013 dödades minst 52 människor, de flesta demonstranter, i samband med politiska protester. Efter FN-medling genomfördes parlamentsvalet den 28 september 2013. Enligt medieuppgifter såg det ut som om såväl Condés RPG, som Diallos UFDG och Sidya Tourés UFR hade gjort bra ifrån sig. Men när de officiella siffrorna kom hade RPG dragit ifrån. Oppositionen anklagade valkommissionen för fusk, medan observatörer från de regionala organisationerna Ecowas och AU gav valet godkänt med vissa reservationer. I slutet av 2013 drabbades Guinea av en epidemi av virussjukdomen ebola som snabbt spred sig till Sierra Leone och Liberia (se Sociala förhållanden). Regeringen kritiserades för att den inte insåg hur allvarlig situationen var förrän i augusti 2014. Många guineaner misstänkte att president Condé skulle använda sig av ebolakrisen som svepskäl för att skjuta på presidentvalet. Men det fanns också de som trodde att viruset skapats av Frankrike och stora gruvbolag för att försvaga Guinea. Ekonomin försämrades snabbt i epidemins spår. Läget försvårades av att världsmarknadspriset föll på en rad mineraler. På grund av ebolakrisen avstod oppositionen under en tid från att genomföra några protestaktioner. När de återupptogs våren 2015 var det tydligt att demonstrationerna inte hade något starkt folkligt stöd, de flesta. Presidenten anklagades samtidigt för att vilja använda sig av krisen för att kunna skjuta på presidentvalet. Det hölls i oktober 2015, men de utlovade lokalvalen sköts på framtiden. Huvudkandidaterna i presidentvalet kändes igen från 2010: förutom presidenten som ställde upp för omval, kandiderade Diallo och Sidya Touré. Condés ställning stärktes av att han hade lyckats förbättra elförsörjningen i Conakry, via ett nytt vattenkraftverk i Kaléta, som öppnades ungefär samtidigt som valrörelsen inleddes. Till presidentens viktigaste vallöften hörde två stora infrastrukturprojekt: ett nytt vattenkraftverk vid Souapiti vid Konjouréfloden samt att järnbrytningen ska komma igång i Simandou (se Naturtillgångar och energi). Inför valet förekom oroligheter på flera håll i landet, som krävde minst ett tiotal liv. Själva valdagen var dock lugn. Oppositionen krävde att valet skulle ogiltigförklaras på grund av fusk, men det fick godkänt av observatörer från EU och AU. Enligt det officiella resultatet fick president Condé nästan 58 procent av rösterna redan i första valomgången. Det gav Condé ett tryggt mandat, men våren 2016 skakades han av allvarliga korruptionsanklagelser, som dock i första hand riktades mot presidentens son och rådgivare. Han anklagades för att ha tagit emot mutor från det brittiska gruvbolaget Sables. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/guinea/skriv-ut-alla-kapitel/ 15/40

2017 syntes flera tecken på splittring inom RPG, med ett växande missnöje bland gräsrötterna, något som riskerade att slå mot partiet när de lokala valen väl blir av (meningen är att de ska hållas under 2017). Samtidigt försökte oppositionsledaren Diallo samla krafterna på nytt, sedan hans tidigare bundsförvant Sidya Touré Republikanska styrkors union (UFR) gått över till regeringssidan. Läs om den löpande utvecklingen i Kalendarium. FAKTA POLITIK Officiellt namn République de Guinée/ Republiken Guinea Statsskick republik, enhetsstat Statschef Alpha Condé (2010 ) Regeringschef premiärminister Mamady Youla (2015 ) Viktigaste partier med mandat i senaste val Guineanska folkets samlingsparti (RPG) 53, Guineas demokratiska krafter (UFDG) 37, Republikanska styrkors union (UFR) 10 resterande platser gick till två mindre partier (2013) Viktigaste partier med mandat i näst senaste val Enhets- och framstegspartiet (PUP) 71, Guineanska folkets samlingsparti (RPG) 19, Unionen för framsteg och förnyelse (UPR) 18 (2002) Valdeltagande 68 % i presidentvalet 2015, 64 procent i parlamentsvalet 2013 Kommande val parlamentsval 2018, presidentval 2020 Utrikespolitik och försvar Militärkuppen i Guinea 2008 fördömdes av omvärlden. Landet stängdes av från flera regionala samarbetsorganisationer och stora delar av biståndet frystes. Efter juntans fall 2009 normaliserades kontakterna med omvärlden. Från självständigheten 1958 till in på 1970-talet var Guinea internationellt isolerat och beroende av Sovjetunionen (se Modern historia). 1976 återupptogs de diplomatiska förbindelserna med Frankrike och efter 1984 öppnades dörren för ännu fler kontakter med västvärlden. Relationerna till Frankrike förbättrades och även USA visade ett ökat intresse för landet. Den forna kolonialmakten Frankrike, som hade dragit in större delen av både sitt ekonomiska och militära stöd till Guinea, återupptog det 2011. Condés första officiella resa utomlands gick till Frankrike, där han tidigare hade bott under åren i exil. 2011 välkomnades Condé, tillsammans med två andra västafrikanska presidenter, även av Barack Obama i Vita huset. Även EU, som är en av de största biståndsgivarna, återupptog sitt stöd 2011, men först 2014, efter att även parlamentsval hade hållits, togs alla restriktioner bort. 2014 undertecknade EU och Guinea ett samarbetsavtal som innebar att Guinea skulle få 244 miljoner euro i stöd 2014 2022 bland annat användas för reformer inom försvaret och rättsväsendet. EU var också med och bekostade presidentvalet 2015, och har också skänkt pengar för att bekämpa ebola. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/guinea/skriv-ut-alla-kapitel/ 16/40

På senare år har kontakterna med Kina blivit allt viktigare. Kinesiska bolag har bland byggt landets parlament samt ett nytt vattenkraftverk som kostade över en halv miljard dollar (se Naturtillgångar och energi). Guinea har också närmat sig flera muslimska länder, bland annat Marocko och Gulfstaterna, och är medlem av Islamiska samarbetsorganisationen (OIC). Tidigare fick Guinea även stöd från Muammar Gaddafis Libyens. På 1990-talet och i början av 2000-talet drabbades Guinea av det regionala kaos som orsakades av inbördeskrigen i Sierra Leone och Liberia. Landet tog emot hundratusentals flyktingar och i gränstrak terna ägde sammanstötningar rum mellan stridande fraktioner från grannländerna. Den dåvarande guineanska presidenten Lansana Conté och hans liberianska kollega Charles Taylor anklagade varandra för att stödja rebeller från det andra landet. Sedan Taylor tvingats lämna makten 2003 har relationerna mellan länderna förbättrats. Guinea deltog också i den regionala fredsstyrkan i Sierra Leone på 1990-talet. I början av 2000-talet förbättrades relationerna till Sierra Leone även om det finns mindre tvister om var gränsen mellan länderna går. Det gäller bland annat den strategiskt viktiga gränsstaden Yenga, som ligger i ett område där det tros finnas stora diamantfyndigheter. Staden kontrolleras av den guineanska militären sedan inbördeskrigets dagar, trots att länderna år 2005 enades om att Yenga hör till Sierra Leone. Sommaren 2012 kom ett nytt avtal till stånd som sade att båda länderna skulle dra tillbaka sina trupper från området och att tvisten skulle lösas genom dialog. President Condé har nära kontakter till sin kollega i Elfenbenskusten Alassane Ouattara. Guinea är medlem av Afrikanska unionen (AU) och den västafrikanska samarbetsorganisationen Ecowas. Efter kuppen 2008 stängdes landet tillfälligt av från båda organisationerna, men landet är nu med igen. Ecowas har vid flera tillfällen medlat i Guineas inrikespolitiska konflikter, till exempel kring presidentvalet 2010 (se Modern historia). Mano river-unionen (MRU) bildades 1980 av Guinea, Liberia och Sierra Leone för att främja politiskt och ekonomiskt samarbete. Under många låg verksamheten nere på grund av oron i regionen, men den återupptogs 2004. Numera ingår även Guinea-Bissau och Elfenbenskusten i MRU. Försvar Militären har fortsatt att vara en maktfaktor och det florerar hela tiden rykten om planer på en kupp. De civila makthavarna har dock gradvis kunnat stärka sin kontroll över försvarsstyrkorna. Condé inledde 2011 en försvarsreform, som bland annat innebar att 4 600 äldre soldater pensionerades. Det har dock skett utan att anslagen i stort har minskat eller att soldaternas förmåner har dragits in. Vid sidan av de reguljära försvarsstyrkorna finns det halvmilitära gendarmeriet och den nationella polisen vilka ansvarar för landets inre säkerhet. Presidenten skyddas av en liten elitstyrka, presidentgardet. Enligt en del källor är försvarsstyrkorna i praktiken mycket större än de officiella siffrorna visar, omkring 45 000 man. Mycket av den militära utrustningen är från sovjettiden och ofta i dåligt skick. Under Lansana Conté dominerades militärledningen av personer från hans folkgrupp susu, medan militärjuntan favoriserade personer från mindre folkgrupper i sydöst. Det finns uppgifter som tyder på att malinké stärkt sin ställning inom militären sedan Condé blev president. Av historiska skäl finns det personer få från folkgruppen fulani säkerhetsstyrkorna. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/guinea/skriv-ut-alla-kapitel/ 17/40