Sydsudan https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/sydsudan/ Sydsudan blev en självständig stat den 9 juli 2011 när Sudan klövs i en nordlig och en sydlig del. Delningen föregicks av en dramatisk folkomröstning som ledde till den historiska förändringen av Afrikas karta. Det hopp om en bättre tillvaro som invånarna bar på efter årtionden av krig mot norra Sudan grusades snart. Mellan 2013 och 2015 utkämpades ett inbördeskrig med rötter i gammal rivalitet mellan de största folkgrupperna dinka och nuer. Sydsudan saknar idag nästan helt modern infrastruktur och folkmajoriteten lever under vedervärdiga förhållanden. Geografi Merparten av Sydsudan utgörs av ett vidsträckt lågland som i sydöst övergår i högre berg. Vita Nilen och Suddträsken präglar landskapet. Terrängen består av savann eller träskmark i låglandet och regnskog i bergsområdena. Gränsen mot Sudan i norr är inte helt fastslagen. Vita Nilen är en av huvudgrenarna av världens längsta flod Nilen. Den flyter in i landet från Uganda i söder och fortsätter norrut genom Juba. Norr om huvudstaden förgrenar sig Vita Nilen till ett väldigt papyrusträsk, kallat Sudd, som dominerar landets central del. Sudd täcker nästan en sjättedel av landets yta och är en av världens största våtmarker. Västra Sydsudan utgörs av ett platåområde. Sydsudan är nästan en och en halv gång så stort som Sverige, men landets gränser är inte helt fastslagna. Historiskt har det inte funnits någon utstakad gräns mellan norra och södra Sudan. Boskapsskötande nomader har sedan urminnes tider fritt drivit sina hjordar över gränsområdet beroende på årstid och vattentillgång för djuren. Inför Sudans delning 2011 i det nordliga Sudan och det sydliga Sydsudan stod det klart att gränsdragningen skulle bli konfliktfylld, särskilt kring det oljerika området Abyei. 2012 var gränstvister nära att åter driva norden och södern i krig med varandra (se även Modern historia och Aktuell politik). Yta 620 000 km2 Tid svensk + timme Angränsande land/länder Sudan, Centralafrikanska republiken, Kongo-Kinshasa, Uganda, Kenya, Etiopien Huvudstad med antal invånare Juba ca 320 000 (med förorter; FN-uppskattning) (2015) 1. regeringen tillkännagav 2011 att huvudstaden ska flyttas till Ramciel i centrala Sydsudan 1 https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/sydsudan/skriv-ut-alla-kapitel/ 1/56
Klimat Sydsudan har ett tropiskt klimat med hög temperatur och luftfuktighet. Regnperioden infaller mellan april och oktober medan det knappt faller någon nederbörd alls i december och januari. Temperaturen i låglandet pendlar mellan 23 och 34 grader. Det är varmare på låglandet än uppe i bergen i sydöst, där temperaturen kan falla under 20 grader. Det regnar mest i bergen medan nederbörden minskar ju längre norrut man kommer. I genomsnitt regnar det runt 1 500 mm per år. FAKTA KLIMAT Befolkning och språk Enligt FN:s beräkningar lever närmare tolv miljoner människor i Sydsudan. De är indelade i ett 60-tal större folkgrupper, varav de nilotiska dinka, nuer och shilluk är störst. Etniska och religiösa motsättningar var en drivkraft såväl i krigen mellan nord och syd före landets delning 2011 som i det sydsudanesiska inbördeskriget 2013 2015. En majoritet av befolkningen utgörs av traditionellt boskapsskötande nilotiska folk, av vilka dinka är den största gruppen. Liksom det närbesläktade nuer-folket föder dinka upp boskap och odlar hirs runt Suddträsken. Dinka har inte haft något centralt styre utan har bildat självstyrande smågrupper, som dock kunnat gå samman inför hot utifrån. Det finns en gammal rivalitet mellan dinka och nuer som handlar om tillgången till vatten och mark för hjordarna. Denna rivalitet bidrog till den inre konflikt som utlöste inbördeskriget 2013 2015 (se Aktuell politik). Ett tredje nilotiskt folk i södern är shilluk, som har ett eget litet kungadöme vid Vita Nilen. Bland de många övriga folkgrupperna finns azande, bari, jurchol och acholi. Folkgrupperna i Sydsudan tillhör det så kallade svarta Afrika söder om Sahara och de allra flesta sydsudaneser är kristna eller anhängare av inhemska religioner. Många av dem hyser en misstro mot den muslimska arabiskdominerade befolkning som finns i norr. Misstron går tillbaka till tiden då arabiska slavhandlare köpte och sålde svarta människor i söder. Denna motsättning var en av flera orsaker bakom de långa inbördeskrig som slutade i Sudans delning 2011 (se Äldre historia och Modern historia). Stora folkomflyttningar Som en följd av decennier av krig och omfattande flyktingströmmar är all befolkningsstatistik om Sydsudan osäker. Felmarginalerna är stora. Enligt den senaste sudanesiska folkräkningen från 2008 levde drygt åtta miljoner människor i södern, eller 21 procent av det dåvarande Sudans befolkning. Regeringen i Juba i södra Sudan hävdade att sydsidans andel av befolkningen var högre än så och anklagade nordsidan för att ha manipulerat siffrorna som skulle utgöra underlag för fördelningen av bland annat politiska poster och oljeinkomster mellan norr och söder. Under det andra inbördeskriget 1983 2005 drevs över fyra miljoner sydsudaneser på flykt. Tre miljoner sökte sig till centrala Sudan, där myndigheterna inrättade permanenta flyktingläger utanför Khartoum. Kanske en miljon människor tog sig till omgivande länder. Från och med 2005 började flyktingarna återvända. Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR hade 2,5 miljoner människor återvänt till Sydsudan i oktober 2009, däribland 328 000 av dem som befunnit sig i grannländerna. Vid självständigheten 2011 beräknades mellan en halv miljon och en miljon sydsudaneser vara kvar i norr, där de genom en ny lag fråntogs sina sudanesiska medborgarskap. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/sydsudan/skriv-ut-alla-kapitel/ 2/56
Efter inbördeskrigets utbrott i december 2013 flydde på nytt över två miljoner sydsudaneser. Hundratusentals har gett sig av till grannländerna men majoriteten befinner sig på flykt inom landet. En mindre del av internflyktingarna befinner sig i flyktingläger som bevakas av FN-styrkor. Språk Sydsudans övergångsförfattning (se Politiskt system) stadgar att engelska är officiellt språk men erkänner också samtliga lokala språk. Engelskan som gemensamt umgängesspråk har varit en symbol för motståndet mot de försök att arabisera södern som gjordes av centralregeringen i norr före självständigheten. I och omkring huvudstaden Juba talas vanligtvis så kallad jubaarabiska (ett slags pidginvariant av sudanesisk arabiska) mellan invånare med olika modersmål. Bland de lokala språken tillhör dinka, nuer, bari, zande och shilluk de största. Dinka talas av mellan två miljoner och tre miljoner invånare. Många av de sydsudanesiska språken är nilotiska, men en del, som azande, tillhör niger-kongospråken. FAKTA BEFOLKNING OCH SPRÅK Antal invånare 12 230 730 (2016) Andel invånare i städerna 19,0 procent (2016) Nativitet/födelsetal 36,3 per 1000 invånare (2015) Förväntad livslängd 56 år (2015) Förväntad livslängd för kvinnor 57 år (2015) Förväntad livslängd för män 55 år (2015) Religion De allra flesta sydsudaneser är kristna eller anhängare av inhemska, traditionella religioner med inslag av andetro och förfädersdyrkan. Ofta har utövandet av religionerna inslag från varandra. I landet finns också en liten minoritet av muslimer. Sydsudans övergångsförfattning (se Politiskt system) erkänner alla religioner och föreskriver att landet inte ska ha någon statsreligion. Stat och kyrka ska vara skilda åt, det vill säga Sydsudan är en sekulär (icke-religiös) stat. På 1980-talet, när Sydsudan fortfarande var en del av Sudan, gjorde centralregeringen i norr flera försök att införa islam i södern. Söderns motstånd mot islamiseringen var en motor i inbördeskriget 1983 2005 (se Modern historia). För dinka och andra nilotiska folk (se Befolkning och språk) spelar boskapen en central roll i religionen. Offerriter gör boskapen till en förmedlande länk mellan människa och gudom. Närmare två tredjedelar av sydsudaneserna utövar i någon utsträckning inhemska traditionella religioner. Den första kristna församlingen i landet var koptiskt ortodox och etablerades redan på 300-talet. Numera är katolikerna flest, men det finns också protestantiska samfund och oberoende afrikanska kyrkor. Enligt vissa källor räknas runt 60 procent av sydsudaneserna som kristna. Statistiken över religionstillhörighet är dock https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/sydsudan/skriv-ut-alla-kapitel/ 3/56
osäker. Utbildning En mycket låg utbildningsnivå hos befolkningen är ett av Sydsudans största samhällsproblem och ett hinder för ekonomisk utveckling. Knappt en tredjedel av de vuxna kan läsa och skriva. Fler än hälften av barnen går inte i skolan. Enligt FN-organet Unicef har inget annat land en större andel barn som inte får grundläggande utbildning. Den svåra situationen är ett resultat av decennier av inbördeskrig då de flesta skolbyggnader raserades och undervisning ofta var omöjlig att bedriva. Flyktingvågor och utbredd fattigdom i krigens spår har lett till att de flesta barn måste arbeta istället för att utbilda sig, för att bidra till familjens överlevnad. I teorin har alla barn rätt till avgiftsfri obligatorisk grundskoleutbildning i åtta år, från sex till 13 års ålder. Undervisningen sker på engelska. Efter det att ett fredsavtal ingicks mellan norra och södra Sudan 2005 steg andelen barn som gick i skolan kraftigt, enligt Unicef, men ökningen stannade av under inbördeskriget 2013 2015, då fler än 800 skolor förstördes och över 400 000 barn måste ge upp sin skolgång. Andelen flickor i grundskolan är betydligt lägre än andelen pojkar. Bara drygt en fjärdedel av flickorna får någon skolundervisning alls, enligt officiell statistik. Svårigheterna för flickorna innefattar allt från brist på skoltoaletter till traditioner som tvingar dem att gifta sig tidigt så att deras familjer kan inhösta största möjliga brudpris. Knappt var sjätte vuxen kvinna kan läsa och skriva. Sydsudan har flera universitet, såväl statliga som privatägda, men de flesta av dem har haft svårt att bedriva någon verksamhet på grund av kriget. De främsta lärosätena finns i huvudstaden Juba samt i städerna Wau och Malakal. Vissa universitet flyttades till norra Sudan under inbördeskriget men har nu återlokaliserats till södern. FAKTA UTBILDNING Kostnader för utbildning i andel av BNP 0,8 procent (2011) Kostnader för utbildning i andel av statsbudgeten 3,9 procent (2011) Massmedier Sydsudans övergångsförfattning garanterar press- och yttrandefrihet men i verkligheten för landets oberoende medier en svår tillvaro, främst på grund av trakasserier från armén och säkerhetstjänsten samt politiska påtryckningar från regeringen och det statsbärande partiet SPLM. Utbredd analfabetism gör att tryckta medier har en mycket begränsad spridning. Under det andra inbördeskriget mellan norra och södra Sudan 1983 2005 (se Modern historia) var mediefriheten starkt inskränkt i områden som kontrollerades av rebellrörelsen i söder, SPLM (numera regeringsparti). Rörelsefriheten för mediearbetare har varit fortsatt begränsad även efter det att södra Sudan fick självstyre 2005, särskilt under valrörelsen 2010. Journalister har gripits för att ha skrivit om till exempel korruption på hög nivå i samhället och tidningsupplagor med innehåll som misshagar politiska makthavare har beslagtagits. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/sydsudan/skriv-ut-alla-kapitel/ 4/56
Under det sydsudanesiska inbördeskriget 2013 2015 förvärrades situationen ytterligare för medierna. Allt fler journalister greps eller hotades av armén, och internationella människorättsgrupper anklagade säkerhetstjänsten för att skrämma medierna till tystnad och därmed strypa all debatt om krigets orsaker och hur det skulle kunna avslutas. Tidningarna är få och har små upplagor på grund av den låga läskunnigheten och distributionssvårigheter. Många publikationer dras med ekonomiska problem. De flesta tidningar ges ut i huvudstaden Juba, däribland de arabiskspråkiga dagstidningarna al-isteqlal och al-maugif. The Citizen, Juba Monitor och Stance är engelskspråkiga dagstidningar, medan The Juba Post utkommer två gånger i veckan. Radion når flest människor. Det finns ett landsomfattande statligt nätverk, South Sudan Radio, där varje delstat har en egen radiokanal. Bland en stor mängd privatägda radiostationer finns katolska Bakhita Radio, FN-stödda Radio Miraya och Eye Radio, som finansieras av den amerikanska biståndsmyndigheten USAID. Det statliga bolaget South Sudan TV sänder flera program men har små resurser. Den privatägda Citizen TV sänder från Juba. Begränsad tillgång till elektricitet hämmar televisionens utveckling. Tillgången till internet är begränsad till de största städerna. Det finns ingen statistik över hur utbrett internetanvändandet är, men färre än var sjätte invånare ägde en mobil 2015. FAKTA MASSMEDIER Äldre historia Den tidiga historien i det område som numera utgör Sydsudan är till stora delar ännu okänd. Sannolikt började olika folkgrupper vandra in i trakten från cirka 900-talet och framåt. Redan under europeisk sen medeltid gjorde troligen arabiska slavhandlare räder in i området, men det finns ingen tydlig dokumentation om detta förrän på 1700-talet. Slavhandeln satte djupa spår och fanns i färskt minne hos den svarta befolkningen när Egypten och Storbritannien började kolonisera området under de sista decennierna av 1800-talet. Slavhandeln lade grunden till en djupt rotad misstänksamhet mot arabers och andras inflytande en misstänksamhet som blev en av drivkrafterna i de kommande inbördeskrigen mellan arabiskdominerade norra Sudan och det svarta södra Sudan (se vidare Modern historia). I slutet av 1800-talet hamnade Sudan under allt starkare brittiskt inflytande, då kolonialmakten ville ha kontroll över Nilens vatten för odlingar i Egypten (se mer i Sudan: Äldre historia). 1898 slog en brittisk-egyptisk här ned ett sudanesiskt uppror och året därpå enades Storbritannien och Egypten om att styra Sudan gemensamt. Sedan den brittiske generalguvernören i Sudan mördats i Kairo 1924 tog britterna emellertid över hela administrationen av Sudan i samarbete med lokala hövdingar. Storbritannien tvingades efter andra världskriget att stegvis överlämna makten till sudaneserna (i praktiken nordsudaneserna). Ett lokalt parlament inrättades 1948 och inre självstyre infördes 1953. Bland södra Sudans svarta folk fanns dock en utbredd fruktan för att styras av en arabisk regim i den nordliga huvudstaden Khartoum. Lokala ledare i södern underblåste rykten om arabiska massakrer på sydsudaneser. Den låga utbildningsnivån i södern medförde också att sydsudaneserna var kraftigt underrepresenterade i förberedelserna för självständigheten. När lokala militära förband i söder gjorde myteri 1955 blev det början på ett långvarigt inbördeskrig mellan nord och syd. Förbanden bildade senare stommen i gerillarörelsen Anya Nya (Ormgiftet), som fick starkt stöd hos dinkafolket. När Sudan uppnådde självständighet 1956 rasade ett krig mellan den nya statens norra och södra https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/sydsudan/skriv-ut-alla-kapitel/ 5/56
delar. Modern historia Sydsudans moderna historia hänger tätt samman med dess nordliga granne Sudans. Decennier av krig mellan dessa områden, från 1950-talet och framåt, har lett till uppemot 2,5 miljoner döda och omfattande flyktingströmmar i hela regionen. Konflikten ledde till landets delning i juli 2011, då Sydsudan blev en egen stat. Dagens Sydsudan utgjorde den sydligaste delen av den nya staten Sudan, som blev självständig från britterna 1956. Vid tidpunkten för självständigheten pågick ett inbördeskrig sedan ett år tillbaka mellan norra och södra landsändan (för mer om krigets orsaker se Äldre historia). Samtidigt plågades landet av ekonomisk kris på grund av fallande priser på den viktigaste exportvaran, bomull. Svaga regeringar efterträdde varandra och 1958 tog en militärjunta makten. Militärens korruption och ovilja att avsluta kriget ledde 1964 till en folklig revolt, och en kommunistledd storstrejk drev bort juntan. De följande fem åren präglades av de civila politiska partiernas splittring, samtidigt som alla fredsförsök misslyckades och ekonomin urholkades snabbt. 1969 grep militärer, anförda av överste Gaafar al-numeiri, makten i en kommuniststödd kupp. Politiskt stärkt gjorde al-numeiri slut på kriget i södern, som krävt omkring 400 000 människoliv. 1972 undertecknades ett fredsavtal med gerillan Anya Nya och södern utlovades självstyre på en rad områden. Det andra inbördeskriget utbryter Regeringens förhållande till södern försämrades dock gradvis under de påföljande tio åren. En orsak var besvikelse bland invånarna i södern över att löftena om självstyre inte infriades, en annan orsak var ett starkt motstånd i södern mot Jonglei-kanalen (se Jordbruk och fiske), som president al-numeiri hade börjat bygga genom Suddträsken i samarbete med Egypten. När al-numeiri därtill 1983 införde islamisk lag, sharia, tog sydsudaneser till vapen igen. De litade inte på regimens löften om att sharia bara skulle gälla muslimer. En kristen dinka, John Garang, bildade Sudanesiska folkets befrielserörelse (SPLM) med den militära grenen SPLA. Inbördeskrig utbröt på nytt efter elva års uppehåll och kom att pågå i 22 år. Sedan en ny militärregim under Omar al-bashir tagit makten i huvudstaden Khartoum 1989 och profilerat sig med en strikt islamistisk politik hårdnade motsättningarna mellan regimen och den sydsudanesiska gerillan SPLM. Oppositionen i norr och SPLM slöt sig samman i en bred allians mot militärregimen. SPLM:s kontakter med politiker i norr underlättades av att Garang inte i första hand krävde självständighet för södern utan var beredd att nöja sig med självstyre, inom ramen för en sudanesisk federation. Att det finns olja i Sudan hade man vetat länge, men först 1999 kom utvinningen i gång till att börja med i liten skala. Problemet var att de rikaste fyndigheterna fanns i de omtvistade gränsområdena mellan norr och söder. Oljeutvinningen ledde i en första fas till att kriget trappades upp. Regeringen i Khartoum använde de nya oljeinkomsterna till att köpa vapen. Gerillan svarade med att sabotera oljeledningar och andra installationer. Hägrande oljepengar bidrar till fredsförhandlingar För att ge utrymme åt utländska oljebolag tvångsförflyttade regeringsarmén under brutala former lokalbefolkning från trakterna närmast oljekällorna. Att småbrukare och boskapsnomader saknat lagstadgade markrättigheter har varit en viktig faktor bakom många konflikter i Sudan sedan långt tillbaka. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/sydsudan/skriv-ut-alla-kapitel/ 6/56
Med de amerikanska och europeiska oljebolagen följde dock journalister och andra som rapporterade hem om vad som pågick. I västvärlden var många redan upprörda över tidigare svältkatastrofer i Sudan och över inbördeskrigets grymheter. Nu protesterade man mot oljebolagens samarbete med Sudans regering. Det ledde till att västliga bolag drog sig ur Sudan bland dem svenska Lundin Petroleum, som då hette Lundin Oil. Istället tog asiatiska bolag, främst från Kina men även från Indien och Malaysia, över oljeutvinningen. Det var ändå oljeutvinningen som gav båda sidor skäl att avsluta kriget. Norra Sudan ville sätta stopp för sabotagen mot oljeindustrin, södra Sudan ville vara med och dela på oljeinkomsterna. Grannländerna ville också få slut på kriget, som bland annat gett upphov till flyktingströmmar från södra Sudan. Egypten och Libyen erbjöd sig att medla, men sydsudaneserna ville hellre ha medlarhjälp från den regionala gruppen Igad (The Intergovernmental Authority on Development). USA slöt upp bakom Igad, och 2002 inleddes förhandlingar under gruppens ledning i Kenya. Även FN, EU och andra internationella organisationer stödde fredsförhandlingarna. Krigets fasansfulla facit Efter många om och men kunde regeringen i Khartoum och SPLM/SPLA äntligen underteckna ett fredsavtal i januari 2005. Krigets facit var fruktansvärt. Uppskattningarna av antalet döda enbart i andra omgången av kriget från 1983 pendlar mellan en och en halv miljon och över två miljoner. Fler än fyra miljoner sydsudaneser hade drivits på flykt. Tre miljoner fanns i centrala Sudan, där myndigheterna inrättat permanenta flyktingläger utanför Khartoum. Kanske en miljon hade tagit sig till omgivande länder. Båda sidor i kriget hade begått svåra grymheter. Såväl nordsidans armé som SPLA hade rekryterat barnsoldater, hindrat hjälpsändningar till civila och placerat ut landminor. Arabiska milismän, som hjälpt nordsidans soldater, hade fört med sig hem omkring 11 000 svarta landsmän som slavar. Södra Sudans ekonomi var slagen i spillror. Det lilla som funnits av modern infrastruktur före kriget skolbyggnader, sjukhus, vatten- och avloppsledningar var sönderbombat; de få vägar som ännu fanns var minerade. Fredsavtalet CPA Fredsavtalet som regeringen och SPLM/SPLA skrev under den 9 januari 2005 kallas CPA (the Comprehensive Peace Agreement; ungefär Det grundläggande fredsavtalet). Enligt det skulle Sudan, under en sexårig övergångsperiod från 1 juli 2005, vara en federation mellan de norra och södra delarna med en gemensam federal regering och en gemensam president. Norr och söder skulle också ha varsin regering och varsin president. Mot slutet av övergångsperioden skulle södra Sudans invånare i en folkomröstning få avgöra om de skulle stanna kvar i federationen eller bilda en självständig stat. Under övergångsperioden skulle norra och södra Sudan, var för sig, administrera sina egna angelägenheter och dela på inkomsterna från oljeutvinningen. Nordsidans armé skulle dras tillbaka från södern och sydsidans armé från norden. Omstridda områden längs gränsen mellan norra och södra Sudan Södra Kurdufan (med Nubabergen), det oljerika Abyei samt delstaten Blå Nilen vid gränsen till Etiopien skulle övervakas av integrerade styrkor med soldater från båda sidor. Kort efter det att fred hade slutits dog SPLM:s ledare John Garang, som nyss hade tillträtt som president för det självstyrande södra Sudan och som förste vicepresident för hela landet. Han omkom i en helikopterolycka på väg från ett möte i Uganda. Han efterträddes på båda posterna av Salva Kiir Mayardit. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/sydsudan/skriv-ut-alla-kapitel/ 7/56
Problemfylld fredsprocess Den fortsatta fredsprocessen gick inte problemfritt. Sydsidan anklagade regeringen i Khartoum för att förhala den folkräkning som skulle föregå utlovade allmänna val och för att inte dra bort sina soldater från södern. Under en period 2007 bojkottade SPLM arbetet i den gemensamma regeringen. SPLM kritiserade också den folkräkning som efter långa diskussioner och förseningar genomfördes 2008 och som skulle ligga till grund för fördelningen av resurser mellan norr och söder vid en eventuell delning. Enligt sydsidan hade siffrorna manipulerats för att få sydsudaneserna att framstå som färre än de var. I april 2010 genomfördes allmänna val i ett spänt politiskt läge. Strax innan hade Salva Kiir för första gången rekommenderat väljarna i södra Sudan att rösta för full självständighet. Tidigare hade SPLM alltid, åtminstone utåt, rättat sig efter uppmaningen i fredsavtalet att alla parter före folkomröstningen skulle verka för fortsatt sammanhållning. Förberedelserna inför valen lämnade mycket övrigt att önska. Pressen var censurerad, partierna bedrev inga offentliga kampanjer och medierna informerade inte om vad valen gällde. Ideella organisationer som försökte bedriva upplysningskampanjer motarbetades. Den USA-baserade människorättsorganisationen Human Rights Watch beskrev trakasserier, demonstrationsförbud och andra brott mot mänskliga rättigheter som myndigheter begått både i norra och södra Sudan. Folkomröstning om självständighet Valet till president i södra Sudan vanns av Salva Kiir, som fick 93 procent av rösterna. Motkandidaten Lam Akol, en före detta utrikesminister, fick 7 procent. Han representerade utbrytarpartiet SPLM-DC (DC = Democratic Change) och var emot snabb självständighet för södern. I valet till det nyinrättade parlamentet i söder vann SPLM så gott som alla platser. Den sittande presidenten i norr, Omar al-bashir, blev president för hela landet, medan Salva Kiir blev vice-president. SPLM tog runt en fjärdedel av platserna i det federala parlamentet. I slutet av juli 2010 meddelade al-bashir att gränsen mellan södra och norra Sudan måste fastslås innan folkomröstningen om självständighet för södern kunde hållas. Tvisten gällde främst det oljerika gränsdistriktet Abyei. Permanenta skiljedomstolen i Haag hade i juli 2009 fastslagit var Abyeis gränser skulle gå, men parterna var ändå inte eniga. Förberedelserna inför folkomröstningen i januari 2011 blev kraftigt försenade och tvivlet ökade om huruvida den alls skulle kunna bli av. I de flesta områden kunde den dock genomföras under ordnade former, men i Abyei utbröt våldsamma oroligheter. Minst 30 människor rapporterades ha dödats. I Abyei skulle en separat folkomröstning om regionens framtida status ha hållits, men den hade skjutits upp tills vidare, eftersom man inte kunnat enas om vilka som skulle ha rätt att delta. De flesta bofasta invånarna är dinka med samhörighet med södern, men periodvis kommer det arabiska nomadfolket misseriya dit med sin boskap. Sydsidan anklagade Khartoum för att föra in fler misseriya i Abyei och driva bort dinka för att ändra befolkningsstrukturen till nordsidans fördel. Över 80 procent av de röstberättigade deltog i folkomröstningen, i vilken 98,83 procent röstade för självständighet. Till hela världens lättnad förklarade president al-bashir att han accepterade resultatet. Våldsamt inför självständigheten Under månaderna fram till självständighetsdagen den 9 juli 2011 ökade det interna våldet inom södra Sudan. Flera rebellgrupper i olika delar av landet gick till angrepp mot SPLM, som anklagade nordsidan för att underblåsa våldet för att in i det sista försöka sabotera den nya statens tillblivelse. En milis kallad Sydsudans https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/sydsudan/skriv-ut-alla-kapitel/ 8/56
befrielsearmé (South Sudan Liberation Army, SSLA) sade öppet att den skulle försöka störta regeringen. I april drabbade ett förband ur SSLA samman med SPLA:s officiella armé och ett tjugotal människor rapporterades ha dödats. I omtvistade Abyei förekom nya oroligheter som sydsudaneserna skyllde på inblandning från regeringen i Khartoum. Efter en tids truppsammandragningar på båda sidor om gränsen gick arméförband från norr in i Abyei i maj, vilket fick SPLA att retirera från gränsområdet. Över 100 000 civila flydde söderut. Några veckor senare var de bägge parterna inbegripna i häftiga strider i den intilliggande norra delstaten Södra Kurdufan, där det finns en stor befolkning med etnisk koppling till Sydsudan. Oron var stor för en ny storskalig konflikt när bara veckor återstod till den tänkta delningen av Sudan. I början av juli, bara några dagar före Sydsudans självständighetsförklaring, enades de båda regeringarna om att lägga Abyei och andra olösta konfliktfrågor på is tills vidare och fortsätta förhandlingarna efter den nya statens tillblivelse. Enligt FN kostade striderna från årsskiftet 2011 fram till Sydsudans självständighet 2 400 människor livet. Politiskt system Sydsudan Afrikas yngsta land är en republik med starkt presidentstyre. De många krigsåren, ända sedan 1950-talet, präglar dagens politiska situation. Den tidigare befrielserörelsen SPLM har omvandlats till statsbärande regeringsparti och dess väpnade gren SPLA till officiell armé. Sydsudan blev en självständig stat den 9 juli 2011 och har ännu inte hunnit utveckla starka politiska och rättsliga institutioner. Såväl demokratin som rättssystemet är bräckligt. Landet har inte någon permanent författning och ett inbördeskrig 2013 2015 ledde till att nästa val ska hållas först 2018. Enligt den övergångsförfattning som antogs vid självständighetsförklaringen är presidenten stats- och regeringschef samt överbefälhavare. Han eller hon har befogenhet att utlysa undantagstillstånd, förklara krig, bekräfta dödsdomar och benåda fångar. Presidenten kan också ta initiativ till författningsändringar och lägga fram lagförslag. Presidentens mandatperiod är fyra år. Författningen anger ingen begränsning för hur många gånger en president kan bli vald. Presidenten kan avsättas av Högsta domstolen om dessförinnan minst två tredjedelar av nationella lagstiftande församlingens ledamöter (se nedan) har antagit en misstroendeförklaring mot statschefen. Detta kan komma i fråga om presidenten gjort sig skyldig till landsförräderi, grovt brott mot författningen eller gravt misskött nationens angelägenheter. Det lagstiftande parlamentet har två kamrar: nationella lagstiftande församlingen (underhuset) och delstaternas råd (överhuset). Fram till valet 2018 utgörs nationella lagstiftande församlingen av dem som valdes in vid valet 2010, däribland de sydsudaneser som det året valdes in i det federala parlamentet i Khartoum. Delstaternas råd är öppet för dem som valdes till motsvarande federala kammare i Khartoum 2010. Dessutom har presidenten rätt att utse 20 ledamöter. Mandatperioden för ledamöterna är fyra år, men i mars 2015 förlängde parlamentet sin egen och presidentens mandatperiod med tre år. Efter valet 2018 ska underhuset ha 170 ledamöter och överhuset 50. I båda kamrarna ska minst en fjärdedel av platserna innehas av kvinnor. Sydsudan var från början indelat i tio delstater, styrda av varsin folkvald guvernör. Genom ett presidentdekret i december 2015 upplöstes dessa och istället skapades 28 nya delstater. Varje delstat ska numera ledas av en guvernör som utnämns av presidenten. Alla stater har egna regeringar och parlament samt egna författningar. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/sydsudan/skriv-ut-alla-kapitel/ 9/56
Politiska partier Den sydsudanesiska politiken domineras fullständigt av Sudanesiska folkets befrielserörelse (Sudan People's Liberation Movement, SPLM), som innehar nästan alla platser i parlamentet. Att makten helt ligger hos en tidigare gerilla är ett förhållande som historien visat inte alltid har varit den bästa lösningen när ett land ska bygga en framtid i fred. SPLM-ledningen kritiseras såväl av den lilla, svaga inhemska oppositionen som av utländska bedömare för att inte lyssna på avvikande röster och inte ge oliktänkande en chans att påverka politiken. Med tanke på att övergångsförfattningen ger möjlighet för presidenten att bli omvald ett obegränsat antal gånger anses Sydsudan löpa stor risk att gå samma väg som till exempel Eritrea och utvecklas till en auktoritär enpartistat. Beteckningen "övergångsförfattning" antyder att en ny, permanent grundlag ska utarbetas, men när det kan ske är oklart. Representerade i parlamentet med ett fåtal mandat är också Sudanesiska folkets befrielserörelse demokratisk förändring (Sudan People's Liberation Movement Democratic Change, SPLM-DC) och Nationella kongresspartiet (National Congress Party, NCP). SPLM-DC bröt sig ur SPLM 2009 sedan dess grundare Lam Akol anklagat SPLM-regeringen i södern för vanstyre. Akol själv anklagades för att samarbeta med nordsidan. Inför folkomröstningen om söderns framtida status i början av 2011 var SPLM-DC emot omedelbar självständighet. De två partiernas inflytande över politiken är obetydlig i jämförelse med SPLM:s. Rättsväsen Högsta rättsinstans är Högsta domstolen, som har sju domare. Under den sorterar tre appellationsdomstolar (för överklaganden), tio överdomstolar (high courts) samt länsrätter och distriktsdomstolar. Domstolarna är hårt arbetsbelastade på grund av brist på utbildade jurister och åtalade kan få vänta lång tid på rättegång. Modern strafflag och sedvanerätt används ofta parallellt vilket leder till stora brister i rättssäkerheten för individen. Fängelserna är överfyllda av interner och ingen som helst fångvård existerar. Övergångsförfattningen stadgar att dödsstraff endast kan utdömas vid "ytterst grova brott". Dödsstraff får inte utdömas för personer under 18 år eller över 70 år, inte heller för gravida eller ammande kvinnor. FAKTA POLITIK Officiellt namn Republic of South Sudan/Republiken Sydsudan Statsskick republik Statschef president Salva Kiir Mayardit (2011-) Regeringschef president Salva Kiir Mayardit (2011-) Viktigaste partier med mandat i senaste val Sudanesiska folkets befrielserörelse/splm (251), Sudanesiska folkets befrielserörelse-demokratisk förändring/splm-dc (8), Nationella kongresspartiet/ncp (3), oberoende (6) (2010) Aktuell politik Sydsudans utbrytning ur Sudan den 9 juli 2011 är en av de största politiska händelserna i Afrika sedan avkoloniseringen på 1960-talet. Trots ökad spänning mellan norra och södra Sudan före självständigheten kunde delningen ske https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/sydsudan/skriv-ut-alla-kapitel/ 10/56
fredligt. Men Sydsudans första år som suverän stat har präglats av politisk maktkamp och inbördeskrig. Resultatet är en av världens värsta humanitära katastrofer. Runt en tredjedel av befolkningen är på flykt och över halva befolkningen är i behov av någon form av hjälp för sin överlevnad. Trots ett fredsavtal från 2015 förekommer fortfarande stridigheter. I samband med att självständigheten utropades kunde sydsudaneserna tillåta sig att under några dagar glömma alla problem. Den slitna huvudstaden Juba hade putsats upp för att kunna ta emot alla gästande toppolitiker och diplomater från en rad länder. På hedersläktaren under ceremonierna fanns Sudans president Omar al-bashir, vars regering var bland de första som erkände Sydsudan. I de val för södra Sudan som hölls 2010 under övergångsstyret (se Modern historia) segrade den gamla gerillan Sudanesiska folkets befrielserörelse (SPLM) som nu ombildats till ett politiskt parti. SPLM:s ledare Salva Kiir Mayardit valdes till president och SPLM vann så gott som alla platser i parlamentet. Regeringen kritiserades redan från början för att vara alltför dominerad av landets två största folkgrupper: dinka, som president Kiir tillhör, och nuer. Efter självständigheten bytte Kiir därför ut flera ministrar för att göra andra folkgrupper delaktiga i regeringsarbetet. Ett av den nya regeringens första beslut blev att låta bygga en ny huvudstad i Ramciel i mellersta Sydsudan ett projekt som kommer att ta många år att genomföra. Många konfliktfrågor med Sudan För att delningen över huvudtaget skulle kunna förverkligas beslutade regeringarna i norra och södra Sudan att lägga en rad olösta konflikter på is och fortsätta förhandlingarna efter Sydsudans tillblivelse. Mycket snart därefter blossade strider upp i flera gränsområden. Sudan anklagade Sydsudan för att stödja SPLM:s norra gren SPLM-Norr, som gör väpnat uppror mot regeringen i Khartoum i de sudanesiska gränsdelstaterna Södra Kurdufan och Blå Nilen (se Sudan: Aktuell politik). Sydsudan anklagade å sin sida Sudan för ett flyganfall mot ett flyktingläger söder om gränsen i slutet av 2011. Striden om den lukrativa oljan i gränstrakterna var långt ifrån avgjord. Redan under de första månaderna av självständighet hävdade regeringen i Juba att de sudanesiska myndigheterna försvårade den sydsudanesiska oljeexporten, som måste gå via ledningar i Sudan till hamnstaden Port Sudan vid Röda havet, där oljan skeppas vidare. Sydsudan anklagade Sudan för att stjäla sydsudanesisk olja på vägen och länderna hade inte lyckats enas om hur mycket Sydsudan skulle betala för att transportera sin olja genom Sudan. I februari 2012 avbröt regeringen i Juba all oljeproduktion på grund av oenighet med Sudan om transportkostnaderna. Beslutet innebar ett enormt inkomstbortfall för Sydsudan, som frös alla utvecklingsprojekt i landet i 30 månader för att spara pengar. I oktober samma år återupptogs oljeproduktionen sedan de två ländernas presidenter ingått ett avtal om bland annat oljehanteringen och säkerhetsfrågor. Rätten till det oljerika gränsområdet Abyei var ytterligare en stötesten. I september 2011 enades Sudan och Sydsudan, efter medling av Afrikanska unionen (AU), om att dra bort alla soldater från området som före Sudans delning hade besatts av nordsidans styrkor. I oktober beslutade länderna att tillsätta flera kommissioner som ska lösa återstående problem mellan länderna. Parterna enades vidare om att upprätta tio gränsövergångar för att underlätta resor mellan länderna och i början av 2012 slöt de en icke-aggressionspakt i väntan på att tvistefrågorna skulle få en lösning. Inbördeskrig utbryter Tvistefrågorna med grannlandet i norr överskuggades från 2013 av en än värre konflikt när maktkamp inom regeringen och gammal rivalitet mellan dinka och nuer utvecklades till regelrätt inbördeskrig i slutet av året. Kriget fick katastrofala följder för civilbefolkningen när miljontals människor drevs på flykt och lika många https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/sydsudan/skriv-ut-alla-kapitel/ 11/56
riskerade att drabbas av hungersnöd. All ekonomisk och sociala utveckling i det redan utfattiga landet stannade av. Redan i augusti 2012 kom rapporter om hundratals döda i strider i delstaten Jonglei i öster. Oroligheterna bottnade i traditionella boskapsräder som urartat på grund av de stora mängder vapen som var i omlopp efter kriget mot regimen i Khartoum. Striderna fortsatte under hösten och vid nyår rapporterades krigare ur folkgruppen lou nuer ha drivit cirka 100 000 medlemmar av murlefolket på flykt från området runt staden Pibor nära den kenyanska gränsen. Med hjälp av FN-förband kunde regeringsarmén stoppa härjningarna och ta kontroll över läget, men efter detta kom rapporter om hämndattacker från murles sida. Regeringen utlyste katastroftillstånd i hela Jonglei och vädjade till omvärlden om hjälp. I juli 2013 avskedade Kiir utan förklaring en rad höga politiker och polisbefäl. Bland dem fanns vicepresident Riek Machar. När en ny regering presenterades senare samma månad fanns inte Machar med i den. I december blev maktkampen inom SPLM uppenbar när flera framstående politiker i ett upprop anklagade Kiir för att vara en diktator. Samma månad utbröt hårda strider i Juba mellan regeringsarmén och en rebellfraktion anförd av Machar. Tiotusentals Juba-bor flydde staden och sökte skydd i FN-förläggningar. Snart hade kriget spridit sig till stora delar av landet. Antalet soldater i FN-styrkan i Sydsudan (Unmiss) nästan fördubblades till runt 12 000 man. Kriget började som en maktkamp mellan ledare som varit rivaler i decennier, men striderna fick med tiden alltmer prägel av etnisk konflikt. Månghundraårig misstänksamhet och rivalitet mellan dinka och nuer utnyttjades för massfördrivning av människor och ledde till stor brutalitet mot civila. Till saken hör att Kiir är dinka och Machar är nuer. Fredsavtal e er två års förhandlingar I januari 2014 inleddes fredssamtal mellan de stridande parterna i Addis Abeba i Etiopien. Medlare var den regionala samarbetsorganisationen Igad. Men trots att närmare ett tiotal vapenvilor förhandlades fram rasade striderna vidare. Övergreppen mot civilbefolkningen blev allt vanligare. Det rörde sig om massdödande, våldtäkter, utomrättsliga avrättningar samt förstörelse av egendom och plundring. Omkring 16 000 barn tvingades dessutom bli soldater. Båda sidor anklagades för sådana förbrytelser. Sommaren 2014 sade FN att närmare fyra miljoner sydsudaneser inte fick tillräckligt med mat och varnade för värsta matbristen i världen. Trots att världens största humanitära insats nu var igångsatt i landet var åtgärderna otillräckliga för att lindra människors umbäranden. I februari 2015 beslutade regeringen att ställa in det allmänna val som skulle ha hållits under året. Månaden därpå röstade parlamentet för att förlänga sina egna ledamöters och presidentens mandat i tre år. Motiveringen var att den rådande situationen i landet omöjliggjorde ett fritt och rättvist val. En allt mer enad omvärld tappade tålamodet med de sydsudanesiska ledarna. Inför hot om FN-sanktioner pressades regeringen och rebellerna i augusti samma år att skriva under ett fredsavtal som stadgade maktdelning och nyval inom två och ett halvt år. En sanningskommission skulle tillsättas för att utreda krigsbrott och en krigsförbrytardomstol skulle i samarbete med Afrikanska unionen (AU) rannsaka de värsta övergreppen. Krigets facit humanitär katastrof När fredsavtalet hade skrivits under var Sydsudan ett ödelagt land, nästan helt i avsaknad av fungerande infrastruktur, sjukvård och skolsystem. Stora delar av befolkningen befann sig på flykt och flertalet var i behov av nödhjälp. Många bedömare uttryckte dessutom starkt tvivel på att fredsavtalet skulle gå att förverkliga. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/sydsudan/skriv-ut-alla-kapitel/ 12/56
President Kiirs regering hade gjort en rad förbehåll och betecknat avtalet som en förödmjukelse och en belöning år rebellerna. När Kiir i december 2015 genom ett dekret ändrade själva grundförutsättningarna för avtalet genom att utöka antalet delstater från tio till 28 sade rebellsidan att fredsavtalet var dött. Machar fick i februari 2016 tillbaka sin post som vicepresident, men han meddelade att han inte skulle återvända till Juba så länge regeringsarmén fanns kvar i huvudstaden. Han krävde också att Kiir hävde sitt beslut att skapa 28 delstater. Den gamla SPLM-regeringen fortsatte att styra fram till slutet av april då Machar efter flera förseningar återvände till Juba och installerades som vicepresident. Kort därefter presenterade Kiir en övergångsregering, vilket var en viktig del i förverkligandet av fredsavtalet. Samtidigt fortsatte striderna på flera håll och djup splittring på rebellsidan blev allt tydligare. Vissa grupperingar accepterade över huvudtaget inte fredsavtalet och det var tveksamt om de längre lydde under Machars befäl. FN:s biträdande generalsekreterare för mänskliga rättigheter, Ivan Šimonović, sade i februari 2016 att hela landet var på väg att splittras upp och att konflikten hotade hela regionen. Han vittnade också om att grova övergrepp på civila, som våldtäkter, bortförande och folkfördrivning, fortfarande pågick. Som om detta inte var nog varnade hjälporganisationer för att långvarig torka i nordöstra Afrika riskerade att leda till den värsta svältkatastrofen på decennier i regionen. Våldsutbrott i Juba För första gången sedan Machars återkomst till huvudstaden utbröt i juli 2016 strider inne i Juba mellan regeringsstyrkor och Machars rebeller. Dödssiffrorna steg snabbt till flera hundra. Bland de döda fanns såväl civila som FN-soldater och FN-medarbetare. USA, grannländerna och FN uppmanade parterna att återgå till fredsavtalet, och FN vädjade till medlemsländerna om truppförstärkning och om skärpa sanktioner och ett omedelbart vapenembargo. Tiotusentals invånare flydde ut ur staden. Efter några dagar var läget i huvudstaden lugnare sedan Kiir och Machar beordrat eldupphör. Ute i landet fortsatte dock stridigheterna och utländska regeringar började evakuera sina medborgare. I augusti avskedade Kiir sin vicepresident Machar. I november 2016 avskedades Unmiss högsta befäl, kenyanen Johnson Mogoa Kimani Ondieki, av FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon. Orsaken var att en FN-utredning av den fredsbevarande styrkans insatser under våldsutbrottet i Juba tidigare under året fick svidande kritik. Enligt utredningen ledde brist på ledarskap till att styrkan agerade "kaotiskt och ineffektivt" och att Unmiss inte lyckades skydda civila. I rapporten skildras bland annat hur FN-soldaterna övergav sina poster och inte svarade på vädjanden om hjälp från biståndsarbetare som förgäves försökt sin tillflykt undan angripare på ett hotell i huvudstaden (se Kalendarium). Läs mer om händelseutvecklingen i Kalendarium. LÄSTIPS - läs mer om Sydsudan i UI:s tidskrift Världspolitikens dagsfrågor: Sydsudan - är fred möjligt? (2017-12-01) FAKTA POLITIK Officiellt namn Republic of South Sudan/Republiken Sydsudan Statsskick republik Statschef president Salva Kiir Mayardit (2011-) https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/sydsudan/skriv-ut-alla-kapitel/ 13/56
Regeringschef president Salva Kiir Mayardit (2011-) Viktigaste partier med mandat i senaste val Sudanesiska folkets befrielserörelse/splm (251), Sudanesiska folkets befrielserörelse-demokratisk förändring/splm-dc (8), Nationella kongresspartiet/ncp (3), oberoende (6) (2010) Utrikespolitik och försvar Framtiden får visa vilken utrikespolitisk kurs Sydsudan slår in på. Utan tvivel kommer relationerna till Sudan att prägla landets politik för lång tid framöver och sannolikt avgöra Sydsudans utrikespolitiska svängrum i de flesta avseenden. Inbördeskriget 2013 2015 innebar kraftigt försämrade relationer till FN och omvärlden i stort, då båda stridande parter anklagades för grova människorättsbrott. Gränsdragningen mellan Sudan och Sydsudan är fortfarande oklar på flera sträckor och befolkningssituationen gör att gränsen sannolikt förblir vagt definierad. I området lever miljontals nomader som sedan hundratals år flyttat säsongsvis över det som nu utgör en nationsgräns. Trots spänningarna mellan norra och södra Sudan före delningen 2011 var regeringen i Khartoum en av de första som erkände den nya staten diplomatiskt, redan innan den formellt hade utropats. Sudans president Omar al-bashir var också bland hedersgästerna vid ceremonierna i Juba när självständigheten proklamerades. Oljetransporterna via Sudan utgör en stötesten Ett svårt konfliktämne mellan de två grannarna är oljetransporterna från Sydsudan genom Sudan till exporthamnen i Port Sudan vid Röda havet. Ledningen via Sudan är idag den enda väg som Sydsudan kan använda för att sälja sin olja utomlands. Sydsudan betalar avgifter till Sudan för att få lov att använda sig av ledningen, men regeringen i Juba tycker att den nuvarande avgiften är alltför hög. För att slippa transportera sin viktigaste exportprodukt via Sudan har regeringen planer på att bygga ledningar till Indiska oceanen, dels genom Kenya, dels genom Etiopien/Djibouti. Ett sådant projekt skulle dock ta åratal att genomföra och under tiden skulle Sydsudan riskera hårda sanktioner från Sudan, som har ställt stränga krav på fortsatta oljeleveranser genom befintliga ledningar. Med anledning av konflikten med Sudan om transportkostnaderna stoppade Sydsudan i januari 2012 all oljeproduktion, trots att det innebar stora inkomstförluster. Regeringen i Juba anklagade Sudan för oljestöld och meddelade att den hellre avstod från inkomsterna än gav bort olja till grannlandet i norr. I april 2013 återupptogs oljeproduktionen sedan ländernas presidenter några månader tidigare hade ingått ett avtal om oljehanteringen (se Kalendarium). Sydsudans regionala relationer På längre sikt kan tillgången till Nilens vatten bli Sydsudans viktigaste utrikespolitiska profilfråga. Fördelningen av flodvattnet har länge varit ett infekterat ämne i relationerna mellan länderna längs Nilens båda huvudflöden. Sudan och Egypten kritiseras av länderna längre söderut för att de genom gällande avtal från kolonialtiden får orimligt stor del av vattnet. Sydsudan har möjlighet att kontrollera en betydande del av vattenflödet, vilket kan ge landet en stark ställning inför kommande förhandlingar om ett mer rättvist avtal. Vid delningen 2011 ärvde Sydsudan en potentiell gränskonflikt med Kenya om den så kallade Ilemitriangeln i sydöst. Området anses ha tillhört Sudan sedan kolonialtiden, men oklara formuleringar i ett avtal från 1914 har gett Kenya möjlighet att göra anspråk på territoriet. I praktiken har Ilemitriangeln behärskats av Kenya sedan https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/sydsudan/skriv-ut-alla-kapitel/ 14/56
kolonialtiden, när den dåvarande administrationen i Sudan tillät kenyansk militär närvaro i området för att skydda det kenyanska boskapsskötande turkanafolket mot räder inifrån Etiopien. I många decennier fäste varken sudanesiska eller kenyanska regeringar någon större vikt vid Ilemitriangeln, men antaganden på senare år att området kan vara rikt på olja och mineraler har gjort den oklara gränsdragningen till en möjlig stridsfråga. Sydsudan är indraget i kampen mot den ugandiska rebellrörelsen Herrens motståndsarmé (LRA) som rör sig över landgränserna i regionen. Uganda, Sydsudan och flera andra länder har sedan 2010 bildat brigader för att gemensamt bekämpa LRA. Insatsen samordnas av Afrikanska unionen (AU). Under det sydsudanesiska inbördeskriget 2013 2015 fick regeringssidan hjälp av ugandiska soldater i kampen mot rebeller ledda av Riek Machar (se Aktuell politik). De ugandiska trupperna drogs tillbaka som en del av fredsavtalet från 2015. Andra viktiga relationer Sydsudan upptogs snabbt i FN som världsorganisationens 193:e medlemsland och kunde kort därefter också anslutas till Afrikanska unionen (AU) och den regionala samarbetsorganisationen Igad (The Intergovernmental Authority on Development). I april 2012 fick landet också medlemskap i Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken. I mars 2016 upptogs Sydsudan i Östafrikanska gemenskapen EAC. Relationerna till FN försämrades drastiskt under inbördeskriget, då världsorganisationen anklagade regeringssidan (och rebellerna) för grova brott mot de mänskliga rättigheterna. När regeringen i Juba svarade med att i juni 2015 utvisa ett högt uppsatt FN-sändebud ökade Sydsudans internationella isolering sedan utvisningen fördömts av exempelvis EU, USA och FN-chefen Ban Ki-Moon. I juli samma år införde ett enhälligt säkerhetsråd sanktioner mot tre befälhavare på vardera sidan i kriget (se Kalendarium). USA har länge varit en av Sydsudans viktigaste bilaterala partner, också innan landet blev självständigt. USA är landets största biståndsgivare. Under inbördeskriget införde regeringen i Washington sanktioner mot ett tiotal ledare på båda sidor av konflikten. Det innebar inreseförbud och frysta tillgångar i USA för dem. När regeringen i Juba anklagade USA för att på detta sätt lägga sig i landets inre angelägenheter försämrades relationerna dem emellan. Även EU har infört liknande sanktioner, samt vapenembargo mot Sydsudan. Kina var tidigt ute med att erkänna Sydsudan, trots att landet är en nära bundsförvant till Sudan. Det finns ett kinesiskt konsulat i Juba och flera kinesiska oljebolag är verksamma i landet. 2014 kom rapporter om att Kina gav militärt stöd till regeringssidan i inbördeskriget och i början av 2015 anlände en kinesisk trupp som skulle ingå i den fredsbevarande FN-styrkan Unmiss (se nedan). Israel var bland de första länder som erkände Sydsudan, som har haft kontakter med israelerna sedan slutet av 1960-talet. Relationerna har sin grund i ett gemensamt intresse av att försvara sig mot arabiska fiender. Försvar I samband med självständigheten ombildades den gamla befrielserörelsen SPLM:s militära gren SPLA formellt till Sydsudans nationella förvarsstyrka. 2014 bestod armén av 185 000 soldater. Ett flygvapen och en marin styrka uppges vara under uppbyggnad. Den FN-styrka som fram till 2011 övervakade att fredsavtalet från 2005 respekterades, ombildades efter Sydsudans självständighet till en ny fredsbevarande styrka, kallad Unmiss (UN Mission in South Sudan). Dess uppgift var från början att stödja den nya regeringen, stärka freden och förhindra en återgång till krig. Under inbördeskriget blev dock styrkans uppgift i första hand att försöka skydda civilbefolkningen, som i tiotusental (som mest runt 125 000) tog sin tillflykt till FN-förläggningar runt om i landet. Det var ursprungligen tänkt att Unmiss skulle bestå av högst 7 000 soldater samt 900 poliser och ett "lämpligt antal" civila experter. Under inbördeskriget nästan fördubblades dock FN-styrkans storlek till drygt 12 500 man. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/afrika/sydsudan/skriv-ut-alla-kapitel/ 15/56