Det sociala arvet Alternativtitel Videotitel i Sverige L'héritage social Misfits to Yuppies Det sociala arvet Produktionsuppgifter: Produktionsbolag Finansiär Filmproduktion AB, Hällekis Svenska Filminstitutets Garantinämnd, Stockholm Socialstyrelsen, Stockholm Forskningsrådsnämnden, Stockholm Allmänna Barnhuset, Stockholm Konstnärsnämnden, Stockholm Folksams Sociala Råd, Stockholm Brottsförebyggande Rådet, Stockholm Distributör i Sverige (35 mm) Folkets Bio AB, Stockholm (1993) Distributör i Sverige (hyrvideo) (fysisk) Föreningen FilmCentrum, Stockholm (1995) Distributör i Sverige (köpvideo) Filmproduktion AB, Hällekis (1995) Laboratorium FilmTeknik AB, Solna Mixning Studio Lagnö AB, Trosa FilmMixarna AB, Solna Övrigt bolag Animagica Film & Video AB, Sundbyberg Filmfotograferna AB, Stockholm Regi Manus Producent Foto Musik Klippning Ljudtekniker Regiassistent Rådgivare Fotoassistent Ljussättare Negativklippning Optisk printer Musikarrangör Orkester Ljudläggning Per Källberg Anette Lykke Lundberg Henrik Georgsson Carsten Palmær Olof Jonsson Gunnar Andersson Kerstin Hellgren Christer Berglund Kenneth "Kenta" Gustafsson 22-Pistepirkko Bengt Andersson Wille Peterson-Berger Per Carleson
Mixning Övrig medarbetare Peter Holthausen Lars Jameson Per Carleson Berndt Frithiof Gunnar Källström Olof Jonsson Anders Cederholm Bildformat: Vidfilm (1,66:1) Färgsystem: Svartvit och färg Ljudsystem: Dolby Stereo 04 Originallängd i minuter: 86 Censur: 131930 Datum: 1993-03-18 Åldersgräns: Tillåten från 7 år Längd: 2369 meter Aktlängder: 579-527-526-376-361 m. Sverigepremiär 1993-04-02 Victoria Stockholm Sverige 87 minuter 1993-04-02 Zita - Folkets Bio Stockholm Sverige 87 minuter Videorelease 1995-05 Sverige 84 minuter Rollista: Kenneth "Kenta" Gustafsson Eva Blondin Patric Gustafsson Jan "Jajje" Klingryd Carina Pettersson Doddo Musik: Till the Day I Die She's So Shy Swamp Blues Jannelåten Hallabroflytten Hem igen
Svensk filmografi Svensk Filmdatabas
Filmen är den avslutande delen i en trilogi som inleddes med Dom kallar oss mods (1968/6) och följdes av Ett anständigt liv (1979/7). Filmen är tillägnad modsens barn. undrar vad som egentligen hänt med Kentas, Stoffes och Jajjes barn. Är dessa barn till utslagna föräldrar förlorade från början? Filmen igenom klipper Jarl in scener från de båda föregående filmerna som kommenterar de intervjuer som görs. Stoffe dog av en överdos heroin under inspelningen av Ett anständigt liv. På sin telefonsvarare hör - efter ett meddelande från dokumentärfilmaren Arne Sucksdorff - hur Stoffes fru Lena förbittrad förbjuder honom att träffa hennes och Stoffes son. Hon säger att hon är trött på Jarls trakasserier och att det inte ska bli någon trilogi. Jarl går till en kyrkogård och letar reda på Stoffes gravsten. söker upp Kenta i hans lägenhet i Jakobsberg. Kenta har just blivit stämd för att olovligen ha förtärt alkoholhaltiga drycker på offentlig plats. Själv hävdar han att han enbart druckit cider. Åtalet ogillas då vittnet på avstånd inte kunnat garantera att Kenta druckit något annat än cider. Kenta har också fått barn. Sonen Patric mönstrar och gör sin miliärtjänst när vi träffar honom i denna film efter att ha sett klipp med honom som liten i Ett anständigt liv. Han är en ung, sympatisk man som vill bli egen företagare. Patrics mamma Eva tappade Jarl kontakten med när hon flyttade till en förort norr om Stockholm. Efter att ha suttit en tid på kvinnofängelset Hinseberg drev hon en liten butik, som dock inte klarade konkurrensen. När Jarl nu träffar henne igen har hon bestämt sig för att flytta till den lilla orten Hallabro i Blekinge, där hon köpt ett hus och tänker öppna kafé och pensionat. Kenta följer med i flytten; tillsammans ska de försöka skapa ett nytt liv. Kenta vill bort från alkoholmissbruket och har sagt upp sig från sitt jobb. Även Kentas och Stoffes kompis Jajje intervjuas. Vi får se honom i Dom kallar oss mods, där han berättar att han själv tror att han kommer att bli alkoholist, och i Ett anständigt liv, där han är en sliten man med bibehållen livsglöd. Hans dotter Carina är också ett modsbarn. Hon säger att hon sett alkoholismen på nära håll och blivit stark av det. Jajje har fått hjälp av folk som trott på honom och han har börjat tro på sig själv. Han har fått ett fast arbete för första gången sedan han och Stoffe arbetade på Posten 1966. Jajje är glad över att äntligen bli en skattebetalare, så mycket som han kostat samhället. På vintern flyttar Eva och Kenta till Blekinge. Kenta sjunger en egen visa och spelar gitarr. Han är orolig för hur de ska klara det nya livet. Eva däremot är förtröstansfull. När Eva fyller fyrtio år skålar de i champagne. Kenta är fullt sysselsatt med att renovera huset. Patric kommer på besök och imponeras lite av sin fars händighet. Patric är ungefär lika gammal som Kenta var i Dom kallar oss mods. Patric har förträngt det som varit dåligt i barndomen. Han träffade sin pappa ganska sällan, och då tyckte han att Kenta var lugn. och Kenta upptäcker att Stoffes son Janne bor nära huset där Kenta och Eva bor nu. När Stoffe dog kom Janne på fosterhem. Nu arbetar han som bilmekaniker. Jarl och Kenta kör iväg för att leta upp honom. Kenta hittar honom i en bilverkstad, men Jarl stannar i bilen och vill inte längre träffa honom. Han minns modern Lenas hot. Varför ska han störa Janne i hans nya liv? På hemvägen i bilen är Kenta förbannad på Jarl för att han ångrat sig. Jarl berättar inte för Kenta om Lenas telefonsamtal. Carina är också ett fosterhemsbarn. Hon menar att barn måste få träffa sina föräldrar. Socialen bestämde att hennes mamma, som var alkoholist och tablettmissbrukare, inte var lämplig som mor. Carina har en fin bild av henne, kanske alltför fin. Hon dog när Carina var tolv år. Patric var en riktig mammagris. Han bor ensam nu, vilket känns bra. När han hälsar på i Blekinge är det föräldrarnas regler som gäller. Carina berättar att hon träffade Jajje när hon var liten. Efter det att hon kom till fosterhemmet höll han sig undan, men när Carina var sexton år sökte hon upp honom. Hon tyckte då att de var mycket lika. Patric hyser inte heller något hat gentemot sina föräldrar. Han säger att det inte finns så mycket att vara arg för. Patric muckar och festar på en färja. Eva och Kenta inviger sitt pensionat Crazy House, där Eva också inrett en presentbod som hon stolt presenterar. Patrics barndomskamrat Doddo intervjuas. Både han och Patric är försäljare och kommunicerar med varandra med biltelefoner. Doddo tillhör yuppiegenerationen. Han tycker att pengar betyder mycket, eftersom pengar ger oberoende. Det är viktigt att ha snyggt omkring sig och kunna resa någonstans när man vill. Patric är också villig att slita hårt för att en gång ha ett eget företag. Det är viktigt att lyckas, att kunna ge sin framtida familj vad den behöver. Han vill kunna det han håller på med och ha kontroll. frågar sig varför han oroat sig så mycket över den här generationen. Han trodde de var uträknade. Han konstaterar sakligt att han läst för många böcker om det sociala arvet - ingen är dömd på förhand att gå under. Carina tar studenten 1991. En mycket stolt Jajje tar emot henne vid studentavslutningen
med sedvanlig skylt med uppförstorat fotografi. Carina strävar efter ett tryggt liv och ett trivsamt arbete. I Blekinge konstaterar Kenta och Eva att det inte gått riktigt som de tänkt sig. Pensionatet har inte gått så bra. De klarar inte uppehället längre. Kenta har inget att se fram emot i Stockholm heller. Han vet att han är tillbaka i gamla vanor så snart han kommit dit. Kenta sjunger en egen visa om hur han sticker ifrån byn. Han liftar tillbaks till Stockholm. Väl hemma igen fastslår han att han alltid kommer att vara ett mods, och att han är stolt över det. Han säger sig vara Sveriges fattigaste luffare. visar i slutscenerna bilder från dagens Stockholm: affärsgator, hemlösa luffare, punkare, välsminkade damer och skinheads. Som symbolhandling bränner Jarl avslutningsvis upp den jacka han burit i filmen, vilken bär ett porträtt av Malcolm X och dennes devis "By Any Means Necessary".