Vi ber för varandra Välkommen att ta del av samtalet om bön och förbön. Samtalet förs mellan pastorerna Thomas Hallström, Lasse Hermansson och Oliver Sundström och med mig Anki Liljeroos Grönås som leder samtalet. Under samtalet, som du kan ta del av här nedan, kommer du säkert få egna tankar. Egen erfarenhet poppar upp, du kan bli både glad och ledsen och även minnas en oförrätt. Allt detta kan vara värt att fortsätta samtala om. Ta gärna kontakt med en erfaren själavårdare du har förtroende för, eller kontakta PHV om du vill samtala vidare med Thomas eller Lars. Gud välsigne dig. Anki: Hur ser vanligtvis förbönen ut i våra kyrkor? Oliver: I vår tradition har den mesta av förbönen skett i kyrkan vid första bänkraden eller vid/på estraden. Den hjälpbehövande får på så sätt alla de andras uppmärksamhet och förböner. Det finns en god tanke i det men också en fara. Jesus ber om helande i det offentliga rummet, som vi läser i Luk.6:17 19. Men också avsides utanför byn och långt ifrån allas nyfikna blickar, i Mark.8:22 26 finns exempel på det.
Anki: En del som blir föremål för ovis förbön känner sig kränkta och sårade. Hur kan vi stoppa detta kränkande när vi i Bibeln uppmanas till att be för sjuka? Thomas: Det finns i alla sammanhang ovisa människor, som kanske menar väl men det blir fel. Hur vanligt det är att människor känner sig kränkta är svårt att veta men jag tror det är oerhört viktigt att man vågar säga till. Lasse: Vi har väl alla varit med om skräckexempel på hur de med synliga sjukdomar blir överrumplade av ovisa förebedjare. Det finns en i grunden god vilja att Gud ska verka som blir missriktad om man inte har den rätta omsorgen i mötet med människor. Tydligast har det blivit för oss på Nyhemsveckan, där unga grabbar kommit fram till min fru som går med krycka och rör sig väldigt klumpigt. Men deras agerande har ofta varit ännu klumpigare. Jag tror att de största felstegen görs av dem som samtidigt är ivriga och osäkra. Man fokuserar då mer på sitt eget agerande och rädslan att göra bort sig, istället för att bygga sitt agerande på omsorg om den andra människan man möter. Thomas: Om man inte själv orkar prata med förebedjaren om hur man känner det, är det ändå viktigt att på en gång ta upp det med sin pastor i själavården. Tror också att det är viktigt att vi i församlingarna utbildar våra förebedjare och tar upp sådana här saker om hur man hanterar människor i en förbönssituation. Lasse: Här är naturligtvis Jesus vår stora förebild. Han mötte alltid den individuella människan utifrån hennes egna behov. De blev aldrig bara objekt, utan de blev sedda och tagna på allvar. Anki: Vem ska ta initiativet till förbön? Den med funktionsnedsättning eller förebedjare? Lasse: Normalt sett bör den som har behovet ta initiativet. Men det ska naturligtvis finnas utrymme för att förebedjaren genom Den Helige Ande får en ingivelse att be för någon. Men då måste det ske med stor försiktighet och ömsinthet. Thomas: Jag tror precis som Lasse att det kan se olika ut. Det vanligaste är ju att vi själva söker förbön. Men ibland kan det ju också vara våra vänner som agerar för vår skull. Så var det ju runt Jesus, man kom med blinda, döva och lama och bad att han skulle röra vid dem. Ibland var det den sjuke själv som ropade: Herre hjälp mig! Ibland kan vi också som förebedjare känna oss manade att be för någon och då tror jag att vi får våga lita på att Anden leder oss. Men
prövningen av om det var rätt eller inte bör alltid ligga hos den som är föremål för vår förbön. Här behövs stor ödmjukhet men också en sund frimodighet. Anki: På vilket sätt ska förbönen ske? Vad är målet med bönen? Thomas: Själv brukar jag i regel fråga vad personen som jag skall be för vill att jag ska be. T.ex. Hur vill du att jag/vi skall be nu? Lasse: Jesus gick till väga på olika sätt, nästan varje gång. Thomas: När vi själva stod i en svår situation var det skönt att människor bad om vår dotters tillfrisknande som huvudmål, men det var väldigt skönt och själavårdande att det fanns delmål i bönen, t.ex. kraft för att orka ännu en dag, att Gud skulle vara med vid nästa läkarbesök, nästa behandling osv. Lasse: Om vi är lyhörda för både Gud och människor, så kan vi säkert komma rätt. En väl utförd förbön uppfattas ofta som något väldigt positivt även då helandet uteblir. Om vi frågar en vän i svårigheter om vi får be, så blir det mycket sällan nej. Även om de själva inte är troende, så uppfattar de det som en varm omtanke. Thomas: Vi vill ju att det skall hända något när vi ber men då gäller det att inte förakta vardagsundren som sker. Viktigt att vi vågar förtrösta på Gud och utgår från att han alltid vill vara med oss och hjälpa oss. Lasse: Absolut, och utöver kärleken till medmänniskan vi vill visa, är målet med bönen även att Gud ska bli ärad och efterföljd. Anki: Vem sätter gränsen och hur hanterar vi våra egna (förebedjarens) frustrationer och vanmakt? Thomas: Självklart finns det ibland stora och svåra frågor i samband med detta. Uteblivna bönesvar och besvikelser som det medför. Och som förebedjare kan man bli nedslagen och osäker. Varför händer det inte mer när jag ber? Sen har vi väl generellt en idealbild av att man skall vara stark, frisk och hel. Medan Bibeln talar mycket om lidande och kamp, att det som är trasigt och misslyckat också har ett värde. Lasse: Frustration och vanmakt bär vi alla i mötet med en värld som lider under syndafallet effekter. Mina eventuella lidanden måste sättas in ett globalt och allmänmänskligt perspektiv. Som pastor blir jag ofta överraskad över att människor ifrågasätter Gud när de själva hamnar i sjukdom och andra
bekymmer. Varför har de inte bearbetat den Gudsbilden tidigare? Någon gång borde man väl ha sett lite lidande på TV t.ex. Thomas: När vår dotter drabbades av cancer skulle vi kunnat fastna i frågan varför. Varför händer det oss? Vi försökte vända på det och tänka varför inte? Varför skulle vi vara undantagna livets bekymmer som drabbar alla? Vår stora tillgång var ju vår tro och vetskapen om att den Gud som vi tror på har lovat att vara med oss alla dagar och ge oss kraft genom i allt. Sen tror jag vi behöver lyfta in himlen mer. Perspektivet som ger framtidstro och fyller oss med hopp. En dag blir det en tillvaro som är fullkomlig, ingen sorg, ingen nöd, ingen sjukdom osv. Lasse: Ja, och ibland kan det vara ett tydligare vittnesbörd att berätta om Guds stöd genom svårigheterna, istället för ett helande som förklaras bort av dem som lyssnar. Tror att reaktioner som vanmakt och frustration är vanligare bland oss karismatiska kristna som tror på att Gud griper in i vår tillvaro. Men man får inte blanda in försmaken av den himmelska härligheten genom det Gud gör ibland oss, med att det skulle finnas något slags gräddfil för oss kristna med befrielse från alla mänskliga problem. Oliver: Det beror inte på vilket sätt som bönen sker på, som kanske har fungerat vid något tillfälle, som ska förändra situationen utan att det är Gud som gör det genom Jesus Kristus. Det sker pga att Han är så mycket större än vad en förebedjare någonsin kan prestera. Det håller inte att försöka skapa sensationer och lova det som ingen kan stå för. Anki: Det handlar om att komma nära, se behovet, vara kärleksfull och omsorgsfull. Kan jag med funktionsnedsättning säga nej till en förebedjare med risk att kränka den personen? Lasse: Som jag sa tidigare, så måste förebedjaren utgå från individens behov och önskemål. Även om man söker förbön, så är det inte säkert att det är det synliga funktionshindret som ligger överst. Man kanske vill ha hjälp med något helt annat. Och tar förebedjaren initiativet behövs det som sagt ett stort mått av ödmjuk lyhördhet. Thomas: Ja, det är alltid den som är föremål för vår bön och omsorg som äger frågan. Det måste vara så. Där behöver vi som förebedjare lära oss att lyssna och respektera vilket borde vara en självklarhet. Förbön är ett erbjudande som vi vill ge, inte ett tvång eller ett måste. Men att bli föremål för förbön i sund och levande församling är något av det bästa som finns. Det ligger så mycket omsorg bara i den handlingen att vi lägger våra händer på varandra.
Anki: Oliver ger slutligen några korta råd till oss som önskar förbön och till oss som förebedjare. Ja du läste rätt. Vi kan alla ha båda dessa roller, men vid olika tillfällen. Det är den enskilde som ska känna sig välkommen. ska mötas av respekt, kärlek och trygghet. berättar om sin önskan om att få förbön. frivilligt talar om vad förbönen ska handla om. bestämmer var förbönen ska äga rum. önskar att bli smord med olja. Läs Jak.5:13-16 tar emot förbönens välsignelser och behöver följaktligen inte själv prestera någon stor bön i tro. Förebedjaren bör tänka på att vara på samma ögonhöjd som den enskilde. man bör helst vara två, både man och kvinna. inte lämna den enskilde på en gång efter förbönen. försöka ta till sig av den nöd som enskilde har. inte berätta vidare vad som sagts vid förbönen. allt profeterande ska ske i ödmjukhet till den enskilde och kunna få prövas. det är ett stort förtroende den enskilde ger och bör tas emot med ödmjukhet. Tack för att du läst om vårt samtal om bön och förbön. Har du tankar du önskar få hjälp att tänka vidare, eller önskar hjälp i bön är du varmt välkommen att höra av dig. Vi finns på info@phv.pingst.se eller 070-686 98 34.