C-UPPSATS. Dopets innebörd i ett sekulariserat Sverige

C-UPPSATS 2008:309 Dopets innebörd i ett sekulariserat Sverige Lena Tougoumova Luleå tekniska universitet C-uppsats Religionsvetenskap Institutionen för Språk och kultur 2008:309 - ISSN: 1402-1773 - ISRN: LTU-CUPP--08/309--SE

Dopets innebörd i ett sekulariserat Sverige Lena Tougoumova Luleå tekniska universitet Institutionen för språk och kultur Religionsvetenskap C Handledare: Mayvor Ekberg

Abstrakt Dopstatistiken i Sverige sjunker, men ännu väljer en stor del av den svenska befolkningen att döpa sina barn. Syftet med uppsatsen är att undersöka dopsynen bland ett urval präster i Svenska kyrkan och bland ett urval föräldrar som valt att döpa sina barn. Metoden jag använt mig av är den kvalitativa fallstudien med djupintervjuer. Mina frågeställningar innefattar hur dopets innebörd tolkas av Svenska kyrkans präster, samt kyrkligt och icke-kyrkligt aktiva föräldrar. För att upptäcka förändring eller kontinuitet över tiden har jag jämfört resultatet av min studie med resultat i studier genomförda i början av 1970-talet och början av 1990-talet. Resultatet av min studie, som därmed också är komparativ, visar att dopsynen i vissa avseenden är förändrad. Förändringen visar sig främst i att dopet idag uppfattas mer som en namngivningsceremoni, samt att den gudomliga aspekten inte har lika stor betydelse för föräldrarna. Kontinuiteten visar sig främst i att dopet är en tradition och högtid värd att bevara, och något både präster och föräldrar upplever som en positiv handling.

ABSTRAKT INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1 INLEDNING 1 1.1 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING 1 1.2 METOD 1 1.3 URVAL OCH GENOMFÖRANDE AV INTERVJUER 3 1.4 AVGRÄNSNING AV REDAN GENOMFÖRDA UNDERSÖKNINGAR 3 1.5 UNDERSÖKNINGENS TROVÄRDIGHET 4 1.6 DISPOSITION 4 2 DOPETS KYRKOHISTORISKA BAKGRUND 4 2.1 URKYRKAN 4 2.2 SVERIGES KRISTNANDE OCH REFORMATION 5 2.3 FRIKYRKOR OCH TROENDEDOP 6 2.4 SVENSKA KYRKANS EGNA FRÅGOR OM DOPETS INNEBÖRD 7 3 FÖRÄNDRINGAR I VÅR VÄRLDSBILD 8 3.1 UPPLYSNING OCH SEKULARISERING 8 3.2 FRITÄNKERIET 10 4 REDOGÖRELSE FÖR TIDIGARE GENOMFÖRDA UNDERSÖKNINGAR. 10 4.1. PETERSSONS UNDERSÖKNING FRÅN 1970-TALET 10 4.2 REIMERS UNDERSÖKNING FRÅN 1990-TALET 13 4.3 DOPET PÅ SJUTTIO- OCH NITTIOTALET KONTINUITET OCH FÖRÄNDRINGAR 14 5 REDOVISNING AV MIN FALLSTUDIE 16 5.1 DOPET IDAG. PRÄSTER I SVENSKA KYRKAN 16 5.2 DOPET IDAG. FÖRÄLDRAPAR 17 5.3 SAMMANFATTNING AV MIN FALLSTUDIE 18 6 ANALYS. KONTINUITET ELLER FÖRÄNDRING? 18 KÄLLFÖRTECKNING 21 ELEKTRONISKA KÄLLOR: 21 BILAGA1

1 Inledning Allmänt vet vi att Sverige brukar anses som ett av världens mest sekulariserade länder. Detta innebär bland annat att deltagandet i det etablerade kyrkolivet försvagas, och därmed också att de kristna traditionerna alltmer går från att ha haft en central plats i människors medvetande och i det svenska samhället till att hamna i periferin. Under mina studier i religionsvetenskap har jag återkommande stött på sekulariseringsbegreppet och diskussioner kring västerlandets och i synnerhet Sveriges avkristning, eller åtminstone kyrkans marginalisering. Frågan är dock om vi svenskar har förlorat de kristna värderingarna, eller om de bara fått en annan innebörd. En av de kristna traditioner som fortfarande lever starkt inom kyrkan är dopet, vilket tillsammans med nattvarden utgör de två sakramenten i den protestantiska kyrkan. Förutom att dopet funnits med sedan kristendomens födelse är det också en rit som praktiseras i alla kristna kyrkor och samfund, även om själva orsaken till varför man döper kan se olika ut beroende på kyrka och tolkning av Bibeln. Dopets betydelse och innebörd har under historiens gång haft varierad betydelse för kristna, men trots förändringens vindar har dopet ändå behållit en viktig och central plats i kyrkan. Även om svenskar idag inte per automatik bekänner sig som kristna är det förhållandevis många som låter döpa sina barn. En artikel i Piteå-tidningen 2008-04-18 med rubriken Kyrkan lockar men inte gudstjänst presenterades en statisktik över antalet döpta barn från 1970-2007. Där kunde man läsa att för trettio år sedan döptes 80,5 procent, medan det 2007 handlade om 62,3 procent. Självklart går det att se en markant nedgång i antalet döpta, men samtidigt är det fortfarande en stor andel med tanke på att kyrkan anses ha förlorat en stor del av sitt inflytande över svenskarna och att Sverige är ett sekulariserat land som trots allt väljer dopet. 1.1 Syfte och frågeställning Syftet med denna studie är att undersöka kontinuitet och förändring i tolkningen av dopets innebörd över tiden, från början av 1970-talet fram till idag, dels bland Svenska Kyrkans präster och dels bland föräldrar som valt att döpa sina barn. För att nå mitt syfte ställer jag följande frågor: Hur tolkas dopets innebörd bland präster i Svenska kyrkan? Hur tolkas dopets innebörd bland kyrkligt aktiva föräldrar? Hur tolkas dopets innebörd bland icke-kyrkligt aktiva föräldrar? Vilka likheter och skillnader visar sig i tolkningen av dopets innebörd över tiden bland präster i Svenska kyrkan och bland kyrkligt och icke-kyrkligt aktiva föräldrar? 1.2 Metod För att få svar på mina frågeställningar har jag analyserat och jämfört två redan genomförda undersökningar. Resultatet av dessa analyser och jämförelser har jag därefter jämfört med resultatet av en egen genomförd fallstudie. Den ena undersökningen som ligger till grund för min jämförande undersökning är gjord av teologen Kjell Petersson i början av 1970-talet. Som metod har Peterson använt sig av dels kvalitativa intervjuer och dels kvantitativa enkätundersökningar. Undersökningen har omfattat både präster inom Svenska kyrkan och föräldrar som låtit döpa sina barn. Denna undersökning har publicerats i boken Kyrkan, folket och dopet. En studie av barndopet i Svenska kyrkan (Petersson 1977). 1

Den andra redan genomförda undersökningen är gjord av teologen Eva Reimers i början av 1990-talet. Som metod har även Reimers använt sig av kvalitativa intervjuer. Undersökningen har likt Petersson omfattat både präster inom Svenska kyrkan och föräldrar som låtit döpa sina barn. Denna undersökning har publicerats i boken Dopet som kult och kultur (Reimers 1995). Jag har i min studie av dopet i början av 2000-talet valt fallstudien som metod. Denna metod definieras av Sharan Merriam, i Fallstudien som forskningsmetod (1994), som en intensiv, helhetsinriktad beskrivning och analys av en enda enhet eller företeelse (Meriam, 1994, s. 29). I en fallstudie blir alltså det enskilda fallet studerat och det får en betydelse för den fråga som behandlas, vilket beskrivs av Merriam som följande: En fallstudie är alltså en undersökning av en specifik företeelse, t ex ett program, en händelse, en person, ett skeende, en institution eller en social grupp. Detta avgränsade eller definierade system väljs för att det är viktigt och intressant. Man kan också välja en situation för att den i sig själv är intressant och för att man genom närmare kunskap om situationen kan få bättre förståelse rent generellt av den företeelse man är intresserad av (s. 24). En fallstudie kan ofta innefatta så kallat levande material (Merriam 1994), såsom intervjuer, vilket jag använder mig av i min fallstudie. Genom användandet av intervjuer blir studien kvalitativ, vilket enligt Patel och Davidson, i Forskningsmetodikens grunder (2003), ger en djupare kunskap av det område eller ämne man undersöker i jämförelse med en kvantitativ studie där kunskapen till exempel inte handlar om att förstå människors avsikt med sitt handlande. Den metod jag tillämpar hör alltså hemma inom den hermeneutiska vetenskapsteorin. Patel och Davidson (2003) visar att med en hermeneutisk tolkningsmetod blir inte målet att förklara en företeelse, utan att det handlar om att förstå andra människor, vilket också är hermeneutikens syften. Hermeneutiken som tolkningsmetod beskrivs innebära att först läsa hela intervjun för att förstå helheten, och därefter läsa de olika delarna var för sig i ljuset av helheten. Den hermeneutiska tolkningen som också kallas den hermeneutiska spiralen beskrivs som en levande process: Det finns inte någon bestämd utgångspunkt eller slutpunkt för den hermeneutiska tolkningsakten. Helhet och del, subjekt och objekt forskarens förförståelse, perspektivförskjutningarna i pendlingen, allt detta utgör också en helhet som lever och utvecklas. Text, tolkning, förståelse, ny textproduktion, ny tolkning och ny förståelse, allt detta är delar i en helhet som ständigt växer och utvecklas och är uttryck för det genuint mänskliga. (s. 31) I Vetenskapligt tänkande (2004) betonar Jan Hartman betydelsen av forskarens förförståelse av det studerade ämnet, och talar om ett slags sammansmältning i samband med kvantitativa intervjuer och den hermeneutiska tolkningen: Denna egna förståelse kommer vi aldrig att komma helt ifrån, och vad vi slutligen når är en sammansmältning av vår egen förståelse med den förståelse personen vi tolkar har. Detta innebär, vilket är av stor vikt, att vi aldrig kan nå en fullständig förståelse för en annan människa, eftersom vi aldrig kan lägga vår egen förståelse för världen åt sidan (s. 191). 2

I min tolknig av dels de två redan genomförda undersökningarna och dels min egen fallstudie spelar självklart min förförståelse av det studerade området en roll och kan till viss del påverka min analys. 1.3 Urval och genomförande av intervjuer De personer jag intervjuat är samtliga relativt närboende, vilket praktiskt har underlättat arbetets gång. För att kunna göra jämförelser med de undersökningar genomförda av Petersson och Reimers är de informanter jag har valt att intervjua i liknande ställning och livssituation som de personer Petersson och Reimer intervjuat. Valet av intervjupersoner, eller informanter, har alltså främst varit av praktiska skäl, och inte teologiska det vill säga att jag inte valt informanterna efter deras teologiska ställningstaganden. Två intervjuer är gjorda med verksamma präster inom Luleå stift, och de två andra intervjuerna är gjorda med föräldrar vars barn blivit döpta det senaste året också inom Luleå stift. Intervjuerna är inte inspelade utan jag förde anteckningar under intervjuandets gång, för att sedan återupprepa anteckningarna muntligt för de intervjuade. För ytterligare godkännande har jag även låtit de intervjuade ta del av det färdigställda materialet. Jag har använt mig av en intervjuguide (bilaga 1) med färdigskrivna frågor, men för att tillföra min undersökning så mycket data som möjligt har det har funnits utrymme för informanterna att öppet berätta utifrån sig själva. Intervjuerna är alla gjorda vid olika tillfällen och tog mellan 40 minuter till 1 ½ timme. 1.4 Avgränsning av redan genomförda undersökningar I Kyrkan, folket och dopet (Petersson 1977) framgår att de förändringar Petersson främst vill belysa i sin undersökning är kyrkans bestämning av dopets teologiska innebörd enligt prästernas och föräldrarnas uppfattning av dopet, samt förändringar i själva dopseden. Jag kommer att i enlighet med mitt syfte utelämna frågorna kring dopseden och koncentrera mig på den förstnämnda punkten, i vilken det även ingår att upptäcka kontinuitet och förändring. Petersson undersöker även dopets betydelse för den enskilda människan, vilket också är en del av mitt syfte. I genomförandet av sin undersökning har Petersson intervjuat 27 präster i Uppsala med omnejd, och 41 föräldrar. Samtliga intervjuer är genomförda 1973. Jag kommer inte att återge intervjuerna i dess helhet, utan endast de delar som är jämförbara med dels Reimers undersökning och dels min egen fallstudie. Av de frågor ställda till prästerna är det följande som jag kommer att redovisa svaren på: Vad betonar prästen i sitt samtal med föräldrarna inför dopet? Vad är det som händer i dopet? Vilken syn har de på arvssynden? När det gäller föräldrarnas svar är det frågan om vad dopet betyder och hur de ser på sin egen roll, eller sitt eget ansvar vad det gäller den fortsatta kristna fostran. I likhet med Petersson har jag valt att jämföra svaren utifrån om föräldrarna är kyrkligt aktiva eller inte. I Dopet som kult och kultur (Reimers 1995) framgår att Reimers undersökning omfattar 17 föräldraintervjuer och intervjuer med 4 präster gjorda 1991-1992. Precis som i min redogörelse av Peterssons undersökning har jag valt att lyfta fram det som är jämförbart med mina egna frågeställningar och det som är relevant för syftet i min studie. Jag har också valt delar av Reimers studie som är jämförbara med Peterssons frågeställningar. 3

Till resultatet i dessa båda undersökningar har jag valt att återkomma till längre fram i kapitel 4, under rubriken Beskrivning av tidigare genomförda undersökningar. 1.5 Undersökningens trovärdighet Runa Patel och Bo Davidson (1994) beskriver begreppen validitet och reliabilitet som mätinstrument för en studies tillförlitlighet. Att ha god validitet innebär att veta att man verkligen undersöker det man har för avsikt att undersöka, medan en god reliabilitet betyder att metoden man använder för sin undersökning är tillförlitlig. Enligt Patel och Davidson är just intervjuer en metod som gör det svårt att avgöra om validiteten och reliabiliteten är god, eftersom intervjumetoden och analysen av svaren bygger på tolkning. Med andra observatörer än jag själv kan göra studien mer tillförlitlig, samt att använda standardiserade intervjuer, vilket innebär att man ställer likalydande frågor i exakt samma ordning till varje intervjuperson (Patel & Davidson, 1994). De intervjuer jag genomfört ligger någonstans mellan standardiserade och låg grad av standardiserade, vilket betyder att intervjuerna till stor del varit identiska i sin ordning och frågorna är samma som de frågor som Petersson och Reimer ställer. Samtidigt har intervjuerna varit relativt öppna i sin form. Det har inte funnits andra observatörer än jag själv, men intervjupersonerna har haft möjlighet att kommentera sina svar efter genomförd intervju. Mot denna bakgrund finner jag att undersökningen har rimlig trovärdighet. 1.6 Disposition I kapitel 2 beskriver jag dopets ursprung genom att redogöra för urkyrkan och dess tillämpning av dopet. Dessutom beskriver jag reformationstiden, frikyrkans roll samt statens skiljande från den svenska kyrkan. I kapitel 3 diskuterar jag sekulariseringsteorier, dess ursprung och konsekvenser. I kapitel 4 sammanfattar jag den analys jag gjort för att fastställa det jämförbara i Peterssons och Reimers undersökning av dopet under början av sjuttiorespektive nittiotalet. Kapitel 5 innehåller resultatet av min fallstudie, och i kapitel 6 redovisar jag resultatet genom en jämförande analys och diskussion av undersökningarna genomförda över tiden 1970, 1990 och 2000-talet. 2 Dopets kyrkohistoriska bakgrund I detta kapitel sätter jag in min studie i det kyrkohistoriska sammanhanget. Jag beskriver därför först dopets ursprung i urkyrkans tid. Därefter lyfter jag fram reformationstiden sedd i det svenska perspektivet, och visar på faktorer som har orsakat förändringar i dopseden. Jag belyser även frikyrkornas framväxt, som en del av de olika ideologiska strömningar som varit aktuella under de två senaste seklerna. Sist nämner jag kort den Svenska kyrkans avskiljande från staten. Syftet med kapitlet är att visa på de faktorer som över tiden har framkallat förändringar i den enskilda människans och den Svenska kyrkans uppfattning om dopets innehåll och betydelse. 2.1 Urkyrkan Eftersom Bibeln är den kristna kyrkans normgivande dokument och den centrala skriften är det i denna vi först och främst ska söka efter upphovet till kyrkans traditioner och de riter som 4

praktiseras. Förutom att Johannes Döparen beskrivs praktisera dop i syftet att människor ska omvända sig från sina onda gärningar beskriver också evangelierna hur Jesus blir döpt av Johannes. Efter Jesu död och uppståndelse fortsätter lärjungarna att döpa dem som kommer till tro, då de handlar på Jesu sista ord och befallning: Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut. (Matt. 28:18-20). Detta citat är den så kallade missionsbefallningen, alltså det som ligger till grund för kyrkans doptradition. De små husförsamlingar som i Bibeln beskrivs ta form genom Paulus missionsresor använde sig vid sidan av Skriften, det vill säga vårt Gamla testamente, även av De tolv apostlarnas lära. Den betydelse denna skrift hade i de små husförsamlingarna, och då även i den framväxande urkyrkan, beskrivs i antologin Religionshistoria. Ritualer. Mytologi. Ikonografi (Jensen, m fl.,1996). Här visas att De tolv apostlarnas lära dateras till det första sekelskiftet enligt vår tideräkning och att den innehåller bland annat instruktioner om hur dopkandidater först och främst ska få ta del av Skriftens lära, sedan fasta i två dagar före sitt dop, samt att dopet bör förrättas i ett vattendrag, alltså i levande vatten. Jensen visar vidare att skulle man inte ha möjlighet till det sistnämnda kunde man ösa vatten tre gånger över huvudet på dopkandidaten. Senare källor, från 200-talet och framåt, visar hur man drog paralleller till Jesu död och uppståndelse genom att man förrättade dop enbart vid påskhögtiden. Efter dopet upptogs de döpta i församlingen och de fick genom detta också rätt att ta emot nattvarden. Under denna tidsperiod var det alltså vuxna man döpte, i tron på att dopet renade den gamla människan och gav henne delaktighet i Kristus och kyrkan som Kristi kropp. Under de allra första århundradena krävdes en förberedelse för dopet, vilket kallades katekumenatet och denna förberedelsetid kunde vara upp till 3 år, då dopkandidaten fick undervisning i den kristna tron. När apostlarna i Nya Testamentet praktiserade dopet var enbart Kristusbekännelsen tillräcklig för att få döpas, t ex Apostlagärningarna 8:35 38. Men allteftersom kristendomen växte och fick större anseende blev dopförberedelserna alltmer omfattande, och det krävdes bland annat någon som kunde gå i god för den blivande kristna människan. När sedan kyrkan började tillämpa barndop fick de faddrar som skulle bära fram barnet till dopet en liknande uppgift (www.catacombe.roma). Det beskrivs också att när dopantalen ökade började man också skriva ner dopkandidatens namn i kyrkans bok vilket kan ses som en början på de kyrkböcker som kyrkan använt sig av genom hela kristendomens historia. 2.2 Sveriges kristnande och reformation Lars Bondeson beskriver i Seder och bruk vid födelse och dop (1996) hur den romerskkatolska kyrkan nådde Sverige med sitt budskap för ca tusen år sedan, och precis som i kristendomens begynnelse var det vuxendop man tillämpade, för att omvända nordborna. När sedan kyrkan fick fotfäste och blev en maktfaktor började man döpa barnen, då målet blev att Sverige skulle vara ett kristet land med en nationell kyrka, och att även de små späda barnen skulle upptas i församlingens gemenskap. Barndopet blev den svenska medborgarens ingång i kyrkan. Även om kyrkans och prästens ord vägde tungt och folket anammade de kyrkliga traditionerna till fullo, fanns det spår kvar av den gamla hedniska folktron, inte minst då det 5

handlade om sederna kring barndopet. Vidskepelse blandades med kyrkans lära. Man skyddade barnet med amuletter och genomförde olika slag av ceremonier både före och efter själva dopriten. Tron på att barnet var syndigt, eller orent, så länge det inte var döpt, var en uppfattning som kyrkan delade med folktron. Därför utförde man enligt Bondeson sina ceremonier för att om möjligt skydda barnet och hindra mörka makter, fram till dess att dopet tvättade barnet rent från sin arvsynd. Trots att den europeiska reformationen var omvälvande för kristenheten, och att den förändrade även den svenska kyrkan på många sätt, blev dopets ställning aldrig rubbat. Den romersk-katolska kyrkan hade sju sakrament, men den protestantiska behöll endast två av dessa: nattvarden och dopet. Dopet fortsatte att vara ett upptagande in i den kristna församlingen för varje svensk medborgare som föddes, även om man enligt Bondeson skalade bort en del kring själva riten. Innan barnet, och även den vuxne under den tid man tillämpade vuxendop, fick komma in i kyrkan för att motta dopet blev han eller hon signad. Detta gick till så att faddrarna i barnets ställe fick avsäga sig demonerna, vilket kallades exorcism, prästen göra korstecknet och därmed, som Bondeson beskriver, primsigna barnet. Denna ceremoni kan härledas till katekumenatet som jag tidigare har nämnt om, i vilket dopkandidaten genomgick en förberedelse innan dopet för att avsäga sig onda makter. Exorcismen fick vara kvar även efter reformationen, men som Bondeson visar så blev själva handlingen mer symbolisk och 1811 försvann det helt. Korstecknet fanns också kvar, men även det fick en symbolisk funktion, tecknet på Kristus lidande, död och uppståndelse, istället för att som tidigare inneburit en undergörande kraft. 2.3 Frikyrkor och troendedop Under tiden från reformationens intåg i Sverige fram till 1800-talet skedde inga märkbara förändringar i vare sig dopfrekvens eller synen på dopet i allmänhet. Den enhetskultur som blivit rådande innebar att dopet var förpliktande för varje svensk medborgare. Men under den senare delen av 1800-talet började olika väckelserörelser bryta fram och med dem frikyrkorna. För att ge en beskrivning av hur detta kunde påverka dopet vill jag referera till Ingegerd Sjölins avhandling Dopsed i förändring (Sjölin 1999). I denna avhandling visas på baptismen och andra fria rörelser inom Örebro pastorat under tiden 1710-1910. Eftersom baptisterna menade att barndopet inte fanns belagt i Bibeln ville man heller inte döpa sina barn, vilket orsakade problem då barndopet var en medborgerlig plikt. Därför utförde Svenska kyrkan tvångsdop, fram till dess att det 1863 bestämdes att vare sig kyrkan eller staten kunde tvinga föräldrarna till att döpa sina barn. Även om det blev fler och fler som inte döpte sina barn i kyrkan på grund av frikyrklighetens uppfattning att dopet skulle vara en trosbekännelse, det så kallade troendedopet, vilket betonade att den enskilda människan medvetet tog ställning till sitt dop som en följd av tron. Att det blev fler och fler som inte döpte sina barn i den Svenska kyrkan och dess dopordning påverkade inte folk i allmänhet. Det var alltså endast de som anslöt sig till baptisterna och andra reformert-protestantiskt inspirerade frikyrkorörelser som valde att inte döpa sina barn. Resten av befolkningen, de som accepterade den lutherska protestantismen, fortsatte att tillämpa barndopet. Även Kjell Petersson (1977) visar på frikyrkornas inflytande, och menar att man inom den Svenska kyrkan försökte göra enad front gentemot väckelserörelserna, genom att enas i olika teologiska frågor som man inte tidigare varit överens om. En sådan fråga var bland annat frågan om människan föddes med arvsynd, vilket gjorde henne beroende av dopet redan vid födseln och gav dopet innebörden av en nyfödelse. 6

Det fanns andra ideologiska rörelser som också valde bort barndopet av andra skäl än religiösa. I nästa kapitel kommer jag att redogöra för dessa rörelser. 2.4 Svenska kyrkans egna frågor om dopets innebörd Vid millenniumskiftet 2000 skildes Svenska kyrkan från staten, eller som det uttrycks av Oloph Bexell i Kyrkans liv (2007), att kyrkan och staten fick förändrade relationer. Detta skedde efter ett beslut som fattats redan 1995, vilket i praktiken betydde att kyrkan själv skulle ta ansvar för sina egna angelägenheter. Bexell redogör vidare för dessa förändrade relationer som även fick den konsekvensen att dopet blev grundande för kyrkomedlemskap. Innan beslutet fattades och åtskillnaden kom till stånd var dopet en av de viktiga frågor för dem som förespråkade en förändring, då man ville betona dopet som en sakramental handling och medlemsgrundande. Om kyrka, medlemskap och dop skriver Bexell: Den som är under 18 år, och inte tidigare är döpt genom vattenbegjutning eller nedsänkning i vatten under uttalande av treenighetsformeln I Faderns och Sonens och den helige Andens namn (Matt. 28:19) blir medlem i Svenska kyrkan genom att på så sätt döpas i Svenska kyrkans ordning. Svenska kyrkan erkänner varje dop som skett på så sätt: vattnet och den citerade dopformeln är konstitutiva för att ett kristet dop ska ha ägt rum. Den som fyllt 18 år och önskar inträda i Svenska kyrkan tas efter skriftlig anmälan upp som medlem om han eller hon (1) redan är döpt i kyrka med vilken Svenska kyrkan har ekumenisk samverkan eller (2) är döpt i annat kristet trossamfunds ordning och samtidigt med anmälan begär undervisning i Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Den som (3) inte är döpt och som samtidigt med anmälan, som förberedelse för dopet, begär undervisning i Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära kan begära att upptas som medlem på denna grund. Svenska kyrkan har valt att i sina författningstexter för medlemskapsbegreppet använda ordet tillhörig. (s. 122D) Med detta citat som avslut på detta kapitel ser vi att dopet är nödvändigt för den som vill tillhöra Svenska kyrkan och dessutom att liksom i urkyrkan så betonas katekumenatet, det vill säga att tillhörigheten till kyrkan är genom dopet grundad på kunskapen om Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Exorcismen, som nära förknippad med begreppet arvsynd, har vi sett inte längre vara något som tillämpas, men däremot är korstecknets symboliska funktion ännu gällande. På frågan om vi människor föds med arvsynd svarar en representant för Svenska kyrkan (http://svkwebprod.svenskakyrkan.se) följande: Det här med arvssynden är ett svårt kapitel och det skulle behövas en avhandling för att svara på alla aspekter av läran om arvssynden. Detta tolkar jag så att arvsynd fortfarande är ett begrepp som inte försvunnit, trots att begreppet exorcism har gjort det. Att det förhåller sig så anser jag bli tydligt i vad Karl Gunnar Ellverson skriver om angående diskussionen om kyrkohandboken och dess revidering under en teologdag i Lunds stift 2007: Jag tycker mig från olika håll höra frågan om hur den verklighet som begreppet ursprungssynd handlar om ska ha sin plats i dopets gudstjänst. Det tror jag är en verklig fråga för arbetet med dopliturgin. Det är många präster som idag hoppar över du som ensam räddar från allt ont. Ibland är det prästen som hör all teologi bakom och reagerar medan föräldrarna tycker sig ha erfarenhet av ondskan i världen och hör den bönen som Guds beskydd. Jag tror att vi måste föra ett ordentligt samtal om detta. Kanske med frågan var tyngdpunkten /i dopet/ i dopet ligger. Är det vad vi befrias ifrån eller kan Jesu dop som invigning till lärjungaskapet vara förebild vi använder ju det uttrycket vid korstecknandet kallar dig att vara hans lärjunge. Vi måste även fråga: om vi flyttar tyngdpunkten, tar vi då bort argumentet för dop av 7

barn jag tror inte det. Och då måste vi även överväga hur vi i ekumenisk samhörighet skall ha kvar uttryck för syndafallets verklighet i dopliturgin utan att ge det tyngdpunkten jag tror också att det är viktigt. (www.svenskakyrkan.se) 3 Förändringar i vår världsbild I detta kapitel redogör jag kort för sekulariseringsprocessen som en följd av upplysningstiden, och även det så kallade fritänkeriet som i sin tur kan sägas vara en följd av sekulariseringsprocessen. 3.1 Upplysning och sekularisering Carl-Reinhold Bråkenhielm skildrar olika världsbilder genom tiderna i sin bok Människan i världen: om filosofi, teologi och etik i våra världsbilder (1992). Den världsbild som sammankopplas med upplysningens era, som hade sin början under 1600- och 1700-talet, är den antroposofiska världsbilden och ställer människan i centrum. En positiv tro och syn på människan och hennes egna förmågor och egenskaper fick ta Guds plats. Tron på vetenskapens förmåga blev en konkurrerande kraft till tron på Guds förmåga. Kyrkan och dess lära vågade ifrågasättas. I Religionssociologi: en introduktion (2005) redogör författarna Inger Furseth och Pål Repstad för begreppet moderniteten som upplysningens början, i vilken tron på en säker, eller bevisad, sanning betonades. Denna jakt på en säker sanning blev kännetecknande för moderniteten, den förnuftiga människan skulle upplysas och inte längre leva i det medeltida mörkret. I Skuggan av framtiden, Modernitetens idéhistoria (1999) lyfter idéhistorikern Sven-Eric Liedman fram Immanuel Kants (1724-1804) teorier om hur människan med sitt förnuft kan forma en bättre värld. Upplysningens mål var, enligt Kant, människans myndighet och frigörande från auktoriteter. En sådan auktoritet var till exempel kyrkan som alltså blev alltmer ifrågasatt, vilket var en direkt påföljd av upplysningens tankar och en utveckling av idén om den fria och myndiga människan. En av upplysningens mest märkbara påföljder som bör betonas i detta sammanhang är alltså människans uppror och ifrågasättande av kyrkan och dess lära, och frågan om människans natur. Något som tidigare varit helt otänkbart. Historikern Dorinda Outram beskriver i boken Enlightement (1995) hur upplysningen medförde en förändrad förståelse av människans natur. Eftersom människan, enligt traditionell kristen tro, bar på en arvsynd på grund av Adams olydnad mot Gud blev hon avskild från Gud och beroende av en frälsare. En av sjuttonhundratalets upplysningsfilosofer Jean-Jacques Rousseau (1712-1778) menade att människan var alltigenom god, och har, som Outram framhåller, inget specifikt behov av Guds nåd. Per Beskows Teologisk Ordbok (1975) visar att läran om arvsynden alltsedan upplysningstiden varit starkt ifrågasatt och att Rousseaus uppfattning om människan som alltigenom god blev en motpol. Sekulariseringsprocessen har inom religionssociologin fram till 1990-talet i första hand beskrivits som en avkristning i västvärlden, i betydelsen att kyrkan under historiens gång, från upplysningstiden och framåt alltmer förlorat sitt inflytande över människan och samhället. Detta har uppfattats som att människor blir allt mindre religiösa. Religionssociologen Göran Gustafsson redogör i Tro, samfund och samhälle (2000) bland annat för olika sociologers 8

förklaringar av sekulariseringsprocessen. Där betonas vikten av att skilja på samhällelig sekularisering, organisatorisk sekularisering som berör kyrkans inre liv och individuell sekularisering som handlar om den enskilda människans religiositet. Det är främst denna individuella sekularisering som nu kommit att ifrågasättas. Frågan är om vi människor verkligen blir mindre religiösa, eller om det istället är så att vi blir religiösa på ett annat sätt. Furseth och Repstad (2005) lyfter fram religionssociologerna Eva Hambergs och Thorleif Pettersson och den förklaring de ger på de förändringar som skett under 1900-talet i Sverige. Där den Svenska kyrkan tidigare haft mandat på svenska folket andlighet har en mångfald nya rörelser vuxit fram, inte minst handlar detta om frikyrkornas framväxt, som jag tidigare visat på, men även den andlighet som representeras av ännu nyare rörelser, de så kallade New Age-rörelserna. Med den Svenska kyrkans tillbakagång har det religiösa utbudet blivit större och därmed har människors valmöjligheter också blivit större. Hambergs och Petterssons forskning styrks av religionssociologen Peter L. Berger: Att säga att religiös tro väljs snarare än att den tas för given är inte detsamma som att säga att en sådan tro inte längre är möjlig. Enkelt uttryckt skulle jag vilja säga att pluralismen påverkar hur, snarare än vad, när det gäller religiös tro och praxis och det är något helt annat än sekularisering (Furseth och Repstad, 2005, s. 123). Vad som händer med människors tro och praxis, det vill säga människors deltagande i det kyrkliga livet, dess traditioner och gudstjänstliv, i vårt moderna samhälle är alltså inte något som självklart innebär en sekularisering i betydelsen att människor inte längre tror. Snarare kan det vara så att Svenska kyrkan i och med de historiska förändringarna, sådana som den religiösa mångfalden, kyrkans avskiljande från staten, förändringar i vad som ger människor tillhörighet och medlemskap i den Svenska kyrkan, inte längre är det självklara valet för människors religiösa tillhörighet. Den oenighet om vad som händer med den enskilda människans tro och praxis, har inneburit att den religionssociologiska forskningen numera talar om både starka och halvstarka sekulariseringsteorier. Furseth och Repstad visar att teorin om att samhället idag är avsakraliserat och att religionen avtar, kallas för stark sekulariseringsteori. Denna har sitt ursprung i upplysningens syn på att vetenskap och rationalitet på något sätt övervinner religionen. En annan, och modernare teori är den så kallade halvstarka sekulariseringsteorin, i vilken man förklarar religionen som något som förändras men för den skull inte försvinner. Vetenskapen och religion ses till exempel då inte som konkurrenter, utan som två skilda förklaringsmodeller på mänskligt liv. Moderna sociologer, som till exempel Talcott Parsons, menar att tack vare sekulariseringen kan religionen hitta tillbaka till sin kärna. När religion var detsamma som statsmakt blev religionen förvriden till något den inte skulle vara, bland annat en tvångsmakt som tvingade människor till kyrkan. Det blir alltså så, enligt Furseth och Repstad, att svaret på frågan om sekulariseringen och dess följder är beroende av vilket religionsbegrepp man använder. Ser man religionen som något man föds in i, eller definierar man det som något man fritt kan välja eller välja bort så får man två olika tolkningar av sekulariseringsprocessen. Frågan som ett flertal forskare idag ställer sig är om samhället idag inte genomgår en resakralisering (Furseth och Repstad 2005). Från att samhället har avsakraliserats och tagit avstånd från religionen som ett maktvapen, så har istället den enskilda människan sökt sig tillbaka till religionen och dess kärna. 9

3.2 Fritänkeriet I samma avhandling som jag tidigare nämnde och som behandlar baptisternas inflytande i Örebro pastorat 1710-1910 (Sjölin 1999) nämns även andra rörelser som tog avstånd från barndopet. Dessa brukade kallas fritänkare, då de gick en annan väg än kyrkans. Sjölin beskriver bland annat en familj som i kyrkboken i slutet av 1800-talet upptecknades som utilister. Utilitarismen var upplysningens etik, eller moralfilosofi, som i tron på människans förnuft förnekade kyrkans dogm om människans arvsynd. Med detta upptecknande ville kyrkan notera att de till förmån för upplysningens tro på människans egen förmåga att göra det goda avsade sig behovet av både kyrka och Gud. En annan familj, som även den av ideologiska skäl valde att inte döpa sina barn upptecknades som ateister. I början av 1900-talet kunde det också finnas noteringar i kyrkböckerna om föräldrar som avstod från att döpa sina barn då de var socialdemokrater. Dessa exempel är hämtade från Örebro pastorat men kan ändå visa på de strömningar som flödade genom Sverige under den här tiden, och som var en följd av upplysningen. I vissa delar av landet var det mer märkbart medan det i andra delar tog längre tid att ge sig till känna. Även Kjell Petersson (1977) finner att precis lika som frikyrkornas representanter höjde sina röster i protest mot kyrkans teologiska tolkningsföreträde och förespråkade frihet från religiöst tvång, fanns det andra rörelser som protesterade lika ivrigt. Detta gäller till exempel socialismen, som till och med menade att religionen var skadlig: Fram mot sekelskiftet radikaliserades angreppen mot kyrkan. Nu ifrågasattes inte bara kyrkans monopol på det religiösa området, utan man tog avstånd från allt vad religion hette. Teologi och metafysik skulle ersättas av positiv kunskap. Kyrkan hörde en förgången tid till, om man inte rentav som socialismen betraktade den som skadlig och ett av kapitalets redskap att förtrycka arbetarklassen (s. 188). Petersson redogör vidare för den allmänna synen på kyrkan, och under 1960- och 70-talen kunde man märka en mer positiv syn på kyrkan och kristendomen, men samtidigt ett avståndstagande från traditionella kyrkliga dogmer. 4 Redogörelse för tidigare genomförda undersökningar. I detta kapitel redogör jag för min analys av det urval jag gjort av Petersons och Reimers resultat om hur dopets innebörd har tolkats och beskrivits av dels präster inom Svenska kyrkan och dels föräldrar som låtit döpa sina barn under början av 1970-talet och under början av 1990-talet. Samtidigt påminner jag om, vilket jag tidigare beskrivit i samband med metodavsnittet, att urvalet av frågeställningar i dessa båda undersökningar är gjort utifrån att dessa undersökningar ska vara jämförbara med min genomförda fallstudie. 4.1. Peterssons undersökning från 1970-talet I genomförandet av sin undersökning har Petersson intervjuat 27 präster i Uppsala med omnejd, och 41 föräldrar. På de frågor som Peterson ställer till sina informanter kan fler än ett svar anges. Prästernas svar: 1. Vilka aspekter på dopet vill prästerna betona i samtalet med föräldrarna? 79,7% att dopet är ett tecken på Guds kärlek och nåd 10

64,6 % att dopet är glädjefylld högtid värd att tacka Gud för 40-50% att dopet är nyfödelse och påminnelse om föräldraansvar Alla 27 präster avvisar helt att betona att dopet ger barnet dess namn och identitet. 2. Vad är det som händer i dopet, enligt prästerna? Ett upptagande: 14 att barnet blir medlem i kyrkan 14 att barnet blir Guds barn Gud visar sin nåd: 13 att Gud visar sin kärlek (nåd) till människan 6 att Jesus välsignar barnet 2 av dessa 6 framhåller även att barnet blir delaktig i Jesus död och uppståndelse En förändring: 11 att barnet genomgår en förändring - vissa framhåller en ontologisk förändring av dessa 11 framhåller 6 att det sker en ny födelse av dessa 11 framhåller 6 att barnet blir frälst från synden, döden och djävulen av dessa 11 framhåller 6 att barnet ges syndernas förlåtelse Gud bekräftar människan: 5 att Gud bekräftar de nyfödda som hans Alla 5 hävdar att dopet i sig inte har någon betydelse - endast en bekräftelse Kommentar: 23 av 27 tolkade dopet antingen som ett upptagande i kyrkan eller som ett upptagande till Guds barn. 13 som ett tecken på att Guds kärlek är närvarande i världen. 11 tolkade dopet i traditionella termer - synd, syndens förlåtelse och frälsning. 10 tolkade dopet så att Gud välsignar, bekräftar och erbjuder människan att bli ett Guds barn. 5 präster uppgav att det egentligen inte händer något alls vid dopet, utan det är vid födseln som man blir ett Guds barn och att dopet enbart bekräftar detta. 3. Vilken syn har prästerna på arvsynden? 69,2 % att talet om arvsynd påminner människan om det faktum att onda och destruktiva anlag finns inneboende i människans natur. 55,6 % att läran om arvsynd är en äldre tids sätt att uttrycka människans behov att Guds nåd och Guds beskydd. 46,4 % att genom att födas med synd har barnet en verklig skuld och är utanför Guds rike tills det är döpt. 7,7 % att själva läran om arvsynd är på det hela taget ett rent misstag. Kommentar: 1av 27 förnekade helt arvsynden. 1 förnekade att barnet ska ha befunnit sig i mörkrets välde före dopet, men delar uppfattningen med 9 andra att det odöpta barnet finns inom arvsyndsammanhanget. Detta betyder att arvsynden är en realitet, i den meningen att människan har en benägenhet till att synda. 10 av de 27 prästerna ansluter sig helt eller delvis till den tolkning av arvsynden som görs i 1878 års katekes, där det sägs att arvsynden är det medfödda fördärvet i vår natur, något ont som finns inneboende i människans natur. 11

Föräldrarnas svar: 1. Vad betyder dopet för de kyrkligt aktiva föräldrarna? Upptagande Samtliga kyrkligt aktiva föräldrar uppgav att dopet är ett upptagande i församlingens gemenskap En förändring: 1 förälder uppgav att dopet har en frälsande betydelse. 3 föräldrar uppgav att barnet renas genom dopet. Gud visar sin nåd/välsignelse: 8 föräldrar uppgav att dopet är en välsignelse. Namngivningsceremoni 3 föräldrar uppgav att det är i dopet barnet får sitt namn. Högtid: Alla utom 3 föräldrar uppgav att dopet är en viktig traditionell högtid 2. Vad betyder dopet för de icke-kyrkligt aktiva föräldrarna? Upptagande: Alla utom 3 föräldrar uppgav att dopet ger ett medlemskap i kyrkan. En förändring: Ingen av de icke-kyrkligt aktiva föräldrarna uppgav denna aspekt. Gud visar sin nåd/välsignelse: Ingen av de icke-kyrkligt aktiva föräldrarna uppgav denna aspekt. Namngivningsceremoni: 9 föräldrar uppgav att dopet som namngivningsceremoni är av väsentlig betydelse. av dessa 9 framhöll 2 att dopet som namngivningsceremoni är den väsentligaste betydelsen. Högtid: Alla utom 2 föräldrar uppgav att dopet är en viktig traditionell högtid 3. Vilken roll anser både de kyrkligt och icke-kyrkligt aktiva föräldrarna att de har i barnets dop? 29 % uppgav att de kunde tänka sig att be aftonbön och låta barnen gå i söndagsskola. 29 % uppgav att de var tveksamma till att be aftonbön och låta barnen gå i söndagsskola. 41 % uppgav att de varken skulle be med sina barn eller skicka dem till söndagsskola. Kommentar: Av Peterssons undersökning framgår inte i exakta siffror hur respektive föräldragrupp har svarat i denna fråga, utan procenten som anges gäller för samtliga intervjuade föräldrar. Petersson uppger dock att de som är mest benägna att fostra sina barn kristet är inte oväntat de kyrkligt aktiva. 12

4.2 Reimers undersökning från 1990-talet Reimers undersökning omfattar 17 föräldraintervjuer och intervjuer med 4 präster. På de frågor som Reimers ställer till sina informanter kan fler än ett svar anges. Prästernas svar: 1. Vilka aspekter på dopet vill prästerna betona i samtalet med föräldrarna? 2 präster att dopet hör samman med en kristen övertygelse 1 präst att föräldraansvaret är av vikt för en fortsatt kristen fostran. 2 präster att dopsamtalet är en social företeelse. 1 präst att dopet är en gåva till barnet. 2. Vad är det som händer i dopet, enligt prästerna? Mysterium: 1 präst uppgav dopet som ett svårförklarat mysterium. Gåva: 1 präst uppgav att dopet är en kravlös gåva utan förpliktelser. 3. Vilken syn har prästerna på arvsynden? Denna fråga varken ställs eller besvaras av någon av de intervjuade prästerna i Reimers undersökning. Föräldrarnas svar: 1. Vad betyder dopet för den kyrkligt aktiva föräldern? Föräldern uppgav att dopet är en viktig handling. ett upptagande i församlingens gemenskap. en välsignelse. 2. Vad betyder dopet för de icke-kyrkligt aktiva föräldrarna? Något viktigt: Samtliga föräldrar uppgav att dopet är något viktigt. Traditionellt välkomnande: 1 förälder uppgav att dopet är ett traditionell välkomnande. En föreställning: 16 föräldrar uppgav att dopet är liktydigt med en föreställning eller uppvisning. Kommentar: Reimers uppger inga siffror för hur många av föräldrarna som uppfattar dopet som en namngivningsceremoni där barnet får en identitet, men det framgår ändå att det är en vanlig uppfattning bland föräldrarna. 3. Vilken roll anser både den kyrkligt aktiva föräldern och de icke-kyrkligt aktiva föräldrarna att de har i barnets dop? 13

Den kyrkligt aktiva föräldern uppgav att ansvaret för barnets fortsatta kristna fostran innebär ett deltagande i kyrkans aktiviteter. Ingen av de icke-kyrkligt aktiva föräldrarna uppgav att de vill fostra sina barn kristet. 4.3 Dopet på sjuttio- och nittiotalet kontinuitet och förändringar Kontinuitet Att något särskilt sker vid dopet motsätter sig en av Reimers intervjuade präster, och menar att den verkliga händelsen sker redan vid födseln. Detta finns det också enstaka präster hos Petersson som anser. Peterssons intervjuade präster betonar också föräldraansvaret, vilket en av Reimers präster vill göra i dopsamtalet. Något som kanske allra mest förenar de båda tidsperioderna är synen på dopet som en högtid, då både Reimers och Peterssons präster vill betona den aspekten. De allra flesta föräldrar som tillfrågats hos både Petersson och Reimers ser dopet som en högtid, eller tradition, vilket visar på likheter. Detsamma gäller tanken på nyfödelse, fast här är det frånvaron av begreppet nyfödelse som visar på ett liknande synsätt hos föräldrarna både under sjuttiotalet och under nittiotalet. Under enhetskulturen blev man både kristnad och fick sitt namn vid samma tillfälle, medan det idag inte nödvändigtvis behöver vara så. I Peterssons undersökning från sjuttiotalet visade sig att fjorton föräldrar håller fast vid att det är då barnet får sitt namn, även om det inte alltid ses som kärnan i dopet för dem. Namngivandet spelar också en viktig roll under nittiotalet, enligt Reimers undersökning. En av kärnpunkterna i den gammallutherska dopuppfattningen var att barnet kristnades, eller blev kristet, och ingen av de tillfrågade föräldrarna uppger att det är vad de tror att dopet betyder. Detta gäller för båda undersökningarna. Förändringar Det mest frekventa svar som prästerna i Peterssons undersökning gett på frågan om vad de vill betona i samtal med föräldrarna inför ett barns dop var att dopet är ett tecken på Guds kärlek och nåd, och det som verkar vara minst relevant för dem är att barnet får sitt namn och sin identitet genom dopet. I jämförelse med prästerna i Reimers undersökning ser jag en skillnad då två av dessa inte alls vill undervisa om dopet utifrån ett teologiskt perspektiv, utan de väljer istället att se samtalet som en möjlighet att skapa kontakt. Ett flertal präster i Peterssons undersökning menar att det sker en förändring i och med dopet, och några talar också om nyfödelse. Man beskriver också dopet som ett upptagande i församlingsgemenskapen och att man får ta emot Guds nåd och bli ett Guds barn. Det är en intressant iakttagelse, tycker jag, att av Reimers tillfrågade präster är det ingen som talar om förändring eller nyfödelse, utan istället använder man ord som gåva och mysterium. Tron på arvsynden är relativt oförändrad under början av 1970-talet om man jämför med Svenska kyrkans förklaring av den genom tiderna, även om tolkningen av dess innebörd förändrats. I Peterssons undersökning är det endast en präst som inte tror på läran om arvsynden och att människan bär på en sådan. Reimers tar inte ens upp frågan och enligt 14

hennes studie gör inte prästerna det heller. Detta kan tolkas som att det under början av nittiotalet inte längre är en lika aktuell eller brännande fråga. En av Reimers präster förklarar dopet som ett mysterium som inte kan förstås, vilket ingen av Peterssons präster uttrycker. Flera av Peterssons tillfrågade präster ser dopet som ett upptagande i församlingen, medan en av Reimers präster vill betona att det inte handlar om ett medlemsintag. När föräldrarna i Peterssons undersökning svarar på frågan om vad dopet betyder är det vanligaste svaret att man blir medlem i kyrkan. Andra vanligt förekommande svar är man ser det som en högtid och att man får sitt namn. Endast några få och av dessa är samtliga kyrkligt aktiva talar om något slags nyfödelse. Petersson uppger att han ingenstans i senare undersökningar funnit belägg för att tanken på nyfödelse haft folklig förankring, men därmed inte sagt att det funnits dem som haft den tron enligt Petersson. Nyfödelse hör ihop med tanken på arvsynden och kan ibland betraktas som förlegat och kopplat till vidskepelse, att ett litet barn skulle hamna hos djävulen om det dog så att säga odöpt. I endast en av intervjuerna med föräldrarna kan Petersson skönja en oro över att inte döpa sitt barn. Tre av föräldraparen talar om att det förekommer en typ av rening för barnet i dopet, och det är främst kyrkligt aktiva som överhuvudtaget berör tanken på nyfödelse och rening. Här syns dock en markant skillnad mellan sjuttio- och nittiotalet, då den senare undersökningen visar att tanken på rening och nyfödelse aldrig diskuteras. Föräldrarna i Reimers undersökning beskriver dopet som viktigt, en viktig tradition och en högtid, men inte många ser det som ett självklart medlemsintag i kyrkan. Man talar mer om identitet och namngivning, och vilket samband det har. Även om sjuttiotalets föräldrar också ser namngivandet som en viktig aspekt av dopet är det inte lika centralt som under nittiotalet. Som Reimer själv tolkar det är dopet för nittiotalets föräldrar mer en livscykelrit än en nyfödelse. Föräldrarnas roll i dopet och barnets fortsatta eventuella kristna fostran skiljer sig också åt i studierna. Av sjuttiotalets föräldrar kan ungefär en tredjedel tänka sig att fostra barnen kristet, medan en tredjedel inte riktigt vet och hela 41 % är helt på det klara över att inte alls ge någon kristen fostran. Man hänvisar till kontroll och dess negativa följder, och att barnen själva ska ha möjlighet att välja. Föräldrarna i Reimers studie berör inte direkt frågan om de ska fostra kristet eller inte, men av vad jag kan förstå av beskrivningar om kyrkan ser föräldrarna att den inte har något särskilt att ge deras barn. Endast en av föräldrarna, som också är kyrkligt aktiv, ser en fortsatt tillhörighet till kyrkan både för sin egen del och för barnets. Den största skillnaden i synen på dopet under sjuttiotalet i jämförelse med nittiotalet är främst att prästerna inte lika mycket betonar den andliga aspekten som tidigare, och ger inte heller lika konkreta och fasta svar. Föräldrarna har inte heller med den gudomliga synvinkeln på samma sätt som under sjuttiotalet. Sekulariseringsprocessen har självklart haft stort inflytande och det märks särskilt när det gäller själva betydelsen av dopet. De frågor jag i inledningen av uppsatsen uppgav som stöd för en fördjupning i Peterssons och Reimers studie var hur dopets innebörd tolkats över tiden från början av 1970-talet fram till idag bland präster i Svenska kyrkan och föräldrar som låtit döpa sina barn. Utifrån forskarnas frågeställningar och de svar som Kjell Peterssons och Eva Reimers informanter ger framgår det att varje tidsperiod har sina nyckelbegrepp, som jag nämnde i inledningen av denna uppsats. Dessa begrepp är i Peterssons studie främst arvssynden och medlemskap i kyrkan eller församlingen, och Petersson visar på att synen på och tolkningen av dopet under 1970- talet förändrats i jämförelse med tidigare föreställningar men ändå fortfarande har betoning på den andliga aspekten och kyrkans roll inte bara hos representanter för Svenska kyrkan utan även hos allmänheten. Reimers studie visar på synen på dopet som en livscykelrit, främst hos 15

föräldrarna och det är just riten som blir ett nyckelbegrepp hos Reimers, samt namngivningstraditionen. Sammanfattningsvis finner jag fler förändringar än kontinuitet i jämförandet av undersökningarna från sjuttio- och nittiotalet. 5 Redovisning av min fallstudie I detta kapitel redovisar jag resultatet av min fallstudie, genomförd som intervjuer med två präster samt två föräldrapar. Kapitlet inleds med prästernas svar och avslutas med föräldraparens svar. 5.1 Dopet idag. Präster i Svenska kyrkan Präst 1. 1. Vilka aspekter på dopet vill prästen betona i samtalet med föräldrarna? befrielsebönen dopbönen vikten av dopdagen och att det handlar om att växa in i dopet praktiska frågor från föräldrarnas sida Kommentar: Prästen förklarar att hon tar upp befrielsebönen, som kan kopplas till befrielse från synd och beskydd för det onda, och dopbönen som kan kopplas till arvssynden. Själva begreppet arvsynd är dock inget hon samtalar med föräldrarna om. Hellre vill hon betona att det handlar om att växa in i dopet, och ger en bild på dopklänningen som är alldeles för lång för det lilla barnet men som med tiden kan växa in i den. 2. Vad är det som händer i dopet, enligt prästen? man blir kristnad upptagande som Guds barn mottagande av den Heliga Anden Gud visar sin nåd 3. Vilken syn har prästen på arvsynden? Prästen tror på arvssynden och att dopet renar från den. Men tror inte att Gud gör skillnad på ett barn som är döpt och ett annat som inte är döpt. Präst 2. 1. Vilka aspekter på dopet vill prästen betona i samtalet med föräldrarna? betona glädjen i att få ett barn tacksamhet till Gud för att få bära fram det 2. Vad är det som händer i dopet, enligt prästerna? man uttrycker en viljehandling att tillhöra Gud en bönehandling både för föräldrar och barnet 16