Vad är ljud? Ljud är vibrationer i luften som orsakar tryckvariationer som utbreder sig som ljudvågor, vilket i sin tur påverkar dina öron. Med andra ord uppstår ljud genom att ljudkällan sätts i svängning och ljudvågorna fortplantas genom luften En mikrofon omvandlar sedan tryckvariationerna till spänningsvariationer. En högtalare fungerar som en omvänd mikrofon genom att omvandla spänningsvariationerna till tryckvariationer. Kort och gott: ljudkällan skakar och ljudet flyger iväg i luften, öronen skakar i takt med ljudet precis som mikrofonen. Därefter skakar också högtalaren i takt - och vi hör ljud. Amplitud Ljudstyrkan, eller amplituden som det kallas på fackspråk, mäts i enheten decibel (db). Den följer en så kallad logaritmisk skala, vilket innebär att en ökning med 10 db fördubblar den upplevda ljudstyrkan. 50 db är exempelvis 10 000 gånger så mycket som 10 db. 0 db är det svagaste ljudet vi människor kan uppfatta, medan 60 db är vanlig samtalston. Den minsta förändringen vi människor kan höra är en ökning eller minskning med 3 db. Skillnaden mellan den svagaste och det starkaste ljudet kallar vi för dynamik och örat har en mycket stor dynamik. Ljudtyp Ljudnivå Relativ ljudenergi Hörbarhetsgräns 0dB 1 Klocka 10dB 10 Viskning 20dB 100 Hus på landet 30dB 1 000 Lägenhet, restaurangssor 40dB 10 000 Kontor, tyst bil 50dB 100 000 Samtal på 1 m avstånd 60dB 1 000 000 Gatubuller, normalt verkstadsljud 70dB 10 000 000 Bilhorn 80dB 100 000 000 Motorcykel, bullrande fabrik 90dB 1 000 000 000 Symfoniorkester 100dB 10 000 000 000 Tryckluftsborr, ljudanläggning 110dB 100 000 000 000 Jetflygplan på nära håll 120dB 1 000 000 000 000 Smärtgräns 130dB 10 000 000 000 000 Låg amplitud ger låg ljudstyrka och vi registrerar ett svagt ljud (exempelvis en viskning). Hög amplitud ger hög ljudstyrka och vi registrerar ett starkt ljud (exempelvis ett jetplan).
Tonhöjd Du har säkert försökt prata med en extrem mörk röst någon gång - precis som de som talar in speaker för filmtrailers. Vad man egentligen gör är att man sänker tonhöjden. Försöker man istället prata ljusare så höjer man tonhöjden. Ett ljuds tonhöjd (även kallat frekvens) är de antal svängningar som ljudet gör per sekund. Svängningarna mäts i enheten Hertz (Hz) och 1 Hz är detsamma som en svängning på en sekund. En låg frekvens ger en basaktig ton medan en hög frekvens ger en diskantaktig ton. Tonhöjden blir lägre då avståndet mellan våglängderna blir längre, medan "höjden" för frekvensen är konstant. Det mänskliga örat hör frekvenser mellan 20-20 000 Hz, men detta är mycket individuellt samtidigt som det försämras med åldern. Hundvisselpipan frångår exempelvis ljud som ligger på en frekvens över 20 000 Hz (20 khz) vilket innebär att hundar hör ljudet, men inte vi människor. Tonområde Bas Mellanregister Diskant Frekvens 10 Hz - 200 Hz 200 Hz - 5 000 Hz 5 000 Hz - 20 000 Hz Omfånget för mellanregistret kan dock variera. Ett vanligt förekommande begrepp är också så kallad pitch. Att pitcha ett ljud innebär att man ändrar dess tonhöjd och därmed gör exempelvis en mansröst ljusare, eller en kvinnoröst mörkare. Lång våglängd ger låg tonhöjd och vi registrerar ett basljud (exempelvis en mansröst). Kort våglängd ger hög tonhöjd och vi registrerar ett diskantljud (exempelvis en kvinnoröst). Ljudhastighet Ljudet rör sig i en hastighet om ungefär 340 meter/sekund i luften. I vatten rör sig ljudet 1 500 meter/sekund. Temperatur ( C) Ljudhastighet (m/s) 10 325,4 5 328,5 0 331,5 5 334,5 10 337,5 15 340,29 20 343,4 25 346,3 30 349,2
Sammanfattning Amplituden är ljudets styrka och mäts i decibel (db). En ökning med 10 db fördubblar den upplevda ljudstyrkan. Hög amplitud ger hög ljudstyrka, låg amplitud ger låg ljudstyrka. Tonhöjden eller frekvensen är hur lågt eller högt en ton låter, såsom en mansröst eller kvinnoröst. 1 Hertz (Hz) är 1 svängning per sekund. Människor hör i omfånget 20 till 20 000 Hz (20 khz). Amplituden "mäts" på höjden, medan tonhöjden/frekvensen mäts på längden. Ljudteknik Ljud. Vad blir omgivningen utan ljud? Eller en film, vem kan få för sig att titta på en två timmar lång stumfilm, rätt om den är gjord av självaste Spielberg? Förmodligen ganska få, men om ljudet fanns där, hur många skulle tänka på att det verkligen fanns alla gånger? Förmodligen lika många. För att få en viss insikt i hur ljud skapas och bearbetas krävs en hel del kunskaper om hur tekniken fungerar och används. Den kunskapen får du här. Allmänt om ljudteknik Akustiska förutsättningar För att kunna göra bra inspelningar, så krävs det att inspelningsmiljön är den rätta. Det gäller först och främst att avskärma oljud som kan förekomma, till exempel vindsus, fläktsurr, toalettspolning, trafikbuller, med mera. Det man kan göra åt dessa problem är att helt enkelt välja lämpliga tider då det inte förekommer så mycket av den sortens ljud. Man kan även isolera störkällorna. Har man ljudskärmar kan man ställa upp dem på strategiskt valda ställen. Det gäller att prova sig fram, ingen inspelningsplats är den andra lik. Vill man inrätta en särskild studio för ljud och/eller filminspelning, bör man lägga stor vikt vid akustiken. till exempel kan man isolera väggarna med mineralull (ca: 20 cm) och luft (en ca: 5cm bred luftspalt), samt klä väggarna med träpanel. Även nu kan man möblera med ljudskärmar och draperier. Heltäckningsmatta är det givetvis också mycket bra. När har man nått en lämplig studiomiljö? En studio ska inte ge upphov till eko, i alla fall ska efterklangstiden vara mycket kort. Eko vill man aldrig ha i ett rum där man spelar in, det kanske låter bra på plats, men på band låter det "burkigt", eko lägger man alltid till efteråt. Den ideala inspelningsplatsen är den med mycket ljudabsorbenter, och inga resonanser, som bildas när två parallella ytor finns, till exempel två väggar. Därför är det bra med snedtak. För amatören som på enkelt sätt vill lösa detta inomhus bör spela in ljud i ett sovrum, med obäddad(e) säng(ar), heltäckningsmatta, öppna garderobsdörrar, gardiner, samt gärna med snedtak. Då går det att få ett ganska hyfsat resultat.
Mixerbordet Då ens produktioner blir större och mer komplicerade behöver man ett mixerbord. Att spela in ljud utan ett mixerbord är som att åka skidor - utan stavar. Det går hyfsat bra men långsamt till en början, men vid minsta sväng eller uppförsbacke faller man. De som sett ett riktigt stort mixerbord har säkert förundrats över det till synes virrvarret av rattar och spakar som finns, men det finns alltid en viss logik i det. Vana användare hanterar det som om det var lika enkelt som att hantera köksfläkten. Här förklaras nu hur en mixer fungerar, och vad dess komplexitet beror på. Ingångsmodulen innehåller hela signalkedjan för en ingång på mixerbordet. Om mixerbordet sedan har 40 ingångar innebär det att det har 40 likadana ingångsmoduler. Bilden nedan visar en ingångsskena på ett ganska vanligt förekommande mixerbord. Följande finns: Gain Kan även heta trim. Med denna ställer man ingångens känslighet, till exempel En mikrofon har ju mindre utgångsnivå än en cd-spelare, man ställer då gain-ratten, så att det är helt tyst när fadern är neddragen. En strömbrytare kan även finnas som grovinställning line/mic). Med den ena grovinställer man om man vill ha line (0,775V) eller mikrofonsignal (ca 10 mv). Det brukar även sitta en peak-lampa, eller overload som blinkar till när signalen blir för stark. Pan Förkortning för panorering, som innebär att man lägger ljudet antingen i mitten eller åt kanterna i ljudbilden. Man kan även säga balansinställning. Tonkontroll (hi, mid, lo) Tonkontrollerna är nästan ett helt kapitel för sig, det kan finnas många olika typer och de kan vara mycket avancerade. De vanligaste är en kontroll för varje frekvensområde, dvs, en kontroll reglerar ljudnivån i det låga frekvensområdet, kallad basen. Sedan finns det mellanregister och diskant, som ju då reglerar i nivån i mellan, respektive höga frekvensområdet. Vill man alltså skära bort diskanten, sänker man volymen för diskanten. En typ av tonkontroll är den svepbara, som återfinns på de lite dyrare mixerborden. Här finns det en nivåkontroll, och en ratt där man bestämmer var man vill in och reglera, dvs, i vilket frekvensområde. Vill jag ta bort ljudet som finns vid 2,5 khz, ställer jag frekvensratten på 2,5kHz och drar ned nivåratten till noll. Man kan alltså göra ljudet fylligare med mera bas och göra röster tydligare med en ökning i mellanregistret. Men, för mycket rattande kan leda till att ljudet förstörs, och man hittar inte tillbaka till hur det var från början. Av denna anledningen kan det finnas en knapp som helt kopplar ur tonkontrollerna. Tappningar (cue, effect) Med dessa ställer man in hur mycket tappning man vill ha ifrån just den ingångsskenan. Alltså man plockar ut ljudsignalen vid en speciell punkt på ingångssteget, vanligtvis före eller efter fadern. (s.k. prefade och postfade, ofta valbart) Tappningarna kan man använda som effekttappning, dvs man
lägger på en yttre effekt, till exempel eko. Man kan även ha en särskild lyssningstappning, s.k. Cue. Med denna kan man lyssna på vilken kanal man vill, eller jämföra två precis hur man vill. En förfining av cuetappningen är solo-lyssningen eller pre/post- fadelistening, som alla fungerar på liknande sätt. Med en knapp på varje kanal kan man koppla in kanalen man vill lyssna på till hörlurarna. Man kanske vill kolla att cd-spelaren har gått igång utan att vrida upp fadern, vilket skulle förstöra en inspelning. Eller misstänker man att keyboardisten spelar falskt i ett band, och vips med en knapptryckning kan man kontrollera endast honom. Detta kallas för sololyssning Vill man lyssna bara på trummisen och basisten samtidigt, gör man detta enkelt med prefadelisteningknappen. Fader Fader vår som är i him... Nej, i detta sammanhang uttalas det "fäjder", och finns längst ned på alla mixerbord. Med denna ställer man hela ingångsmodulens volym. Här kan man således till exempel växla ljudet mellan två cd-spelare, en laddad med Beethoven och den andra med Metallica, för att höra om man märker någon skillnad... Assign Här ställer man in vart man vill ha signalen. Används när man vill spela in på flerspårsband-spelare. Vill man lägga sina tio mikrofoner på var sitt spår på rullbandspelaren, får man "assigna" varje kanal till sitt respektive spår på bandspelaren. Effekter Gör man en rymdfilm eller spelar in populärmusik, vill man ofta förvränga ljudet till oigenkännlighet, eller för att få futuristiska ljud som alla kommer att undra varifrån de är hämtade. Sanningen är den att nästan inget ljud som ska användas professionellt lämnas helt utan någon effektbearbetning. Man kanske inte vill få radioprataren att låta som Kalle Anka, men ofta vill man skära bort oönskade ljud som tyvärr ofta hamnar i bakgrunden. Radioprataren har kanske ett väldigt irriterande s-väsljud, som nästan låter som en vissling. Med lite teknik kan man skära bort detta utan att göra vår radiopratare arbetslös. I djungeln av allt nytt tar jag upp de viktigaste som kan vara bra att ha. Dock, de tekniska detaljerna är för olika från fabrikat till fabrikat, därför lämnar jag det så länge. Kompressor En pryl som reglerar nivån hos en signal, till exempel från en mikrofon. Detta innebär att om man pratar en halvmeter ifrån mikrofonen ska detta låta lika högt som när man pratar en halvcentimeter ifrån den. En kompressor kan även vara användbar till trummor, en dålig trummis kanske inte slår lika hårt varje gång, men med en kompressor fixas detta så att det låter som han gör det. Tyvärr förstärks bakgrundsbruset också, och om det är tyst för en stund ("stunden" kan ställas in) försöker kompressorn att förstärka bakgrundsbruset till den inställda nivån, dvs lika högt som vanligtvis ska vara med tal eller musik. För konkret exempel, lyssna på Sveriges Radios nyhetsutsändningar, och speciellt efter en avslutad mening eller när uppläsaren är tyst för en stund. Helt plötsligt går bakgrundsbruset upp. Om uppläsaren är tyst "för länge" mellan varje ord, eller om kompressorn är felinställd, kan man uppleva hur ljudet pumpar, dvs, bruset går upp och ned om vart annat.
Expander En omvänd kompressor, arbetar som så att när en svag signal når ingången dämpas denna. Tar bort till exempel scenbrummel, bakgrundssus med mera. Men det innebär att man måste prata nära mikrofonen och tillräckligt högt. Tröskelnivån kan man ställa in, förstås. De-esser Detta är en speciell kompressor som komprimerar i förvalda frekvenser, främst i det högre registret, där s-ljuden i tal språket finns. En de-esser minskar risken för s-ljud i systemet och används framför allt av sångare och talare. Noise Gate Eller brusgrind på svenska. Det är en slags vidareutveckling av expandern som inte släpper fram någon signal alls under en förinställd tröskelnivå. Om signalen däremot är starkare än tröskelnivån släpps signalen igenom. Detta är mycket bra då man vill stänga ute störljud. Tekniken bygger på örats oförmåga att höra svaga ljud som döljs bakom ett starkare. Gaten tar alltså inte bort störljuden utan de döljs helt enkelt av den starkare signalen. Eko, Reverb En vanlig effekt som skapar fyllighet åt annars torra ljud. Man kan få effekten av att man varit i en kyrka och spelat in. Nuförtiden används nästan uteslutande digitala reverb, främst av praktiska skäl. Innan digitaltekniken kom användes såväl bandekon som fjäderekon och plåtekon, alla var otympliga och man kunde spoilera resultatet om man hanterade dem ovarsamt. De flesta modeller av reverb kan oftast programmeras för olika typer av efterklang, till exempel stor eller liten lokal, garage, kyrka, eller kanske en jättekatedral, etc. Harmonizer Med denna kan du "pitcha" (eller transponera som det heter) toner upp eller ned någon oktav. Används till exempel för att korrigera falska toner. Man skall bara för detta inte tro att man kan gå in i en studio och sjunga hur falskt som helst, för att sedan låta tekniken göra jobbet. Den berömda regeln gäller: Skit in - skit ut. Ett rassligt och ostämt piano med dålig pianist går aldrig att fixa till så det låter som ett Mozartstycke. Tekniken ska bara vara ett hjälpmedel för att du ska kunna förverkliga dina skapartalanger! Den berömda regeln gäller: Skit in - skit ut... Tekniken ska bara vara ett hjälpmedel för att du ska kunna förverkliga dina skapartalanger! Doubling En slags fördröjningseffekt som bygger på att ingående signalen fördröjs med ca 10-25 millisekunder och sedan åter blandas med originalsignalen. Effekten blir att ljudet blir fylligare och upplevs som kraftigare. Vid längre fördröjning (ca: 50 ms eller mer) låter det mera som en snabb upprepning.
Chorus I ett Chorus varierar man fördröjningstiden hela tiden inom ett visst område till exempel 10-30 millisekunder. Man får då ett svävande ljud. Med olika inställningar kan man få fram olika effekter, Flangern fungerar som choruseffekten, men med kortare fördörjningsintervall, 1-2 ms. Den korta fördröjningstiden kommer nära ljudkällans egen våglängd, vilket gör att det uppstår faseffekter. Ljudupptagning Ljud är ganska knepigt att spela in till skillnad från bilden. På bilden ser man direkt om någonting är fel, t.ex. färgerna, ljuset, skakig kamera etc. Fel i ljudet måste man lyssna sig till noggrant och det är betydligt svårare än att hitta bildtekniska fel. En bra inspelningmiljö för ljud måste därför vara fri från buller och eko, samtidigt som man måste välja rätt mikrofon och rätt mikrofonavstånd En bra ljudinspelning Vad är egentligen en bra ljudinspelning? En bra ljudinspelning har en hög teknisk kvalitet fri från störningar och brum, samtidigt som det ger dialog och karaktärsljud tydlighet och "fyllighet". Absolut viktigast är tydligheten. I efterarbetet brukar man kunna korrigera små felaktigheter i ljudet och lägga på olika så kallade equalizer-filter som korrigerar bas, diskant och andra frekvensområden. Det är värre med bilden. Möbler och inredning Alla möbler och saker påverkar ljudet. Generellt kan man säga att mjuka material och ytor (t.ex. mattor, fåtöljer, gardiner och soffor) tar upp ljudet och absorberar det, medan hårda ytor (t.ex. kakel, glas, metall och väggar) studsar tillbaka ljudet. För att få en bra ljudinspelning krävs det att man balanserar dessa material så att man inte får en miljö som har för mycket "dött" ljud eller för mycket eko. Det är därför man alltid lägger till eko och andra ljudeffekter i efterhand, så att man får kontroll över ljudet. Eko på plats låter oftast "burkigt" och konstigt. Det är dessutom väldigt svårt att få tydlighet i ljudet. Andra typer av störande ljud är bl.a. vindbummel som uppstår när svaga vindpustar når mikrofonen. Detta motverkas lättast genom att sätta en stickad vante på mikrofonen. I ett rum med mycket "hårt" rum kan man mjuka upp ljudet med mattor, tyger, fördragna gardiner och draperier eller äggkartonger! Äggkartonger har den fördelen att ytan är ojämn, vilket gör att ljudet som inte absorberas, "studsar" i olika riktningar och fördelas jämnt över rummet. Se dock till att inte ljudisolera för mycket, då ljudet kan bli väldigt livlöst och till och med låta "dött". I ett "mjukt" rum däremot kan hårda material som träfiberskivor, speglar, kakel eller metall underlätta för ljudinspelning.
Absorberande material Plast Trä Mjuka möbler Mattor Gips Reflekterande material Metall Kakel Glas Speglar Träfiberskivor Mikrofonavstånd Det enda man egentligen behöver veta är att ju kortare avstånd mellan mikrofonen och ljudet desto bättre blir ljudet. Ett avstånd på 50 cm är att rekommendera vid en inspelningsplats med "normal" inredning eller miljöljud. Ju mer eko desto kortare måste avståndet vara, t.ex. från 30 cm eller nästan inpå ljudkällan. Undvik dock att gå allt för nära ljudkällan. Då kan så kallade puffljud lätt uppstå, t.ex. ljud med bokstaven "p" som "slår i" mikrofonmembranet. Arbetar man med myggor, dvs små mikrofoner som kan fästas på exempelvis en slips, är det nödvändigt att placera den på rätt sida om slipsen. Om "offret" vänder huvudet uteslutande åt höger (som t.ex. vid en TV intervju) bör även myggan vara placerad på höger slipskant så att man får bästa täckning på ljudet. Det är även viktigt att videokameran eller ljudinspelningsutrustningen är inställd på manuell volymreglering. Använder man den automatiska volymregleringen kommer ljudet att "pumpa" när ljudet förändras. Så fort någon pratar sänks ljudet för att inte bli överstyrt. När talaren sedan tystnar ökar ljudnivån till följd av att även bakgrundsljudet ökar. Innan man startar den riktiga ljudinspelningen måste man alltid göra ett röstprov för att ställa in ljudnivåerna (se dock till så att skådespelarna eller liknande inte höjer rösten inför röstprovet). Handhållen mikrofon En mikrofon som hålls i handen är vanligt vid intervjuer och möjliggör en "närbild" av ljudet. Det kräver å andra sidan att man håller den i ett stadigt grepp, för annars kan oljud uppstå när man byter grepp. Håll mikrofonsladen i en ögla runt fingrarna så att det inte uppstår oljud och störningar på grund av glappkontakt, speciellt när man använder amatörkontakter såsom minitele. Försök även att undvika allt för häftiga vinklingar med mikrofonen mellan dig och den du intervjuar, det blir väldigt irriterande för den som tittar plus att vindljud kan uppstå i riktade mikrofoner. Håll mikrofonen upprätt så att både du och intervjuoffret talar rätt ner i den. Ännu bättre vore att använda en så kallad åtta-kopplad mikrofon, vilken tar upp ljud från två riktningar samtidigt.
Mikrofonbom Med mikrofonen fäst på en lång bom kan man komma ljudkällan närmare och få ett ganska störningsfritt ljud. Håll mikrofonbommen i ett brett grepp så att du får bra stabilitet och håll bommen under bildkanten i den mån du kan, det är lättare än att hålla den ovanför motivet. Mikrofonsladden tejpas noga vid bommen i utfällt läge för att inte ge störningar eller fastna i ljudteknikerns armar eller händer. Om man behöver dra in "spöet", dvs göra det kortare, är det bara att snurra bommen så snurras och spänns även sladden. Flera mikrofoner Två eller fler mikrofoner är användbart när t.ex. två personer pratar med varandra. Med två riktade mikrofoner på var sin mikrofonbom kommer båda mikrofonerna nära ljudkällan. Ljuden läggs ihop i en ljudmixer med en kanal för varje ljudkälla. I ljudmixern bestämmer man även hur hög ljudnivå varje enskilt ljud skall få. Pratar den ene lite svagare än den andre måste ändå ljudnivån ställas in så att signalen spelas in lika högt. Detta görs för att "trycka undan" alla andra ljud och få en störningsfri ljudinspelning. Under efterarbetet ställs sedan alla ljudnivåer in för att passa varje litet ljud. Professionella videokameror har oftast en egen nivåkontroll för ljudet vilket eliminerar användandet av en ljudmixer. De flesta mikrofoner är dessutom i mono, vilket gör att man kan använda videobandets stereokanaler för varje mikrofon, men då är det svårt att samtidigt filma som man ska ställa in ljudnivån. Separat ljudinspelning Om man vill kan man spela in ljudet separat istället för att med videokameran fånga ljudet. Det är ingenting att rekommendera om man jobbar med video - videobandet har ju ett ljudspår som duger väl, såvida man inte har höga krav på ljudet. Men om man spelar in på 35 mm film eller dylikt så finns det inga ljudspår i kameran (det finns visserligen på vissa filmtyper, men det används ej). Istället så spelar man in på exempelvis en DAT-bandspelare (Digital Audio Tape) som en B- ljudtekniker springer runt med. Nackdelen med den här tekniken är att man måste synkronisera ihop bilden och ljudet vid redigeringen. Till detta behövs därför en klappa, med vilken man synkar antingen med den smäll som klappan ger när man slår ihop den, eller med hjälp av en visuell tidkod på klappan. Dessutom måste man identifiera varje ljudband väl genom att säga och skriva ner varje scen- och tagningsnummer. Fördelarna däremot, är att man kan röra sig fritt med ljudutrustningen. Man är ju inte begränsad till de rörelser som fotografen gör. Dessutom är man heller inte begränsad till videoformatets ljudspår som man spelar in på, utan kan välja ett betydligt bättre (eller sämre om man nu vill det av någon anledning).
Ljudreglering Alla videokameror har någon form utav automatisk nivåkontroll (så kallad Automatic Gain/Level Control eller AGC/ALC) som justerar ljudnivån varefter ljudet förändras. Fördelen med dessa är att man själv slipper tänka på hur ljudet spelas in, men dessa är oftast inte tillräckligt intelligenta utan justerar volymen efter det starkaste ljudet. Det innebär att man kan få en "pumpande" effekt om någon pratar och sedan tystnar. Ljudvolymen ökas när talaren tystnar och bakgrundsljudet blir pinsamt hörbart. Istället bör man slå över till manuell ljudreglering vilket innebär att man själv ställer in volymen på ljudet. För att veta hur hög ljudvolymen är när man spelar in ljudet manuellt, använder man olika typer av utstyrningsinstrument. Den vanligaste formen av dessa instrument är en så kallad Peak-mätare. Det är en pelare med lampor som reagerar blixtsnabbt på ljudets förändringar och visar det som grönt, gult och rött. Det röda fälten visar de högsta ljuden. Ett annat utstyrningsinstrument är en så kallad VU-meter (Volume Units), vilket är en analog mätare som är relativt långsam i sin ljudregistrering och visar därför bara ett medelvärde på nivån. När man styr ut ljudnivån bör den ligga kring en så kallad 0-nivåreferens, eller rättare sagt vid 0 db (decibel), för optimal ljudinspelning. De högsta ljuden, bör inte gå upp högre än till +3 db (A). Tal bör ligga mellan -3 db och 0 db. Om man har för hög ljudnivå (så kallad överstyrning) blir ljudet förvrängt och fenomenet distorsion uppstår. Man brukar då säga att ljudet peakar eller clippar. Ställer man däremot in ljudnivån för lågt försvinner ljudet bland bakgrundsbruset. Normalt används också hörlurar för kontrollysning, där man hör ljudet som mikrofonen fångar in. Att inte använda hörlurar är detsamma som att inte titta i sökaren när man filmar - man har ju praktiskt taget ingen uppfattning om vad som spelas in. Hörlurarna bör omsluta öronen helt så att alla andra ljud stängs ute. Amatörkameror har dock oftast inget uttag för hörlurar och även om de har det, så brukar volymen vara alldeles för låg i dem. Ljudregistrering Det finns tre olika sätt att spela in ljud på en videokamera: Separat ljudspår På bland annat VHS-band finns ett längsgående analogt spår som ljudet spelas in på. FM-ljud Frekvensmodulerat (FM) ljud, eller HD-ljud som det tidigare kallades, innebär att ljudet "bakas ihop" med bilden. Fördelen med detta är att ljudet blir så kallat HiFi-ljud (High Fidelity, hög naturtrogenhet), dvs betydligt bättre än "vanligt" ljud. Nackdelen med HiFi-ljudet är att det alltid hör ihop med bilden. Det går därmed inte att ta bort eller lägga en ny bild utan att ljudet påverkas. En VHS eller S-VHS kamera med HiFi-ljud har alltid ett separat ljudspår vid sidan om HiFi-ljudet, varför ljuddubbning är möjlig på dessa kameror. Detta görs för att man även i en vanlig video ska kunna höra ljudet. Ett Hi8 system som spelats in med FM-ljud, har däremot bara detta ljud.
PCM-ljud PCM-ljud är ett digitalt ljud och betyder Pulse Code Modulation, som spelas in vid sidan om videosignalen. PCM-ljudet finns på vissa avancerade amatörkameror, samt på alla professionella. Ljudkvalité upp till 96 khz samplingsfrekvens och 32 bitars upplösning (vilket i stort sett är det högsta man kan ha). Mikrofoner för filminspelning Eftersom det finns olika ändamål med ljudinspelningar finns det också olika mikrofontyper. Vissa tar upp ljud på nära håll - med andra kan man sitta en bra bit ifrån ljudkällan och ändå ta upp ett hyfsat ljud. Samtliga har sina för- och nackdelar. Tekniskt sätt omvandlar en mikrofon ljudvågorna i luften till elektrisk spänningsinformation som tecknas upp på video- eller ljudbandet. Följande mikrofontyper finns: Rundupptagande Riktad (njure) Super-riktad (super-njure) Åtta-kopplad Tryckzonsmikrofon Parabolmikrofon Rundupptagande mikrofon Denna typ av mikrofon som också kallas kula tar upp ljud från alla håll lika starkt, oavsett om ljudet kommer framför eller bakom mikrofonen. En rundupptagande mikrofon används mest för att ta upp akustiken i den miljö man filmar i, men användes tidigare för så kallade ekorumseffekter, vilket är ett sätt att producera ekoeffekter, men idag görs ekon på elektronisk eller digital väg. Fördelen med den rundupptagande mikrofonen är att den är helt okänslig för vind och blåst, men man måste å andra sidan gå väldigt nära motivet för att fånga upp ljudet. Riktad mikrofon Den vanligaste mikrofontypen är en så kallad riktad mikrofon och till skillnad från den rundupptagande, så tar denna upp ljudet från ett längre avstånd. Samtidigt är infallsvinkeln betydligt smalare. Det betyder att den tar upp ljudet åt det hållet mikrofonen riktas åt. Riktas den lite åt sidan från ljudkällan blir ljudnivån lägre, vilket är praktiskt när man vill "skärma av" andra oljud i närheten. Denna mikrofontyp kallas även njure, eftersom infallsvinkeln är formad som en. Nackdelen med denna mikrofontypen är att den är mycket känsligare för vind och blåst, så det kräver att man sätter kraftiga vindskydd i form av skumgummi eller virkade vantar på den. Om man dessutom riktar den fel sjunker ljudnivån.
Super-riktad mikrofon Den superriktade mikrofonen (så kallad super-njure) har en ännu smalare känslighetsvinkel än en riktad mikrofon, men tar upp ljudet från mycket längre håll. Därför måste den riktas exakt mot ljudkällan, annars finns det risk för att ljudet försvinner helt. En super-riktad mikrofon ser i princip ut som ett långt rör på cirka 40 cm. Nackdelen med superriktade mikrofoner är att de är väldigt känsliga för vindpuffar och blåst och behöver därför kraftigare vindskydd. Andra typer av mikrofoner Förutom dessa tre grundmodeller av mikrofoner finns det även andra, vissa ej så vanliga som andra. Åtta-kopplad mikrofon En åtta eller åtta-kopplad mikrofon är en mikrofon som tar upp ljud från två motsatta håll. Namnet "åtta" har den fått på grund av sin känslighetskaraktäristik som ser ut som en 8. Denna mikrofonen används flitigt vid intervjuer mellan två personer. Tryckzonsmikrofon Två andra typer av mikrofoner som är relativt ovanliga är en så kallad tryckzonsmikrofon och parabolmikrofon. Det förstnämnda är en fyrkantig platta som tar upp ljudet genom vibrationer i en yta. Den används vanligen på en gitarr och minskar skillnaden mellan direkta och indirekta ljud. Parabolmikrofon En parabolmikrofon är en extremt riktad specialmikrofon som ser ut som en parabol och därav namnet parabolmikrofon. Med denna kan man fånga ljud på väldigt långa avstånd såsom effektljud och fågelljud, men det kräver att man riktar mikrofonen exakt mot ljudkällan. Används också vid exempelvis fotbollsmatcher för att TV-tittaren ska få ljudupplevelsen av att spelarna sparkar på bollen. Zoom-mikrofon Det finns även kombinationer av rundupptagande och riktade mikrofoner, så kallade zoommikrofoner. Med dessa mikrofoner kan man ställa in riktningskänsligheten själv från mer rundupptagande till mer riktad. Vissa modeller ändras till och med samtidigt som man zoomar. Mikrofonen på kameran Alla videokameror har en inbyggd mikrofon, antingen rundupptagande eller riktad. Den rundupptagande mikrofonen spelar dock in hanteringen av kamerakontrollerna och lämpar sig därför inte särskilt väl för ljudinspelning. Professionella kameror har oftast en riktad mikrofon på en utstickande bom. I regel använder man inte mikrofonen på kameran, utan kopplar in en extern mikrofon till mikrofoningången. Kameramikrofonen används däremot oftare för allmän ljudinspelning, då man bara ska ta upp ett miljöljud etc.
Val av mikrofon Valet av mikrofon - riktad eller rundupptagande - beror på vilket ändamål man har. Även om den riktade används mest och utgör en bra "grundmikrofon" att utgå från, så kan en rundupptagande vara att föredra eftersom den är okänslig för vindpuffar och blåst. Den riktade och super-riktade kan däremot spela in ljud på ett längre avstånd, vilket är idealiskt när man sätter den på en mikrofonbom för att spela in dialog på film. Dynamiska- och kondensatormikrofoner Det finns också olika konstruktioner av mikrofoner, nämligen dynamiska och kondensatormikrofoner. En dynamisk mikrofon består utav ett membran som är kopplat till en spole som ger samma elektriska spänning som ljudvågorna. De dynamiska mikrofonerna är robusta och relativt okänsliga för stötar och höga ljud, till skillnad från kondensatormikrofonerna. Ljudkvaliten mellan de båda typerna är i princip densamma i dag, men tidigare ansågs kondensatormikrofonen vara något bättre. En kondensatormikrofons membran består av två plattor som trycks ihop när ljudvågorna når den. Det ger en väldigt svag signal som behöver förstärkas redan i mikrofonen, oftast genom en så kallad phantommatning på 48 volt.