Nyhetsbrev September 2018 Hej allihopa! Om mindre än en vecka är det dags för årets viktigaste klubbtävling fyrklubbs. Vi har ett fullt lag med en reserv vardera i de båda kortklasserna. Tävlingen arrangeras av Härlöv i skogarna sydväst om Ullstorp. Kom till TC i god tid då starten har blivit flyttad pga avverkning av skog och ligger därför ca 1600 meter iväg. Laguppställningen hittar ni längre ned i nyhetsbrevet, Tagga! Sedan förra nyhetsbrevet har GM i Eksjö gått av stapeln där Urban var uppe och sprang publiktävlingarna. Samma helg var Karin & Bengt flitiga och sprang Hjo-2-dagars, några mil öster om Skövde. Helgerna därefter var det många torfinnare ute, både på Pans tävlingar och på DM medel. Dock blev flera klasser tvungna att strykas då en kontroll satt felaktigt. H65 berördes inte av detta och där tog Lennart skickligt hem en DM-guldmedalj. Förra helgen var det en något varmare Hedjakt på Revingehed än normalt och trots en ojämn fördelning samt en extrem träningsvärk sedan tidigare så tog jag och Simon oss i mål på en 7e plats av 26 lag i DH5-klassen. Samtidigt som Pan höll sina tävlingar här nere i Skåne så passade jag och Evelina på att springa fjällpartävlingen BAMM mellan Björkliden och Riksgränsen i år igen. Hur mycket bättre det gick i år och hur mycket mer väl förbereda vi var kan ni läsa om i artikeln nedan. I september finns det fortfarande en hel del tävlingar att springa. Helgen efter fyrklubbs bjuder FK Åsen på Veteran-SM-tävlingar utanför Örkelljunga. På fredagskvällen den kommande helgen har Tormestorp natt-dm och på söndagen hålls lång-dm av FK Åsen. Sista helgen denna månad har Örkelljunga både Älgots cup och det berömda Höstrusket. Passa på att tävla för i oktober månad har jag inte hittat några Skåne-tävlingar än. Trevlig läsning! Hälsningar från Camilla Nilsson Mobilnummer: 0709817775 Mejladress: Nilsson_camilla_@hotmail.com
BAMM 2018 tävlingen där oturen var på vår sida När vi i augusti 2017 tog oss an partävlingen BAMMs (Björkliden Arctic Mountain Marathon) 50- kilometersklass blev vi brutalt nedtagna på jorden endast en fjärdedel in i tävlingen. Aldrig förr hade någon av oss varit med om maken till uppförsbackar, bergsklättring och glaciärlöpning. Vi blev den gången det allra sista laget att nattlägret, vilket även resulterade i en degradering till den enklare 30- kilometersklassen till efterföljande dags etapp. Med en obarmhärtigt jobbig 50-kilometersetapp i färskt minne blev den efterföljande dagens 30-kilometersetapp en härlig dans på rosor. Bergen var lägre, banan kortare och kontrollerna inte lika många. I år skulle BAMM-upplevelsen bli härligare på alla plan. Utsikten är belöningen för all möda. Kanske var det den fina avslutningen av BAMM 2017 som gjorde att vi överlag bara hade ljusa minnen av tävlingen. Att vi skulle upprepa vårt deltagande i tävlingen även 2018 var därför mer eller mindre en självklarhet. I år skulle dock allt gå så mycket enklare. Det hade vi bestämt oss för och vi anmälde oss därför direkt i 30-kilometersklassen. Ingen degradering här inte. Vi skulle även packa bättre, äta bättre och njuta av att tillhöra gruppen av tävlande (dvs. alla i 30-kilometersklassen) som hade turen att få både tält och sovsäckar transporterade till nattlägret av arrangören. På det stora hela kunde inget gå fel. Trodde vi.
Det gäller att packa smart för vädret kan slå över snabbt. Dock finns där alltid en sol bakom molnen. Den 14 augusti, tre dagar innan vi skulle stå på startlinjen i Björkliden, fick jag ett meddelande av min trogna lagkamrat och vän Camilla: Detta vill du nog inte höra, men jag har lägligt nog blivit magsjuk. Även om Camilla försökte intala både sig själv och mig att hennes magsjukor brukade gå över fort hade jag en vag känsla av att en olycka sällan kommer ensam. Tapper som hon är satte sig Camilla ändå på tåget mot Riksgränsen drygt ett dygn senare, samtidigt som jag begav mig mot stationen i Trondheim för att påbörja min tågresa norrut. Trondheim Sentralstasjon blev sedan skådespelsplatsen för olycka nummer två i en rad av olyckliga händelser på denna resa, då det visade sig att mitt tåg av oförklarlig anledning var inställt, vilket i sin tur skulle komma att resultera i missat byte i Storlien, Sundsvall och Boden. SJ hade ingen bättre lösning på problemet än att betala tillbaka min tågbiljett och råda mig att sedan lösa transportproblemet på egen hand. Miljö- och ekonomitänket kom så att dö en aning när jag istället fick boka en dyr flygbiljett som skulle ta mig till Kiruna påföljande dag. Denna flygresa flöt inledningsvis på ovanligt bra och jag började hoppas på att oturen hade vänt. Det var först när tiden för landning i Kiruna började närma sig som jag började ana oråd. Varför landade vi inte? Svaret kom från cockpiten en stund senare: Kiruna flygplats hade svepts in i århundradets dimma och det gick helt enkelt inte att landa. Piloten försäkrade oss dock om att vi hade tillräckligt med bränsle för att cirkulera i vänteläge i bra stund till. När denna stund passerat fick vi nya bud: det var fortfarande för dimmigt för att landa, dessutom hade de tekniska problem på Kiruna flygplats OCH vårt bränsle var nästan slut. Enda utvägen var således att vända om och istället landa bland militärplanen på Kallax flygplats i Luleå. Här kom vi sedan att sitta i förvirring i närmare två timmar innan vi återigen fick boarda planet. Nu får
vi inte bli mer sena tänkte jag för då missar jag sista bussen från Kiruna till Riksgränsen. Nog kan dock alltid något mer krångla. När vi äntligen var klara för avfärd fungerade inte balansräkningen (fråga mig inte vad det är, jag trodde det hörde hemma i bokföringssammanhang, men tydligen är det något man gör på flygplan innan avgång) och när detta problem väl var löst fanns det ingen truck som kunde dra ut oss från gaten (har flygplan aldrig kunnat backa?) eftersom det var rusningstrafik på Kallax flygplats (två plan skulle lyfta samtidigt = logistiskt haveri). När vi äntligen landade på Kiruna flygplats, 4.5 timmar efter ordinarie tid, hade jag missat dagens sista buss till Riksgränsen och jag såg framför mig hur jag skulle tvingas betala en fasansfullt dyr taxiräkning. Fråga mig inte hur, men på något sätt lyckades jag här få fram mina bedjande hundögon, med vilka jag hypnotiserande stirrade in i ögonen på reseledaren för ett annat bussbolag och VIPPS så satt jag helt plösligt på en buss mot Riksgränsen. Nu tänkte jag nu har turen vänt. Någonstans parallelt med allt luftburet transporthaveri inträffade nästa olycka, denna gång på Camillas tåg upp genom Sverige. Ekonomisk och förutseende som hon är hade Camilla planerat matintaget för ett dygns tågresa noggrant. Risgrynsgröt och gifflar varvades med pastasallad. Faktiskt mest pastasallad. En hemskans massa pastasallad. Denna pastasallad som var tänkt att räcka till båda lagkamraterna då våra långa tågresor skulle gått ihop i Sundsvall på natten mellan onsdagen och torsdagen. Och det var denna pastasallad som skulle komma att bidra till nästa brutala vändning på denna resa, då objudna mögelsporer bestämde sig för att slå sig ner och bygga bo i det som utgjorde den största delen av resans färdkost. För Camillas redan magsjukeskadade mage innebar dessa mögelsporer ett plötsligt och smärtsamt återfall av den sedan ca ett dygn försvunna magsjukan. När jag äntligen kom fram till Riksgränsen fann jag således min lagkamrat liggandes i sängen på hotellrummet, uttömd på både energi och vätska, detta knappt ett halvt dygn innan vi skulle stå på startlinjen i BAMM 2018. När vi gick till sängs kvällen innan tävlingens första dag var ovissheten stor kring huruvida vi faktiskt skulle kunna starta. Trots stora motgångar valde vi att ge tävlingen en chans. Här syns första dagens andrakontroll.
Denna ovisshet höll i sig morgonen därpå, då den normalt sett matglada Camilla valde att helt avstå frukostbuffén för att istället med stor möda försöka få i sig några skedar jordgubbskräm från den lokala Ica-butiken i Riksgränsen. Jordgubbskrämen visade sig dock vara en hit, och utan att ha gjort någon enkätundersökning kan jag med säkerhet säga att vi var det enda laget som under två dagar bar med oss nästan ett kilo jordgubbskräm som extrapackning på fjället. För nog ställde vi oss på startlinjen alltid! Camilla var efter det lyckade krämintaget fast besluten om att vi skulle ge tävlingen en chans trots omständigheterna, och när startskottet gick morgonen den 17 augusti var vi ett av ca 250 lag som i en lång utsträckt orm ringlade sig uppför fjället mot förstakontrollen. Förstakontrollen, ja. Strategiskt utplacerad på toppen av ett berg, varifrån man säkert hade haft en vidunderlig utsikt om det inte hade varit för att man var tvungen att gå hukad som självaste Skalman för att inte blåsa bort därifrån. Istället för att titta på utsikten, satt vi efter stämplandet av förstakontrollen därför i lä bakom en klippa, drack lite vatten (och kräm) och återhämtade oss några minuter innan vi tog tjuren vid hornen och begav oss mot andrakontrollen. Mellan andra och tredje kontrollen var det glaciärlöpning uppför som gällde. Andrakontrollen flöt på smidigt och även om vi strulade lite vid tredjekontrollen hittade vi även denna förhållandevis snabbt jämfört med många andra lag. Det var istället på väg mot fjärdekontrollen, en kontroll till vilken vi bara skulle följa leden, som vi stötte på problem. Att följa leden kan tyckas enkelt, men när ledens hela existens baseras på markeringar i form av röda prickar var 20:e meter faller allt samman som ett korthus när man omringas av dimma. Och dimma var det. Man hör ofta talas om folk som gått i cirklar i dimma och helt ärligt blir jag inte ett dugg förvånad om vi faktiskt gjorde det också. När jag i skrivande stund försöker dra mig till minnes var vi var någonstans har jag fortfarande ingen aning. Vilse i dimman, nedkylda av regnet och med kompasser som skulle gjort mer nytta som rotorblad på en helikopter (när inte ens kompassen vet vad som är norr är det illa) var vi därför riktigt illa till mods en bra stund under den fredagseftermiddagen.
När vi till slut kom ut på vad som faktiskt var en ordentlig led bestämde vi oss för att följa denna, trots att vi inte längre hade en aning om var vi var någonstans. Ett moln hade bestämt sig för att attackera berget vid tredje kontrollen. Det var ren tur att vi hittade den! När vi en stund senare mötte vår tävlingsledare, tillika flerfaldiga Vasaloppsvinnaren Oskar Svärd på denna led var det därför som att möta frälsaren själv. I efterhand var vi otroligt tacksamma över att vi mötte Oskar just PÅ leden, detta efter att han på prisutdelningen drygt ett dygn senare, ödmjukt men ändå strängt förklarat idiotin i att försöka navigera utanför leden i dimma. Allt var blött. Till höger i bild syns vandringsleden som vi följde, dock mer likt en bäck.
Hur som helst lyckades Oskar denna kalla fredagseftermiddag peppa oss till att fortsätta och guida oss i rätt riktning mot fjärdekontrollen. Han rådde oss även till att värma oss en stund på Låktatjåkkos fjällstation, där vi i en bra stund kom att njuta av att basta med kläderna på. Utan att använda alltför stora ord kan vi nog båda intyga att det var tack vare mötet med Oskar som vi faktiskt valde att fortsätta tävlingen efter den dagen. Efter uppvärmningen på fjällstationen kallade så småningom verkligheten och de två återstående kontrollerna på oss, och vi hade inget annat val än att återigen ge oss ut i dimman och regnet (som nu föll mer än någonsin). Som tur var kunde vi nu följa en ordentlig led hela vägen och utan några större bekymmer hittade vi de två kvarvarande kontrollerna, och slutligen även nattlägret, utan några större missöden. Nattlägret dök upp som en hägring i dimman och vi visste inte om den skulle finnas kvar när vi väl kom fram. Väl framme i nattlägret upplevde vi dock nästa motgång, när den sopsäck innehållandes våra sovsäckar och tält på något mystiskt sätt öppnats (EN sopsäck var öppen och så klart var det vår) och under en hel eftermiddag legat helt öppen och inbjudande för allt som vädret uppifrån hade att erbjuda. När Camillas liggunderlag även visade sig läcka luft var det en tragikomisk i-prick efter ett par tuffa dygn av motgångar. Här någonstans, efter en ändå förhållandevis lyckad tacofredag på fjället, tror jag dock att vår otur började vända.
Det bästa med hela tävlingen: fredagstacosen med finfin utsikt från en väl utvald tältplats. Morgonutsikten var obeskrivligt fin! Och ännu bättre när vi inte ens behövde krypa ut ur sovsäckarna för att laga och äta frukostgröten.
Visserligen var de inledande kontrollerna under påföljande dags etapp aningen kämpiga, men med betydligt bättre väder jämfört med dagen innan kändes det mesta ändå så mycket lättare. Solen sken och dimman var som bortblåst. Berg skulle visserligen fortfarande bestigas men när man visuellt kunde se att man faktiskt höll på att bestiga rätt berg kändes det lite lättare. Orienteringen flöt på bra. Kartan är i skalan 50 000 och varje höjdkurva representerar 20 meters stigning. Eller nedförsklättring. När vi stämplade kontroll fem och vid denna även kunde ta en bedårende groupie med både kontroll och utsikt hade vi nästan tagit alla av tävlingens höjdmetrar och nu återstod endast nedstigning, ledföljning, en sista kontroll, upplopp och målstämpling i Riksgränsen.
Vi fick gå över ett säkert 20 meter brett vattendrag. Och vattnet är inte precis ljummet. Fötterna var som isklampar när vi väl var över, men fint var det. Visserligen tog nedstigningen aningen längre tid än beräknat (är det något som trötta ben har invändningar mot så är det att gå nedför) men drygt en timme efter stämplandet av femtekontrollen stod vi ändå vid toppen av en av Rikgränsens liftar där sistakontrollen dinglade inbjudande i eftermiddagsvinden. Därefter kunde vi påbörja den branta, men ändå förhållandevis korta, upploppssträckan ned mot Riksgränsen. Eftersom vårt primära mål efter alla missöden (Camillas magsjuka i synnerhet) hade varit att överhuvudtaget bara ta oss runt hade vi under två dagar knappt tagit ett enda löpsteg. När vi med några hundra meter kvar till mållinjen bestämde oss för att springa kom vi således ganska snabbt att uppnå vår snabbaste kilometertid på hela tävlingen. Till slut, efter två dagars fysisk och psykisk fight, korsade vi så mållinjen i Riksgränsen, påhejade av en funktionär som vi stött på på Låktatjåkkos fjällstation ett dygn tidigare. Lyckliga, men kanske framför allt lättade över att vi tagit oss i mål.
Groupie-bilden vid andra dagens femtekontroll. Problemet var att lyckas resa sig från marken efteråt. Inställningen som vi hade haft inför tävlingen, att allt skulle gå så mycket enklare i år, visade sig när allt kom omkring inte riktigt stämma. Sett till förutsättningarna var kanske detta år till och med tyngre än föregående år. Kanske borde BAMM, precis som golfsporten, införa handikapp. För i så fall vet jag vilka som var de verkliga vinnarna. Det var de med jordgubbskrämen. Äntligen imål!!! Där väntade burgare, godis och läsk på det hungriga tävlingsparet Trondfinn.
Har hänt Håll igång i Bjärnum Förra lördagen samlade banken bygdens föreningar på Sparbanksvallen i Bjärnum för att visa upp sina klubbar med lite aktiviteter. Med Urban i ledningen och Pelle, Simon och Lisa som medhjälpare, hölls en populär pickhack där stora som små sprang sig svettiga. Händer framöver Styrelsemöte Klubbmötet den 6e oktober blir nästa möte. Fyrklubbs På söndag är det dags för fyrklubbs och med två reserver till godo fick vi ihop ett härligt lag. Vi satsar såklart på att vinna då kvalitet alltid vinner över kvantitet. I år är vi i grupp D där vi möter FK Åsen, OK Kompassen, OK Tyringe, Frosta OK, OK Gynge & FK Snapphanarna. Dock verkar inte FK Snapphanarna ha anmält ett lag i år, vi får se om det kommer en efteranmälning. Två klubbar kommer gå upp till C och lika många kommer trilla ner till E. Laguppställningen ser ut enligt följande: Klubbmöte, med träning inkluderat Lördagen den 6e oktober hålls ett medlemsmöte i klubbstugan med klubbens ekonomi i fokus. Före mötet erbjuds en träning i form av en OL-bana följt av dusch, bastu, kaffe och frallor.
80-års jubileum Eftermiddagen den 10e november firar vi att klubben fyller 80 år i år! Platsen är klubbstugan och mer information kommer när det börjar närma sig. Städdag av klubbstugan Stugkommitén önskar en gemensam städdag till hösten, lik den vi hade för något år sedan. Ett datum för detta kommer lite längre fram. Övrigt av intresse Inköpslista till klubbstugan Här nedan följer en lista över saker som behöver inhandlas till klubbstugan vid tillfälle. Om någon shoppingsugen klubbmedlem får vägarna förbi exempelvis Ikea eller Jysk är det bara att handla på. Skicka gärna ett litet meddelande till mig när vilka saker är inhandlade så kan jag stryka dem från listan. Nytt diskställ & sköljbalja Grövre tältpinnar (som trycks ner i marken och kan användas till flera tält) Några nya tävlingsskärmar Nya nummerlappar Sträcktidsskrivare antingen om vi hittar billigt någonstans eller om vi kan få från någon affär (typ Olof Nils) när de byter ut sina Grova bra spännband som kan användas när vi kör släp Ett enkelt paviljongtält (exempelvis från Jysk för 200:-) så kan vi slänga det gamla som sakna en hörna Städlistan Här kommer städlistan för klubbstugan närmsta veckorna framöver. Glöm inte att meddela er efterträdare. Vi ses på Fyrklubbs! Mvh Camilla Veckor Har städvecka Nummer 35 & 36 Fredrik Pölönen 070-668 44 94 37 & 38 Pelle Jönsson 0451-260 40 39 & 40 Leif Magnusson 0451-215 49 41 & 42 Ann-Marie Persson 0451-212 57