Innehåll Fakta & innehåll sid 1 Framsida sid 2 Förord sid 3 (2) Personer & ord sid 4 (3 4) Huvudtext sid 5 12 (5 20) OBS: Många sidor med mycket färg. Fakta om e-boken Titel: Den ädle dalkarlen 1877 Totalt antal pdf-sidor: 12 st. Format: Liggande A4. Storlek: 3 Mb. Utgivare: E-boksbiblioteket.se & Virvelvind Förlag Uppdaterad: 2012-09-24. Originaltext publicerad: 1877. Författare: Albert Andersson-Edenberg (1834 1913). Guideböcker till historiska platser Heliga vägen guidebok till Lysekils berömda hällristningar Det är ett av världens mest hällristningstäta områden med 12 stora ristningar inom bara en kilometer. Alla ristningarna ligger längs en kilometerlång väg som kallas för den heliga vägen. I den här guideboken får du veta allt om Lysekils mest berömda hällristningar och de andra fornminnena i närheten. Sveriges 33 mest sevärda vikingaplatser Under vikingatiden var Sverige en av världens mest spännande områden. Här kan du också uppleva den här dramatiska tiden genom att besöka de vilda vikingarnas gravar, vägar, monument och befästningar. I guideboken 33 MEST SEVÄRDA VIKINGAPLATSERNA I SVERIGE får du tips på de bästa platserna att besöka. Greby gravfält Greby gravfält utanför Grebbestad i Bohuslän beskrivs ofta som det vackraste i Sverige. Den här guideboken handlar om gravfältet, dess många resta stenar och om utgrävningarna här på 1800-talet. Du får kartor, historik och spännande sägner om blodiga slag. Tanums hällristningar I trakten kring Tanum finns Sveriges största koncentration med hällristningar och har dessutom utsetts till världsarv. Det här är en praktisk guidebok till de största ristningarna. Boken innehåller massor av kartor, bilder och praktisk info för dig som vill besöka de berömda hällristningarna i Vitlycke, Litsleby, Fossum och Aspeberget. Hilmas Alaska guidebok om guldgräverskan och trädgården av cement I mer än 80 år har tusentals besökare kommit hit för att se den galna trädgården utanför Strömstad som guldgräverskan Hilma Svedal byggde med 100-tals ton cement. Det här är en praktisk guidebok som är gjord för ditt besök med massor av foton, historik och kartor. Mer info: www.virvelvind-forlag.se
DIGITAL E-BOK FRÅN WWW.E-BOKSBIBLIOTEKET.SE Den Ädle Dalkarlen 1877
FÖRORD Den svenska historien hade sett helt annorlunda ut om inte Dalarna funnits. I den här e-boken får du läsa en fantastisk hyllning från år 1877 till invånarna i Dalarna, deras ädla sinne och deras kamp för Sverige mot danskarna. Hemsidan för Mora kyrka. Under 1800-talet vaknade intresset för den svenska historien på allvar hos den svenska allmänheten. Den här e-boken innehåller en hyllning till befolkningen i Dalarna och beskriver deras bra egenskaper, landskapets geografi och ekonomi. E-boken handlar till största delen om de dramatiska dagar år 1520 då den blivande svenske kungen Gustav Vasa var på flykt undan danska trupper och räddades av invånarna i Dalarna, som också hjälpte honom komma till makten. Texten är skriven av journalisten Albert Andersson-Edenberg [1834-1913] som var anställd på tidningen Svenska Familj-Journalen där den här texten publicerades 1877. Trevlig läsning Mikael Jägerbrand Redaktör mikael@jagerbrand.se Copyright 2009 Mikael Jägerbrand/Virvelvind Förlag, Lysekil Den här e-boken DEN ÄDLE DALKARLEN 1877 publicerades digitalt första gången i december 2009 och uppdaterades den 24 september 2012. Berättelsen är hämtad ur tidskriften Svensk Familj-Journal 1877. Originalets titel: Den främsta i öfra dalalaget.
LITE ORD & PERSONER Adolf Fredrik. [1710 1771] Svensk kung från 1751 till sin död 1771. Blev vald till svensk kung under en period av stormiga politiska strider i Sverige. Under hans tid minskade kungens makt och efter ett misslyckat kuppförsök 1756 minskades makten ytterligare. Creutz d. ä, Lorentz. [1615 1676] Svensk friherre. var landshövding i Dalarna 1655-1662. Är mest känd för sin tid som befälhavare över den svenska flottan vid slaget vid Ölands södra udde 1676. På grund av Creutz okunskap om fartyg kantrade amiralsskeppet Stora kronan och sjönk. Creutz och 800 man avled. Engelbrekt. [ca 1390 1436] Svensk som började sin karriär inom militären. Blev ledare för det så kallade Engelbrektsupproret som började 1431 i Bergslagen. Upproret mot Erik XIII blev så småningom allt våldsammare och spred sig också över hela landet. Engelbrekt intog ett stort antal borgar och slott men mördades den 4 maj 1436. Karl XI. [1655 1697] Blev svensk kung vid 5 års ålder 1660 men tog inte tronen i besittning förrän 1672. Gjorde omfattande insatser för att återupprätta svenska armén och flottan. Tog också initativet till en centralisering av den svenska staten. Var också ansvarig för den försvenskning som genomfördes i de tidigare danska delarna av riket. Karl Knutsson. [1408 1470] Svensk kung under flera perio der: 1448-1457, 1464-1465, 1467-1470. Var kung i Norge under åren 1449-1450 som Karl I. Kallas både för Karl VIII och Karl II. Kristian II. [1481 1559] Är mest känd i Sverige under namnet Kristian Tyrann. Var kung av Danmark och Norge 1513 1523 och i Sverige 1520 1521. Fick namnet Tyrann efter Stockholms blodbad. 3 Mil. Fram tills 1889 då metersystemet infördes var en mil lite mer än 10 km, 10 688,54 meter. Pehrsson Örnflycht, Arendt. [ca 1495 1547] Svensk godsägare i Dalarna. Ansågs länge som förrädare för att ha angivit Gustav Vasa under dennes flykt undan danska trupper. Men ny forskning har visat att det i stället var Arendts far som var förrädaren - och denne avrättades också en kort tid efter händelsen. Persson, Anders. [död 1534] Svensk bonde och bergsman i Rankhyttan, Dalarna. Var studiekamrat med Gustav Vasa och hjälpte denne under hans flykt undan danska trupper 1520. Puke, Erik. [död 1347] Var upprorsmannen Engelbrekts närmaste man och startade ett nytt uppror (Pukefejden) vid dennes död. Avrättades i Stockholm efter att ha tillfångatagits. Stigsdotter Ornäs, Barbro. [ca 1472 1528] Svensk godsägarinna - gift med Arendt Pehrsson Örnflycht. Ska ha hjälpt Gustav Vasa med häst och släde under dennes flykt undan danska trupper. Ett monument till hennes ära restes 1907 i Lodstöparbo i Dalarna. Stockholms blodbad. Den 7-9 november 1520 avrättades 82 av Sveriges mäktigaste personer efter skenrättegångar där de anklagades för kätteri. Händelsen inträffade sedan den danske kungen Kristian II erövrat Sverige. Tessin, Nicodemus d. ä. [1615 1681] Tyskfödd arkitekt som ritade eller byggde bland annat Tidö slott, Fiholms slott, Borgholms slott, Skoklosters slott och Drottningsholms slott. Var sin tids absolut främste svenske arkitekt. Far till Nicodemus d. y. Gustaf Vasa. [1496 1560] Gustav Vasa var kung av Sverige från 1523 till sin död 1560. Kallas ofta Gustaf den förste eller Gustaf I i äldre litteratur. Årder. En enklare variant av plog. Saknar vändskiva och kan därför inte vända jorden. 4
DEN ÄDLE DALKARLEN äktiga drag af frihets- och fosterlandskärlek, af mod, uppoffring och ädelt sinne har historien fått uppteckna om vårt lands menige man. Den som rätt vill lyssna till 5 hennes stämma, skall derom få höra mycket till lärdom, till tröst och till förhoppning. Den stämman borde aldrig sakna villiga öron. I synnerhet borde hon icke göra det, 6
När man nämner Svea lands allmoge som landets rädd are från danska förtrycket, så tänker man, sanningen till ära, främst på männen i Dalom; och när man med tacksamhet minnes deras ärofulla bedrift, tänker man främst på morakarlarne. I det gamla Svea land är, af lätt insedda skäl, Dalarnes odling yngst. Den gamla erfarenheten, att det yngsta barnet i en talrik familj icke derför, att det kommit sist, nödvändigt skall vara sämst, utan att motsatsen snarare är regel, har äfven i detta fall vunnit bekräftelse. Hänvisad till en karg, men storartad, delvis underbart herrlig natur, i den ofantliga, men afskilda dalgång, i hvars botten den mäktiga Dalelfven röjt sig väg, har dalkarlen från början tvungits vara»en man för sig», en företagsam, sjelfrådig och viljestark man. Nödvändigheten har för honom upprepadt bibelbudet:»du skall äta ditt bröd i ditt anletes svett», och detta, i förening med anden i den honom omgifvande naturen, har inlagt ett så utprägladt allvarsdrag i hans karakter, att han minst af Sveriges landskapsbor låtit sig påverkas af nya tiders nya seder och bruk, utan är till sitt yttre, om icke helt och hållet till sitt åskådningssätt, ännu i dag densamme, som då han började lemna sina stolta bidrag till landets historia. Medelpunkten för dalarnes affärslif, äfvensom för dess andliga arbete, är sedan länge länets hufvudstad Falun, som har för sin uppkomst och blomstring att tacka den kopdå förtalet söker kasta orättvisa skuggor öfver allmogeklassens karakter, genom att framställa den som en klass af våldsmän, beredda när som helst att upplösa den bestående ordningen, att med den råa styrkans rätt tillskansa sig orätt rådiga fördelar, att qväfva hvarje känsla för det gemensamma foster landets bästa och att för ögon blickets lilla fördel sätta framtidens trygghet på spel. Det ämne, hvarpå vi här vilja för en kort stund fästa tidskriftens läsare uppmärksamhet, är, i sin egenskap af vårt, snart sagdt, stoltaste och vackraste folkminne, framför allt egnadt att tjena som en glänsande, ogenomtränglig och oförstörbar sköld mot de förtalets pilar och spetskulor, som i den antydda riktningen afskjutas från de förvittrade murar, på hvilka tidens vågor dag efter dag och år efter år fullfölja sitt utjemnande arbete. När den stora tanke, som af nordens tre folk ville göra ett, till följd af odugliga regenter och en samveteslös statskonst, så tillämpades, att det ena af dessa länder skulle blifva herrskare och tyrann och de andra kufvade slafvar när denna stora tanke, som vår historia gifvit namnet Kalmarunionen, hade ledt derhän i Sverige, att de danska fogdarna»spände fyra bönder för ett årder och åtta för en plog», sedan de röfvat från dem deras dragare, och hvilkas representanter för regeringsmakten, när det hördes klagan och knorr, uppfunno den ädla konsten att»röka bönder», för att få tyst i landet, hur och af hvem blef landet räddadt ur detta elände? 7 8
pargrufva, på hvilken den står. Vill man åter söka medelpunkten för det Dalarne, hvilket, buret af häfden och traditionen, lefver i menige mans föreställning, det Dalarne, för hvilket de korslagda pilarne, den hvita vadmals rocken och den svarta rundkulliga hatten äro representanter i folk uppfattningen, det Dalarne, som ut sänder»masar» och»kullor» kring land och riken, då måste man upp till Siljans stränder. Der är det gamla, egentliga Dalarne, der träffar man kärnan af det historiska folk, för hvilket hela riket i århundraden bedit:»gud skydde de männen som bygga och bo vid elfvom, på berg och i dalom!» Det gamla historiska Mora*) var ej inskränkt inom Mora sockens nuvarande gränser, utan betydligt större. Mora omfattade nämligen förr äfven Malung, Lima, Elfdalen, Venjan och Sofia Magdalena, med tillsammans mer än åttio qv. mils yta. Ännu i sitt närvarande skick, och de större sjöarne oräknade, har Mora socken ett ytinnehåll af mer än tjugo qvadratmil och räknar bortåt 10,000 innebyggare. Största längden är omkring tio och största bredden omkring fem och fem åttondels mil; gränslinien, som innesluter socknen, är omkring tjugofyra mil. Mora omsluter helt och hållet norra delen af sjön Siljan och delas af östra Dalelfven och Orsasjön i två *) Namnet Mora antages beteckna skog. Der Mora kyrka nu står, stod urskogen fordom. Några värdiga ättilngar af den finnas ännu och stå aftecknade å den illustration, som tillhör denna artikel. I verkligheten, liksom å illustrationen, äro de en märklig och verklig prydnad för sin plats. hälfter. Största delen är skogsbygd och vildmark, och de odlade fälten omkring de stora byarne, hvaraf några räkna flera än hundra hushåll, utmärka sig icke för någon fruktbar, utan tvärtom för en skäligen svag jordmån, ett grundt lager af matjord på fin sand, en samlad affällning från den tid, då Siljans vatten hade vida större omfång och djup än nu. De största odlade fälten träffas på ömse sidor om elfven samt naturligtvis vid Siljans strand. Mora kyrka, i sig sjelf en prydnad, med ett torn af utmärkt skönhet, hvartill Nicodemus Tessin d. ä. uppgjort ritningen och kring hvars mur läses:»gudi till ära hafver konung Carl XI låtit bygga detta torn år 1673», är byggd på en af Mora sockens, och således äfven på en af öfre Dalarnes, herrligaste platser. Hela nejden omkring kyrkan är utmärkt för sin skönhet, vare sig att man vid Norets by, der östra Dalelfven, efter att nyss hafva upptagit Orsasjöns aflopp och efter en stormig och bullersam resa, lugnt utgjuter sig i Siljan, har framför sig den stora taflan öfver Siljan, Sollerön och de vestra morabyarne närmast kyrkan och der bortom de blånande bergen, eller man står vid byarne Vika eller Utmeland, i synnerhet på Utmelandsholm, derifrån den tjusta blicken kan öfverfara både Siljan och Orsasjön och bortom denna sednare i ett aflägset fjerran skönja som en glimmande ljuspunkt Orsa kyrka. Alla de wasaminnen, hvarpå Dalarne är så rikt, liksom sammanströmma i de historiska händelserna på Mora 9 10
Tallar i Mora. Teckning af C. S. Hallbeck. 11 12
kyrkovall och hvad i dess närhet tilldragit sig. Det får och kan ej glömmas, hvad dalkarlarne, en oordnad hop, men med brinnande fosterlands- och frihetskärlek i bröstet och med den orädde, kloke och orubblige Engelbrecht i spets en gjorde utom en Engelbrecht, hade vi sannolikt aldrig fått en Gustaf Wasa ; det får ej glömmas hvad dalkarlarne sedan uträttade, då de skiftevis gåfvo krafter och lif för den sak, Erik Puke och Karl Knutsson förfäktade; det får och kan ej heller någonsin i tiden glömmas, hvad de voro för det skälfvande fosterlandets uppehållelse och frälsning. I alla dessa strider och företag, i alla de derunder vunna segrarne och lidna nederlagen hade morakarlarne naturligtvis en dryg, om icke den drygaste, del. Men dessa händelser, hvilkas utomordentliga vigt för det slutliga och fullständiga befrielseverket ingen kan förneka, blekna dock bort för de wasaminnen, alla knutna kring Gustaf Eriksson Wasas namn och romantiska öden i dalabygden, hvilka med mora-namnet väckas i fosterländska sinnen. Det är en roman, den mest fängslande man någonsin kan få läsa, detta Gustaf Wasas första uppträdande i Dalarne. Flyktad ur den nesliga fångenskapen i Danmark, i hvilken han jemte fem andra ädlingar genom Kristian tyranns svek kommit, drog han på lönliga vägar, fattig och omgifven af öppna och hemliga fiender, upp genom landet, och det förefaller rent af underbart, huru denne ensamme man kunde lyckas undgå ödet att falla i händerna på konungens talrika spejare, hvilka, med lockelsen af ett högt pris på hans hufvud, förföljde honom, ej sällan hack i häl. Till räddningen bidrog väl, att han uppträdde i den redan då, och förnämligast genom Engelbrechts och Sturarnes krig, kända och aktade moradrägten. Från fasorna af det stora blodbadet å Stockholms Stora torg, der hans närmastes hufvuden fallit och der han sjelf skulle mött en säker död, derest han varit i danska partiets våld, skyndade han upp till Dalarne, bland hvars kärnfriska befolkning han visste sig skola finna med känsla för fosterlandets nöd och för hvarje sträfvande till dess räddning. I medlet af November månad 1520 anträdde han den farliga färden från sin gård Räfsnäs, i närheten af Mariefred, öfver Kolsundet och Selaöarna till Upland och öfver Hedemora till Vika socken. Men utrymmet här tillåter oss icke att följa honom på denna flykt, så litet lofvande i sin början, så ödesdiger till sina följder. Vår historia har följt nästan hvarje hans steg: huru han tröskade hos Anders Persson på Rankhyttan; huru han med Barbro Stigsdotters tillhjelp kom bort från fatburen vid Ornäs och undgick den snikne och falske vännen Arendt Perssons stämplingar; huru han från Svärdsjö prestgård kom till Sven Elfsson i Isala, hvilkens behjertade hustru i de danska spejarnes åsyn slog honom i ryggen med brödspaden, 13 14
utbristande:»hvi står du här och gapar på främmande? Har du aldrig sett folk förr? Packa dig strax in i ladan!» och dermed räddade honom; huru han fördes i ett halmlass till Rättviksgränsen, till kronoskyttarne Per och Mats Olsson i Marnäs, i hvars närhet han i tre dygn i smällkalla vintern måste hålla sig dold under en kullfallen fura; huru han i Gårdsjöbyn i Rättvik flera dagar låg gömd i en källare, tills han slutligen offentligt en söndag uppträdde på Rättviks kyrkovall och första gången predikade resning mot landets tyranniske regent; huru han, nära nog sviken i sin förhoppning på rättviksmännen, begaf sig öfver Siljan till Mora, der Dalarnes kärnfolk hade sitt hem; huru han i Utmelands by, hos Tomt Mats Larsson, af dennes rådige hustru Margit räddades i en källare undan de lurande danskarne, hvilken händele gifvit anledning till det subskriberade vackra monumentet vid Utmeland just öfver samma källare, hvari Sverige blifvande befriare, återupprättare och konung doldes; huru han en hel vinternatt fick ligga under en bro vid Morkarleby; huru han en af julhelgdagarne uppträdde på Mora kyrkovall,*) men i första ögonblicket, trots sin varma och rörande vältalighet, ej heller der lyckades vinna det bistånd, han hoppats *) Två konungar hafva sedan uppträdt på samma ställe och talat till moramännen, Gustaf III, klädd i moradrägt, då han påkallade hjelp mot ryssar och danskar, och Oskar II, klädd i vanlig drägt, då han i enskilda angelägenheter besökte denna trakt för ett par år sedan. på; huru han, i förviflan på väg till Norge för att lemna ett förloradt fädernesland, upphanns i Sälens by i Lima socken af från Mora utsända skidlöpare, hvilka kallade honom tillbaka med helsning, att morakarlarne af berättelser om ytter ligare skräckbragder af Kristian tyrann och hans bödlar blifvit bragta till beslutet, att ännu en gång försöka drifva de danska herrarna på flykten; samt huru han, återkommen till Mora, derifrån, genom segern vid Brunbäcks färja, började den bana, som direkt, fastän öfver många farliga hinder, förde honom upp på sitt räddade fäderneslands konungatron. Det hör ock till historien, huru som dessa samma dalkarlar sedermera, när konungen utfärdade påbud, hvilka icke smakade dem, öfvermodiga och sjelfkloka som de blifvit genom framgångarne och den ära, hvarmed de, i egenskap af landets räddare öfverhöljdes, flera gånger upp reste sig i ord och handling mot samme Gustaf I, hvilkens afsigter de förut med lif, blod och egendom främjat, och hindrade honom att med nödiga lagar och åtgärder rotfästa en ny tingens ordning i Sverige. Slutligen, när de sågo, att konungen icke hade ett outtömligt tålamod, utan straffade dem med eftertryck, blefvo de lugna, och blott en gång sedan, eller 1743, under Adolf Fredriks regering, hafva de höjt upprorsfanan, då de tågade till Stockholm, men der ledo ett skymfligt nederlag, hvaraf mycket elände följde. Efter denna misslyckade kraftyttring, deri mora- 15 16
karlarne äfven hade brorslotten, har stormklockans ljud i Dalarnes kyrkor tystnat och vårdkasarne på dess berg slocknat. En ännu mörkare fläck än dessa irringar är för evigt fästad å dalkarlarnes, äfven här i synnerhet morakarlarnes, historia, nämligen de gräsliga trolldomsprocesser, som här 1669 fördes och genom hvilka, till skam för domrarne, som eljest tillhörde den tidens mest upplyste män, med faluhöfdingen Lorenz Creutz till ordförande, 15 qvinnor dömdes att halshuggas och å båle brännas, samt 148 barn att piskas med ris och undergå andra straff, allt för att frias från Djefvulens makt. Domen gick i verkställighet den 25 Augusti samma år i närheten af Mora kyrka, å den höga sandbanken vid elfven, så att de brinnande bålen kunde ses både öfver Siljan och Orsasjön. I sanning, en förfärlig syn, hvaraf skenet ännu flammar som ett Kainsmärke på häfdens blad. Morakarlen kallar med förkärlek sig sjelf för den äkta dalkarlen. Denna uppfattning glömmer han ej lätt. Liksom hans socken är den främsta i öfre dalalaget, så är också morakarlen af ålder den främste i dalamäns rådslag. Öfver honom stråla dalarnes vackra minnen med full klarhet, och han tillspörjes ännu i dag gerna om råd i större gemensamma angelägenheter. Han visar också ej ogerna en tydlig stolthet öfver sig sjelf och sin vackra, ömsom milda, ömsom storartade och vilda hembygd; han är Mora kyrka. Teckning af C. S. Hallbeck. stolt öfver dess sällsynta skönhet och öfver dess ärofulla minnen; han är stolt öfver sina kullor, stora och små, hvilka dessutom icke heller glömt, att äfven de hafva vackra anor från wasatiden och deröfver äro lika stolta som han; han 17 18
är stolt öfver sin drägt och öfver sina kyrkbåtar med tio par åror; han är stolt öfver Siljan, Dalarnes fagra öga, och öfver Dalelfven, hans hembygds lifgifvande pulsåder; han är stolt öfver sin ståtliga kyrka, hvartill maken ej finnes i Dalarne, och öfver dess torn, som ej har sin like i vida bygder; ja, han är stolt öfver socknens stora kyrkoklocka, hvilken ingen annan än morakarlar kan ringa, påstår han; han är stolt öfver sina skogar, der björnen gästar, och öfver de hans dal omgifvande bergen, hans trogna skyddsmurar mot luftens och tidens stormar. I afseende på framtiden är han långsynt och han far vida omkring, äfven till främmande land, för att söka bröd och en sparpenning för gamla dagar; men han åter vänder, merendels bibehållande fäderneärfda seder. Med den öfriga svenska bonden delar han kärleken till det gamla, och denna böjelse förmörkar ofta hans eljest af naturen klara omdöme, så att han i sitt åskådningssätt i många stycken står efter sin tid. Af ålder har han gjort sig känd för allvarlig gudsfruktan och orubblig stadga i tros bekännelsen, hvilken dock på senare tider skakats af baptistiska predikanter. Ehuru något stridig till lynnet, ibland till och med trotsig, är han känd som trofast och pålitlig i sitt dagliga lif och som vaken och varm, när det gäller sjelfständighet och frihet. Efter denna korta återblick på morakarlens historia och hembygd, hvarvid som källor begagnats dels»beskrifning öfver provinsen Dalarne», dels»dalarnes fornminnesförenings tidskrift», dels personliga iakttagelser, skola vi i ett följande häfte besöka honom i hans nuvarande hem, derifrån, liksom af hans historia, åtskilligt är värdt att i minnet bevaras och att tagas till föresyn. 19 20