amerikanska inbördeskriget 26 Från musköt till gevär Vapenutvecklingen under amerikanska inbördeskriget Amerikanska inbördeskriget såg en revolutionerande utveckling av vapenteknologin. Gevär och revolvrar kom att massproduceras i nordstaterna. Sydstaterna försökte förgäves hänga med i utvecklingen men saknade den industriella kapaciteten. av slagfältsarkeolog Bo Knarrström Även artilleriet började använda räfflade lopp för att öka pricksäkerheten över längre avstånd, annars var det en påtaglig förändring att infanteriet kunde bekämpa kanonerna på långt håll vilket gjorde livet trist, och kort, för pjässervicen. 1
M ånga soldater i amerikanska inbördeskriget fick starta konflikten med vapen som inte sett några avsevärda förändringar de senaste 200 åren. Musköter och kanoner laddades via mynningen, och man sköt ofta runda kulor av bly och järn. Blykulorna göts någon millimeter mindre än bössans kaliber för att kunna rinna ned i loppet och soldater hade ibland kulor i munnen för att snabbt spotta ned dem i pipan vid omladdning. Det fanns under 1800-talets första hälft ingen stridsekonomi i att använda räfflade vapen inom det ordinära infanteriet. För att uppnå avsedd effekt i form av en roterande kula och därmed en ökad träffsäkerhet måste så kallade trångkulor mer eller mindre hamras ned i loppet med hjälp av förstärkta laddstakar. I händerna på enstaka erfarna skyttar, till exempel de skånska friskyttarna under 1600-talet, var bösssorna ytterst verkningsfulla, men långsamheten i omladdningsförfarandet gjorde det utsiktslöst att använda dem vid linjeinfanteriet. Dessutom krävdes mycket extra tid för varje enskild soldats utbildning och tid var den allra största bristvaran när massarméer skulle stampas fram inför det annalkande storkriget. Nya gevär År 1861 hade dock Springfieldfabriken introducerat ett nytt koncept som medgav snabb omladdning, stabilare kulbana och längre skottvidd. Den viktigaste innovationen var Minié-kulan, en modern projektil med cylindrisk kropp och spetsig topp. I basen på kulan fanns tre parallella räfflor och bottnen hade en konkav skålning. Projektilen gled enkelt ned i den räfflade pipan, men designen gjorde att blyet expanderade under trycket från krutgaserna. Kulan bet då i räfflorna och denna ytterligare tätning gav både rotation och en högre Att delta i en eldstrid från hästryggen var inte längre en god idé, speciellt inte i galopp. Ryttaren var ett stort mål medan den egna träffsäkerheten var närmast obefintlig. De nya handeldvapnen gjorde att kavalleriet inte gärna ville, eller kunde, angripa ett samlat infanteriförband genom att rida chock. Däremot gav revolvern och repetergevären ryttarna en ökad eldkraft som kunde utnyttjas i avsutten eldstrid. I #Det stora kavallerislaget (SMB juli 2012) återfinns en stor genomgång av kavalleriets utveckling för bägge sidorna under amerikanska inbördeskriget. 2
utgångshastighet. De gamla flintlåsen byttes också ut mot slaglås med fuktsäkra koppartändhattar vilket betydligt ökade förbandens stridsvärde. Detta var i stort sett så långt man kunde förbättra ett mynningsladdat vapen. I den bästa av världar skulle ett amerikanskt kompani utrustat med Springfield M/61 hädanefter vara i stånd att öppna verkanseld på 400-500 meters avstånd. Fortfarande var emellertid förhållandet så att effektiviteten var avhängig truppernas utbildning och oavsett vapensystemens utveckling så hamnade de effektiva stridsavstånden för de finkalibriga vapnen i regel på under 100 meter. Nya taktiska idéer såsom snabbare trupprörelser på slagfälten och kortare anfallsbanor begränsade delvis de förluster som alltid uppstod bland linjärt formerat infanteri. Försvarande trupp grupperade sig gärna bakom skydd eller i glesare linjer för att maximera sin eldkraft. Samtidigt fanns inget att göra åt den enskilt största begränsande faktor för hur mycket bly som kunde hållas i luften; den fortfarande omständiga omladdningen av musköten. Resultatet kunde bli att ett kompani nordstatare fick iväg en gemensam salva, men att alla inte Två sydstatskavallerister, förmodligen från Mississippi, poserar med sina revolvrar. Soldaten till höger verkar ha en Navy Colt m/1851, medan den andre bär en mindre variant, troligen Colt Pocket revolver m/1849. Manufakturerna i söder startade en omfattande piratkopiering av bland annat Colts revolvrar men produktionen var liten och kvaliteten ofta betydligt sämre än originalet. Mynningsladdaren hade en nackdel som kunde vara helt förödande för skytten, man var i princip tvungen att stå upp när man laddade och därmed exponerad för fientlig eld. 3
hann ladda om innan en aggressiv rebellstyrka var dem inpå livet. Vapenteknikernas största utmaning var att hitta ett snabbare sätt att fylla på en ny laddning. Man tager vad man haver Både i Nord och Syd var frågan om utveckling och anskaffning av vapen högt prioriterad. Men medan nordstatarna med sin industrikapacitet och tryggad försörjning i viss grad kunde ägna sig åt utveckling, fick motståndarna i söder nästan helt fokusera på att överhuvudtaget kunna förse sina trupper med vapen. Vid mobiliseringen inför krigsutbrottet lyckades emellertid sydstatarna över förväntan beväpna sina soldater, men någon modern enhetlig vapenarsenal var det inte fråga om. E. P. Alexander, underhållsofficer i konfederationens Virginia-armé, beskrev en kaotisk situation trots att staterna i den södra koalitionen omedelbart konfiskerade de nationella vapenfaktorierna inom sina territorier. Där fanns en närmast ändlös variation av vapen och kalibrar, varav endast tio procent utgjordes av mynningsladdade räfflade musköter [standard i den federala amerikanska armén] Den gamla slätborrade musköten utgjorde i början huvuddelen av konfederationens arsenal även under hela året 1862 användes föråldrade flintlåsbössor. Edward Porter Alexanders (1835-1910) blev en centralfigur den 3juli 1863 när han som Longstreets artillerichef ansvarade för bekämpningen av unionens ställningar vid Gettysburg inför Picketts stora anfall. Efter kriget skrev han självbiografin Military Memoirs of a Confederate. Vapenkonstruktörernas genombrott Ett par av de mest framträdande vapenkonstruktörer som världen sett verkade samtidigt som konkurrenter eller affärspartners i USA i mitten och slutet av 1800-talet. Namnen Benjamin Henry, Oliver Winchester, Christian Sharp, Daniel Wesson, Horace Smith, Samuel Colt och Christopher Spencer klingar välbekant för de flesta SMB-läsare. De arbetade med förbättringar av både revolvrar och gevär, och efterforskade inte minst lösningen på det månghundraåriga problemet med driftsäkerhet och en snabbare omladdning. Det hade tidigare gjorts flera mindre lyckade experiment med metallhylsor, men 1857 lanserades Smiths 22 Short banbrytande patron tillsammans med Smith & Wessons M/1 Revolver. Ett vittnesbörd om succén är att denna patron fortfarande tillverkas. När ammunitionsfrågan lösts gällde det att hitta ett fungerande magasin och en tillförlitlig frammatning. Revolvrarnas pålitliga trummagasin provades på gevär (tex. Colt M/50), men systemet befanns undermåligt. Sharps, spencers och henrys Det sägs att första skottet i slaget vid Gettysburg sköts av kavalleriofficeren löjtnant M. E. Jones. Han hade lånat en Sharps karbin av sin sergeant och kulan riktades mot en av fiendens beridna chefer. Oavsett om motståndaren vid detta tillfälle föll i marken eller inte, så tillhörde bössorna från Sharps de mest pricksäkra under hela kriget. Genom lanseringen av detta enkelskottsgevär, vilken laddades med en patron samt externa tändhattar, så fanns ett pålitligt och pricksäkert vapen som kom att användas av båda sidor under kriget. Krigsledningen i Washington beställde 90 000 karbiner och 11 000 gevär under krigsåren. Karbinversionen blev omåttligt populär bland både nord- och sydstatskavalleri, särskilt i irreguljära förband som exempelvis Jayhawks och Bushwhackers vilka företog gerillaliknande operationer djupt inne på varandras territorium. Omladdning gick snabbare och en tränad skytt kom upp i tio skott per minut, men proceduren att föra in en ny patron i kammaren var fortfarande manuell. År 1860 introducerades Spencer-geväret där patroner med metallhylsor matades fram med en bygel från ett rörmagasin i kolven. Det var världens första fungerande repetergevär och bössan förevisades armén, men de förväntade beställning- 4
Soldater kom ständigt att undervärdera handeldvapnens ökade räckvidd. Den mycket duglige general John Sedgwick har blivit berömd för sina sista ord i livet: de skulle inte kunna träffa en elefant på det här avståndet. Den dödande kulan kan ha kommit från en prickskytt som använt ett Withworthgevär på uppskattningsvis 450 meters avstånd. arna uteblev. Vid krigsutbrottet beordrade dock en imponerad president Lincoln att vapnet skulle sättas i produktion. Geväret innehöll relativt få delar, var billigt att tillverka och visade sig pålitligt även under svåra fältmässiga förhållanden. Magasinet tog bara sju skott men gick snabbt att fylla på och en van skytt kunde få iväg runt femton skott i minuten med en träffsäkerhet upp mot 200 meters avstånd. Den enda nackdelen var hanen måste spännas manuellt vid varje avfyring. Fram till 1869 hade mer än 200 000 Spencer-gevär lämnat vapenfaktorierna. Benjamin Henry blev först ut med en lyckad konstruktion där patroner kunde matas fram mekaniskt och avskjutas i en följd. Den sedermera berömda bössan the Henry Rifle var en sinnrikt sammansatt bygelrepeter med ett rörmagasin där det fanns plats för sexton patroner i kaliber 44. Tillverkningen gick till en början trögt, men vid krigsslutet 1866 hade 14 000 exemplar producerats. Även om geväret inte officiellt ingick i den federala arméns arsenal, så beväpnades vissa yankeeförband fullt ut med Henrys. musköter mot gevär Det måste ha varit hjärtskärande att se sydstatstrupper med sina otympliga mynningsladdare försöka ta upp kampen mot fiendens moderna snabbladdade gevär. Med en eldhastighet på över tjugo skott i minuten utklassades vilken musköt som helst. Det finns många bevarade vittnesmål över ojämna strider, och i ett av de tidigaste daterat till 16 juni 1863 beskriver överste J. W. Keifer hur hans skarpskyttar i 110th Ohio Infantry slaktade sydstatare i slaget vid Harpers Ferry: Beväpnade med Henry Rifles sköt de vid varje sammanstötning en oavbruten ström av kulor in i fiendens led, orsakande stor manspillan. Med mina egna ögon såg jag också hur de fällde ett flertal officerare. Nordstatsofficerare menade att ett regemente utrustat med Henry Rifles hade samma värde som en gammaldags utrustad division. Förmodligen hade sydstatssoldater hållit med om denna bedömning. Myten gör gällande att rebellsidans soldater hänvisade till det nya vapnet enligt följande: Det förbannade yankee-geväret som de laddar på söndagen och sedan skjuter hela veckan Det amerikanska inbördeskriget förde med sig en snabb innovation inom vapendesignen, och Nordstaternas teknologiska och industriella försprång gjorde det möjligt att producera hundratusentals exemplar av de moderna vapnen. De hade en viss betydelse på slagfälten, men kanske inte i den utsträckning som de skulle kunna ha haft. För, samtidigt som en mycket liten del av råmaterialtillgången och produktionskapaciteten användes för repetergevär med metallpatroner, så beställde de konservativa generalerna i Washington 2,5 miljoner mynningsladdade musköter q 5