Krigsdagbok Normandie Del 7: 11 juni 1944 en dyster dag för de allierade Den 10 juni präglades av två stora händelser. Den ena var att slaget om Carentan inletts, den andra att britterna börjat planera en kniptångsmanöver kring Caen. Ingen anfaller mig ostraffat Den brittiska 5. bataljonen ur regementet Black Watch, var en del av 51. höglandsdivisionen, räknade sina anor till 1700-talet och ansågs allmänt som ett elitförband. Dess måtto var Nemo me impune lacessit (fritt översatt: ingen anfaller mig ostraffat). Nu, den 11 juni 1944 klockan 04.30, inledde regementet sitt anfall mot Bréville som en del av kniptångsmanövern kring Caen. Regementet bestod till skillnad från många andra allierade förband inte av gröna rekryter, nej detta var krigsvant folk med fronterfarenhet från Nordafrika och Italien. Varje man i de anfallande plutonerna dog med ansiktet mot fienden Så sades det senare om 51. divisionens insatser. Skottarnas anfall gick dåligt nästan med en gång. Då de ryckte fram stötte de omedelbart på kraftigt motstånd. De angrep in i ett häcklandskap där småstigar vindlade mellan kraftiga häckar som var svåra för till och med stridsvagnar att forcera. Terrängen var perfekt för eldöverfall och utnyttjades med stor skicklighet av de tyska försvararna. Dessa höll sig dolda bland häckarna, smet igenom buskagen och kunde gång på gång utsätta de brittiska styrkorna för eld från tidigare oupptäckta positioner.
Black Watch misslyckas Anfallet avbröts vid middagstid. Black Watch tillfogades omkring 200 förluster redan denna första dag i strid och var rejält skärrade. Ty de höga förlusterna till trots hade man inte lyckats inta byn Bréville och skyttesoldaterna var medvetna om att det skulle komma en till dag efter denna som kanske skulle bli lika blodig. Även för resten av 153. brigaden i 51. divisionen gick det illa. Touffreville intogs relativt smärtfritt men därefter följde ett motanfall signerat den skicklige översten Hans von Luck. Detta tillfogade britterna ytterligare förluster och jagade tillbaka dem till deras utgångspositioner där de fann en relativ trygghet. Kanadensarna anfaller Striderna mellan kanadensarna och 12. SS-pansardivisionen Hitlerjugend återupptogs denna dag på allvar. Under de två tidigare dagarna hade främst begränsade anfall och prickskyttedueller utkämpats, men för att stödja kniptången kring Caen angrep kanadensarna med full kraft. Företaget präglades dock av schabbel på högsta nivå. En hel kanadensisk brigad informerades om att de skulle anfalla samma dag, vilket ledde till att de angrep mer eller mindre blinda. De ryckte fram genom diverse småbyar utan att stöta på motstånd. Först vid åkrarna kring Le Mesnil Patry kommenderades avsittning följt av att stridsvagnarna styrde kosan genom byn. Detta var ögonblicket Waffen-SS väntat på! En svart dag för Kanada När de kanadensiska pansarsoldaterna kom ut ur Le Mesnil Patry möttes de av en förödande eld. Dolda stridvagnar samt pansarvärns- och kulsprutepositioner gav eld och det kanadensiska tätkompaniets stridsvagnar utplånades. Sårade krälade runt i vetefälten och det enda som dränkte deras skrik var ljudet av tyska kulsprutor och vrålet från stridsvagnarnas motorer. SS-soldaterna lyckades även kalla in det kanadensiska artilleriet på kanadensarna själva. De hade hittat en kodbok dagarna innan och agerade nu eldledare med fiendens egna eldrör. Detta fick förödande konsekvenser för de förvirrade och korsbeskjutna styrkor som sökte
skydd utanför byn. När kanadensarna slog till reträtt lämnade de efter sig ett förött landskap. Fälten stod i lågor, stupade låg i rader och på åkrarna fanns resterna av 37 kanadensiska och tre tyska stridsvagnar. Ytterligare tolv kanadensiska stridsvagnar slogs ut i samband med 10. pansarregementets anfall österut. Mot kvällen började striderna avta. Ökenråttorna anfaller 7. pansardivisionen var Montgomerys favoritförband och välkänt i hela världen som ökenråttorna. Dessa härdade pansarsoldater satte man stort hopp till, men det skulle snart grusas. Den buskiga terrängen gynnade försvararna som tycktes ligga och lura i snart sagt varje buske med en Panzerfaust i högsta hugg. Den 7. pansardivisionen anföll nu de tyskar som låg förskansade i Tilly-sur- Seulles och Lingèvres. Anfallet var bättre organiserat än det dagen innan och infanteri och pansar var nu bättre integrerat än det varit den 10 juni. Panzer-Lehr försvarar Vid Lingèvres gick det relativt bra. Man lyckades inte ta själva staden, men väl skogen norr om denna. Här grävde britterna ner sig efter sporadiska strider kring Lingèvres. Vid Tilly-sur-Seulles gick det också bra, åtminstone inledningsvis då man lyckades inta stadens utkanter trots häftigt tyskt motstånd. Det var omöjligt att ta sig in i stadskärnan, trots våldsamma strider mellan husen. När mörkret började lägga sig över landskapet drog sig britterna tillbaka från både Tilly-sur-Seulles och Lingèvres. Britterna kring det sistnämnda målet utsattes under reträtten för två tyska anfall där det sista var så kraftfullt att det inte slogs tillbaka förrän britterna kallade in sitt eget artilleri på den egna positionen. När mörkret lade sig höll Panzer-Lehr fortfarande området.
Amerikanerna på Contentin Samtidigt som britterna hölls tillbaka fortsatte amerikanska styrkor sitt eget långsamma avancemang genom La Bocage, ett av alla buskiga landskap som täckte Normandie. Amerikanska styrkor gjorde sitt bästa för att korsa Contentinhalvön för att skära av den strategiskt viktiga staden Cherbourg från omvärlden. Amerikanerna utgick framförallt från Utah-stranden och mötte som vanligt hårt motstånd. Dock insåg även tyskarna att deras strider inte vara någonting mer än fördröjningsaktioner, eftersom den amerikanska övermakten i både män och materiel var enorm. På grund av det korta stridsavståndet var striderna ofta mycket brutala. Bajonetter, fältspadar och stridsknivar användes flitigt och det förekom vid ett antal tillfällen att båda sidor beslöt sig för att inte ta några fångar. Påträffade fiender dräptes ursinningslöst. Carentans lejon Den 11 juni fortsatte de hårda striderna i Carentan mellan den amerikanska 101. luftburna divisionen och det tyska 6. fallskärmsjägarregementet. Amerikanerna lät kalla in både förstärkningar och tung artillerield. Men detta tycktes inte hjälpa. Tvärtom verkade varje hus och snår vara en tysk fästning. Tyskarna själva blev allt mer utmattade, de hade nätt och jämnt sovit någonting under natten då de istället hade utkämpat försvarsstrider. Rödögda utkämpade de nu en intensiv strid mot tillsynes omöjliga odds. Natten den 11 12 juni fattade den tyske befälhavaren major Friedrich August Freiherr von der Heydte beslut om att extrahera sina överlevande soldater. Kvar lämnade han uttröttade amerikaner som var så imponerade av sin fiende att de prompt döpte 6. regementet till Carentans lejon. Men de kunde dock även vara nöjda med sin egen insats. Ty även om det tagit långt tid var Carentan nu i amerikanska händer. Utah och Omaha var ett steg närmare att äntligen bli tryggt sammanlänkade och man kunde se framemot den dag då de skulle kunna glädja sig åt en sammanhållen front. Striderna i och kring Carentan hade även dragit iväg tyska förband från britterna kring Caen. En lucka hade uppenbarat sig mellan 352. divisionen och Panzer-Lehr vid Caumont. Genom denna lucka beordrades brittiska 7. pansardivisionen att avancera.
Denna text är sammanställd av Per-Anders Lundström, utgivare av artikelserien Krigsmyter och styresman för Svenskt Militärthistoriskt Bibliotek (SMB) Sveriges största utgivare av militärhistoria både i digital och tryckt form. Läs gärna mer om vad SMB kan erbjuda dig som har ett militärhistoriskt intresse genom att klicka på följande länk www.smb.nu