En trygg plats för barnen

Nava Jyoti i Kolkata En trygg plats för barnen Nava Jyoti öppnar vägen till utbildning för många barn i Kolkata. Men tack vare förskolan kan föräldrarna, i de flesta fall ensamstående mammor, också gå till sina arbeten och veta att barnen är trygga. Innan Nava Jyoti öppnade 1989 fanns det ingen plats där familjerna kunde lämna sina barn. Det vanliga var att familjens äldsta barn, i bland bara sju år, fick ta hand om sina småsyskon. Andra drev omkring på gatorna och drabbades av olyckor i den intensiva trafiken. Det hände också att barn gick vilse och aldrig återfanns. Föreståndaren Abdul Rab, som kallas Bablu, (bilden till vänster) har varit med sedan starten. Han arbetade för en annan organisation men mötte Saroj Sood som gav honom uppdraget att dra igång verksamheten i Mominpur.!1

NYHETSBREV FRÅN NAVA JEEVANS VÄNNER KOLKATA 2017 På femton dagar uppfördes skollokalen, cirka 40 kvm stor, på en plats där invånarna brukade slänga sopor. Sedan dess har den lilla byggnaden med sin vita fasad varit hjärtat i verksamheten. Här sjuder det av liv alla dagar i veckan, såväl dagtid som kvällstid. Lördagar och söndagar kommer barnen och får dataundervisning eller lektioner i sömnad. I dag är det fler än någonsin tidigare som skulle behöva få en plats på Navs Jyoti. Behovet har ökat, säger Supta Saha som samordnar verksamheten på ISSA:s kansli. Hon berättar att lokalen är anpassad för 30 elever, men att de ändå lyckats få in 46 barn i förskolan i Mominpur. Barnen på Nava Jyotis förskolor är i åldrarna två till fem år. När de sedan börjar skolan som sexåringar knyts de till undervisningsgrupper på Nava Jyoti för att få hjälp med studierna och läxorna. Två grupper med totalt 79 elever från årskurserna 1 till 9 samlas två timmar varje dag, fem gånger i veckan. Coachingklasserna är en förutsättning för att många av barnen ska kunna fullfölja skolgången. Om familjen består av sex till sju personer som alla bor i ett litet rum går det inte att få någon studiero, konstaterar Bablu. Han tillägger att det oftast inte heller finns någon som kan stötta och hjälpa barnen med läxläsningen inom den egna familjen. I flera fall är föräldrarna analfabeter.!2

Krävs renovering I Nava Jyoti Thakurpukur (bilden ovan) och som ligger i en annan del av Kolkata är 38 barn inskrivna i förskolan och 39 barn i coachingklasserna. När vi besöker den skolan visar det sig att lokalen är i stort behov av åtgärder. Kenneth Gustavsson konstaterar att delar av betongtaket i barnens samlingsrum vittrat sönder och kan falla ner. Det krävs snabba åtgärder. Kenneth lovar att undersöka om Nava Jeevans vänner kan bekosta renoveringen. Förbereds för skolan För förskolebarnen pågår verksamheten på Nava Jyotis skolor mellan åtta och sexton måndag till fredag, Barnen får frukost när de kommer, ofta bröd, gröt och mjölk. Lunchen består av ris med grönsaker, ägg och dal, en indisk linsgryta, och en gång i veckan kyckling med ris. Innan barnen går hem för dagen får de frukt och kakor. Verksamheten som innehåller både lek och undervisning blir också en förberedelse inför barnens skolstart. När barnen är tre får de till exempel lära sig olika färger på frukter och grönsaker. De lär sig även rim och ramsor på både bengali och engelska. Barnen får också lära sig föräldrarnas namn och familjens adress. Vid fyra årsålder börjar de med alfabetet och siffror. Vid fem års ålder, året innan barnen ska börja skolan, lär de sig att läsa och att skriva några enkla ord och meningar, namnen på månaderna och de enklaste räknesätten. Förskolebarnen får fria läroböcker.!3

Barnen som får en plats på Nava Jyoti har likartade hemförhållanden. De kommer alla från mycket fattiga familjer. Framför allt är det kvinnorna som får dra ett mycket tungt lass, säger Bablu. Han berättar om familjer där pappan övergivit sin familj, eller missbrukar alkohol eller droger. Andra kvinnor har blivit änkor. Oavsett vad som hänt tvingas många kvinnor att ensamma försörja fem sex barn. Han berättar att nittio procent av kvinnorna arbetar som hembiträden. Bablu frågar om vi vill följa med på en rundvandring och besöka några av familjerna och de barn som vi mött på Nava Jyoti i Mominpur. Sju i ett rum Vi träffas vid 16-tiden nästa dag som är en lördag. Bablus nittionårige son Abdul Raqeeb följer med och tolkar. Vi möts genast av glada tillrop från elever på Nava Jyoti som vi träffat ett par kvällar tidigare. De ber oss att följa med och vill gärna visa hur de bor. En av de första vi träffar är Farzana Khatoon, 19 år som går sista året i skolan och bor tillsammans med sin mamma och pappa och fyra syskon, totalt sju personer i ett enda rum. Lite längre bort på gatan möter vi Afshana Khatoon, 13 år, Shaista och Fiza Khatoon, båda 16 år samt Ruksana Khatun, 15 år (bilden ovan). Shaistas och Fizas familj består också av sju personer, varav ett nästan nyfött barn. Vi följer med dem in i en liten trång gränd. Deras bostad ligger längst in i gränden. Vi uppskattar ytan på bostaden till maximalt åtta kvadratmeter. Rummet saknar fönster och inredningen är enkel. Sängen dominerar rummet. Ovanför sängen sitter ett par hyllor på väggen som nästan bågnar av tyngden från kläder och böcker. Till vänster innanför dörren står ett par skåp för familjens övriga!4

tillhörigheter. På det mindre skåpet har man lyckats klämma in en gammal tv. En spegel täcker större delen av den ena skåpdörren. Tvärs över det lilla rummet hänger en lina med tvätt. Afsana Khatoon väntar utanför och vill presentera oss för sin mamma Rehana Begum, 43 år. Även deras familj består av sju personer och bostaden av ett litet rum. Så här ser det ut. I detta område är villkoren desamma för alla familjer, säger Bablu. Välkänd i området Det börjar skymma och vi går vidare mot en av de stora betongbroar som korsar kvarteret. Bablu är välkänd och många kommer fram för att hälsa och för att presentera sig för oss. Vi träffar flera av föräldrarna till elever som vi tidigare mött under veckan. Babul berättar att det bor över 2000 familjer i just det här området. Runt en eld sitter grupp kvinnor och män. En av dem kommer och fram presenterar sig som Ladli Khatoons mammma. Flickan som vill bli lärare och som vi samma eftermiddag träffat på Nava Jeevan där hon undervisat andra barn från området i sömnad och hur man använder symaskin. Mamman, Quraisha Bibi, är 45 år och hennes man, som efter en stund också kommer fram till oss, heter Bhuto Stolin (bilden till höger ovan). Bhuto är 50 år och arbetar med att frakta smågods med sin specialbyggda transportcykel. Vi fortsätter längre in under brovalvet. Här bor familjerna i hyddor uppförda av det material som man kommit över plåtar, pappkartonger, byggskivor och plastpresenningar. Överallt brinner små eldar som barn och vuxna samlas kring när mörkret sänker sig. Vi noterar att Bablu överallt möts med respekt. Han känner de flesta. Bablu och hans familj bor själva i Mominpur. I det här området har han gått runt hos familjerna sedan starten 1989 för att berätta om Nava Jyoti och övertyga föräldrarna om de måste skriva in barnen på förskolan. Från början krävdes övertalning. Vid starten 1989 hade Nava Jyoti i Mominpur sex elever, tre flickor och tre pojkar. Nu står föräldrarna i kö för att barnen ska få komma dit. Vi har tyvärr inte plats att ta emot flera, säger Bablu och berättar att det finns en väntelista med barn. Han konstaterar att en plats på Nava Jyoti framför allt ger barnen en chans men att det påverkar livet för hela familjen på ett positivt sätt även när det gäller exempelvis kostvanor, hälsa och hygien. Här är min äldsta student, ropar Bablu glatt och presenterar oss för Nahid Parveen och hennes sjuåriga dotter.!5

Nu är det dags att gå tillbaka till Nava Jyoti. Även om Bablu hade förberett oss på att området är mycket fattigt är det svårt att ändå ta in det vi upplevt under kvällen. Hur är det möjligt att sju personer kan rymmas i ett enda rum med en yta som motsvarar en kvadratmeter per person? Familjerna som byggt sina hyddor under brovalvet lever ännu enklare. Men mötena med barnen och deras föräldrar fyller oss samtidigt med värme. Vänliga, öppna och glada har de öppnat sina hem. Vi kan konstatera att kostnaden för att driva de två skolorna i Mominpur och Thakurpukur är 80 000 rupier i månaden, vilket motsvarar drygt 10 000 kr. Det beloppet inkluderar både löner, kost till barnen och lokalkostnader. Det betyder också att 200 barn varje år får ett tryggare liv och utbildning. Carl-Åke Eriksson (text o bilder)!6