Kina. Geografi.

Kina https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/asien/kina/ Kina är världens folkrikaste land och ett av de största till ytan. Här uppstod en av de tidigaste högkulturerna för ett par tusen år sedan. Papper, porslin och siden är exempel på uppfinningar som gjordes i Kina hundratals år innan de nådde Europa. Efter en lång tids försvagning sedan 1800-talet har Kina åter rest sig och återtagit sin ställning som en av världens stormakter, inte minst ekonomiskt. Kommunistpartiet, som tog makten 1949 efter ett långt inbördeskrig, regerar ännu enväldigt. Geografi Kina är till ytan ett av världens största länder, mindre än Ryssland och Kanada och ungefär lika stort som USA. Havet i öster och sydöst, bergen i väster och sydväst, öknarna i nordväst och de svårforcerade regnskogarna i söder har alla bidragit till Kinas relativa isolering genom årtusendena. Stora delar av landets bergiga inre är ytterst glest befolkade. Västra och sydvästra Kina täcks av den väldiga tibetanska högplatån, som i söder kantas av världens största bergskedja Himalaya. Där, på gränsen mot Nepal, ligger också jordens högsta berg, Qomolangma eller Mount Everest. År 2010 avgjordes en segdragen tvist mellan Nepal och Kina om höjden på Mount Everest. Kina godtog då Nepals linje som innebar att snötäcket på berget skulle räknas in, och den officiella höjden fastställdes till 8 848 meter. I gengäld gick Nepal med på att Kinas mätpunkt, toppen på själva berget under snön, var 8 844 meter. Det finns dock geologer som ifrågasätter om något av dessa mått stämmer. Enligt deras teorier blir berget hela tiden högre på grund av kontinentalplattornas rörelse. En amerikansk forskargrupp mätte 1999 berget med GPS-teknologi och kom då fram till att det var 8 850 meter högt. Landet har liknats vid en jättelik trappa från centrala och sydöstra Kinas bördiga floddalar och kustlandskap till platåerna på 1000 2000 meters höjd längre västerut och slutligen upp till inlandets dramatiska höjder. I nordväst breder regionen Xinjiangs vidsträckta stäpp- och ökenområden ut sig. Österut ligger de eroderade lössjordsområden där landets näst största flod Huanghe (Gula floden) hämtar de jordavlagringar som bildar den tättbefolkade, torra nordkinesiska slätten. Låglandet i sydöst är kuperat med slättområden och floddalar. Den nyckfulla Gula floden, vars översvämningar ofta vållat katastrofer, har aldrig varit särskilt viktig som trafikled. Det har däremot den mäktiga Changjiang eller Yangtzefloden (Långa floden), som med sina 630 mil är en av världens längsta och mest trafikerade flodleder. Norra Kinas största flod är Heilongjiang (Amur), och i https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/asien/kina/skriv-ut-alla-kapitel/ 1/71

Sydkina strålar de tre floderna Xijiang (Västra floden), Beijiang och Dongjiang samman i det bördiga delta där den stora Zhujiang (Pärlfloden) mynnar ut i Sydkinesiska sjön. Yta 9 600 000 km2 (2017) Tid svensk + 7 timmar Angränsande land/länder Vietnam, Laos, Burma (Myanmar), Indien, Bhutan, Nepal, Pakistan, Afghanistan, Tadzjikistan, Kirgizistan, Kazakstan, Mongoliet, Ryssland, Nordkorea Huvudstad med antal invånare Peking (Beijing) 15 600 000 invånare (FN-uppskattning 2011) Övriga större städer Shanghai 20,2 milj, Guangzhou 10,8 milj, Shenzhen 10,6 milj, Chongqing 9,9 milj (FN-uppskattning 2011) Högsta berg Qomolangma (Mount Everest på gränsen till Nepal, 8848 m ö h) Viktiga floder Yangtzefloden (Changjiang), Gula floden (Huanghe), Västra floden (Xijiang), Pärlfloden (Zhujiang), Amur (Heilongjiang) Klimat Kinas nordligaste del når ungefär samma breddgrad som norra Tyskland, medan dess sydligaste punkt ligger i tropikerna. Östra Kina har havsklimat och i söder råder subtropiskt klimat. Större delen av landet har dock ett tempererat, https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/asien/kina/skriv-ut-alla-kapitel/ 2/71

kontinentalt klimat, präglat av kontinentens monsunvindar och angränsande hav. Temperaturen varierar avsevärt under året; vintrarna är oftast kallare och somrarna varmare än i andra länder på samma latitud. Vintermonsunen från norr och nordväst för ner kall och torr luft från Sibirien och ger norra Kina bistra vintrar. I januari är medeltemperaturen i det nordliga Manchuriet mellan 20 ºC och 30 ºC. Den sydliga sommarmonsunen för in fuktig luft och därför faller den mesta nederbörden under sommaren. I vissa områden i sydöst kan årsnederbörden uppgå till omkring 2000 mm. Nederbörden avtar åt nordväst och är i Xinjiangs öknar mindre än 100 mm om året. FAKTA KLIMAT Medeltemperatur/dygn Peking -5 C (jan), 26 C (juli) Medelnederbörd/månad Peking 3 mm (jan), 176 mm (juli) 1. Guangzhou (Kanton) 14 C (jan), 29 C (juli) 2. Guangzhou (Kanton) 43 mm (jan), 228 mm (juli) Befolkning och språk 1 2 På knappt ett halvsekel har Kina mer än fördubblat sin folkmängd. Kina är idag världens folkrikaste stat med drygt 1,3 miljarder invånare omkring en femtedel av jordens befolkning är kineser. Befolkningstrycket oroade länge Kinas ledare, som med olika medel försökte förmå eller tvinga invånarna att föda färre barn. Påtvingade steriliseringar och aborter har varit mörka inslag i Kinas familjepolitik. Ettbarnspolitiken, som inleddes i början av 1980-talet, har inneburit att par som skaffat fler än ett barn riskerat att mista samhälleliga förmåner och åläggas att betala straffavgifter. Ett undantag har varit minoritetsfolken som tillåtits föda fler barn och senare tolererades även två barn i familjer på landsbygden om det första barnet var en dotter. Några år in på 00-talet fick många par där bägge är enda barnet rätt att skaffa två barn och i november 2013 beslöt det styrande kommunistpartiet att lätta på reglerna även för par där bara den ena föräldern saknade syskon. Syftet var att avhjälpa negativa konsekvenser som politiken fört med sig. För även om ettbarnspolitiken har bidragit till att befolkningstillväxten, som på 1970-talet låg kring 3 procent, idag minskat kraftigt så har den också lett till obalanser. Statistiskt är andelen nyfödda pojkar onormalt hög i Kina, med 118 pojkar per 100 flickor år 2012, och enligt officiell statistik i början av 2010-talet fanns det 20 miljoner fler män än kvinnor under 30 år. Gammal tradition att värdera pojkar högre än flickor har bidragit till snedfördelningen. Längre tillbaka förekom mord på nyfödda flickor. På senare tid har tillgång till ultraljudsdiagnostik medfört att flickfoster ibland aborteras. Under senare tid har en annan negativ effekt av ettbarnspolitiken uppmärksammats. Dagens låga födelsetal leder till att andelen kineser över 60 år ökar stadigt, vilket väntas bli en stor påfrestning för pensionssystem och åldringsvård. I november 2015 tillkännagavs att det skulle bli tillåtet för par att få två barn. Fortfarande skulle dock föräldrar vara tvungna att ansöka om detta. Men bedömare trodde att många kineser skulle hålla fast vid att bara föda ett barn, dels eftersom det blivit en vedertagen norm i samhället, dels av kostnadsskäl. Betydligt färre par än förväntat, bland dem som tillåtits få två barn när reglerna gradvis blivit mindre rigida under 2000- talet, hade nappat på denna möjlighet enligt statistik från senare år. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/asien/kina/skriv-ut-alla-kapitel/ 3/71

På senare år har inflyttningen från landsbygden till städerna accelererat. Idag bor drygt hälften av Kinas invånare i städerna. Men de kinesiska ledarna anser inte att det räcker. De vill att urbaniseringen ska gå ännu snabbare för att gynna den inhemska konsumtionen i landet och därmed den ekonomiska tillväxten. Stadsbor konsumerar mer än bönder på landet, resonerar man. Målet är att två tredjedelar av invånarna ska bo i städerna år 2020. Ett problem i samband med urbaniseringen har varit landets system för hushållsregistrering, hukou. Invånare har registrerats som landsbygdsbor eller stadsbor, utifrån födelseort. Det har slagit hårt mot många migrantarbetare från landsorten, 2013 2014 beräknades de till cirka 245 280 miljoner, som sökt sig till städerna i jakt på jobb. Eftersom de fortfarande är registrerade i landsorten omfattas de inte av samma rättigheter, bland annat vad gäller utbildning och hälsovård, som registrerade stadsbor. År 2014 beslöt regeringen att slopa uppdelningen och ge alla boendetillstånd i städerna. Därmed skulle arbetsmigranterna få större möjlighet att ta del av samhällstjänsterna dit de flyttar. Det skulle dock vara fortsatt svårt att få boendetillstånd i storstäderna. Av befolkningen kallar sig ungefär 92 procent han, liktydigt med kines. De övriga fördelar sig på 55 minoritetsfolk varav 18 omfattar mer än en miljon människor. Störst är zhuang som räknar över 16 miljoner. Andra stora grupper är manchuer, hui (muslimska kineser), miao, uigurer, yi, mongoler och tibetaner. Minoriteterna skiljer sig från han-kineserna vad gäller religion och språk. Även om de har en formellt erkänd särställning har de stundtals vållat centralregeringen problem genom att kräva större oberoende eller protestera mot kinesisk dominans i sina områden. Våldsamma revolter har förekommit i Tibet och Xinjiang (se Tibet respektive Xinjiang). Utanför landets gränser finns ett andra Kina miljontals kineser bosatta i Taiwan, USA, Kanada, Singapore och en rad andra länder i främst Sydöstasien. Kinesiska är världens största språk och räknas i likhet med de flesta språken i Indokina till den sino-tibetanska språkfamiljen. Den kännetecknas av enstavighet, där en stavelse är lika med ett begrepp och i kinesiskans fall med ett skrivtecken. Skilda sätt att intonera kan ge stavelserna helt olika betydelse. Dialekterna varierar starkt inom landet. Omkring 70 procent av befolkningen, främst norr om Yangtze-dalen och i väst och sydväst, talar de så kallade mandarin-dialekterna som inte skiljer sig så mycket åt. Av dessa har Peking-dialekten gjorts till det officiella riksspråket, putonghua. Söder om Yangtze är avvikelserna större. Shanghai-dialekten är mycket svår att förstå för en Pekingbo, och dialekterna längre söderut är helt obegripliga för en nordkines. I princip måste alla vilkas dialekt avviker från rikskinesiska lära sig putonghua som andra språk. Problemen gäller uttalet kinesiskans teckenskrift är i gengäld en kulturellt enande faktor. Tecknen anger ordets betydelse och inte dess uttal. Samma text kan därför läsas över hela Kina, även om tecknen skulle uttalas helt olika. I dagens kinesiska används högst 10 000 skrivtecken. För vanlig tidnings- och bokläsning räcker det med att kunna 2 000 3 000 tecken. Mer avancerade texter kan kräva kännedom om dubbelt så många. På 1950-talet införde kommunistregimen ett förenklat skriftsystem för att hjälpa de fattiga massorna att lära sig läsa och skriva. Numera används ca 2 000 förenklade skrivtecken. En enhetlig alfabetisk ljudskrift, pinyin, har sedan 1979 ersatt gamla västerländska system för omskrivning av kinesiska ord och namn till det latinska alfabetet. I denna text används pinyin med några undantag. Om pinyin tillämpas konsekvent ska till exempel Kinas huvudstad skrivas (och uttalas) Beijing, men här har den traditionella svenska skrivningen Peking behållits. Även Tibet har fått ha kvar sitt gamla svenska namn. Å https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/asien/kina/skriv-ut-alla-kapitel/ 4/71

FAKTA BEFOLKNING OCH SPRÅK Antal invånare 1 378 665 000 (2016) Antal invånare per kvadratkilometer 145,3 (2014) Andel invånare i städerna 56,8 procent (2016) Nativitet/födelsetal 12,1 per 1000 invånare (2015) Mortalitet/dödstal 7,2 per 1000 invånare (2013) Befolkningstillväxt 0,5 procent (2014) Fertilitetsgrad 1,7 antal födda barn per kvinna (2013) Andel kvinnor 48,2 procent (2014) Förväntad livslängd 76 år (2015) Förväntad livslängd för kvinnor 78 år (2015) Förväntad livslängd för män 75 år (2015) Folkgrupper han (egentliga kineser) 92 %, minoritetsfolk 8 % Språk kinesiska (putonghua, med flera mycket olika dialekter) 1. de flesta minoriteter har dessutom egna språk Religion 1 Enligt författningen råder religionsfrihet i Kina, och statens tidigare rätt att propagera för ateism är borttagen. Ännu måste man dock vara ateist för att bli medlem i kommunistpartiet. Religiösa samfund är strikt övervakade och måste registreras och inordna sig under någon av de fem intresseorganisationer som finns för buddism, daoism, katolicism, protestantism och islam. Dessa sorterar i sin tur under en särskild statlig myndighet för religiös kontroll. Uppgifterna om antalet troende kineser varierar kraftigt. Eftersom många troende praktiserar sin religion i det fördolda är det svårt att få några exakta uppgifter. Officiellt beräknades antalet troende över 16 år till 100 miljoner år 2013, andra uppgifter talade om 300 miljoner. Den största religionen är buddismen. Olika buddistiska riktningar är företrädda, lamaismen är tibetanernas variant. Kinesernas traditionella trossystem, konfucianismen och daoismen, är snarare etiska vishetsläror än religioner (se Kultur). Sedan buddismen kom till Kina för 2000 år sedan har den levt sida vid sida med de två inhemska filosofierna. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/asien/kina/skriv-ut-alla-kapitel/ 5/71

Islam har sin främsta bas bland uigurerna i regionen Xinjiang i nordväst och bland hui-folket som bland annat bor i provinsen Ningxia i centrala Kina. Uppgifterna om antalet muslimer varierar mellan officiella beräkningar på ca 20 miljoner och andra bedömningar som talar om minst 50 miljoner. Det finns ett stort antal kristna kyrkor, både katolska och protestantiska. Endast katolska samfund som är fristående från Vatikanen är tillåtna: katolska grupper som ser påven som högste ledare verkar i det fördolda. Även bland protestanterna finns många kyrkor som inte är officiellt erkända. Antalet katoliker i Kina uppskattas officiellt till omkring 6 miljoner och protestanterna till mellan 16 miljoner och 23 miljoner. Men då är inte oregistrerade samfund medräknade. Det amerikanska forsknings- och opinionsinstitutet Pew uppskattade i en undersökning från 2012 antalet protestantiska kristna till 68 miljoner och katolikerna till ca 9 miljoner. Under den så kallade kulturrevolutionen 1966 1976, då delar av landets ledning med Mao i spetsen ville rensa ut alla borgerliga element, utsattes även de troende för övergrepp (se Modern historia). Därefter har regimens hållning blivit mer tolerant, så länge utövandet inte hotat statens intressen. Behandlingen av de religiösa grupperna kan dock variera kraftigt mellan olika delar av landet. På en del håll utsätts samfund som verkar utanför systemet för problem och trakasserier. I Xinjiang och Tibet är religionsutövningen starkt inskränkt. 1999 blev en kinesisk meditationsrörelse, falungong, känd världen över sedan den förklarats olaglig av regimen. Falungong, som började spridas 1992, blandar traditionella andningsövningar av qigong-typ med inslag av buddism, daoism och andra läror. Falungong har av regimen klassats som en sekt och enligt lagen är sekter förbjudna eftersom de kan hota den sociala stabiliteten. Medlemsantalet har decimerats under de senaste åren till följd av myndigheternas förföljelse. Utbildning Enligt myndigheterna fullföljer 99 procent av alla barn den obligatoriska nioåriga grundskolan från sex års ålder. Huvuddelen av eleverna läser vidare på det första treåriga fortsättningsstadiet och många fortsätter sedan, efter att ha klarat särskilda inträdesprov, även på ett treårigt påbyggnadsstadium. Men skillnaderna mellan stad och landsbygd är stora. I avlägsna områden på landsorten kan elever tvingas gå flera timmar per dag för att ta sig till och från skolan. I städerna har skolorna långt mer resurser och en större andel av eleverna fullföljer grundskolan och går vidare till studier på högre nivåer. Det är inte heller ovanligt att föräldrar betalar extra i smyg för att deras barn ska få gå i de bästa skolorna. Läskunnigheten varierar starkt mellan olika delar av landet; i Tibet uppges drygt en tredjedel av den vuxna befolkningen vara analfabeter medan t ex provinsen Jilin har en läskunnighet på 96 procent. I internationella jämförelser har kinesiska elever på senare år legat i toppen. I den så kallade Pisastudien, en utvärdering av 15-åringars ämneskunskaper i flera länder, har elever i Shanghai nått toppresultat vid två undersökningar, senast 2013. Grundskoleutbildningen ska vara avgiftsfri, men många skolor är nödgade att ta ut andra skolrelaterade avgifter. Det gör att en del fattiga landsbygdsfamiljer tvingas avstå från att skicka sina barn till skolan, i synnerhet flickor ställs utanför. Migranter från landsbygden har svårare att få tillgång till utbildning i städerna och krävs på högre skolavgifter i de privata skolor som de är hänvisade till. Många kinesiska ungdomar skaffar sig en högre utbildning. Konkurrensen vid inträdesproven till de bästa https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/asien/kina/skriv-ut-alla-kapitel/ 6/71

universiteten är extremt hård. Antalet studenter har ökat kraftigt under senare år och nya högskolor och universitet har startats i snabb takt. Samtidigt väljer fortfarande tusentals kineser att skaffa sig en utbildning utomlands. Sedan Xi Jinping tillträdde som president 2013 har det märkts allt tydligare försök från regimen att kontrollera det ideologiska innehållet i den högre utbildningen. Universitetslärare som till exempel uttryckte sig kritiskt om Mao i undervisningen riskerade att förlora sina jobb och böcker som förordade västerländska liberala idéer fick inte ingå i kurslitteraturen. Till Kinas främsta högre lärosäten räknas Beida och Qinghua i Peking, Fudanuniversitetet och Shanghai Jiatong i Shanghai samt Zhongshan i Guangzhou. FAKTA UTBILDNING Andel barn som börjar grundskolan 86,9 procent (1997) Antal elever per lärare i grundskolan 16,9 (2013) Läs- och skrivkunnighet 95,1 procent (2010) Kostnader för utbildning i andel av BNP 1,9 procent (1999) Kostnader för utbildning i andel av statsbudgeten 12,6 procent (1999) Kultur Den kinesiska civilisation som för 3500 år sedan trädde fram ur förhistoriens dunkel var en redan högt utvecklad bronsålderskultur vid Gula flodens mellersta lopp i kanten av det nordkinesiska slättlandet. Andra kulturcentra kan ha legat i den övre Yangtzedalen och närmare havet norr om dagens Peking. Under större delen av sin långa historia levde Kina avskärmat från andra avancerade civilisationer. Kineserna kom därför att se sitt land som civilisationens och kulturens centrum Mittens rike (Zhongguo). Andra folk uppfattades som barbarer. Ovetande om andra högkulturer trodde kineserna sig, liksom européerna, vara överlägsna omvärlden. Två stora filosofer, båda verksamma femte seklet f Kr, gav upphov till olika traditioner som löper genom Kinas kultur från forntid till nutid: konfucianismen och daoismen. Konfucius, som ägnade större delen av sitt liv åt undervisning, utvecklade sin filosofi under samtal med sina lärjungar. En del av Konfucius diskussion med lärjungarna har samlats i Samtalen med K, som räknas till konfucianismens klassiska verk. I Konfucius lära värderas ordning, stabilitet och harmoni högst av allt. Det är givet att underställda är lojala mot sina överordnade, att hustrun lyder mannen, sonen sin far, att yngre lyder äldre och att alla lyder kejsaren, vars befallningar har närmast gudomlig tyngd. Konfucianismen lägger stor vikt vid flit, dygd och starka familjeband. Mycket av detta tankearv lever kvar i dagens kinesiska samhälle. Daoismen skapades enligt legenden av tänkaren Lao Zi, Den Gamle Mästaren, som levde kort före Konfucius. Ovisst är dock om han alls har funnits. Läran förkastar materiell strävan, missnöje och habegär och förordar att människan ska dra sig undan världens larm. Daoismen har inspirerat en folklig kinesisk litterär tradition, som https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/asien/kina/skriv-ut-alla-kapitel/ 7/71

skapat poetiska mästerverk. Sångernas bok (Shijing) är en berömd antologi med dikter, sammanställd på 500-talet f Kr. De efterföljande dynastierna har alla satt viktiga avtryck i den kinesiska litteraturen. Men mer kända i väst är Mingdynastins (1368 1644) romaner: De tre rikena, Berättelser från träskmarkerna, Gyllene lotus och Qingdynastins stora litterära verk Drömmen i den röda paviljongen. En mängd sensationella arkeologiska fynd ger Kina en framträdande plats på kulturens världskarta. Qinkejsaren Shi Huangdis (221 210 f Kr) underjordiska jättearméer vid Xian, med tusentals lersoldater i naturlig storlek, Mingkejsarnas mäktiga gravar norr om Peking och många andra sevärdheter minner om landets storslagna förflutna. Papperet, sidenet, porslinet, kompassen, seismografen och krutet är bara några av Kinas mångskiftande bidrag till mänskligheten. Papper började tillverkas i Kina redan på 200-talet och nådde Europa först omkring tusen år senare. Litteraturen hade en storhetstid på 1920- och 1930-talen, då många författare började skriva på vardagligt talspråk istället för gammalt skriftspråk. Men Mao Zedongs direktiv från 1942 om att all litteratur måste tjäna partiets syften hämmade därefter författarna. Under kulturrevolutionen 1966 1976 förbjöds all konst, litteratur och musik som inte tjänade partiet och kommunismen. Också efter reformpolitikens början 1978 har ideologisk stränghet växlat om med större konstnärlig frihet. Den nya kinesiska filmen har vunnit världsberömmelse tack vare regissörer som Zhang Yimou (Det röda fältet, Ju Dou förbjuden kärlek, Den röda lyktan med flera filmer) och Chen Kaige (Barnens kung, Den gula jorden med flera filmer). Jia Zhang-kes film Stilla liv om dammbygget Tre raviner (se Naturtillgångar och energi) vann 2006 priset för bästa film vid filmfestivalen i Venedig. 2014 vann thrillern Svart kol, tunn is av regissören Diao Yinan Guldbjörnen vid Berlins filmfestival. 2000 fick en kines för första gången Nobelpriset i litteratur. Gao Xingjian, vars mest kända verk är romanerna Andarnas berg och En ensam människas bibel, bor sedan 1988 i Frankrike som politisk flykting. I hemlandet är hans böcker förbjudna. År 2012 fick ännu en kines, Mo Yan som är verksam i landet, ta emot priset. Under 1990- och 2000-talen har många kvinnliga författare uppmärksammats. Flera av dem är födda på 1960- och 1970-talen och skildrar den unga rastlösa generationens vilda liv i Peking, Shanghai och andra storstäder. Den kvinnliga författaren Zhang Jie är den enda som två gånger vunnit det prestigefyllda inhemska litteraturpriset Mao Dun. 2008 gick priset till den populära författaren Jia Pingwa, vars böcker översatts till flera språk. Till andra internationellt erkända nutida kinesiska författare hör Yu Hua, Han Shaogong, Yang Lianke och Su Tong. Massmedier I Kina, liksom i andra auktoritära stater, uppfattar regimen massmediernas roll helt annorlunda än i väst. Tidningar, radio och TV ska inte främst förmedla nyheter och granska makthavare utan framför allt fostra folket och vara språkrör för regimens politik. Tider med extremt torftig och ensidig propaganda har avlösts av perioder med relativ frihet för massmedierna. Sedan demokratiupproret 1989 har massmedierna verkat under strikt övervakning. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/asien/kina/skriv-ut-alla-kapitel/ 8/71

Vid början av 2010-talet skärptes kontrollen ytterligare, inte minst kring internet. 2013 låg Kina på plats 173 av 179 i organisationen Reportrar utan gränsers index över pressfriheten i världens länder. Många ämnen är förbjudna för medierna att beröra, i synnerhet allt som anses kunna hota kommunistpartiets maktställning. En särskild myndighet sammanställer dagligen listor över aktuella tabubelagda frågor och uppmaningar om vad medier bör ta upp. Etermediernas inslag granskas ofta i förväg. Vissa områden har under 2000-talets första år till viss grad öppnats upp för journalistisk granskning, till exempel korruption, men bara så länge rapporteringen inte bedöms som ett hot mot regimen. Journalister praktiserar ett stort mått av självcensur. Den som bryter mot reglerna kan avskedas, utsättas för trakasserier, eller dömas till fängelsestraff. Särskilt journalister som har försett utländska tidningar med uppgifter har råkat illa ut under de senaste åren. Även utländska journalister fick i början av 2010-talet i ökad grad känna på regimens inskränkningar. Så nekades journalister från stora utländska tidningar, däribland The New York Times, visum efter att artiklar publicerats om de jättelika förmögenheter som kinesiska toppolitiker tillskansat sig, däribland förre detta premiärminister Wen Jiabao och hans familj. Det kinesiska systemet för att kontrollera internet är det mest utvecklade i världen; dagligen arbetar flera tusen anställda i myndigheternas tjänst med att censurera och övervaka innehåll och sprida regimvänliga yttranden på nätet. Tusentals internetkaféer och enskilda webbsidor har stängts och åtkomsten till otaliga internationella webbplatser med skadligt material, såsom utländska nyhetssajter, har blockerats genom den så kallade stora kinesiska brandväggen. Västerländska dataföretag har bidragit till att bygga upp en tekniskt sofistikerad internetcensur. År 2013 använde omkring två tredjedelar av landets drygt 600 miljoner internetanvändare sociala medier som mikrobloggtjänsten Weibo, ett inhemskt alternativ till de förbjudna Twitter och Facebook. Sociala medier hade blivit en kanal för kineser att påtala orättvisor och komma åt korrumperade tjänstemän. Myndigheterna agerade 2013 för att täppa till denna ventil för missnöje. Några inflytelserika bloggare dömdes till fängelse sedan en ny lag tillkommit som förbjöd spridning av falska rykten eller förtal på nätet, andra trakasserades eller fördes bort av polisen. Det internationella internetföretaget Google stängde 2010 sin sökmotor på kinesiska internet. Skälet uppgavs vara regimens stränga internetcensur. Samtidigt styrde företaget om kinesiska användare till sin söktjänst i Hongkong. Det verkliga motivet till Googles agerande ansågs av bedömare vara attacker av hackare som spårats till Kina. Målet för attackerna var konton tillhörande kinesiska människorättsaktivister. Den officiella nyhetsbyrån Xinhua (Nya Kina), underställd rege ringen, förmedlar nationella och internationella nyheter till inhemska massmedier och kinesiska nyheter till omvärlden. En annan nyhetsbyrå, Zhongguo Xinwen She (China News Service), rapporterar främst till kineser utomlands. Partiorganet Folkets Dagblad (Renmin Ribao) är den mest inflytelserika dagstidningen. Den trycks i Peking och flera andra orter i Kina och utges dessutom i en internationell utgåva. För utländska läsare finns den engelskspråkiga dagstidningen China Daily som ges ut av kommunistpartiets propagandaavdelning. Andra viktiga dagstidningar är Gongren Ribao (Arbetarnas Dagblad), Jiefangjun Bao (Befrielsearméns Dagblad), Zhongguo Qingnian Bao (Kinas Ungdoms - nyheter), Cankao Xiaoxi (Reference News, som ges ut av nyhetsbyrån Xinhua), Jiefang Ribao (Befrielsens Dagblad) och Nanfang Dushibao (Söderns metropolblad). Nanfang Zhoumo (Söderns veckoblad) sågs tidigare som en av de mest influtelserika medierna i landet och var känd för sin frispråkighet. Men tidningen har tappat i inflytande sedan januari 2013. Då inledde redaktionen en strejk efter att myndigheterna censurerat en ledarartikel. Protesten leder till att aktivister demonstrerar för pressfrihet, men efter en uppgörelse med de lokala myndigherna avbryter journalisterna på Söderns veckoblad strejken. Efter händelsen har dock materialet i tidningen varit fortsatt hårt censurerat medan den också förlorat läsare, se vidare Kalendarium). https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/asien/kina/skriv-ut-alla-kapitel/ 9/71

Även provinsregeringarna ger ut egna dagstidningar. Enstaka försök har gjorts att introducera privat ägande bland pressen på 2000-talet, men i huvudsak ägs de knappt 2 000 dagstidningarna direkt eller indirekt av kommunistpartiet eller staten. Radio och framför allt TV är viktiga kommunikationsmedel. Båda medierna sänder även på minoritetsspråk och regionala dialekter. Statsradion CNR och hundratals lokalradiostationer förser nationen med nyheter, annan information och underhållning. Utlandsradion, China Radio International (förr Radio Beijing), sänder utomlands på ett 40-tal språk. Det statliga TV-bolaget CCTV driver ett flertal TV-kan aler och har sändningar på flera utländska språk. Det finns ett stort antal regionala och lokala TV-stationer. Det är inte ovanligt att tittare i städerna har 15 kanaler att välja på. Ett fåtal utländska kabel-tv-bolag har rätt att sända TV-program i Guandongprovinsen. FAKTA MASSMEDIER Pressfrihetsindex 73,6 (2015) Antal mobilabonnemang per 100 invånare 92,3 (2014) Antal internetanvändare per hundra invånare 49,3 (2014) Äldre historia Från 200-talet f Kr härskade kejsardynastier i Mittens rike, som Kina kallades av invånarna. Mingkejsarnas trehundraåriga välde följdes på 1600-talet av den manchuriska Qingdynastin, då en omfattande handel med te, siden och porslin byggdes upp med Europa. Men kejsardömet störtades slutligen 1912 försvagat av ekonomiska problem, folkuppror och nederlag i strider mot japaner, ryssar och européer. Den kinesiska civilisationen anses vara omkring 5000 år gammal, men de äldsta källskrifterna sträcker sig bara drygt 3000 år tillbaka. Sägner och myter om landets ursprung talar om jägare, fiskare och jordbrukare, inte om folkvandringar eller erövringståg. Enligt traditionen styrde den halvt mytiska Xia-dynastin Kinas första stat, men inga arkeologiska bevis för Xia-rikets existens har ännu hittats. Den följande Shang- eller Yin-dynastin (cirka 1500 1000 f Kr) efterlämnade skriftligt vittnesbörd i form av bronsgjutningar och de omtalade så kallade orakel-benen, ristningar i ben eller sköldpaddsskal. Samhället under Zhou-dynastierna (cirka 1000 221 f Kr) brukar jämföras med Europas feodalism från tidig medeltid. När den sista Zhou-dynastin bröt samman i uppror och krig steg Shi Huangdi, härskaren över statsbildningen Qin i nordvästra Kina, fram, kuvade sina rivaler och grundade en ny dynasti, Qin. Hans starka, centralstyrda enhetsstat omfattade i stort sett vad man kan kalla det egentliga Kina. Med sina administrativa reformer och sina försvarsverk, den första Kinesiska muren, kan Shi Huangdi betecknas som Kinas verklige grundare. Hans kejsardöme blev dock kortlivat och föll i ett bondeuppror år 206 f Kr. I ett och ett halvt årtusende växlade sedan långa splittringsperioder med lugnare skeden under dynastierna Han, Tang och Song. Materiellt, vetenskapligt och kulturellt nådde Kina en mycket hög utvecklingsnivå och började handla med nästan hela den då kända världen. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/asien/kina/skriv-ut-alla-kapitel/ 10/71

I längden kunde inte Song-kejsarna hålla ihop sitt väldiga rike. Vid 1200-talets slut erövrades landet av mongolstyrkor anförda av Khubilai khan (den mongoliske härskaren Djingis khans sonson), som flyttade huvudstaden från Xian till Peking. Sedan också mongolernas välde rasat samman tog den sista inhemska kejsardynastin, Ming, vid år 1368. Ming härskade i nära tre sekler som i stort sett sammanföll med Europas renässans. Dess första skede var en ny storhetstid, då landet vidgades på nytt. Korruption och bondeuppror fick så småningom även Ming-dynastin att förfalla. Ännu en nordlig invasion, nu från Manchuriet, lade 1644 Kina under ett nytt främlingsvälde, Qing-dynastin. Den kom att bestå ända till revolutionen 1911. Också dess styre inleddes kraftfullt för att efter hand försvagas och rämna. Nu var det västerlandet som trängde på. Redan under Ming-tiden hade portugiser, ryssar, holländare och engelsmän försökt att handla med kineserna. Men Kinas ledare tvekade inför samröre med barbarer och ville behålla Mittens rike slutet och orört. Den stagnerande Qing-dynastin hade inte mycket motståndskraft mot européernas allt aggressivare handelsoffensiv. Kejsarens försök att hindra utlänningarna att betala för kinesiska varor med opium, en vara som var förbjuden i Kina, ledde till det första opiumkriget 1839 1842 mellan Kina och Storbritannien. Kina besegrades och tvingades att avträda Hongkong till britterna och öppna fem hamnstäder för utländska köpmän. Kinas opiumimport svällde okontrollerat med förödande sociala och ekonomiska följder. Kinesernas förbittring utlöste en ny stor resning, det så kallade Taiping-upproret, vilket riktade sig mot både kejsarregimen och utlänningarna och ödelade stora delar av södra Kina. Innan revolten hade krossats utbröt ännu ett krig mellan Kina och Storbritannien, som nu fick stöd av Frankrike. Genom segern i det andra opiumkriget 1856 1860 kunde européerna diktera nya hårda villkor för en alltmer förnedrad och kraftlös kinesisk regering. Vid kusten låg nu ett pärlband av tvångsöppnade hamnstäder, bland dem Shanghai och Guangzhou (Kanton). Ryssland lade beslag på stora områden vid Kinas nordgräns. I kriget 1894 1895 drev Japan, länge avfärdat som en barbarisk dvärgstat, chockartat ut kineserna ur Korea och intog delar av Kina. För kineserna, vana vid att se sitt land som civilisationens centrum, skapade alla dessa påtvingade fördrag en djup främlingsfientlighet och ny osäkerhet, som än idag får Kinas ledare att reagera skarpt mot påtryckningar utifrån. Det nationalistiska boxarupproret 1899 1901 var sista försöket att stå emot utländskt inflytande. Stödda av den reaktionära änkekejsarinnan Tzü Hsi gick så kallade boxare, många av dem fattigbönder, till angrepp mot kinesiska och utländska kristna, missionärer och européer som förskansat sig i en del av Peking. Först efter två månader kom brittiska, amerikanska, ryska och australiska trupper till undsättning. De krossade upproret, plundrade Peking och tvingade regeringen till en ny förödmjukande fred. Nationalisternas nederlag beredde väg för reformvilliga kinesiska kretsar som ville ta vara på impulser utifrån för att modernisera samhället. När en revolution bröt ut 1911 var kejsardömet försvagat och föll i februari året därpå. Det republikanska upproret 1911 blev upptakt till bittra inre motsättningar, som splittrade landet än mer. Sedan revolutionsledaren Sun Yat-sen hade dött 1925 utan att ha lyckats skapa en stark centralmakt försökte hans närmaste man, general Jiang Jieshi (Chiang Kai-shek enligt tidigare skrivning), samla Kina under sin ledning. Först samarbetade hans nationalistparti Kuomintang (Guomindang) med det 1921 grundade kinesiska kommunistpartiet. 1927 vände Jiang abrupt sina trupper emot bundsförvanten och upprättade själv Republiken Kina med säte i Nanjing. Kommunisterna, anförda av bland andra bondesonen Mao Zedong, flydde upp i bergen mellan sydprovinserna https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/asien/kina/skriv-ut-alla-kapitel/ 11/71

Hunan och Jiangxi. Hösten 1934 bröt de sig ut genom en årslång kringgående manöver under ständiga strider och oerhörda strapatser den legendomspunna Långa marschen. Närmare 100 000 soldater, partimedlemmar och anhöriga gav sig ut på vandringen, som kom att gå genom elva provinser. Efter att ha forcerat berg, floder, träsk och snårskog tidvis i bitande vinterkyla och hela tiden jagade av Kuomintangtrupper nådde mindre än en tredjedel av rebellarmén fram till Yan an i provinsen Shaanxi i norr. Där upprättade rörelsen sitt högkvarter. Under marschen steg också Mao Zedong fram som kommunistpartiets obestridlige ledare. 1936 gick Jiang och kommunisterna i allians mot japanerna, som hade ockuperat Manchuriet i norra Kina och var på väg söderut. När Japan 1937 gick till anfall i närheten av Peking utbröt öppet krig. Kuomintang drevs tillbaka in i västra Kina, medan kommunisterna i norr inledde gerillakrig mot ockupanterna. Modern historia Efter flera år av inbördeskrig segrade till slut kommunisterna under ledning av Mao Zedong över Kuomintang. Den 1 oktober 1949 utropades Folkrepubliken Kina och landet stöptes därefter om efter socialistisk modell. Den politik som fördes fick tidvis katastrofala konsekvenser: 1950-talets försök att snabbt industrialisera landet ledde till att miljoner kineser dog av svält och under kulturrevolutionen utsattes oliktänkande inom partiet och högutbildade för klappjakt och svåra trakasserier. Efter Maos död 1976 drev Deng Xiaoping igenom marknadsekonomiska reformer som blev startskottet för en rekordsnabb utveckling. Efter Japans kapitulation 1945 flammade inbördeskriget upp igen. Maos kommunister kunde utan större svårigheter driva en materiellt överlägsen men sönderfallande och korrupt Kuomintang-armé på reträtt. Jiang flydde till ön Taiwan (Formosa), medan kommunistpartiet den 1 oktober 1949 i Peking utropade Folkrepubliken Kina. I maj året därpå blev Sverige första västland att uppta diplomatiska förbindelser med det nya Kina. Efter kriget slöt partiordföranden Mao snabbt en 30-årig vänskaps- och biståndspakt med Sovjetunionen och började med dess hjälp grundligt omdana Kina. Hans revolutionsteorier inriktades på befolkningens absoluta merpart, de utarmade bönderna. Stora insatser gjordes för att införa allmän folkskola och minska analfabetismen. Under 1950-talet organiserades hela landsbygden i folkkommuner, det vill säga jordbrukskollektiv med tiotusentals invånare och egna skolor, sjukstugor, verkstäder och industrier. Privat ägande av åkermark förbjöds. Vid sidan av sina vanliga sysslor skulle bönderna också bygga jordugnar och framställa järn. Reformen, Det stora språnget, var ett gigantiskt experiment. Mao ville i en enda kraftsamling utveckla Kina till en industrination på bara något årtionde. Men resultatet blev förödande. Järnet från de primitiva ugnarna gick inte att använda, och böndernas odlingar förföll. Detta och ovanligt dåligt väder gav ett stort produktionsbortfall, som kom att kosta över 20 miljoner kineser livet i svält, sjukdomar och umbäranden. De svåra slitningar som följde inom partiet utlöste 1966 den Stora proletära kulturrevolutionen, Maos försök att befästa sin ideologi och krossa dem som ville välja en annan väg. Unga partiaktivister, s k rödgardister, mobiliserades i hätska masskampanjer mot alla borgerliga element. Industrin och utbildningen berövades arbetskraft när lärare, administratörer och andra specialister trakasserades och sändes till omskolningsläger. Under några kaotiska år låg nästan all högre utbildning och forskning nere. Förföljelsen blev snart alltmer godtycklig. Tillsammans med hustrun Jiang Qing började Mao rensa ut personer i ledningen som ansågs ha kapitalistiska böjelser. Kaos och stagnation följde. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/asien/kina/skriv-ut-alla-kapitel/ 12/71

Två tilltänkta efterträdare till Mao försvann under kulturrevolutionen: statschefen Liu Shaoqi dog i fångenskap, medan försvarsministern och vice ordföranden Lin Biao som försett armén med den kända citatbok som brukar kallas Maos lilla röda omkom 1971 i en flygolycka i Mongoliet, sannolikt under flykt efter ett kuppförsök. 1976 blev dramatiskt. I januari avled den aktade premiärministern Zhou Enlai och efterträddes av Hua Guofeng. På sommaren tog ett enormt jordskalv över en kvarts miljon människors liv i det nordliga Tangshan. Naturkatastrofer har i Kina traditionellt setts som förebud om härskares fall, och i september dog Mao. Hua Guofeng tog över även som partiledare och lät gripa Maos änka Jiang Qing och hennes sammansvurna i De fyras gäng, som de radikala vänsteraktivisterna kallades. De dömdes för att bland annat ha förvrängt Maos direktiv och själva försökt gripa makten. Kort därpå steg Deng Xiaoping fram som Kinas nye starke man. Deng Xiaoping, en av de ledande politikerna sedan folkrepublikens grundande, tog på nytt plats i partitoppen efter att ha hamnat i onåd under kulturrevolutionen. Han var övertygad om att krisen krävde radikala avsteg från Maos politik och i december 1978 drog han upp riktlinjerna för Kinas andra revolution. Genom avregleringar och plats för privata initiativ skulle man effektivisera ekonomin, öka konsumtionen och höja levnadsstandarden. Bland reformerna märktes friare priser på varor och tjänster, rationalisering av olönsamma statsföretag och experiment med nya ägandeformer som aktier. Den gamla livstida anställningstryggheten togs bort, liksom Maos folkkommuner. Familje jordbruken kom tillbaka och bönderna fick sälja sina varor på marknaden igen. Samtidigt skulle Kina öppna sig mot omvärlden genom import av teknologi och genom att släppa in utländska investerare. Reformernas första år gav snabba, positiva resultat och de flesta kineser fick det bättre. Men nytänkandet mötte också motstånd från dem som riskerade att förlora gamla privilegier. Att somliga plötsligt kunde berika sig, medan andra satt fast i sin knapphet skapade spänningar i samhället. Fusk och korruption kunde breda ut sig när regimens kontroll minskade. Deng Xiaoping bemötte kritiken inom parti, förvaltning och militär med utrensningar och föryngringskampanjer. Även om de flesta ledare senare såg reformerna som både nödvändiga och önskvärda kvarstod frågan om hur snabbt och grundligt de skulle införas. Särskilt djup var oenigheten om i vilken grad Kina kunde öppna sitt politiska system för medborgarnas insyn och inflytande. De vänsterkonservativa varnade för kaos om partiet lossade sitt grepp om politiken. Åren 1987 1989 blossade maktkampen åter upp mellan dem som ville förändra systemet och gammelkommunister i ledarskiktet under Deng. Hu Yaobang, länge en av Dengs nära medarbetare, blev avsatt som partichef 1987 efter stora studentoroligheter och efterträddes av en annan reformist, premiärministern Zhao Ziyang. När Hu dog i april 1989 svällde studenternas sorgemöten i Peking till en fredlig proteströrelse vars kraft överraskade både regimen och omvärlden. Studenter och sympatisörer ockuperade Himmelska fridens torg mitt i huvud staden och lät sig inte drivas bort, trots hot om insatser av polis och militär. En förödmjukad regering såg demonstranterna ta över stadskärnan och överskugga sovjetledaren Michail Gorbatjovs historiska majbesök. De ställde besvärande frågor till landets högsta ledning om förstelning, korruption och svågerpolitik och krävde större politisk frihet och dialog med ledarna. Studenterna stöddes av stora delar av Pekings befolkning, och protesterna spred sig även till flera andra städer. Regeringen stämplade deltagarna som kontrarevolutionärer och införde den 20 maj krigslagar. Efter lång väntan slog regimen till natten till den 4 juni 1989. Inför press och TV från hela världen stormade elittrupper torget med stridsvagnar och krossade revolten. Enligt myndigheterna dödades drygt 300 människor, de flesta soldater, medan utländska observatörer har talat om många hundratals, kanske tusentals dödsoffer. Partichefen Zhao Ziyang, som visat sympati för ungdomarnas krav om än inte för deras metoder, avskedades och ersattes av Deng Xiaopings skyddsling Jiang Zemin. Få tvivlade på att militärattacken godkänts av Deng, https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/asien/kina/skriv-ut-alla-kapitel/ 13/71

även om premiärministern Li Peng och presidenten Yang Shangkun utåt framstod som männen bakom den. Massakern i Peking följdes av en klappjakt på studentledare och oppositionella, samtidigt som reformisterna trängdes tillbaka inom partiet. De flesta västländer fryste temporärt alla förbindelser med Kina av avsky för brutaliteten. Efter krisen fick Kinas ledning ägna avsevärd kraft åt att försöka återvinna anseendet och hålla ihop folkrepubliken. I november 1989 och mars 1990 avgick Deng från sina sista officiella poster inom parti respektive statsapparat men kvarstod i kulisserna som landets högste ledare. Ekonomin, som mattats av under den internationella isoleringen, sköt sakta fart igen i takt med att omvärlden återknöt kontakterna med Kina. Nationella folkkongressen antog 1993 Dengs socialistiska marknadsekonomi som officiell dogm och skrev in den marknadsstyrda socialismen i grundlagen. Folkkongressen utsåg också hans skyddsling partichefen Jiang Zemin till president. Deng Xiaopings död i februari 1997 markerade slutet för andra generationens ledare; åldriga veteraner från kriget och revolutionen ( Första generationen var Mao Zedong och Zhou Enlai m fl). Den öppna maktkamp som många befarat skulle utbryta efter Dengs död uteblev. Tredje generationens ledare med Jiang Zemin i centrum hade gradvis och utan synbar dramatik tagit över. 1998 utsåg Nationella folkkongressen tidigare finansministern Zhu Rongji till premiärminister efter Li Peng. Efter en boom under första halvan av 1990-talet påverkades den kinesiska ekonomin av finanskrisen som drabbade östra och sydöstra Asien hösten 1997. Efterfrågan sjönk på kinesiska varor i regionen och ledde till minskad export. Kinas ekonomiska tillväxt fortsatte dock, om än inte med samma rekordfart, under slutet av 1990-talet. I takt med Kinas framryckning som växande handelsnation blev det allt mer prioriterat att förbättra banden med väst. 2001 fick Kina medlemskap i Världshandelsorganisationen (WTO), och samma år blev det klart att de olympiska spelen skulle hållas i Peking 2008. När Kina efter terrordåden i USA den 11 september 2001 slöt upp bakom den amerikanske presidenten George W Bushs globala krig mot terrorismen kunde det ses som ytterligare ett steg in i den internationella gemenskapen. En fjärde generation politiska ledare tog våren 2003 över styret av Kina. Hu Jintao, som några månader tidigare valts till kommunistpartiets ledare, utsågs till ny president medan Wen Jiabao blev ny premiärminister. Men Jiang Zemin behöll till en början ett stort inflytande över politiken. Flera nyvalda ledamöter i de högsta partiinstanserna var hans bundsförvanter och han förblev ledare för den mäktiga Centrala militärkommissionen (se Utrikespolitik och försvar) fram till september 2004, då Hu Jintao övertog även denna uppgift. Medan Jiang Zemin satte landets ekonomiska utveckling i främsta rummet, något som särskilt gynnade affärseliten, försökte Hu Jintao och Wen Jiabao stärka sin maktbas genom att utlova sociala förbättringar för landets fattiga. Det framstod som allt mer akut för den politiska ledningen att bevara stabiliteten i landet och lugna det pyrande missnöjet på landsbygden (se Sociala förhållanden). Antalet massprotester och liknande incidenter rapporterades 2005 ha ökat till 87 000, jämfört med 58 000 år 2003. Vid kommunistpartiets plenarmöte hösten 2005 godkändes en femårig utvecklingsplan som hade fokus på att förbättra den sociala välfärden. Två år senare skrevs presidentens teori om ekonomisk utveckling in i partistadgan vid kommunistpartiets kongress 2007. Den företrädde en mer vetenskaplig syn på utveckling och en vision om det harmoniska samhället, vilket i stora drag innebar att ekonomisk tillväxt inte skulle få ske på bekostnad av miljön och konsekvenserna för människors välbefinnande måste vägas in. Den sociala oron skulle bemötas genom satsningar på utbildningsreformer, utbyggd hälsovård, miljöskydd och andra åtgärder för https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/asien/kina/skriv-ut-alla-kapitel/ 14/71

att utveckla landsbygden. Den nya ledningen satte in krafttag mot korruptionen. 2005 dömdes en tidigare minister för mark och resurser till livstidsfängelse för mutbrott och 2006 avskedades en toppolitiker och partisekreterare i Shanghai, Chen Liangyu. Han misstänktes för att vara involverad i en större korruptionshärva, där pensionsfondspengar använts till investeringar i fastigheter och vägbyggen. Avskedandet ansågs av bedömare vara ett sätt för Hu Jintao att stärka sin ställning i Shanghai, den tidigare presidenten Jiang Zemins främsta maktbas. Muthärvan svällde därefter med ett 50-tal gripna. (Chen Liangyu dömdes 2008 till 18 års fängelse.) Ett annat problem var den undermåliga kontrollen av livsmedel och läkemedel. Sommaren 2007 avrättades den tidigare chefen för det statliga livsmedels- och läkemedelsorganet efter att ha tagit emot mutor från företag i utbyte mot att de skulle slippa nödvändiga kontroller av läkemedelsprodukter. 2008 uppdagades att tusentals kinesiska barn fått skador på njurarna, och sex av dem hade avlidit, efter att ha druckit mjölkpulver som innehållit det giftiga ämnet melamin. Skandalen drabbade exporten av kinesiska mjölkprodukter, då flera länder drog in försäljningen. Ett tjugotal personer ställdes inför rätta: några dömdes till döden, andra till livstids fängelse. Efter skandalen skärptes reglerna för livsmedel och tillsatser. President Hu Jintao valdes åter till kommunistpartiets generalsekreterare vid partikongressen i oktober 2007. Bland de nya medlemmar som valdes in i politbyråns ständiga utskott ansågs Xi Jinping, parti sekreterare i Shanghai, och Li Keqiang, partisekreterare i provinsen Liaoning, särskilt lovande. När Nationella folkkongressen möttes i mars utsågs Xi till vicepresident och Li till vicepremiärminister. Hu Jintao och Wen Jiabao omvaldes bägge för ytterligare en femårsperiod. Samtidigt med folkkongressens årliga möte pågick oroligheter i Tibet med sammandrabbningar mellan munkar, civila och säkerhetstrupper (se Tibet). Även i de närliggande provinserna Sichuan och Gansu protesterade tibetaner. Rapporter kom om flera dödsfall. Regimen skickade fler soldater för att snabbt slå ned protesterna och undvika negativ publicitet inför det stundande sommar-os i Peking augusti 2008. Men försöken misslyckades och regeringen kom istället att kritiseras hårt i omvärlden för att ha använt övervåld i Tibet. Efter en svår jordbävning med drygt 69 000 döda i provinsen Sichuan i maj samma år ökade de internationella sympatierna för Kina. Premiärminister Wen Jiabao utmålades i de statliga medierna som den som personligen ledde räddningsarbetet, vilket tillsammans med hans engagemang för de drabbade bidrog till att hans popularitet bland folket ökade. Till en början tilläts medierna rapportera ovanligt fritt om katastrofen. Men när hård kritik framfördes mot korrupta makthavare och byggherrar som låtit bygga undermåliga hus som fallit samman i jordbävningen stramades mediebevakningen åt. Bara fyra dagar före OS-starten den 8 augusti i Peking, dödades 16 polismän i staden Kashgar i Xinjiang. Dådet misstänktes vara en terrorattack utförd av militanta uiguriska separatister (se Xinjiang). Den redan rigorösa bevakningen inför OS hårdnade efter attentatet. Inga incidenter störde de olympiska spelen, men regimen kritiserades för det hårda klimatet för mänskliga rättigheter. Reaktionerna på det så kallade Charta -08 ett upprop för flerpartisystem, pressfrihet och ett oberoende rättsväsende visade åter att regimen inte tolererade någon form av politisk opposition. Flera tusen personer skrev under manifestet, som lagts ut på internet i december 2008 av trehundra regimkritiker. En av dem var demokratiaktivisten Liu Xiaobo som 2009 dömdes till elva års fängelse. Året därpå fick han Nobels fredspris för sin långa kamp utan våld för grundläggande mänskliga rättigheter i Kina. När den internationella finanskrisen spred sig till Kina hösten 2008 varnade president Hu Jintao för att det försämrade ekonomiska läget skulle komma att bli ett test för partiets kapacitet att styra landet. Regimen satte in massiva krisinsatser för motsvarande 600 miljarder dollar för att stimulera ekonomin. Vid slutet av 2009 https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/asien/kina/skriv-ut-alla-kapitel/ 15/71