Författare: Josefsson, E. & Ghasemi, A. Avdelning: Avdelningen för miljö- och hälsoskydd Datum: 2018-01-23 Diarienummer: 421:06561-2017 Förvaltning: Miljöförvaltningen, Malmö stad Foto: Colourbox sidan 1, 16, 17 och 18. Miljöförvaltningen sida 1, 20 och 21.
Avdelningen för miljö- och hälsoskydd har i nämndsbudgeten för 2017 som en av planerade aktiviteter, att sammanställa en rapport om mikroplaster i Malmö. Denna rapport innehåller en kunskapssammanställning och förslag till åtgärder för att minska spridningen av mikroplast i Malmö. Åtgärdsförslagen har tagits fram gemensamt av en arbetsgrupp på förvaltningen. Vissa åtgärdsförslag ansvarar avdelningen för miljö- och hälsoskydd (MHS) för, medan andra ligger på miljöstrategiska avdelningen (MSA). Problemen med det marina skräpet har varit uppmärksammat i flera decennier, samtidigt som kunskapen om förekomsten av mikroplast i skräpet har funnits i över tio år. Mikroplast är ett samlingsnamn för små, små plastfragment (1µm till 5 mm). Man skiljer på primär och sekundär mikroplast. Primära mikroplaster är avsiktligt tillverkade. Det kan vara till exempel industriell plastpellets, plastkulor för blästring, korn i mediciner eller i hygienprodukter. Sekundär mikroplast bildas när plastföremål slits och plastpartiklar frigörs, eller när vi inte återanvänder, återvinner eller slänger plastmaterial på rätt sätt utan plasten blir skräp som successivt bryts ned till mindre och mindre bitar i naturen. De viktigaste källorna till mikroplast som identifierats i en nationell utredning av Naturvårdsverket är slitagepartiklar från däck och väg, konstgräsplaner och kosmetiska produkter som innehåller mikrokorn. När det gäller kartläggning av källorna baseras Naturvårdsverkets utredning i hög omfattning på en rapport upprättad av IVL Svenska Miljöinstitutet från 2016. Rapporten är inte heltäckande. För flera av de källor som bedöms bidra till betydande mängder mikroplast finns det så lite data att det inte går att kvantifera vilka mängder det rör sig om. Ett exempel på ett sådant område är nedskräpning. Det behövs mer forskning och studier kring mikroplaster för att stänga till de kunskapsluckor som finns idag. Det finns ändå områden där man redan idag kan genomföra insatser och få en märkbar effekt. Eftersom problemet är allvarligt och vi vet att plaster sprids, bör vi agera där vi vet att det finns möjligheter att påverka. De förslag till åtgärder som presenteras i denna rapport har delats in i två kategorier: de som bör prioriteras år 2018 och de som bör initieras de kommande åren därefter.
Användningen av plast är en naturlig del av vår vardag. Den används inom många olika områden och till vitt skilda varor och produkter. Plasttillverkningen har ökat markant första decenniet under 2000-talet och denna trend förväntas inte avta. Snarare har det uppskattats att den sammanlagda mängden tillverkad plast förväntas uppgå till 33 miljarder ton år 2050 om trenden fortsätter (Rochman et al. 2013). En studie från välgörenhetsorganisationen Ellen MacArthur Foundation kom under 2016 fram till att om vi inte gör något åt problemet kan det då finnas mer plast än fisk i havet samma år. Plast har en hög hållbarhet och tålighet mot slitage och biologisk nedbrytning. Med andra ord är plast persistent. Bortsett från plastavfall som förbränns finns det mesta av den plast som någonsin tillverkats kvar i någon form och påträffas i olika former av miljöer; såsom terrestra, limniska och marina miljöer. Plasten bryts inte ner men blir med tiden mindre och mindre partiklar. Begreppet mikroplast myntades i samband med en studie 2004 (Thompson et al. 2004). Diskussionen om mikroplaster har seglat upp på agendan under de senaste åren, även om problemen med det marina skräpet varit kända sedan ett par decennier tillbaka. Hittills har nästan all forskning fokuserat på mikroskräp i havet och då även på hur detta skräp påverkar det marina djurlivet. Intag av mikroplaster kan orsaka fysiska problem i matsmältningskanalen och svält. De senaste åren har man även börjat titta närmare på vilka källor på land som kan ge upphov till plast i våra hav och hur spridningsvägarna ser ut. Dessa studier är inte heltäckande. Forskning och rapportering om mikroplaster sker med hög intensitet, så förhållandevis färsk information blir gammal relativt omgående. Det är trots detta många frågeställningar som kvarstår och behöver besvaras framöver, för att vi ska komma ytterligare en bit på vägen till att förstå helheten. I förlängningen behöver resultat från forskning och studier också tillämpas på olika sätt. Vi behöver därför vara aktiva och ha ett kostnadseffektivt förhållningssätt med fokus på åtgärder för att åstadkomma minskade utsläpp av mikroplaster i Malmö.
Denna rapport fokuserar på mikroplaster generellt och en kunskapssammanställning kring utsläpp av mikroplaster från vissa källor i synnerhet. Dessa är mikroplaster från vägtrafik, konstgräs och mikrokorn i kosmetiska produkter. Vissa andra källor som pekats ut tas upp också, till exempel nedskräpning, industriell produktion och båtbottenfärg. Syftet med rapporten är att skapa oss en bild av hur miljön och människors hälsa påverkas till följd av spridning av plast i vår omgivning. Ett annat syfte med rapporten är att sammanställa information om situationen i Malmö. Kunskapssammanställningen utgör ett underlag vid framtagandet av förslag på åtgärder för minskade utsläpp av mikroplaster inom kommunen. Rapportens utgångspunkt är vad miljöförvaltningen har ansvar för och möjlighet att påverka och/eller genomföra. Miljöförvaltningen har både en rådgivande/stöttande roll och en kontrollfunktion, därav kan flera olika arbetssätt användas för att uppnå en effekt. Denna form av samarbete mellan avdelningarna inom förvaltningen är en framgångsfaktor för förvaltningen i stort. Organisationer inom staden som kan tänkas påverkas är de med ansvarsområden som involverar vägtrafiken, konstgräsplaner eller upphandlingar och inköp i sin helhet. Mot bakgrund av detta har bland annat gatukontoret, fritidsförvaltningen, serviceförvaltningen och stadskontorets upphandlingsenhet identifierats som aktuella förvaltningar. Företag och Malmöbor berörs också av detta. Material som innehåller eller ger upphov till mikroplaster har visats sig vara vanligt på offentliga lekplatser. Exempel är fallskydd under klätterställningar och gungor, eller så kallade multiplaner där granulaten är fastgjutna. Dessutom kan konstgräsmattor förekomma i rondeller, och blivit allt vanligare då materialet anses ha fördelar jämfört med naturgräs ur ett arbetsmiljöperspektiv. Vidare är det även vanligt med konstgräs på innegårdar, takterrasser och motsvarande. Dessa användningsområden för konstgräs är angelägna men trots det har en djupare granskning inte kunnat rymmas inom denna rapport. Mikroplast är ett samlingsnamn för små partiklar av plast. Det finns ingen vedertagen definition av mikroplaster, i den här rapporten har vi valt att använda den definition som IVL Svenska Miljöinstitutet använde i sin utredning av källor och spridningsvägar till mikroplaster i Sverige (Magnusson et al. 2016). Se faktaruta nedan.
Generellt karakteriseras mikroplaster även av att de är fasta (vätskor och vaxer ingår inte), de är inte vattenlösliga och bryts ned mycket långsamt (hundratals till tusentals år). Dessutom skiljer man på primär och sekundär mikroplast. Primära mikroplaster är avsiktligt tillverkade. Det kan vara till exempel industriell plastpellets, plastkulor för blästring, korn i mediciner eller i hygienprodukter. Sekundär mikroplast bildas när plastföremål slits och plastpartiklar frigörs, eller när vi inte återanvänder, återvinner eller slänger plastmaterial på rätt sätt utan plasten blir skräp som successivt bryts ned till mindre och mindre bitar i naturen. Det kan till exempel vara slitagepartiklar från däck och vägar, fibrer från kläder, färgflagor, eller bitar av plastskräp som bryts ned i småfragment. Studier visar att mikroplaster finns spritt i alla våra vatten och i sediment. Det är mikroplasternas storlek och densitet som gör att de kan flyta i vattenströmmar och transporteras vidare, eller sjunka och ackumuleras i sediment. Vattenlevande djur i både vatten och sediment är alltså berörda. Mot bakgrund av att mikroplastpartiklar finns i så många storlekar och med olika kemisk sammansättning vet man inte idag vilken påverkan de mängder av olika varianter som förekommer kan ha på djurlivet i längden. Det finns en risk att mikroplaster kan överföra farliga kemiska ämnen till djur. Mikroskopiska partiklar kan i sig vara giftiga, då de till exempel kan innehålla giftiga tillsatsämnen som mjukgörare och flamskyddsmedel. Dessa har hormonstörande effekter. Mikroskopiska partiklar kan även binda till sig miljögifter och fungerar då som bärare av toxiska ämnen. Det har visats att PCB:er, PAH:er, DDT och andra långlivade, bioackumulerande och toxiska ämnen ansamlas på plastpartiklar (KEMI 2016). Dessa partiklar kan på så vis orsaka skada på de marina djur som får i sig dem. Det har också visats att dessa ämnen förekommer i högre koncentrationer hos djur högre upp i näringskedjan (exempelvis rovdjur som säl och vissa fiskar). Då människan är högst upp i näringskedjan kan även människor exponeras. En översikt av de vetenskapliga artiklar som behandlar exponering och effekter av mikroplaster på djurliv har sammanställts vid Örebro universitet år 2016. Översikten indikerar att intag och ackumulering av både makro- och mikroplaster har påvisats för ett brett spektrum av djur; från filtrerande organismer till fiskar, däggdjur och fåglar. Mikroplaster har även funnits i föda som är relevant för människor, bland annat i
kommersiellt viktiga fiskar, räkor och musslor, men också i honung, socker, salt, kranvatten och öl. Det som visat sig hos djur som ätit plast i någon form är att deras födointag minskar på grund av att plasten tar plats i tarmen, vilket resulterar i svält. Ytterligare effekter har noterats för en rad djurgrupper, från djurplankton, musslor, marina maskar, kräftdjur, till fisk och fåglar. (Kärrman et al. 2016) Idag saknas kunskap om huruvida olika plaster har olika effekter och om det finns vissa storleksfraktioner som påverkar mer än andra. Det pågår forskning inom detta område och troligtvis kommer detta bli tydligare inom de närmsta åren. Vad gäller landmiljöer är det inte kartlagt vad som händer med mikroplastpartiklar i jorden. Studier har visat att daggmaskar äter mikroplastpartiklar, som på så sätt kan förflyttas i mark med hjälp av maskarna. Utöver att maskarna kan fungera som en transportväg för partiklar kan det även förmodas att plasterna kan påverka maskarnas överlevnad negativt och därmed även den ekosystemtjänst de utför (Lwanga et al. 2016). FN har utarbetat 17 globala mål för hållbar utveckling. Ett av dessa mål, nummer 14 omfattar hav och marina resurser: Bevara och nyttja haven och de marina resurserna på ett hållbart sätt i syfte att uppnå en hållbar utveckling. Del 14.1 lyder: Till 2025 förebygga och avsevärt minska alla slags föroreningar i havet, i synnerhet från landbaserad verksamhet, inklusive marint skräp och tillförsel av näringsämnen. Globala myndigheter diskuterade i maj 2016 på ett möte världens miljömål och hållbar utveckling med plastskräp i marin miljö som ett viktigt ämne med UNEA (United Nations Environment Assembly, FN:s miljöbyrå). Rapporten från detta möte betonar vikten av att öka kunskapen om nivåer, källor, negativa effekter av och möjliga åtgärder för att minska plastskräp och mikroplaster i marin miljö. En uppmaning från detta möte är att myndigheter på olika nivåer uppmanas att utveckla samarbetsformer med näringslivet och det civila samhället och organisera samt delta i årliga kampanjer för att öka medvetenheten, att förebygga och att miljövänligt städa bort marint skräp. (IISD Reporting Services, 2016) Under 2014 beslutade OSPAR om en regional åtgärdsplan för att minska marint skräp i Nordostatlanten. Planen syftar främst till att ta hand om skräp i haven, men även minska nedskräpningen från land- och havsbaserade källor. Sverige är delaktig i två av planens regionala åtgärder, varav det ena berör hur myndigheter tillsammans med fiskenäringen ska utveckla och främja hållbara rutiner för hur fisket genererar och hanterar marint skräp. Det andra projektet handlar om att tillsammans med industrin utreda och främja användandet av bästa möjliga teknik för att förhindra att avloppsrelaterat skräp, inklusive mikroskäp, från avlopps- och dagvatten når den marina miljön (OSPAR Commission 2014). Helcom har tagit fram en motsvarande plan (Helcom, 2015). Det är flera av de svenska miljömålen som berörs, men den tydligaste kopplingen bedöms vara dels till miljömålen Hav i balans samt levande kust och skärgård och Levande sjöar och vattendrag med avseende på den inverkan mikroplaster befaras ha på
vattenlevande organismer bland annat genom att plasten misstas för föda, dels miljömålet Giftfri miljö. Syftet med sistnämnda mål är att minska förekomsten av ämnen i naturen som kan ha en negativ påverkan på människors hälsa och miljön. Plast innehållande varierande kemiska ämnen omger oss på olika sätt i vårt dagliga liv och en proaktiv inställning för att minska påverkan från mikroplaster i vår vardag är nödvändig för att uppnå målet. Det finns flera olika lagstiftningar som kan vara aktuella när det kommer till mikroplaster, såsom lag (1998:814) med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning mot nedskräpning och lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster för att ställa krav på brukarens utsläpp till allmänna ledningsnätet. Dessutom kan kommunen påpeka problematiken med mikroplaster i remissyttranden över miljöfarlig verksamhet i samband med tillståndsprövningar. Miljönämnden kan även ta beslut i enskilda fall vid tillsyn enligt miljöbalken. Balken kan alltså vara ett betydelsefullt verktyg för att åstadkomma förändringar i de verksamheter som ger upphov till spridning av mikroplaster. Miljöbalken syftar till att främja en hållbar utveckling så att nuvarande och kommande generationer kan leva i en hälsosam och god miljö. Enligt försiktighetsprincipen ska alla som bedriver verksamhet vidta de skyddsåtgärder som behövs för att förebygga skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön, så snart det finns skäl att anta att en verksamhet eller åtgärd kan medföra sådan. Produktvalsprincipen innebär att man ska undvika användning av sådana kemiska produkter och varor innehållande kemiska ämnen som kan befaras medföra risker för människors hälsa eller miljön, och ersätta till miljövänligare alternativ. Verksamheter ska även hushålla med råvaror, utnyttja möjligheterna att minska mängden avfall, skadliga ämnen i material och produkter samt de negativa effekterna av avfall. Till skillnad från de allmänna kraven i miljöbalkens andra kapitel finns det ytterligare, mer preciserade krav som gäller om verksamheten eller åtgärden är tillstånds- eller anmälningspliktig. Dessa verksamheter omfattas i sin tur av förordningen (1998:901) om verksamhetsutövares egenkontroll. Övriga miljöfarliga verksamheter, som alltså varken är tillstånds- eller anmälningspliktiga, omfattas av miljöbalkens allmänna bestämmelse om kunskapskrav och egenkontroll enligt 26 kap 19. Tillsynsmyndigheten har också rätt att kräva in de åtgärdsförslag, utredningar och uppgifter som behövs för tillsynen, enligt 26 kap 19, 21 och 22. Oberoende av verksamhetens prövningsnivå finns alltså möjligheter att få uppgifter om till exempel provtagningar och analyser av vattenkvaliteten i yt- och grundvatten i anslutning av källor till mikroplaster. Ur ett juridiskt perspektiv är det betydelsefullt att avgöra om gummigranulat på konstgräsplaner är att betrakta som en kemisk produkt eller som avfall, eftersom det avgör vilken lagstiftning som gäller. Om granulaten är en kemisk produkt gäller Reachförordningen (EU nr 1907/2006) vilken bland annat ställer krav på registrering
och utvärdering. Detta gäller till exempel för nytillverkade granulat av EPDM. I dessa fall ska till exempel säkerhetsdatablad medfölja när produkten säljs. Om det istället är så att granulaten tillverkas av uttjänta bildäck, granulat av SBR, kan granulaten istället att komma att klassas som avfall. Det blir till exempel då fråga om användning av avfall för anläggningsändamål, och beroende på om föroreningsrisken bedöms som ringa eller inte, måste åtgärden anmälas eller tillstånd sökas för användningen. Denna problematik har identifierats även på nationell nivå. Naturvårdsverket har aviserat att verket kommer ta fram en vägledning om tillämpningen vid användning av gummigranulat i konstgräsplaner under 2017, där avsikten är att tydliggöra när olika tillämpningar ur kemikalie- eller avfallslagstiftningen är aktuella. En vägledning från en nationell nivå bidrar till att tillsyn av konstgräsplaner kommer att ske på ett enhetligt sätt för kommunerna och att tillsynen blir mer enhetlig över landet. Det finns även andra krav i lagstiftningen som har betydelse mot plastnedskräpning. Som exempel kan nämnas kravet i förordningen (2014:1073) om producentansvar för förpackningar. Denna uppger att den som tillverkar, säljer eller för in en förpackning till Sverige ska tillförsäkra att förpackningen bland annat utformas på ett sådant sätt att inverkan på miljön begränsas när förpackningsavfallet bortskaffas. Förordning (2016:1041) om plastbärkassar syftar till att genom att uppmana handeln att informera konsumenterna om plastbärkassar ska förbrukningen av sådana kassar minska och därmed även nedskräpning och resursslöseri. Olika mål har tagits fram för havsmiljön på en nationell nivå. Det kan bland annat nämnas att Havs- och vattenmyndigheten tagit fram ett åtgärdsprogram för God havsmiljö, som riktar sig till myndigheter. Programmet omfattar fem åtgärder som rör marint avfall. En av dessa är särskilt riktad till kommunerna: att vid revidering av de kommunala avfallsplanerna identifiera och belysa hur avfallshanteringen kan bidra till att minska uppkomsten av marint skräp samt sätta upp målsättningar för ett sådant arbete. (Havs- och vattenmyndigheten 2015) En ny renhållningsordning gäller från och med den 1 juli 2016 i Malmö stad. VA Syd har inte tagit med några åtaganden med avseende på marint skräp i denna. I USA har vissa stater beslutat att förbjuda mikroplaster i kosmetiska produkter. Förbudet avser tillverkning av kosmetika och hygienprodukter med mikroplaster efter juli 2017 samt ett förbud avseende försäljning av dessa produkter från och med juli 2018. Kanada har tagit steg i motsvarande riktning och Storbritannien har valt att förbjuda mikroplast i form av plastkorn i kosmetika från och med slutet av 2017. EU:s miljöministrar uppmanade år 2016 EU-kommissionen att på EU-nivå lagstifta om förbud mot mikroplaster i kosmetiska produkter och vidta fler kraftfulla åtgärder för att minska utsläpp av makro- och mikroplast i den marina miljön. Kemikalieinspektionen har kommit med rapporten Förslag till nationellt förbud mot mikrokorn av plast i kosmetiska produkter under 2016. Kemikalieinspektionen föreslår att regeringen förbjuder försäljning av kosmetiska produkter som sköljs av och som innehåller mikrokorn av plast. Enligt förslaget ska detta börja gälla från den 1 januari 2018.
I Kemikalieinspektionens förslag på förbud ingår endast vissa kosmetiska produkter med mikrokorn. I förslaget ingår till exempel inte produkter med mikroplasttillsatser som konsistensgivare och utfyllnad. Exempel på sådana produkter är ögonskugga, puder, läppstift och mascara. Dessa klassas som leave-on produkter. I praktiken tvättas ju dessa produkter också av från ansiktet och hamnar ändå i avloppen till slut. Dessa partiklar är också ofta mycket små, vilket gör att de lättare passerar genom reningsverken och ut i havsmiljön. Några kommuner har fattat beslut om kommunalt köpstopp för produkter som innehåller mikroplaster. Göteborgs stad var först ut förra året. Därefter har bland annat Ystads kommun under våren 2017 fattat beslut om att nästa fotbollsplan/allvädersplan man bygger ska vara miljövänlig: gummigranulat får inte användas. Kommunfullmäktige i Malmö stad fattade 2016-04-28 beslut om att nämnder som handlar upp och hanterar produkter som innehåller mikroplaster eller som kan bilda sådana ska verka för en utfasning genom ersättning med alternativa miljövänligare lösningar och produkter, där så är möjligt. Dessutom ska miljönämnden i dialog med VA Syd aktualisera frågan om omhändertagande av mikroplaster i reningsprocessen. Länsstyrelsen i Skåne län har gett ut en tillsynsvägledning (2016:4) om konstgräsplaner på idrottsanläggningar och för liknande ändamål. I vägledningen konstateras att bildäck innehåller ett flertal ämnen (till exempel polycykliska aromatiska kolväten (PAH), ftalater, fenoler, vissa metaller (bland annat arsenik, bly, kadmium, kobolt, koppar, krom, kvicksilver, nickel, selen, zink och vanadin), aromatiska oljor, lättflyktiga organiska ämnen, gummi/latex, polyeten och polypropylen) med särskilt farliga egenskaper (långlivade, bioackumulerande, cancerframkallande, reproduktionsstörande eller arvsmassepåverkande) som innebär att återvinning av sådana produkter i konstgräs kan komma i konflikt med miljökvalitetsmålet Giftfri miljö. Länsstyrelsen rekommenderar därför att uttjänta däck inte bör användas i konstgräsplaner. Under våren 2017 fattade Miljösamverkan Skånes styrgrupp beslut om inriktning för verksamhetsperioden 2018-2019. I planen omnämns projektet Reducera uppkomsten av mikroplaster från konstgräsplaner som man avser att genomföra under denna tidsperiod. Miljöförvaltningen anser att potential för åtgärder även finns hos upphandlingsenheten inom stadskontoret och andra förvaltningar som gör egna
upphandlingar och inköp. Mest rimligt är att stoppa inköp av dessa produkter redan innan dessa kommer in i kommunens listor över varor att införskaffa. Provtagning av mikroplaster i havsvatten utfördes år 2015 av IVL Svenska Miljöinstitutet längs Skånes kust och resultatet från den visar att Malmö Industrihamn generellt hade högst halter mikroskräp jämfört med alla mätstationer längs Skånes kust. Den miljöstrategiska avdelningen på miljöförvaltningen planerar under hösten 2017 att genomföra en mätning av mikroplaster i dagvatten. Det är en kunskapshöjande åtgärd och kommer innebära cirka fem prov tagna i olika miljöer, där proverna ska vara möjliga att jämföra med varandra. Det är till exempel intressant med ett trafikintensivt område, ett där mindre trafik förekommer, ett i anslutning till en konstgräsplan, ett bostadsområde och ett i stadsmiljö. Exakt var proverna ska tas är inte fastställt i skrivande stund. Miljönämnden har en plats i samarbetsforumet Kommunernas Internationella Miljöorganisation (KIMO), som är en del av en större internationell organisation. Organisationen verkar för att främja den marina miljön i Nordostatlanten. Inom samarbetet har det framför allt diskuterats hur man kommer tillrätta med marin nedskräpning. Åtgärder har hittills varit inriktade på information till vissa aktörer. Miljönämnden och KIMO var en av medarrangörerna för havsmiljökonferensen Life Below Water i Malmö under oktober 2017 som knöt an till FN:s 14:e miljömål. Ett av flera teman under konferensen var minskade utsläpp av föroreningar och av mikroplaster.
Prioriterat i denna rapport är dels kunskapssammanställningen och dels förslagen till åtgärder som ska resultera i minskade utsläpp av mikroplaster i Malmö. Kunskapssammanställningen som gäller för omvärlden har dels kommit till genom inläsning av rapporter från andra myndigheter, konsulter, examensarbeten på unversitetsnivå, artiklar i tidningar och material från utbildningar. Delen som avser Malmö har till stor kommit fram via telefonsamtal, e-post eller faktiska möten med berörda personer inom staden. Det har inte funnits resurser till undersökningar, men provtagningar har som tidigare nämnts genomförts inom ramen för annat arbete inom miljöförvaltningen. Under hösten 2017 är det planerat att utföra cirka fem provtagningar i olika typer av miljöer i Malmö för att skapa oss en bild av vilka de största källorna är och vad spridningsvägarna för mikroplaster kan tänkas vara. Denna provtagning är inte genomförd i skrivande stund. Under hösten 2017 sattes en arbetsgrupp på miljöförvaltningen ihop som ska arbeta med frågan om mikroplaster. Syftet med gruppen är att samordna det interna arbetet kring mikroplastfrågan generellt och arbetet med gummigranulat i konstgräs i synnerhet. Gruppen består av tre representanter: en projektledare från den strategiska avdelningen och en inspektör från tillsynsavdelningen samt en jurist från verksamhetsstödet. Det har noterats initialt att en representant från miljöövervakningen saknades i gruppen, eventuellt kommer någon från den enheten att ingå framöver. Förslag till åtgärder och en första bedömning av förväntad effekt och kostnad för dessa förslag har gjorts av arbetsgruppen. Då förslagen bedömdes prioriterades de efter deras möjlighet att genomföras i kombination med att vara kostnadseffektiva. Huruvida det är möjligt att arbeta med substition och skyddsåtgärder vid källan har också vägts in i bedömningen. Framtagandet av åtgärdsförslagen grundade sig på ett nuläge och vad som är målet för varje aktivitet samt när vi anser oss ha nått uppnått en effekt. Förslagen delades in i två kategorier, de åtgärder som är prioriterade nästa år och de som är prioterade åren därefter.
Enligt IVL:s rapport från 2016 är utsläpp av mikroplaster från vägtrafiken den största källan i förhållande till de andra källor där utsläppsmängden har kunnat uppskattas. Alla utsläpp av mikroplaster från vägtrafiken kan grovt delas in i tre kategorier: Utsläpp från slitage av däck Utsläpp från slitage av asfalt Utsläpp från slitage av vägmarkeringar Utsläppen från slitage av fordonsdäck ses av IVL som den av dessa kategorier som står för den största delen av utsläppen. De utsläppsberäkningar som gjorts baseras på statistik om Sveriges vägar och olika former av vägarbete, däckinnehåll och slitage av däck. För vissa aspekter saknas fullständig statistik, och uppskattningar har då gjorts vilket innebär att de mängder som anges är ungefärliga. Beräkningar liknande den som gjorts av IVL bekräftar dock vägtrafik som den största källan till utsläpp av mikroplast även i andra europeiska länder. Sverige har ett omfattande vägnät på totalt cirka 580 000 km, varav 105 000 är statliga vägar, 42 000 kommunala och 433 000 privata vägar. Dock är endast ca 77 000 km av de privata vägarna öppna för allmänheten. Fordonsdäck består av en stor mängd olika ämnen som tillsätts för att fylla olika funktioner. Ungefär 35 % av ett fordonsdäcks yttersta lager består av gummipolymer. När däck används slits mikroplaster av, motsvarande cirka 20 % av däckets massa under hela livslängden. IVL:s rapport hänvisas till en uppskattning av utsläppen från däck per fordonskilometer på 0,05 gram för personbilar och 0,7 gram för bussar (Gustavsson 2001). Baserat på dessa uppskattningar anger IVL:s rapport att utsläppen från slitage av fordonsdäck är 7 674 ton per år, där personbilar och tunga lastbilar står för majoriteten av utsläppen. Det ytligaste lagret av en väg, kallat slitlager, består oftast av asfaltbetong. 95 % av innehållet i asfalt är krossat stenmaterial och det övriga består av bitumen, som tillsätts som bindemedel. Det som tros leda till utsläpp av mikroplaster är en typ av polymer som ibland tillsätts till bitumen för att ändra dess viskositet. Det mest omfattande slitaget av asfalten sker vid användning av dubbdäck, men daglig trafikbelastning och varierande väderförhållande leder också till att partiklar av olika storlek frigörs. IVL:s rapport utgår ifrån att 5 % av vägnätet som är täckt med asfalt innehåller polymermodifierade bindemedel vilket resulterar i utsläpp på totalt 15 ton mikroplast per år. Denna siffra har senare justerats av Trafikverket som har påpekat att bitumenet endast innehåller 4 % polymer, vilket sänker utsläppen till cirka 12 ton
(Naturvårdsverket, 2017). Myndigheten har också påpekat att ungefär hälften av den polymerinnehållande bitumenen inte avger partiklar på samma sätt då de inte är en del av asfaltens slitlager utan ligger i undre lager. Baserat på Trafikverkets tillägg kan utsläppen från slitage av asfalt därför uppskattas till cirka 6 ton per år i Sverige. Ännu en källa till utsläpp av mikroplaster är markeringar på vägar som slits av. I IVL:s rapport uppskattas utsläppen av mikroplaster från vägmarkeringar till 504 ton per år i Sverige. Denna rapport uppskattar dock innehållet av polymerer till 1-5 %. Den markeringsfärg som används uppskattas enligt de senaste studierna innehålla mellan 0,5-2 % polymerer, vilket innebär att de faktiska utsläppen sannolikt understiger 504 ton per år. Det är inte exakt fastställt hur spridningen av de partiklar som frigörs från däck, asfalt och vägmarkeringar går till, men de tros huvudsakligen spridas via regnvatten. De sprids därifrån via dagvatten till vattendrag, sjöar och hav. Partiklar som är under 100 μm kan även spridas via luft, men enligt Grigoratos och Martini (2014) är det mindre än 10 % av partiklarna från däckslitage som gör det. Större partiklar deponeras troligen i det översta markskiktet. En annan spridningsväg är via snödumpning i hav och kanaler. De större städerna, inklusive Malmö, har i Sverige fått dispens för att dumpa snö i sjöar och hav, trots att snö från gator och torg faller inom kategorin avfall från gaturenhållning. Malmö gör därmot inte detta. Det är ännu oklart hur mycket mikroplaster som denna typ av snö innehåller, men dumpning av bortplogad snö kan innebära ett punktutsläpp av mikroplaster från vägtrafiken. Det finns idag inga tillgängliga data om hur mycket av utsläppen av mikroplaster från vägtrafiken som sprids till vattendrag, sjöar eller hav i Sverige. I dag- och havsvatten har man i studier funnit svarta partiklar som misstänks komma från däck och asfalt, men har inte kunnat fastställa partiklarnas ursprung säkert. Naturvårdsverket uppskattar grovt, baserat på att 0,1-10 procent av däckpartiklar under 10 mikrometer sprids via luft, att 8-770 ton mikroplast sprids till via luft från däckslitage per år i Sverige. Konstgräs är gräsytor tillverkade av plast som används på fotbollsplaner och liknande sportarenor, men som också har andra breda användningsområden. Fördelarna med konstgräsplaner är att de är tåligare än vanliga gräsplaner. Konstgräset medför bland annat att ytorna kan nyttjas avsevärt fler timmar än naturliga gräsplaner per år och att därmed säsongen kan förlängas. Konstgräsplaner består av syntetiska gräsfibrer, granulat som tillförts för att gräset ska stå upprätt och det ska bli rätt svikt i planen, en elastisk matta (pad) och en dränerad stabiliserande botten som håller gräsfibrer och granulat på plats. Oftast består granulatet antingen av gummi av återvunna däck, SBR, eller av nytillverkat gummi, EPDM. (Se faktaruta på sidan 9 för föklaring av förkortningarna). Gummi i form av SBR används på 60-70% av alla konstgräsplaner i Sverige. Materialet har
vissa efterfrågade egenskaper och är betydligt billigare än andra material, till exempel EPDM. Enligt IVL:s rapport har spridning av gummigranulat från konstgräsplaner identifierats som den näst största källan till utsläpp av mikroplast i Sverige. Omkring 1200-1300 konstgräsplaner finns idag och ungefär 100 byggs årligen (Wallberg et al. 2016; Magnusson et al. 2016, SKL 2016). Regelbunden användning och skötsel av planen leder till att granulat försvinner från den och behöver ersättas. Det är svårt att ange en exakt siffra på hur mycket granulat som sprids från konstgräsplanerna, men det råder inget tvivel om att svinn och spridning av gummigranulat till planernas omgivning faktiskt sker. Olika faktorer påverkar däremot spridningen av gummigranulat såsom snöröjning, anläggningens utformning, drift, placering i terräng och elit/breddfotboll. Svenska konstgräsplaner fylls på med cirka 2-3 ton gummigranulat per år och plan (Magnusson et al. 2016) vilket indikerar att motsvarande mängd årligen försvinner från planerna. Efter uträkning framgår det att den totala mängden gummigranulat som årligen potentiellt kan spridas från svenska konstgräsplaner är 1640-2460 ton (Magnusson et al. 2016). Som delvis nämnts ovan, orsaken till att granulat försvinner från konstgräsplaner är flera. Ofta pekar de som arbetar med driften av dessa planer ut snöröjning och att det följer med spelarnas skor och kläder. Siffran ovan har tagit hänsyn till att granulat i viss utsträckning samlas upp och återförs till planen eller omhändertas som avfall. Det sker också en kompaktering av granulatet på en konstgräsplan vilket innebär att den mängd granulat som behöver fyllas på kan vara större än den mängd som faktiskt försvunnit från planen (Magnusson et al. 2016). Andra uppskattningar visar att cirka 1-2 ton gummigranulat per år och plan kan spridas till miljön vilket totalt innebär cirka 630-1264 ton per år i Sverige (Wallberg et al. 2016). Det är inte möjligt att bedöma vilka siffror som är mest representativa vad gäller spridningen av granulat från planer. Tillräckligt med fältstudier av hur mycket gummigranulat som hamnar i miljön eller når dagvattensystemet saknas också. Sådana studier skulle kunna ge säkrare siffor på hur mycket mikroplastpartiklar från konstgräsplaner som sprids i miljön. Det finns inte heller uppskattningar av hur mycket plastpartiklar från konstgrässtråna som lossnar och sprids till omgivningen, men i jämförelse med spridningen av granulat görs bedömningen att det är små mängder. Material från uttjänta däck kan innehålla ett flertal ämnen (till exempel polycykliska aromatiska kolväten (PAH), ftalater, fenoler, vissa metaller (bland annat arsenik, bly, kadmium, kobolt, koppar, krom, kvicksilver, nickel, selen, zink och vanadin), aromatiska oljor, lättflyktiga organiska föreningar, gummi/latex, polyeten och polypropylen) med särskilt farliga egenskaper (långlivade, bioackumulerande, cancerframkallande, reproduktionsstörande eller arvsmassepåverkande). Vad gäller hälsorisker indikerar befintliga studier på att användningen av SBR på fotbollsplaner utomhus inte medför en ökad risk för negativa hälsoeffekter för människor (ECHA 2017, Wallberg et al. 2016). Denna slutsats har dock ifrågasatts, då det finns fortsatta osäkerheter om studierna omfattar alla relevanta ämnen och möjliga hälsoeffekter. Det finns alltså ett behov av att fortsätta bygga upp kunskap inom området. När det gäller miljörisker kan lakvatten från konstgräsplaner, beroende på dagvattensystem och förhållanden i recipient, medföra en lokal miljöpåverkan (Wallberg et al. 2016).
Gällande spridning av granulat från konstgräsplaner till miljön som mikroplaster är underlaget begränsat. Detta har uppmärksammats på flera håll och lokala åtgärder så som bättre konstruktion och underhåll har föreslagits (Sundt et al. 2016). Mikroplaster har använts i kosmetiska produkter sedan 1960-talet, men användningen ökade framförallt under 1990-talet då tillverkare av kosmetiska produkter började ersätta naturliga material såsom mandel och havssalt med olika typer av mikroplaster (Leslie 2014, Zitko & Hanlon 1991). Mikroplaster finns exempelvis i produkter för ansikts- och kroppsrengöring, tandkräm, rakprodukter, ansiktskräm, hårprodukter och sminkprodukter såsom concealer, nagellack, läppstift och rouge. Mikroplaster används även i kosmetiska produkter för barn. Storleken på plasterna varierar beroende på vilken funktion de fyller i produkten och är oftast mellan 1 1000 µm. Mängden mikroplaster i en produkt kan också variera mycket från produkt till produkt, från under en procent i vissa till mer än 90 procent i andra (Cosmetics Ingredient Review 2015). Inom denna typ av produkter används mikroplaster ofta som bulkmedel, stabilisator, konservering, för en exfolierande effekt eller för uppnå en viss konsistens eller struktur på produkten. När större mikroplaster används har de ofta en rengörande eller skrubbfunktion. Den vanligaste plasttypen som används i kosmestiska produkter är polyeten, men andra som vanligen förekommer är polypropen, polyamid samt polystyren. En studie från 2015 uppskattar att mellan 4500 och 94500 plastpartiklar släpps ut till avloppet baserat på en användning av 5 ml ansiktsskrubb per duschtillfälle (Napper et al. 2015). Eftersom flera andra produkter som används vid samma tillfälle också kan innehålla mikroplaster är det faktiska utsläppet antagligen mycket högre. Eftersom många kosmetiska produkter är framtagna för att appliceras en gång och sedan sköljas av, leder användningen av dem till att de hamnar i avloppsnätet. På grund av deras storlek rinner mikroplaster lätt igenom avloppsfilter i hushåll och kan hamna i slammet på reningsverken. Ett antal uträkningar har gjorts för att försöka uppskatta mängden mikroplaster som frigörs från användningen av kosmetiska produkter, dock är tillgången på heltäckande data inom detta område en begränsning. Enligt data från Euromonitor International var den årliga användningen av polyeten i kosmetiska produkter i Sverige totalt 11 ton eller 1,2 gram per capita (Stockholms Universitets Östersjöcentrum 2015). Samma data visar på en minskning av konsumtionen på totalt 10 ton från 2006 till 2014, då per capita konsumtionen låg på 2,3 gram. I IVL:s rapport (Kärrman et al. 2016) uppskattas det att baserat på konsumtionen av mikroplaster i flytande tvål i Sverige under 2012 släpptes ut 66 ton mikroplaster per år och 6,9 gram per capita.
Problemet med mikroplaster har sedan flera år tillbaka fått uppmärksamhet i media och hos miljöorganisationer som verkat för att en utfasning av användningen i kosmetiska produkter. I december 2015 undertecknades The Microbead-Free Waters Act of 2015 av USA:s president, som förbjuder tillverkare från att använda mikroplaster i kosmetiska produkter efter juli 2017. Kemikalieinspektionen genomförde under 2015 en studie där 90 produkter med skrubbeffekt köptes in från olika försäljningsställen i Sundbyberg och Uppsala, och innehållet i dessa granskades (KEMI 2016). I urvalet innehöll 40 procent av produkterna mikrokorn av plast (för exfoliering) och då exkluderades plaster med andra funktioner, exempelvis konsistensgivare. Det finns enligt Kemikalieinspektionen goda möjligheter att använda substitut till mikroplaster vilket i sig förenklar en utfasning. Utöver de källor som nämnts tidigare har IVL i sin rapport pekat ut följande (utan inbördes ordning): industriell produktion och hantering av primärplast, textiltvätt, båtbottenfärg och nedskräpning (Kärrman, 2016). Vid tillverkning av plastprodukter används plastråvara i form av plastpellets. Materialförluster av plastpellets kan ske som punktutsläpp till vatten och luft, både från anläggningar som tillverkar pellets eller anläggningar som använder pellets som insatsvara. Materialförluster kan även ske som diffusa utsläpp vid transporter av plastpellets mellan dessa anläggningar. IVL uppskattar de totala årliga materialförlusterna av plastpellets i Sverige till 310-533 ton. Vid textiltvätt uppkommer mikroplaster. Upphovet beror främst på slitage av textilier bestående av syntetfibrer som vid tvätt förs ut med avloppsvattnet, från både hushåll och tvätterier. IVL har efter en justering av utsläppen i sin rapport bedömt att dessa hamnar kring 8-950 ton per år idag. Mikroplaster från textiltvätt transporteras vidare med avloppsvatten till avloppsreningsverk. Merparten av de större partiklarna filtreras bort i verken. Utsläppen av mikroplast till hav, sjöar och vattendrag med ursprung från textiltvätt som sprids via avloppsreningsverk beräknas av IVL uppgå till 0,2-19 ton per år. Den resterande mängden hamnar i slammet. Av intresse är att flera internationella sammanställningar och nationella studier i andra länder i Europa har identifierat syntetiska textilfibrer som en av de största källorna till mikroplast i haven.
Båtbottenfärger kan innehålla polymerer som bindemedel. En del av dessa polymerer antas bilda mikroplastpartiklar när ytan på båten efter hand slits eller när då båten tvättas, skrapas eller slipas vid underhåll. IVL har i sin rapport justerat uppskattade mängden mikroplast från båtbottenfärg till 160-740 ton mikroplast per år. Detta är en mindre mängd än övriga källor, men det bedöms ändå finnas skäl att arbeta för att minska dessa utsläpp. Det beror dels på att risk finns för att mikroplaster ackumuleras vid platser för båtunderhåll och för att färgflagorna och plastpartiklarna från skrov och underhållsverktyg sprids direkt till havet. Dessutom innehåller båtbottenfärgerna ofta giftiga ämnen som i sig är en anledning att minska utsläppen. Nedskräpning med större eller mindre plastföremål är en källa till sekundär mikroplast. I IVL: s rapport framgår inte hur stor denna källa är då man inte kunnat kvantifiera den, men IVL menar att nedskräpning sannolikt är en betydande källa i Sverige. Globalt bedöms plastskräp som ett resultat av bristande avfallshantering vara den största källan till mikroplast i havet (GESAMP 2016). I Nordeuropa indikerar studier att landbaserade källor (exklusive nedskräpning) är större eller ungefär lika stora källor till mikroplast som nedskräpning. Det förmodas bero på det jämförelsevis bättre systemet för avfallshantering i denna region. Både Norge och Danmark har däremot bedömt att mikroplasttillförsel till havet huvudsakligen beror på fragmentering av plastskräp även i dessa länder (Sundt et al. 2014; Lassen et al. 2015). Undersökningar av förekomst av mikroplaster i miljön är generellt inte gjorda på lokal nivå. Det finns därför inte tillräckligt med underlag för att den vägen spåra våra lokala källor. IVL Svenska Miljöinstitutet utförde hösten 2015 provtagning på havsvatten vid sexton stationer utanför Skånes kust, från Helsingborg i nordväst till Bromölla i
nordöst. Provtagningen gällde totalt mikroskräp och vid denna användes olika provtagningsmetoder för att fånga upp olika fraktioner skräp, dels mantatrål och filter med maskvidden 300 µm och dels vattenprovtagare och filter med maskvidden 10 µm. Undersökningen visar att stationer längs Öresund generellt har högre koncentrationer av mikroskräp än vad stationerna längs med Skånes syd- och östkust har. Dessutom visar undersökningen med mantatrål att Malmö Industrihamn har högst koncentration totalt antal mikroskräp av alla stationer, nästan 50 mikroskräp per kubikmeter. Siffran kan jämföras med Lomma Sjölundaverket och Lomma på andra respektive tredje plats med 0,7 respektive 0,6 mikroskräp per kubikmeter. På samma sätt visar provtagningen med vattenhämtare att Malmö Industrihamn var stationen som har högst koncentration plastpartiklar. Utsläpp av mikroplaster från vägtrafik har uppskattas vara den största nationellt. Gatukontoret har ansvar för dagvattenbrunnar på allmän plats inom kommunen. Utspritt inom Malmö stad finns cirka 70 000 dagvattenbrunnar. Enligt gatukontoret ska alla vara försedda med sandfång. Sandfångens syfte är att minska mängden sediment som dagvattnet för med sig genom att det fångas upp i brunnen. Slammet som samlas i dessa töms av en av gatukontoret anlitad entreprenör vart tredje år. Om entreprenören inte kommer åt brunnen för att fordon är parkerade i vägen kan det dröja ytterligare år innan slammet töms. Det tros finnas dagvattenbrunnar som inte tömts på tio år inom Malmö. Det uppsamlade slammet tas emot av en avfallsverksamhet som skickar avfallet vidare utanför kommunen och troligtvis deponeras. Ett examensarbete från Lunds Universitet som studerat utsläpp av mikroplast från lekplatser i Lomma kommun har visat att plastgranulat sprids förbi sandfång och sedimentationsbrunnar i dagvattenbrunnar (Andersen Hörman 2017). En studie som studerat hur väl sandfång filtrerar tungmetaller, visade att cirka 10 % av metallerna fastnade i sandfånget, dock var större andelen av dessa större än 0,5 mm (Bennerstedt 2005). Dessa studier indikerar att majoriteten av mikroplasterna från vägrafiken troligtvis inte fastnar i sandfången. Ytterligare en fråga som är relevant är renhållning av stadens gator. De partiklar som sopas upp av renhållningsmaskiner kan misstänkas innehålla mikroplaster, dock är detta inte något som studerats i någon vetenskaplig studie. Enligt Naturvårdsverket (2017) är en effektiv städning av gator och vägar ett sätt att minska spridningen av vägpartiklar till dagvattnet. För att få en tydlig bild av hur renhållningen av Malmö stads gator går till bör frågan utredas tillsammans med gatukontoret. På grund av det bristfälliga kunskapsläget kring utsläpp av mikroplaster från vägtrafik och dess spridningsvägar kan det endast göras grova uppskattningar på utsläpp som sker inom Malmö. Av totalt 77 400 miljoner fordonskilometer i Sverige (Magnusson et al. 2016) står Malmö för cirka 2,4 % av dessa (1 850 miljoner år 2014). Om det antas att Malmö står för samma andel av utsläppen av mikroplaster från vägtrafiken motsvarar detta ett totalt utsläpp från vägrafik på 195 ton per år, där den större andelen är utsläpp från slitage av fordonsdäck, följt av slitage av vägmarkeringar och slitage av bindemedel i asfalt.
Malmö stad dumpar inte snö i havet eller i kanalen. Däremot tippas snö på 16 specifika platser i staden, exempelvis parkeringsplatser, där utsläpp till dagvattnet kan antas när väl snön smälter och når dagvattenbrunnar. Denna tippning har för övrigt miljönämnden tillsyn över. Men då snömändgerna är relativt begränsade i Malmö antas denna utsläppskälla vara mindre betydande jämfört med städer längre norrut i Sverige. Sedan årsskiftet 2013-2014 har inga tippningar av snö skett. Konstgräsplaner har pekats ut som den näst största källan till mikroplast i havet nationellt. I Malmö stad finns för närvarande 22 fotbollsplaner med konstgräs, 20 med granulatformen SBR och två med EPDM. (Se faktaruta på sidan 8 för förklaringar till förkortningarna). Sedan våren 2017 finns även en hybridgräsplan på Malmö Stadion. Hybridgräs innehåller 90 % naturgräs och 10 % plast. Planerna ägs och förvaltas av fritidsförvaltningen. Vid anläggandet av fotbollsplaner spelar serviceförvaltningen en roll, då den fungerar som en entreprenör i projekteringsfasen. De äldsta fotbollsplanerna anlades under 2005 och den nyaste under 2017. Reviderade siffror från IVL uppger att cirka 2-3 ton gummigranulat sprids per plan och år. Denna siffra är så vitt vi har kännedom om baserad på information från flera källor som driver fotbollsanläggningar runt om i landet och antas stämma. Siffran motsvarar även Göteborgs Stads uppskattning för fotbollsplaner med konstgräs inom staden. Där har man uppskattat att cirka 2 ton gummigranulat läggs på per plan vartannat år (Göteborgs stad 2016). Det finns ingen sammanställd statistik över granulatpåfyllnaden genom åren för fotbollsplanerna i Malmö. En uppskattning är ändå att planerna fylls på med i snitt tre till fem ton granulat under en tioårsperiod. I teorin skulle det då innebära att cirka 6,6-11 ton borde tillföras till planerna varje år (Thomas Sterner, 2017-10-26). Siffran bedöms vara låg i sammanhanget och skulle behöva veriferas med en faktisk sammanställning av hur mycket granulat som har köpts in för påfyllnad av planerna under de senaste åren. Anledningen till att granulatet behöver ersättas är att det sprids på olika sätt. En del följer med i samband med snöröjning, annat med fotbollsspelarna i kläder och skor, ytterligare annat hamnar utanför planerna och följer med dagvattnet. En viss del av detta granulat som hamnar bredvid kan återföras till planen på somliga anläggningar, men det är oklart i vilken mån detta görs i Malmö. Siffran för spridning av granulat skulle då eventuellt kunna vara lägre i det fallet. En annan faktor som skulle påverka siffran är de milda vintrarna i Skåne och att det då inte finns behov av snöröjning.
Stora kunskapsluckor finns när det gäller detaljer kring konstgräsplaner i Malmö. Kunskap om vart vatten från fotbollsplanerna avleds saknas, men det kan förmodas att det rinner ut i ett dagvattenrör och därefter till en recipient. Det behöver dock utredas. Utifrån sådant underlag blir det möjligt att göra en bedömning av individuella planers och såklart även av samtliga planers miljöpåverkan. Av intresse är även om planerna ligger nedsänkta eller upphöjda i terrängen där de är placerade. Detta är relevant för hur mycket vatten som passerar via utloppen för dessa planer. Det är även relevant att få en bild av i vilken mån fritidsförvaltningen har en fungerande egenkontroll för bland annat drift och skötsel av fotbollsplanerna samt vilka andra åtgärder som genomförs för att minska utsläppen till omgivningen. Dessa frågeställningar behöver besvaras av fritidsförvaltningen. Skyddsåtgärder har genomförts på vissa konstgräsplaner i Malmö. Enligt en sammanställning över fotbollsplanerna som lämnats till miljöförvaltningen har fyra av planerna en granulatfälla på utloppsbrunnen och två håller på att monteras. Granulatfällan är av enklare sort och består av en skiljevägg. Dessa konstgräsplaner har även utrustats med en sargkant utmed planen. Det saknas en bedömning av hur effektiva dessa lösningar är på att samla upp mikroplast och det är även svårt att avgöra om dessa åtgärder överhuvudtaget är relevanta för de resterande 16 planerna. Fritidsnämnden har som mål att det år 2025 ska finnas 27 konstgräsplaner inom staden. Miljöförvaltningen förmodar att dessa planer har stoppats för tillfället, i avvaktan på kunskap om vilken utformning av planerna som är lämplig utifrån de krav och mål Malmö stad har uttalat kring att minska mikroplasternas påverkan på miljön. Målet hade annars inneburit att ytterligare fem konstgräsplaner skulle ha anlagts inom de närmsta åtta åren.
Fritidsförvaltningen har till miljöförvaltningen uppgett hur de kan komma att arbeta med anläggande av nya planer framöver (Thomas Sterner, 2017-08-29). Detta är på ett arbetsstadium idag. Fritidsförvaltningen har som intention att inte anlägga fler konstgräsplaner med granulat, och att vidta åtgärder för de befintliga planerna för att granulat inte ska lämna planen samt även anlägga fler hybridgräsplaner för att bättre förstå dess användningsmöjlighet och driftskonsekvenser. Hybridgräs innehåller 90 % naturgräs och 10 % plast. Miljöförvaltningen har under oktober 2017 påbörjat ett samarbete med SLU Alnarp kring en tänkt konferens om konstgräs och alternativ till gummigranulat under våren 2018. Andra medverkande från Malmö stad är fritidsförvaltningen och gatukontoret. Syftet med konferensen är att initiera ett arbete med att utveckla alternativa biobaserade granulat till plastgräsmattor. Det pågår också en separat diskussion om att söka medel för utmaningsdriven innovation från Vinnova kring nydesign eller anpassning av konstgräsplaner. Sedan september 2017 deltar miljöförvaltningen med två representanter i Naturvårdsverkets beställargrupp. Gruppens övergripande mål är att radikalt minska utsläpp och spridning av mikroplaster och andra föroreningar, utnyttja synergier för att påverka fler tillämpningar, bidra till Kemikalieinspektionens Handlingsplan för en giftfri vardag 2015-2020 och bidra till att metoder, resultat och erfarenheter sprids och tillämpas vid främst upphandlingar och drift samt skötsel av anläggningar. Dessa mål är satta till år 2020. Av medlemmarna i gruppen förväntas det bland annat att dem driver projekt och bidrar med kunskapsspridning. Projektpengar finns att söka inom ramen för gruppens arbete. Det rör sig om 500 000 kr under 2017. För åren 2018-2020 är beloppet inte fastställt ännu, men förhoppningen är att få till 1 miljon kronor per år till utredningar och studier. Miljöförvaltningen saknar idag kunskap om hur många andra fotbollsplaner/allvädersplaner med konstgräs det finns som förvaltas av föreningar i kommunen. Det saknas även kunskap om vilken typ av granulat som används på dessa planer. Det skulle kunna tänkas att SBR-granulat är relativt vanligt, då SBR har betydligt lägre inköpskostnad jämfört med andra aktuella material. Utöver fotbollsplaner med konstgräs har miljöförvaltningen också identfierat Oxie Golfklubb som en källa till mikroplast. Denna golfklubb nyinvigdes år 2009 och dess träningsanläggning består numera av konstgräs. Det har däremot inte säkerställts att konstgräset innehåller gummigranulat. Malmö stad ställer i nuläget inga krav på innehåll av mikroplaster vid inköp av kosmetiska produkter. Det finns ramavtal för inköp av tvål, schampo, hudkräm med mera, men det saknas en utredning av huruvida produkterna som köps in innehåller mikroplaster eller inte. På grund av hur ofta mikroplaster förekommer i denna typ av produkter kan det dock antas att ett antal av produkterna gör det. Det kan göras grova uppskattningar på hur mycket mikroplast som Malmöbor släpper ut genom konsumtionen av kosmetiska produkter innehållande mikroplaster. I december 2017 beräknas Malmö ha cirka 334 000 invånare. Baserat på ett utsläpp av 6,9 gram mikroplaster per person och år motsvarar det ett totalt utsläpp på 2,3 ton.