Av Henrik Sjöman och Kenneth Lorentzon. Foton: Henrik Sjöman.

Thuja plicata Zebrina. Barrväxter mer än bara vintergrönt Återigen börjar barrväxter bli eftertraktade som miljöbildare och effektfulla inslag i parker och trädgårdar. Det finns släkten, arter och sorter för i stort sett alla lägen och önskemål med en enorm form-, färg- och storleksvariation. Detta Gröna Fakta kan både användas som en handbok i barrväxternas användning och som en inspirationskälla för att öppna nya vyer i barrskogen! Av Henrik Sjöman och Kenneth Lorentzon. Foton: Henrik Sjöman. GRÖNA FAKTA 6/2005 Gröna Fakta produceras i ett samarbete mellan Utemiljö och Movium

Trendigt igen med barrväxter Intresset för barrväxter har under en lång period varit svalt som ett resultat av överanvändningen under 1960- och 70-talet. Då strävade man efter den ständigt gröna och skötselfria trädgården. Nu ser vi återigen en försiktig men ändå tydligt ökad förståelse för användning av barrväxter, inte bara i trädgårdar utan även i offentliga sammanhang. På 1960- och 70-talet användes mycket växtmaterial som inte var lämpligt för svenska förhållanden. Växtmaterialet var ofta inte tillräckligt härdigt och var ofta mottagligt för diverse sjukdomar, men det var lättförökat och därför tillgängligt i stort antal. Bristande kännedom om barrväxternas odlingsvärde och slutliga storlek, tillsammans med otillräcklig skötselkunskap, ledde till att man än idag kan se exempel på förväxta och anskrämliga individer och planteringar. Inte sällan har de också misshandlats svårt av felaktig beskärning. I början av 1900-talet var intresset för vintergrönt stort. Speciellt för de nya exotiska barrträden från västra USA, som bland annat planterades på stora gods där ägarna stolt lät sig avfotograferas med träden som bakgrund. Dagens försiktiga attitydförändring handlar om att använda barrväxterna mera varierat och genomtänkt som intresseskapande komplement till annan växtlighet. Vi har idag större kunskap om skötsel och utveckling samt ett lämpligare material för svenska förhållanden än förut, med bland annat många E- plantor. Ökat upplevelsevärde Barrväxter väcker många känslor och åsikter angående deras värde och användning. Då vi i Sverige har vintergröna barrskogar tätt inpå oss är kanske barrväxter inte det växtmaterial som prioriteras först utan vi fokuserar främst på skira och vackert blommande buskar och träd. Men barrväxternas mångfald i färg och form kan i hög grad bidra till att höja upplevelsevärdet i våra parker och trädgårdar. De skapar kontrast till övriga växter i anläggningarna och kan fungera som identitetsskapare med stark utstrålning och attityd. Att kunna erbjuda stadsparken en grupp serbiska granar, Picea omorika, som med sitt slanka växtsätt skapar en tydlig kontrast till bredkroniga lövträd, ökar upplevelsevärdena året om. De mjukt trolska hemlocksgranarna, Tsuga, kan i naturlika planteringar skapa fantasifulla miljöer tillsammans med andra barr- och lövträd. En vitblommande magnolia uppfattas ännu tydligare och skarpare mot en mörkgrön bakgrund av klippt idegran, Taxus, och den blåbarriga kaskadgranen, Abies procera Glauca, skapar en finstämd komposition tillsammans med vårljung och blommande rhododendron. Barrväxter kan även användas i läplanteringar eller som rumsindelare då de skapar sköna skyddade miljöer året om som inte bara uppskattas av oss människor utan också av faunan. Exemplen kan göras många men för att lyckas såväl med växtkompositionen som med de tekniska och ekologiska aspekterna på anläggning krävs god kännedom om växtmaterialets alla möjligheter och begränsningar. En effektfull kombination med Picea sitchensis Papoose tillsammans med Spirea bumalda Goldmound. II

Mångfald av färg och form Att utnyttja och använda sig av barrväxternas alla kvalitéer är förstås en utmaning. Men sätts rätt individer på rätt plats och i rätt sammanhang kan de visa ett brett register av färger, former och uttryck som man sällan förknippar med barrväxter. Picea orientalis Aurea Färg i många nyanser Alla barrväxter är visserligen inte vintergröna men det är nog ändå året om-grönskan som räknas som dessa växters viktigaste särmärke och kvalité. Men barrväxter är inte alltid bara friskt gröna utan de finns även i olika nyanser av gult, gulgrönt, blått, gråblått, rött och även brokigt i gult och vitt. De kan också variera i färg beroende på årstiden, då en del arter och sorter får spännande vinterfärger som kryptujan, Microbiota decussata, som om sommaren är frodigt grön för att till hösten inta en bronsfärgad vinterskrud. Form skapar uttryck Mångfalden av former och växtsätt är mycket stor med allt från täta kompakta klot, inte större än en fotboll på 40 år, till stora träd med ett smalt, tätt växtsätt. Just klotformen bland barrväxterna är välbekant med en stor variation i storlek mellan arter och sorter. Hos den östamerikanska tujan, Thuja occidentalis, finns flera vackra och odlingsvärda sorter såsom den täta T. occidentalis Danica eller den större T. occidentalis Globosa. De hängande sorterna kan på rätt plats skapa ett spännande uttryck. Bland de hängande formerna finns många odlingsvärda granar, till exempel Picea omorika Pendula Bruns och Abies nordmanniana Pendula. Bland de låga marktäckande formerna finns flera användbara sorter, Juniperus communis Repandens på den torra varma platsen medan Taxus baccata Repandens utvecklas fint på mörkare, svalare platser. Bland de pelarväxande sorterna finns också stor variation i utseende och storlek, som den stora Pinus sylvestris Fastigiata, som utvecklar smalväxande träd. I det mindre formatet finns det svenska muskelknippet Taxus baccata Columna Suecica. Picea abies Abies procera Glauca Exempel på mångfald i form och växtsätt: klotform, hängande, marktäckande, pelarväxande. Illustration: Markus Magnusson. III

Doft också från nedfallna barr Barren kan dofta tydligt som hos tujorna och ädelcypresserna. I planteringar som innehåller barrträd färgas med åren marken av nedfallna barr och som ger ifrån sig den karakteristiska doft som förknippas så starkt med barrväxter. Barren kan också variera mycket i formen, från korta vassa barr till långa mjuka, och alla är spännande att röra vid. Årstidskvalitéer nämns sällan De mer säsongsbetonade kvalitéerna nämns sällan i samband med barrväxter, men kan ändå ha stor betydelse i användningen. Sådana årstidskvalitéer kan vara de späda årsskotten, blomning, kottsättning och höstfärger. Nytillväxten på våren kan bland vissa arter och sorter vara mycket effektfull. Hos den blå kaskadgranen Abies procera Glauca är skådespelet tydligt när knopparna brister och de ljust blågröna skotten sakta sväller för att successivt inta samma färg som de äldre stålblå barren. Det finns barrträd som tillväxer med en färg som helt avviker från den övriga barrskruden, vilket i några fall kan jämföras med en tidig vårblomning. Picea orientalis Aureospicata får en klargul nytillväxt på våren medan smultrongranen Picea abies Rubra Spicata får en effektfull röd tillväxt. Blomning är kanske något som man sällan förknippar med barrträd, men vissa år och bland en del sorter kan detta vara en tydlig och effektfull kvalité. Den klarröda blomningen hos Chamaecyparis lawsoniana kan vissa år vara praktfull. Många exotiska barrträd får en imponerande och intressant kottsättning, till exempel arter av Picea och Pinus, och då inte bara i antal utan även i storlek. Det uppskattas av såväl små som stora barn på grund av kottarnas mått i kombination med en fascinerande detaljrikedom. Stora kottar finner man oftast hos olika tallarter, som hos gultallen, Pinus ponderosa. Avvikelser skapar nya sorter Genom att ta till vara naturens misstag i form av avvikande växtsätt, barrfärg eller barrform kan nya sorter skapas. Dessa avvikelser kan vara frömutationer, häxkvastar eller grenar och kvistar med annorlunda barrfärg och form. De olika formerna brukar många gånger klumpas ihop under rubriken dvärgbarr, trots att långtifrån alla är dvärgar utan ibland till och med är större än arten. Inom flertalet barrträdsarter finns en uppsjö av sorter och former med skiftande växtsätt, storlekar och barrfärger. Många är vackra och användbara sorter, men tyvärr inte så lättillgängliga utan de påträffas nästan bara hos specialistplantskolor. Det kan många gånger vara värt mödan att söka efter dessa ovanligheter för att med dem Picea orientalis Aureospicata Abies procera Glauca Picea abies Rubra Spicata skapa ett personligt inslag och uttryck i parken eller trädgården. De flesta sorterna förökas vegetativt med sticklingar eller genom ympning vilket kan vara en långsam och därmed dyr process. Det gör att mycket av detta växtmaterial för alltid kommer att tillhöra det exklusiva sortimentet. IV

Målet att skapa långsiktiga och funktionella lösningar I dag tenderar man att använda barrväxter som komplement i anläggningar istället för den massanvändning som kännetecknade 1960- och 70-talet. De stora variationer i färg och uttryck som finns gör att barrväxterna kan användas i de flesta sammanhang tillsammans med så vitt skilda växtgrupper som sommarblommor, perenner, träd och buskar. Vid projektering av utemiljöer är målsättningen ofta att skapa långsiktiga och funktionella lösningar. Men man strävar också ofta efter att snabbt skapa uttryck och volym i anläggningen. För att nå sitt mål kan man antingen etablera stora trädkvalitéer från början eller etablera snabbväxande pionjärarter som snabbt skapar en volym. Dessa pionjärarter blir vanligtvis inte långlivade i anläggningen och tappar snart sitt skönhetsvärde och bör därför efter hand ersättas i successionen av långlivade sekundärarter. Att veta om arten är en pionjär- eller sekundärart är mycket viktigt vid växtvalet, då de tydligt skiljer sig åt vad gäller etablering och tillväxt. I sina naturliga skogssystem etablerar sig pionjärarter som lärk, Larix, snabbt i ljusa öppna miljöer efter skogsbränder, jordskred eller stormar. Dessa arter har vanligtvis inte så stora krav på växtplatsen utan har en bred acceptans då det gäller mark- och jordförhållanden. De är ljuskrävande och tolererar mycket lite konkurrens av annan vegetation. Andra exempel på pionjärarter är enar, Juniperus, och tallar, Pinus, främst de tvåoch trebarriga tallarterna. Sekundärarter som ädelgran, Abies, och hemlocksgran, Tsuga, har större krav på både mark och miljö. Som unga är de i många fall inte alls lika härdiga och motståndskraftiga som de är som äldre, utan kräver skyddade miljöer. Etablering sker gärna tillsammans med annan vegetation, så kallad amvegetation, som skyddar dem mot en rad faktorer som sol, vind och alltför stora temperaturskillnader under dygnet. Sekundärarter har långsam etablering och tillväxt till en början, men kan med tiden bli stora, ståtliga och långlivade träd. De är vanligtvis väldigt skuggtåliga, särskilt som unga. Vid uppbyggnad av vegetation kan man med framgång kombinera pionjär- och sekundärarter i en och samma anläggning. Snabbväxande arter med små krav på växtplatsen kan då fungera som amvegetation till de sekundära arterna som är i stort behov av skydd som unga. Ståndort För att bygga funktionella och långsiktiga lösningar är det viktigt att man väljer lämpliga arter för platsen, sådana växter som antingen växer på liknande jordar i naturen eller som man erfarenhetsmässigt lärt sig tolererar läget med en acceptabel utveckling. Det händer att man ser barrträd placerade i öppna gräsytor med kompakt mineraljord, utsatta för sol, uttorkande vindar och kraftiga temperaturväxlingar. Särskilt vintertid kan stora temperaturskillnader mellan dag och natt resultera i en långsam eller helt misslyckad utveckling och etablering. Precis som med övrigt växtmaterial krävs kunskap om artens utveckling, växtsätt, storlek och ståndort. De flesta barrväxter kan växa på fuktighetshållande, näringsrika marker med hög mullhalt. Problemet är inte att hitta växtmaterial till dessa platser utan det är de mer extrema ståndorterna som torra och näringsfattiga jordar eller blöta och syrefattiga jordar, som vållar de största problemen. Vår inhemska skogstall Pinus sylvestris finner vi naturligt på både torra, karga lokaler likväl som på blöta myrar. På grund av sin dåliga konkurrensförmåga och stora ljusbehov får den ofta acceptera dessa ytterligheter, medan den når störst dimensioner på näringsrik, frisk mark. Denna breda acceptans hos arterna kan i många fall utnyttjas gestaltningsmässigt då en mager, torr eller utsatt växtplats kan skapa spännande växtformer, ibland med bonsaikaraktär. För en bra utveckling gynnas många exotiska arter av betydligt torrare och varmare växtplatser för odling i Sverige jämfört med deras naturliga växtplatser. Det beror bland annat på att de måste hinna mogna av inför vintern. Många barrträdsarter är känsliga som unga och inte alls så härdiga som de beskrivs i litteraturen, utan blir först som äldre mer toleranta. Därför bör man välja individer av större kvalité för sådana känsliga arter i utsatta lägen. Ginkgo biloba är ett exempel på en art som bör etableras med större trädkvalitéer för en säkrare utveckling. Figurerna på sista sidan visar schematiskt var några släkten och arter kan växa i förhållande till markfuktighet och näringstillgång/ph. Modellen lämnar sådana faktorer som ljus, vind, luftföroreningar och Pionjär Larix Pinus Juniperus Pseudotsuga Ginkgo Metasequoia Picea Chamaecyparis Sekundär Abies Thuja Sciadopitys Cryptomeria Taxus Tsuga Det finns arter som inte är helt självklara pionjär- eller sekundärarter utan någonting mittemellan. Exempelvis gynnas granen (Picea) av skydd som ung men inte i samma omfattning som ädelgranarna (Abies), vilka behöver betydligt mera skydd under en längre period som unga. Modellen beskriver svenska förhållanden, en del arter kan ha en annan rytm i sina naturliga skogssystem. V

På klumpodlat material bör man klippa upp knutarna och vika ned väven vid sidan av klumpen för att inte riskera att plantan stryps i framtiden. Detta bör utföras i planteringsgropen för att inte riskera att klumpen ramlar isär. eventuell konkurrens därhän. Den röda markeringen kan jämföras med en vanlig park- och trädgårdssituation med god tillgång på vatten och näring. Etablering Det finns flera saker som måste beaktas när man planerar för barrväxter i en anläggning. Man måste sträva efter att plantorna ska vara etablerade inför vintern för en säker övervintring. Vårplantering bör ske när marken börjar bli varm, vilket brukar inträffa i början av maj i södra Sverige. På hösten bör plantorna hinna med att bilda rötter som når ut i den omkringliggande jordvolymen. De skall också bygga upp en tillräcklig vattenreserv inför vintern. I Sydsverige, zon 1-3, brukar sista datumet för höstplantering vara den 15 september, sedan bör man för varje zon-förflyttning mot ett kallare klimat tidigarelägga sista planteringsdatum med en vecka. Detta är förstås en relativt begränsande generalisering då mikroklimatet i till exempel staden kan skilja flera zoner i ett och samma område, men kan ändå fungera som en rekommendation. Det går vanligtvis inte att gräva upp barrväxter i plantskolorna tidigare än tredje veckan i augusti och därför bör höstplantering inte praktiseras längre norrut än zon 4. Plantor som krukodlats kan däremot hanteras mera lättsinnigt vilket ger ett större spelrum för höstplantering. Vattenbalansen är viktig för en god etablering och utveckling. Ofta blir höstregnen avgörande. Studier har visat att en torr sensommar (september) kan påverka plantans vattenreserv inför vintern trots en blöt fortsättning på hösten. Vid etablering är det viktigt med bevattning ovanifrån med koncentration till rötterna och rotklumpen. När rötterna börjat leta sig nedåt är grundvattnet viktigt då det tillför vatten underifrån och ger växten möjligheter att ta upp vatten även efter det att frosten slagit till. De vintergröna barrväxterna avdunstar vatten från barren även vintertid. I tjälad mark kan inte plantorna ta upp vätska utan kan få uttorkningsskador vilket vanligtvis blir synbart först under vårvintern. Risken för omfattande vinterskador är störst bland nyetablerade plantor utsatta för sol och vind. Som äldre klarar de bättre av att bygga upp en tillräcklig stor vattenreserv för att klara vintern. Känsliga växter kan skyddas med olika slags väv och granris mot uttorkning. Allt konstgjort material kan lätt sänka skönhetsvärdet i anläggningen och bör därför användas sparsamt. Man ska dock sträva efter att placera in växterna i lämplig miljö från början eller använda sig av amvegetation vid behov. Plantering Plantering av barrväxter är inte märkvärdigare än för andra växter. Klumpade och krukodlade plantor ställs ned i planteringsgropen, krukodlade lika djupt som de stått tidigare, det vill säga översta delen av klumpen ska vara i marknivå, medan klumpodlade placeras något under marknivå. Bland krukodlade plantor ska man kontrollera noga att det inte finns någon risk för rotsnurr vilket kan utvecklas om plantorna stått för länge i en och samma kruka. Rötterna kan då söka sig runt längs krukkanten på jakt efter utrymme. Detta kan sedan fortsätta även efter planteringen och plantorna riskerar att deformeras, välta eller strypa sig själva. I handeln förekommer vanligen två typer av material till klumpodlade barrväxter, dels något som liknar juteväv och dels något som till både utseende och funktion påminner om en nätförpackad julskinka. Oavsett material bör klumpvävens knutar klippas upp och vikas ned på sidan av klumpen eller klippas bort helt för att inte riskera att plantan stryps om 8-10 år (se bild). Även om det utlovas att materialet ska brytas ned är det oftast mycket torrt kring rothalsen och nedbrytningen av väven går därför långsamt. Därför kan knutarna runt rothalsen med tiden strypa plantan om de inte klipps upp. Tillväxthastighet Tillväxthastigheten styrs bland annat av tillgången på näring och vatten samt på jordmån och konkurrenssituation och i en del fall även vilken grundstam som använts. I sortbeskrivningar av barrväxter anges ofta årstillväxten i centimeter, vilket ger en ungefärlig bild av deras tillväxt. Både bland arterna och sorterna varierar tillväxthastigheten såväl mellan sorterna som under den enskilda individens utveckling och åldrande. Många har en långsam tillväxt som unga med ett tätt kompakt växtsätt för att sedan som äldre helt plötsligt kraftigt öka tillväxten. Detta är vanligt förekommande hos många sorter av vanlig gran, Picea abies. Vid användning av barrväxter är det viktigt att man inte väljer en sort som blir för liten i förhållande till omgivande miljö eller tar allt för lång tid på sig att fylla ut sin plats. Många gånger använder man material som blir för litet. I offentlig miljö bör man välja större och stabilare sorter med snabb tillväxt då slitaget där ofta är stort. De riktigt små extrema dvärgarna bör i första hand förbehållas privata trädgårdar. VI

Beskärning Genom beskärning kan man förändra och förstärka karaktären hos växter. Kunskap om när och i vilken omfattning de olika arterna kan och bör beskäras är viktigt. Särskilt avgörande är om träden kan bryta nya skott från gammal ved eller om det endast är möjligt från dess yngre delar. Många barrträdsarter saknar förmågan att bryta nya skott från gammal ved och kan därför inte utsättas för alltför omfattande föryngringsinsatser. Man bör därför redan från början välja art och sort för det tillgängliga utrymmet och för att senare undvika drastiska tillbakaskärningar. Ett undantag är idegranen, Taxus, som nästan kan behandlas och formas hur som helst med fin utveckling. Lärk och kinesisk sekvoja, Metasequoia glyptostroboides, har också förmågan att bryta nya skott från gammal ved. Däremot bryter inte Thuja på gammal ved. Häckar Barrväxter har länge använts och uppskattats som rumsindelare i parker och trädgårdar i form av häckar, både klippta och friväxande. I landskapet har barrträd använts som vindskydd i det öppna jordbrukslandskapet. Idag använder vi oss av ett begränsat antal arter till häckar men många fler går att använda. För häckplanteringar bör man inte välja alltför individuellt formstarka sorter då det enhetliga uttrycket blir splittrat med många formstarka individer på rad. Så kan till exempel den vackra men också formstarka Thuja occidentalis Smaragd ge ett stelt uttryck som friväxande häck med flera individer på rad istället för den enhetliga volym som häcken utgör. Detta uttryck kan kvarstå under en lång tid men försvinner med tiden då de växer ihop. Med hjälp av beskärning kan ett enhetligt uttryck uppnås tidigare. Som redan nämnts är idegranen mycket lämplig för häckplantering tack vare sina goda egenskaper för beskärning. I södra delen av landet används Taxus baccata, medan man i zon 3-4 bör använda T. x media Hillii. De båda nordamerikanska tujorna, T. plicata och T. occidentalis, används flitigt och går lätt att beskära och forma. Lärkträd är användbara som inramare med sina säsongsrelaterade uttryck. I södra Sverige (zon 1-4) bör Larix kaempferi eller L. x eurolepis användas och norrut (zon 3-7) L. sibirica. Bland granarna, Picea, finns många vackra och användbara arter såsom vår inhemska gran, Picea abies, som används ofta med ett lyckat resultat. Vitgranen, P. glauca, med grågröna barr, fungerar bra i kustnära lägen. Den serbiska granen, P. omorika, är vanlig som häck i Östeuropa och bildar täta blågröna väggar. De två nordamerikanska hemlocksgranarna Tsuga canadensis och T. heterophylla bildar båda mörkgröna häckar med ett mjukt uttryck och även den kinesiska sekvojan, Metasequoia glyptostroboides, kan enkelt klippas och formas. Gatuträd GRÖNA FAKTA 6/2005 Barrträd som gatuträd hör idag till ovanligheterna i Sverige medan man i Centraloch Östeuropa flitigt använder barrträd som stads- och gatuträd. Arter som väljs för detta ändamål måste tolerera varma, näringsfattiga förhållanden med begränsad jordvolym samt luftföroreningar. Luftföroreningar är en större påfrestning för barrträd än för lövträd. De luftburna partiklarna täpper med tiden till barrens klyvöppningar som ska fungera i flera år, medan lövträden får nya fräscha blad varje år. Några arter som är särskilt lämpliga som gatuträd är svarttallen, Pinus nigra, ormskinnstallen, P. leucodermis, och ginkgo, Ginkgo biloba, som alla tolererar dessa förhållanden och är motståndskraftiga mot luftföroreningar. På fuktigare ståndorter kan jättetujan, Thuja plicata, och den kinesiska sekvojan, Metasequoia glyptostroboides, med fördel användas. Idegranen är den tacksammaste av barrväxterna att beskära och forma. VII

Barrväxter har ett stort värde i naturlika planteringar. Illustrationen är från Landskapslaboratoriet i Alnarp med asiatiska ädelgranar i en flerskiktad lövskog. Illustration: Markus Magnusson. Att använda alltför formstarka sorter till häckplanteringar kan många gånger resultera i en karaktär av flera individer på rad i stället för ett samlat identiskt uttryck. Det kan ta lång tid innan denna individuella karaktär försvinner. Naturlika planteringar I naturlika planteringar strävar man efter att skapa en naturlig karaktär med stor variation i struktur, färg och form. Barrväxter tillsammans med exotiska trädoch buskarter har hittills använts väldigt sparsamt i sådana sammanhang. Man har hellre använt sig av inhemska lövfällande arter vilket begränsar möjligheten att skapa karaktärsstarka och upplevelserika miljöer året om. Barrväxter fyller en viktig funktion i naturlika bestånd då de dels bidrar med färg och volym året om men även fungerar som tydliga rumsindelare. Pionjärarter som tall (Pinus) och lärk (Larix) skapar snabbt volym i bestånden och är utmärkta amträd medan skuggtåliga sekundärarter som hemlocksgran (Tsuga), idegran (Taxus) och ädelgran (Abies) utvecklas långsammare. Redan som unga kan de dock bidra med sin året omgrönska och med en stor variation i växtsätt och habitus, vilken blir allt tydligare ju äldre de blir. Att blanda barrväxter tillsammans med lövträd i naturlika planteringar ökar således möjligheten att uppnå stor variation i kvalité och uttryck. VIII

Viktiga släkten och arter De äldsta, största och högsta levande träden man känner till på jorden är barrväxter. De har i många kulturer ett starkt religiöst symbolvärde och har för många länder en oerhört stor ekonomisk betydelse. Barrväxterna hör till de mest ursprungliga och primitiva av våra träd. För cirka 200 miljoner år sedan avlöste barrträden de trädartade ormbunkarna och kottepalmerna och dominerade arealmässigt på såväl norra som södra halvklotet. Av de barrväxter som vi idag använder härstammar huvuddelen från det norra halvklotet. Från Nordamerika härstammar många av de idag vanligaste odlade barrväxterna. Den nordamerikanska kontinenten är tydligt uppdelad med artrika lövskogar i öster medan stora blandbarrskogar dominerar i väster. I Kalifornien hittar vi växtvärldens ytterligheter med träd som blir störst (volym), högst och äldst i världen och alla är de barrträd. I bergsområdena i Sierra Nevada i Kalifornien växer världens största träd räknat i volym, nämligen mammutträdet, Sequoiadendron giganteum, som kan bli över 80 meter högt och med en stamdiameter vid basen av träden på 12 meter. I södra Sverige och Danmark kan det i de mest gynnade lägena bli cirka 40 meter högt. I samma bergskedja högt upp i terrängen i ett ogästvänligt klimat, exponerade för sol, vind och kyla med extremt låg nederbörd (50-100 mm/år), växer flera arter av så kallade rävsvanstallar som kan uppnå en imponerande hög ålder. Det finns individer av rävsvanstallen Pinus balfouriana som är över 2 500 år gamla, men den art som blir allra äldst är Pinus longaeva. Av den har man funnit en individ som var 4 860 år gammal. Av de amerikanska rävsvanstallarna är dock Pinus aristata lämpligast för odling i Sverige i soliga lägen på väldränerade jordar. I nordvästra Kalifornien utmed Stilla havskusten i den tempererade regnskogen växer världens högsta träd, den amerikanska sekvojan, Sequoia sempervirens, som i Mammutträden, Sequoiadendron giganteum, i Kalifornien skapar fantastiska skogar med en overklig skala. skyddade floddalgångar kan bli över 110 meter hög. Den är dock inte härdig i Sverige. I de europeiska bergskedjorna Alperna och Karpaterna finner vi många välkända och odlingsvärda barrväxter. Dit hör bergtallen, Pinus mugo, som var en av många arter som användes flitigt under 1960- och 70-talet. I bergskedjorna växer bergtallen ovanför skogsgränsen. Just vid trädgränsen växer den tillsammans med en annan mycket vacker och odlingsvärd tall, brödtallen, Pinus cembra, som inte minst i detta utsatta klimat kännetecknas av sitt täta kompakta växtsätt. I Norrland blir dess närstående frände P. cembra ssp. sibirica ett utomordentligt vackert träd. Från Asien hämtar vi kanske de vackraste och mest exotiska barrträden vi kan odla i Sverige. Från Japans nordliga bergstrakter kommer arter som Abies homolepis, Abies veitchii, Cryptomeria japonica, Pinus pumila, Thujopsis dolabrata och Tsuga diversifolia. En del av dessa arter har naturligt en utbredning i rätt milda områden men de kan ändå med fördel odlas i Sverige. Ett sådant exempel är den kinesiska sekvojan, Metasequoia glyptostroboides. Den växer i skyddade fuktiga dalgångar (kinesisk översättning av arten är vattenlärk) men är odlingsvärd till Mälardalen och inte alls så beroende av fuktigt klimat som man kan tro. IX

Abies Ädelgran, Abies, är ett släkte med mycket vackra och ståtliga träd som flitigt planterades under 1930- och 40-talet men som tyvärr används mycket sparsamt idag. Det är ett utpräglat sekundärsläkte som kräver skyddade miljöer som unga och etableras effektivast med hjälp av amvegetation. Ädelgranarna kräver djupa näringsrika jordar samt en hög nederbörd för att utvecklas fint. Omsorg vid etableringen betalar sig med tiden då de bara blir vackrare och mer imponerande ju äldre de blir. Ädelgranarna är snarlika Picea-släktet, men skiljer sig genom upprättstående kottar som faller sönder. A. concolor har lite av pionjärkaraktär och är inte som övriga ädelgranar lika beroende av skyddande vegetation. Coloradogranen tolererar även varmare och torrare ståndorter vilket gör den användbar i stadsmiljö. Den är härdig till och med zon 5. Ädelgranar med liknande tolerans är A. pinsapo och A. procera. A. veitchii är en vacker och odlingsvärd ädelgran. Den kräver skyddade miljöer som ung och utvecklas med tiden till ett stort träd med ett brett koniskt växtsätt. Trädet gynnas av hög nederbörd och kan tillsammans med A. alba (zon 4), A. amabilis (zon 4), A. concolor (zon 5), A. homolepis (zon 4), A. koreana (zon 4), A. lasiocarpa (zon 7), A. nordmanniana (zon 5) och A. sibirica (zon 7) med fördel odlas i nordliga lägen. A. veitchii är odlingsvärd till zon 4. Cedrus Cedern är ett mytomspunnet träd som man gärna skulle vilja erbjuda svenska parker, men på grund av dålig härdighet kan man bara med viss tvekan använda sig av två arter, nämligen atlascedern, Cedrus atlantica (C. libanii var. atlantica) och himalayacedern, C. deodara, i skyddade lägen i Sydsverige. Deras blåbarriga former har visat sig fungera bäst. Som en ersättning till cedrarna kan man använda den västamerikanska bergshemlocksgranen, Tsuga mertensiana, vars blåbarriga former ofta kallas för Nordens ceder. Dess utveckling och växtsätt i unga år påminner om cederträdets utveckling. Chamaecyparis Cypress-släktet omfattar sex arter, tre från Nordamerika och tre från Asien. Alla utom Chamaecyparis formosensis är odlingsvärda vid åtminstone sydsvenska förhållanden. Det finns en mängd former och sorter bland ädelcypresserna med varierande utseende och lämplighet för svensk odling och man bör vara noga med vilken sort man väljer, många är inte lämpade för svenska förhållanden. Hos ädelcypressen C. lawsoniana finns en mängd sorter med varierande växtsätt och barrfärg och med en varierande härdighet sorterna emellan. Ädelcypressen kräver näringsrika fuktighetshållande jordar och blir lätt angripen av svamp om den står i Bergtall, Pinus mugo, från Karpaterna i Slovakien. Vackra ädelgranar från Kinas bergsområden. Kottar hos Abies koreana. alltför blöta och syrefattiga jordar. Zon 1-2(3). C. lawsoniana Alumii har vackert blåbarrig form med ett slankt kägelformigt växtsätt. Zon 3. C. nootkatensis, nutkacypress, är en värdig ersättare till ädelcypressen norrut. Den rena arten varierar tydligt i sitt utseende och växtsätt men blir vanligtvis ett storväxt träd med något överhängande kortskott. Kräver våretablering. Zon 1-4. X

Hängcypressen C. nootkatensis Pendula utvecklas till medelstora träd med genomgående stam och grenar snett uppåtriktade medan smågrenarna effektfullt hänger lodrätt ned. Cryptomeria Cryptomeria japonica är släktets enda art. Den utvecklas till ett vackert träd med tät pyramidal krona och en genomgående rödbrun stam som flagnar i tunna strimmor. Det är ett träd med en exotisk utstrålning för sydsvenska parker och trädgårdar, som bäst utvecklas på fuktighetshållande jordar, gärna skyddad av annan vegetation från vind och alltför starkt solsken, särskilt om vårvintern. Cryptomeria används ofta som pyntegrönt, då den har en enastående hållbarhet som avskuren. Den barrar inte utan torkar sakta in. Zon 1-2. Ginkgo Ginkgo biloba. Ginkgo tillhör egentligen inte barrväxterna utan utgör en egen ordning i systematiken, men vi väljer ändå av praktiska skäl att ta med den här. Släktet består av en art, Ginkgo biloba, som med sitt originella växtsätt och speciella blad är ett användbart prydnadsträd för stadsmiljöer i Sydsverige. Det är ett träd som skiljer sig tydligt från de egentliga barrväxterna genom sina platta solfjäderformade barr. Som ungt har det få men tydligt vågräta grenar, men får tätare och lummigare krona med stigande ålder. På våra breddgrader tenderar gingkon att bli ett slankt upprättväxande träd medan den söderöver får en bredare krona. I Centraleuropa är ginkgoträdet uppskattat som gatuträd och i Sydsverige finns flera fina exempel på detta. Det har visat sig tolerera markförhållanden och luftföroreningarna i staden bra. För offentlig användning bör man välja hankloner då en riklig plommonlik fruktsättning som ruttnar på marken luktar illa. Ginkgoträdet har sämre härdighet som ungt och bör därför etableras i större kvalitéer (+200 cm i höjd). Det utvecklas bäst på varma skyddade lägen med god tillgång på fukt men tolererar även torrare ståndorter. Zon 2. G. biloba Tremonia är en smalväxande hanklon, lämplig för gatumiljöer. Odlingserfarenheten är begränsad i Sverige, men den bör åtminstone kunna prövas i zon 2. Juniperus Släktet omfattar ett drygt 40-tal arter huvudsakligen hemmahörande på norra halvklotet. Variationen är stor inom släktet med allt från krypande buskar till resliga träd. Generellt är enarna värme- och solkrävande och utvecklas dåligt på fuktiga och syrefattiga jordar. Många, speciellt exotiska arter, är extra mottagliga för olika svampsjukdomar om de placeras på felaktiga ståndorter. För svenska förhållanden bör alla formerna av vår inhemska en, Juniperus communis, prioriteras. Den klarar sig upp till zon 6-8. Nu finns en mängd former av arten tillgängliga som är speciellt anpassade för svenska förhållanden och man finner sorter med stor variation i uttryck. J. communis Fontän är grön i färgen, hög och buskformad med ett elegant överhängande växtsätt. J. communis Kantarell är kompakt kantarellformad, blågrön i färgen och har silvervit barrundersida. J. communis Vemboö är en av de smalaste pelarenarna. Den är ljusgrön med ett skimmer av silver från barrens undersida. Larix Chamaecyparis nootkatensis. Släktet innehåller flera vackra och användbara arter. Alla är ljuskrävande pionjärarter med blygsamma krav på läge och jordmån. Genom sin snabba etablering och tillväxt ger lärkträden tidigt en volym i anläggningen och kan med fördel användas som amträd då de med sin snabba tillväxt fort ger ett viktigt skydd för känsligare växtmaterial. Det finns flera odlingsvärda arter, men man ska undvika att använda europeisk lärk, Larix decidua, som lätt angrips av lärkträdskräfta. Ett par arter klarar av blöta jordar bra, L. lariciana och L. occidentalis. L. x eurolepis är en hybrid mellan L. decidua och L. kaempferi och är ett mellanting mellan föräldrarna i utseende men är överlägsen i tillväxt och utvecklas snabbt till ett vackert och livskraftigt parkträd. Zon 1-5. L. kaempferi är ett värdefullt träd då den med små krav på växtplatsen snabbt bildar volym i anläggningen. Den utvecklas till ett brett pyramidalt träd med blågröna barr. Den är användbar som klippt häck då årsskotten har en tydlig orange färg vilket ger ett stort prydnadsvärde vintertid. Zon 1-5. L. sibirica är det lärkträd som rekommenderas för mellersta och i synnerhet norra Sverige. Zon 3-7. Metasequoia GRÖNA FAKTA 6/2005 Släktet omfattar en art, Metasequoia glyptostroboides, kinesisk sekvoja, som har stora likheter med den amerikanska sumpcy- XI

pressen Taxodium distichum. Båda karakteriseras av barr- och skottfällning om hösten. Den kinesiska sekvojan, som troddes vara utdöd, påträffades så sent som 1941. Sedan dess har den spridits och används flitigt runt om i världen. Den har visat en förvånansvärd härdighet och toleransförmåga trots att den naturligt växer i ett relativt milt klimat. Bäst utvecklas den på djupa, näringsrika marker med god markfukt, men har visat sig tolerera torrare växtplatser och har till och med använts som gatuträd där tillräckligt med rotutrymme givits. Den kinesiska sekvojan är snabbväxande i unga år och utvecklas tidigt till ett vackert koniskt träd. Zon 1-3. Picea breweriana. Microbiota Släktet omfattar en art (monotypisk), Microbiota decussata, som på svenska kallas för kryptuja. Den har ett brett marktäckande växtsätt med en frisk grön barrfärg sommartid som övergår till bronsfärg vintertid. Den är vildväxande i östra Sibirien och är odlingsvärd till och med zon 6 i Sverige. Kryptujan utvecklas bäst på fuktighetshållande, mullrika jordar i sol till halvskugga men tolererar även torrare lägen. Arten är tvåkönad med blå idegranslika frukter vilket vi sällan ser då det uteslutande är en hanklon som odlas. Picea Flera granarter har stora skönhetsvärden, god härdighet och relativt små krav på växtplatsen. Likt douglasgranen har de vanliga granarna ett stort prydnadsvärde som unga men som äldre har de en tendens att förlora sina lägre sittande grenar. Granarna föredrar friska till fuktiga marker, men är inte alls lika krävande som ädelgranarna. De visar en stor skuggtolerans som unga men kräver ljusare lägen som äldre. Picea abies utvecklas sällan i odlade sammanhang till ståtliga parkträd. Men många av dess storvuxna dvärgformer passar bra till offentliga miljöer, till exempel P. abies Nidiformis och P. abies Ohlendorfii som visar god härdighet och blir långlivade. Ett vackert alternativ till P. abies är P. orientalis som har ett tätt växtsätt med centimeterlånga, tätt sittande, mörkt gröna barr. Den orientaliska granen är bara odlingsvärd i zon 1-2. P. breweriana, slöjgranen, är med sitt breda växtsätt en av de formstarkaste granarna vi kan använda. Kortskotten hänger likt ett draperi från sidogrenarna. Den XII

Pinus pumila Glauca med en effektfull skottillväxt på våren. Pinus är ett stort släkte som omfattar mer än 100 arter. Tallarna kan delas in i två grupper: hård- och mjukbarriga tallar. Till de hårdbarriga tallarna hör de två- och trebarriga arterna. De är generellt tork- och värmetåliga samt ljuskrävande. De är ofta pionjärarter i sina naturliga skogssystem. Till de mjukbarriga tallarna hör de fembarriga tallarterna. De är mer krävande och påträffas ofta på fuktigare och rikare växtplatser. Samtidigt är de mjukbarriga tallarna mer skuggtåliga än de hårdbarriga tallarna och kräver därmed mer skyddade miljöer som unga. P. cembra är en vacker och formstark tall som tidigt utvecklar ett tätt äggformigt växtsätt. För nordlig användning bör man välja P. cembra ssp. sibirica som är odlingsvärd till och med zon 7. Cembratallen tillhör de mjukbarriga tallarna och utvecklas bäst på näringsrika och fuktiga jordar. Andra odlingsvärda arter bland de mjukbarriga tallarna är P. parviflora, P. peuce, P. pumila och P. strobus. Cembratallen är härdig i zon 1-5. P. nigra tillhör de hårdbarriga tallarna och är ljus- och värmegynnad med blygsamma krav på växtplatsen. Svarttallen utvecklas fint i stadsmiljö då den tolererar förhållandena och är tolerant mot luftföroreningar och luftsalt. Andra hårdbarriga tallar med liknande egenskaper är P. sylvestris, P. leucodermis, P. mugo och P. ponderosa. Zon 1-4. P. x schwerinii ger ett mjukt och ljust intryck tack vare sina långa mjuka blågröna barr och släta grå stam. Den utvecklar ofta sneda och krokiga stammar vilket medför att det ena trädet inte är likt det andra. Schwerinitallen tillhör de mjukbarriga tallarna och utvecklas bäst på rikare jordar där den får en mycket snabb utveckling, kan bli 20 meter på 40 år. Det är ett värdefullt träd när man eftersträvar utvecklas långsamt, men likt ädelgranarna blir den bara vackrare med åren. Slöjgranen utvecklas bäst i öppna soliga lägen. Zon 1-3. P. sitchensis är ett underskattat parkträd som snabbt utvecklas till ett stort omfångsrikt träd med blågrönsilvriga barr. Genom sin mycket snabba tillväxt bildar den tidigt volym i anläggningen och kan i grupp bilda spännande miljöer då den länge behåller sina lågt sittande grenar. P. sitchensis tolererar riktigt fuktiga ståndorter och även havsvindar med bibehållen fin utveckling. Zon 1-5. Pseudotsuga menziesii. Pinus XIII

ett tydligt individuellt uttryck i anläggningen. Zon 1-3. Pseudotsuga Pseudotsuga-släktet representeras i svensk odling av douglasgran, P. menziesii, från västra Nordamerika. För övriga fem arter finns begränsat med odlingserfarenhet i nordiskt klimat. Douglasgranen har till viss del använts i skogsbruket men är också ett mycket vackert och värdefullt parkträd. Den kan i unga år jämföras med ädelgranarna i prydnadsvärde med ett tätt pyramidalt växtsätt fram till 40-50 års ålder då vanligtvis en naturlig kvistrensning uppstår och de lägre grenarna faller av. Douglasgranen har en imponerande tillväxt som ung och tjugoåriga träd på cirka 15 meter är inte ovanligt. Den är i sin naturliga utbredning lite av en pionjärart och kräver ljusa öppna lägen. Kraven på växtplatsen är små, men träden utvecklas sämre på alltför torra eller blöta och syrefattiga jordar. I Sverige kan douglasgranen odlas till och med zon 3. Den blåbarriga formen var. glauca är odlingsvärd till och med zon 5. Formklippta idegranar, Taxus baccata. Sciadopitys Släktet representeras av en enda art, Sciadopitys verticillata. Solfjädertallen är vildväxande i mellersta och södra Japans bergstrakter, inom ett område som i stort sett kännetecknas av ett klimat betydligt mildare än vårt. Trots detta visar solfjädertallen en mycket god härdighet (zon 3). Med sina stora breda, mörkt gröna barr som sitter som ett paraply i skottspetsarna tillsammans med sitt täta växtsätt ger den ett intryck av ett subtropiskt träd och är värdefullt som ett exotiskt inslag i våra parker. Odlingen av solfjädertallen påminner om ädelgranarna med krav på skyddande miljöer för de unga. Solfjädertallen är skuggtålig, speciellt unga individer. Den utvecklas bäst på friska mullrika jordar med ett något lågt ph. På alltför kalkrika jordar får den gula barr och ett glest växtsätt. Den tolererar även öppna lägen om markfuktigheten är tillräcklig. Taxodium Består av två närbesläktade arter som fäller såväl smågrenarna som barren om hösten. De förekommer naturligt endast i södra och mellersta USA och i Mexiko. För svenska förhållanden är det endast sumpcypressen, Taxodium distichum, som är aktuell. Den går att odla till zon 2. Namnet sumpcypress avslöjar att dess naturliga växtplats är kärrmarker. Vid odling i Sverige bör den placeras på betydligt torrare marker, då den normalt är anpassad efter längre och varmare vegetationsperioder. I Kungsparken i Malmö står Sveriges mest kända exemplar av sumpcypress. Den är drygt 100 år och får om våren en vacker ljusgrön barrskrud för att senare på säsongen få en effektfull brunröd höstfärg som behålls under en längre period. Taxus För svenska förhållanden är det främst två arter, Taxus baccata och Taxus cuspidata samt hybriden dem emellan, T. x media, som är mest intressanta. Idegranarna är skuggtåliga och kan med fördel användas som undervegetation i naturlika planteringar. Idegranen är mycket lämpad som häckväxt. Man kan beskära och forma den till nästintill vad som helst. Idegranen kan också med tiden utvecklas till ett vackert och imponerande solitärträd med grov stam med flagnande bark och en bred mörk krona. För bäst utveckling som solitär bör man placera den skyddad från vind och där fuktighetskraven är tillfredsställda. Den vanliga idegranen T. baccata är vildväxande i Sveriges kustområden och sällsynt i inlandet. För svenska förhållanden bör man välja den ungerska proveniensen som visat god utveckling men idag tyvärr är ovanlig i handel. Zon 1-3. Krypidegranen T. baccata Repandens växer horisontellt längs marken med sidogrenarna i bågar. Den blir 0,5-0,7 (-1,0) meter hög. Långsam i starten. Till utseendet är T. cuspidata fullt jämförbar med den vanliga idegranen men har en större härdighet och kan med säkerhet odlas i zon 1-5. Den kräver högre luftoch markfuktighet än T. baccata för en god utveckling. T. cuspidata Adams har ett brett upprätt växtsätt med genomgående stam. Den är mycket härdig (zon 5) och blir 2-3 meter hög. T. cuspidata Nana har oregelbunden rundad växtform. Den är långsamväxande och lämplig till formklippning. T. x media är en hybrid mellan T. baccata och T. cuspidata. I handeln förekommer två vanliga sorter, nämligen Hillii och Hicksii. Båda sorterna är odlingsvärda i zon 1-4. XIV

T. x media Hillii har ett kompakt pelarlikt växtsätt. Det är en hanklon och får därmed inga bärlika kottar. Den är lämplig för häckplantering. T. x media Hicksii har ett vasformigt växtsätt med gles bas och är därmed olämplig till häckplanteringar. Det är en honklon som har kraftigare tillväxt och inte blir lika tät som Hillii. Thuja Thuja-släktet omfattar fem arter varav fyra av dem förekommer i odling. Vanligast förekommande är de två nordamerikanska arterna, T. plicata och T. occidentalis. Den japanska T. standishii och den koreanska T. koraiensis används mer sparsamt. Tujorna används ofta som avgränsare och vindskydd i form av häckar och går bra att klippa och forma. Arterna och många av dess sorter kan också mycket väl användas som solitärer då de utvecklas till vackra och ståtliga träd. Tujorna utvecklas bäst på näringsrika och fuktighetshållande jordar. På magrare ståndorter blir de lätt glesa och gula i färgen. Den rena arten T. occidentalis har ett mångformigt utseende beroende på frövariation och får ofta en gles utveckling med en riklig kottsättning vilket ger ett torrt och risigt intryck. Därför bör man välja någon av alla de namnsorter som finns då man med säkerhet kan förutse deras utseende och utveckling. T. occidentalis växer naturligt på relativt fuktiga ståndorter. Zon 1-5. T. occidentalis Brabrant har ett brett pyramidalt växtsätt och används för häckplanteringar. Zon 1-4. En sort som man ändå måste varna för då den kan skadas vissa vintrar. T. occidentalis Smaragd har ett tätt pyramidalt växtsätt. Barrverket är även vintertid glänsande grönt. Mycket vacker som solitär. T. occidentalis Sunkist har ett tätt kägelformigt växtsätt. Guldgula till gröngula barr. Härdig i zon 1-6. Jättetujan, T. plicata, utvecklas med tiden till ett stort och ståtligt träd. Den går också att beskära och är därmed användbar som häckväxt.. För odling längre upp i landet bör man välja T. plicata Sverige, som är odlingsvärd till och med zon 5. Thujopsis Innehåller endast en art, Thujopsis dolobrata. Den härstammar från Japan där dess japanska namn hiba används även på svenska medan den danska benämningen hönseben är mer beskrivande av de grovt fjällika barren med en tydlig vit undersida. Det förekommer både trädliknande individer med genomgående stam samt flerstammiga bredväxande exemplar. T. dolobrata trivs på lätt fuktiga jordar. Zon 1-3. Tsuga Tsuga mertensiana Hemlocksgranen kallas ibland drottningen bland barrträden på grund av sitt mjuka och trygga uttryck. Den är likt ädelgranarna ett utpräglat sekundärsläkte. Hemlocksgranarna utvecklas till några av de allra vackraste prydnadsträden vi kan använda i parker och stora trädgårdar och de är väntan och mödan värda. Hemlocksgranar för svenska förhållanden härstammar dels från Nordamerika och dels från Japans bergsområden. Generellt behöver hemlocksgranarna skyddade miljöer som unga. Den västamerikanska hemlocksgranen Tsuga heterophylla är dock inte i lika stort behov av skyddande vegetation som den östamerikanska T. canadensis, som dessutom bör etableras i större kvaliteter för en säkrare och snabbare utveckling. T. heterophylla utvecklas vanligen till träd med genomgående stam medan T. canadensis ofta är flerstammig. T. heterophylla Mustila är en form av den västamerikanska hemlocksgranen som visat en bra härdighet och är odlingsvärd till zon 5 medan arten generellt är härdig i zon 1-3. T. mertensiana är ett mycket odlingsvärt och vackert träd med en spännande men långsam utveckling. Den blåbarriga T. mertensiana Glauca kallas ibland för Nordens ceder då de som unga, både genom sitt växtsätt och genom sina spretiga barr, påminner om cederträden. När de är fullvuxna avtar likheterna med cedrarna men de bildar ändå ståtliga träd med tydligt rödbrun stam. Zon 1-4. XV

Släkten och arter som kräver en god tillgång på vatten och näring samt ett phvärde kring eller något under neutralvärdet för att få en god och attraktiv utveckling. Dessa arter, vilka är relativt skuggtåliga och sekundära, har även i konkurrenssituation i naturen sin huvudsakliga hemvist här. Den tydligt röda markeringen kan jämföras med en vanlig park- och trädgårdssituation med god tillgång på vatten och näring. Vissa arter av släktena som visas i den röda markeringen har en större spännvidd på ståndort, vilket pilarna illustrerar. Näringsfattigt Torrt Friskt Fuktigt Blött Lågt ph Picea P. cembra P. parvifl ora P. peuce P. x schwerinii P. strobus Abies Cryptomeria Metasequoia Sciadopitys Taxus Thuja Tsuga Neutralt Näringsrikt Högt ph Släkten och arter som växer väl på ståndorter med god tillgång på vatten och näring men som konkurreras ut av mera snabbväxande växter på goda jordar och därför återfinns i naturen i mera extrema ståndortslägen. Dessa arter är oftast relativt ljuskrävande och uppträder ibland som pionjärer i sina naturliga skogssystem. Figuren visar inom vilka ungefärliga områden de nämnda arterna och släktena får en god och/eller intressant utveckling förutom i det röda fältet. Näringsfattigt Torrt Juniperus sp. Larix Friskt Pinus sylvestris Fuktigt Pinus nigra Gingko Näringsrikt Blött Lågt ph Neutralt Högt ph Lästips A. Bloom (2001). Gardening with conifers. Lincoln, London. W. Dallimore & A.B. Jackson rev. by S.G. Harrison (1966). A handbook of Coniferae and Gingkoaceae. London. A. Farjon (1998). World checklist and bibliography of conifers. London. D.M. van Gelderen & J.R.P. van Hoey Smith (1996). Conifers. 2 volymer, USA. B. Johansson (1999). Vår vintergröna trädgård. Västerås. G. Krüssmann (1985). Manual of cultivated conifers. USA. (Utökad översättning från tyska 1971) R.M. Lanner (2002). Conifers of California. USA. P. den Ouden & B.K. Boom (1965). Manual of cultivated conifers. The Hauge. K. Rushforth (1987). Conifers. London. Schütt, Weisgerber et al (2004). Lexikon der Nadelbäume. Hamburg. T-S Shen, M-L Chen & H-C Chang (2004). Atlas of the gymnosperms of China. Beijing. M. Vidakovic (1991). Conifers morphology and variation. Kroatien. H.J. Welch (1961). Dwarf conifers. London. H.J. Welch (1991). The conifers manual vol. 1. Holland. H.J. Welch & G. Haddow (1993). The world checklist of conifers. Herefordshire. Detta Gröna Fakta... är skrivet av Henrik Sjöman, landskapsingenjör och forskningsassistent, och Kenneth Lorentzon, trädgårdstekniker, dendrolog och forskare, båda vid institutionen för landskapsplanering Alnarp, SLU. Gröna Fakta sammanställs av Movium, SLU, Box 54, 230 53 Alnarp. Telefon 040-41 50 00. Redaktörer: Göran Nilsson, Pia Schmidtbauer. ISSN 0284-9798. Publicerat i Utemiljö 6/2005.