Nyöversättningar av trosbekännelser

Transkript

1 Nyöversättningar av trosbekännelser 1(13) Nyöversättningar av trosbekännelser Frågan om nyöversättningar av trosbekännelserna har varit aktuell under lång tid. Kyrkostyrelsen har i uppdrag av kyrkomötet 2009 att i Sveriges Kristna Råd driva frågan om en gemensam översättning av trosbekännelserna, med början med den apostoliska. Ärendet har tagits upp i SKR. Förutsättningarna att få till stånd en ekumenisk översättning har därefter påverkats av att den Romersk-katolska Gudstjänstkongregationen har godkänt en ny svensk mässordning med översättningar som på många punkter sammanfaller med 1996 års översättningar, men där det också finns betydande skillnader. Detta PM utgör underlag till en remiss som syftar till att klargöra huruvida stiften och ett antal församlingar i varje stift tillstyrker att kyrkostyrelsen föreslår kyrkomötet att anta de ekumeniska nyöversättningarna av den apostoliska respektive nicenska trosbekännelsen från Bakgrund Trosbekännelserna växte fram inom fornkyrkan och var ett uttryck för den tidiga kyrkans fortgående reflektion över den kristna trons innehåll, särskilt dess centrala begrepp. De återspeglar de insikter och övertygelser som växte fram när de tidiga generationerna kristna systematiserade sina tankar kring det budskap man tagit emot från de första kristna och genom de bibliska skrifterna. Här finns också preciseringar som är ett resultat av mötet med filosofiska uppfattningar och trosföreställningar som fanns i omvärlden. Man gjorde avgränsningar mot andra trosuppfattningar. Trosbekännelserna har dessutom sin bakgrund i texter som skulle läras in av dopkandidaterna innan de skulle döpas. Den apostoliska trosbekännelsen (även kallad Apostolicum)har sitt ursprung i den typ av dopbekännelse som fanns i Rom redan före år 200. Texten, som är på latin, fick sin utformning i Gallien (nuvarande Frankrike) under 500-talet. Efter smärre ändringar förelåg sedan den slutliga latinska versionen av trosbekännelsen omkring år 800. Den nicenska trosbekännelsen (egentligen den nicensk-konstantinopolitanska, även kallad Nicenum) växte fram i den östliga delen av kyrkan och avfattades ursprungligen på grekiska. Den har sin grund i en trosbekännelse som formulerades av konciliet i Nicea år 325. Texten fick sedan sin slutgiltiga grekiska utformning vid konciliet i Konstantinopel år 381. Denna version fick sedan stor spridning även i västkyrkan, men då i latinsk översättning. I den latinska versionen finns tillägget i tredje artikeln att Anden även utgår av Sonen (filioque). Genom sin användning i såväl öst- som västkyrkan har denna trosbekännelse stor ekumenisk betydelse. De första översättningarna till svenska av trosbekännelserna gjordes under och talen. Nya översättningar gjordes sedan under reformationen för att ingå i de gudstjänstordningar på svenska som bl.a. Olaus Petri utformade. Efter reformationen har ingen egentlig

2 Nyöversättningar av trosbekännelser 2(13) nyöversättning fastställts inom Svenska kyrkan. Det har dock skett viss språklig översyn på enskilda punkter i samband med att nya gudstjänstböcker har tagits fram. I samband med bibelöversättningsarbetet och framläggandet av den nya översättningen av Nya testamentet, NT 81, aktualiserades frågan om en ekumenisk version av Herrens bön och i detta sammanhang även nyöversättningar av trosbekännelser som kan användas ekumeniskt. Även inom ramen för kyrkohandboksarbetet fram till antagandet av den nuvarande kyrkohandboken 1986 diskuterades behovet av en språklig bearbetning av trosbekännelserna men saken lades åt sidan då översättningsarbetet inte kommit tillräckligt långt. Svenska kyrkan har aktivt medverkat i tillkomstprocessen bakom de förslag som tagits fram till ekumeniskt förankrade nyöversättningar. Arbetet har sedan skett inom ramen för Svenska Ekumeniska Nämnden och senare Sveriges Kristna Råd. Ett förslag till översättningar togs fram av Birger Gerhardsson och Per Erik Persson Förslaget sändes ut på remiss. De synpunkter som lämnades till Sveriges Kristna Råd föranledde rådet att låta en expertgrupp göra en översyn av det tidigare förslaget och att utarbeta en kommentar till nyöversättningarna. Resultatet publicerades i Låt oss be och bekänna med kommentarer av Anders Ekenberg (Libris 1996). År 1996 beslutade Sveriges Kristna Råd enhälligt att rekommendera sina medlemskyrkor att använda dessa ekumeniska nyöversättningar av trosbekännelserna och Herrens bön. Översättningen av Nicenum 1996 har en direkt koppling till det ekumeniska arbetet inom Faith and Order som resulterade i dokumentet Confessing the One Faith (Faith and Order Paper No. 153) från 1991; i svensk översättning Bekänna en och samma tro, beslöt kyrkomötet att förslaget till översättningar fick används på prov inom Svenska kyrkan och det sändes ut på en bred remiss inom Svenska kyrkan. Remissvaren inkom och sammanställdes Starka invändningar framfördes i remissbehandlingen mot formuleringen den allsmäktige Fadern i Apostolicum och mot alternativen katolsk/universell om kyrkan. Detta fördes fram vid ekumeniska överläggningar i november 1999 med deltagande från Svenska kyrkan, Svenska Missionsförbundet, Metodistkyrkan och Finsk-ortodoxa kyrkan i Sverige. Vid överläggningarna kom man bl.a. överens om att formuleringen allsmäktig Fader är ett alternativ som är väl värt att pröva. Beträffande alternativen universell/katolsk om kyrkan konstaterades emellertid att man inte kommer ifrån att det finns olika alternativ hos kyrkorna och att enighet inte kan uppnås. Efter remissomgång och provperiod beslutade den dåvarande centralstyrelsen att avstå från att avge en särskild skrivelse för beslut i kyrkomötet. Som skäl anfördes bl.a. att receptionsprocessen i SKR:s medlemskyrkor inte avslutats och att kyrkornas beslutsorgan ännu inte tagit ställning års kyrkohandboksgrupp föreslog i sitt betänkande (SKU 2000:1) att de av SKR framtagna versionerna skulle införas i Svenska kyrkans gudstjänst med ändringen till allsmäktig

3 Nyöversättningar av trosbekännelser 3(13) Fader enligt ovan samt alternativen allmänneliga/världsvida/katolska kyrkan i stället för universella/katolska kyrkan. I remissvaren framkom i enskildheterna synpunkter motsvarande dem som förekom i den tidigare remissomgången. Kyrkomötet 2008 Kyrkomötet 2008 behandlade en motion (2008:20) där det föreslogs att Kyrkomötet skulle uppdra till kyrkostyrelsen att till 2009 års kyrkomöte framlägga förslag till nyöversättningar av trosbekännelserna att användas i Svenska kyrkans gudstjänster från och med första söndagen i advent I Läronämndens yttrande över motionen heter det bl.a. att nämnden ser det som angeläget att få fram ekumeniskt förankrade svenska versioner av trosbekännelserna, som kan finnas med i den handbok för Svenska kyrkans gudstjänster som nu är under utarbetande (Ln 2008:3y). Efter det att det i kyrkomötesdebatten uppmärksammats ett antal teologiska, språkliga och pedagogiska svårigheter när det gäller att utföra uppdraget beslöt kyrkomötet att ta bort den tidsgräns som fanns i motionen. Kyrkomötet beslöt således att utan särskild tidsangivelse uppdra till kyrkostyrelsen att framlägga förslag till nyöversättningar av trosbekännelserna. Kyrkomötet 2009 I en skrivelse till kyrkomötet 2009 redovisade kyrkostyrelsen olika principiella och praktiska svårigheter med det av kyrkomötet givna uppdraget. Kyrkostyrelsen hänvisade bl.a. till debatten vid 2008 års kyrkomöte som visade att de formuleringar och ställningstaganden som vållade diskussion 1996 fortfarande orsakar meningsmotsättningar av såväl teologisk-läromässig, som praktisk-språklig art och föreslog därför kyrkomötet att återkalla sitt uppdrag. Gudstjänstutskottet uttryckte viss förståelse för de problem som kyrkostyrelsen hade anfört i sin skrivelse. Gudstjänstutskottet ville emellertid inte släppa denna fråga utan tvärtom driva på för att nå ett önskat resultat. Utskottet anknöt i sin motivering till Läronämndens yttrande, där Läronämnden hävdade behovet av att få fram ekumeniskt förankrade svenska versioner av trosbekännelserna till den nya kyrkohandbok som är under utarbetande. Även om detta av tidsskäl inte kan ske, menade utskottet att arbetet måste fortsätta. Avsaknad av ekumenisk förankring kan endast avhjälpas om processen förnyas och hålls levande. Utskottet föreslog att kyrkostyrelsen får i uppdrag att i Sveriges Kristna Råd driva frågan om en gemensam översättning av trosbekännelserna, med början med den apostoliska. Förslaget bifölls av kyrkomötet. Frågan om en för kyrkorna gemensam översättning har sedan väckts av Svenska kyrkan i SKR. En arbetsgrupp har tillsatts med deltagare från Svenska kyrkan. Det har konstaterats att det är ett mycket gediget och kompetent arbete bakom översättningarna från 1996 och att det är angeläget att detta tas till vara. Det har dessutom konstaterats att SKR inte har egna resurser för att driva ett förnyat översättningsarbete och att detta inte heller bedöms nödvändigt.

4 Nyöversättningar av trosbekännelser 4(13) Kyrkorna inom SKR har tillfrågats om hur man i dagsläget ser på de ekumeniska översättningarna från Hur har de fungerat i de kyrkor/församlingar där de har godkänts för gudstjänstbruk? och ser man något behov av modifiering av enskilda formuleringar? Svaren på dessa frågor har ännu inte inkommit. Vid styrelsesammanträdet den 15 december kommer SKR att ta ställning till om man står fast vid årsmötets beslut från 1996, att man vill att dessa översättningar ska gälla i medlemskyrkorna och att man inte nu vill införa nya ändringar utöver dem som hittills gjorts. Stiften kommer att informeras om utfallet. De ekumeniska översättningarna i andra kyrkor inom SKR Inom Svenska Missionskyrkan gäller att beslut om vilken trosbekännelse som skall användas tas av den enskilda församlingen. De nya översättningarna har kommit i bruk i många församlingar. I den kyrkohandbok för Missionskyrkan som fastställdes 2003 ingår såväl den apostoliska som nicenska trosbekännelsen enligt nyöversättningen från 1996 med den ekumeniskt förankrade förändringen att den allsmäktige Fadern har ändrats till allsmäktig Fader i den apostoliska trosbekännelsen. Beträffande kyrkan används beteckningen universell. I Gudstjänstboken, som är en handbok för församlingarna i Evangeliska frikyrkan, Pingströrelsen, Svenska Alliansmissonen och Svenska Baptistsamfundet, från 2005 ingår nyöversättningen av den apostoliska trosbekännelsen med samma ändring i första artikeln som hos Svenska Missionskyrkan. Det är dock skiftande i vilken utsträckning trosbekännelsen regelbundet läses i församlingarna som en fast del av gudstjänstordningen. I Gudstjänsthandboken för Metodistkyrkan från 2008 ingår den apostoliska trosbekännelsen enligt den ekumeniska nyöversättningen. Beträffande kyrkan används beteckningen universell. Beträffande den Romersk-katolska kyrkan så kan det katolska stiftet inte självständigt ansluta sig till ekumeniska nyöversättningar. Beslut i dessa frågor fattas i Rom. I augusti 2010 meddelade Katolska Liturgiska Nämnden (KLN) att den romerska Gudstjänstkongregationen har godkänt en ny svensk version av mässordningen, som utarbetats av KLN. Denna innehåller översättningar av trosbekännelserna i en språklig form som på många punkter sammanfaller med 1996 års översättningar, men där det också finns betydande skillnader. Se bilaga. Nya regler inom Romersk-katolska kyrkan från 2001 kräver en mycket noggrann och följsam anslutning till den latinska originaltexten vid översättning av denna typ av texter. Detta har haft betydelse för de gjorda nyöversättningarna. Kontakter med Romersk-katolska kyrkan har tydliggjort att det inom överskådlig tid inte finns några förutsättningar för att revidera de nyligen antagna översättningarna i mässboken. Det är däremot möjligt att Romersk-katolska kyrkan skulle kunna ansluta sig till en ekumeniskt accepterad version av trosbekännelserna att användas vid ekumeniska gudstjänster. En förutsättning för detta är att översättningarna är någorlunda i överensstämmelse med dem från De flesta ortodoxa församlingar i Sverige använder ett annat kyrkospråk än svenska. När de ortodoxa kyrkorna firar liturgin på svenska, används Nicenum i en traditionell svensk form

5 Nyöversättningar av trosbekännelser 5(13) men utan tillägget och Sonen, som endast förekommit i de västliga kyrkorna (se mer nedan om detta). Det har inte förts några samtal inom den ortodoxa kyrkofamiljen beträffande hur man ställer sig till den ekumeniska översättningen från Inom den ortodoxa kyrkan har nyligen en ny ett förslag till ny översättning till svenska av bönboken och liturgin nyligen tagits fram för användning i Sverige och Finland. I denna ingår en till översättning av Nicenum som ligger nära den nya svenska Romersk-katolska översättningen, men med vissa historiskt betingade skillnader. Genom beslutet i Romersk-katolska kyrkan finns det inte längre någon förutsättning för att det inom den tid som kan överblickas ska vara möjligt att få till stånd gemensamma översättningar av trosbekännelserna inom hela den svenska kristenheten. Flera kyrkor har implementerat 1996 års översättning med viss modifiering och den Romersk-katolska kyrkan har sina nya översättningar som rimligtvis kommer att vara bestående i flera decennier. Frågan är nu om kyrkostyrelsen ska lägga fram förslag om nyöversättningar av de apostoliska och nicenska trosbekännelserna för kyrkomötet och hur dessa översättningar i så fall ska se ut. Kyrkomötet har understrukit att det är angeläget att nå fram till gemensamma översättningar. I en ny remissomgång vill kyrkostyrelsen därför ha synpunkter på hur remissinstanserna ser på ett antal formuleringar där det i tidigare remissomgångar kommit fram synpunkter på de ekumeniska översättningarna. Kyrkomötet har understrukit att det är angeläget att nå fram till gemensamma översättningar. I en ny remissomgång vill kyrkostyrelsen därför ha synpunkter på hur remissinstanserna ser på ett antal formuleringar där det i tidigare remissomgångar kommit fram synpunkter på de ekumeniska översättningarna. Synpunkter som förts fram beträffande enskilda formuleringar Även om det inom Svenska kyrkan överlag har funnits en positiv inställning till att anta de ekumeniska förslagen till nyöversättningar av den apostoliska och den nicenska trosbekännelsen så har det funnits synpunkter beträffande enskilda formuleringar. Under de båda remissomgångarna 1996 respektive 2000 redovisades ett antal sådana synpunkter. De sammanfattas här tillsammans med förslag och motiveringar i översättningsförslagen från 1993 respektive 1996 samt en redovisning av vilka alternativ som valts i andra kyrkor i Sverige. Den allsmäktige Fadern eller allsmäktig Fader? Frågan gäller om den allsmäktige Fadern eller allsmäktig Fader ska användas i den apostoliska trosbekännelsen. Beträffande den nicenska har det rått enighet om formuleringen allsmäktig Fader. Birger Gerhardsson och Per Erik Persson förordar allsmäktig Fader i sitt förslag men skrev att båda översättningarna är möjliga språkligt sett. I den ekumeniska översättningen från 1996 valdes i stället Den allsmäktige Fadern. Ett argument var att samstämmighet med formuleringen Guds, den allsmäktige Faderns, högra sida längre ner i trosbekännelsen skulle uppnås. Man skriver: Avsikten med ordet Pater är inte enbart att beteckna Gud som

6 Nyöversättningar av trosbekännelser 6(13) en Fader / / utan att beteckna honom som Fadern inom ramen för den gudomliga Treenigheten (sid. 43). I remissomgången från 1996 skriver domkapitlet i Uppsala att uttrycket den allsmäktige Fadern ger en omotiverat stor betoning av den nakna allmakten i maskulin form. Även domkapitlen i Linköping, Skara, Västerås, Lund, Karlstad, Härnösand och Visby samt ärkebiskopen och Svenska kyrkans församlingsnämnd instämmer i att obestämd form är att föredra. Svenska kyrkans forskningsråd menar att krav på språklig skönhet och klarhet talar för obestämd form och att det inte finns språkliga skäl för bestämd form. Domkapitlet i Luleå ser det däremot som en fördel, att den tidigare formuleringen Fader allsmäktig har ersatts med den allsmäktige Fadern. Arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse skriver att den genomgående bestämda formen på de viktiga substantiven ger pregnans och eftertryck åt uniciteten i det som bekänns: det finns bara en himmelsk Fader, en kyrka, ett enda evigt liv, vilket förstärker bekännelsekaraktären hos texten. Vid de ekumeniska överläggningar som anordnades av SKR 1999, med deltagande från Svenska kyrkan, Svenska Missionsförbundet, Metodistkyrkan och Finsk-ortodoxa kyrkan i Sverige, kom man fram till ståndpunkten att formuleringen allsmäktig Fader är ett alternativ som är väl värt att pröva. Det är också den formulering som användes i handboksförslaget från 2000 med hänvisning till de ekumeniska överläggningarna. I kyrkohandboken för Missionskyrkan och i Gudstjänstboken för församlingarna i Evangeliska frikyrkan, Pingströrelsen, Svenska Alliansmissonen och Svenska Baptistsamfundet används formuleringen allsmäktig Fader. I den nya Romersk-katolska mässordningen och i Gudstjänsthandboken för Metodistkyrkan används däremot den allsmäktige Fadern. Universell, katolsk, världsvid eller allmännelig om kyrkan? Frågan om kyrkan ska benämnas universell, katolsk, världsvid eller allmännelig gäller både den apostoliska och den nicenska trosbekännelsen. Grundtextens katholikē (grekiska) respektive catholica (latin) har en dubbel betydelse. Ordet har dels en geografisk innebörd i betydelsen utsträckt över hela världen, dels den innehållsligt avgränsande innebörden den autentiska (kyrkan), i motsats till olika heretiska grupperingar. Birger Gerhardsson och Per Erik Persson förordade uttrycket katolsk (i obestämd form dvs. en helig katolsk kyrka ) med motiveringen att detta är den sakligt sett korrekta benämningen eftersom den kan ge uttryck åt båda betydelserna. Eftersom man inser att det kan finnas ett känslomässigt motstånd mot detta ordval så för man emellertid fram världsvid som ett alternativ. Ordet katolsk mötte också stort motstånd när förslaget sändes ut på remiss. I kommentarerna till den ekumeniska översättningen från 1996 konstateras att det inte finns något enskilt svenskt ord som helt motsvarar den dubbla innebörden hos grundtexten. Man menar emellertid samtidigt att ordet katolsk i nutida språkbruk nästan enbart används som samfundsbeteckning och av denna anledning är problematiskt. Vidare anser man att bland andra tänkbara alternativ så är ordet allmännelig alltför ålderdomligt och ordet allmän

7 Nyöversättningar av trosbekännelser 7(13) alltför intetsägande. I stället förordar man universell som den vidaste och mest träffande motsvarigheten till grundtextens formulering. Man förutsätter emellertid att det inte kommer att gå att uppnå ekumenisk enighet på denna punkt och överlämnar därför valet mellan universell och katolsk åt respektive kyrka och samfund/församling. I remissomgången 1996 var meningarna mycket delade. Ärkebiskopen skriver att ordet katolsk i det svenska sammanhanget för många tyvärr har en negativ klang, vilket gör det omöjligt att välja, och att ordet universell snarast ger bilden av att det är en internationell organisation som beskrivs. Ärkebiskopen förordar därför att allmännelig bibehålls. Domkapitlet i Uppsala skriver att ordet universell inte täcker innebörden i katolsk och att detsamma gäller världsvid. Eftersom man dessutom bedömer att katolsk inte kan få genomslag i den kyrkliga opinionen förordar man ett bibehållande av allmännelig. Detta gör också domkapitlen i Karlstad, Härnösand, Stockholm och Visby. Domkapitlet i Skara föreslår den heliga kyrkan över hela jorden. Domkapitlet i Linköping förordar världsvid och menar att detta ord snart skulle kunna få klang av sakralt språk och därmed inte bara ha en geografisk betydelse. För beteckningen världsvid talar även domkapitlet i Västerås. Domkapitlen i Lund och Luleå förordar däremot universell. Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund förordar allmännelig. Svenska kyrkans forskningsråd menar att katolsk identifieras med den Romersk-katolska kyrkan. Man avvisar vidare ordet universell med motiveringen att det bryter markant mot textens klart svenska språk och förordar världsvid som svensk synonym. Svenska kyrkans pastoralinstitut i Uppsala menar att ordet universell ger kyrkan en kosmisk innebörd som den knappast har och menar att världsvid är att föredra. I de ekumeniska överläggningarna 1999 konstaterades att man inte kommer ifrån att det finns olika alternativ hos kyrkorna och att enighet inte kan uppnås. I förslaget till ny kyrkohandbok 2000 skriver Kyrkohandboksgruppen att man vill hänvisa frågan om ordalydelsen i tredje artikeln om kyrkan till remissomgången och att ett av följande uttryck bör väljas: allmännelig, världsvid eller katolsk. Det innebär att man valde att lyfta bort ordet universell bland alternativen. Samtidigt införde man ordet världsvid, som inte finns med bland de alternativ som diskuterades i kommentarerna till översättningen Av remissammanställningen framgår att en tydlig majoritet avvisar alternativet katolsk och att världsvid har ett starkare stöd än allmännelig. Stiftsstyrelsen i Strängnäs m.fl. skriver att nyöversättningar inte bör införas i kyrkhandboken förrän enighet nåtts inom SKR. Svenska Missionsförbundet och Svenska Baptistsamfundet är i sina yttranden kritiska mot att Svenska kyrkan har agerat ensidigt beträffande detta ordval och hänvisar till att det finns ekumenisk konsensus kring alternativen universell/katolsk. I kyrkohandboken för Missionskyrkan, i Gudstjänsthandboken för Metodistkyrkan samt i Gudstjänstboken för församlingarna i Evangeliska frikyrkan, Pingströrelsen, Svenska Alliansmissonen och Svenska Baptistsamfundet används ordet universell. I den nya Romerskkatolska mässordningen används däremot katolsk.

8 Nyöversättningar av trosbekännelser 8(13) Kroppens, de dödas eller köttets uppståndelse? Frågan gäller hur grundtextens carnis resurrectio ska översättas i den apostoliska trosbekännelsen. Svenska kyrkan använde fram till 1811 köttets uppståndelse som översättning. Motiveringen till att man då ändrade formuleringen till de dödas uppståndelse, var att detta uttryck har en biblisk förankring, vilket inte är fallet beträffande köttets uppståndelse. Det innebar samtidigt att man fick en överensstämmelse med den nicenska trosbekännelsen. Historiskt sett är bakgrunden till grundtextens formulering att det under den tid när trosbekännelsen formulerades fanns behov av en markering mot gnostiska tendenser inom kyrkan. Enligt dessa var materien något ont som själen skulle frälsas ifrån. Mot detta dualistiska tänkande ville kyrkan markera att skapelsen är Guds verk och något gott samt att uppståndelsen även gäller det kroppsliga. Gerhardsson och Persson förordar översättningen kroppens uppståndelse men anger de dödas uppståndelse som ett alternativ med motiveringen att detta uttryck dels har en biblisk förankring, dels beträffande Svenska kyrkan att kyrkan en gång i tiden har valt bort den ursprungliga formuleringen. Den ekumeniska översättningen från 1996 föreslår kroppens uppståndelse. Man skriver att om man ska vara trogen mot grundtexten, så står valet mellan kroppens uppståndelse och köttets uppståndelse. Beträffande den senare formuleringen så menar man emellertid att ordet kött ger animalistiska associationer och att kroppens uppståndelse gör att det klart framgår att kyrkan bekänner sig till att människan som helhet ska frälsas och uppväckas. I remissomgången på det ekumeniska förslaget 1996 skriver ärkebiskopen att uttrycket kroppens uppståndelse leder tankarna fel, dvs. inte i riktning mot en härlighetskropp utan istället i riktning mot en falsk förståelse av uppståndelsen. Ärkebiskopen förordar därför de dödas uppståndelse med motiveringen att detta uttryck ger en korrekt bild av den kristna uppståndelsetanken. Domkapitlet i Västerås skriver att nyöversättningen blir så konkret och tydlig att budskapet kan missförstås. Kommer den jordiska kroppen att uppstå i samma skick som den var i dödsögonblicket? Man förordar därför i likhet med domkapitlen i Uppsala, Karlstad, Härnösand och Visby m.fl. remissinstanser de dödas uppståndelse. Domkapitlen i Stockholm och Luleå samt Svenska kyrkans pastoralinstitut i Uppsala förordar däremot kroppens uppståndelse. Domkapitlet i Stockholm skriver att det är värdefullt att betona att också kroppen är indragen i uppståndelsens mysterium och att detta är högst relevant i mötet med gnostiska tendenser i vår tid. Vid de ekumeniska överläggningarna om handboken 1999 (se ovan) kom man fram till att de dödas uppståndelse är en tänkbar översättning under hänvisning till pastorala skäl. I remissomgången på handboksförslaget 2000 förordade en klar majoritet av remissinstanserna uttrycket de dödas uppståndelse framför kroppens uppståndelse.

9 Nyöversättningar av trosbekännelser 9(13) I kyrkohandboken för Missionskyrkan, i Gudstjänsthandboken för Metodistkyrkan samt i Gudstjänstboken för församlingarna i Evangeliska frikyrkan, Pingströrelsen, Svenska Alliansmissonen och Svenska Baptistsamfundet används uttrycket kroppens uppståndelse. I den nya Romersk-katolska mässordningen används däremot uttrycket köttets uppståndelse. Det bör dock noteras att denna översättning bygger på den latinska grundtexten. Blev människa av kött och blod eller blev människa? Det gäller här att i den nicenska trosbekännelsen översätta de två grekiska participen sarkōthenta (bli kött) och enanthrōpēsanta (bli människa). I Svenska kyrkans nu gällande översättning heter det tagit mandom / / och blivit människa. Gerhardsson och Persson föreslår inkarnerats / / och blivit människa. I motiveringen till den ekumeniska översättningen från 1996 heter det dock att inkarneras har en mer teknisk-teologisk betydelse än grundtextens ord. Man föreslår därför att de båda grekiska participen översätts med det svenska idiomatiska verbaluttrycket blev människa av kött och blod. I remissomgången på det ekumeniska förslaget 1996 skriver ärkebiskopen att även om det grekiska uttrycket är korrekt översatt, så bör det på svenska heta blev människa. Domkapitlet i Uppsala är av samma mening. Domkapitlet i Karlstad skriver att formuleringen blev människa av kött och blod är alltför handfast slakteribetonad. Lunds domkapitel uppfattar däremot denna formulering som en naturlig översättning av grundtexten. Svenska kyrkans pastoralinstitut i Uppsala är av samma uppfattning. Kyrkohandboken för Missionskyrkan använder uttrycket blev människa av kött och blod. I den Romersk-katolska mässboken, som bygger på den latinska grundtexten, heter det emellertid blev kött / / och blev människa. Erkänner eller bekänner om dopet? Frågan, som avser Nicenum, gäller om man ska använda ordet erkänna eller bekänna om dopet. Gerhardsson och Persson föreslår bekänner utan någon särskild motivering. I den ekumeniska trosbekännelsen från 1996 föreslås i stället erkänner. Man skriver att ordet homologeō på grekiska visserligen kan ha båda betydelserna men att det här finns en tydlig polemisk udd mot de s.k. kättardopen. Textens innebörd är nämligen i första hand att klargöra att endast de dop som sker inom den apostoliska kyrkogemenskapen är giltiga; de enda som kan erkännas. I remissomgången på det ekumeniska förslaget 1996 skriver ärkebiskopen att ordet erkänner i svenskan kan ha ett drag av underkastelse snarare än en positiv bekännelse och förordar därför bekänner. Detta gör också domkapitlen i Västerås, Karlstad, Luleå och Härnösand. Svenska kyrkans pastoralinstitut i Uppsala menar däremot att valet av erkänner förefaller vara resultatet av ett riktigt övervägande. Här åsyftas inte endast det häroldslika utropande av ett enda dop. Istället ligger ett vakthållande kring det i form av en avgränsning. Kyrkohandboken för Missionskyrkan använder erkänner. Övriga frikyrkor har inte med Nicenum i sina Gudstjänstböcker. I den Romersk-katolska mässboken används ordet bekänner. Denna översättning bygger dock på den latinska grundtexten.

10 Nyöversättningar av trosbekännelser 10(13) Med eller utan och Sonen (filioque) om Anden? Frågan om och Sonen har egentligen bestämts genom valet av grundtext. Om översättningen görs från den grekiska grundtexten, där tillägget saknas, är det inte rimligt att lägga till det i en översättning. Frågan beträffande och Sonen har tidigare varit en viktig del i den schism som förelegat mellan de ortodoxa kyrkorna i öst och de väsliga kyrkorna. Senare tiders dialoger mellan den Romersk-katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna har dock klarlagt att de olika positionerna i hög grad haft sin grund i språkliga omständigheter. Det har funnits en nyansskillnad mellan grekiskan och latinet beträffande ordet utgå (ekporeomai respektive procedere) som är en central term i sammanhanget. Samtalen har lett till en ökad ömsesidig förståelse och kontroversen har minskat i betydelse. I kommentarerna till den ekumeniska översättningen från 1996 heter det: Den nya svenska översättningen av den nicensk-konstantinopolitanska trosbekännelsen är en ekumenisk översättning. Den grundtext som läggs till grund för en sådan översättning kan omöjligen vara något annat än den grekiska texten. /---/ Huruvida bekännelsen kan antas i denna ursprungliga form för reguljärt bruk i alla berörda kyrkor och samfund kan endast avgöras av de berörda kyrkorna och samfunden själva. Texten framläggs dock in denna form av Sveriges Kristna Råd i förhoppning om att alla skall finna det vara möjligt. Det skulle vara ett ekumeniskt steg av den allra största betydelse (sid 74 f). Det kan också nämnas att den ekumeniska översättningen av Nicenum från 1996 har en direkt anknytning till det ekumeniska arbete inom Faith and Order som resulterade i dokumentet Confessing the One Faith (Faith and Order Paper No. 153) från 1991, i svensk översättning Bekänna en och samma tro, Detta dokument bygger på samtal mellan kyrkor i såväl öst som väst (inklusive den Romersk-katolska kyrkan). I dokumentet skriver man beträffande och Sonen : Den heliga Anden utgår från Fadern. Detta är den Fader från vilken Sonen är född. Bejakandet av Andens utgående från Fadern innefattar en djup förståelse av förhållandet mellan Fadern, Sonen och den heliga Anden. Anden som andas ut och blir inandad står alltid i relation till Sonen. Därför är andens enhet och gemenskap med Kristus i frälsningsekonomin oskiljaktiga. Trots den kontrovers som skapats genom införandet av termen filioque av västliga kristna för att ge uttryck åt denna sistnämnda relation, har både västliga och östliga kristna önskat vara trogna mot den niceno-konstantinopolitanska trosbekännelsens bejakande av att Anden utgår från Fadern, och båda är idag eniga om att det intima förhållandet mellan Sonen och Anden skall bejakas utan att ge intryck av att Anden är underordnad Sonen. Om detta bejakande kan alla kristna vara eniga, och det möjliggör för ett växande antal västliga kyrkor att bruka trosbekännelsen i dess ursprungliga form (sid. 93).

11 Nyöversättningar av trosbekännelser 11(13) Frågan har varit uppe i kyrkomötet vid flera tillfällen. År 1985 behandlades en motion som föreslog att och Sonen ska utgå ur den nicenska trosbekännelsens ord om Anden. I sitt yttrande över motionen skriver Läronämnden: I nuets ekumeniska samtal mellan kyrkorna har man i växande grad blivit medveten om att det här i sista hand inte behöver röra sig om en kyrkoskiljande lärokonflikt utan om av olika historiska omständigheter betingade, varierande uttryck för en och samma tro på den treenige Guden. Läronämnden skriver vidare att man inte finner några avgörande läromässiga skäl mot motionens förslag. I grunden gäller det inte en förändring av Svenska kyrkans lära utan en återgång till den ursprungliga och en gång i kyrkan gemensamma formen för att uttrycka den ouppgivbara tron på den treenige Guden. År 1991 beslöt kyrkomötet att och Sonen får uteslutas vid gudstjänster tillsammans med ortodox församling under förutsättning att gudstjänsten har utlysts som ekumenisk. I remissomgången på det ekumeniska förslaget 1996 kommenteras frågan om filioque av ett fåtal remissinstanser. Ärkebiskopen, domkapitlen i Uppsala, Skara, Lund, Karlstad, Luleå och Stockholm, Svenska kyrkans pastoralinstitut i Uppsala, Teologiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet m.fl. resonerar kring översättarnas val av grundtext och bejakar utifrån detta att Nicenum inte längre innehåller och Sonen. I remissomgången på handboksförslaget 2000 instämmer flera remissinstanser i det ekumeniska förslaget från 1996 vilket innebär att inte ha med och Sonen. Flera remissinstanser bl.a. domkapitlet i Växjö förordade däremot att och Sonen bör finnas kvar, men fakultativt kunna utelämnas vid ekumeniska gudstjänster, såsom nu är fallet. Beträffande andra kyrkor, så innehåller Kyrkohandboken för Missionskyrkan Nicenum utan tillägget och Sonen. Tillägget finns däremot med i den nya Romersk-katolska mässboken. För de ortodoxa kyrkorna är det självklart att inte ha med tillägget. Frågor till remissinstanserna Fråga 1. Tillstyrker ni att kyrkostyrelsen föreslår kyrkomötet att anta de ekumeniska trosbekännelserna från 1996 med den ekumeniskt förankrade ändringen allsmäktig Fader i stället den allsmäktige Fadern i den apostoliska trosbekännelsen och med formuleringen universell beträffande kyrkan? Fråga 2. Om svaret är nej på fråga 1. Vilka förändringar anser ni vara nödvändiga för att ni ska vara beredda att tillstyrka att kyrkostyrelsen föreslår kyrkomötet att anta de ekumeniska trosbekännelserna från 1996?

12 Bilaga 1 Nyöversättningar av trosbekännelser 12 Bilaga SKR:s översättning1996 Den apostoliska trosbekännelsen Jag tror på Gud, den allsmäktige Fadern, himlens och jordens skapare. Jag tror på Jesus Kristus, hans ende Son, vår Herre, som blev till som människa genom den heliga Anden, föddes av jungfrun Maria, led under Pontius Pilatus, korsfästes, dog och begravdes, steg ner till dödsriket, uppstod från de döda på tredje dagen, steg upp till himlen, sitter på Guds, den allsmäktige Faderns, högra sida och skall komma därifrån för att döma levande och döda. Jag tror på den heliga Anden, den heliga universella/katolska kyrkan, de heligas gemenskap, syndernas förlåtelse, kroppens uppståndelse och det eviga livet. Amen. Den nicenska trosbekännelsen Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt synligt och osynligt. Jag tror på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds ende Son, född av Fadern före all tid, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född, inte skapad, av samma väsen som Fadern, Översättning enligt ny Romerskkatolsk mässordning 2010 Den apostoliska trosbekännelsen Jag tror på Gud, den allsmäktige Fadern, himlens och jordens skapare. Och på Jesus Kristus, hans ende Son, vår Herre, som blev avlad genom den helige Ande, föddes av jungfru Maria, led under Pontius Pilatus, korsfästes, dog och begravdes, steg ner till dödsriket, uppstod på tredje dagen från de döda, steg upp till himlen, sitter på Guds, den allsmäktige Faderns, högra sida och skall komma därifrån för att döma levande och döda. Jag tror på den helige Ande, den heliga, katolska kyrkan, de heligas gemenskap, syndernas förlåtelse, köttets uppståndelse och det eviga livet. Amen. Den nicenska trosbekännelsen Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt, både synligt och osynligt. Och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern,

13 Bilaga 1 Nyöversättningar av trosbekännelser 13 Bilaga på honom genom vilken allt blev till; som för oss människor och vår frälsning steg ner från himlen, blev människa av kött och blod genom den heliga Anden och jungfrun Maria, korsfästes för vår skull under Pontius Pilatus, led döden och begravdes, uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna, steg upp till himlen, sitter på Faderns högra sida och skall återvända i härlighet för att döma levande och döda, och vars välde aldrig skall ta slut. Jag tror på den heliga Anden, som är Herre och ger liv, som utgår från Fadern, som tillbeds och äras med Fadern och Sonen och som talade genom profeterna. Jag tror på en enda, helig, universell/katolsk och apostolisk kyrka. Jag erkänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse. Jag väntar på de dödas uppståndelse och den kommande världens liv. Amen. på honom genom vilken allt blev till; som för oss människor och för vår frälsnings skull steg ner från himlen och blev kött genom den helige Ande av jungfru Maria och blev människa; och som blev korsfäst för oss under Pontius Pilatus, led och blev begravd, som uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna, steg upp till himlen, sitter på Faderns högra sida och skall återkomma i härlighet för att döma levande och döda, och vars rike aldrig skall ta slut. Och på den helige Ande, som är Herre och ger liv, som utgår av Fadern och Sonen, som tillsammans med Fadern och Sonen blir tillbedd och förhärligad och som talade genom profeterna. Och på en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka. Jag bekänner ett enda dop till syndernas förlåtelse och väntar på de dödas uppståndelse och den kommande världens liv. Amen.